ATT KOMMA FÖR SENT SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT

Transkript

1 ATT KOMMA FÖR SENT SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT Om prevention, ungdomskultur och droger BENGT SVENSSON, JOHANNA SVENSSON & DOLF TOPS NAD-PUBLIKATION Nr

2 Utgiven av: Nordiska nämnden för alkoholoch drogforskning (NAD) Adress: Annegatan 29 A 23 FIN Helsingfors FINLAND Telefon: +358-(0) , +358-(0) Telefax: +358-(0) E-post: Internet: nads@kaapeli.fi Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD) är en institution vars verksamhet finansieras av Nordiska Ministerrådet. Pärmdesign: Ombrytning: Anders Carpelan Thomas Karlsson ISBN ISSN Edited for online publishing

3 Innehåll Förord 1. Norden vid slutet av nittiotalet 6 Prolog Den narkotikapolitiska diskussionen Narkotikabruket i Norden Prevalensstudier 2. Jag - en outsider eller mitt liv som sökare 12 Tre aspekter på begreppet ungdom Ungdomskultur Stil Senmodernitet En kreativ förvirring? Identitet i senmoderniteten - romanfigurer är vi allihopa 3. Från bolmört till Rohypnol 17 Rusmedel finns överallt Drogerna - med tyngdpunkt på nya missbruksmönster Cannabis Amfetamin Kokain, crack Heroin Designade droger Ecstasy (MDMA, MDA) Smart drugs LSD Psilocybinsvampar Rohypnol GHB (gamma-hydroxi-butyrat) Piller Sniffningspreparat Alkohol 4. Narkotika - en opålitlig partner 28 Drogernas effekter Initieringen till drogbruk Narkotikans roll i ungdomsgruppen Avvikarkarriärens väg En särskild avvikarväg för kvinnor Den ungdomskulturella vägen Förhållandet till drogen

4 5. Ungdomskultur och narkotika 37 Från materiella mål till upplevelsemässiga Ungdom i media Norden möter Storbritannien - en snabbskiss Kroppen i kulturen Kropp, reklam och mode Några nedslag i ungdomskulturen - på jakt efter narkotika Andra kulturyttringar Databaserad ungdomskultur Tidsanda 6. Att förebygga narkotikabruk 50 Minska tillgång och efterfrågan Nationella utgångspunkter för det förebyggande arbetet Organisation Aktörer Målgrupper och metoder Utvärdering Anknytning till ungdoms- och missbruksforskning Några slutsatser 7. Slutdiskussion 75 Appendix A. Litet narkotikalexikon Appendix B. Hur farligt är ecstacy? Appendix C. Om narkotikasituationen i Norden Litteratur Sammandrag Summary Yhteenveto Författarna NAD-publikationer Fotnoter

5 Förord Den här rapporten är resultatet av ett projekt som initierades av Nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för narkotikafrågor (ÄK-Narko) våren Projektet har finansierats av ämbetsmannakommittén och bedrivits i regi av Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD). Projektet har haft tre medarbetare, fil.dr Bengt Svensson, etnologen Johanna Svensson och doktoranden i socialt arbete Dolf Tops. Bengt Svensson har varit projektledare och huvudansvarig. I Bengt Svenssons fall har delar av arbetet genomförts inom ramen för ett forskningsprojekt om tvångsvård av unga narkotikamissbrukare som finansieras av Statens institutionsstyrelse (SIS) i Sverige. Utgångspunkten för rapporten är den litteraturgenomgång som Johanna Svensson utförde i maj 1997 inför författandet av vår första, lilla rapport (Svensson & Svensson 1997). I denna var Internet och Universitetsbiblioteket i Lund de primära källorna. Sökningen kompletterades och fördjupades av Dolf Tops under hösten Med hjälp av databaser, Internet och kontakter med experter samlade han in ett omfattande bakgrundsmaterial. I slutet av 1997 besökte Bengt Svensson och Tops Helsingfors, Köpenhamn och Oslo (endast Tops) och intervjuade forskare och andra experter inom området. NAD:s forskarmöte om traditioner och trender i narkotikapolitiken i Helsingfors i april 1998 gav ytterligare kontakter och material liksom några intervjuer genomförda i Lund under Det samlade materialet har sedan efter hand kompletterats och sammanvägts för att ge en så allsidig bild som möjligt av våra frågeställningar. Den svenska narkotikasituationen som vi känner sedan många år har varit en viktig utgångspunkt, men vi har strävat efter att använda material från de fem nordiska länderna i någorlunda lika omfattning. Av språkskäl har det inte gått att genomföra fullt ut, eftersom ingen av oss behärskar finska eller isländska. Rapporten innehåller en stor mängd referenser och kunde ha innehållit ännu fler. Det är främst vad vi ser som okontroversiella faktauppgifter och en del egna ungdomskulturella resonemang som vi inte underbygger med referenser. Vi vill tacka de som hjälpt oss med korrigeringar och synpunkter på materialet, i första hand Bengt Andersson, Mats Hilte, Lars B. Ohlsson, Jan G. Quarfordt, Pia Rosenqvist, Astrid Skretting och Anders Stymne. Likaså vill vi framföra ett stort tack till alla dem som hjälpt oss med material, ställt upp som samtalspartners och som intervjupersoner. Bengt Svensson, Johanna Svensson och Dolf Tops

6 1. Norden vid slutet av nittiotalet Prolog Nu är tre av de fem nordiska länderna med i EU. Norge och Island har valt att ställa sig utanför. EUmedlemskapet har flyttat Finland och Sverige närmare Europa. Danmark har i våra ögon alltid varit präglad av sin närhet till den europeiska kontinenten. Vad vet vi nordbor om varandra? Norden är svenska och finska mobiltelefoner, norsk olja från Statoil, danskt öl och isländska gejsrar. Det är norska skidlöpare, finska backhoppare, svenska tennisspelare, danska cyklister och isländska spjutkastare. Det är isländska fotbollspelare i Sverige, svenska i Norge, en svensk förbundskapten för danska fotbollslandslaget, finska, norska och danska ishockeyspelare i Sverige, svenska i Finland och Danmark. I sporten är arbetsmarknaden allt mer nordisk. Det är inte bara kapitalet som inte längre tycks ha något fosterland. För oss är Norden musik, Grieg, Sibelius och Nielsen, men också ABBA, Kim Larsen, Aqua, Cardigans och Björk. Det är filmer som dansken Lars von Triers filmer, svenska Ingmar Bergman-filmer, finska filmer av bröderna Kaurismäki, norska ungdomsfilmer och isländsk torskvästern som Korpen Flyger. Litteraturen innefattar Väinö Linna, H.C. Andersen, Selma Lagerlöf, Haldor Laxnes, Henrik Ibsen eller för att ta några aktuellare i bokhyllan Arto Paasilinna, Peter Hoeg, Jan Guillou, Dag Solstad eller någon annan av de norska maoisterna... Till isländsk litteratur hör Havamal med kärnfulla yttranden som där öl går in går vett ut, en sammanfattning så god som någon om sambandet mellan alkohol och våld. Norden är fiske, ren luft, höga berg och djupa dalar, hala vintervägar, orörda havsstränder och obefolkade öar. Det är tåg som håller tidtabellen, okorrumperade poliser, bilar med avgasrening, välplanerade städer där det fortfarande finns butiker utanför stormarknaderna, demokrati och välstånd, ordning och reda, men det är också uteliggare, heroinlangare, hembränning, invandrarfientliga partier, arbetslöshet, ökande motsättningar. Norden är danska pölser, islandssill, norsk fjordlax, finsk mjölkchoklad, svenskt knäckebröd. Det är också kebab och pizza, Kellogs Corn Flakes, müesli, McDonalds och Pizza Hut. Drycker som Koskenkorva, Absolut, Aalborg, Coca Cola och Pepsi. Det är Hennes & Mauritz och Marimekko, Jysk bäddlager och Ikea. Benetton och Laura Ashley, IBM och Compaq, Toyota och Opel och över alltihopa svävar Microsoft. På Stockmanns i Helsingfors domineras leksaksavdelningen av Lego och Playmobil, Asientillverkade dockor, dockvagnar och radiostyrda bilar, Disneypuzzel och Disneykramdjur, precis som i varje leksaksaffär i Sverige. Norden är muslimska friskolor och rysk maffia, kinesiska, pakistanska, jugoslaviska närbutiker, det är ungersk korv och holländskt öl. Kort sagt - Norden är också en del av en global marknad och globala kulturer. Vi kan skönja maktförskjutningar inom Norden där Norge växer i betydelse, där den internationellt beundrade svenska välfärdsmodellen håller på att monteras ner eller ändra karaktär, där Danmarks och Islands arbetslöshet nu permanent ligger lägre än Sveriges. Det är en tid då det diskuteras att utvidga Norden till de baltiska staterna, en hädisk och omöjlig tanke för många, som ser Norden som en enhet som för alltid är given. När svenska och danska ungdomar stöter på varandra utomlands blir språket oftare engelska än de egna modersmålen. Svenskar och danskar förstår norrmän, inga andra förstår finnar eller islänningar. Engelskan är andra-språk överallt och hur mycket man än skäller på försämrade skolor i de nordiska länderna så är det knappast någon som klagar över brist på kunskaper i engelska hos ungdomen. Det tycks ändå finnas en samhörighetskänsla mellan nordbor när de möts som au-pair i England, som jordenrunt-resenärer i Indien, som badturister i Grekland eller som studenter i USA. En känsla av att det är mer som förenar än som skiljer, av att det finns något slags nordisk identitet trots allt. Men kanske hänger den identiteten samman med gångna historiska epoker då de nordiska länderna var etiskt tämligen homogena. De som tillhör den så kallade andra generationens invandrare (det vill säga med Sveriges generösa definition såväl prinsessan Viktoria och fotbollsstjärnan Martin Dahlin som förorternas halvspråkliga ungdomar) tittar sig förmodligen också omkring efter andra tänkbara bundsförvanter än nordbor på stranden i Goa, på diskot i Ibiza eller runt fontänen vid Piccadilly Circus. Och förmodligen är mycket av det som numera förenar gemensamma importer från amerikansk och i någon mån engelsk mediakultur. TV-serier, filmer, musik, kläder, skönhetsmedel, bilar. Lika svårt som det är att avgränsa nordisk kultur från resten av världens, lika omöjligt är det att urskilja en nordisk ungdomskultur. Den internationella (framför allt västerländska) ungdomskulturen finns även i hela Norden. Vi har punkare, vi har hårdrockare, death metal-fans, det finns straight edgare, hip hopare, skateare, raveare och mc-gäng i alla de fem länderna. Det är faktiskt svårare att peka på subkulturella grupper eller livsstilar som bara finns i ett land. Förmodligen är skillnaderna större mellan regioner inom länderna än t.ex. mellan Nordens olika storstäder. Så när de olika ländernas narkotikaexperter noterar att

