Till läsaren Mikko Paatero Ponnistus 2014 Tapio Nyrhilä Tuuli Eerolainen Silja Hallenberg Mika Illman Oiva Kaltiokumpu Eero Koljonen

Transkript

1 Till läsaren I din hand håller du en publikation som innehåller en viktig arbetsgruppsrapport. Samarbetet mellan åklagaren och förundersökningsmyndigheten, oberoende av om det handlar om polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet eller försvarsmakten, håller på att ändras i utredningen av brottmål. Dess omfattning ökar, dess form blir mer mångsidig och dess tyngdpunkt ligger allt mer på den inledande fasen i förundersökningen. Denna publikation innehåller en omfattande analys och beskrivning i handboksform av dessa ändringar ur båda samarbetspartners synvinkel. Orsaken till ändringen är den nya förundersökningslagen (805/2011) som träder i kraft och dess 5 kap., där man behandlar förundersökningssamarbetet, som fått gemensamma grundläggande normer. Det handlar om en verksamhetsmodell som antagits för behandling av brottmål i Finland. Genom att följa denna modell är det möjligt att slå samman åklagarens och förundersökningsmyndighetens sakkunnighet i förundersökningsfasen på ett sätt som främjar åtalsprövningen och domstolsbehandlingen. Den rättskyddsfördel som kan uppnås är också av särskild vikt, då den tid som ägnas åt förundersöknings- och åtalsprövningsfaserna kan förkortas. Arbetsgruppsrapporten har uppkommit som en del av det projekt som i samarbete med polisöverdirektör Mikko Paatero startades i syfte att trygga så bra gemensamma förberedelser som möjligt för ikraftträdandet av den nya förundersökningslagen (806/2011) och polislagen (872/2011). Enligt mig beskriver projektets arbetsnamn Ponnistus 2014 (Ansträngning 2014), som antogs under arbetets gång, väldigt väl dess betydelse och kollektivitet. En egen sakkunniggrupp, som leddes av riksåklagare Tapio Nyrhilä, fick till uppgift att fundera på den helhet som utgörs av förundersökningssamarbetet. Gruppmedlemmarna utgjordes av konsultativa tjänstemannen Tuuli Eerolainen, överinspektör för gränsbevakningsfrågor Silja Hallenberg, statsåklagare Mika Illman, kriminalkommissarie Oiva Kaltiokumpu, utbildningschef Eero Koljonen, kriminalinspektör Ilkka Koskimäki, polisöverinspektör Heikki Lausmaa, brottsbekämpningschef Petri Lounatmaa, statsåklagare Christian Lundqvist, häradsåklagare Pia Mäenpää, kriminalinspektör Jari Nieminen och överkommissarie Vesa Satamo. Häradsåklagare Tuire Tamminiemi fungerade som sekreterare för arbetsgruppen. Gruppen har utarbetat sin rapport i form av ett utkast till en anvisning om förundersökningssamarbetet. Nya anvisningar som är förenliga med 5 kap. 1 i den nya förundersökningslagen ska ges om de ärenden som är föremål för underrättelse. Till stora delar kan rapporten fungera som ett redskap för att genomföra detta direktiv. Arbetsgruppsrapporten kan också vara till nytta som en del av det material som utgör hörnstenen i den senare utbildningen i detta ämnesområde. Att rapporten inkluderas i denna publikationsserie och att publikationsserien i sinom tid distribueras tryggar å andra sidan att alla instanser som gör förundersökningssamarbete, tack vare publikationen, har tillgång till en detaljerad beskrivning av underrättelseförfarandet och de olika faserna i förundersökningssamarbetet. Jag anser att det är särskilt nyttigt att också specialfrågor som gäller olika brottstyper behandlats i bilagorna till rapporten.

2 Jag hoppas att denna publikation också kommer att användas som undervisningsmaterial i förundersökningsmyndigheternas utbildning. I så fall spelar den en stor roll i inrättandet av en arbetskultur som iakttar den nya lagstiftningen, som en del av utbildningen av framtida utredare och undersökningschefer. I detta samband vill jag ännu på egna och polisöverdirektör Mikko Paateros vägnar tacka arbetsgruppens ordförande och medlemmar för en fin och insiktsfull rapport. Förutsättningarna för att fortsätta förundersökningssamarbetet är fina. Matti Nissinen riksåklagare

3 1 Anvisning om förundersökningssamarbetet 1 Bakgrund till anvisningen och dess syfte Ordnande av allmänt administrativt samarbete Frågor som gäller tystnadsplikten och -rätten Underrättelse om ett brott som kommit för undersökning Underrättelseskyldighet vad gäller vardagsbrott Underrättelseskyldigheten i ärenden med en internationell koppling Annan underrättelseskyldighet vad gäller förundersökningen av brott Underrättelseförfarandet i datasystemet Klassificering av underrättelser Underrättelsetidpunkten Handlingar som ska fogas till underrättelsen Åklagarens åtgärder efter att ha tagit emot en underrättelse Förundersökningssamarbete under förundersökningen Det inledande samtalet Undersökningsplan Tidsschema Begränsning av förundersökningen Åtalsförhandling och domförslag (erkännanderättegång) Samarbetet i tillgodoseendet av en parts rätt till information Säkerställande av att tvångsmedlen är i kraft och annat samarbete som gäller tvångsmedel Avslutande av förundersökningen Avslutande av en förundersökning utan att ärendet förs till åtalsprövning Avslutande av förundersökning för överförande av ärendet till åtalsprövning Förfarande med avslutande utsaga Avbrytande av förundersökningen Förundersökningssamarbetet i åtalsprövnings- eller domstolsfasen Respons Internationell koppling... 18

