Naturinventeringar i Älvsborgs län

Transkript

1

2 Naturinventeringar i Älvsborgs län Naturinventeringsarbeten bedrivs av länsstyrelsen i syfte att erhålla ett bättre underlagsmaterial för den fortlöpande naturvårdsplaneringen. Föreliggande arbete, Naturinventering av Lärkemossen - Fåglumsmossen, utfördes år 1974 av Stig Jacobsson på uppdrag av länsstyrelsen. Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehåll, varför detta ej kan åberopas som länsstyrelsens ståndpunkt. Länsstyrelsen Naturvårdsenheten

3 NATURINVENTERING AV LÄREMOSSEN FÅGLUMSMOSSEN STIG JACOBSSON 1974

4 INNEHÅLL Inledning 1 Beskrivning av området 1-6 Geologi 6 limat 6 Vegetation 6-7 Mossvegetationen 7-8 Lärkemossens ärr 8-10 Fåglumsmossens ärr Hagöbäcken - Dänningen med omgivningar Vässingsmossen Hagö orpes huvud Övriga områden Fåglar Synpunkter på områdets värde och skötsel Litteratur och övriga källor 29 Artlista kärlväxter Artlista mossor Artlista svampar Artlista fåglar Artlista däggdjur 52 Provruta på Lärkemossen 53 Provruta på Fåglumsmossen sid BILAGOR 1 Vegetation: fältskikt (ENDAST I ORIGINALET) 2 Vegetation: trädskikt (ENDAST I ORIGINALET) Fotografierna har tagits av Tore Hagman (ENDAST I ORIGINALET) FOTO 1-12

5 1 INLEDNING I den översiktliga naturvårdsplanen av Älvsborgs län upptogs Lärkemossen som det värdefullaste objektet i Vårgårda kommun. Orsaken var mossens storlek och tämligen orörda karaktär samt att floran och faunan var känd för att innehålla intressanta och ovanliga komponenter. Tillsammans med den närliggande Fåglumsmossen, som till största delen ligger i Skaraborgs län, bildas ett komplex om ca 10 km 2 myrmark. Våren 1974 anslogs medel till en naturvårdsinventering av de bägge mossarna med närmaste omgivningar av länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län och författaren fick i uppdrag att utföra denna. Inriktningen skulle vara både botanisk och zoologisk. De första besöken på Lärkemossen gjordes i maj men inte förrän i slutet av augusti kunde inventeringen betraktas som avslutad. Några kompletterande besök fick dock göras även senare under hösten. Den ornitologiska delen av inventeringsarbetet utfördes i slutet av maj - mitten av juni, medan den mera tidsödande karteringen av växtsamhällena i olika delar tog resten av sommaren i anspråk. Syftet med inventeringen var att så noggrant som möjligt fastställa vilka växter och djur som förekommer inom området, deras frekvens i olika miljöer m.m. och redovisa detta på ett sådant sätt att det kan ligga till grund för en dispositionsplan. För en eventuell reservatsbildning är det viktigt att fastställa vad som är särskilt skyddsvärt och vilka bestämmelser som kan anses påkallade för att bevara naturen i önskat skick. Med tanke på de genomgripande strukturrationaliseringar som idag sker inom jordbruk och skogsbruk i Sverige är det dessutom värdefullt att för framtiden dokumentera den nuvarande situationen i ett stycke särpräglad natur. BESRIVNING AV OMRÅDET Lärkemossen och Fåglumsmossen (på kartor ofta benämnd Store Mosse) är högmossar belägna i gränszonen mellan södra Västergötlands kuperade skogsområde och Västgötaslätten. Mossarna är belägna ca 90 m över havet och avvattnas mot norr genom vattendraget Hagöbäcken - Dänningen, som tillhör Nossans vattensystem. De skogklädda åsarna söder och väster om Lärkemossen utgör vattendelaren mellan Nossans och Säveåns vattensystem. Dessa berg är inte särskilt höga, de högsta punkterna når m över mosseytan.

6 2

7 3 Lärkemossen sträcker sig drygt 4 km i väst - östlig riktning och är ca 1 km bred, Hagöbäcken med omgivande gamla sidvallsängar och skogsridåer delar upp mossen i två skilda plan, varav det östra är störst. Denna del är också den mest opåverkade och på grund av sina vidsträckta kärr den ur natursynpunkt intressantaste. I stort sett sluttar östra Lärkemossen från söder mot norr, varigenom en lagg av växlande bredd uppkommit längs norra stranden. Särskilt längst i nordöst är denna laggzon bred och mycket blöt. Fyra markanta dråg med fastmarksvatten rinner snett över mossen och mynnar i det norra huvudstråket. I övrigt finns nästan ingen lagg alls längs södra stranden. Västra delen av Lärkemossen har en mer utpräglad högmossekaraktär med ett högre beläget centralt parti som sluttar åt alla sidor. Typiska laggkärr finns dock endast i väster och nordväst. I sydvästra hörnet är mossen påverkad av en alltjämt pågående torvtäkt och flerstädes har dräneringsdiken grävts, t.ex. i norr längs Hagö. I söder och öster rinner den i förhållande till mossen flera meter nerskurna Hagöbäcken. Sluttningen ner mot bäcken blir därför ganska väl dränerad och bär en mossekantskog av ganska torr karaktär. Fåglumsmossen utgörs till största delen av ett förhållandevis platt, öppet mosseplan. Ett brett och blött, delvis med tät bladvass bevuxet kärr som får rikligt med fastmarksvatten från en bäck västerifrån, utbreder sig längst i sydväst. Längs nordvästra stranden finns en utpräglad lagg, medan Dänningen i öster och den (grävda) Nordbäcken i norr förhindrar uppkomsten av laggkärr på dessa sidor. Ett mer eller mindre brett björkskogsbälte följer Dänningen och kring Nordbäcken dominerar en sumpig barrskog. Torvtäkt har tidigare bedrivits på flera ställen längs kanterna och på hela den nordöstra fliken av mossen, En redogörelse över torvupptagningens historia finns i boken Fåglum genom tiderna (Härnelius 1975). Lärkemossen och Fåglumsmossen skiljs åt av Hagö, men är förenade genom ett smalt myrstråk väster om Hagö som benämns Halsamossen samt av de sumpiga markerna kring Hagöbäcken. Halsamossen är mera trädbevuxen (mest tall) än de större mossarna och markerna kring Hagöbäcken täcks av björkskog till största delen. Även öster om Dänningen ligger ett par torvmossar, Lille Mosse och Vässingsmossen. Den förstnämnda är en i stort sett kal mosse men kantas av dräneringskanaler och ett björkskogsbälte medan Vässingsmossen nästa helt täcks av tät björkskog till följd av talrika gamla torvgravar. Varken Lille Mosse eller Vässingsmossen är därför särskilt intressanta ur natursynpunkt. Hagö och övriga fastmarker kring mossarna har en starkt bruten, småkuperad karaktär, som framgår av topografiska kartan (kartbilaga 2). Naturen är