7 heroinet ökar, att ecstasy håller på att etablera sig, att cannabis är spritt över hela landet, att amfetamin har sin särskilda utbredning så är det mönster som på det hela taget går igen i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. I vilken utsträckning är narkotikamarknaden nordisk? På gatuhandelsnivå finns ända sedan sextiotalet en tradition att skåningar köper hasch och heroin i Danmark. Det har bland annat fått som resultat att man i Skåne precis som i Danmark mäter heroin i hölster (jfr Svensson 1988, 33). I Stockholm och övriga Sverige mäter man i kapslar. Kanske har också det numera i Sverige populära förstärkningsordet fett, som i en fet fest vandrat över från narkotikakulturen där man i dansk efterföljd pratar om en fet holk, en kraftfull dos cannabis. När man pratar om ungdomskultur är det ofta synliga ungdomsgrupper, som de vi nämnt ovan, man avser. I vår rapport kommer vi även att ta upp bredare kulturella tendenser i tiden, som synen på kroppen och identitet. Ungdom är ett flytande begrepp som blir vad man använder det till. Både den 13-åriga hästtjejen och hennes rockkonsertbesökande föräldrar i 35-årsåldern kan bli kallade ungdomar i vissa sammanhang. Ibland menar man med ungdom en viss ålder, ibland en livssituation och ibland handlar det om ungdomlighet, en uppsättning kulturella tecken som tillskrivs ungdomen. Vår definition av ungdomar är personer mellan 13 och 25 år, men när det gäller ungdomskulturen blir gränserna mindre skarpa, ungdomskulturella signum - kläder, tidningar, TV-program, musik, design - produceras och konsumeras till stor del av människor som har passerat ungdomsåren. I diskussionerna om ungdom och narkotika i media är det den ungdomskulturella vägen in i missbruk som anses stå för den största ökningen idag. Vad finns det för samband mellan ungdomskultur och missbruk och vad finns det överhuvudtaget för mönster inom ungdomsmissbruket? Bygger det förebyggande arbetet mot missbruk bland ungdomar på de kunskaper som finns om missbruksmönster och ungdomskultur? Vilka erfarenheter har man gjort av preventiva insatser i de nordiska länderna? För att undersöka nordisk ungdomskultur, missbruksmönster och prevention har vi gått igenom mediamaterial, pågående forskning om ungdomskultur och ungdomsmissbruk, och utvärderingar av preventiva åtgärder i de nordiska länderna. Vi har sökt efter förekomsten av narkotika i ungdomskulturer; hur skriver, hur talar man om narkotika? Vi har också gått igenom och jämfört forskning om ungdomskultur i Norden. I första hand har vi sökt i material inom de nordiska länderna, men i viss mån även utanför, Norden är tätt sammanvävt med omvärlden också när det gäller forskning. Vi tecknar med bred pensel en ganska omfattande bild och lägesbeskrivning över missbruksmönster, ungdomskultur och prevention i Norden. Empiriska data har fått en relief i vad vi ser som intressanta tankegångar från aktuell forskning. Här har vi strävat efter en stor öppenhet där sociologiska, socialpsykologiska och etnologiska infallsvinklar har blandats. Rusmedlens plats i människors liv bestäms på flera nivåer. Ett missbruk har sin grund i förhållanden och händelser på samhälls- (= makro), grupp- (= meso) och individ- (= mikro) nivåerna. På makronivå av samhälleliga överenskommelser (t.ex. om vilka rusmedel som är legala och illegala), på mesonivå i första hand av normer och värderingar som gruppen har avseende berusning och på mikronivå av den enskildes personliga upplevelser av ett visst rusmedel. Vi kommer att växla mellan de olika nivåerna, precis så som sker i vardagslivets diskussioner om rusmedel. Då och då kommer vi att påminna om på vilken nivå ett resonemang hör hemma. Den narkotikapolitiska diskussionen Narkotikans ställning i ett land är nära kopplat till narkotikapolitiken. Det visar sig redan i definitionen av vad som är narkotika. Narkotika definieras juridiskt, inte farmakologiskt. De nordiska länderna är bundna av internationella överenskommelser i sin narkotikapolitik, men i den dagliga praktiken finns det ett stort utrymme för varje nation att utforma sin egen narkotikapolitik. I detta avsnitt tecknar vi en snabbskiss av respektive lands narkotikapolitik och också av några generella narkotikapolitiska kontroverser. Den viktigaste kontroversen i internationell narkotikapolitik rör hur kampen mot narkotikans skadeverkningar ska läggas upp. Två huvudlinjer kan urskiljas i Europa - narkotikafritt samhälle och skadereducering. Sverige har tagit rollen som ledande företrädare för narkotikafritt samhälle-linjen. Den svenska regeringen avvisar i princip skadereduktion som ses som ett avsteg från kampen för det narkotikafria samhället 1. Visserligen finns både metadonprogram och två lokala sprututdelningsprojekt, men särskilt sprutbytet ses med oblida ögon och programmens framgångar i det HIV-preventiva arbetet tonas ned. När det gäller sprutor i Sverige så avslöjar redan terminologin det grundläggande synsättet, antingen talar man som anhängarna om rena sprutor eller som motståndarna om fria sprutor.

