Barn söker trygghet, spänning och utmaningar. GRÖNA FAKTA 8/2006 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

Transkript

1 Foto: Peo Olsson/Folio Barn söker trygghet, spänning och utmaningar Närmiljön är barns uppväxtmiljö. I alla tider har barn börjat utforska sin omvärld just där, rakt utanför den egna dörren. Forskaren Mia Heurlin-Norinder har studerat barn i fyra olika stadsmiljöer. Hon visar att den fysiska planeringen och karaktären i ett område har stor betydelse för barns möjligheter att hitta platser som känns trygga, spännande och utmanande. Av Titti Olsson Lieberg Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

2 När barn hittar på egen hand vå Världen finns rakt utanför dörren. Världen är annorlunda, den är främmande, rolig, vacker och utmanande, den lockar och skrämmer i all sin föränderlighet. Varje individ måste få möta och lära sig något om detta för att både förstå sig själv och andra. När barn hittar på egen hand vågar de också utforska världen. Av Titti Olsson Lieberg Vi lever i en tid som starkt präglas av oro. Ökad trafik och ett hårdnande samhällsklimat gör både barn och vuxna alltmer bekymrade över vad världen kan innehålla. Rädsla och oro begränsar barns rörelsefrihet. Dagens barn varken kan eller får lov att röra sig lika fritt på egen hand som för bara någon generation sedan. Samhället har förändrats mycket på bara några decennier och barns livsvillkor ser inte ut som förr. I dag är knappast några yngre barn hemma på dagarna. Större delen av sin vakna tid tillbringar de i förskolan och skolan. Det är just därför det är så viktigt att bli medveten om hur utemiljön där är beskaffad. Förskolans och skolans utemiljö måste ju vara sådan att barnen kan vara där på sina egna villkor och hitta platser för både lek och vila. Men räcker det? Barns liv verkar allt mer och allt högre upp i åldrarna vara kontrollerat av vuxna på ett eller annat sätt. Barn är generellt sett ganska gamla, runt år, innan de får röra sig ute på egen hand på sin fria tid. I förskolan och skolan är de omgivna av vuxna. Även barns fritid präglas av aktiviteter som leds och organiseras av vuxna. Oron för trafik och hot bidrar också till att inskränka barns rörelsefrihet och gör dem mer beroende av vuxna som eskorterar dem till och från olika platser. Någon gång i sitt inrutade liv måste väl Stadens gator och torg lockar eftersom det är där människor vill vara. Foto: Mats Lieberg barn rimligen få vara för sig själva och härska över både tid och rum! Hur ska de annars kunna bli självständiga individer? Lekplatsen utforskad En mamma i Lund berättar en dag att hon noterat att barnen i hennes radhusområde inte längre leker på lekplatserna i grönområdet intill. De gjorde de alltid förr. Lekplatserna är visserligen traditionella men väl iordningställda. Men barnen i kvarteret leker på gatan. Hur kan det komma sig, undrar hon? Tänk om det är så att barnen där tröttnat på att möta samma slags förutsägbara lekredskap och platser vart de än kommer? De kanske känns färdigutforskade. En lekplats fyller visst sin funktion, men just i det kvarteret där mamman iakttar barnen på gatan kanske det är så att barnen hellre vistas där än i grönområdet av den enkla anledningen att det finns fler människor på gatan än i parken. Människan är en social varelse, utan andra skulle vi ha svårt att existera. Var i ett radhusområde kommer och går folk om inte på gatan? Var är det lite extra utmanande att vara om inte på gatan? Det är ju där det händer något som har med det verkliga sociala livet att göra. Barn vill definitivt vara där det händer något. Världen finns rakt utanför dörren. Går man rakt ut genom dörren så hamnar man kanske just på gatan. Eller så hamnar man på gården, eller i trädgården. I alla fall så börjar världen i bostadsområdet. Även om barn vistas mindre hemma i kvarteren så är det fortfarande i närmiljön som barn tillbringar det mesta av sin tid. Närmiljön är deras uppväxtmiljö. I alla tider har barns utforskande av omvärlden börjat där, utanför den egna dörren. I takt med att de blivit äldre har också deras revir vuxit. På så sätt har barn genom tiderna byggt upp och förstått sin värld. Vilka möjligheter har då dagens barn att utforska sin närmiljö och vilka är hindren? Lek äger rum Texten i detta Gröna Fakta är hämtad ur den populärvetenskapliga boken Lek äger rum. Planering för barn och ungdomar, av landskapsarkitekt Anna Lenninger och vetenskapsjournalist Titti Olsson Lieberg. Boken är utgiven av forskningsrådet Formas 2006 och kan beställas i bokhandeln eller direkt på II