8 4 typiskt västsvensk med mycket berg i dagen och däremellan större eller mindre områden med djupare jord, ej sällan försumpad. Urberget sticker även upp flerstädes i de perifera delarna av mossarna och bildar små öar, vanligen bevuxna med hällmarkstallskog. Större delen av mossarnas omgivningar är täckta av barrskog. På södra delen av Hagö ligger ett par gårdar och av gamla lantmäterikartor etc. framgår att odlingen går långt tillbaka i tiden. Liksom på många andra håll har perifert belägna, mindre lyckor och slåtterängar blivit o- lönsamma och lämnats att växa igen men ännu har södra delen av Hagö en stark prägel av gammalt odlingslandskap.. Sydbranten, som omväxlande utgörs av grässlänter och klippstup, har dessutom en ovanligt rik flora. Barrskogarna i mossarnas omgivningar ser för det mesta fattiga ut och floran är torftig. Frapperande ofta stöter man på gamla märken efter åkerbruk och rester av husgrunder vid strövtågen i skogarna och på sådana ställen brukar inslaget av lövträd och örter vara större. Synbarligen har trakten förr varit betydligt mera befolkad än i nutiden och även små områden med brukningsbar jord togs i anspråk som åker. Annan mark utnyttjades för t.ex. slätter eller bete. Landskapet var då givetvis betydligt skogfattigare än idag och äldre ortsbor kan ännu berätta om hur öppet det varit. Plantering av barrskog och en accelererande igenväxning har skapat de nutida skogarna. Den skog som finns är alltså oftast första generationen på tidigare öppen mark, vilket torde vara åtminstone en del av förklaringen till att den ser så fattig och onaturlig ut. Det finns dock större eller mindre områden som avviker från den övervägande magra karaktären. Ett av dem är orpes huvud, en markant uppstickande kulle mellan gamla och nya landsvägen Alingsås Trollhättan omedelbart invid sydvästligaste Lärkemossen. Tyvärr har delar av sluttningarna planterats med gran men i övrigt är kullen lövskogsklädd och har en rik örtflora. Berget var lövskogsklätt även under den skogfattiga tiden i slutet av 1800-talet enligt en ekonomisk karta från 1890-talet. Från toppen har man också en vacker utsikt över Lärkemossen. Omedelbart norr om den vassrika viken i sydvästligaste Fåglumsmossen ligger en mindre udde, som i denna beskrivning kallas Långalidsudden. Även där är floran rikare än vanligt. I norra delen av Fåglumsmossen ligger en hög, med barr- och ekskog bevuxen ö, som benämns Bergö. Från toppen av denna har man fin utsikt

9 Foto 1. De fuktiga myrpartierna är betydelsefulla för fågellivet. 5

10 6 över Fåglumsmossen. På topografiska kartan saknas av misstag höjdkurvor på Bergö. GEOLOGI Tyvärr finns ingen modern och tillförlitlig geologisk karta utarbetad över området. Den enda tillgängliga är kartbladet Vänersborg i skala 1: utgiven 1887 med beskrivning av A. Lindström. Denna karta är mycket översiktlig och ger inga detaljer beträffande berg- och jordarter kring Lärkemossen. Nedan angivna förhållanden är därför grundade på egna iakttagelser och på prover som insamlats för bestämning på Geologiska Institutionen, Chalmers, Göteborg. Dominerande bergart i området är en grå gnejs, som är relativt sur och ger en mager jordmån. Förutom gnejsen är det dock tydligt att det finns ett inslag av grönstenar här och var av vegetationen att döma, t.ex. på orpes huvud. En bekräftelse på detta erhölls av prover tagna på Långalidsudden. Dessa visade sig bestå av amfibölit med nästan enbart hornblände som mineral och var delvis mycket lättvittrad. anske kan även förekomsten av en del kalkkrävande växter i nordöstra Lärkemossens kärr ha sin förklaring i en grönstensgång i berggrunden på botten av mossen. Den viktigaste jordarten, förutom torven, är en sandig - moig morän, t.ex. på Hagö. Större eller mindre områden med rullstensgrus finns här och var i omgivningarna, t.ex. vid Heden i Magra och vid Pinnegården strax söder om orps huvud. LIMAT Uppgifter om årsnederbörd och medeltemperatur har inhämtats från SMHI:s stationer vid Upplo resp. Vårgårda. Medelårsnederbörden för perioden vid Upplo var 657 mm, vilket får anses vara ett lågt värde för att vara i västra Sveriges inland. Förklaringen är troligen att platsen ligger norr och öster om de högsta åsarna och därför kommer något i regnskugga. Som Jämförelse kan nämnas Borås som har 900 mm per år i genomsnitt. allaste månad i Vårgårda är februari med i genomsnitt - 2,6 och varmaste månad Juli med + 16,5. Årsmedeltemperaturen är + 6,5. VEGETATION Vegetationens utseende på mossarna och deras närmaste omgivningar är redovisade på två kartor (Bilaga 1 och 2). Vid utarbetandet av dessa kartor har så

11 7 långt som möjligt Lars Påhlssons Översiktlig vegetationskartering (1972) följts. Området är sålunda (Bilaga 1) indelat i ängs-, hed- och myrserien. Olika delområden och växtsamhällen är numrerade och i den beskrivande texten är dessa nummer utsatta inom parantes. På samma karta har också markerats ett förslag till reservatsgräns. Bilaga 2 har använts för att illustrera trädskiktets sammansättning med hjälp av symboler för olika trädslag. Naturligtvis är gränsen mellan olika växtsamhällen inte alltid skarp och därför dragen grovt schematiskt på kartan. Det gäller t.ex. för de områden som karterats som rikkärr och som endast gradvis går över i omgivande fattigare kärr, På grund av det inventerade områdets stora areal har heller inte alla delar undersökts lika noggrant. Det mesta arbetet har nedlagts på sådana delar som bedömts vara av störst botaniskt intresse, t.ex. kärren runt mossarna, markerna kring Hagöbäcken, sydbranten på Hagö och orpes huvud. Mosseplanen och framför allt skogarna runt mossarna har däremot behandlats mera summariskt och de senare ligger ju också till största delen utanför det föreslagna reservatet. Alla påträffade kärlväxtarter och ett urval av intressantare mossor och svampar redovisas också i särskilda artlistor efter textdelen. MOSSEVEGETATIONEN Som framgår av Bilaga 1 är ombrogen mossevegetation den mest utbredda vegetationstypen inom det inventerade området. De tre stora mosseplanen är nästan helt öppna så när som på en och annan liten martall eller buskartad björk. Över stora ytor är de tämligen släta men särskilt på västra Lärkemossen och på nordvästra delen av Fåglumsmossen förekommer också en del större, vegetationslösa höljor som denna sommar låg helt torrlagda. lockljung spelar en mycket framträdande roll i mossevegetationen och det är väl främst denna art som illustrerar mossarnas västsvenska prägel. Övriga dominerande arter i fältskiktet är tuvsäv, ljung, tranbär och rosling. Tuvdun och ängsull (nästan alltid steril) är mera sparsamt förekommande. På större tuvor brukar kråkbärsris och hjortron växa och i höljor vitag och rundsileshår. På några torrlagda höljor i östra Lärkemossen växte också strandlummer (Lycopodium inundatum). Bottenskiktet består av olika vitmossor. Dominerande arter är Sphagnum papillosum, S. fuscum, S. magellanicum, S. rubellum och S. cuspidatum, den sistnämnda i blöta höljor och med inslag av S tenellum. Artsammansättningen är typisk för västsvenska mossar. Uppe på större tuvor förekommer olika renlavar (Cladonia) och hedlav (Cornicularia aculeata). Av särskilt intresse är den nordliga arten Cladonia subfurcata, som hittades på västra delen av Lärkemossen. Arten är sällsynt i Västergötland.