8 Danmark representerar skadereduceringstänkandet, exemplifierat av en omfattande utskrivning av metadon och många behandlingsprogram med låg tröskel. Innehav av cannabis för eget bruk är i praktiken avkriminaliserat. Narkotikastraffen är lägre än i övriga Norden. I Finland har Helsingfors (liksom Oslo, Reykjavík och många andra nordiska städer) gått med i European Cities Aginst Drugs (ECAD), det bålverk för narkotikafritt samhälle-linjen som Stockholm tagit initiativ till. Den statliga Narkotikapolitiska kommissionen valde ändå att lägga fast målsättningen om ett narkotikaskadefritt samhälle i stället för ett narkotikafritt, med motiveringen att det inte är meningsfullt att sätta upp målsättningar som är fullständigt orealistiska. Utdelning av sprutor förekommer och metadon delas ut till några av landets få heroinister. Det uttalas oro över narkotikadödsfallen. Island har tagit hjälp av ECAD i kampanjen Drugfree Iceland year Ambitionen är att med utnyttjande av Islands isolerade geografiska läge verkligen få landet narkotikafritt. I Norge finns i lagboken de hårdaste straffen för narkotikabrott i Norden och av tradition en hård linje i narkotikafrågan. Den norska Stortingsmeldingen Narkotikapolitikken (St meld nr i fortsättningen i vår text kallad Narkotikameldingen (1997) ) kan ses som uttryck för en viss uppmjukning av den tidigare linjen. Narkotikameldingen (1997) framhåller att skadereducering är något helt annat än legalisering. I Norge utvidgas nu metadonprojektet, sprutor delas ut av AIDS-informationsbussen, finns i automater och säljs via apoteken, och man arbetar aktivt med att få ned narkotikadödsfallen. Det finns en frapperande skillnad mellan aktuella svenska, norska och danska policydokument när det gäller narkotikadödsfallen. I den nittiosexsidiga svenska Nationella Handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser från 1995 tar man upp alkoholdödsfall, men nämner överhuvudtaget inte narkotikadödsfallen, trots att det för 1994 registrerades det dittills högsta dödstalet, 205 personer. I den danska regeringsrapporten Bekæmpelse af Narkotikamisbruget (Sundhedsministeriet 1994) tas dödsfallen upp i ett särskilt kapitel, i den norska Narkotikameldingen (1997) presenteras siffrorna flera gånger och man försöker analysera orsaken till dödsfallen. Samma trend har vi sett i genomgången av artiklar i dagstidningar i de tre länderna. Narkotikadödsfallen får mindre uppmärksamhet i Sverige. Det är ett uttryck för att intresset för skadereducerande insatser, harm reduction, är lägre i Sverige än i Danmark och Norge. Ordföranden i danska narkotikarådet 2, Preben Brandt uttrycker i rådets årsberättelse att succeskriteriet for rådets arbejde må altid være, om rådets eksistens i det forløpne år har gjort en positiv forskæl for stofmisbrugerne (og samfundet) (Narkotikarådets årsberetning ). Den narkotikapolitiska diskussionen har sin parallell i en vetenskaplig diskussion om drogernas skadlighet i relation till kontrollpolitikens skador (Goldberg 1993). Särskilt synpunkten att hasch och marijuana borde avkriminaliseras tycks vinna gehör, inte bara i EU-parlamentet utan över hela västvärlden. Den engelska tidningen Independent on Sunday startade hösten 1997 en kampanj för att legalisera cannabis. Tidningen har fått stöd från många kulturpersonligheter, präster, läkare, jurister, poliser och från vanliga läsare. Independent bygger sin kampanj på slutsatsen att cannabis inte är så farligt att drogen behöver vara illegal. De skador som samhällets kontrollinstitutioner åsamkar haschrökaren beskrivs som avsevärt mer skadliga än själva haschkonsumtionen. Den populärvetenskapliga New Scientist, som utges i England, rapporterar i februari 1998 om en rapport som har censurerats av WHO-tjänstemän (NS Vol. 157 No. 2122). I den jämför ledande vetenskapsmän inom fältet haschets skadeverkningar med alkoholens, och kommer till slutsatsen att alkohol är farligare. Andra experter avvisar den typen av jämförelser och menar att för att ett legalt preparat är farligt ska inte andra illegala preparat tillåtas som också är farliga. I Sverige har läkaren Jan Ramström på Socialstyrelsens uppdrag gjort en forskningsgenomgång som leder till slutsatsen att haschets farlighet hittills är underskattad (Ramström 1997). I engelska Scientific Times förekom i januari 1997 en artikel som uttryckte skepsis mot den engelska officiella politiken beträffande ecstasy. Där fördes en diskussion om alla de risker som nutidsmänniskan ställs inför - alkohol, tobak, bilkörning osv. Är fem dödsfall om året på grund av ecstasy acceptabelt om drogen används av en halv miljon i veckan? Det isländska alkohol- och narkotikapreventionsrådet har på sin hemsida en artikel skriven av en amerikansk pappa, vars son var ett av dessa sällsynta dödsoffer (Jones 1995). På ett personligt, men samtidigt sakligt och nyanserat sätt bemöter han några av ecstasyanhängarnas argument, pekar på det oförutsägbara i vem som ska drabbas av den dödliga överdosen. Artiklar från välrenommerade tidningar som på olika sätt stödjer legalisering sprids snabbt över Internet via tusentals hemsidor och diskussionsgrupper. Forskningsresultat som talar i samma riktning får också en snabb spridning. Naturligtvis kommer även den andra sidan till tals. Snart har varje myndighet, varje intresseorganisation och varje kommun en välgjord hemsida. Var och en som slår upp ecstasy, heroin eller canna-

9 bis på någon av nätets sökmotorer riskerar att drunkna i information. I ett Europa där individens frihet och ansvar betonas på bekostnad av kollektiva välfärdslösningar, där monopol avvecklas, kapital och arbetskraft kan flyttas fritt mellan länderna, regleringar avskaffas, gränserna öppnas, blir till slut även kontrollen över människors drogvanor ifrågasatt. Den finske sociologen Pekka Hakkarainen (1998) har undersökt massmediadebatten kring en stridbar läkares förskrivning av Temgesic till narkomaner 3. Han menar att förändringar inom narkotikadiskussionen avspeglar att det i det moderna konsumtionssamhället sker en förskjutning av makt från producent till konsument. Konsumtion är en viktig grund för personlig identitetsbildning. Konsumtionssamhällets ideologi är individualistisk och betonar konsumentens rätt att välja. Ideologin förespråkar den fria marknaden och är kritisk mot välfärdsstatens paternalism. Med detta följer att den passiva patientrollen ersätts av en kundidentitet där även patienten är en kvalitetsmedveten konsument. Hakkarainens analys visar på några av de svårigheter som finns med en paternalistisk narkotikapolitik i ett samhälle som präglas av den fria marknadens ideologi. I avsnittet om förebyggande arbete tar vi upp villkoren för det förebyggande arbetet i IT-samhällets flodvåg av motstridig information. Låt oss ändå konstatera att informationsflödet kan fungera som en förstärkning av synsättet att all kunskap är relativ, att ingen sanning är bättre än en annan eller som den preussiske kungen Fredrik den Store en gång sa låt var och en bli salig på sin tro. Narkotikabruket i Norden Jag bor i en liten stad på innevånare. Jag anser tillgången på cannabis vara god. Trots allt måste man känna lite folk, det finns inte att köpas på gatan. Priserna varierar beroende på hur bra kontakter man har, men jag anser det nog vara billigt eftersom det är mycket billigare än att dricka alkohol eller än att vaneröka tobak (Johan 18, från Finland, enkätsvar på Internet). I Norden i slutet av nittiotalet förekommer förmodligen hasch och amfetamin i så gott som varje större samhälle. På mindre orter är tillgången mer ojämn och det krävs särskilda kontakter för att man ska få tag i drogerna. Öppen försäljning av narkotika är sällsynt, men Christiania i centrala Köpenhamn är hela Nordens ständigt öppna haschbutik. Heroin finns numera i stora delar av Sverige, Danmark och Norge, i Finland främst i Helsingforsregionen, på Island nästan inte alls. Kokain har inte lyckats ersätta amfetaminet i Norden, men finns i storstadsområdena. Det särklassigt främsta rusmedlet är alkohol som är tillgängligt överallt, i varje liten by. Det experimentella missbruket bland ungdomar i Norden ökar igen. Förra gången inleddes en kraftig ökning i slutet av sextiotalet som förbyttes i en nedgång i slutet av sjuttiotalet. Prevalensnivåerna börjar nu närma sig sjuttiotalets toppsiffror (Olsson & Stymne 1997). Även när det gäller inställningen till att pröva sker förändringar. Fortfarande är en överväldigande majoritet negativ till narkotika, men de positiva eller neutrala ökar. Det finns också attitydförändringar som har med ålder att göra. Mellanstadieelever (10-13 år) är mest negativa till droger, gymnasieelever (16-19) mest positiva. När ungdomarna orienterar sig bort från föräldrarnas inflytande ökar deras tolerans gentemot droganvändare och deras intresse för droger. När det talas om narkotika i dessa undersökningar är det nästan alltid cannabis som avses. Den mest uppmärksammade nya formen av missbruk finns hos så kallade vanliga ungdomar som rör sig i nöjeslivet, medelklassungdom med relativt hög utbildning och social trygghet. Det som utmärker de nya missbruksformerna är att drogerna intas oralt, de röks eller är i tablettform. Det innebär att färre tabun behöver överträdas. En drog som ecstasy kräver inte heller den kunskap och färdighet som heroin och hasch kräver. Nu liksom tidigare kan man börja med narkotika genom att röka hasch eller marijuana, men det finns dessutom ett stort antal andra lättkonsumerade droger tillgängliga. Många växlar mellan olika preparat eller blandar för att få en maximal upplevelse. De nya unga droganvändarna ser sig oftast inte som missbrukare. De anser sig ha kontroll över sin droganvändning och de använder andra, i Sverige mindre belastade namn på drogerna än de officiella - speed istället för amfetamin, varor istället för heroin, E för ecstasy, syra för LSD osv. Den nya gruppen, festknarkarna, betonar miljöns betydelse i droganvändandet. Den glada, varma stämningen och det specifika festsammanhanget gör enligt dem att drogen får en annan innebörd än vad den har för varjedagsknarkarna eller rikspundarna, som är en beteckning som unga Stockholmsnarkomaner använder för äldre, mer eller mindre nedgångna narkomaner. Drogen blir mindre farlig eftersom den förknippas med en viss typ av tillställning och tillstånd som inte är något man vill ha varje dag. Festknarkarna menar ofta också att deras personliga förhållanden gör att de klarar av droganvändningen. Många är t.ex. studerande och anser sig ha