4 2 6.1 Ett brott har begåtts annanstans än i Finland eller såväl i Finland som i en annan stat Den misstänkte bor eller vistas annanstans än i Finland Skriftlig bevisning finns annanstans än i Finland Personer som ska höras finns annanstans än i Finland Parter eller vittnen riskerar att avvisas från Finland Vinningen finns utanför Finland Avsikten är att inrätta en gemensam utredningsgrupp i brottmålet Samma ärende utreds även i ett annat land Finland har tagit emot en begäran om överföring av utredningen till Finland eller så är det nödvändigt att överväga att överföra utredningen från Finland till en annan stat En anmälan ska göras till Eurojust i ärendet Underrättelseförfarandet Närmare anvisningar för enskilda ämbeten BILAGA 1 Brott mot barn Underrättelse om ett brott som kommit för undersökning Brott som ska underrättas och underrättelsens karaktär Underrättelsetidpunkten Innehållet i en underrättelse Förundersökningsmyndighetens och åklagarens samarbete efter en underrättelse om ett brott Förundersökningsmyndighetens och åklagarens samarbete då förundersökningen avslutas och då ärendet förs till åtalsprövning och till en eventuell huvudförhandling BILAGA 2 Ekonomiska brott, miljö-, arbetarskydds-, tjänste-, korruptions-, företagshemlighets-, yttrandefrihets- och databrott Underrättelse om ett brott som kommit för undersökning Brott som ska underrättas och underrättelsens karaktär Underrättelsetidpunkten De uppgifter som ska meddelas Tidsschema Förundersökningsmyndighetens och åklagarens samarbete efter en underrättelse om ett brott som kommit för undersökning Förundersökningsmyndighetens och åklagarens samarbete då förundersökningen avslutas Samarbetet då utredningen avslutas Förfarandet med avslutande utsaga BILAGA 3 Yrkesmässig, organiserad och allvarlig brottslighet samt enskilda allvarliga brott Allmänt... 29

5 3 3.2 Om underrättelsen Brådskande skäl som har samband med utredningen BILAGA 4 Förundersökningssamarbetet vid brott som gäller ordnande av olaglig inresa och anknuten människohandel Underrättelse om ett brott som kommit för undersökning och underrättelsens karaktär Förundersökningssamarbetet under förundersökningen... 31

6 4 1 Bakgrund till anvisningen och dess syfte Vid förundersökning ska ärendet förberedas så att åtalsprövning kan ske och parternas intressen bevakas på behörigt sätt och så att bevisningen kan tas emot i ett sammanhang vid huvudförhandlingen eller målet avgöras med skriftligt förfarande. Förundersökningsmyndigheterna har till uppgift att reda ut det misstänkta brottet under förundersökningen. Åklagarna ska å sin sida uppfylla straffansvaret genom att vid behov väcka åtal utifrån förundersökningen och driva åtalet i domstol. Åklagaren bär det yttersta ansvaret för att ärendet retts ut i tillräcklig mån, då han eller hon vidtar åtgärder för att uppfylla straffansvaret. För att en förundersökning ska fungera som en tillräcklig och objektiv förberedning av en brottmålsrättegång, ska förundersökningsmyndigheten och åklagaren samarbeta under förundersökningen på det sätt som ärendets karaktär förutsätter. Denna anvisning fastställer i vilken omfattning och i vilka ärenden förundersökningssamarbete ska göras. Dess mål är att främja det praktiska samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren i förundersökningen av ett brottmål. Förundersökningssamarbetet harmoniseras genom att definiera innehållet i och skyldigheterna som anknyter till det underrättelseförfarande som grundar sig på 5 kap. 1 i förundersökningslagen undersökningsledarens och åklagarens samarbete under utredningen undersökningsledarens och åklagarens samarbete i den fas då utredningen avslutas den bilaterala responsen under alla faser av förundersökningssamarbetet. Anvisningen ges i likalydande exemplar till åklagarväsendet, polisen, Gränsbevakningsväsendet och Tullen för tillämpning i den berörda myndighetens verksamhet. 1.1 Ordnande av allmänt administrativt samarbete I det administrativa förundersökningssamarbetet (jfr. 5 kap. 3 3 mom. i förundersökningslagen 805/2011) är planering och förutseende verksamhet av största vikt för en sådan rätt tajmad och rätt inriktad anvisning av resurser som möjliggör att man uppnår ett tillräckligt djupt och omfattande samarbete i förundersökningen av enskilda brottmål. Det administrativa samarbetet omfattar olika gemensamma regelrätta diskussioner mellan olika myndigheter, möten mellan ledningen och andra arrangemang som tryggar förutsättningarna för ett effektivt samarbete i förundersökningen av enskilda brottmål. De som ansvarar för samarbetspartnernas arbetsfördelning och fattar resursbeslut ska skapa tillräckliga förutsättningar för samarbetet mellan åklagare och förundersökningsmyndigheter.

7 5 1.2 Frågor som gäller tystnadsplikten och -rätten Förundersökningsmyndigheten och åklagarna har tystnadsplikt baserat på lag, och den omfattar uppgifter om taktiska och tekniska metoder. Därtill har förundersökningsmyndigheterna tystnadsrätt, som är mer omfattande än tystnadsplikten. Den gäller identiteten på personer som konfidentiellt lämnat uppgifter. Bestämmelserna om tystnadsplikt och -rätt är inte ett hinder för ett effektivt förundersökningssamarbete. Åklagarens tystnadsplikt omfattar taktiska och tekniska metoder. 2 Underrättelse om ett brott som kommit för undersökning Förundersökningslagens 5 kap. 1 innehåller bestämmelser om förundersökningsmyndighetens skyldighet att underrätta åklagaren om brott som kommit för undersökning. Ett fungerande underrättelseförfarande är en viktig del av förundersökningssamarbetet, eftersom det ligger till grund för alla senare åtgärder. Såväl förundersökningsmyndighetens som åklagarväsendets personal ansvarar för att underrättelseförfarandet fungerar. En underrättelse ska göras åtminstone om följande brottmål som kommit för undersökning, oberoende av om man har en misstänkt eller ej: 1. Det minsta straffet för brottet är fyra månaders fängelse eller mer. 2. En misstänkt kommer förmodligen att häktas, meddelas reseförbud eller omfattas av ett annat avsevärt tvångsmedel till följd av brottet. 3. Brottet omfattar avstängning från tjänsteutövning eller barnskyddsåtgärder. 4. Brottshelheten omfattar gärningar med ett stort antal målsäganden eller flera misstänkta (t.ex. egendoms- och bedrägeribrottsserier) och en gemensam åtalsprövning och domstolsbehandling av dessa främjar utredningen av ärendet, eller så är förundersökningssamarbete nödvändigt för att säkerställa enhetliga utredningsåtgärder eller ett enhetligt material. 5. Det finns skäl att vidta åtgärder som syftar till att begränsa förundersökningen eller starta åtalsförhandling (utarbeta domförslag) i fråga om en brottshelhet. 6. Brottet är en del av organiserad brottslighet. 7. Brottet är en ny typ av brott eller lämnar utrymme för tolkning eller så omfattar det rättsliga frågor som ska prövas (t.ex. tolkningen av brottsbeskrivningen, ne bis in idem-förbudet, skyddet mot självinkriminering, användning av överskottsinformation eller förbud mot att utnyttja bevis). 8. Brottet kan väcka samhälleligt intresse.

