Långtidsutredningen 2003/2004 (SOU 2004:19)

Transkript

1 Dokument YTTRANDE 1 (5) Datum Referens: Samh pol avd/daniel Lind Direkttel: E-post: daniel.lind@tco.se Finansdepartementet STOCKHOLM LÅNGTIDSUTREDNINGEN 2003/04 (SOU 2004:19) Fi2004/1070 Långtidsutredningen 2003/2004 (SOU 2004:19) Inledning Långtidsutredningen (LU) är en institution som spelar en betydelsefull roll i den svenska samhällsutvecklingen. Problem som LU identifierar spelar en central roll den ekonomisk-politiska debatten och de lösningar som lyfts fungerar ofta som viktiga riktmärken. Därför är det centralt att utredningen arbetar förutsättningslöst och utan ideologiska låsningar. Detta gäller särskilt frågor som berör välfärdstjänsternas utformning och finansiering. LU 2003/2004 lyckas inte fullt ut med detta. LUs analys tar sin utgångspunkt i att en produktivitetsledd tillväxt kommer att öka hushållens disponibla inkomster (givet oförändrade skattesatser) och att andelen äldre i befolkningen kommer att öka. Detta kommer, i sin tur, leda till en ökad efterfrågan på offentliga välfärdstjänster. Frågan är hur samhället ska bemöta denna ökade efterfrågan. LU prövar ett flertal alternativ. Dessa är högre skatter, högre tillväxt, ökad produktivitet i offentlig sektor och ökad alternativ finansiering av välfärdssystemen. Utredningens slutsats är att högre skatter vore olämpligt och att en högre tillväxt och en ökad produktivitet i offentlig sektor inte kommer att lösa finansieringsproblemen. Därför för LU en konkluderande diskussion om att finansieringen av välfärdstjänsterna bör förändras. Fyra förslag på alternativ finansiering lyfts fram. Dessa utgörs av (1) mer avgiftsfinansiering, (2) privatisering, (3) bortprioriteringar och (4) mer av basutbud. TCOs syn är att LU har genomfört en viktig analys av de utmaningar som välfärdstjänsterna står inför i Sverige. Med utgångspunkt i de antaganden som görs driver den ekonomiska logiken utredningen till de slutsatser som lyfts fram. TCO vill emellertid lyfta fram några områden där vi anser att LUs resonemang behöver klargöras, blottläggas och/eller nyanseras. Postadress Besöksadress Telefon Fax E-post Internet Bankgiro Postgiro STOCKHOLM Linnégatan tco@tco.se webbplats/publikationer/remissyttranden/2004/y.doc/l/

2 2 (5) Problembeskrivning När det gäller LUs problembeskrivning är det viktigt att förstå att demografiska prognoser är behäftade med stora felmarginaler. Detta gäller särskilt prognoser över immigrations- och emigrationsflöden och utvecklingen av födelsetalen. Detta leder till att prognoser över lång tid, med nödvändighet, är osäkra både vad gäller befolkningsnetto och åldersfördelning. För att lyfta fram prognosernas osäkerhet borde LU ha utfört samma beräkningar med flera års prognoser. På så sätt hade intrycket av tvärsäkerhet blivit något mindre. I takt med att länder och hushåll blir allt rikare är det sannolikt att efterfrågan på välfärdstjänster ökar. Tillsammans med Baumols så kallade kostnadssjuka, som innebär att priserna ökar mer i lågproduktiva sektorer, det vill säga privat och offentlig tjänstesektor, än i högproduktiva, kommer detta, enligt LU, leda till att mer av Sveriges samlade resurser måste kanaliseras till produktionen av välfärdstjänsterna. Detta är en inte osannolik utveckling, även om det är svårt att sia om i vilken grad detta kommer att ske. Vad som måste tillföras är emellertid att LUs resonemang bottnar i synsättet att det inte förekommer någon nämnvärd produktivitetsökning i tjänstesektorn. Detta är en felsyn. För det första därför att industrins produktivitetstillväxt på många sätt grundläggs genom den produktion som sker i de privata och offentliga tjänstesektorerna; högkvalitativa tjänstesektorer ger, rätt utformade, förutsättningar för en högkvalitativ industriproduktion; i LU och i en stor del av den offentliga debatten om tjänstesektorns bidrag till tillväxten glömmer man ofta bort betydelsen av interaktionen mellan olika sektorer i ekonomin, och den betydelse offentlig verksamhet har för detta. För det andra finns det en uppenbar risk att den lägre produktivitetstillväxten i tjänstesektorerna är en statistisk villa. Det som talar för detta är att en fullständig kvalitetsjustering av tjänsterna är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att göra. Detta innebär att det reala produktionsvärdet blir lägre än vad som annars skulle ha varit fallet. En snabbt stigande utbildningsnivå, nya medicinska behandlingsmetoder och en längre genomsnittlig livslängd är illustrerande exempel på att produktionen ökat snabbare än insatta produktionsfaktorer. Möjligheten att öka resurserna till framtidens välfärdstjänster Ökat skatteuttag Skatteuttaget i en ekonomi är förknippat med samhällsekonomiska kostnader och intäkter; skatter gör i vissa fall att ekonomin fungerar bättre, i andra att den fungerar sämre. Var denna gränslinje går i praktiken är det mycket svårt att fastställa. Till detta kommer att skattepolitiken i hög grad anpassas efter fördelningspolitiska ställningstaganden. Detta komplicerade samspel gör att förenklade och felaktiga påståenden i bland får för stort genomslag. Hur påverkas arbetsutbudet i praktiken av marginalskatterna och hur lättrörliga är våra skattebaser? Detta är exempel på frågor