10 haft en kärleksfull uppväxt och trygga familjeförhållanden. Den svenske drogforskaren Börje Olsson, som särskilt intresserat sig för historiska processer i studiet av narkotikafrågan, ser faror med de nya drogvanorna. Han drar paralleller mellan nittiotalets och sextiotalets drogvågor. Nu som då ökar experimenterandet bland ungdom. Men på sextiotalet var droganvändningen för de allra flesta en kort parantes. Via utbildning, arbetsliv och en effektiv samhällelig social kontroll återbördades de flesta snabbt till samhället. Nu när den svenska (och finska) ungdomsarbetslösheten har stigit till europeiska nivåer och tillgången på narkotika är större än någonsin i modern tid är risken mycket större än tidigare att experimenterandet leder till social marginalisering. Olsson ser två betingelser som huvudorsaker till ett ökat heroinmissbruk - hög ungdomsarbetslöshet och stor drogtillgång. Han pekar på Storbritannien under åttiotalet då ungdomsarbetslösheten steg brant och heroinmissbruket tiodubblades från 1979 till nittiotalets början (Olsson B. 1997). Prevalensstudier Med hjälp av enkätundersökningar erhålls siffror som visar drogbrukets omfattning i Norden. I detta avsnitt beskrivs trenderna i allmänna termer. En mer detaljerad beskrivning av prevalensuppgifter finns i appendix. Där finns också kompletta källhänvisningar. Hela befolkningen Nordiska nämnden för alkohol och drogforskning (NAD) har låtit genomföra en enkätundersökning om narkotikavanor bland åringar i de nordiska länderna utom Island (Hakkarainen m.fl. 1996). När det gällde användningen av cannabis någon gång låg Danmark högst (30,1%) följd av Sverige (11,4%), Norge (8,3%) och Finland (7,3%). I Danmark, Finland och Sverige har det skett en liten ökning jämfört med en tidigare undersökning Siffrorna för narkotikabruket under den senaste månaden ligger betydligt lägre, Danmark 4,1%, Norge 1,8%, Sverige 1,2 % och Finland 1,1%. Den sammanlagda nordiska bilden är att cannabis är det mest använda rusmedlet i hela befolkningen förutom alkohol. I flera länder rapporteras dock att antalet beslag av cannabis har minskat de senaste åren. Tillgången till andra preparat som heroin, amfetamin, ecstasy verkar ha ökat i hela Norden samtidigt som priserna har sjunkit. Narkotikabruk bland ungdomar En direkt jämförelse av data mellan länderna går inte att göra på grund av olika undersökningsdesign. Däremot går det att avläsa trender inom respektive land. Här blir det tydligt att trenderna pekar åt samma håll - narkotikan ökar även om uppgången inte är dramatisk. Senast tillgängliga siffror över prövat narkotika någon gång för åringar från respektive land är Danmark 18%, Island 10,6%, Sverige 8%, Norge 6% och Finland 6%. Narkotikabruk bland ungdomar är vanligast i storstäder. Ofta sker introduktionen av en drog i storstäderna för att sedan sprida sig ut i landet. Det finns också uppgifter om hur många gånger ungdomarna har använt en drog. De allra flesta har bara använt narkotika några få gånger. Den narkotika det handlar om är cannabis. Heroin, amfetamin, kokain, ecstasy och LSD har enligt enkätundersökningarna en obetydlig spridning i ungdomsgrupperna i Norden. Här finns plats för en liten reservation. Förmodligen är det svårare att få ungdomar att medge bruk av de mest socialt stigmatiserade drogerna. Det finns också risk för att de ungdomar som använder preparat som amfetamin och heroin inte visar sig i skolan och därmed hamnar i undersökningarnas bortfall. Det finns en uppsjö av data om drogvanor bland ungdomar i grundskoleåldern. Betydligt magrare är det med data om gymnasieungdomar eller jämnåriga ungdomar som har slutat skolan. Detta är en brist. Flera undersökningar har visat att många ungdomar debuterar i narkotika efter grundskoleåldern (Skretting 1996, Grönberg 1997, Tops & Silow 1997, Lauritzen m.fl. 1998). Även undersökningar bland pojkar som mönstrar eller gör värnplikt visar på en markant högre prevalens bland äldre pojkar än grundskoleungdomar. Dessutom har förhållandevis många uppgivit att narkotikadebuten har skett relativt nyligen (Guttormsson 1998). Attityder till narkotika Förutom själva bruket av narkotika undersöks också ungdomarnas inställning till narkotika. Ungdomar tillfrågas om sin åsikt om bruk av och kontrollen av t.ex. cannabis. Från Norge rapporteras att andelen ungdomar i ålderskategorin år som anser att cannabis bör säljas fritt har ökat. Även i Sverige och Finland görs bedömningen att attityderna till droger har blivit mer positiva. På Island där tidigare mätningar av attityder saknas uppgav 14% av skolungdomar år att de inte ansåg användning av cannabis som särskilt felaktigt. I Danmark där användningen av hasch är betydligt mera

11 utbredd än i de andra nordiska länderna anser majoriteten av åringarna att ett experimenterande bruk av hasch inte är farligt. Sammanfattningsvis blir slutsatsen att attityderna bland ungdomar har ändrats i mer cannabispositiv riktning. Uppfattningar bland äldre är fortsatt negativa. Vilka ungdomar använder hasch? Den norska ungdomsforskaren Hilde Pape (1997) konstaterar i sin doktorsavhandling Drinking, getting stoned or staying sober att hasch inte ersätter alkohol i ungdomsmiljön, utan läggs till tidigare omfattande rusmedelsvanor. Flickor som röker hasch dricker tre gånger så mycket alkohol som flickor som inte röker hasch. Haschrökande pojkar dricker 2,7 gånger så mycket som de som inte röker hasch. Ungdomar som röker hasch är i riskzonen när det gäller slagsmål, olyckor och klammeri med polisen. De har ofta problem med sitt drickande. Rekryteringen till hasch sker i första hand bland ungdomar som är gränstestande och utagerande. Även i Sverige visar forskningen att ungdomar med narkotikaerfarenhet också är storkonsumenter av alkohol (CAN 1997). Den finske sociologen Osmo Kontula (1995) fann i en undersökning i åldersgruppen år att de som använt droger (i nio fall av tio cannabis) skilde sig till sin livsstil från genomsnittet. De flyttade oftare, gick på restaurang oftare, var mer sällan gifta, var mindre religiöst intresserade. De var oftare rökare, konsumerade betydligt mer och oftare alkohol, samt började tidigare med alkohol presenterade Sundhedsstyrelsen siffror över danskarnas haschbruk det senaste året. Bland de yngsta (16-19 år) fann man den största andelen som hade använt hasch (17%). Den danske narkotikaexperten Peter Ege konstaterar: brug af hash er uforenlig med den traditionelle voksenrolle med familie og fast arbejde. De grupper, der fortsätter med at ryge (hash), er typisk dem, som har fravalgt eller ikke har magtet den traditionelle voksenrolle. Det er de ugifte og fraskilte, förtidspensionisterne, de langtidssyge, og de arbejdslöse ( Forskning om kopplingen mellan ungdomskultur och droger är ännu så länge bristfällig i Norden. Det är bara i Norge som det har gjorts försök att sätta narkotikabruket i relation till olika ungdomskulturella strömningar. Av Narkotikameldingen (1997) framgår att cannabis har en tämligen etablerad position i många av ungdomarnas subkulturer, från snowboardåkare till hip hopare. Inom den norska miljörörelsen finns en tillåtande hållning till cannabis och norska miljöpartiet förespråkar en avkriminalisering av hasch. Det går inte att i Norge peka ut någon speciell ungdomskulturell grupp där hasch har en särställning, i stil med åttiotalets reggaekultur där haschet var emblemet för kulturen. Samma tendens tycker vi oss se i de andra nordiska länderna. Hasch är i viss omfattning spritt över hela ungdomsgruppen, men drogen bär inte upp någon särskild ungdomskultur.

12 2. Jag - en outsider eller mitt liv som sökare Tre aspekter på begreppet ungdom Med efterkrigstidens förbättrade materiella standard blev ungdomarna en konsumentgrupp att räkna med. Den tonårsmarknad som växte fram var, tillsammans med de stora barnkullarna, förutsättningar för subkulturerna. Ungdomstiden är inte bara ett individuellt skede utan de yngre börjar också mäta sina krafter med de äldre. Om bostäder och arbeten är få svarar vuxensamhället med förlängd utbildningstid. Följden har blivit en allt längre ungdomsperiod, ungdomarna har blivit beroende av vuxenvärlden betydligt längre. Samtidigt mognar ungdomar i flera avseenden tidigare idag - puberteten kommer allt tidigare och många lever mindre skyddat. Man kan säga att ungdomen har marginaliserats, den har hamnat i ett gränsland som är perifert men övergående (Fornäs m.fl. 1984). Individer idag vistas olika tider på olika platser med olika människor. Vi umgås ofta med olika människor hemma, på jobbet, på fritiden och dessutom under olika perioder i livet. Föräldrarnas auktoritet har minskat, inte bara på grund av att barnuppfostran delvis sköts av institutioner, media och kamratgrupper, utan också för att kunskaper och normer förändras snabbt. Inom samma familj kan det finnas vitt olika intressen, smaker och olika erfarenheter av verkligheten. Det är inte ovanligt att barnets kunskaper på vissa områden överstiger föräldrarnas, det kan t.ex. gälla musik, TV-program eller datorer. Och den moral som gäller i ett sammanhang gäller inte nödvändigtvis i ett annat. Det finns en ungdomlig paradox i att ungdomar dels är en grupp som är relativt isolerad från samhället i övrigt, improduktiv, beroende, överflödig med få orienteringspunkter i tillvaron och dels är ungdomstiden en frizon där man kan söka egna vägar. Ungdom som social kategori betraktas som ett problem, ungdomsproblemet, medan ungdomlighet däremot är ett samhälleligt ideal. Att vara ung är både eftertraktansvärt och förkastligt, slutsatsen av budskapen blir att dagens ungdomar (liksom gårdagens) inte förtjänar att vara unga Ungdomskultur Subkultur är ett begrepp som har blivit kritiserat många gånger. Det är en grov indelning av kulturmönster som egentligen är mer komplicerade, men det kan ändå vara användbart som forskningsverktyg. Att subkulturer uppmärksammas extra mycket i samband med ungdomsproblem som t.ex. droger är inte konstigt, subkulturen är en förenklad bild av grupper som avskiljer sig från den etablerade kulturen, inklusive etablerad moral och värderingar. Att vara del i något som kallas en subkultur är både att skapa en kultur som står utanför vuxenvärldens kontroll, och att just därför dra vuxenvärldens blickar till sig. Den finska ungdomsforskaren Airi Mäki-Kulmala (Marin 1996) har skrivit om subkulturers roll i transitionen från barndom, via ungdom, till att bli vuxen. Hon har undersökt en grupp ungdomar år, och menar att det inte finns några rites de passages, det vill säga övergångsriter, när ungdomar ska bli vuxna idag, utan bara reliker av sådana, som t.ex. konfirmationen och att ta körkort. Istället använder ungdomarna subkulturer för att separera från familjen. I den finska undersökningen märktes en tydlig skillnad mellan pojkar och flickor, pojkarna sade upp relationerna med familj och skola i hög grad och skapade en alternativ maskulinitet, som i deras fall gällde rockmusik och lämnade flickor utanför. Det sista steget i initiationsprocessen, att gradvis lämna subkulturen och integreras i vuxenlivet, hade framför allt pojkarna problem med. Flickornas initiationsprocess var mer traditionell, de behöll relationerna med skolan och var inte lika bundna till sin egen åldersgrupp. Därmed fick de lättare att anpassa sig till arbetsmarknaden och integreras i vuxenlivet. Även när det gäller droganvändning bland ungdomar kan Kulmalas studie säga något om skillnaden mellan pojkar och flickor i subkulturer; även om det finns flickor i subkulturerna behåller de ofta ena foten utanför. De experimenterar med droger i lika hög grad som pojkarna, men tycks inte anamma drogkulturen lika helhjärtat. En nackdel med begreppet subkultur är att det understryker synen på ungdomskultur som något skilt från kulturen i övrigt, vuxenkulturen, precis som det bara fanns en enhetlig vuxenkultur. Det kan dessutom verka som om alla ungdomar ingår i olika ungdomsgäng, vilket är långt ifrån sanningen. När man belyser ungdomskulturen hamnar överhuvudtaget mycket i skuggan: killarnas kultur tenderar att märkas mer än tjejernas, elitkulturen mer än mainstreamkulturen, storstadskulturen mer än landsortskulturen, de högljuddas mer än de tystas, problemkulturen mer än den oproblematiska o.s.v.

