G A L Geoarkeologiskt Laboratorium. GEOARKEOLOGI Dnr Medeltida blästbruk vid Bredabäck. E4-projektet i Skåne, område E4:31

Transkript

1 GEOARKEOLOGI Dnr Medeltida blästbruk vid Bredabäck E4-projektet i Skåne, område E4:31 RAÄ 125 Värsjö 3:10 Skånes Fagerhults sn Skåne G A L Geoarkeologiskt Laboratorium Analysrapport nummer Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV GAL Svante Forenius Annika Willim Lena Grandin

2 Innehållsförteckning INLEDNING... 2 MÅL OCH SYFTE... 2 MATERIAL OCH METOD... 2 INFORMATIONSBÄRANDE BITAR... 3 OKULÄR GRANSKNING... 3 PETROGRAFI OCH METALLOGRAFI... 4 MIKROSONDANALYSER... 5 TOTALKEMISKA ANALYSER... 5 KERAMISKA ANALYSER... 5 Mikroskopering av polerad yta... 5 Tunnslipsanalys... 5 RESULTAT... 6 DEN UNDERSÖKTA PLATSEN...6 YTA A... 6 YTA B... 7 YTA C... 7 ANLÄGGNINGAR... 7 Ugn A Ugn A A A3557 Fällsten täckt av slaggkaka A MATERIAL Fördelning av material Indelning av materialet och analysurval ANALYSER Bottenslagger och delar av sådana Slagger från hörn Morfologiskt olika slaggtyper en jämförelse Kulslagger Blästeringångar Ugnsväggar Järnrik slagg eller slaggrikt järn Järn Totalkemisk analys processer DISKUSSION TOLKNING JÄMFÖRELSER MED LIKNANDE LOKALER VARFÖR FYRKANTIG UGN? ANDRA ANLÄGGNINGAR/PROCESSER Fällsten och hopkittade kakor/slaggolv NÄRHETEN TILL VATTNET PLATSENS STRUKTUR OCH FÖRHÅLLANDE TILL SIN OMGIVNING Struktur, aktivitet och datering Bredabäck i ett större perspektiv Produktionens omfattning SAMMANFATTNING LITTERATUR FIGURER OCH TABELLER BILAGA ALLMÄNT OM ANALYSER AV ARKEOMETALLURGISKA MATERIAL

3 Inledning På uppdrag av Rolf Larsson, Riksantikvarieämbetet, UV Syd, har Geoarkeologiskt Laboratorium (UV GAL) medverkat vid provtagning och fältarbete i den arkeologiska undersökningen av järnframställningsplatsen och kvarnlämningen vid Bredabäck, Skånes Fagerhult sn, Värsjö 3:10. RAÄ 125, Skåne (Figur 1). På platsen fanns slagglager inom olika ytor där även lämningar i form av blästugnar och fällstenar påträffades. Den arkeologiska undersökningen vid Bredabäck pågick i ca sex veckor (4/11 13/ ). Personal från UV GAL fanns med på undersökningen. Svante Forenius och Annika Willim deltog i hela fältarbetsfasen. Eva Hjärthner-Holdar deltog i delar av fältarbetsfasen. Lena Grandin, mineralkemist, gjorde även ett tvådagars besök i fält för provtagning och diskussioner om provurval. Samtliga fyra har deltagit i det efterföljande tolknings- och diskussionsarbetet. Mål och syfte UV GAL har utfört en arkeometallurgisk undersökning av eventuella råvaror och material från platsen. Undersökningen genomfördes för att försöka karaktärisera järnframställningen på platsen, se vilken ugnstyp som använts på platsen och om några processtekniska detaljer kunde urskiljas. UV GAL har även gjort en tolkning av de strukturer och anläggningar som framkom under fältarbetet. Har till exempel möjligheten till vattenkraft utnyttjats inom järnhanteringsprocessen? Frågor som också försökt belysas är platsens förhållande till sin omgivning. Vad har produktionen vid Bredabäck betytt sett ur ett vidare perspektiv? Bör vi se den som en del av en isolerad utmarksnäring eller rör det sig om en länk i en större ekonomisk struktur? Tolkningarna av produktionen vid Bredabäck berör även påverkan på bebyggelse och landskapsutveckling. Material och metod UV GAL har studerat arkeometallurgiskt material. Materialet bestod av slagger, ugnsväggsbitar, järnrikt material, järn och ett möjligt malmfynd från det angränsande våtmarksområdet. Undersökningen delades redan under fältfasen in i tre aktivitetsytor, yta A, B och C. Yta A som var belägen norr om bäcken dominerades av lämningarna efter kvarnen. På platsen gjordes dock fynd från järnhantering och delarna av ett mindre slagglager lokaliserades. Prover togs från området. Yta B och C kunde tolkas som områden där järnhantering varit den primära aktiviteten. Flertalet anläggningar framkom, bland annat ugnslämningar och fällstenar. Prover togs från båda ytorna samt även i och i anslutning till anläggningarna. En specialregistrering av samtliga intagna prover gjordes i Intrasis. Specialregistreringen är utformad för att vara så allmän som möjligt för slagger och ska kunna användas för att skilja mellan olika slaggtyper med avseende på t.ex. processled, form i plan och profil, viskositet, densitet, grad av magnetism, det vill säga för att kunna visa slaggernas karaktäristiska drag. Specialregistreringen berörde också ugnsväggsmaterial. De bitar som kunde bestämmas som bränd eller smält lera sorterades in under denna kategori. Vidare har analyser av ugnsväggsmaterial utförts av Ole Stilborg vid Keramiska Forskningslaboratoriet (KFL) i Lund. Efter registreringen gjordes ytterligare urval av fynd för olika typer av analyser. Kriterierna för urvalet var bland annat att studera olika typer av slagger för att karaktärisera och definiera dessa i mer detalj. I de fall som flera liknande alternativ fanns togs också hänsyn till var de påträffats. Fyndspridningsmönstret som kunde påvisa koncentrationer togs i beaktning samt fynd i och i anslutning till anläggningar relaterade till järnhantering. 2

4 Informationsbärande bitar På undersökningsplatsen RAÄ 125 vid Bredabäck påträffades bland annat de nedre delarna av två blästugnar. Kan vi då säga något om hur de delar av ugnarna som saknades ursprungligen kan ha sett ut? Vid undersökningen insamlades prover för arkeometallurgiska analyser. Det tillvaratagna materialet slagg, ugnsväggsbitar av bränd lera m m bar på en mängd olika typer av information. De för ögat informationsbärande bitarna har varit viktiga för tolkningen av järnframställningsplatsen och dess anläggningar. Det vi bland annat tittat på är: Ugnsväggar Form/Tjocklek/Kurvatur Reparationer/Skador Värmepåverkan/Temperatur Övergång till annat material Position i ugnen Uppe/nere Fram/bak/sida Blästeringång Material: Slagg/Lera/Järn Magnetism Värmepåverkan Avtryck eller andra formade detaljer Form: Koniskt/Cylindriskt; med eller utan fals Storlek: diameter Lertätning Slagg Tappslagg Trögfluten Bottenslagg/-skålla (ej att förväxla med smidesskålla) Form Storlek Struktur Fastkittat material Övergång till annat material Skiktningar Magnetism Hopkittade kakor Material Beståndsdelar Bildningsprocess Järn Form Föremål Ämne Rest från reduktionsprocessen Magnetism Okulär granskning Under den okulära granskningen som gjordes i samband med registreringen fördes en löpande diskussion där olika fynd och deras speciella egenskaper kontinuerligt jämfördes. Jämförelser gjordes såväl inom en fyndgrupp som mellan olika fyndgrupper. Vartefter nya egenskaper upptäcktes fick vi ständigt gå tillbaka för att kontrollera om tidigare registrerade fynd bar på 3

5 liknande, men till vissa delar otydligare, information som förbisetts vid en första genomgång. En fråga som diskuterades var vad det insamlade materialet kunde bidra med när det gällde att förstå hur ugnarna varit konstruerade. Materialet jämfördes kontinuerligt med fynd och iakttagelser från den, samma år, undersökta RAÄ 75 i Markaryds socken, som bland annat omfattade lämningar efter en omfattande järnhantering. Ugnsväggsbitar, främst från den sistnämnda lokalen, vreds och vändes i vissa fall åtskilliga gånger innan vi lyckades avgöra på vilken ledd de ursprungligen suttit i ugnarna. Vidare diskuterades färgnyanser, hos ugnsväggsbitarna, som avspegling av skillnader i temperatur som olika delar av ugnen/ugnarna utsatts för och vilken påverkan det haft. Diskussionerna/studierna ledde till att bilden av hur ugnarna på de båda platserna sett ut, åtminstone till vissa delar, steg för steg började klarna. Petrografi och metallografi Elva polerade tunnslip tillverkades, främst av slagger men även av material som bedömts vara delar av ugnsvägg eller blästeringång. Av åtta magnetiska slagger med mer eller mindre inneslutet metalliskt järn tillverkades polerprov. Polerprov gjordes även av fyra fynd med kulformade slagger och av ett ämnesjärn. Petrografiska undersökningar utfördes i genomfallande (tunnslip) och påfallande (tunnslip och polerprov) planpolariserat ljus för att identifiera materialets olika komponenter och texturella drag. Metallografiska undersökningar utfördes på det inneslutna järnet för att identifiera dess olika texturer, beroende på kemisk sammansättning och grad av bearbetning. Dessa prover etsades med 2% nitallösning (för att observera innehåll och fördelning av kol och fosfor). Undersökningarna genomfördes i ett Zeiss Axioskop 40A polarisationsmikroskop. Mineral som vanligtvis bygger upp slagger från järnframställning och smide presenteras i detalj i bilaga. Här följer dock en kort presentation av de mineral som förekommer i de studerade slaggerna och metallmaterialet. Slaggerna består huvudsakligen av olivin, wüstit och glas. Vanliga inslag är också hercynit, magnetit, leucit, limonit och/eller metalliskt järn. Olivin är ett silikatmineral med den allmänna formeln A 2 SiO 4, där A oftast är järn (fayalitisk sammansättning) men mangan, magnesium och kalcium kan förekomma i mindre mängder. Wüstit, FeO, är också ett mycket vanligt inslag i slagger från blästbruket. Om höga koncentrationer av wüstit förekommer är slaggens totala järnhalt vanligtvis också hög. Glas utgör slaggernas restsmälta och kan därför variera kraftigt i sammansättning beroende på vilka mineral som tidigare kristalliserat, slaggernas totalsammansättning och avkylningsförlopp. Magnetit, Fe 3 O 4, kan förekomma i stället för wüstit om temperatur och/eller syretryck är högre. Ett mineral som kan förekomma i slagger med relativt höga aluminiumhalter är hercynit, FeAl 2 O 4. Höga aluminiumhalter i kombination med höga kaliumhalter återfinns i leucit, KAlSi 2 O 6, som i vissa slagger kan förekomma i stället för den vanligare glasfasen. Droppar av metalliskt järn, några mikrometer stora, är också vanligt inslag i slagger från reduktionsprocessen. Limonit, järnhydroxider med varierande sammansättning, är huvudkomponent i sjö- och myrmalm och kan uppträda i slagger som oreducerade rester men vanligtvis förekommer limonit som en sekundär bildning, dvs. i form av rost. Några termer som används i detaljbeskrivningarna i resultatkapitlet om metallen är ferrit som är mjukt järn utan kolinnehåll, cementit som är en förening av järn och kol (Fe 3 C), och perlit som är en struktur uppbyggd av omväxlande ferrit och cementit. Generellt medför alltså en större mängd perlit en högre kolhalt och ett hårdare material. Mer allmän information om järn och stål finns i bilaga. 4