3 ågar de utforska världen Världen börjar rakt utanför dörren i bostadsområdet. Det är där barnen börjar utforska sin omvärld. Foto: Barbro Fornåker/Folio Hitta i kvarteret Det finns många barnforskare som studerat hur barn i olika åldrar, med olika social bakgrund och etnisk tillhörighet, har möjlighet att leka och utforska sin närmiljö. Forskaren Mia Heurlin-Norinder vid Lärarhögskolan i Stockholm är en av dem. Hon lade 2005 fram sin doktorsavhandling Platser för lek, upplevelser och möten. Om barns rörelsefrihet i fyra bostadsområden. Att barns lekmiljöer bör vara trygga och fria från trafik som hindrar barnens lek är något som har lyfts fram i barnforskningen och som också förstärks i hennes avhandling. Men Mia Heurlin-Norinders forskningsrapport blir också ännu ett argument för att den fysiska planeringen och karaktären i ett område har betydelse för barns möjligheter att hitta platser som de kan göra till sina och därmed skapa sin egen värld. Mia Heurlin-Norinder är utbildad fritidspedagog och har lång erfarenhet av att arbeta med barn i olika verksamheter. Hon har i sin forskning studerat fyra olika bostadsområden med olika karaktär och intervjuat och gjort deltagande miljöobservationer, det vill säga vistats tillsammans med barnen och fått ta del av deras egna upplevelser. På så sätt har hon studerat vad det betyder för barns utveckling att kunna röra sig fritt och kunna hitta sina favoritplatser i kvarteren hemma i bostadsområdet. Hon frågar sig i sin avhandling också vad som händer när barn inte kan hitta det de söker i närmiljön. Området man kan greppa Gruppen barn i hennes undersökning består av både pojkar och flickor i åldrarna 7-14 år. Med närmiljö menar Mia Heurlin-Norinder det område i bostadsområdet som barnen själva upplever att de kan greppa, det vill säga den miljö som barnen känner till och känner sig hemma i, oavsett om de får lov att vara där eller inte. I barns värld kan det till exempel finnas platser som de vet om men där de kanske inte får eller törs vara men dit de längtar. Mia Heurlin-Norinder har inte studerat lekplatser eller andra miljöer som är speciellt skapade för barn, tvärtom. Hon har velat undersöka hur barn själva uppfattar sin närmiljö och varför de upplever att vissa platser är roligare eller bättre än andra, och varför vissa platser används mer än andra fast de inte är planerade för barn. Vad är det som gör att barnen upplever att det finns en kvalitet på vissa platser? Barn utvecklas i samklang med sin fysiska miljö. Barn lär känna både sig själva och sin närmiljö genom att röra sig i den och själva hitta platser som svarar på deras sökande efter såväl trygghet som spänning och utmaning. Därför är det viktigt att barn finner att platser är meningsfulla. Först då uppstår en relation mellan platsen och barnet, menar Mia Heurlin-Norinder. Men hennes forskning visar att barnen i de bostadsområden hon undersökt inte alltid känner så. III

4 Olika karaktär De fyra bostadsområdena kallas i avhandlingen för Kvarterstad, Flygstad, Barrängen och Segelsjö. De får vid undersökningstillfället följande karaktärsbeskrivningar: Kvarterstad är byggd på 1990-talet som ett nytt område mitt inne i stenstaden. Här finns bara flerfamiljshus. Den täta och stadsmässiga kvarterstaden är förebild. Området är helt trafikseparerat men omgivet av trafikerade stadsgator. I närheten finns flera parker och ett koloniområde. Flygstad är en förort med flerfamiljshus byggd på 1980-talet, också den med den täta, stadsmässiga kvarterstaden som förebild. Här finns både små och stora trafikerade gator och genomfartsleder. Öppna fält och skogspartier omger Flygstad. Barrängen är ett trafikseparerat radhusområde från 1980 med genomgående matarled. Barrängen är ett småhusområde men med den