13 Den ungdomskultur som uppmärksammas i media och i ungdomsdebatten är inte nödvändigtvis majoriteten av ungdomarnas kultur, snarare är det de ungdomar med expressiv begåvning som får representera generationen. Fyrtiotalisternas uppror 1968 engagerade framför allt universitetsstuderande och långt ifrån alla av dem. Punkare har fått representera ungdomen i många böcker om ungdomskultur, trots att det var en relativt liten grupp som verkligen var punkare i slutet av 70-talet och början av 80-talet när punken var som störst. De senaste åren är det ravekulturen som har fått oproportionerligt stort utrymme i massmedia och i ungdomsforskning. Anledningen till att man koncentrerar sig på de mest synliga, och ofta också mest rebelliska, ungdomsgrupperna är förstås dels för att de märks mest och kanske verkar vara fler än de är, och dels för att de uttrycker något nytt, något som kan förväntas stanna kvar och återkomma i andra former. Den nyskapande och kompromisslösa kulturen som en liten grupp unga skapar kan man kalla elitkultur. Begreppen elit, anhängare och mainstream lånar vi från Narkotikameldingen (1997): Med betegnelsen elite mener vi her grupper som går foran, som introduserer nye verdier, symboler og adferdsformer til større ungdomsgrupper (Narkotikameldingen 1997, 83). Anhängarkultur kan man kalla de större grupperna ungdomar som väljer ut och använder stora, karaktäristiska, delar av den kultur som från början varit elitkultur. Vilken grupp man tillhör är delvis också en fråga om ålder. I de yngre tonåren är anhängarna fler. Mainstreamkulturen är den kultur som flest ungdomar tillhör men också den som kanske är minst synlig, det är genomsnittsungdomens kultur. Impulserna hämtas från olika håll och kulturen är ingen enhetlig kultur utan mer mångsidig och olikartad än elitkulturen och anhängarnas kultur (Narkotikameldingen 1997, 83). Förenklat kan man säga att de som tillhör mainstreamkulturen oftast prioriterar stimulans och underhållning framför självförverkligande och kreativ utveckling, och säkerhet och trygghet framför autonomi (Andersen 1997). Mainstreamgruppens kreativa val består i att inte välja bara en väg utan att plocka från olika, dock väljer man uttryck som inte sticker ut för mycket. Därför är det få som retar upp sig på eller intresserar sig extra för mainstreamgruppen. En anledning till att raven började uppmärksammas var att en elitkultur hade droger som ett synligt kännetecknen för kulturen. När anhängarna väljer uttryck från elitkulturen, även om det naturligtvis är en förenkling av verkligheten att några skapar och andra väljer kultur, vill man att de ska välja bort drogerna. En svårighet med förebyggande arbete mot narkotika, är att man behöver veta vad drogerna betyder för den kultur de är del av - vilka kopplingar och vilka bibetydelser de har förutom själva upplevelsen av ruset. Men också vad kulturen betyder för ungdomarna, om man är en del av ravekulturen är kanske drogeffekter som hallucinationer och brist på självkontroll inget som avskräcker från droganvändning eftersom extas, utlevelse och starka sinnesintryck är det man strävar efter. Den ungdomskulturella vägen innebär inte en väg där kulturen leder in i missbruk. I Willy Pedersens bok om ungdom och rusmedel, Bittersøtt (Pedersen 1998), berättar han bland annat om Pia. Pia skulle lätt kunna tas för en typisk festknarkare som har lockats till missbruk av en glamorös livsstil: Pia er typisk. Ecstasy kom inn i livet hennes og snudde det på hodet. Men det var ikke tillfeldig at nettopp hun ble bruker, mye i livet hennes hade gjort henne sårbar. Stoffet skulle etter hvert kreve en pris, likevel visste hun ikke om hun ville vært det foruten (Pedersen 1998, 14). Pia bor bra, är läkardotter och väldigt stilmedveten. Hon är också alkoholistdotter med depressioner och en våldtäkt bakom sig. Kulturella tecken innebär inte att det inte också finns avvikarkarriärsdrag. Stil Jag har alltid försökt sticka ut. För några år sedan började jag och en kompis köra med ett slags busunge på Söder -stil. Vi klädde oss i knästrumpor och basker och använde uttryck som joxa med trasan. Sedan gick vi omkring på Söders krogar, drack sockerdricka och var käcka - enbart för att det inte fanns någon som gjorde något liknande (Johan, arkitektstuderande. Ur artikeln Sökarna om stil i ungdomstidningen OSA - Skriv så du hörs!). Stilar är enligt ungdomsforskaren Erling Bjurström (1998, 137) symboliska konstruktioner som individer och grupper identifierar sig med och använder sig av, för att t.ex. skapa en känsla av gemenskap inom den egna gruppen och skilja ut sig från andra grupper. Ens musik-, kläd- och livsstil anger vilken grupp man tillhör, vilken sorts människa man är respektive inte