12 8 På delar av de lägre mossepartierna växer förutom de redan nämnda arterna ganska rikligt med lågvuxen pors. Denna porszon har markerats med siffran 2 på kartan och är i regel skarpt avgränsad mot övriga delar med normal mossevegetation (1). Inga andra kärrväxter än pors synes emellertid finnas inom denna zon, varför den karterats som tillhörande den ombrogena mossen. Orsaken till den markanta zoneringen är svår att förklara. Det är dock ett känt fenomen även på andra västsvenska mossar (Du Rietz 1950, 1951). Vissa mossepartier, särskilt i nordöstra Fåglumsmossen och sydvästra Lärkemossen (3) är starkt påverkade av torvtäkt. På grund av torvgravarnas dränerande inverkan utbildas mellan dem en torr vegetationstyp med ljung, lingon, hjortron, kråkbärsris m.m. samtidigt som tallar och björkar får bättre existensmöjligheter. I torvgravarna uppkommer småningom en fattigkärrvegetation. Förutom på de större mosseplanen finns ombrogen vegetation också på Halsamossens centrala del (4). Denna mosse är dock beväxt med förhållandevis mycket tall och har rikligt med hjortron i bottenskiktet. Lille Mosse (5) och Vässingsmossen (6) har en torr typ av mossevegetation (främst ljung) beroende på dräneringsdiken längs kanterna resp. gamla torvtäkter. LÄREMOSSENS ÄRR ärrens avgränsning gentemot mossen markeras bäst av myrliljan, som är mycket rikligt förekommande så långt fastmarksvattnet påverkar, men tvärt avtar utåt mossen. Myrliljan kan betraktas som ledart i den mest utbredda typen av fattigkärr på Lärkemossen. Under blomningstiden i juli augusti lyser stora ytor vackert gula på långt håll av denna art. Myrliljekärr dominerar t.ex. på stora delar av nordöstra Lärkemossen (7). Andra arter i samhället är t ex ängsull, tuvdun, vitstarr, flaskstarr (glest), tuvsäv, pors, krypvide och vattenklöver. Tuvorna har ungefär samma utseende som på mossen med klockljung, ljung, tranbär, rosling samt en och annan björk. I höljor och gölar växer vitag, brunag, kallgräs, dystarr samt alla tre arterna sileshår, i några av de största dessutom dvärgigelknopp och bäcknate. Bottenskiktet domineras helt av olika vitmossor utom de arter som finns även på mossen kan nämnas Sphagnum imbricatum, Sphagnum nemoreum och Sphagnum russowi. En typ av fattigkärr med dominans av högvuxna starrarter (flaskstarr och trådstarr) förekommer också t.ex. i de södra delarna av drågen på östra Lärkemossen och på några ställen längs norra stranden (8). Utom starrarterna är vanligen pors och vattenklöver rikliga, däremot saknas myrlilja nästan helt och hållet.

13 9 När man närmar sig fastmarken tillkommer ytterligare ett antal arter, t.ex. dyfräken, kärrsilja, kärrviol, vattenmåra, kråkklöver och odon. I själva brynet är vegetationen snårig av björk och vide (Salix aurita med hybridinslag av andra arter) samt pors och odon. Botaniskt intressantast är emellertid delar av det nordöstrakärrområdet och det östligaste av de diagonala drågen (9). Vegetationen är där särskilt artrik och har därför karterats som ett rikkärr. Något utpräglat rikkärr är det dock inte frågan om. Flertalet arter är desamma som i myrliljekärren runt om och vitmossorna är fortfarande dominerande i bottenskiktet. Medelrikkärr vore kanske den mest adekvata benämningen. Skillnaden mot det vanliga myrliljekärret är främst den rika förekomsten av sumpnycklar (Dactylorhiza traunsteineri), som torde vara unik, åtminstone för västra Sverige. Andra arter i detta rikare stråk är brunag (Rhynchospora fusca), ullsäv (Trichophorum alpinum), myggblomster (Hammarbya paludosa), tätört, dybläddra och dvärgbläddra. I ett par större gölar finns sjösäv och vit näckros och inom området finns också traktens enda kända dvärgbjörkbestånd inom en yta av ca 20 x 20 m. Några kalkindikerande arter finns också bland mossorna, t.ex. Sphagnum warnstorfii och Campylium stellatum. Vegetationen i en slumpvis utvald provruta om 10 x 10 m i rikkärrsstråket framgår av bilaga. Längre åt väster längs norra stranden av Lärkemossen ändrar kärret successivt karaktär. Bitvis förekommer djupa gölar utan annan vegetation än grönalger och ännu längre mot väster rinner en tydlig bäck omgiven av kärrängar och en skogsridå av björk m.m. utåt mossen (10). I och vid bäcken växer missne, man-nagräs, gråstarr, stjärnstarr, flaskstarr, dyfräken, topplösa, kabbeleka m.fl. arter. ärrängarna är bevuxna med olika starrarter, brunven, grenrör, blåtåtel, trådtåg, kråkklöver, vattenklöver, kärrviol, kärrsilja, kärrdunört, vattenmåra och flera ormbunksarter, bl.a. granbräken (Dryopteris cristata). I busk- och trädridån utåt mossen kan nämnas att det förutom martallar, pors och odon också växer två skvattrambuskar. Västra delen av Lärkemossen är mera påverkad av människan än den östra delen. I västligaste hörnet finns ett blött och tuvigt myrliljekärr av samma typ som i stora delar av östra Lärkemossen (11). Artsammansättningen är ungefär densamma. Även det stora kärret i nordväst vid Halsamossens mynning (12) är till största delen ett myrliljekärr. Den rika förekomsten av vitstarr (Carex livida), strängstarr (Carex chordorrhiza) och brunag är dock anmärkningsvärd. Mera sparsamt finns också ärtstarr, ullsäv och dybläddra. De blötaste partierna av detta kärr domineras av flaskstarr, trådstarr och ängsull. Nära stranden i nordväst växer gles och låg bladvass.