6 Mikrosondanalyser Elektronmikrosondanalyser utfördes på ett urval av slaggerna (fem stycken) som undersökts petrografiskt för att få en mer detaljerad bild över deras kemiska sammansättning. Urvalet gjordes för att olika slaggtyper skulle vara representerade. Enstaka metallografiskt undersökta järnprov analyserades för att se om järnet innehåller andra ämnen i låga halter, t.ex. fosfor. Metoden innebär att en elektronstråle fokuseras på önskad punkt (områden ned till 2µm i diameter kan analyseras, dvs. olivin, wüstit och glas analyseras separat). Den reflekterade röntgenstrålningen relateras till ett referensprov med känd sammansättning. På detta sätt får man kvantitativa data över sammansättningen av de olika komponenterna i materialet. Elektronmikrosondanalyserna genomfördes med Cameca-instrumentet vid Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet, av Hans Harryson. Val av prov och analysområde gjordes av Lena Grandin. Analysresultaten presenteras i sin helhet i tabellform (Tabell 6 7). Totalkemiska analyser Totalkemisk analys utfördes på nio slaggprov och ett eventuellt malmprov hos Analytica, Luleå. Använd analysmetod är ICP-AES för huvudelement och ICP-QMS för spårelement. Totalt analyserades 47 element i varje prov. Analysresultaten presenteras i sin helhet i tabellform (Tabell 8)). Allmän information om totalkemiska analyser finns i bilaga. Keramiska analyser Keramiska analyser har utförts av Keramiska Forskningslaboratoriet (KFL) i Lund för att se om det finns teknologiska och/eller materialskillnader mellan ugnsväggsproven. Ole Stilborg gjorde en okulär genomgång av ett större provmaterial. Därefter utvaldes 4 prov, som representerade godsvariationen bland ugnsväggsresterna inom ytorna A, B och C. Det främsta urvalskriteriet var att proven skulle vara så lite sintrade som möjligt. Det var inte möjligt att uppfylla detta kriterium. Samtliga prover var tvärtom kraftigt sintrade, vilket hindrade eller åtminstone försämrade möjligheterna att observera vissa parametrar. Tunnslip gjorda på tre av dessa prov har mikroskoperats. Godset i det tredje provet har jämförts med de övriga proven genom mikroskopering av polerad brottyta. Mikroskopering av polerad yta En brottyta på ett keramiskt objekt poleras och mikroskoperas i stereomikroskop vid förstoringar mellan X6 och X40. Detta ökar betydligt detaljnivån på den information, som kan tas fram vid en okulär registrering av keramikens teknologiska variabler. Metoden används för att få en snabb, men ändå detaljrik, överblick över variationen inom ett material som utvalts till analys från ett keramiskt fyndmaterial. Metoden kan inte ersätta tunnslipsanalys, men är en stor hjälp vid urvalet av analysskärvor. Tunnslipsanalys Tunnslip är 0,03 mm tunna preparat av keramik, som kan analyseras i ett polarisationsmikroskop. Med denna metod kan man bedöma mängden, kornstorleksfördelningen och arten av naturligt grovmaterial (silt och sand). Vidare kan man urskilja samt bedöma mängden och kornstorleken på eventuell tillsatt magring. En mineralogisk bestämning av grovfraktionerna i leran kan göras. Lerans innehåll av bland annat järnoxid, glimmer, malm och andra mineral kan uppskattas. Vid förstoringar på X studeras eventuella förekomster av exempelvis diatoméer (kiselalger) och kalkfossil. 5

7 Resultat Samtliga okulärt granskade arkeometallurgiska fynd finns presenterade i tabellform där karaktäristiska drag ges i korthet. Prov som har valts för analys beskrivs mer detaljerat. Nedan följer även en genomgång av platsen med de separata ytorna samt de anläggningar som kunde kopplas till respektive område. Den undersökta platsen Det undersökta området omfattade lämningar efter medeltida järnhantering och en yngre kvarnanläggning (Figur 2). UV GAL:s medverkan rörde främst spåren efter järnhantering. Den verksamhet som bedrevs vid sågmöllan, som finns upptagen på en laga skifteskarta från 1836, och dess föregångare har satt en mängd spår i området kring bäcken. Markarbeten i form av terrasseringar, täktgropar och en dammvall har berört delar av de ytor där järnhantering tidigare har bedrivits. Detta har lett till att området uppvisar en något varierad och komplex struktur. Platsen delades in i tre undersökningsytor med mer oexploaterade partier i mellan. Dessa ytor fick benämningen A, B och C. Ett försök till fasindelning har gjorts utifrån dateringsunderlaget (Tabell 1). Generellt kan vi arbeta utifrån 3 faser. Den äldsta fasen sträcker sig från andra hälften av 1000-talet eller början av 1100-talet till andra hälften av 1200-talet. Den andra fasen berör 1200-talet och den tredje i princip 1300-talet. (Larsson 2004 i manus). Tabell 1. Dateringsresultat. Delyta Anläggningstyp (nr) Lab-nr Datering Kal 2 sigma B Blästugn (A3407) Ua ± AD B Ugn? (A5263) Ua ± AD A Slagglager (L105) Ua ± AD B Slagglager (L107) Ua ± AD A Fördämningsvall Ua ± AD B Fingerjärn (F533 från L117) Ua ± AD C Blästugn (A4998) Ua ± AD A Slagglager (L105) Ua ± AD A Lager (L118) Ua ± AD A Sågverksgrund (golv) Ua ± AD A Sågverksgrund (golv) Ua ± AD Inom samtliga ytor påträffades fynd relaterade till järnhantering. Fyndmängd och spridning varierade dock något och anläggningsstrukturen var inte helt likartad. En genomgång av varje enskild yta med dess individuella karaktär följer nedan. Yta A Det område som fick benämningen yta A var ca 80 m² stort. Det låg på norra sidan och i anslutning till bäcken (Figur 3). Yta A dominerades av lämningar efter sentida aktiviteter. En kvarnhusgrund påträffades direkt intill bäcken. Under någon fas i brukandet av ytan, möjligen när järnframställningen pågick, har man även byggt fördämningsvallar och terrasskanter. Vallarna fanns i den norra och södra delen av området och avgränsade området. Man har här utnyttjat den naturliga höjningen i terrängen vilket förlänger vallarna. 6