stadsmässiga täta staden som förebild. Området är kuperat och består av skogsklädda berg och dalgångar. Det är nära till vatten och badplats. Segelsjö är ett typiskt villaområde från 1920-talet. Den gröna park- och naturstaden är idealet. Det finns två genomgående trafikleder i området och trafiken är tät även på de mindre villavägarna. Ett naturområde och en sjö finns i närheten. Medelinkomsten är likartad i alla områdena men ligger något högre i Kvarterstad och Segelsjö. I alla områden bor människor med utländsk bakgrund men de är överrepresenterade i Flygstad. I Kvarterstad är utbildningsnivån högst medan den är lägst i Barrängen. I undersökningen lyfts både likheter och olikheter i barnens sätt att förhålla sig till sitt bostadsområde fram. Alla barn, oavsett ålder, kön, social bakgrund och etnisk tillhörighet, säger att det viktigaste i deras liv är kamraterna. Helst ska de bo nära. Alla barn säger också att de trivs i sitt område. Det är inte så viktigt hur där ser ut även om pojken Sune i Segelsjö säger att det väl inte är så kul om det är fult precis. Däremot, ska det visa sig, är det viktigt vad de kan göra i sitt område. Trafiken ett problem Trafiken är ett problem i alla områdena. Där många barn blir skjutsade upplevs det också negativt av barnen själva. I alla områden uppstår det problem orsakade av att vuxna kör barn till skolan barnen ska släppas av och det blir ofta stressigt. Många av barnen säger att de allra helst vill gå till skolan själva, utan vuxensällskap, eftersom de då kan prata med varandra på vägen. Ännu en likhet mellan de olika bostadsområdena är att barnen både känner till platser som de tycker är trygga och platser som känns farliga och lite läskiga. Men vari består då skillnaderna? I Kvarterstad saknar inte barnen någonting. De har stor rörelsefrihet i det trafikseparerade området och använder hela närmiljön. Barnen är positivt inställda till sitt bostadsområde och vill visa och berätta om så gott som allting. De har många kamrater och känner till människor i området och tycker att de är snälla. Trafiken påverkar barnen först när de ska ta sig utanför bostadsområdet, till exempel till skolan. Barnen minns och berättar i intervjuerna om sådant som de varit med om i sitt bostadsområde när de var yngre. I Flygstad berättar barnen om sin hemmiljö i både positiva och negativa ordalag. En pojke säger till exempel att han saknar attraktioner som badhus, bowling och tennishall. Både pojkar och flickor i det här området har ganska stor rörelsefrihet, åtminstone inom sina närmaste kvarter belägna på samma sida om trafikleden. Även det stora fältet som finns i närheten ger dem möjligheter. Nära till naturen De yngre barnen har lekgårdar, områdets 4H-gård och torghandeln som sina platser, medan de äldre barnen lockas av områdets affär och platser som erbjuder inneaktiviteter. Barnen uppskattar närheten till naturen och visar gärna vissa delar av sitt bostadsområde. De minns och berättar också om saker de gjort där tidigare i sitt Det finns platser som lockar till lek även om de inte är särskilt skapade för barn. Foto. Mats Lieberg IV

5 liv. Trafiken på en av de stora gatorna upplevs som ett problem och begränsar barnens rörelsefrihet. I Barrängen använder både pojkar och flickor framför allt platserna nära hemmet. Det finns små lekgårdar i kvarteren där de är ibland och de använder också skolgården. De har nära till sina kompisar och kan ta sig till varandra på alla gång- och cykelvägar. Naturen finns inpå knutarna och här bygger framför allt flickorna kojor kojleken dominerar och det finns kojor överallt. De äldre barnen minns och berättar också hur de har lekt i området när de var yngre. I Segelsjö vistas både pojkar och flickor mest i sina egna trädgårdar eller på gatan precis utanför. Eller också umgås de med sina vänner inomhus. De spelar data- och tv-spel och, framför allt flickorna, ägnar sig åt sina husdjur. Både flickor och pojkar cyklar. Flickorna cyklar eller går till det närbelägna stallet. Där använder de höbalar som soffor och sitter och pratar och umgås. Pojkarna cyklar mest omkring i området. Det händer också att de skaffar sig rörelsefrihet genom