14 10 Den del av västligaste Lärkemossen som är avskuren av gamla landsvägen Alingsås - Trollhättan (13) är nu täckt av ganska tät skog (björk, gran, tall m.m.). Bottenskiktet är tuvigt och domineras av tuvdun, tuvsäv, hjortron, lingon etc. FÅGLUMSMOSSENS ÄRR I sydvästligaste delen av Fåglumsmossen utbreder sig ett vidsträckt kärr, som hör till de botaniskt mest intressanta partierna i det inventerade området. Tack vare riklig tillförsel av rörligt ytvatten från den bäck som avvattnar Duvereds mosse med omgivningar (förr delvis odlingsmark) och säkerligen också amfiboliten i närliggande bergbranter har kärret en för trakten ovanligt rik flora. Där bäcken mynnar bildar den ett delta i miniatyr som har utvecklats till ett alkärr (14). Snårskogen är tät med förutom al också björk, gran, brakved och videarter. En väsentlig del av fältskiktet i alkärret domineras helt av missne. Ormbunksväxter är också rikligt förekommande, främst dyfräken, ängsfräken, träjon, ekbräken och hultbräken men också ganska mycket granbräken. Av gräs och halvgräs finns i alkärret grenrör, mannagräs, skogssäv, veketåg, gråstarr, stjärnstarr, småstarr samt två i Västergötland rätt sällsynta, nordliga starrarter: tagelstarr (Carex appropinquata) och knagglestarr (Carex flava). Tagelstarren är en rätt högväxt art som växer i flera stora tuvor medan knagglestarren bara finns i några exemplar. Följande örter är noterade: kärrviol, fackelros, kärrsilja, kärrdunört, älggräs, vattenmåra, bäckbräsma, topplösa, videört, vänderot, igelknopp, åkermynta, kråkklöver, kabbeleka och ältranunkel. Alkärret övergår utåt i ett flera hektar stort bladvassområde, som delvis är tätt och högvuxet. Längre bort finns ytterligare ett stort bladvassområde Mellan och kring vassbältena förekommer rikkärrsvegetation (15). I den centrala delen saknas till stor del vitmossor i bottenskiktet. I stället finner man den för rikkärr karaktäristiska klomossan (Scorpidium scorpioides). I fanerogamfloran kan man urskilja en tydlig zonering från mossen in mot kärrets centrala del. Närmast mossen finns ett myrliljefattigkärr med de arter som tidigare beskrivits från Lärkemossen. Därefter följer en mellanzon med mera krävande arter: tagelsäv (riklig), ullsäv, brun-ag, strängstarr och sumpnycklar. I det blöta Scorpidium-kärret trådstarr, flaskstarr, vitstarr, hirsstarr, småsileshår, myggblomster, dybläddra och dvärgbläddra. Mer sparsamt förekommande rikkärrsarter är tätört, kärrspira och bunkestarr, den sistnämnda endast med några tuvor. Vegetationen inom en provruta om 10 x 10 m just i gränsen till Scorpidium-kärret redovisas i tabellform efter artlistorna.

15 11

16 12 Från detta rikkärrsstråk längs västra stranden av Fåglumsmossen norrut finns en väl utbildad lagg (16) med många av de vanliga kärrväxterna, dock ej de mest exklusiva arterna. Ullsäven bildar täta ruggar här och var, i övrigt mest framträdande arter är flaskstarr, myrlilja, vattenklöver, dyfräken och pors. På några ställen växer ruggar av gles och låg bladvass. Gränsen till fastmark utgörs av en mycket snårig och ibland svårgenomtränglig vegetation av björk, bindvide, smågranar, pors och odon m.m. Samma snårskogstyp med undervegetation av kärrväxter förekommer också längs sydsidan av Bergö, i ett långsmalt stråk från Bergö mot sydväst en bra bit ut i mossen (orsakad av ett gammalt dräneringsförsök) samt över en större yta söder om rikkärret, mot gränsen till Halsamossen (17). På torrare delar av detta område växer rena fastmarksarter som blåbär, lingon, blodrot och skogsstjärna. Några intressanta kärrsvampar växande bland vitmossa har också iakttagits: Hypholoma myosotis, Rhodophyllus cuspidifer och Psathyrella sphagnicola. Den sistnämnda är endast känd från ett fåtal lokaler förut i Sverige, men är säkerligen förbisedd. Här och var i närheten av fastmark, t.ex. i ett stråk mellan Bergö och Hönsö (18) förekommer ett slags tallmosse som kan betraktas som ett mellanting mellan mosse och kärr. Den består av gles tallskog med ett mycket tuvigt fältskikt av tuvdun, ljung, klockljung, hjortron, lingon, fläckvis också odon och blåbär. Av annan kärrvegetation kan nämnas den som uppkommit i de talrika gamla torvgravarna. Vanliga arter i sådana är tuvdun, tuvsäv, dystarr, flaskstarr, gråstarr, stjärnstarr, sileshår och dvärgigelknopp. I torvgravar som är belägna inne i tät björkskog kan något anspråksfullare arter växa: vanlig andmat, bredbladigt kaveldun, kärrdunört, bäckbräsma och strandklo. HAGÖBÄCEN - DÄNNINGEN MED OMGIVNINGAR Hagöbäcken kommer in i området från sydväst och rinner tvärs över Lärkemossen. Längre mot nordost mitt för Fåglumsmossen, får den på kartan namnet Dänningen. Förmodligen beroende på att bäcken rinner genom en del av den odlade slätten i Bergstena innan den når Lärkemossen är vattnet av förhållandevis eutrof karaktär. Tillsammans med angränsande gamla slåtterängar och den ofta täta skog av främst björk som växer i mer eller mindre breda bälten parallellt med bäcken, bildas ett stråk med särpräglad vegetation och flora tvärs igenom hela området. Där Hagöbäcken rinner in i inventeringsområdet, mellan orpes huvud och det s.k. Gavlaberget och på bägge sidor om gamla landsvägen, utbreder sig

17 13 ett alkärr med ett ovanligt artrikt fältskikt (19). Ingående trädslag utom al är björk, hägg, sälg, asp, ask och brakved. I fältskiktet framträder särskilt en rad högvuxna örter och gräs, t.ex. vänderot, videört, fackelros, kärrtistel, älggräs, strätta, strandklo, kärrfibbla, grenrör, tuvtåtel och skogssäv. Andra vanliga arter i området är t.ex. träjon, fyrkantig johannesört, ängssyra, källarv (Stellaria alsine), kärrdunört, kärrviol, hallon, blodrot, smultron, humleblomster, smörblomma, revsmörblomma, ältranunkel, kabbeleka, vitsippa, åkermynta, knölsyska, brunört och nysört. I särskilt blöta delar längs diken etc. finner man bäckveronika, gullpudra, bäckbräsma, topplösa, vattenmåra, vattenklöver, dyfräken, kärrfräken m.m. Flera starrarter finns, däribland två rätt sällsynta: rankstarr och skärmstarr. Bägge antyder att näringsförhållandena är rätt goda. Bland mindre vanliga gräs kan nämnas lundelm, som främst växer längs vägkanten, samt darrgräs. Mindre vanliga örter som bara finns i ett fåtal exemplar är brudborste, slåtterblomma och grönvit nattviol. Bland mossorna i bottenskiktet märks rik förekomst av palmmossa (Climacium dendroides) och bäckstjärnmossa (Mnium punctatum). En kilometer längre mot öster, där Hagöbäcken gör en krök innan den tvärar över Lärkemossen, ligger ännu ett alkärr fastän av betydligt mindre areal än det förra (20). Antalet arter är inte lika stort, bland dem som inte tidigare nämnts är trådtåg missne, brännässla och frossört. Vegetationen i själva bäcken är ganska rik och intressant. Mest iögonfallande är mannagräs, vanlig svalting, topplösa och stor igelknopp. Närmare Hagö finns ett rikt bestånd av sjöranunkel (Ranunculus lingua). Gul näckros och vanlig andmat ses där vattnet är någorlunda stilla och submerst växer vattenblink (Hottonia palustris), smålånke och långnate. Stränderna kantas bl.a. här och var av äkta förgätmigej och sump-förgätmigej. Markerna kring Hagöbäcken, särskilt på Hagösidan, användes förr i stor utsträckning till slåtter. Delvis har dessa nu växt igen med tät björkskog som utåt mossarna utan skarp gräns övergår i mossekantskog men det finns också rätt mycket öppen ängsmark kvar med en frodig gräs- och örtvegetation. Särskilt närmast bäcken kan vegetationen vara manshög och rik på saftiga örter. Dominerande gräs är grenrör, tuvtåtel, kärrgröe och bland de blommande örterna älgört, strätta, kärrsilja, fackelros, kärrtistel, videört, vänderot, strandklo, åkermynta och knölsyska. Andra vanliga kärrängsväxter är vattenmåra, frossört, ältranunkel, ängssyra, hundstarr, stjärnstarr och rankstarr, den sistnämnda i stora tuvor. Ju längre från bäcken man kommer, desto magrare blir underlaget och vegetationen får mer och mer fukthedskaraktär. Blåtåteln blir dominant bland gräsen och ingående örter är anspråkslösa arter som blodrot, kråkklöver, vattenklöver och trådtåg.