8 När det gäller lämningar som kan relateras till järnhantering kunde ett slagglager (L105) registreras. Detta utgjorde ca 12 m² av ytan. I lagret påträffades förutom mindre slaggbitar ugnsväggsmaterial och delar av bottenskållor. Lagrets ursprungliga storlek och dess koppling till järnhantering inom ytan är något oklar. Inga spår efter någon ugn eller andra konstruktioner som kan relateras till järnhantering påträffades på ytan. Kanske utgör lagret en del av en i närområdet av yta A liggande produktionsplats. Möjligt är att lagret ska kopplas ihop med den ugnslämning (A4998) som framkom på yta C (Se nedan). Intressant i sammanhanget är också den täktgrop som fanns norr om yta A, dvs. mellan yta C och A. Vid något tillfälle har massor bortförts därifrån vilket gör det svårt för oss att idag tolka områdets primära utseende och funktion. Inom ytan fanns även mindre lagerrester och härdrester samt vad som tolkades som stolphål. Fynden på ytan utgjordes förutom av slagg och ugnsväggsmaterial även av recenta järnföremål såsom delar av beslag och spikar. Yta B Yta B (Figur 4) var med sina 120 m² den största delytan. Den låg i områdets norra del och sluttade ned mot en våtmark i öster. Nästintill hela ytan täcktes av ett massivt slagglager som där det var som tjockast uppnådde 0,5 m. I slagglagret påträffades flera anläggningar. I den västra delen av ytan fanns resterna efter en blästugn (A3407). Denna hade en fyrkantigt utformad nederdel och verkar vid något tillfälle vara ombyggd eller reparerad. I den östra kanten av ytan framkom något som har tolkats som en slaggrop (A5263). Möjligtvis är detta resterna efter ytterligare en ugn eller inte helt omöjligt en fällstensplats. Storleksmässigt överensstämmer den med de inom samma område påträffade fällstenarna A3557 och A4758. I närheten av de sistnämnda anläggningarna framkom dessutom två järnstycken, s.k. fingerjärn som är delar av större klodejärn. Därutöver innehöll slagglagret ugnsväggsmaterial, men var i övrigt fyndtomt. Inom yta B fanns också ett större kollager (L107). Yta C Yta C omfattade endast ca 12 m² och upptäcktes först efter att hela området avbanats. Ytan dominerades av lämningarna efter en blästugn (A4998) med ett fåtal omkringliggande fynd av slagg. Den bottendel som var bevarad var fyrkantigt utformad och påminde om ugn 3407 på yta B. Längs konstruktionens långsidor fanns ett flertal kantställda, flata stenar. Inga ytterligare anläggningar kunde noteras. Anmärkningsvärt var även att ytan saknade slagglager som kunde kopplas ihop med A4998. Av någon anledning verkar ytan vara noggrant upprensad. Kanske har slaggen från anläggningen ursprungligen funnits längre söderut där idag täktgropen ligger eller så kan ugnslämningen kopplas ihop med delar av det slagglager (L105) som framkom på yta A. Anläggningar Inom de ovan beskrivna ytorna påträffades en mängd anläggningar (Figur 5) av varierande karaktär och funktion. Flertalet av dem kunde relateras till järnhantering såsom ugnarna på yta B och C samt fällstenarna på yta B. På yta A var det lämningarna efter kvarnen som dominerade området. Nedan följer en genomgång och beskrivning av de konstruktioner som kan kopplas till järnutvinningsprocesserna vid Bredabäck. Ugn A3407 Ugnslämningen A3407, som låg på yta B, avtecknade sig först mot omgivningen som en röd, svag förhöjning, ca 2 2 m stor. Den översta kanten (ca +112,84) av ugnskonstruktionens bevarade del låg någon decimeter ned i förhöjningen. Ugnen var orienterad i nordväst sydöst. I plan var ugnen närmast fyrkan- 7

9 tig med något rundade hörn. Möjligen smalnade ugnen av något mot den öppna sidan i sydöst (Figur 6). De kvarstående nordvästra och sydvästra ugnsväggarna bestod inifrån och utåt av gulaktig till rödbränd lera, upp till 35 mm tjock, med smält lera och slagg på ytan in mot schaktet. Därefter följde gråbränd lera, ca 20 mm tjock, och gulvit porös, ej ihopbränd lera, upp till ett par centimeter tjock. Av den nordöstra väggen återstod endast gulvit, porös lera och små partier gråbränd lera med otydlig begränsning. Sannolikt har innersta skiktet i denna del rasat in i ugnen. Konstruktionen omgavs av röd, värmepåverkad lera (vittrade rester av ugnsschaktet?). Insidorna på de bäst bevarade delarna bestod av smält lera, åtminstone delvis blandad med slagg. Ytskiktet var oregelbundet med en hel del runna formationer. Avståndet mellan den nordöstra och den sydvästra sidoväggen var som mest 0,49 m i den inre delen av ugnen (mot NV). I de båda inre hörnen (i N och V) var anläggningen otydlig. Troligen har det funnits en blästeringång i vart och ett av dessa hörn. Den starka värmen kring blästerhålen har bidragit till att väggarna i hörnen har tagit skada (Figur 6). Partiet däremellan föreföll mer intakt. Marken utanför de båda hörnen var i nivå med ugnens överkant starkt värmepåverkad ca 0,15 m ut från hörnen, vilket styrker antagandet att ugnen haft två blästeringångar. På en några centimeter lägre nivå bestod omgivande lager vid vardera hörnet av mörk, starkt rödbränd, vittrad lera med inblandning av slagg, som avtecknade sig som två ca 0,5 m stora fläckar/ytor. Lagret mellan fläckarna bestod av ljusare, svagare bränd, vittrad lera utan inslag av slagg. Detta lager sträckte sig in mellan de två fläckarna och fram till det mer intakta partiet av ugnens nordvästra, inre vägg. Inne i anläggningen fanns, drygt 0,20 m under den bevarade övre kanten, en kaka av sammanpressade, mindre slaggbitar (+112,65 toppmått). Under denna fanns en lätt skålad försänkning från norra hörnet och mot söder. Botten låg på +112,59 m ö h och kanterna 0,02 0,04 m högre. Försänkningens form påminde om formen och storleken hos de päronformade bottenslagger som påträffades på platsen. I anläggningens sydöstra del (ca 0,40 m från den nordvästra väggen) utbredde sig ett lager med upp till ca 0,05 0,06 m stora träkolsbitar (kolprov PK5156). Lagret var ca 0,40 0,20 m stort och var relativt skarpt avgränsat mot nordväst, dvs. in mot ugnsbottnen. På nivån +112,56 låg en 0,02 0,05 m tjock stenhäll/-skiva, som täckte större delen av ugnsbottnens inre del. Stenen föreföll medvetet placerad, som ugnsbotten. Under stenen vidtog ett lager som mest bestod av kol(-stybb) ned till ett något värmepåverkat lerlager på nivån +112,46. Lerlagret sträckte sig drygt 0,20 m ut från den nordvästra ugnsväggen. Sydväst om lerlagret fanns endast kolstybb som fortsatte ut i den grop (med oklar begränsning) som utbredde sig sydöst om ugnen. Omkring 0,22 m över lerlagret fanns, i det västra hörnet, möjliga spår efter en äldre blästeringång. Motsvarande spår fanns på en nivå drygt 0,20 m över det lager som täckte stenhällen. I det rödfärgade området som omgav ugnen fanns en del stenar av varierande storlek. Om dessa haft någon funktion i ugnskonstruktionen har inte kunnat klarläggas. Bristen på ugnsväggsfragment av bränd lera där man skulle kunna se eventuella avtryck av stenar som ingått i 8

10 konstruktionen har inte underlättat tolkningen. Det fanns inga indikationer på att ugnsschaktet skulle ha varit stadgat/armerat med någon form av flätverkskonstruktion. Den fyrkantiga gropen har utgjort botten i en ugnsanläggning för järnframställning. Ugnen har efter en tids användning byggts om varvid en ny botten, i form av en stenhäll lagts in (Figur 7). I samband med detta har det varit nödvändigt att flytta upp blästerhålen (ett i N och ett i V) för att få motsvarande utrymme i ugnens nedre del. Den bevarade delen av ugnsanläggningen utgör endast en grop för slagguppsamling. Den del av ugnsschaktet där reduktionsprocessen ägde rum har legat på en högre nivå. Sannolikt var den röda kullen som omgav anläggningen de enda kvarvarande resterna av ugnsschaktet som en gång var uppbyggt över dåvarande marknivå. Ugn A4998 På yta C påträffades anläggning A4998 (Figur 8). I plan avtecknade sig ugnslämningen först som två parallella rader med kantställda stenar som efter avtorvning stack upp ovan omgivande marknivå. Ugnen var orienterad i nord-sydlig riktning. Detta visade sig vara resterna efter en välbyggd blästugn med vad som verkar ha varit en fyrkantigt utformad bottendel. Konstruktionsmässigt har den många likheter med ugn A3407 (se ovan). Ugn A4998 hade dock ett tydligt inslag av sten i väggarnas konstruktion. På båda sidorna om ugnsschaktet fanns dubbla rader med kantställda stenar. De inre raderna bestod av tunna, flata och kraftigt värmepåverkade stenar. I de yttre raderna var stenarna större och mer oregelbundna. Dessa fungerade som en förstärkning och gav extra stabilitet åt ugnen. Innanför stenarna var väggarna lerklädda, men i jämförelse med A3407, där flera tydliga lerskikt fanns kvar, var spåren av lera mer diffusa. Avståndet mellan ugnens sidoväggar var ca 0,55 m. I ugnsschaktet påträffades nedrasat material, som försvårade tolkning av anläggningens ursprungliga utseende. Klart är att konstruktionen vid ett eller flera tillfällen har blivit ombyggd eller reparerad. I det bakre partiet av anläggningen, dvs. den norra delen upp mot den slänten där ugnen var placerad påträffades nämligen vad som såg ut att vara resterna efter två bakre väggar med ett inbördes avstånd av ett par decimeter. Väggarna var uppbyggda av sten och lera som blivit vittrad och bränd. I den främre väggen, ut mot hörnen, påträffades även spåren efter vad som kan tolkas som två blästeringångar. Dessa kunde skönjas som två något diffusa, slaggfyllda gångar. Den fyllning som påträffades i anläggningen bestod av kol och slagg. I den övre delen fanns ett cirka 0,01 0,03 m tjockt kolstybbslager. Därefter framkom ett mindre område med slaggbitar i den västra delen, cirka 0,10 m tjockt. Därunder fanns ett kompakt lager med mindre slagger cirka 0,07 0,20 m tjockt. Vid denna nivå påträffades därefter en avlångt formad och tunn bottenskålla. Denna var mot ugnens öppningsdel, d v s söderut ner i slänten mer spetsigt formad och blev mer rakt formad i den norra delen. Skållan var ungefär mm. I bottenskållans tunnaste och smalaste del fanns ett utskjutande, längsgående parti på undersidan. Partiet var ett par centimeter högt och fanns i den del som låg mot ugnens öppning. Eftersom det inte fanns några väggrester bevarade i ugnens framkant får bottenskållans längd användas som mått för ugnsbottnens minsta möjliga längd. Under bottenskållan framkom ett 0,02 0,05 m tjockt lager av sot och kol. A5263 Anläggningen har tolkats som en ugnsrest eller ugnsbotten. Möjligtvis kan det vara resterna efter en fällsten liknande de övriga två från yta B (A3557 och A4758). Konstruktionen har raka kanter och en skålformad botten och uppmätte i ytan en storlek på 0,5 0,4 m. Anlägg- 9