8 6 9. Brottet omfattar en internationell begäran om rättshjälp, en europeisk arresteringsorder eller så har den en dylik internationell koppling. 10. Den behöriga domstolen för brottet är oklar eller lämnar utrymme för tolkning eller så håller åtalsrätten på att preskriberas eller så omfattar det andra särskilda frågor. 11. Brottet omfattar en stämning som utfärdas av åklagaren eller andra särskilda åtgärder av åklagaren eller så behandlas målet med s.k. påskyndat rättegångsförfarande. 12. Förundersökningen omfattar åtgärder som ersätter huvudförhandlingen (t.ex. inspelning av förhör av barn under 15 år för framläggning under huvudförhandlingen eller sinnesundersökning eller konfrontation som ska göras under förundersökningen). 13. En husrannsakan som gjorts i samband med brottsutredningen har förts till domstol för prövning. 14. Det handlar om ett ärende där åklagarämbetet separat begärt en underrättelse. 15. Förundersökningsmyndigheten anser att en underrättelse är nödvändig av andra skäl. Utgångspunkten är att underrättelseskyldigheten alltid gäller vid ekonomiska brott, miljöoch arbetarskyddsbrott, tjänste- och korruptionsbrott, företagshemlighets-, yttrandefrihetsdata- och sexualbrott, narkotika- och människohandelsbrott som inte hör till s.k. vardagsbrott, ordnande av olaglig inresa samt brott mot barn. Vid behov kan förundersökningsmyndigheten informellt diskutera omständigheter som gäller brottsmisstanken med åklagaren redan innan underrättelsen görs. Ansvaret för att bedöma om tröskeln för att misstänka brott överträds och göra förundersökning ligger fortfarande dock alltid hos förundersökningsmyndigheten, med undantag för situationer där en åklagare förordnat förundersökning eller där man ska bedöma om en polisman gjort sig skyldig till ett brott eller om det krävs ett åtalsförordnande av riksåklagaren för att utreda brottet i Finland. 2.1 Underrättelseskyldighet vad gäller vardagsbrott Den största delen av vardagsbrotten är klara och vanliga fall och det finns inte skäl att göra en underrättelse om dessa. Exempelvis handlar det om trafikförseelser, stölder och snatterier, straffbart bruk av fordon, skadegörelse eller misshandel. Dessa s.k. mängdbrott står för den största delen av de brottmål som behandlas i straffprocessen. Det faktum att förundersökningsmyndigheten inte behöver underrätta åklagaren om att man börjat reda ut ett sådant brott grundar sig på att de vanligen är så klara och vanliga att det inte finns ett behov av förundersökningssamarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren.

9 7 Redan det faktum att undersökningsledaren och åklagaren har möjlighet att diskutera främjar utredningen av vardagsbrott på ett avgörande sätt. I en sådan situation kan det vara onödigt att göra en formell underrättelse. För att det ska vara möjligt att ställa enskilda frågor till en åklagare vid rätt tidpunkt, ska man säkerställa att en åklagare är nåbar. Under tjänstetid kan detta ordnas genom att t.ex. placera en åklagare i förundersökningsmyndighetens enhet för preliminär behandling av brottmål (REK) eller genom att åklagarämbetet tilldelar en åklagare en särskild beredskapsuppgift. I en situation som lämnar utrymme för tolkning kan förundersökningsmyndigheten kontakta en åklagare för att få hans eller hennes ståndpunkt om huruvida ett vardagsbrott som kommit för undersökning förutsätter en formell underrättelse enligt förundersökningslagen till åklagaren. En sådan kontakt kan ersätta en formell underrättelse, om målet med underrättelsen uppnås redan genom den informella kontakten och både undersökningsledaren och åklagaren är av åsikten att en underrättelse är onödig. De underrättelsegrunder som förtecknas ovan kan i sig också tillämpas på vardagsbrott. Av underrättelsegrunderna uppfylls nr 1, 4, 9 och nr 14 oftare än övriga grunder. Om en annan underrättelsegrund uppfylls, finns det överhuvudtaget inte skäl att behandla det brott som ska redas ut som ett vardagsbrott. 2.2 Underrättelseskyldigheten i ärenden med en internationell koppling Oberoende av vilken typ fallet är kan behandlingen av ett brottmål omfatta ett internationellt element, och då understryks behovet av samarbete under förundersökningen. I så fall ska en underrättelse alltid göras. I en del fall kan man eliminera de problem som brottmålets internationella koppling orsakar t.ex. genom att använda påskyndat förfarande. Detta förutsätter en tillräckligt tidig kontakt till åklagaren redan i den inledande fasen. Den underrättelseskyldighet som beskrivs nedan gäller för ärenden som kommit för undersökning oberoende av om den andra stat som hänför sig till ärendet är en medlemsstat i EU eller ej, eller om åklagaren eller även förunderundersökningsmyndigheten har behörighet att framföra begäran om rättshjälp. Förteckningen är inte uttömmande, men åtminstone i följande situationer ska en underrättelse göras. 1. Brottet har begåtts annanstans än i Finland eller såväl i Finland som i en annan stat. 2. Den misstänkte bor eller vistas annanstans än i Finland. 3. Den skriftliga bevisningen finns annanstans än i Finland. 4. Personer som ska höras finns annanstans än i Finland. 5. Parter eller vittnen riskerar att avvisas från Finland. 6. Vinningen finns utanför Finland. 7. Avsikten är att inrätta en gemensam utredningsgrupp för brottmålet.