18 14 Dänningen är till sin karaktär mera en lugnt flytande slättå än Hagöbäcken. Artsammansättningen är till stor del densamma som tidigare beskrivits.även i Dänningen finns ett stort bestånd av sjöranunkel. I ån finns också litet vanlig igelknopp och bladvass här och var. Sköldbladsmöjan (Ranunculus peltatus) är riklig. Ån är fördjupad och på den uppkastade jordvallen växer en rik gräs- och örtflora av ogräskaraktär. Som exempel på arter kan nämnas timotej, ängssvingel, sumpförgätmigej, kantdunört (Epilobium adnatum), gökblomster, gulvial, gåsört, tistlar, sumpsenap och strandgyllen. Även Nordbäcken, som rinner längs Fåglumsmossens norra sida och mynnar i Dänningen, har fördjupats av människan och har en likartad, men artfattigare, flora. Dominerande arter i och vid Nordbäcken är mannagräs, igelknopp, topplösa och skogssäv. Dänningen omges av en björkskogszon som för det mesta når ända fram till åkanten. En och annan tall, asp, rönn eller sälg brukar också ingå. Björkskogen är av fukthedtyp med stark dominans av blåtåtel i fältskiktet samt ett inslag av triviala ris och örter. Någon motsvarighet till de frodiga högörtängarna längs Hagöbäcken finns inte. Nordligaste delen av skogsbältet längs Dänningen (21) är tätare och bredare. Åtskilliga gamla torvgravar inne i skogen har bidragit till att göra marken torrare och bättre dränerad. Granen har planterats in på flera ställen och håller på att sprida sig. Exempel på arter i fältskiktet är skogsbräken, träjon, mattlummer, ekorrbär, hallon, blåbär, älgört, videört, frossört, båtarv, skogsnarv (Moehringia trinervia), skogsstjärna och vårfryle. I torvgravarna växer bl.a. missne, vänderot och strandklo. I skogsbrynet mot ån finns på några ställen skogsbjörnbär (Rubus nessensis). En nyligen övergiven slåtteräng med timotej, rödven etc. finns också. VÄSSINGSMOSSEN På ekonomiska kartan är Vässingsmossen namnet på ett par mindre, egentligen från varandra åtskilda mossar mellan Dänningen och Mo. Som framgår av Bilaga 2 finns flera mindre områden med mossevegetation, men större delen är starkt påverkad av gamla torvtäkter och beväxt med tät björkskog av samma typ som längs Dänningen. I torvgravarna växer sedvanlig fattigkärrvegetation men ibland också andmat, bredkaveldun, kärrdunört och bäckbräsma. Den del som ligger närmast Mo (22) utgörs av tallbeväxt mosse med mycket tuvdun, ljung, oden, lingon och hjortron i fältskiktet. Det från botanisk synpunkt intressantaste är emellertid att där finns åtminstone ett 10-tal buskar av

19 15 skvattram, varav några är mycket kraftiga och täcker en yta av flera m 2. Arten har här sitt starkaste fäste i trakten. En del av Vässingsmossen har kunnat omvandlas till åker eller äng, som emellertid under senare år delvis planterats igen med gran. Nordost om Vässingsmossen ligger en fuktäng med artrik gräs- och örtflora (23). Ledarter är tuvtåtel och knapptåg. Andra graminider är timotej, blåtåtel, gråstarr, småstarr och harstarr. Särskilt vanliga örter är kärrtistel, kärrsilja, strätta, älggräs, gåsört, blodrot, smörblomma, kråkvicker, gökärt och nysört. På ängen växer också ganska rika bestånd av granbräken. HAGÖ Bebyggelse och odlingskultur har funnits på Hagö åtminstone sedan talet. Vegetationens nuvarande sammansättning är följaktligen präglad av det åkerbruk, slåtter och bete som förekommit under flera sekler. Liksom på så många andra håll har emellertid en stor del av de tidigare öppna markerna börjat växa igen under senare år. Av särskilt stort intresse ar den kilometerlånga sydbrant som här för enkelhetens skull kallas Hagöbranten (24). Denna består mestadels av en nästan lodrät bergvägg, skuggad av lövträd, men den mellersta delen utgörs av en kulturskapad grässlänt av torrängskaraktär. Lövskogen längs branten består mest av ek (bägge arterna och hybrider mellan dem) men där finns också lind, lönn, rönn, alm, apel, asp, oxel och björk. I buskskiktet växer förutom slyskog av nämnda arter något slån, nypon och hagtorn. Fältskiktets flora är ovanligt rik och innehåller åtskilliga sällsynta och på ståndorten anspråksfulla arter. En del av dem tyder på god kalktillgång, trots att underlaget synes utgöras av sandig morän. Den långvariga gödningseffekten från de ovanför liggande åkrarna spelar säkerligen en stor roll i sammanhanget. Torrängskaraktären betingas av det sandiga underlaget och det sydexponerade läget. Här och var tränger dock vatten fram underifrån längs berget och möjliggör förekomsten av mera fuktkrävande arter. Under 1974 led vegetationen svårt av den extremt torra våren och försommaren. alkhalten i marken indikeras främst av den fläckvis rika förekomsten av väddklint och brudbröd. I övrigt domineras örtfloran av en rad vanliga torrängsarter, t.ex. backanis, kummin, rölleka, gråfibbla, tjärblomster och mandelblomma. Arter av särskilt intresse är backsippa, sandkrassing (Teesdalia nudicaulis), jordklöver, harklöver, vårförgätmigej, brokförgätmigej, vildlin, dvärglin, råttsvans, fältarv, vårarv och låsbräken, den sistnämnda dock ej framkommen Bland gräsen dominerar vårbrodd, rödven, ängsgröe, luddhavre och hundäxing men där finns även mindre vanliga arter som