14 är. Stilen skiljer ut gruppen från mainstreamkulturen, ger medlemmarna identitet och gör det möjligt att överskrida klasstillhörighet. Klass, kön och motsatsparet puritanism - hedonism spelar en central roll (Fornäs m.fl. 1984). Att det finns ungdomliga subkulturer och olika stilar betyder inte att ungdomar bara tar på sig en stil. Det handlar alltid, åtminstone till en del, om ett nyskapande i en större kulturell process. När Johan blir söderkis på 1990-talet i utdraget ovan, betyder det något helt annat än vad det gjorde på 1940-talet, omgivningens reaktioner är annorlunda och modet ser annorlunda ut. Hans extrema omvandling är ett sätt att kommunicera med omvärlden och kanske att, i det lilla, förändra den. Jag - en outsider eller kanske Mitt liv som sökare - Ett kapitel med droganvändning kan komma att passa in i många framtida självbiografier... Senmodernitet Vi lever i ett snabbt föränderligt samhälle som kräver en anpassningsbenägenhet. Flexibilitet är ett honnörsord när det gäller hälsa, arbete, samhälle, utseende och identitet. Moderniteten kännetecknas av snabba samhällsprocesser. Vi märker av en ökad globalisering och en allt snabbare teknisk utveckling. Det moderna samhället har karaktäriserats som ett samhälleligt tillstånd som är flytande, flyktigt, osäkert och fragmentariskt (jfr t.ex. Berman 1987). Thomas Ziehe (1986) har skrivit om individens strategier för att klara av den osäkra senmoderniteten 4. Särskilt i ungdomskulturen finns tre strategiska sökartendenser: subjektifiering - ett sökande efter intimitet och närhet, eftersom individen inte längre har fasta traditioner att förlita sig till söker hon hela tiden bekräftelse i sin omgivning. Vad andra tycker om en och hur man uppfattas blir väldigt viktigt och intressant. Den andra tendensen är ontologisering - individen försöker finna mening i livet genom exempelvis nyandliga rörelser för att motverka sekulariseringen och vetenskapens dominans. Den tredje och sista tendensen är potentiering - att söka intensitet och på konstgjorda sätt skapa spänning genom att estetisera tillvaron och sig själv. Allt för att skapa mening och motverka tomhetskänslor. Thomas Ziehe har kallat resultatet av den ständigt ökande moderniseringen för kulturell friställning. Den kulturella friställningen innebär en subjektivering av identiteten, som har lämnat individen mer och mer ensam i sin definition av det egna jaget. Det är en friställning från tidigare traditioner som gör identiteten till något som är upp till den enskilde att själv forma. Friställningen innebär inte att individen skapar sig själv i ett tomrum. Tvärtom tillhandahåller senmoderniteten ett rikt utbud av möjligheter. En kreativ förvirring? Dagens unga är på flera sätt en kreativ generation, allt fler vill t.ex. arbeta med media och kultur. Bilden stämmer delvis överens med Ziehes uppfattning om den kulturella friställningen; att traditionens bojor delvis har försvunnit har öppnat vägen för en strid ström av bilder och alternativ att välja bland, i massmedia och i möten med andra människor. Medvetandet fylls av bilder och symboler som förser människan med språk för erfarenheter som tidigare ofta varit tabubelagda, som t.ex. sexualitet och aggressioner, men enligt Ziehe blir det samtidigt svårare att särskilja egna upplevda erfarenheter från indirekta, mediaförmedlade. Han menar att identiteten har blivit ett livsprojekt, ett modernitetens dilemma, där man ständigt prövar nya livsstilar, modifierar och experimenterar med sig själv. Skillnaden mellan den levda verkligheten och de kulturellt skapade förväntningarna blir ett motiv till förändring och kreativt identitetsskapande, vilket innebär att det moderna samhället har skapat mer kreativa och känsligare människor. Samtidigt kan upplevelsen att man inte motsvarar idealbilden också ha negativa följder som t.ex. depressioner eller att man börjar använda narkotika (Ziehe 1986). Identitet i senmoderniteten - romanfigurer är vi allihopa I och med den kulturella friställningen har alltså identiteten blivit mera problematisk. Den är inte längre något man föds in i utan något man måste bygga upp. Även tidigare har man varit tvungen att bygga sin identitet, skillnaden är att alternativen verkar vara fler och att ansvaret i högre grad är ditt eget. Jaget är ett reflexivt projekt, identiteten måste skapas, du måste sätta ihop din egen huvudrollskaraktär, som i en roman eller en film. Vi lever i en biografisk epok där det finns livsmanuskript, inte att leva efter men att förhålla sig till. Olika människor formar sin levnadshistoria olika mycket efter de livsmanuskript som ligger i tidsandan. När man formar sin levnadsberättelse gör man det i förhållande till världen omkring en, man tar avstånd eller håller med, men man kan inte ställa sig helt utanför (jfr Birgitta Svensson 1997).

15 Inte bara individerna utan också samtiden måste avläsas för att man ska förstå vad ungdomars identiteter innehåller. Det finns ingen sanning som inte är historiskt konstruerad, konstruerad i ett visst sammanhang. När man väljer sitt livsmanuskript ser man sig antagligen omkring för att se vilken sorts roll man passar i. Är jag man eller kvinna? Fattig eller rik? Vilken sorts kvarter bor jag i? Är jag farlig eller snäll? Intellektuell? Fantasifull? Är jag Trainspotting eller Sömnlös i Seattle? Hur ser min framtid ut? Identitet överhuvudtaget är relationell; de andra är det som vi icke är. Eller snarare, de andra är nästan som vi fast inte riktigt. Vad är skillnaden mellan de som använder och de som inte använder droger - Svenssons har mer kontroll, alternativt bättre grundförutsättningar än narkomaner. Eller sett från andra sidan, kanske från de drogande kick- och äventyrssökarnas horisont (mer om dem kommer i kapitel 5) - Svenssons har mindre fantasi, nyfikenhet och behov av spänning än narkomanerna. Enligt festknarkarna har de själva haft en tryggare uppväxt och har mer meningsfull sysselsättning än vanliga missbrukare, vilket gör att skillnaderna är större än likheterna. Även de som känner ett stort avstånd till knarkaren på gatan bär på en rädsla att de själva skulle kunna hamna där om de börjar med droger. Samtidigt kan de känna en nyfikenhet och lockelse inför den värld där knarkarna håller till. Då kan det kännas tryggt att välja kontrollerade fester. Till Absolutely Hyperstate, en årlig fest natten till första maj i Oslo, en tillåten ravefest med gott om poliser och socialarbetare, kommer andra ungdomar än till de hemliga, olagliga festerna.1997 var antalet besökare ca 5200 personer. Absolutely Hyperstate är tillåtet av polisen och har en ung medelålder, många är år (Øiern 1997). Hyperstatefesten är nästan som en ravefest ordnad av ungdomarna själva, fast inte riktigt. Det är samma musik, ljuseffekter och dansstil men det finns också gott om information om (mot) droger, och man märker att det är en kontrollerad fest. Man kan inte locka undergroundungdomarna med en fest som stöds av polis och socialtjänst, då förstärker man snarare skillnaderna, tvingar ungdomarna att hitta på något nytt. Däremot kan man locka yngre ungdomar och mainstreamungdomar. Undergroundungdomarna flyttar sig till andra fester. Ungdomsåren är en tid av sökande och existentiella frågor, vem är jag, vem vill jag vara, vad ska jag göra med mitt liv, hur uppfattar andra mig osv. Droger och drogkultur kan vara sätt att visa att jag är ingen medelsvensson, jag är annorlunda (eftersom jag kan kontrollera mitt drogbruk, eller eftersom jag är hängiven och gränsöverskridande etc). När den stora ungdomsarbetslösheten gör det svårt att skapa en identitet genom ett yrke blir andra områden viktigare. De danska psykologerna Mette Bostrup och Dorte Kousholt (1998) konstaterar att ungdomstiden har vuxit fram som en omställningperiod från det privata familjerummet till de vuxnas arbetsliv. De unga ska skaffa sig kompetenser och kvalifikationer för att kunna ingå i den samhälleliga produktionen. Det innebär att de förväntas underkasta sig de regler och restriktioner som de vuxna formulerar. Den grupp unga som kallas misbrugstruede, ungdomar som hotas av missbruk, vill inte eller kan inte följa de ramar som de vuxna sätter upp. De inser att de har svårt att göra sig gällande i det framtida arbetslivet. För dem blir livet i ungdomsgruppen särskilt viktigt. Det blir här som de finner en plats, här känner de sig jämställda med andra, här har de ett inflytande. Den amerikanske sociologen Peter Berger (1977) har pekat på vilka dilemman det moderna samhället skapar för sina invånare, dilemman som man börjar konfronteras med i ungdomsåren och tvingas söka en lösning på. Den moderna människan måste förhålla sig till att det abstrakta sätt samhället är organiserat på gör det svårförståeligt och svårgripbart. Att våra liv och vår fantasi inriktas på framtiden, vi lever i futuriteten. Individen har blivit individuerad, hon har separerats från kollektivet och hamnat i motsatsställning till samhället. Våra liv styrs inte längre av traditionen utan istället tvingas individen och kollektivet välja, vi har fått ökad frihet men samtidigt är valet ett tvång. Det sista dilemmat är sekulariseringen som har skapat ett tomrum, vi tror inte längre på ett meningsfullt och hoppfullt universum. Att leva som narkoman kan vara en lösning på de moderna dilemman som Berger tar upp (Svensson 1996). Knarkaren lever i nuet i världar utan byråkrati, i en gammaldags penningekonomi med drogen som religion. Man bortser från omgivningens krav, tankar på sin hälsa, framtiden överhuvudtaget skjuts åt sidan. Drogmissbruk kan vara ett sätt att hantera att man inte har eller tror sig ha någon framtid, genom att man lever i nuet med mycket korta tidsperspektiv. Det narkomana livet kan också ses som en lösning på individuationens, på ensamhetens problem, väljandets dilemma sätts ur spel genom olika rutinartade aktiviteter runt drogen - att skaffa pengar till den, att få tag i den, att inta den. I den narkomana världen har

16 religionen som sammansvetsande element ersatts med vad som kan ses som en narkotikakult. Narkotikamissbruk är ingen verklig lösning på modernitetens dilemman utan ett sätt att fly undan dem (a.a.). Vi har karaktäriserat det moderna samhället som flytande, flyktigt, osäkert och fragmentariskt, även om det är en beskrivning som delvis är överdriven och generaliserande, även här är det oftare storstadskultur och elitens kultur som avses. Vi har bland annat konstaterat att ungdomsperioden har blivit allt längre och vi vet att olika människor har olika erfarenheter av verkligheten, unga idag har andra upplevelser av t.ex. myndigheter än sina föräldrar, men det skiljer sig också mellan olika grupper inom samma generation. Vi har också påpekat att ungdomstiden både är en period då man på många sätt står utanför samhället och en frizon som gör det möjligt att finna egna vägar.