att helt enkelt sticka iväg långt bort fast de egentligen inte får. Förfallen lekplats Utmaningen att ta sig till nya ställen på egen hand är en drivkraft som får barn att utforska staden och lära sig något nytt om både sig själva och världen. Foto: Björn Abelin/Folio Det finns en stor lekpark i området men den upplevs som mörk och ogästvänlig. Lekparken har fått förfalla och signalerar mest att ingen bryr sig om den. Några flickor säger att de saknar en kiosk. I centrum finns inte den typen av utbud som gör att man lockas dit. Få människor rör sig utomhus på dagarna. Barnen säger att det inte finns någonting där som de vill visa inte ens det egna huset eller naturen. De säger att det är dött, det finns ingenting att göra. Inget av de intervjuade barnen berättar heller om några minnen från området. Trots det säger barnen att de trivs! Människan har en förmåga att se positivt på tillvaron vi vill trivas. Jag tror att vi helt enkelt försöker göra det bästa av situationen, säger Mia Heurlin-Norinder. Några av barnen i hennes undersökning säger att de uppskattar lugnet i sina bostadsområden. Det ser hon också som en yttring av att vilja göra det bästa av sin egen situation i ett område där det i själva verket inte händer så mycket. Man kan fråga sig om det också kan vara så att idealet, bland de människor som bor i den typen av områden som Segelsjö representerar, är att sköta sig själv. Man kanske inte är intresserad av gemensamma mötesplatser eller aktiviteter. Här har alla bil och tar sig dit de vill. I så fall är det ytterligare något som faktiskt blir ett hinder för barens rörelsefrihet. I Kvarterstad och Flygstad är pulsen en helt annan. I Kvarterstad kan man till exempel föreställa sig att det bor en kategori människor som är mer utåtriktade eftersom de valt att bo i flerfamiljshus mitt inne i staden. Vana att umgås I Flygstad är andelen människor med utländsk bakgrund störst bland de fyra områdena. Området är också en förort. Även här är barnen via sina föräldrar generellt sett kanske mer präglade av en öppenhet och vana vid att umgås och leka med andra. Fast det kan ju också vara precis tvärtom framförallt är det inte alltid självklart att flickor har tillgång till det offentliga rummet. I avhandlingen får man ingen vägledning om i vilken utsträckning sådana flickor finns representerade bland de intervjuade barnen. Kvarterstad och Flygstad präglas båda av stadsmässighet och komplexitet. Men Flygstad, ett område som ju är byggt på ett fält utanför stadens egentliga centrum, blir aldrig lika stadsmässigt i sitt liv som Kvarterstad, beläget mitt inne i den gamla stadskärnan. I Flygstad har man försökt skapa ett stadsliv genom att bygga så det ser ut som en stad. Området är delvis bilfritt. Men något genuint stadsliv med sitt typiska sociala flöde, sin puls, blir det inte eftersom området präglas av sina bostäder snarare än kontor, affärer och serviceinrättningar. Det går inte att konstruera en stad genom att bygga så att det ser ut som en stad och uppmana människor att leva stadsliv, det fungerar inte. Flygstad saknar sammanhanget som finns i Kvarterstad. I Kvarterstad verkar den gamla omgivande stadsbebyggelsen liksom smitta av sig med sin stadsmässighet, säger Mia Heurlin- Norinder. Men barnen i Flygstad visar platser och berättar om händelser som de förknippar med sitt område även om de inte själva är där. Så till exempel visar några pojkar 4H-gården fast det inte är en plats de vistas på själva. De berättar också om majbrasan och om festivaler och loppmarknader som brukar arrangeras i Flygstad. Det viktiga är att barnen känner sig stolta över sitt bostadsområde, även om de inte själva tycker att allt är så kul där. Att V