20 16

21 17 darrgräs, knylhavre och kamäxing. På torra hällkanter dominerar ofta får svingel och i fuktiga lägen stagg. Inslag av rena hedväxter som mjölon och ljung förekommer också i mindre omfattning. Floran i de branta, skuggigare delarna av Hagöbranten har en annorlunda sammansättning. På klipphyllorna växer arter som getrams (rikligt), liljekonvalj, kärleksört, stinknäva, bergdunört, backdunört och bergjohannesört (sällsynt) och de vanligaste gräsen är bergsslok, lundgröe och vårbrodd. I klippspringor finns stenbräken, gaffelbräken och svartbräken. araktärsarter för floran vid foten av branten är stenbär, häckvicker, kråkvicker, ängskovall, vitmåra, bergmynta, teveronika och majsmörblomma. Mera exklusiva arter är vippärt, sötvedel och piggstarr. Nedanför östra delen av branten (mitt för gårdarna) ligger en liten vacker ek - björkhage, som tyvärr håller på att växa igen. I hagmarkens flora kan nämnas vanlig nattviol, jungfru Marie nycklar, brunört, blåsuga, åkervädd stor blåklocka, gullris och slåtterfibbla. De arter som här nämnts ur Hagöbrantens flora utgör endast karaktäriserande exempel. Många andra förekommer i större eller mindre utsträckning och är omnämnda i den särskilda artförteckningen. Torrängs- och hällmarksfloran finns inte bara i själva sydbranten utan även på de talrika uppstickande hällarna i åkrarna på Hagö. Även på dessa finns t.ex. väddklint, harklöver och darrgräs. Mandelblomma, bergssyra m.fl. är särskilt vanliga. Bland arter som tillkommer kan nämnas kattfot, grön- och vitknavel, gul fetknopp, sommarvicker (även som åkerogräs) och hällebräken. ring gårdarna och åkrarna är vegetationen ganska heterogen. Där finns inslag av hagmark med blandskog, smärre alkärr, vegetationsrika diken, slåtterängar m.m. Bland växter som noterats från denna starkt kulturpåverkade miljö är myskmalva, akleja, humle, blåklint och luddveronika särskilt nämnvärda. Söder om Hagöbranten ligger en kulle huvudsakligen täckt av ekskog (25), som tidigare torde ha varit beteshage. Den har nu karaktären av en hedekskog med enbuskar, diverse ris och en tämligen torftig örtflora. Tidigare användes även en del låglänta, fuktiga marker angränsande till mossarna som åker- eller slåttermark. Ex på sådana f.d. åkrar finns nedanför Hagöbranten (26), nordöst om gårdarna (27) samt på norra delen av Hagö (28). Stora delar av dessa f.d. odlingsmarker håller på att snabbt växa igen med främst björk, medan andra fortfarande är öppna och beväxta med en ganska

22 18 artrik fuktängsflora. Försumpningen ökar successivt sedan dräneringsdikena lämnats att växa igen. Vissa delar, t.ex. området nedanför Hagöbranten, domineras av en högväxt örtflora av älggräs, kärrtistel, strätta, videört m.m. medan andra domineras av gräs och halvgräs: tuvtåtel, brunven, veketåg, knapptåg, trådtåg, småstarr osv. Vanliga ingående örter är kärrviol, kråkklöver, grässtjärnblomma, ängssyra, humleblomster, smörblomma, revsmörblomma, kabbeleka, gåsört, kråkvicker, nysört, vattenmåra och sumpmåra. Särskilt blöta delar har en ren kärrflora med flaskstarr, dyfräken, vattenklöver m.m. ärrsälting (Triglochin palustre) växte i några ex vid kanten av fuktängen nedanför Hagöbranten. En del av odlingsmarken på norra Hagö har planterats med gran, medan en annan del bär sumpskog av björk, al, brakved, sälg, gran, bindvide m.m. I denna skog förekommer flertalet nyss nämnda örter och graminider (vanligast är älgört, kärrfräken och veketåg) men där finns också t.ex. ängsgröe, luddtåtel, timotej, ängsfräken, ältranunkel och ganska rikligt med grönvit nattviol. Resterande delar av Hagö är täckta av barrskog, delvis ganska gammal. Torr hällmarkstallskog med ljung, lingon och renlavar omväxlar med blandad barrskog av blåbärstyp. I barrskogen finns också inslag av lövträd, främst björk, asp och ek. Vanliga arter i fältskiktet är kruståtel, vårfryle, ekorrbär, örnbräken, skogsstjärna, ängskovall, kråkbär, blåbär, lingon och ljung. Fuktiga svackor med blåtåtel, tuvsäv, krypvide, klockljung och odon är talrika. En fukthedsart med västlig utbredning i Sverige, som setts på ett par ställen, är borsttåg. De lägsta partierna av barrskogen utgörs av mossig granskog med skogsfräken i fältskiktet. Sällsynta arter är spindelblomster, knärot och linnéa. ORPES HUVUD Lövskog av främst björk och ek dominerar på orpes huvud. I buskskiktet finns rikligt med hassel. En stor del av norra sluttningen är dock planterad med granskog och tyvärr håller granen på att tränga in allt mer även i andra delar. Särskilt intressant är övre delen av norra sluttningen, främst omkring och nedanför en mindre brant, där en kalkförande bergart måste finnas (29). Framsipprande vatten vid foten av den lilla branten tillsammans med kalktillgången ger detta område en karaktär av örtrik ängslövskog. Ingående träd och buskar är björk, ek, hassel, sälg, rönn, hägg och olvon. Lundgröe och bergs-

23 19 slok är de vanligaste gräsen och av ormbunksväxter kan främst nämnas ängsfräken, träjon, ek och hultbräken. En sällsynt rik förekomst av blåsippor är ett indicium för goda markförhållanden och av vanliga örter i övrigt kan nämnas ormbär, ekorrbär, stenbär, smultron, harsyra, skogsviol, vitsippa, häckvicker, gökärt, ängs- och skogskovall. Mera exklusiva lundväxter är lundstjärnblomma (lundarv), trolldruva, tandrot, stinksyska, desmeknopp, vätteros, rödblära och midsommarblomster. De två sistnämnda arterna är allmänna i stora delar av Sverige men sällsynta i denna trakt. Där marken är som fuktigast just nedanför branten finns svalört (sällsynt i trakten) och gullpudra. Även moss- och svampfloran har särskilt studerats inom detta område och befunnits vara ovanligt rik. Bland mossorna kan särskilt nämnas Neckera crispa på bergväggen (kalkindikerande art), Homalothecium sericeum och Ulota drummondii, bland svamparna Lycoperdon echinatum (igelkottsröksvamp, troligen en av de nordligaste fyndorterna i Sverige) och Russula aurata (guldkremla). I övrigt hänvisas till de särskilda artförteckningarna. Östra och södra sluttningarna har i stort sett en mera trivial vegetation med hasselsnår i sänkorna och mera hedartad lövskog i övrigt. Mestadels är örtoch risfloran av en normal typ men där finns också mera ovanliga arter som skogstry (1 buske), lövbinda, stor blåklocka och ytterligare ett litet bestånd av tandrot. I kanten mot alkärret på östra sidan växer bl.a. skärmstarr. ÖVRIGA OMRÅDEN Som nämndes i den översiktliga beskrivningen av inventeringsområdet är huvuddelen av Lärkemossens och Fåglumsmossens omgivningar barrskogsbevuxna. Dessa barrskogar är från botanisk synpunkt fattiga och har därför inte genomsökts särskilt noggrant. Av Bilaga 2 framgår att hällmarker har stor utbredning, särskilt i de östra delarna av området. Mellan hällmarksområdena förekommer barrskogar med starkt skiftande fuktighetsförhållanden i marken. artan är därför med nödvändighet synnerligen schematisk beträffande skogarna. Även inom områden som karterats som frisk hedskog, dvs. vad som brukar utgöras av blåbärsgranskog, är det inte ovanligt med uppstickande torra hällar eller fuktiga svackor med fukthedsarter som blåtåtel, pors och odon. Den ståtligaste och mest homogena blåbärsgranskogen finns vidlångaliden i nordväst. Den vanligaste skogstypen är barrblandskog med inslag av olika lövträd, mest björk, asp och ek. Skogen är ofta ganska gles och brukar ha mycket ljung och örnbräken i fältskiktet. Ört- och risfloran i övrigt är artfattig och sammansatt av anspråkslösa växter som t ex kruståtel, vårfryle, ekorrbär, blodrot, skogsstjärna, lingon, kråkbär och mjölkört. Diverse ormbunkar, lummerarter, pillerstarr, Pyrola-arter ses här och var. I fuktiga bäckraviner etc., särskilt längs