10 8 8. Samma mål reds ut även i ett annat land. 9. Finland har tagit emot en begäran om överföring av utredningen till Finland eller så är det nödvändigt att överväga att överföra utredningen från Finland till en annan stat. 10. En anmälan ska göras till Eurojust i ärendet. När åklagaren underrättats ska han eller hon utan dröjsmål kontakta undersökningsledaren, om inte annat följer av innehållet i underrättelsen. Underrättelse- och samarbetsskyldigheten i ärenden med en internationell koppling behandlas mer ingående i punkt 6 nedan i denna anvisning. 2.3 Annan underrättelseskyldighet vad gäller förundersökningen av brott Den första meningen i 5 kap. 1 1 mom. i förundersökningslagen innehåller bestämmelser om förundersökningsmyndighetens skyldighet att utan dröjsmål underrätta en åklagare om ärenden där den som misstänks för brott är en polisman, om inte ärendet behandlas som ett ordningsbotärende eller strafforderärende. Förundersökningslagens 3 kap. 6 innehåller bestämmelser om undersökningsledarens skyldighet att underrätta chefen för en sådan tjänsteman som avses i 40 kap punkten i strafflagen om att förundersökning inleds med tanke på eventuella tjänstemannarättsliga åtgärder. Vad gäller förundersökningsåtgärder som gäller militärer ska man göra en underrättelse till den militära myndigheten enligt vad som bestäms särskilt om detta. 2.4 Underrättelseförfarandet i datasystemet Underrättelseförfarandet bygger tekniskt sett på Vitja- och Aipa-systemen. På grund av särskilt vägande utredningsmässiga skäl kan man i strid med huvudregeln endast personligen göra en underrättelse i den inledande fasen. Förundersökningsmyndigheten ska göra en förhandsunderrättelse och får sedan utan dröjsmål information om vilken åklagare som tilldelats ärendet. Förhandsunderrättelsen ska följas av de överenskomna bilagorna, såsom en undersökningsplan och ett preliminärt tidsschema. Åklagaren kan anteckna sina åtgärder och sina delgivningar till undersökningsledaren. Informationen skickas mellan systemen. Efter att en underrättelse gjorts och tagits emot kan åklagaren och förundersökningsmyndigheten skicka meddelanden till varandra vid sidan om den övriga kontakten. Från sin arbetspunkt kan åklagaren ta del av sådana e-handlingar som inhämtats och utarbetats i samband med förundersökningen och som förundersökningsmyndigheten (undersökningsledaren) antecknat som tillgängliga även för åklagaren i systemet. På så sätt har åklagaren möjlighet att följa sammanställningen och utvecklingen av förundersökningsmaterialet, hålla sig à jour med förundersökningens

11 9 utveckling och delta i inriktningen av förundersökningen samt samtidigt göra en preliminär åtalsprövning. Det underrättelseförfarande som genomförs via datasystemen kompletterar den personliga och övriga kontakten mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren. I ett ärende där man gjort en förhandsunderrättelse ska undersökningsledaren reda ut åklagarens ståndpunkt om att förundersökningen avslutas genom att skicka en e-förfrågan via systemen. På motsvarande sätt ska åklagaren framföra sin ståndpunkt i Aipa, vilken systemet förmedlar till Vitja. Varje gång det sker en ändring i ärendet skickas ett meddelande om detta till mottagarens arbetslista. 2.5 Klassificering av underrättelser Förundersökningsmyndigheten ska klassificera det ärende som är föremål för underrättelse som en A- eller en B-underrättelse utifrån om det förutsätter en reaktion (A) eller inte (B) av åklagaren. I tilläggsuppgifterna ska man anteckna om det handlar om en A- eller B-underrättelse och grunden eller grunderna för detta (1 15). När det handlar om en A-underrättelse, ska man därtill anteckna vilken särskild omständighet man vill att åklagaren ska reagera på. I tilläggsuppgifterna ska man anteckna om ärendet kräver omedelbara åtgärder av åklagaren eller ej. 2.6 Underrättelsetidpunkten En underrättelse ska göras då förundersökningsmyndigheten rett ut de omständigheter som hänför sig till brottsmisstanken på det sätt som avses i 3 kap. 3 2 mom. i förundersökningslagen och fattat ett beslut om att det finns skäl att misstänka brott i ärendet och att förundersökning ska göras. I ett ärende som kräver åtalsförordnande av riksåklagaren ska en underrättelse göras då alla ovan nämnda omständigheter som gäller brottsmisstanken retts ut (3 kap. 8 i förundersökningslagen). Underrättelsen ska alltid göras i god tid på så sätt att förundersökningsmyndigheten tillsammans med åklagaren kan pröva, planera, inrikta och lägga upp ett tidsschema för utredningen och de anknutna åtgärderna (jfr. de frågor som ska behandlas i det inledande samtalet). Ärendet kan kräva omedelbara och brådskande förundersökningsåtgärder. I så fall ska man informera åklagaren om dessa så fort som möjligt. 2.7 Handlingar som ska fogas till underrättelsen Den begäran om utredning eller en annan utredning som tagits emot av förundersökningsmyndigheten och som ligger till grund för anmälan om brott ska fogas till underrättelsen. En preliminär undersökningsplan ska fogas till underrättelsen om inte undersökningsledaren och åklagaren kommer överens om annat i samband med deras diskussioner (läs mer om undersökningsplanen i punkt 3.2). Till en underrättelse som gäller ett brott som förutsätter en undersökningsplan ska man även foga ett preliminärt tidsschema för utredningen (läs mer i punkt 3.3).

12 Åklagarens åtgärder efter att ha tagit emot en underrättelse Åklagarämbetet ska utan dröjsmål utse en åklagare för det ärende som är föremål för underrättelsen. Vid en A-underrättelse ska åklagarämbetet utan dröjsmål meddela namnet på åklagaren till undersökningsledaren och göra en anteckning om meddelandet i datasystemet. Åklagaren ska sätta sig in i underrättelsen och bilagorna samt eventuella särskilda frågor av undersökningsledaren samt kontakta undersökningsledaren utan ogrundat dröjsmål. Åklagaren ska göra en anteckning om kontakten och det huvudsakliga innehållet i sina åtgärder i systemet. Med anledning av en B-underrättelse ska åklagaren kontakta undersökningsledaren, om innehållet i den preliminära underrättelsen så kräver enligt hans eller hennes bedömning. I så fall ska samma uppgifter som ovan antecknas i systemet. Klassificeringen av underrättelser i A- och B-underrättelser påverkar inte annat än brådskan för den första kontakten. Under utredningen ska förundersökningsmyndigheten och åklagaren föra ett samarbete på det sätt som ärendets karaktär och omfattning förutsätter, oberoende av om man ursprungligen gjort en A- eller B-underrättelse. 3 Förundersökningssamarbete under förundersökningen I ärenden där undersökningsledaren gjort en underrättelse enligt punkt 2 i denna anvisning, ska han eller hon hålla åklagaren à jour med utredningens utveckling. Vad gäller vardagsbrott räcker det att undersökningsledaren kontaktar åklagaren om ett problem eller något som lämnar utrymme för tolkning kommit fram under utredningen. Det kan t.ex. handla om att den behöriga domstolen eller åtalsrätten lämnar utrymme för tolkning, en fråga som gäller en parts ställning eller en internationell koppling. Åklagaren har en skyldighet att stöda undersökningsledaren i bedömningen av frågor som lämnar utrymme för tolkning. Åklagaren ska även följa förundersökningen via Aipa-systemet och hålla sig à jour med förundersökningens utveckling. Åklagaren ska reservera tillräckligt med tid för förundersökningssamarbetet. 3.1 Det inledande samtalet Efter en underrättelse om ett brott som kommit för undersökning ska undersökningsledaren och åklagaren ordna ett inledande samtal där de ska behandla