6 När det finns tydliga riktmärken i miljön, som till exempel en särkild affär eller ett speciellt konstverk, stärks förmågan att orientera sig. Foto: Helge Rubin känna sig stolt att ha någonting som känns viktigt att visa och berätta om för någon annan ser jag som ett uttryck för att barnen känner sig förenade med platsen, att de kan och vill identifiera sig med den, säger Mia Heurlin-Norinder. Det gör också barnen i det stillsammare Barrängen. Där finns naturen nära och det sysselsätter nästan alla barn. Men de rör sig inte särskilt långt i området. Det tolkar Mia Heurlin-Norinder som ett uttryck för att det faktiskt inte heller finns något som lockar dem att utforska vidare, varken platser eller händelser. Det visar sig i hennes intervjuer att många familjer också väljer att flytta därifrån till barnens sorg, eftersom de förlorar sina kamrater. Det verkar vara en plats man väljer att bo på under några år för att sedan slå sig ned någon annanstans. Olika upplevelser Mia Heurlin-Norinders forskning bekräftar det som flera andra forskare också visat: Barns och vuxnas upplevelse av den fysiska miljön är inte självklart densamma. Barn är konkret verksamma i sin omgivning. De använder den fysiska miljön med hela kroppen. Barn berättar vad de gör på olika platser, medan vuxna använder miljön med ögonen de talar om hur det ser ut där. En plats som är vacker och grön som Segelsjö kan tyckas idealisk med en vuxens blick. Säkert har många också flyttat dit med tanke på barnen. Men för barnen själva visar sig platsen vara död eftersom det inte vistas några människor där. Det finns inga naturliga Jag gick till mitten av torget. Där hade gatstenarna lagts i ett mönster, en åttauddig stjärna inuti en ring. Varje udd pekade mot sin egen del av Delft. Jag tänkte på stjärnan som stadens mittpunkt - och som mitt livs mittpunkt. Frans och Agnes och jag hade lekt i den där stjärnan sedan vi var gamla nog att springa till marknaden. Vår älsklingslek var att en av oss valde ut en vidd och en annan nämnde ett ting - en stork, en kyrka, en skottkärra, en blomma - och så sprang vi i uddens riktning och sökte efter ett sådant ting. Vi hade utforskat större delen av delft på det sättet. Ur Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier, B. Wahlströms Bokförlag AB VI

7 mötesplatser, inga stråk där människor går eller färdas på sin väg från en plats till en annan. En sådan plats är händelselös och svarar inte på barns behov av vare sig trygghet, spänning eller utmaning. Den enda tydliga plats som finns i området är stallet, som nästan får axla rollen som ungdomsgård. Eftersom trafiken är stark i området har barnen svårt att söka sig längre bort. De stängs helt enkelt inne. Det bilfria Kvarterstad framstår i Mia Heurlin-Norinder avhandling som det bästa området för barn. Både pojkar och flickor i alla åldrar kan i Kvarterstad ta sig överallt och de hittar och känner till området och dess människor. Här finns så mycket att göra att man inte tröttnar, säger Kajsa som bor här. I Kvarterstad blir hela miljön lekbar och barnen tar den i anspråk för lek och samvaro med sina kamrater, trots att miljön inte är skapad särskilt för dem. I Segelsjö är det precis tvärtom. Den miljö som är tänkt för barn vill ingen vistas. Platserna i Kvarterstad är många, de är varierade och särpräglade. Det gör att barnen hittar riktmärken att orientera sig efter och det gör dem trygga. Om barn är trygga vågar de mer de vågar till exempel vimsa bort sig, som Konrad som bor i Kvarterstad säger. Han vågar leka i portarna. Han går in genom en och kommer ut ur en helt annan. Han vågar till och med leka leken baklänges. Att han kan det beror på att han också kan orientera sig. Kunna orientera sig Orienterbarhet betecknar Mia Heurlin- Norinder som det allra viktigaste i barns miljö. Förmågan att orientera sig stärks av tydliga rikt- och landmärken i miljön, som till exempel speciella hus, eller skulpturer. Om barn kan orientera sig blir de säkra i sin närmiljö och vice versa. När barn är trygga vågar de också ge sig längre bort och utforska ännu mer. Mia Heurlin- Norinder talar om den oemotståndliga utmaningen. Det kan vara något som barnen vill testa och prova som att leka hisskull, till exempel. Hisskull leker man genom att åka upp och ner i hissen i saluhallen som går i ett glasat hisschakt huset. Det finns en poäng i att barn söker sig till platser där det finns mycket folk och där de blir bortkörda det är ju ett sätt att se livet och testar gränser för vad som är tillåtet eller inte. Vilken spänning att upptäcka att vuxna är på väg upp i hissen när man själv är på väg ner! Att retas, att