24 20

25 21 mossarnas nordvästra sida, växer ofta slidstarr, en nordlig art. En starkt bidragande orsak till skogarnas oenhetliga och fattiga utseende är att det mestadels är fråga om den första skogsgenerationen på tidigare öppna marker. På marker som tidigare varit uppodlade är floran något artrikare. I det följande beskrivs några avsnitt som avviker från den vanliga fattigmarkskaraktären på ett eller annat sätt. Vid Lärkemossens västligaste spets, mellan mossen och den skogsväg som går parallellt med mossen mot NO ligger ett område med vacker ek-hasselskog (30). Inslaget av gran, asp, björk m.m. är dock stort här och var. I fältskiktet finns en del vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer och ormbär. Följer man den nämnda skogsvägen en dryg kilometer kommer man till f.d. torpstället Berget (ladan står ännu kvar). En del av den tidigare odlade marken är ännu öppen och har nu karaktär av torräng frisk äng (31). Ett flertal vanliga ängsväxter ingår, av gräs t.ex. hundäxing, vårbrodd, rödven, timotej, luddtåtel, stagg och av örter t.ex. grässtjärnblomma (rikligt), ängsviol, backanis, smultron, kråkvicker, käringtand (rikligt), äkta johannesört, vitmåra, åkervädd, ängsvädd, blåklocka, rölleka, prästkrage och gråfibbla. Ännu längre mot NO ligger en sluttning med övervägande lövskog av ek, asp och björk, utgörande igenväxta hagmarker till f.d. torpet Liden (32). De är nu av hedekskogstyp med mycket liljekonvalj och blåbär i fältskiktet. Fläckvis finns en något frodigare vegetation med blåsippa, lundstarr, vispstarr och bergsslok. I en fuktigare sänka växer skogsfräken, kärrviol, humleblomster, älggräs m.m. Bergbranten väster om det stora bladvassområdet i sydvästra Fåglumsmossen (33) hyser några ovanliga växter. Den märkligaste av dem är lundbräsman (Cardamine impatiens), som växer mellan stenblocken i branten (f.ö. ett nyöppnat hygge). Andra arter av intresse är skogslind, lövbinda, blåsippa, flenört och stinksyska, samtliga är dock sparsamma. Norr om nämnda vassvik ligger den s.k. Långalidsudden (34). Även där har tidigare legat ett torp. Runt den bergiga udden, som innehåller amfibolit, finns en hel del hassel samt vildapel, skogslind, nypon och olvon. Planterad och självsådd gran håller på att breda ut sig. Gynnsamma markförhållanden antyds av arter som lundelm, trolldruva, akleja, vätteros och nattviol. orallrot är iakttagen tidigare år. Under planterade granar vid uddens bas växer skavfräken, enda fyndplatsen i inventeringsområdet. Ungefär 300 m norr om Långalidsudden finns ytterligare ett mindre avsnitt med något rikare flora vid foten av en bergbrant (35). Trolldruva finns ganska rikligt där.

26 22 Bergö (36) i norra delen av Fåglumsmossen är delvis beväxt med ekskog och på öns sydsluttning finns fragment av en rikare flora. Buskskiktet av en, hassel, olvon m.m. är tätt och svårgenomträngligt. Av örter och gräs är bl.a. slidstarr, piprör, bergsslok, ormbär, getrams, jungfru Marie nycklar, skogsviol, stenbär och vitmåra antecknade. Öns högsta parti, varifrån man har vacker utsikt över mossen mot söder är täckt av en gles hällmarkstallskog med ljung och renlavar. I en väst-östlig ravin ca 300 m SSO gården Mo ligger en gammal torpgrund och i sydsluttningen kring den (37) är floran anmärkningsvärt rik. Sluttningen håller på att långsamt växa igen och fältskiktet domineras av en tät förkvävande vegetation av örnbräken och piprör. Ännu finns dock ganska livskraftiga bestånd av sötvedel och bergmynta. Andra arter av särskilt intresse er korallhagtorn, flenört, bergjohannesört, brudbröd, hartsros, gulvial, gulmåra, slåtterfibbla, kattfot och ängsfräken. Under en sälg på vägslänten ca 900 m V Mo gjordes ett märkligt fynd (38). Där växte nämligen 2 plantor av skogsknipprot, en i trakten förut okänd art. Hur den kunnat etablera sig där är svårförståeligt, men ståndorten tycks vara någorlunda gynnsam eftersom det ena exemplaret var högväxt och livskraftigt. Inga andra riksmarksarter stod dock att finna i närheten. FÅGLAR Fågellivet ute på mossarna studerades främst vid ett par besök i början av juni. Småfågelbeståndet i omgivande skogar och hagmarker linjetaxerades två gånger i slutet av maj och början av juni. De marker som då genomströvades var hela västra sidan från Långaliden till landsvägen Alingsås - Borås, orpåsa huvud och Hagö. Två gånger, en i juni och en i juli, företogs nattliga rundor i området för att lyssna efter nattaktiva fåglar. Dessutom har naturligtvis diverse fågeliakttagelser gjorts under hela sommaren i samband med vegetationskarteringarna. araktärsart för större, öppna mossar i södra Sverige är ljungpiparen (sydliga rasen), som dock har minskat eller helt försvunnit från en del lokaler under senare decennier. På Lärkemossen och Fåglumsmossen inräknades sammanlagt par, varav 6-8 par på Fåglumsmossen och 6-7 på Lärkemossen. Ljungpiparna försvann tidigt från mossarna, efter mitten av juli sågs aldrig en enda. Tranan har tidigare hört till häckfåglarna i området, men synes inte ha häckat För två år sedan hade enligt uppgift ett par bo i vassområdet i sydvästra Fåglumsmossen och även i år sågs och hördes trana fle-