11 ningen togs vid utgrävningstillfället upp i ett enda stycke, ca 0,35 m som djupast. I den nedre halvan av anläggningen fanns kompakt ihopkittad slagg. I den övre delen var slaggen mer fragmenterad. Mindre slaggstycken har troligtvis kittats samman. Överytan var något tillplattad. Denna påminner om den slaggkaka som påträffades i A3557 (se nedan). Inga rester efter övrigt material såsom bränd eller obränd lera framkom. A3557 Fällsten täckt av slaggkaka Anläggningen (Figur 9) framträdde i ytan som en kompakt slaggkaka, 0,60 0,65 m i N S riktning 0,40 0,45 m i Ö V riktning (mindre kompakt 0,60 0,65 m i Ö V). Ett par centimeter under slaggkakans yta låg en större sten som runtom var stöttad av en krans av stenar. Stenen i mitten på anläggningen har använts som fällsten. Dess ovansida låg på nivån +112,63 m ö h botten låg 112,42 m ö h. Fällstenen var ca 0,40 0,30 m i Ö V. Ovansidan låg vågrätt och hade en jämn, svagt konkav yta. Stenen hade lätt rundade hörn i rundast i NV och skarpast i SV. Undersidan var rundad. Fällstenen låg ca 0,10 m över den omgivande kransen av stenar, som sinsemellan hade en mycket jämn toppnivå. I den östra halvan låg fyra större stenar +112,53 m ö h. Stenarna som stöttade fällstenen var ca 0,15 0,30 m stora och bildade en krans som var ca 0,9 m i diameter. Dessa stenar föreföll att vara utvalda och tuktade så att de skulle passa mot varandra, som tårtbitar, runt mittstenen. Speciellt de större stenarna var vällagda med en jämn sida uppåt. I den sydvästra delen saknades några stenar, men det bör ursprungligen ha varit en sluten krans runt den större stenen. Lagret under stenarna var hårt sammanpressat och påminde om den hårda kaka som täckte stenarna. Avtrycket av fällstenen i mitten hade en hård yta som påminde om insidan av ett större keramikkärl. A4758 Anläggningen påminde om stenkonstruktion i A3557 (se ovan). Den utgjordes av en 0,6 0,8 m stor krans av stenar, lagda så att de omgav en försänkning där en fällsten bör ha varit placerad. Flera av stenarna var utrasade. I försänkningen var slaggen hårt packad och påminde starkt om A3557 som också tolkats som en fällsten. Konstruktionen låg ungefär 112,30 112,50 m ö.h., dvs. en nivå som motsvarade läget hos A3557. Material Fördelning av material Som nämndes ovan delades den aktuella utgrävningsytan utifrån fyndsammansättning och spridning in i tre separata ytor. Dessa fick arbetsnamnen A, B och C. Yta A som var den södra av de tre ytorna var belägen i anslutning till kvarnlämningen vid ett biflöde till Pinnån. Förutom ett tydligt avgränsat slagglager (L105) påträffades ett par mindre slagg- och ugnsväggsförekomster inom ytan. Även fynd av järn kunde noteras. Dessa fanns till största del i anslutning till kvarnlämningen. Yta B var belägen i den nordöstra delen och kännetecknades av stora mängder slagg, speciellt i och omkring slagglagret (L102) och en blästugnslämning (A3407). Yta C som var den minsta av ytorna låg cirka 15 m norr om yta A och 20 m väster om yta B. På området återfanns resterna efter en blästugn (A4998) samt ett otydligt, mindre lager (L115). Detta utgjordes av enstaka, spridda slagger och kol. Fyndmängden i lagret var ganska ringa och bör till stor del tolkas som utkast från den aktuella ugnen (A4998). 10

12 En jämförelse mellan de tre ytorna visar på en relativt likartad fyndsammansättning, men med skillnader i kvantitet. Till exempel så innehåller de båda större slagglagren L105 på yta A och L102 på yta B till största del trögfluten slagg (Figur 10). Förekomsten av slagg med en mer fluten karaktär var mycket liten. Detta gäller även för hela utgrävningsytan. Bitar av trögfluten slagg var klart dominerande i materialet. Bitar av magnetisk (Figur 11) slagg och ugnsväggar (Figur 12) förekom inom samtliga områden, men med större kvantiteter inom slagglagrens centrala delar. När det gäller ugnsväggsbitar var utbredningen av dessa mer spridd över ytorna. Inom yta C förekom de nästan inte alls förutom i A4998. Den magnetiska slaggen förekom däremot mer i koncentrationer och i en något större kvantitet än ugnsväggsbitarna. På platsen kunde inga spår av glödskal som kan indikera eventuella smidesområden noteras. Järnföremål eller obestämbara järnbitar påträffades inte heller i någon större utsträckning. De flesta fynden inom denna kategori kommer från området i anslutning till kvarnlämningen. Anmärkningsvärt är dock de två ämnesjärnen som hittades på yta B. Dessa låg med ca en meters avstånd från varandra intill fällstenen A3557. Indelning av materialet och analysurval Fynden har delats in i olika grupper beroende på vilket material de består av, vilka egenskaper de har i vissa fall om de har något specifikt utseende. Genomgående har material valts ut från de olika områdena med utgångspunkt i fyndspridningen. Där de aktuella kategorierna uppvisat störst fyndtäthet har prov plockats ut. Dessa beskrivs i fyndlistor (Tabell 2 4). Ett urval för fortsatta analyser gjordes sedan från dessa definierade grupper. Slagger med morfologiskt olika drag Vid registreringen av slaggen noterades de bitar med speciella avtryck eller annat av intresse med texten informativt eller en speciell beskrivning (Tabell 2). Bland dessa finns slagger med specifika och karakteristiska utseenden. Till att börja med finns här de som har en tydlig kontaktyta och har definierats som bottenslagger. Detta är delar av, eller i vissa fall kompletta bottenskållor. Två av dem har hittats på plats i ugnsbotten och kan direkt kopplas till anläggningarna (F484 från A3407 och F477 från A4998). Skållorna har genomgående konvex botten med kolavtryck i varierande mängd. Bland de informativa slaggerna finns också bitar med hörn- eller kantavtryck. Detta är bitar som har tydliga kontaktytor från botten eller vägg i ugnskonstruktionen. Flertalet av dem ser ut att ha varit i kontakt med något av hörnen i ugnen. Vid urval för analys har en så jämn fördelning som möjligt försökt göras mellan de olika ytorna inom lokalen, men när det gäller bottenskållorna härrör de flesta från yta B medan fördelningen för hörnbitarna är mer jämnt fördelade mellan yta A och B. Ett par prov på trögfluten slagg togs dessutom från yta A (fyra stycken). Dessa kommer från de rutor och grävenheter som innehöll mest material på yta A. Detta gjordes för att utöka provmängden och andelen material att sätta i jämförelse med yta B. Samma urval gjordes från yta C där fyndmängden förutom det som kom från A4998 var ringa. Blästeringång och avtryck av blästerrör Till det informativa materialet har även bitar med avtryck av blästerrör sorterats (Tabell 2). Detta är slagger som hör hemma kring ugnens blästerintag. De flesta av dessa bitar har koniska avtryck och en relativt tät struktur. Många är även svagt magnetiska eller helt magnetiska. Ett par har även rester efter bränd lera. 11

13 Andra typer av avtryck Enstaka bitar har något mer plana avtryck (Tabell 2). Avtrycken sitter på insidan av bitarna och har oftast en metallisk och smält yta som är omagnetisk. Möjligtvis kan detta vara avtryck efter redskap som använts vid processen. Denna typ av fynd finns utvalt från yta A och B. Tabell 2. Utvalda informativa slagger, det vill säga slagger med specifika och karakteristiska utseenden, och med olika typer av avtryck. Anl./ Ruta Gräv- Fynd Kommentar Beskrivning Observerat i snitt lager enhet nr. Yta A L Bottenskålla. L Trögfluten, småporig, omagnetisk. L Med avtryck från hörn/kant i ugnen. L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från blästeringång. L Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. L Trögfluten, småporig, omagnetisk. Bit med enbart brottytor. Botten: Svagt konvex med rostfärgad yta. Kolavtryck större än tio millimeter, svagt magnetiskt. I profil: Nedre delen relativt porig med en plan överyta. Därefter parti med större blåsor. Ovansida: Plan, bitvis rödfärgad. Liknar F241. A) Oregelbundet fragment, del av bottenslagg. Trögfluten mm. Kolavtryck mm i bottenytan. B) Fragment mm. En sida mer fluten, en trögfluten. C) Bågformat stycke med halvcirkelformat tvärsnitt, ca mm. Samtliga omagnetiska. Bit med brottytor. Botten: Markant ås sträcker sig över mittpartiet, möjligt avtryck från kant eller hörn i ugnen. Ena delen av detta parti är svagt magnetiskt. I profil: Ett ca 30 mm tjockt undre skikt, relativt tätt med uppåtgående gasblåsor. Ovansidan: Ojämn yta med 10 mm stora kolavtryck och enstaka större. 1 bit relativt fluten och oregelbunden. Brottytor utom på en kant. Ena sidan har halvmåneformat avtryck: mm. 6 bitar, flutna med en helt slät, relativt plan yta. Bottenslagger? Avtryck något otydliga. Del av hörn med två sidor i rundad, rät vinkel utan brottytor. Botten: konvex. Fluten med grusigt material fastsmält. I profil: Ett ca 20 mm tjockt skikt som tunnas ut mot kanterna, uppåtgående blåsor. Ovansida: Plan. Avtryck efter större blåsor som har spruckit. 1 bit, påminner om den mindre från F275. Halvcirkelformad med skålformat avtryck, troligtvis från blästeringång. Någon rest efter bränd lera vid avtrycket. Starkt magnetisk mm. Avtrycket ca 50 mm i längd. A) Del av bottenslagg, mm. Endast bottenytan intakt. Antydan till små slaggsträngar i bottenyta. B) Samma typ som A, mm. C) Del av bottenslagg mm. Kolavtryck mm i bottenyta. Överyta kantig. 12 Tvärsnitt, maximalt 80 mm högt, uttunnande till ca 15 mm. Underst något vittrat. Nästa lager ca mm, slagg med avlånga porer utsträckta vinkelrätt bottenytan. Högre upp större andel porer, centralt stora, högst upp något mindre. Slaggen homogen i sammansättning. Prov till analys. A) Tvärsnitt 40 mm högt. Undre halvan har få, rel. stora porer. Övre halvan fler och mindre. Homogen i sammansättning. B) Glasigt tvärsnitt dominerat av kiselrikt material omgivet av slaggskikt. C) Halvcirkelformat tvärsnitt. Porös, porer långsträckta vinkelrätt mot bågformen i tvärsnittet. Homogen sammansättning. Delad vinkelrätt mot åsens utsträckning. Slaggen homogen i sammansättning. Porer långsträckta vinkelrätt mot åsens ytterformer. Prov till analys. A) Tvärsnitt 40 mm högt. Bottendel, ca 10 mm tjockt med porer utsträckta vinkelrätt bottenytan. Högre upp fler porer, runda. B) Som i A men större långsträckta porer. C) Tvärsnitt maximalt 40 mm högt. I botten ca 10 mm tjockt lager med långsträckta