utmana och smyga på någon som verkar arg och som springer ut och skriker åt en är ju en social lockelse. Man måste få lära sig det främmande genom att möta andra. Även Kalle som bara är sju år kan göra och uppleva samma saker som sina äldre kamrater fast han inte får röra sig i lika vida kretsar i Kvarterstad. Men eftersom miljön är så varierande, och det finns så många olika slags platser i varje kvarter, hittar han sina utmaningar. Kalle och hans kompisar leker till exempel också hisskull, men i trapphusen istället för i saluhallen. Den oemotståndliga utmaningen kan också vara en plats som ligger längre bort, som barnen känner till och som lockar. Den oemotståndliga utmaningen blir som en drivkraft för barnen att komma vidare. På så sätt lär de sig någonting nytt både om sig själva och om den faktiska världen. Utvidgat revir I Kvarterstad kan barn, som får lov att söka sig från bostadsområdet och utvidga sitt revir, ta sig flera kilometer bort via Om barn är vana att möta det annorlunda och främmande blir de också trygga. Foto: Anna Lenninger VII

8 olika parkrum och gröna stråk utan att de hindras av trafik eller andra barriärer. Barnen tar sig ända fram till vattnet som omger stadsdelen, och som på sitt sätt utgör ett naturligt slut på färden. Det är inte självklart att barn har det så. Sverige är ett sent urbaniserat land och jämfört med städer runt om i världen har svenska barn fortfarande stor rörelsefrihet. Två italienska forskare, Monica Vercesi och Nicola Iannacone, visar i en rapport från 1995 att barnen i Milano inte längre kan ta en spontan promenad för att upptäcka nya saker och platser. Brittisk forskning, Major Hillman med flera 1990, visar att antalet trafikolyckor där barn är inblandade har minskat. Trafikplanerare har tolkat resultaten som en effekt av satsningar på trafiksäkra miljöer. Men enligt forskarna beror det snarast på barns minskade rörelsefrihet barnen är helt enkelt inte ute på egen hand på samma sätt längre. Röra sig fritt närmast en mänsklig rättighet Att kunna röra sig fritt borde vara en självklarhet ja, en vuxen ser det väl närmast som en mänsklig rättighet att få ta sig dit hon vill på egen hand! Att den möjligheten ter sig allt mer orealistisk i barns vardag kan aldrig bli ett skäl till att låta bli att hävda att det skulle kunna vara annorlunda! Kvarterstadsbarnen leker såväl i trapphus som i hissar och i närbelägna parkområden där de bygger kojor. Tack vare att det finns såväl bostäder som kontor, affärer och andra serviceinrättningar rör sig även människor där som inte bor i området. Det skapar ett flöde och en puls och det är barnen väl medvetna om. Det gör dem trygga och det finns alltid någon att fråga om man gått vilse eller behöver hjälp. Barnen konfronteras med det främmande och det avvikande och lär sig acceptera det som är annorlunda, säger Mia Heurlin- Norinder. I förordet till sin avhandling beskriver hon sig själv som en ganska försiktig flicka som inte självklart tog plats i världen. Hennes make däremot, var ett barn som nyttjade närmiljön på ett självklart och gränslöst sätt. När hon frågar honom vad det har gett honom svarar han: Självförtroende naturligtvis! Detta Gröna Fakta... Där finns själva kärnan i det som Mia Heurlin-Norinder vill visa med sin avhandling. I närmiljön lär barn för livet. Därför är det viktigt att barn upplever att de behärskar sin omgivning, det stärker helt enkelt deras jag. Hon menar att insikten om det är alldeles för dålig bland planerare. Om man bättre förstår barns sätt att skapa platser förstår man också att planeringen av närmiljön innebär någonting långt mycket mer än att bara se till roliga lekplatser och trafikfria miljöer, säger Mia Heurlin-Norinder. Barn utforskar miljön med hela kroppen. Foto: Anna Lenninger... är skrivet av Titti Olsson Lieberg, vetenskapsjournalist och redaktör på Movium. Mia Heurlin- Norinders avhandling heter Platser för lek, upplevelser och möten. Om barns rörelsefrihet i fyra bostadsområden. Studies in Educational Sciences 77. HLS Förlag. Gröna Fakta sammanställs av Movium, SLU, Box 54, Alnarp. Telefon Redaktör:Titti Olsson Lieberg. ISSN Publicerat i Utemiljö 8/2006.