17 3. Från bolmört till Rohypnol Detta kapitel innehåller en genomgång av egna och andras forskningsresultat om nya mönster av droganvändning. Med droger menar vi alla de ämnen som påverkar centrala nervsystemet och förmår förändra sinnesstämningen, varseblivningen eller själva medvetandet (Nordegren & Tunving 1997). Drogerna delas traditionellt upp efter ursprung och effekter: I opiatgruppen finns råopium, morfin och heroin. Det finns också syntetiska preparat med morfinliknande effekt som metadon och petidin. Till de centralstimulerande medlen förs kokain, amfetamin och också khat. En tredje kategori utgörs av cannabisprodukter - marijuana, hasch och cannabisolja. I den fjärde kategorin, hallucinogener, finns ämnen som framkallar hallucinationer, som t.ex. LSD, ecstasy och meskalin. Hit hör också narkotikaklassade svampar som innehåller psilocybin. Lugnande medel och sömnmedel kan föras till en femte kategori. Här finns benzodiazepiner som Rohypnol, Valium och Sobril. Tidigare också barbiturater men dessa är numera förbjudna i Norden. I Appendix A finns ett litet droglexikon samt ett avsnitt om tillgången på olika droger. Som synes ingår inte alkohol och sniffningspreparat bland det vi här kallar droger. En sådan kategorisering förekommer ibland i svenskt språkbruk, vilket kan ge upphov till oklarheter. Vi föreslår i stället beteckningen rusmedel när man vill inkludera alla preparat som ger berusningseffekter. En av narkotikapolitikens kontroverser är om man ska skilja mellan lätta och tunga droger. Särskilt Sverige har gång efter annan protesterat mot en sådan uppdelning. I Danmark är det å andra sidan en självklarhet att det finns en avgörande skillnad mellan bløde stoffer - hasch och marijuana och hårde stoffer som kokain, heroin och amfetamin. Oavsett om man använder beteckningar som hårda och lätta droger eller inte är det viktigt att inse att det finns avgörande skillnader i farlighet mellan olika narkotikapreparat. Heroin är mycket farligare än cannabis. En stor del av narkotikadödsfallen har samband med heroin. Hasch ger inte upphov till några överdoser, även om preparatet har andra skadeverkningar. EU:s övervakningsorgan i narkotikafrågor, EMCDDA, tar upp sambandet dödsfall och cannabisanvändning i sin senaste årsrapport om narkotikasituationen inom den europeiska unionen: There is no evidence that in itself the use of cannabis increases risk of death (though the relationship with road traffic accidents is unclear) (EMCDDA 1997a, 30). Heroinanvändning påverkar livsstilen för den enskilde och förorsakar sociala skadeverkningar på ett helt annat sätt än cannabis. Det är mycket svårare att sluta med heroin än med cannabis (a.a.). Från sextiotalet till nittiotalet dominerades narkotikamarknaden i Norden av de traditionella preparaten hasch, amfetamin och heroin (i Sverige heroin från 1974, dessförinnan morfinbas). Dessa preparat har fortfarande en dominerande ställning, men har nu kompletterats med andra missbruksmedel, främst ecstasy. LSD och rökbart heroin har gjort comeback efter några års bortavaro. Sömnmedlet Rohypnol har visat sig ha en stor missbrukspotential. Nya preparat kommer också fram kontinuerligt, i form av så kallade designade droger. Dessa bygger på illegala substanser vars molekylstruktur förändrats så att lagen inte längre är tillämplig på dem. Rusegenskaper upptäcks också hos preparat som inte är narkotikaklassade. I samband med arbetet med denna rapport kommer ett par gånger kommentaren har du hört om den nya drogen?. Den ena gången är det DMT, en drog som lär ha mycket kort och intensiv verkan, 15 minuter, och som man bör ta i sällskap med någon som håller sig nykter, eftersom man kan bli helt okontrollerad, och få för sig att göra vad som helst. Några vänner till uppgiftslämnaren har provat drogen i Goa, Indien. Den andra gången är det en förskolelärare som är förundrad över att frön till den snabbväxande blommanför-dagen växten utgår från en stor affärskedjas sortiment, eftersom den kan brukas som drog. På dagis användes den för att visa utvecklingen från frö till blomma. Utvecklandet av nya droger, återupptäckten av gamla bortglömda, ett prövande av nya drogmönster - det är aktiviteter som passar in i det moderna samhället där ständig förändring är en av grundvalarna. I detta avsnitt kommer vi att ta upp aktuella forskningsresultat om de mest använda drogerna, utförligast om heroin och ecstasy eftersom dessa droger uppmärksammats särskilt och också ökar mest i de nordiska länderna. Rusmedel finns överallt Det finns en oerhörd mängd produkter runt omkring oss som kan användas för att påverka vår sinnesstämning. Majoriteten av dessa är inte narkotika eller psykofarmaka utan svampar, örter och lättillgängliga kemiska preparat. Redan vikingarna visste att bolmört och flugsvamp framkallade berusning, muskot som

18 finns i varje livsmedelsbutik är en krydda som i stora doser ger hallucinogena effekter, kontaktlim, bensin och nagellack kan sniffas och ge berusning. En blandning av socker, jäst och vatten ger på några dagar en alkoholhaltig blandning som man kan dricka sig berusad på. Även de lättillgängliga rusmedlen kan förorsaka livsfara - den som överdoserar flugsvamp dör en plågsam död, den ovarsamme sniffaren kan kvävas när han tar en plastpåse för munnen för att höja effekten. Det finns starka normer i samhället mot att använda sig av vissa berusningsmedel. Det är dessa normer som utgör vaccinationen mot t.ex. sniffning, och inte kontrollagstiftningen. Den genomsnittlige alkoholkonsumenten tar inte till thinner för att berusa sig i slutet av månaden när pengarna inte räcker till öl eller vin. Thinnersniffning är inte förbjudet, men det är ansett som moraliskt förkastligt och är fysiskt särskilt skadligt. Den som satte fram en flaska thinner på en vuxenfest skulle bli betraktad som en dåre eller en provokatör. Även den illegala droganvändningen är förknippad med en mängd outsagda regler, sedvanor och även tabun. Dessa regler varierar mellan olika sociala grupper, olika åldersgrupper och under olika epoker. Attityden till haschrökning skiljer sig mellan de medelålders deltagarna i en midsommarfest i Barsebäcks hamn och en grupp fjortonåringar som festar i ett parkområde på Holma, ett av Malmös problemtyngda förortsområden. Det krävs ett samspel mellan faktorer på makro, meso och mikronivå för att handlingen att inta en legal eller illegal drog ska äga rum. Men det sker förändringar i samhället i synen på droger. De tycks på ytan ske långsamt med variationer i hastighet mellan olika åldersgrupper. Som så ofta är ungdomar en grupp där förändringarna sker snabbare än i andra grupper 5. Synen på droger förändras och nya trender avlöser gamla. Olika trender har olika genomslagskraft. 60-talets drogromantik nådde mycket stora grupper och även det politiska vänsteruppsvinget efter 1968 påverkade ungdomar i alla samhällsskikt och i alla landsändar. Joggingvågen på 70-talet och högervindarna på åttiotalet hade också stor genomslagskraft. Nittiotalets trender tar vi upp i ett särskilt kapitel. Narkotikans spridning under sextiotalet skedde i en speciell, närmast jungfruelig situation. En mängd nya droger spreds och användes bland nya grupper, i Sverige centralstimulantia i form av ritalina och preludin det vill säga olika amfetaminpreparat, cannabispreparat som hasch och marijuana, opiater som opium och morfinbas, hallucinogener som LSD. Från början fanns lite kunskap om de nya drogerna och attityderna till dem var visserligen starkt negativa, men de var grunda, löst förankrade och lätta att bryta igenom och omforma. Idag är kunskaperna om narkotikans skadeverkningar större än Kanske är därmed attityderna till narkotikaanvändning mer negativa nu än för tjugofem år sedan. Men nu som tidigare varierar normer och attityder mellan olika grupper. Drogerna - med tyngdpunkt på nya användningsmönster Cannabis Cannabis har en stadig kundkrets i Norden. Det är den illegala drog som flest nordbor har prövat. Men, konstaterar Willy Pedersen (1998, 103), de flesta som experimenterar med hasch lägger antingen av eller utvecklar ett lågfrekvent bruksmönster. Och nästan alla som befattar sig med hasch har också en hög konsumtion av alkohol och tobak. Bland dem som har en hög haschförbrukning har mer än hälften också prövat andra droger som amfetamin, ecstasy och heroin rapporterar Pedersen från sin stora, longitudinella undersökning. Under nittiotalet har rökning av en särskild inomhusodlad typ av marijuana, kallad skunk uppmärksammats. Den upplevs som starkare och mer hallucinogen. Psykologen och forskaren Thomas Lundqvist (1998), som arbetar med haschmissbrukare, rapporterar om starkare berusningseffekter av skunk än av traditionella cannabispreparat. Han tycker sig se likheter med berusning av lösningsmedel och för fram hypotesen att det är en högre andel lösningsmedel i skunk, snarare än mer THC, som ger de starka effekterna. Linas huvuddrog är heroin men hon har parallellt använt hasch i tio år. Hennes favoritsort sedan ett par år tillbaka är skunk som hon köper i Köpenhamn. Skunken ger ett kraftigt, men behagligt rus. Färger blir