14 Anl./ lager Ruta Grävenhet Fynd nr. Kommentar L Med avtryck från blästeringång. Yta B L Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från blästeringång. L Bottenskålla. L Bottenskålla. L Med avtryck från hörn/kant i ugnen. L Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. Beskrivning 4 bitar, största biten, småporig med konvext avtryck i ena delen, ca 30 mm djupt. Möjligen avtryck från blästeringång. Andra sidan plan I profil: ganska tät struktur, ingen skiktning, ett par mindre gasblåsor mm. De 3 mindre bitarna: småporiga med tydliga kontaktytor. Del av bottenskålla, inga tydliga brottytor. Botten: Konvex. Rikligt med stora kolavtryck och rester av kol. Ovansida: Porös, enhetlig struktur. Omväxlande större och mindre kolavtryck. Tre bitar varav två med passform. Påminner om flera av de andra med avtryck från blästeringång (t ex F134, F488 och F285). Utsidan: Konvex och slät. Insidan har rester efter bränd lera på samtliga bitar. Även litet parti med smält material på den största biten. Mått: (största biten): mm. Bitarna med passform: mm. Tre bitar. Påminner om flera av de andra med avtryck från blästeringång (t ex F134, F488 och F285). En med lerrester på insidan och metalliska partier både på in- och utsida. Starkt magnetisk. Mått: mm. Avtrycken planare än flera andra (liknande avtryck i F181). De två andra bitarna är mer lätta och porösa med små kolavtryck, mindre än tio millimeter. En bit med rakt avtryck, troligtvis från blästeringång. Utsidan: Slät utan avtryck. Insidan: Mycket slät metallisk yta. Lätt rektangulärt avtryck med markant kant på ena sidan. Avtrycket: mm. Ca en fjärdedel av samma typ som F477. I profil: Antydan till undre skikt med mindre porer och ett övre med något större porer. Del av bottenskålla. Botten: Svagt konvex, oregelbunden. Svagt magnetisk. Ovansida: Plan med småbubblig struktur. Enstaka kolavtryck. Bit från botten eller sidan i ugnen. Yttre sidan : rester av ugnsvägg, bränd magrad lera. Mitt på biten finns cylinderformat parti av slagg som är magnetisk, partiets längd är ca 70 mm. I profil: Homogen, tät struktur med enstaka små gasblåsor. Insidan : Plan, slät yta av slagg. Inga avtryck, men ett parti något smält. Nästintill intakt bottenskålla. Botten: Konvex med litet parti av ugnsväggsrest i en kant. Bitvis kraftigt magnetisk. Ovansida: Oregelbunden med en ganska jämn yta bestående av påvartannat påförda, utskjutande partier. Magnetisk. En bit med möjligt avtryck från blästeringång. Tät, homogen struktur med brottytor. Avtrycket mycket slätt och jämnt, ca 50 mm långt. 13 Observerat i snitt porer vinkelrätt mot bottenytan. För övrigt små och rel. få porer. Lokalt dock större porer. Homogen sammansättning. Prov till analys (C). Huvudsakligen poröst material. Små droppar av metalliskt järn kan anas. Prov till analys. I delat tvärsnitt: insidan smält och bränd lera, mot utsidan slagg omgivet av bränd lera. Slaggen har ej kontakt med insidan utan är täckt av lera (lagning eller nybildat innerskikt under processens gång?) I delat tvärsnitt framträder flera koncentrationer av metalliskt järn, i storleksordningen 10 millimeter stora, omgivna av slagg.

15 Anl./ Ruta Gräv- Fynd Kommentar lager enhet nr. L Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från blästeringång. L Bottenskålla. L Bottenskålla. L Med avtryck från hörn/kant i ugnen. L Bottenskålla. Beskrivning Två bitar med passning och med olika vittringsgrad i brottytorna. Eventuellt från hörn i ugnen. Botten: Konvex Slät yta utan avtryck. I profil: tätare parti som löper parallellt med botten. Ovansida: Plan. Avtryck efter större blåsor som har spruckit. 3 bitar, cylinderformade med motsatt sida något mer plan. Största biten: Småporig med nästintill runt tvärsnitt i profil. Kolavtryck ca 10 mm. Den plana sidan har en mer fluten karaktär med ett par avtryck, ca 10 mm stora, efter gasblåsor på ytan mm. De 2 mindre bitarna är något mer oregelbundna, men dock cylinderformade. Även dessa har gasblåseavtryck på den planare delen och mm. Jämför F275, 399. Fyra bitar, troligtvis avtryck från blästeringång. Den största liknar t ex F134 med liten rest av magrad, bränd lera på insidan. Starkt magnetisk. Mått: mm. Avtrycket med en ca 10 mm hög kant. De tre övriga bitarna är något mindre, halvcirkelformade med brottytor. 5 bottenbitar, ingen med passning. I bit: Konvex botten med fluten struktur. Inga avtryck, men grus fastsmält. I profil: tät med långsträckta blåsor. Omagnetiskt mm. 3 bitar: oregelbundna. Brottytor runt alla kanter. Botten: Mer plan än konvex och relativt tät. Små kulslagger på ytan. Ovansida: Oregelbunden och blåsig. Enstaka kolavtryck, ca 10 mm stora. Den största biten magnetisk. Mått (största biten) mm. De två övriga något mindre. 1 bit: oregelbundet fragment. Brottytor runt alla kanter. Botten och ovandel som de andra 4 bitarna. Har troligtvis varit placerad vid övergången från botten till vägg i ugnen, är formad efter denna och har tätare struktur med gasblåsor som strävar uppåt centralt. Denna är 40 mm i diameter. Total höjd: 95 mm. En tredjedel av ursprunglig storlek av bottenskålla med brottytor runt halva stycket. Botten: Konvex. Från grågrön till roströdfärgad. Färgerna representerar olika slagglager som delvis överlagrar varandra. I profil: Det roströda underst, ca 10 mm som tjockast, därefter det grågröna även det ca 10 mm. Svagt magnetiskt. Ovansida: Blåsig struktur. Enstaka kolavtryck mindre än 10 mm. Cylinderformad, porös bit. Mycket kolavtryck, (10 mm och ett 30 mm) och rester av kol. Möjligtvis från hörn i ugnen. 2 delar av oregelbunden bottenskålla med passning, nästintill intakt. Botten: Kolavtryck, mindre än 10 mm. I profil ca 30 mm tjock tät struktur i botten. Ovansida: Oregelbundna toppar och trögflutet med större blåsor. Enstaka större kolavtryck. En magnetiskt, förglasad bit centralt belägen på det Observerat i snitt Tvärsnitt ca 50 mm högt. I botten 15 mm tjockt skikt med mestadels små och få porer, enstaka större långsträckta vinkelrätt mot bottenytan. Resten av snittet är betydligt rikare på porer (mindre större). Homogen slaggsammansättning. Prov till analys. Delade stycket innehåller slagg vid den avfasade kanten. Metalliskt järn dominerar vid den rundade delen. Endast lite lera i snittet. Prov till analys. Tre bitar delade. Största stycket: nedre halvan med små porer, övre delen domineras av porer. Näststörsta stycket: liknar största. Dessutom långsträckta porer i bottendelen, kolstycken ca 5 mm stora i övre halvan. Stycket med avtryck efter kontakt mellan botten och vägg har stor andel porer, små till mycket stora, en del långsträckta vinkelrätt den bågformade ytterkanten. Delad i två riktningar, längs med och tvärs cylinders längd. I båda porös slagg, i det närmaste cirkelformade porer. Delat tvärsnitt visar samma indelning som noterats i profil. I nedre halvan kan ytterligare uppdelning göras: längst ner mestadels små porer och enstaka större som är långsträckta vinkelrätt bottenytan. Högre upp något större och endast 14