13 11 utkastet till undersökningsplan och tidsschemat för utredningen. Det inledande samtalet kan vara ett möte, en videokonferens, ett telefonsamtal eller ett annat tillfälle som är ändamålsenligt sett till förhållandena, där man utbyter idéer och tankar samt kommer överens om åtgärder som gäller utredningen. Under det inledande samtalet ska undersökningsledaren och åklagaren därtill fastställa tidpunkter (kontrollpunkter) då man går igenom situationen för de överenskomna åtgärderna. Syftet är att säkerställa att undersökningsledaren och åklagaren, på tidpunkter som överenskommits på förhand, diskuterar utredningens utveckling och frågor som kommit fram i samband med denna. 3.2 Undersökningsplan En undersökningsplan ska utarbetas för brott som kommit för undersökning och som ska underrättas till åklagaren. Undersökningsplanen är ett redskap i förundersökningssamarbetet. Dess syfte är att inrikta utredningen av det misstänkta brottet på ett ändamålsenligt sätt enligt brottet och de tillgängliga resurserna. Undersökningsplanen kan anpassas enligt det utredda ärendets karaktär, omfattning och detaljer. Undersökningsplanen ska utarbetas genom att följa de berörda anvisningarna, och den ska uppdateras regelbundet under förundersökningen. Undersökningsplanen ska godkännas under det inledande samtalet. Man kan låta bli att utarbeta en undersökningsplan i förundersökningen av brott som omfattas av underrättelseskyldigheten endast om undersökningsledaren och åklagaren kommit överens om detta efter att ha diskuterat ärendet. 3.3 Tidsschema Ett tidsschema ska utarbetas för brott som kommit för undersökning och som ska underrättas till åklagaren. Dess syfte är att inrikta utredningen av det misstänkta brottet på ett ändamålsenligt sätt enligt brottet och de tillgängliga resurserna. Utarbetandet av ett tidsschema binder parterna i förundersökningssamarbetet till en aktiv och föregripande uppföljning av förundersökningens utveckling. Därtill underlättar tidsschemat en långsiktig uppföljning och planering av arbetssituationen för förundersökningsmyndigheten, åklagaren och andra samarbetspartners, såsom domstolarna. Tidsschemat ska omfatta åtminstone följande preliminära tidpunkter: när förundersökningen börjar när avslutande utsagor ges när förundersökningen slutförs när åtalsprövningen börjar när åtalsprövningen slutförs när en eventuell huvudförhandling börjar och dess längd. Undersökningsledaren och åklagaren ska diskutera den tidpunkt då man kan informera parterna om tidsschemat för förundersökningen. Om det inte finns utredningsmässiga hinder, ska parterna höras om tidsschemat.

14 12 Det preliminära tidsschemat för utredningen ska utarbetas i samband med det inledande samtalet och det ska uppdateras regelbundet under förundersökningen. Man kan låta bli att utarbeta ett preliminärt tidsschema i förundersökningen av brott som omfattas av underrättelseskyldigheten endast om undersökningsledaren och åklagaren kommit överens om detta efter att ha diskuterat ärendet. 3.4 Begränsning av förundersökningen Om materialet om ett brott eller en brottshelhet som kommit för undersökning innehåller en grund enligt 3 kap. 10 i förundersökningslagen för att begränsa förundersökningen eller en grund enligt 3 kap. 10 a i förundersökningslagen för att begränsa förundersökningen utifrån ett erkännande (denna punkt ska tillämpas om bestämmelsen om åtalsförhandling träder i kraft) ska undersökningsledaren utan omotiverat dröjsmål överväga att lägga fram ett förslag om detta till åklagaren. Innan undersökningsledaren lägger fram förslaget kan han eller hon informellt diskutera med åklagaren om grunderna för och innehållet i förslaget. Åklagaren ska utan omotiverat dröjsmål ta upp förslaget för behandling. 3.5 Åtalsförhandling och domförslag (erkännanderättegång) (Dessa anvisningar ska tillämpas om bestämmelserna om åtalsförhandling träder i kraft). Enligt 1 kap. 10 i lagen om rättegång i brottmål (689/1997; RBL) kan åklagaren och den brottsmisstänkte eller svaranden i ett brottmål tillsammans lägga fram ett domsförslag där den misstänkte eller svaranden erkänner gärningen och samtycker till att ärendet behandlas i den ordning som föreskrivs i 6 b kap. i RBL. Om domstolen godkänner förslaget är fördelen för den misstänkte eller svaranden ett straff som mäts från en lindrigare straffskala. Om ett brott som kommit för undersökning inte är ett brott enligt 20 kap. 1 7, 8 a, 8 b eller 21 kap. i strafflagen eller om det strängaste straffet för brottet inte överskrider sex års fängelse och det bedöms att avsevärda processekonomiska fördelar kan uppnås med det förfarande som avses i 1 kap. 10 i RBL, ska åklagaren pröva om det finns förutsättningar för ett domförslag i målet. Innan man börjar förhandla om detta med den misstänkte eller dennes biträde ska åklagaren diskutera ärendet med undersökningsledaren. Undersökningsledaren kan ta initiativ till detta gentemot åklagaren. Om den som misstänks för brottet tar initiativ till detta gentemot undersökningsledaren, ska undersökningsledaren informera om initiativet till åklagaren, som är skyldig att ta ställning till initiativet.