27 23 ra gånger på denna lokal. Möjligen kan pågående skogsavverkning nära viken ha stört tranorna så att häckning ej kom till stånd. I augusti sågs vid ett tillfälle 4 ex tillsammans, ingen var dock årsunge. Längre tillbaka i tiden häckade tranan även i Lärkemossen. Det bör vara goda utsikter att arten åter kan bli häckfågel i trakten. Storspovar spelade allmänt över mossarna under våren och sammanlagda beståndet uppskattades till ca 10 par. Alla spovar försvann dock tidigt (senast i mitten av juni), varför samtliga av någon okänd anledning tycks ha misslyckats med häckningen. Enkelbeckasinen är ganska vanlig i de blötare delarna och oflygga eller nyss flygga ungar påträffades flera gånger. Vardera ett par av tofsvipa, skogssnäppa och grönbena häckade på nordöstra delen av Lärkemossen och fick ut var sin kull ungar. I detta område fanns vattenfyllda gölar hela tiden, medan även höljorna var helt torra i övrigt. Spelande skogssnäppa hördes flera gånger även vid västra Fåglumsmossen. Morkullan är allmän i området. Förutom vadarna häckar också några småfågelarter ute på mossarna. Ängspiplärkan är den utan jämförelse talrikaste, därefter följer i tur och ordning sånglärka, buskskvätta och gulärla. Sävsparven är allmän i kanternas blöta snår. I slutet av juli iakttogs ett par ängspiplärkor mata en flygg gökunge på Fåglumsmossen. Inga andra sankmarksberoende arter konstaterades häcka, men gräsand och kricka sågs några gånger i nordöstra Lärkemossen. Linjetaxeringarna i omgivande skogar gav nedanstående resultat uttryckt i procent av totala beståndet. Taxeringarna avsåg besatta revir, dvs. i regel sjungande hanar. Vid beståndsuppskattningar efter denna metod bör man hålla i minnet att högljudda eller flitigt sjungande arter som t.ex. bofink, ringduva, svarthätta, lövsångare, trädpiplärka m.fl. blir överrepresenterade medan tystlåtna arter som t ex järnsparv, rödhake, kungsfågel, grå flugsnappare, törnskata m.fl. blir underrepresenterade. Lövsångare 22,4 % St.hackspett 1,2 % Bofink 15,0 % Blåmes 1,2 % Rödhake 5,8 % Trädkrypare 1,0 % oltrast 5,5 % Gulsparv 1,0 % Taltrast 4,9 % Nötskrika 1,0 % ungsfågel 4,7 % Stjärtmes 0,8 % Svarthätta 3,8 % Sädesärla 0,8 % Talgoxe 3,6 % Tofsmes 0,5 % Trädgårdssångare 3,3 % Gök 0,5 % Talltita 3,0 % Domherre 0,5 %

28 Trädpiplärka 3,0 % Björktrast 0,5 % Sv.vit flugsnappare 2,5 % Dubbeltrast 0,3 % Ringduva 2,5 % Törnskata 0,3 % Grönsångare 2,0 % Gröngöling 0,3 % Järnsparv 2,0 % Grå flugsnappare 0,3 % Svartmes 2,0 % Grönsiska 0,3 % Gärdsmyg 1,7 % Göktyta 0,3 % Stare 1,5 % 24

29 25

30 26 Den rovfågel man oftast ser är ormvråken. 1 par hade bo vid Lilla Duvered väster om Fåglumsmossen och ett annat höll till söder om Lärkemossens västra del. Ytterligare något eller några par fanns säkerligen. Även bivråk sågs ett par gånger, troligen var det någon ur det par som brukar häcka på orpes huvud. Sparvhök och duvhök noterades några gånger vardera och häckar sannolikt någonstans i trakten. Våren 1975 hittades ett sparvhökbo med ägg på orpes huvud. Av hönsfåglarna är som väntat i sådan terräng orren ganska vanlig. Nu mera tycks det dock inte förekoma några större ansamlingar av spelande tuppar under våren, något som man kan träffa på annorstädes på större mossar. Tjädern är överraskande sällsynt i skogarna. Troligen vill tjädern ha mera naturliga blåbärsgranskogar än vad som finns i området. Av ugglor häckar kattuggla och kanske aven hornuggla, eftersom ett ex. påträffades i strandskogen vid Bergö den Möjligen finns även pärluggla och sparvuggla, men inga exkursioner gjordes under den tidigare delen av vårens då dessa arter är mest aktiva. Det finns rik tillgång på bohål på flera ställen. Nattskärran brukar trivas i hällmarkstallskogar och torrare mossmarker, men trots detta är arten sällsynt numera i trakten. Ett ex. hördes dock vid Duvered den 8.7. En sammanfattning artvis om iakttagna fåglar och däggdjur finns i artlistor längst bak. SYNPUNTER PÅ OMRÅDETS VÄRDE OCH SÖTSEL Som framgår av denna inventering måste Läkemossen - Fåglumsmossen anses som ett synnerligen intressant och särpräglat myrkomplex och därför väl värt att skyddas för framtiden. Det tål väl en jämförelse med de tidigare fridlysta Blängs-mossen på Billingen och omosse vid Smålandsgränsen. Beskrivningar av dessa välkända myrar finns av Du Rietz (1951 och 1959) respektive Osvald (1951). Floristiskt tycks Lärkemossekomplexet mest överensstämma med omosse, t.ex. genom rikedomen på myrlilja i kärren (arten saknas helt på Blängsmossen) men alla tre mossarna har naturligtvis sina särdrag. Rikedomen på sumpnycklar i Lärkemossenområdet saknar t.ex. motsvarighet någon annanstans. I Bilaga 1 finns förslag till ev reservatsgräns markerad. I stort sett följer gränsen mossekanterna, eftersom omgivande marker i regel inte är av sådan karaktär att det är motiverat att de ingår i ett reservat.

31 27 orpes huvud samt alkärret öster därom på bägge sidor om vägen föreslås ingå i ett eventuellt reservat. Denna kulle är till stor del klädd med vacker lövskog och har så mycket av floristiskt intresse, både bland fanerogamer och kryptogamer, att den vore välvärd att skyddas för exploatering. Från dess topp har man också utsikt över Lärkemossen. Ett förslag att orpes huvud skall bevaras orört framställdes redan 1961 av F. Rytterås i boken Bergstena - En västgötasocken genom tiderna. En liten avvikelse från regeln att gränsen följer mosskanten har också gjorts beträffande Långalidsudden och bergbranten sydväst därom (den sistnämnda tillhör Upplo). Dessa avsnitt är av särskilt intresse från botanisk synpunkt och det rör sig dessutom om små områden. Bergbranten i Upplo har under 1974 kalhuggs, varför det enda som behövs r att avstå från nyplantering inom ett litet område. En väsentlig del av området utgörs av mossar och kärr, som inte behöver något slag av skötselåtgärder. Om inga nya dräneringsdiken eller torvtäkter kommer till stånd kommer naturen att behålla sitt nuvarande utseende under överskådlig tid. Det torde heller inte spela någon roll om den torvtäkt som fortfarande pågår i sydvästligaste Lärkemossen får fortsätta tills vidare, så länge den inte överskrider sitt nuvarande område. Det finns andra områden utom mossar och kärr som är särskilt värdefulla och skyddsvärda. Dit hör framför allt de gamla sidvallsängarna kring Hagöbäcken och sydbranten på Hagö. Dessa delars rika karaktär är resultatet av en kulturpåverkan och de har nu börjat att växa igen. En röjning av det sly som uppkommit i Hagöbranten och hagmarken nedanför borde vara relativt lätt att utföra och behöver inte bli alltför kostsam. Ny igenväxning kan förhindras genom en något ökad betesgång eller årlig slåtter. En röjning bör utföras med urskiljning så att slån, hagtorn etc. inte följer med. De gamla odlings- och slåttermarkerna kring Hagöbäcken och på andra låglänta delar av Hagö som nu befinner sig under en snabb igenväxning kan givetvis också röjas. Detta blir emellertid en mera omfattande operation som närmast kan karaktäriseras som konstgjord andning. I längden kan nog inte dessa marker bevaras öppna om inte gamla brukningsformer återupptas, vilket torde vara orealistiskt. anske går det att bevara en del av de rikaste ängarna kring bäcken öppna genom återkommande röjningar. Den täta högörtfloran där gör att igenväxningen framskrider långsamt. Den rika floran på orpes huvud är inte någon följd av viss kulturpåverkan och bevaras bäst om skogen får fortsätta att utvecklas som lövlund. En tänkbar åtgärd är bortröjning av gran, åtminstone på de övre delarna av berget.