16 Anl./ lager Ruta Grävenhet Fynd nr. Kommentar L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från blästeringång. L Bottenskålla. L Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. L Med avtryck från hörn/kant i ugnen. L Med avtryck från hörn/kant i ugnen. L Med avtryck från blästeringång. A Bottenskålla F5155. A Med avtryck från blästeringång. Beskrivning högsta partiet. 2 bitar. Minsta biten: Tät struktur med brottytor. Utsidan konkav, metallisk slät yta mm. Den större biten är mer oregelbunden mm. Starkt magnetiska. Jämför också F244 och 399. Avtryck från blästeringång som liknar F134 och F488. Insidan mycket jämn och fin utan avtryck. Starkt magnetisk. Mindre del av bottenskålla. Likheter med F477, men med färre rester av grus på botten och en jämnare ovansida som är bättre fluten. En fjärdedel av en ursprungligen oval bottenskålla. Botten: Konvex. Tät struktur som i profil avtar i täthet uppåt. Starkt magnetisk. Kolavtryck i storleksordningen 10 mm. Ovansida: Plan. Fluten struktur. Liknar F244, 275. En cylinderformad, något oregelbunden bit. Småporig och relativt tät. Enstaka kolavtryck mindre än 10 mm. Svagt magnetisk. 4 bitar, en av dem något cylinderformad i botten. Jämn struktur. Kolavtryck mindre än 10 mm. I profil: Ca 30 mm tjockt skikt i botten med enstaka uppåtsträvande gasblåsor, därefter något mer porigt. Ovansidan : Rygg/ås som sträcker sig diagonalt över ytan. Kolavtryck, mindre än 10 mm. De övriga 3 bitarna har otydligare kontaktytor, Näst minsta biten har ett homogent, tätt ca 25 mm tjockt skikt i botten som syns i profil. Svagt u-formad botten. 7 bitar som samtliga har en rundad/halvcirkelformad sida och den motsatta plan. De två minsta bitarna har passform med en slät, plan yta med avtryck efter spruckna gasblåsor mm. En större bit med magnetiskt parti. Kolavtryck i varierande storlek. En bit av samma karaktär som F488, F72 mfl. Rester av smält material på enstaka ställen. Rester av magrad lera i avtrycket. Avtrycket: 65 mm i diameter med ett djup på ca 35 mm. Magnetisk. Rundformad, nästintill intakt bottenskålla. Botten: Konvex. Täcks delvis av gråbränd, finmagrad lera. I profil därefter några tiotal millimeter tjockt, starkt magnetiskt skikt. Ovansida: Plan och slät med flertalet kulslagger. Bitvis starkt magnetiskt. En bit, likartat utseende som F72. Rektangulärt formad bit med halvcirkelformat avtryck i ena kanten. Rester av bränd, magrad lera i avtrycket, även något smält. Avtrycket: ca 30 mm i diameter. Starkt magnetisk. Observerat i snitt rundade porer. Översta delen domineras av porer och innehåller kolstycken. Prov till analys. Den del som utgör åsen har endast få porer, mestadels små, enstaka långsträckta vinkelrätt och nära bottenytan. Delen över åsen har större andel porer, mestadels stora. Slaggen homogen i sammansättning. Prov till analys. Mindre porer i nedre halvan, något större i övre halvan, endast runda i formen. Slaggen homogen i sammansättning. I nedre delen även två koncentrationer av metalliskt järn, ca 10 mm stora. Tvärsnitt av största biten (för analys): porer något långsträckta vinkelrätt rundade ytan. Något porösare centralt i snittet. Magnetiskt stycke: långsträckta porer vinkelrätt rundade sidan. Koncentrationer av metalliskt järn. Prov till analys. Flera koncentrationer av metalliskt järn, största mm, är omgivna av slagg och ev. lera eller bottenmaterial. Prov av järnrik del till analys. 15

17 Anl./ lager Yta C Ruta Grävenhet Fynd nr. Kommentar Trögfluten, småporig, omagnetisk Trögfluten, småporig, omagnetisk Med avtryck från hörn/kant i ugnen. A Bottenskålla. L Med avtryck från blästeringång. Beskrivning Fyra slagger studerade, samtliga fragment av bottenslagger. A) troligen originaltjocklek. Bottenyta något fluten, överyta porösare mm. B) Botten- och överyta som i A, mm. C) Osäkert om bottenoch överyta intakt. Oregelbunden mm. D) Som tidigare samt enstaka kolavtryck i botten. Oregelbunden mm Två slagger studerade. A) fragment, ca mm. Relativt lättfluten i botten med flera pålagrade slaggsträngar. Överytan porös. B) Diffust halvcirkelformad bottenyta, oregelbundet plan överyta. Fragment ca mm. Cylinderformad slagg, något fluten. Längd ca 140 mm, ej originallängd. Något svängd. Nästintill intakt bottenskålla som utifrån foton kan placeras centralt i ugnen och har fyllt upp hela ugnen i längd. Har avsmalnade parti mot väster med rakt avslut. Mot öster kraftigare. Botten: konvex med en ås som sträcker sig från mitten och tilltar mot öster. Konkava avtryck längs med åsen längst österut. Finporig yta med rester av grus. Ovansida: Ojämn struktur med större gasblåsor. Bitvis förglasat med en hinna över slaggen. Kolavtryck, ca 10 mm stora. En bit med brottytor runtom. Utsidan : Småporig och relativt slät, konvex. Insidan: Mycket slät och jämn struktur. Magnetisk. Troligtvis avtryck från blästeringång. Avtrycket: mm. Observerat i snitt Tvärsnitt: A) Mestadels små porer men enstaka större är långsträckta vinkelrätt bottenyta. Homogen i sammansättning. B) Ena halvan med små porer, andra betydligt större. Homogen i sammansättning. C) varierande storlek på porer, oregelbundet fördelade. Slaggen homogen i sammansättning men liten inblandning av kiselrikt material. D) Består av slagg, kolstycken och sekundära produkter. Prov till analys. Tvärsnitt: A) Knappt tiomillimeter tjockt bottenskikt med få och små porer. Resten är rikt på porer av varierande storlek. B) Mestadels små porer, enstaka utsträckta vinkelrätt bottenytan. I övre delen större andel porer. Tvärsnitt: halvcirkelformat. Små och stora porer. De större utsträckta vinkelrätt den bågformade ytterkanten. Prov till analys. Ugnsvägg Vid sorteringen skapades även en speciell indelning för ugnsvägg (Tabell 3) bestående av både sten och lermaterial. Från de två ugnsanläggningarna A4998 och 3407 finns till exempel både sten och lera dokumenterat, ibland med slagg påsmält. Ugnsväggsmaterialet karaktäriseras av en varierande grå- och rödbränd lera ibland magrad med kvarts. Vissa bitar har avtryck av organiskt material. Tjockleken varierar från ett par centimeter upp till ca 100 mm. Vanligt är att ugnsväggsbitarna kan delas upp i olika skikt, ett yttre bestående av bränd lera eller bränd sten och därefter ett lager av mer smält lera och i vissa fall påsmält slagg. Det innersta skiktet är i vissa fall magnetiskt. Prov togs ut från A4998 och A3407 samt ett urval från grävenheter på ytorna B och A där antalet ugnsväggsmaterial var som mest. Lagret på yta C innehöll inget ugnsväggsmaterial. 16

18 Tabell 3. Utvalt ugnsväggsmaterial Anl./ lager Ruta Gräv enhet Fynd nr. Notering Yta A Beskrivning L Bränd lera, smält sten. Röd- och gråbrända bitar av lera i fragment. Finmagrad. L Bränd lera och sten. Röd- och gråbrända bitar av lera i fragment. Finmagrad. En bit med inåtbuktande form. L Bränd lera samt bränd och smält sten. Prov för analys. Yta B L Bränd lera samt bränd och smält sten. Partier av slagg. Flertalet större bitar. L Del av bottenskålla med stora partier av ugnsvägg på bottensidan. Väggbitarna består av bränd sten. Gråbränd ej speciellt grovmagrad lera med avsaknad av ett yttersta skikt. Magnetisk insida. En mindre bit med avtryck efter redskap. Avtrycket:40 28 mm. Prov för analys. Gråbränd ej speciellt grovmagrad lera med avsaknad av ett yttersta skikt. Kraftigt magnetisk insida, mest järn. Från område kring blästeringång? L Bränd och smält sten. Gråbränd ej speciellt grovmagrad lera med avsaknad av ett yttersta skikt. Magnetisk insida. L Bränd sten. Gråbränd relativt grovmagrad lera. A (F4857) Bränd lera med slagg. A Bränd sten från ugnsbotten i NVdelen. A (F5152) NV om sten NV om schakt, br. och smält lera. Yta C A Spridda fynd av ugnsvägg från anläggningen A Del av sten med slagg i bakre väggen, yngsta fasen. Bit från hörn i nedre delen av ugnen. Svagt magnetisk insida med en utsida av bränd, grovmagrad lera. I mitten parti av smält lera. Kraftigt värmepåverkad sten, skörbränd. Har passning med F487. Från den övre botten i A3407. Under stenytan finns ett skikt med ihopkittat material av kol, lerfragment och lerbitar. Kraftigt värmepåverkad sten, skörbränd. Har passning med F486. Från den övre botten i A3407. Under stenytan finns ett skikt med ihopkittat material av kol, lerfragment och lerbitar. Röd- och gråbrända bitar av lera i fragment. Magrade med kvarts, något grövre i de grå och spår av organiskt material, gräs. En bit med både röd- och gråbränd lera fastsmält på bit av gnejs. Prov för analys. Bergartsbit med gnejsighet horisontellt och slagg fastsmält på insidan i direkt kontakt med stenen. Den mest vittrade ytan är orienterad uppåt (tolkat utifrån foton) och svagt rödrosa. Mindre slagg nederst på stenen. Spår av lera upptill, till höger sett framifrån. Stenen: mm. Påsmält slagg: mm (sticker upp ovanför stenen. Magnetisk slagg Den slagg som uppvisar hög magnetism och troligtvis innehåller järn har grupperats för sig. Prov togs från de två ugnsanläggningarna A4998 och A3407 och sju prov från yta B varav ett par är kulslagger. Även två prov plockades ut från yta A. Där är emellertid antalet magnetiskt material mycket mindre. Så är även fallet i yta C där fyndmängden i lagret är så ringa att prov enbart togs från ugnen A4998. Tabell 4. Utvalda magnetiska slagger Anl./ lager Ruta Grävenhet Fynd nr. Yta A Antal för analys Beskrivning Observerat i snitt L Järnrik slagg. Väl konsoliderat metallist järn. Yta B L Järnrik slagg (ruta i yta B med mkt 2 väl konsoliderat metalliskt järn, 1 svam- 17