15 Samarbetet i tillgodoseendet av en parts rätt till information Enligt 4 kap mom. i förundersökningslagen har en part, efter det att förundersökning inletts, rätt att få del av omständigheter som föranlett förundersökningen och kommit fram vid den. Att en part ges omfattande information om dessa omständigheter i ett tillräckligt tidigt skede främjar förundersökningens objektivitet. På så sätt säkerställer man i ännu högre grad att ärendet utreds i tillräcklig mån och att hypoteser som konkurrerar med huvudhypotesen, även alternativa hypoteser som är fördelaktigare för den misstänkte, blir utredda i den omfattning som ärendet kräver. Under förundersökningen ska undersökningsledaren fatta beslut om sekretessen och lämnandet av uppgifter. Åklagaren har en skyldighet att stöda undersökningsledaren i bedömningen av frågor som lämnar utrymme för tolkning. Förutsättningarna för att begränsa information till en part är snäva. Svarandens rätt till information i ett brottmål grundar sig i sista hand på kravet om en rättvis rättegång. Förutsättningarna för att begränsa svarandens rätt till information i en brottsprocess är särskilt skarpa. Under förundersökningen kan undersökningsledaren dock begränsa en parts rätt till information som gäller de omständigheter som avses i ovan nämnda lagrum, om lämnandet av uppgifter skadar utredningen av ärendet. Det är även möjligt att begränsa lämnandet av uppgifter till en part utifrån 11 2 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen), om lämnandet av uppgifter står i strid med ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller ett barns intresse eller ett annat synnerligen viktigt privat intresse samt med stöd av vissa andra bestämmelser om begränsning av rätten till information för en part i lagen. Om undersökningsledaren vägrar ge den begärda informationen till en part, ska vägran och dess motivering meddelas till åklagaren. Detta är väldigt viktigt när man begränsar en parts rätt till information med stöd av 11 i offentlighetslagen, eftersom sekretessbeläggningen kan gälla även efter förundersökningsfasen. Åklagaren kan tvingas ta ställning till samma fråga då ärendet förts till åtalsprövning. Undersökningsledaren och åklagaren ska förhandla om att lämna uppgifter till en part eller om en annan fråga som gäller sekretessbeläggningen åtminstone i följande situationer: En handling, en inspelning e.d. som är avsedd att användas som bevis innehåller information som ska hemlighållas för en part, såsom information om förundersökningsmyndighetens taktiska eller tekniska metoder. I så fall ska man pröva hur en sekretessbeläggning som grundar sig på ett synnerligen viktigt allmänt intresse på ett lämpligt sätt kan anpassas till rätten till information för en misstänkt eller åtalad utifrån kravet om en rättvis rättegång. Att föra in en handling i förundersökningen och ta bort eller täcka de uppgifter som ska hemlighållas kan vara en lämplig lösning. Undersökningsledaren eller åklagaren ska bedöma om ett tidigt lämnande av information om material eller utredningar som inhämtats under förundersökningen är ägnat åt att främja ett erkännande av brottet i en situation där det uppenbarligen finns starka bevis på brottet redan innan den misstänkte förhörs. En sådan förhandling är av särskild vikt om kriterierna för

16 14 begränsning av förundersökningen utifrån ett erkännande eller kriterierna för åtalsförhandling uppfylls (se punkt 3.4 och 3.5). Annars är det en tolkningsfråga om partsoffentligheten ska begränsas eller ej under förundersökningen. 3.7 Säkerställande av att tvångsmedlen är i kraft och annat samarbete som gäller tvångsmedel Giltighetstiden för tvångsmedel grundar sig antingen på den giltighetstid som föreskrivs i tvångsmedelslagen (806/2011) eller på en giltighetstid som föreskrivs i en annan lag eller som ska fastställas särskilt. En sådan kan vanligen förlängas utifrån ett motiverat krav av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter att förundersökningen slutförts, har åklagaren behörighet att framföra krav om förlängning av en gällande tidsfrist för ett tvångsmedel. Om tidsfristen för ett tvångsmedel som börjat under förundersökningen går ut då förundersökningen slutförts, ska undersökningsledaren rikta åklagarens uppmärksamhet mot denna tidsfrist. Detta är särskilt viktigt om tidsfristen går ut inom kort, t.ex. inom två veckor efter att förundersökningen slutförs. På så sätt strävar man efter att säkerställa att åtgärden för att förlänga tidsfristen vidtas i tid. Det är särskilt viktigt att undersökningsledaren i ett tillräckligt tidigt skede meddelar åklagaren om behovet av att förlänga den tidsfrist som fastställts för att väcka åtal i ett häktningsärende, eftersom endast åklagaren har behörighet att framföra en begäran om en sådan förlängning av tidsfristen enligt 3 kap. 14 i tvångsmedelslagen. Vad gäller vissa tvångsmedel innehåller lagen bestämmelser om skyldigheten för den som framför krav att meddela åklagaren om avsikten att framföra krav om tvångsmedel och rätten för åklagaren att fatta beslut om framförandet av krav. Om åklagaren i en sådan situation övertar avgörandet, ska han eller hon höra undersökningsledaren om grunderna för kravet. 4 Avslutande av förundersökningen 4.1 Avslutande av en förundersökning utan att ärendet förs till åtalsprövning Om avsikten är att avsluta en förundersökning utan att föra ärendet för behandling av åklagaren, ska undersökningsledaren enligt 5 kap. 1 1 mom. i förundersökningslagen höra åklagaren om huruvida ärendet retts ut i tillräcklig mån. Skyldigheten gäller sådana brott som kommit för undersökning och som är föremål för en underrättelse enligt denna anvisning. Om det inte varit nödvändigt att göra en underrättelse om att en utredning inleds, är inte undersökningsledaren skyldig att höra åklagaren då förundersökningen avslutas.

17 15 Om det blir aktuellt att avsluta en förundersökning av ett brott som omfattas av underrättelseskyldigheten utan att ärendet förs till åtalsprövning till följd av att den som misstänks för brottet visat sig vara en person under 15 år eller dött eller om det handlar om en annan motsvarande entydig grund för att avsluta undersökningen (det finns inga andra alternativ än att avsluta utredningen), räcker det att undersökningsledaren underrättar åklagaren om detta med ett e-postmeddelande som omfattar en mottagningsbekräftelse. Om åklagaren inte reagerar inom fem tjänstedagar, har undersökningsledaren uppfyllt sin hörandeskyldighet. I annat fall ska undersökningsledaren i samband med avslutandet meddela åklagaren om sin avsikt att avsluta förundersökningen och vänta på hans eller hennes reaktion. 4.2 Avslutande av förundersökning för förande av ärendet till åtalsprövning I ett ärende där förundersökningen skickas till åklagaren för åtalsprövning, ska undersökningsledaren förhandla med åklagaren om förundersökningens tillräcklighet och eventuell användning av förfarandet med avslutande utsaga. Syftet med hörandet är att för sin del säkerställa att det inte längre finns ett behov av begäran om tilläggsutredning som fördröjer behandlingen efter att förundersökningen avslutats. Hörandeskyldigheten gäller särskilt för ärenden där det i början av utredningen varit nödvändigt att göra en A-underrättelse till åklagaren eller ärenden där åklagaren förordnat att en utredning ska inledas. Samma gäller för ärenden där åklagaren på eget initiativ beslutat att aktivt delta i utredningsfasen efter att ha tagit emot en B-underrättelse om ärendet. I ett ärende där det inte funnits ett behov av att göra en underrättelse, är det inte nödvändigt att höra åklagaren om förundersökningens tillräcklighet innan det skickas för åtalsprövning. I dessa fall förekommer ett sådant behov endast om ett särskilt problem eller en fråga som lämnar utrymme för tolkning kommit fram under utredningen. Hörandet genomförs på så sätt att undersökningsledaren och åklagaren tillsammans och i en tillräcklig omfattning går igenom det material som inhämtats och utarbetats i samband med utredningen innan förundersökningen avslutas. Beslut om nödvändig komplettering av utredningen ska fattas i samband med genomgången av detta material. Åklagaren ska sätta sig in i materialet på så sätt att det inte finns ett behov av att göra en tilläggsutredning i ärendet på grund av en sådan orsak som kunde ha upptäckts då undersökningsledaren hörde åklagaren om förundersökningens tillräcklighet innan förundersökningen avslutades. Åklagaren har bättre möjlighet att sätta sig in i förundersökningsmaterialet då man utarbetat ett tydligt utkast till inledning till förundersökningsprotokollet, där man behandlar såväl de utredda omständigheterna i brottsbeskrivningen (bevisteman) som den centrala utredning som fåtts om dessa.