19 starka, musik intensiv, det är en verklig känsla av påtändhet. Det är nästan som en annan drog än hasch. Allting blir starkare. Skunk är svårt att få tag i för henne i Skåne, eftersom lukten är så kraftig och drogen därför är riskabel att ta igenom tullen (Svensson 1998). Är hasch en inkörsport till tyngre droger? Den svenske sociologen Ted Goldberg (1993) svarar entydigt nej på den frågan. Visserligen kan det finnas ett tidsmässigt samband - den som tar opiater eller amfetamin har använt hasch tidigare, men det är inget orsakssammanhang. Mycket få av de som prövar hasch går vidare till tyngre droger. För att bli narkotikamissbrukare krävs mycket mer än att man använt cannabis är Goldbergs slutsats. Den norska Narkotikameldingen (1997, 13) menar å andra sidan att det er mye som taler for att terskelen til å gå videre og prøve også andre stoffer blir lavere. Amfetamin Amfetamin som missbrukspreparat har i den internationella diskussionen kommit i skymundan av heroin trots att amfetamin ofta haft större spridning än heroin (Klee 1997). Ravekulturen har inneburit en renässans och en ny marknad för amfetaminet genom att ecstasy kan vara en brygga från en centralstimulerande drog till en annan. EU-organet EMCDDA, delar in amfetaminanvändare i tre olika kategorier, kroniska brukare, instrumentella brukare och sociala/rekreationella brukare. Den första gruppen är socialt marginaliserade och liknar de tunga heroinisterna. Den andra gruppen som är den största använder amfetamin vid särskilda tillfällen för att motverka trötthet och förbättra koncentrationen. Den tredje gruppen, som främst består av ungdomar, använder drogen socialt i samband med rekreation, ofta vid fester eller på danstillställningar t.ex. ravedanser (EMCDDA 1997b). Marie Smith-Solbakken och Else M. Tungland rapporterar i Narkomiljøet (1997, 78) om många kvinnor som använder amfetamin fordi de ville slanke sig. De noterar också en ökad spridning av amfetamin bland den ungdomliga publiken på restauranger och uteställen i Stavanger och likaså bland vissa yrkesgrupper inom transportsektorn, restaurangbranschen och datamiljön. Författarna refererar till en survey bland restauranganställda i Stavanger där 24% hade använt amfetamin eller kokain. De nya amfetaminmissbrukarna sniffar amfetaminet eller sväljer det i pappersbollar. De använder drogen då och då och är inte kända av myndigheter. Åren fanns uppskattningsvis regelbundna amfetaminanvändare i Sverige, motsvarande tre procent av befolkningen (Goldberg 1968). De flesta var instrumentella brukare och använde amfetamin vid enstaka tillfällen och endast omkring tre tusen använde amfetamin dagligen eller så gott som dagligen. De med ett omfattande missbruk, alltså personer som tog mellan tio och hundra tabletter om dagen, var ännu färre, troligen ett par hundra. När amfetamin narkotikaklassades år 1944, sjönk konsumtionen snabbt utan att någon svart marknad etablerades. Exemplet från svenskt fyrtiotal visar vilken popularitet amfetamin kan tänkas få om preparatet skulle avkriminaliseras. På sextiotalet var amfetaminpreparaten preludin och ritalina mycket omtyckta bantningsmedel. Även i detta avseende har amfetamin en ansenlig kommersiell potential. Ritalina har för övrigt återkommit i Sverige som läkemedel i behandlingen av hyperaktiva barn. Som vi nämnt tidigare har heroinet ökat bland ungdomar i Norden. Vår bild är att det framför allt beror på att ungdomar från avvikelsekarriärens väg numera väljer heroin i stället för amfetamin (Tops & Silow 1997). Innebär det t.ex. att amfetaminförbrukningen i samhället totalt går ner? Nej, knappast. Den slutsatsen drar vi av beslagsstatistiken. Amfetamin ökar eller ligger på oförändrad nivå i hela Norden. En eventuell nedgång i tillströmningen från avvikelsekarriärens ungdomar (mer om olika vägar in i missbruk kommer i nästa kapitel) kan kompenseras av andra. Kokain, crack Kokainanvändningen tycks fortfarande vara relativt begränsad i Norden. Den är framför allt koncentrerad till storstäderna och till grupper som är mycket aktiva i storstädernas nöjesliv. Crack som under en period slog ut heroin som de svarta amerikanska storstadsghettonas huvuddrog har bara förekommit sporadiskt i Norden. Under många år har främst läkare och polis varnat för att kokain ska få fäste i de olika nordiska länderna. Så tycks inte ha skett, kanske på grund av att det mer långtidsverkande centralstimulerande prepa-

20 ratet amfetamin traditionellt har en stor spridning och popularitet. I Karsten Aaholms undersökning från Århus har de ungdomar från technomiljön som han träffat en mycket positiv syn på kokain. Langt de fleste er dog enige om, at det er det bedste og mest behagelige stof uden konstige biverkninger og erklærer, at de ville tage langt mere, hvid det ikke var så dyrt (Aaholm 1996, 12). Även i missbrukskretsar har kokainet ett renommé som en exklusiv drog för festliga tillfällen. Lena från Malmö berättar om hur hon sommaren 1997 tillsammans med ett tiotal vänner började röka kokain som komplement till heroinet. Alla var framgångsrika kriminella med gott om pengar. De använde sig av freebase-teknik, där de traditionella glaspiporna ersattes av små Coca Colaflaskor och plaströr i form av kulspetspennor. När sommaren var slut hade gruppen utökats till ett fyrtiotal personer, alla med heroin som huvuddrog. Kokainet gav omväxling och genom att man rökte tillsammans från en pipa blev intaget en kollektiv, nöjsam aktivitet som skilde sig från det individualistiska heroinmissbruket (Svensson 1998). Heroin När heroinets spridning ökar tycks det ske genom att det röks. Allt fler uppgifter om brunt heroin, så kallat rökheroin, har dykt upp från och med 1991 och har sagts gälla framför allt vissa grupper av unga invandrare och socialt marginaliserade ungdomar. Rökheroinet har hunnit ikapp och gått förbi haschet, säger en narkotikapolis om de ungdomar som gripits i Nordstan i Göteborg (Göteborgsposten ). Fram till nittiotalet var heroin sällsynt i Göteborg. Rökheroin är egentligen en grovt missvisande term. Det bruna heroinet eller heroinbasen kan också injiceras om man tillsätter syra för att göra det vattenlösligt. Över hela världen har heroinet under nittiotalet blivit billigare, renare och mer lättillgängligt. Det har lett till en ökning av heroinanvändningen i Norden. Det visar sig genom ett ökat antal beslag och bekräftas genom olika lokala frekvensundersökningar. Som vi belyser närmare i metodappendixet finns det stora brister när det gäller att snabbt få kunskap om nya trender i narkotikamissbruket. På EU nivå finns ett pågående arbete med att upprätta så kallade Early Warning Systems, organ som ska upprätta informationskanaler som ger en kontinuerlig bild av narkotikaläget. I avvaktan på detta finns det främst tillgång till olika impressionistiska bilder om de nya trenderna. Ofta är dessa förmedlade av massmedia och framställda av mer eller mindre ambitiösa grävande journaliser. Inom narkotikaområdet använder de sig i första hand av polisen som källa. I november 1997 hade svenska Aftonbladet en brett upplagd artikelserie om DET NYA HEROINET - den ofarliga innedrogen. Polisen: Det är som en epidemi, säger en jätterubrik över hela mittuppslaget. Vi kunde läsa om hur heroinet sprider sig i hela Sverige - och kräver tonåringars liv. I stad efter stad ökar heroinet och artikeln exemplifierar med Sundsvall, Uppsala, Eskilstuna, Örebro, Karlstad, Huddinge, Södertälje, Norrköping, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Kristianstad, Lund och Malmö. Överallt sägs heroinet öka, enda undantaget är Haninge där det verkar ha lugnat ner sig. I Göteborg har ökningen varit från noll heroinister till cirka tusen idag, i Norrköping fanns för några år sedan ett par blandmissbrukare idag minst tre hundra i tjugoårsåldern, i Karlstad har det gått från ett tjugotal vid nittiotalets början till flera hundra idag. Uppgifterna kommer från polisen i de olika städerna. En intervju som Bengt Svensson i november 1997 gjorde med Johan, en ung heroinmissbrukare, kompletterar Aftonbladets reportage. Det är en skrämmande bild som Johan målar upp. Han kommer från en av de städer där heroinet ökar snabbt. Johan gick ur gymnasiet 1996 med goda betyg, hade jobb, lägenhet, körkort och bil när han började med heroinet. Han rökte hasch ganska regelbundet och hade provat amfetamin några gånger. Han hade ganska nyligen träffat en flicka som han var tillsammans med. Han tog heroin en gång i december 1996, men tyckte inte att det var så speciellt då. Men andra gången han tog var det den starkaste känsla han hade fått av någon drog, den starkaste känslan han någonsin hade upplevt. Han började med heroinet dagligen i mars Det var förälskelse från första stund. Från början var det en oerhörd lyckokänsla, men efter hand behövde han heroin bara för att känna sig frisk och det gav ingen kick alls. Han har enbart rökt och det gäller för de flesta i hemstaden. Det heroin som säljs är brunt som lämpar sig bäst för att rökas. Heroinet säljs i små kuvert, men enheten kallas för kabbar. En kabbe är på 0,2 gram. Priset för ett gram är runt 1000 kronor, om man köper större mängder kan det gå ner till sex hundra. Johan har använt Rohypnol för att dryga ut effekten av heroinet, men han har enbart tagit det oralt. Han beräknade att han hade gjort av med kronor under det dryga halvår han hållit på. Än var han inte kriminell. Han hade redan hunnit med ett par misslyckade avgiftningar då han gick ut efter några dagar