19 Anl./ lager Ruta Grävenhet Fynd nr. Antal för analys Beskrivning Observerat i snitt magnetiskt material). pigt järn. L Kulslagg. A Kulslagg. L103/ Osorterat. L103/ Järnrik slagg, även kulslagg. Tämligen väl konsoliderat metalliskt järn (prov a). Kulslagg (prov b). L Järnrik slagg, även kulslagg. Svampigt järn Mer slagg än järn (V om A3407). Slagg, respektive slagg med järn. A Järnrik slagg. Svampigt järn. Yta C A Järnrik slagg. Svampigt järn. A Småslagger. A Järnrik slagg, även kulslagg. Rost respektive slagg (prov av kulslagg). A Lätt och porig slagg. Svampigt järn. Förna L Järnrik slagg. L Järnrik slagg. Svampigt järn. Järn Fynden av järn har registrerats av UV Syd. Till största del kommer materialet från området i anslutning till kvarnlämningen och har tolkats som recent. Ett fynd av järn finns från slaggvarpet på yta B. Från denna yta kommer även två fynd av ämnesjärn (F532 och F533). Dessa har registrerats och analyserats av UV GAL. Analyser Bottenslagger och delar av sådana Merparten av de analyserade slaggerna utgörs av delar av bottenslagger (Figur 13 16). Många av dem är från större slagger, där karaktäristiska drag från botten- och överytor har kunnat noteras och deras form i plan och profil kunnat urskiljas. Andra är utvalda från mindre fragment (Figur 17) av slagger för att jämföra dessa med de mer tydliga bottenslaggerna. I de tjockare slaggerna har inte hela tvärsnittet kunnat analyseras i detalj utan vanligtvis har de nedre delarna ingått i provet, i någon den övre delen. Förekomst av och storlek på porer varierar något mellan slaggerna. I stort överväger dock likheterna dem emellan. Slaggerna är i de flesta fall jämnkorniga och finkorniga i hela tvärsnittet, men i några kan man se en något ökande kornstorlek nerifrån och uppåt (Figur 18 20). Kristallerna är i detta fall långsträckta vinkelrätt mot avsvalningsytan och samma riktning är det på de större porer som också är långsmala. De mindre porerna är vanligen cirkelformade. Slaggerna är också huvudsakligen enhetliga vad gäller mineralinnehåll. Alla domineras av olivin med en mellanliggande glasfas. Wüstit, som är vanligt förekommande i många reduktionsslagger, förekommer visserligen i några av slaggerna men i tämligen liten mängd och endast som en del av de finkristallina faserna. Låga halter av wüstit avspeglar en låg totalhalt av järn, vilket vi återkommer till senare när de totalkemiska analysresultaten utvärderas. Ett vanligt inslag i slaggerna är hercynit som uppträder som små välbildade kristaller eller tillsammans med olivinkristallerna. Även leucit ingår i många av slaggerna. Förekomsten av de båda sistnämnda reflekterar ett relativt högt innehåll av aluminium, och i kombination med relativt högt kiselinnehåll. 18

20 Slaggerna har inledningsvis kylts av tämligen hastigt mot ett kallt underlag i bottten av ugnens slagguppsamlingsutrymme. Efter hand har temperaturen sjunkit långsammare och slaggen har byggts upp av en tämligen homogen, större slaggvolym. F17 (Yta A, R1821 G4007 L105) Beskrivning: Del av bottenslagg. Bit med enbart brottytor. Botten är svagt konvex med rostfärgad yta och har kolavtryck större än 10 mm. Svagt magnetiskt. I profil syns att nedre delen är relativt porig med en plan överyta. Därefter följer parti med större blåsor. Ovansida är plan, bitvis rödfärgad. Fyndet liknar F241. Mått: mm. Vikt: 2721 g. Det delade tvärsnittet är maximalt 80 mm högt, uttunnande till ca 15 mm. Underst är det något vittrat. Nästa lager, ca mm tjockt, utgörs av slagg med avlånga porer utsträckta vinkelrätt bottenytan. Högre upp förekommer större andel porer, centralt stora, högst upp något mindre. Slaggen är homogen i sammansättning. Petrografi: Porös slagg, med varierande storlek på porerna även i den nedre delen av slaggen som ingår i tunnslipet. Sammansättningen är tämligen homogen över hela det studerade snittet. Den dominerande fasen är olivin som förekommer i form av lameller i två olika kornstorlekar. Dendritisk wüstit förekommer i mindre mängd och i samma storlek som de finkornigare olivinlamellerna, herycnit i något mindre mängd men är vanligt över hela snittet. Däremellan finns också en glasfas. Sporadiskt förekommer också koncentrationer av leucit. Enstaka droppar av metalliskt järn finns spridda i provet. Närmast botten finns en tunn zon av metalliskt järn, delvis korroderat. Lokalt i provet finns också cirkelformade strukturer, i samma storleksordning som hålrummen, vars yttre form begränsas av en tunn zon av leucit. I cirkeln finns samma mineralsammansättning och kornstorlek som utanför. Samma typ av leucitzon finns också runt en del av hålrummen. Kommentar: Slaggen innehåller inga nämnvärda kornstorleksskillnader eller variationer av mineralproportioner inom det studerade provet och all slagg verkar vara stelnad ur en och samma slaggvolym. F73C (Yta A, R1835 G4002 L105) Beskrivning: Del av bottenslagg mm. Trögfluten, småporig, omagnetisk. I bottenytan finns kolavtryck, mm stora. Det delade tvärsnittet är maximalt 40 mm högt. I botten finns ett ca 10 mm tjockt lager med långsträckta porer vinkelrätt mot bottenytan. För övrigt små och relativt få porer, lokalt dock större. Homogen sammansättning. Petrografi: Nedre halvan av slaggens tvärsnitt ingår i tunnslipet. Slaggen består där av nästan enbart olivinlameller, av två olika kornstorlekar, och en mellanliggande glasfas. Små droppar av metalliskt järn förekommer också spritt över hela den studerade ytan. Glasfasen innehåller små kristaller, framförallt av olivin men här förekommer även något typ av spinell, möjligen hercynit. Runt större hålrum förekommer tunna zoner av metalliskt järn, delvis korroderat. Kommentar: Slaggen ger ett homogent intryck, med snarlik kornstorlek och mineralproportion i hela provet. Avsvalningen har skett lugnt från en homogen slaggvolym. F241 (Yta B, R2593 G2594 L112) Beskrivning: Två bitar med passning och med olika vittringsgrad i brottytorna, del av bottenslagg. Eventuellt med avtryck från hörn i ugnen. Botten är konvex och har en slät yta utan avtryck. I profil framträder ett tätare parti som löper parallellt med botten. Ovansidan är plan och med avtryck efter större blåsor som har spruckit. Mått: mm. Vikt: totalt 2666 g. Det delade tvärsnittet är ca 50 mm högt. I botten finns ett 15 mm tjockt skikt med 19

21 mestadels små och få porer, enstaka större är långsträckta vinkelrätt mot bottenytan. Resten av snittet är betydligt rikare på porer (mindre och större). Homogen slaggsammansättning. Petrografi: Den studerade delen som utgör de översta tre fjärdedelarna av tvärsnittet är homogen i kornstorlek och mineralproportioner. Slaggen domineras av olivinlameller. Dendritisk wüstit och glasfas förekommer i mindre mängder. Olivin förekommer även som mindre kristaller i glasfasen. Enstaka droppar av metalliskt järn förekommer i hela snittet. Cirkelformade strukturer förekommer i slaggen, i samma storleksordning som hålrum i slaggen. Cirkel begränsas av dendritisk wüstit och leucit. I cirklarna förekommer slagg av samma typ som utanför cirkeln men några skillnader i kornstorlek eller proportioner förekommer inte. Runt en del av hålrummen finns liknande strukturer med wüstit och leucit. Kommentar: Slaggen är homogen i det valda snittets skala. Den har bildats ur en homogen, större slaggvolym och stelnat under lugna förhållanden. En liten avvikelse från detta är de cirkelformade strukturer som beskrivits ovan. Hur ska dessa tolkas? Möjligen rör det sig om slagg som har bildat en stomme, ett skelett, där hålrum har avgränsats av tidigt stelnade slagghinnor och att sådana hålrum sedan har fyllts ut med slagg som stelnat senare, samtidig med stora delar av hela slaggen. F266 (Yta B, R2641 G2642 L102) Beskrivning: Två delar av oregelbunden bottenslagg med passning, nästintill intakt. I botten finns kolavtryck, mindre än 10 mm stora. I profil framträder en ca 30 mm tjock tät struktur i botten. På ovansidan finns oregelbundna toppar och trögfluten slagg med större blåsor och enstaka större kolavtryck. En magnetisk, förglasad bit är centralt belägen på det högsta partiet. Mått: mm. Vikt: totalt 3045 g. Delat tvärsnitt visar samma indelning som noterats i profil. I nedre halvan, som utgör det utvalda provet för petrografisk analys, kan ytterligare uppdelning göras med mestadels små porer och enstaka större som är långsträckta vinkelrätt mot bottenytan, allra längst ner. Högre upp finns något större och endast rundade porer. Översta delen domineras av porer och innehåller kolstycken. Petrografi: Slaggen är huvudsakligen homogen i sammansättning och kornstorlek. Den domineras av olivin i form av lameller och kortprismatiska kristaller. Lameller förekommer såväl något grövre som något finkornigare, kortprismatiska kristaller tillhör huvudsakligen den grovkornigaste typen. En glasfas, finkornig dendritisk wüsitit och hercynitkristaller, även dessa finkorniga, förekommer i mindre mängd. Små droppar av metalliskt järn är vanliga i stora delar av snittet. Tunna zoner av limonit, som sekundär bildning efter järn, finns runt hålrum. I enstaka delar förekommer dessutom mindre mängder leucit. Lokalt kan en del av olivinkristallerna (de grövre) vara zonerade, dvs. med en yttre kant med avvikande sammansättning jämfört med resten av lamellen. Kommentar: Homogen slagg, endast mindre skillnader i fråga om kornform och kornstorlek i det studerade snittet. Mineralinnehållet och därmed sammansättningen dock densamma. F287 (Yta B, R2653 G2654 L102) Beskrivning: Mindre del av bottenslagg (Figur 17). Likheter finns med F477, men med färre rester av grus på botten och en jämnare ovansida som är bättre fluten. Mått: mm. Vikt: 2497 g. I det delade snittet syns att den del som utgör åsen har endast få porer, mestadels små, enstaka långsträckta vinkelrätt och nära bottenytan. Delen över åsen har större andel porer, mestadels stora. Slaggen homogen i sammansättning. Den nedre delen ingår i det analyserade provet. Petrografi: Slagg med endast få och små porer. Den är något skiktad med avseende på mineralinnehåll, kornstorlek och kornorientering. Kornstorleken ökar successivt uppåt i slaggen (Figur 18 20). I de finkornigaste delarna i botten är olivinlamellerna långsträckta vinkelrätt 20