18 Förfarande med avslutande utsaga Enligt 10 kap. 1 3 mom. i förundersökningslagen ska undersökningsledaren fatta beslut om begäran om förfarande med avslutande utsaga och eventuella åtgärder som detta förutsätter. Ett effektivt förundersökningsarbete kräver dock att åklagaren och förundersökningsmyndigheten för en diskussion om en begäran om avslutande utsaga och de specificerande frågor som behövs i en sådan. Med förfarandet med avslutande utsaga kan man minimera behoven av tilläggsutredning och avskilja obestridda frågor från bestridda frågor på så sätt att förundersökningen så väl som möjligt betjänar dess syfte som en förberedning av åtalsprövningen och en eventuell brottmålsrättegång. En avslutande utsaga ska begäras om detta, med beaktande av ärendets karaktär och omfattning, brottets obetydlighet eller andra motsvarande omständigheter, inte är uppenbart onödigt med tanke på åtalsprövningen och domstolsbehandlingen. Till exempel ekonomiska brott, miljö- och arbetarskyddsbrott, tjänste- och korruptionsbrott samt företagshemlighets-, yttrandefrihets- och databrott är i utgångspunkten sådana att det finns ett behov av att undersökningsledaren och åklagaren för en diskussion och bedömer och går igenom det material som utretts i samband med utredningen redan innan förfarandet med avslutande utsaga. Enligt 10 kap. 1 i förundersökningslagen ska en part ges tillfälle att till förundersökningsmyndigheten lämna sin avslutande utsaga om tillräckligheten hos förundersökningsmaterialet, bevisvärderingen, rättsfrågorna eller andra omständigheter som är viktiga för behandlingen. Åklagaren och förundersökningsmyndigheten ska tillsammans fastställa de centrala frågor som ställningstagandena i de avslutande utsagorna ska fokusera på. I begäran om avslutande utsaga ska parterna uppmanas att framföra sin ståndpunkt om det brottmål som utretts. Såvitt det gäller den för brott misstänkte avser dethär frågan om han/hon erkänner eller nekar till det brott som utretts under förundersökningen. En misstänkt som nekar till det misstänkta brottet ska tillfrågas vilken den specifika grunden för nekandet är och om det finns obestridda omständigheter i ärendet. Parterna ska också uppmanas att framföra eventuella begäran om tilläggsutredning senast i sina avslutande utsagor och meddela sina ståndpunkter om eventuella sekretessfrågor. Förundersökningen är klar när man lämnat avslutande utsagor och gjort nödvändiga kompletteringar av förundersökningen med anledning av dessa. 4.4 Avbrytande av förundersökningen Enligt 3 kap. 13 i förundersökningslagen får undersökningsledaren besluta att en förundersökning som inletts ska avbrytas, om ingen är misstänkt för brottet och om utredning som påverkar ärendet inte kan fås. I så fall ska man särskilt fästa vikt vid det misstänkta brottets karaktär. Förundersökningen ska fortsätta utan omotiverat dröjsmål då det inte längre finns förutsättningar för avbrottet.

19 17 Att en förundersökning avbryts kan de facto leda till en likadan ställning för ärendet som om förundersökningen avslutas utan att ärendet förs till åtalsprövning. Detta innebär att åklagaren ska höras innan man beslutar att avsluta förundersökningen. Om man har för avsikt att avbryta förundersökningen, ska undersökningsledaren ge åklagaren tillfälle att framföra sin ståndpunkt om detta innan undersökningen avbryts. Skyldigheten gäller sådana brott som är föremål för en underrättelse enligt denna anvisning. Om det inte funnits ett behov av att göra en underrättelse om att en utredning inleds, är inte undersökningsledaren skyldig att höra åklagaren då förundersökningen avslutas. Undersökningsledaren ska informera åklagaren om ärendet. Om åklagaren inte reagerar inom en vecka, har undersökningsledaren uppfyllt sin hörandeskyldighet. Om ärendet lämnar utrymme för tolkning (t.ex. vad gäller om man ska fatta ett beslut om avslutande eller göra ett förslag om begränsning), ska undersökningsledaren informera åklagaren om avsikten att avbryta undersökningen och vänta på hans eller hennes reaktion. I så fall ska åklagaren ta upp ärendet för behandling utan omotiverat dröjsmål. 4.5 Förundersökningssamarbetet i åtalsprövnings- eller domstolsfasen Enligt 5 kap. 2 2 mom. i förundersökningslagen beslutar åklagaren om förundersökningsåtgärder när saken överförts till åklagaren efter det att förundersökningen avslutats. Eftersom vidtagandet av en sådan åtgärd är en uppgift som hör till förundersökningsmyndigheten även efter att förundersökningen avslutats, ska samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren vid behov fortsätta även efter att ärendet förts till åtalsprövning. Vanligen handlar det om att åklagaren begär en tilläggsutredning med anledning av ett nytt behov. Ett behov av tilläggsutredning kan även uppkomma i rättegångsfasen. I åtalsprövnings- eller rättegångsfasen ska förundersökningsmyndigheten göra en tilläggsutredning eller vidta en annan åtgärd på begäran av åklagaren. Ett sådant ärende är ofta särskilt brådskande. Innan åklagaren framför en begäran ska han eller hon vid behov diskutera med undersökningsledaren. Ett sådant samtal är särskilt nödvändigt då den åtgärd som prövas kräver mycket arbete eller då dess kostnader eventuellt står i missförhållande till karaktären på det utredda ärendet. Åklagaren ska även besluta om han eller hon låter utföra en tilläggsutredning med anledning av en begäran om tilläggsutredning som framförts av en part. Detta ska prövas objektivt, även om åklagaren är en part i brottmålet efter att åtal väckts. Innan huvudförhandlingen i domstolen ska åklagaren och undersökningsledaren vid behov diskutera beredskapen för eventuella brådskande tilläggsutredningar och andra åtgärder som huvudförhandlingen kräver.