3 3 (5) som ingen kan uttala sig om med någon precision. TCO menar att LU för lättvindigt har uteslutit möjligheten att finansiera en del av den ökade efterfrågan på välfärdstjänster med högre skattesatser. Om människor anser att värdet av det de får för den högre skatten är högre än den minskade privata konsumtionen då borde varken skatteviljan eller arbetsutbudet påverkas negativt. En förutsättning för detta är att välfärdstjänsternas och välfärdssystemens legitimitet kan upprätthållas, eller till och med förstärkas, genom att erbjuda offentliga tjänster och transfereringssystem med hög kvalitet. TCO delar emellertid uppfattningen att skattehöjningsalternativet är begränsat och att det därmed inte på egen hand kan finansiera den förväntade efterfrågeökningen på välfärdstjänster. Högre tillväxt driven av högre sysselsättning TCO ställer sig bakom LUs ställningstagande att en högre sysselsättningsdriven tillväxt skulle vara gynnsam för de offentliga välfärdstjänsternas finansiering. Arbetslinjen stärker individernas ställning i samhället och den offentliga välfärden. TCO är emellertid mer positivt än LU till att ett ökat arbetsutbud ska kunna bidra till de ökade resurser som framtidens välfärdssystem kräver. Med en snabbare genomströmning i högskolan, mindre av konkurrenskomplettering inom den kommunala vuxenutbildningen, ett flexiblare arbetsliv, som tillåter individen att anpassa arbetsvolymen över livscykeln, en väl fungerande arbetsmarknadspolitik, förändrade attityder i arbetslivet till invandrare och kvinnor samt ekonomiska drivkrafter för att upprätthålla en god arbetsmiljö, finns det goda möjligheter att öka arbetsutbudet mer än vad LU finner sannolikt. Omvänt kan ett misslyckande med att stärka människors arbetsmarknadsvärde under de närmaste åren, och en familjepolitik som inte gynnar barnafödande, leda till att situationen förvärras. Med de stora kast i utbud och efterfrågan vi kommer att se framöver är det av central betydelse att människor inte slås ut från arbetsmarknaden under perioder med lägre efterfrågan. Individens arbetsmarknadsvärde måste garanteras över hela perioden i arbetsför ålder. Utmaningen ligger i att samtidigt uppnå ett högt arbetskraftsdeltagande, hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Politiken för full sysselsättning måste alltid ha högsta prioritet. Mer resurser genom ökad produktivitet i offentlig verksamhet LU argumenterar för att det finns en viss produktivitetspotential i den offentliga verksamheten. TCO menar att potentialen är större än vad LU vill göra gällande. Detta gäller särskilt inom vårdsektorn; där är produktivitetspotentialen mycket god. Mycket av denna potential kan tas i anspråk om man förbättrar vårdens organisation, med fördel genom Vårdförbundets förslag om Närvård. Med detta förslag skulle den starka sektoriseringen försvagas och närheten till patienterna öka. På ett mer övergripande plan ställer sig TCO positivt till Ansvarskommitténs problembeskrivning när det gäller integrationen mellan vårdnivåer och specialiteter och de problem som gränserna för huvudmannaskap kan utgöra. Ytterligare produktivitetspotential kan vi se i en mångfald av vårdgivare som genom sund konkurrens kan stimulera till bättre prestationer och i den nya IT-tekniken. Den här tekniken kan både effektivisera arbetet i den administrativa överbyggnaden och i det kliniska arbetet. IT-tekniken har också en