20 18 5 Respons Det är väldigt viktigt att ge konstruktiv och positiv respons, men även negativ respons vid behov. Dess syfte är att utveckla myndighetsfunktionernas kvalitet och samarbetet mellan myndigheterna. Responsen ska vara reciprok av åklagaren till förundersökningsmyndigheten och vice versa. Respons ska ges vid behov, t.ex. alltid då det är nödvändigt under förundersökningen (kontinuerlig respons). Responsen kan också gälla en viss fas, såsom avslutandet av förundersökningen eller en situation där tingsrättens dom eller ett eventuellt beslut av åklagaren meddelas. Respons ska ges enligt brottmål eller ärendetyp (t.ex. om god praxis som iakttagits och om problempunkter som är i behov av att utvecklas). Vad gäller vardagsbrott understryks vikten av att ge respons som allmänt påverkar nivån på förundersökningen av sådana brott (t.ex. vilket informationsinnehåll som är tillräckligt för olika brottstyper). I samarbetet mellan åklagaren och förundersökningsmyndigheten är det, vad gäller vardagsbrott, följaktligen viktigt att åklagarämbetet utser en eller flera åklagare som har till uppgift att vara i kontakt med undersökningsledare som ansvarar för utredningen av sådana brott. Den åklagare som ansvarar för kontakten ska t.ex.: själv bedöma och samla in respons av ämbetets övriga åklagare om god praxis, men på samma gång också om saker som ska utvecklas i utredningen av vardagsbrott och förmedla denna information inklusive åtgärdsförslag till undersökningsledarna (t.ex. optimal korrigering av upptäckta systemfel) tillsammans med undersökningsledarna delta i regelbundna gemensamma överläggningar där man behandlar ovan nämnda frågor och där båda parter tar emot annan respons. 6 Internationell koppling I andra än rent finländska fall finns det ofta skäl att fundera på om Finland har behörighet att behandla brottmålet i fråga, och om så är fallet, om det är ändamålsenligt att behandla ärendet i Finland. I båda situationer behövs åklagarens expertis. I vissa fall förutsätter lagen dessutom att ärendet avgörs av en åklagare. Med internationell rättshjälp avses begäran som gäller utredningen av ett brott som redan begåtts. Med en begäran om rättshjälp begär man i främsta rummet bevis som ska fogas till förundersökningsmaterialet med tanke på den senare rättsprocessen för brottet. Allmänt sett kan man anse att rättshjälp också omfattar utlämningsfrågor, flytt av en dömd osv. Det är möjligt att framföra en begäran om rättshjälp utan stöd av ett avtal, men vanligen grundar sig en begäran om rättshjälp på ett bilateralt eller multilateralt avtal eller på ett EUinstrument. Instrumenten grundar sig ofta på ett ömsesidigt erkännande, och grunderna för att vägra ge hjälp är begränsade.

21 19 När man begär rättshjälp av en annan stat ska man inkludera gärningsbeskrivningen av det misstänkta brottet i begäran om rättshjälp. Rättshjälp ges för det brott som beskrivs i begäran, och det är inte nödvändigtvis möjligt att använda det mottagna materialet i åtalsprövningen eller domstolsbehandlingen av ett annat brott. I syfte att undvika onödiga dröjsmål ska man beskriva det händelseförlopp utifrån vilket åklagaren väckt åtal i gärningsbeskrivningen. Åklagaren ska aktivt medverka i utarbetandet av en begäran om rättshjälp. I följande fall ska man alltid göra en underrättelse till åklagaren och även förhandla med honom eller henne i takt med att fallet framskrider: En ny internationell koppling orsakar ett nytt kontaktbehov. Listan är inte uttömmande. 6.1 Ett brott har begåtts annanstans än i Finland eller såväl i Finland som i en annan stat Definitionen av gärningsplatsen kan avgöra om Finland överhuvudtaget har behörighet att utreda ärendet och väcka åtal. Utgångspunkten är att det är onödigt att använda resurser till att utreda ett brott som inte kan vara föremål för åtal i Finland. I många fall är det besvärligt att fastställa gärningsplatsen och detta förutsätter samarbete, t.ex. då gärningsplatsen för de kriminella aktiviteterna och den plats där konsekvenserna uppkommer finns i olika stater. Om brottet begåtts utanför Finland, behövs vanligen ett åtalsförordnande av riksåklagaren för att behandla ärendet i en finländsk domstol. I dessa fall fattar åklagaren alltid beslut om att inleda en förundersökning (3 kap. 8 i förundersökningslagen). Om brottet begåtts utanför Finland är en förutsättning för att behandla målet i en finländsk domstol i de flesta fall att gärningen kan straffas även enligt lagstiftningen i gärningslandet. Om man inhämtar en utredning om dubbel straffbarhet redan under förundersökningen, ska åklagaren och undersökningsledaren komma överens om vem som i enskilda fall begär en utredning av den gärning som framkommer av den gärningsbeskrivning som godkänts gemensamt. Det är möjligt att det finns flera möjliga behöriga domstolar i ett brottmål, och åklagaren ska alltid delta i förhandlingar med en annan behörig stat. 6.2 Den misstänkte bor eller vistas annanstans än i Finland Om en misstänkt som bor utomlands fortfarande vistas i Finland då gärningen avslöjas, ska man tillsammans överväga att använda påskyndat förfarande. Om den misstänkte hunnit avlägsna sig från landet, är det möjligt att man måste överväga att framföra en begäran om utlämning till en annan stat. Åklagaren har behörighet att framföra en begäran om utlämning. Det är även möjligt att man måste överväga att göra en begäran om rättshjälp för att höra en misstänkt i en annan stat i förundersökningen. Hörandet kan också ske via en videoförbindelse. Det finns skäl att åklagaren tar ställning till de frågor som ska ställas för att undvika onödiga tilläggsutredningar.