4 4 (5) betydande potential att effektivisera våra myndigheters arbete och därmed att öka medborgarnas nytta av de offentliga samhällstjänsterna. 24-timmarsmyndigheten är ett viktigt exempel på detta. Avslutningsvis ser TCO positivt på det arbete som sker inom SCBs nationalräkenskaper, vilket syftar till att bättre mäta kvantitet och kvalitet inom den offentliga sektorn. Fler studier inom detta område är mycket önskvärda. Det är viktigt att resultaten redovisas öppet och att de möjliggör jämförelser. Att möta framtiden En konkurrenskraftig svensk ekonomi är en förutsättning för att upprätthålla och vidareutveckla ett modernt välfärdssamhälle. LU tenderar i betänkandet att underskatta det svenska välfärdsystemets bidrag till ökad ekonomisk effektivitet, särskilt vad gäller trygghetssystemens förmåga att generera acceptans för globalisering och strukturomvandlingar samt viljan att ta risker. Sverige är på många sätt en konkurrenskraftig ekonomi, men mycket kan göras bättre. Framtidens utmaning ligger i att skapa en ekonomisk tillväxt som drivs både av ett ökat antal arbetade timmar och av en ökad produktion per timme. Detta lägger grunden till välfärdens finansiering och reallöneökningar. Med utgångspunkt i de förslag som TCO lagt fram i sitt Tillväxtprogram finns det goda möjligheter att både upprätthålla och vidareutveckla ett modernt välfärdssamhälle baserat på principen om rätten till offentliga resurser efter behov en förutsättning för att uppnå likhet i livschanser. Viktiga ingredienser i en modern tillväxtpolitik är ett innovativt och nyskapande klimat i både näringslivet och den offentliga sektorn, utbildning och livslångt lärande, människors framtidstro, bättre arbetsmiljö, att människor kan kombinera arbete och familjeliv, att arbetslivet blir mer flexibelt på den enskildes villkor samt att attityderna mot våra nya svenskar förändras. LU är inte särskilt tydlig i sina få reformförslag. En viktig sådan otydlig skrivning till skillnad från förkastandet av högre skattesatser är att uppstramningar i socialförsäkringssystemen vore önskvärda; det skulle, hävdas det, minska de offentliga utgifterna och öka arbetsutbudet. TCO delar naturligtvis uppfattningen att det är av högsta vikt att individer befinner sig i arbete och inte är beroende av bidragssystemen. Men hårdare kontroll och/eller lägre ersättningsnivåer, vilket sannolikt är det konkreta innehållet i den otydliga skrivningen, gör inte människor friskare eller mindre arbetslösa. Lösningen på dessa problem finner man på helt andra ställen. TCO anser att det inom många välfärdssektorer krävs mer forskning om hur systemen fungerar. Exempel på detta är hur produktivitet, kvalitet och tillgänglighet kan förbättras i offentlig verksamhet och hur samspelet mellan privat och offentligt ska kunna utvecklas. Det behövs även en fortsatt debatt utan ideologiska övertoner om välfärdssystemens framtida utformning. Utgångspunkten för detta måste vara hur offentliga tjänster och transfereringssystem kan stärkas utan att välfärdspolitiken blir

5 5 (5) exkluderande och selektiv. I det här perspektivet bör man även diskutera ansvarsfördelningen mellan primärkommuner, landsting och stat. Välfärdens regionala dimension blir central i detta sammanhang och den behandlas inte tillräckligt grundligt i LUs slutbetänkande. En annan viktig aspekt är det faktum att kostnaderna för välfärdssystemen är ungefär lika höga i olika länder oavsett om de finansieras gemensamt eller privat. TCOs bedömning är att vi nu har år på oss att genom en aktiv sysselsättningsoch tillväxtpolitik, som tar tillvara och vidareutvecklar allas och en vars vilja till arbete och utveckling, se till att vi även i framtiden kan komma i åtnjutande av ett modernt och starkt välfärdssamhälle. Det finns andra vägar att upprätthålla och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen än att, som LU antyder, försämra livschanserna för redan utsatta grupper; välfärden kan räddas utan att de som behöver den mest ska tvingas försämra sin relativa position i samhället. I skenet av ekonomisk logik torgför LU starkt normativa utsagor. TJÄNSTEMÄNNENS CENTRALORGANISATION (TCO) Sture Nordh Daniel Lind