22 mot bottenytan. Högre upp är de utsträckta i fler riktningar. Högre upp förekommer såväl grövre som något finkornigare olivinlameller. Mellan olivinkristallerna i hela provet finns en glasfas och dendritisk wüstit samt droppar av metalliskt järn. Leucit eller kaliumrikt glas förekommer i stora delar av snittet förutom i de allra finkornigaste delarna. Hercynit likaså. Kommentar: Inledningsvis har slaggen kylts hastigt mot ett relativt kallt underlag vilket givit upphov till den finkorniga texturen. Efterhand har slagg av samma sammansättning runnit till och stelnat i en något varmare omgivning vilket resulterat i något grövre korn. Sammansättningen förefaller dock vara snarlik i nedre delar och något högre upp. F375A (Yta C, R4052 G4053) Beskrivning: Fyra slagger av ett stort antal är studerade. Alla är fragment av bottenslagger. Slaggen som valts för analys har troligen originaltjocklek. Nästan hela tvärsnittet ingår i det analyserade provet. Bottenytan är något fluten, överytan porösare. Mått: mm. Trögfluten, småporig, omagnetisk. Mestadels små porer men enstaka större är långsträckta vinkelrätt mot bottenytan. Homogen i sammansättning. Petrografi: Slaggen är homogen, tämligen finkornig och består av långsmala olivinlameller och en mellanliggande glasfas. Leucit uppträder i enstaka koncentrationer. Små droppar av metalliskt järn förekommer i mindre mängd i hela det studerade snittet, lokalt även något större koncentrationer. Hercynit förekommer som finkorniga välutvecklade kristaller, lokalt med en påväxt i ytterkanten av annan sammansättning. Slagger från hörn Från varje undersökt delområde vid Bredabäck har slagger som noterats vara från kant eller hörn (Figur och 27) i ugnen analyserats. I tvärsnitt framträder, i makroskala, att porer i slaggen är långsträckta vinkelrätt mot den omböjda hörnytan, alltså ytterkanten som varit avkylningsyta. Ytterligare någon hörnbit av liknande karaktär har delats längs med hörnets utbredning och där uppvisar inte porerna någon utbredning i någon riktning utan är i det närmste cirkulära. I F412A (Figur 25) framträder, i mikroskala, också att slaggen är finkornigast närmast den omböjda ytan med en successivt ökande kornstorlek i samma riktning som porerna är utsträckta. Slaggen har alltså kylts av tämligen hastigt inledningsvis och de först stelnade mineralen har blivit finkornigare. Den avsvalning som har skett efter detta inledningsskede har varit långsammare och resulterat i något grövre mineralkorn. I de båda andra slaggerna är kornstorleken mer homogen i de utvalda snitten, men där ingår inte den allra yttersta kanten i tunnslipet. Samtliga analyserade slagger från Bredabäck av denna typ domineras av olivin, i två eller flera kornstorlekar, med en mellanliggande glasfas (Figur och 26 27). Två av dem (F21 och F386) innehåller också ansenliga mängder hercynit, den tredje (F412A) endast mindre mängder järnoxid (men inte ren hercynit), varför deras totala innehåll av järn är tämligen lågt. F386 och F412A har också analyserats med avseende på totalsammansättning och diskuteras även i detta sammanhang och jämförs med de andra slaggformerna. Vi kan fundera på i vilken riktning dessa långsträckta slagger har bildats. En tolkning skulle vara att de har bildats i någon form av ränna och tappats ut ur ugnen. Den process som använts i blästugnarna vid Bredabäck har dock inte utnyttjat slaggavtappning för att skilja slagg från järnsmälta. Slaggerna är dessutom sannolikt för trögflutna i sin karaktär för att kunna ha tappats ut ur ugnen med gott resultat. En annan teoretiskt möjlig tolkning är att de skulle ha bildats via oavsiktlig uttappning genom bästerintaget. Några av dem är tillräckligt små för detta men de flesta har alldeles för stor diameter och återigen talar deras trögflutenhet emot 21

23 detta. Vi får därför fundera på ytterligare alternativa lösningar. Båda alternativen innefattar stelning i ugnen eller i dess nedre utrymme för slagguppsamling. En möjlighet är att de har stelnat horisontellt nära ugnens väggar, i övergången mellan en schaktvägg och gropvägg. En annan möjlig lösning är att de har bildats lodrätt, i de nedre delarnas något rundade hörn (se anläggningsbeskrivningarna ovan). Liknande slagger från den medeltida järnframställningsplatsen i Markaryds socken, Småland, har nyligen undersökts med samma metoder. Slaggerna från Markaryd beskrevs ursprungligen som rännformade, men även de kan jämföras med cylindrar i formen, med något varierande form på tvärsnittet. Dessa slagger uppvisar liknande avsvalningsförhållanden som slaggerna från Bredabäck. Några av dem som har studerats i detalj har liknande kristallisationsriktningar på mineralen. Intressant är att de inte har elongerade porer i tvärsnitten, vilket skulle kunna tala för att slaggerna har stelnat vertikalt. Motsvarande yttre form och kornstorleksvariation, är noterade i slagger från förundersökningen vid V24, Östra Spång, Örkelljunga socken, i norra Skåne (Grandin & Hjärthner-Holdar 2002) men i det tidiga sammanhanget gjordes ingen mer omfattande tolkning av slaggernas bildningsmiljö. F21 (Yta A, R1821 G4007 L105) Beskrivning: Slagg med brottytor. Avlång med en rundad/halvcirkelformad sida och den motsatta oregelbunden (Figur 21 22). På den rundade sidan framträder en liten ås som sträcker sig över mittpartiet. Möjligen utgör denna avtryck från kant eller hörn i ugnen. Ena delen av detta parti är svagt magnetiskt. I profil syns ett ca 30 mm tjockt skikt, relativt tätt med elongerade gasblåsor. Motstående sida har ojämn yta med 10 mm stora kolavtryck och enstaka större. Mått: mm. Vikt: 437 g. Slaggen är delad vinkelrätt mot åsens utsträckning. Den är homogen i sammansättning. Porer i tvärsnittet är långsträckta vinkelrätt mot åsens ytterformer. Petrografi: Provet täcker den tätare delen av tvärsnittet, dock inte den allra yttersta kanten. Slaggen består av nästan enbart olivinlameller, av två olika kornstorlekar, och en mellanliggande glasfas (Figur 23 24). Lokalt finns leucit tillsammans med olivinlamellerna. Små droppar av metalliskt järn förekommer också spritt över hela den studerade ytan. Glasfasen innehåller små kristaller, framförallt av olivin men här förekommer även någon typ av spinell, möjligen hercynit. I en kant finns ett litet område, en tunn zon, av metalliskt järn som korroderat i stor omfattning samt lite kiselrikt material som delvis smält. Kommentar: Slaggen ger ett homogent intryck, med snarlik kornstorlek och mineralproportion i hela provet, dock ingår inte den allra yttersta delen där kornstorleken möjligen kan var mindre (jämför t.ex. F412A). F386 (Yta C, R4068 G4069) Beskrivning: Cylinderformad slagg, något fluten. Längd ca 140 mm, som ej är originallängd. Något bågformad. Troligen avtryck från hörn/kant i ugnen. Vikt 463 g. Tvärsnittet är halvcirkelformat. Små och stora porer förekommer i snittet. De större är utsträckta vinkelrätt mot den bågformade ytterkanten. Slaggen förefaller vara homogen i sammansättning. Petrografi: Delen längst från ytterkant ingår i det studerade tunnslipet. Där består slaggen av olivin, i något varierande kornstorlekar och former och en mellanliggande glasfas. Finkorniga hercynitkristaller är vanliga i hela snittet. Metalliskt järn förekommer dock endast i mindre mängder i små droppar. Enbart undantagsvis finns leucit. 22

24 Kommentar: Slaggen är homogen i kornstorlek och mineralinnehåll, men den allra yttersta delen ingår ej i den analyserade ytan varför en något finkornigare kant skulle kunna finns, likt i F412A. Liknar också F375A i mineralinnehåll och proportioner, men leucit saknas nästan helt. F386 rikare på porer (i studerade delen) F412A (Yta B, R4519 G4520 L112) Beskrivning: Sju bitar som samtliga har en rundad/halvcirkelformad sida och den motsatta plan. Troligen avtryck från hörn/kant i ugnen. De två minsta bitarna har passform med en slät, plan yta med avtryck efter spruckna gasblåsor mm. Tvärsnitt av största biten (som valts för analys (Figur 25)): porer något långsträckta vinkelrätt mot den rundade ytan. Något porösare centralt i snittet. En annan bit har ett magnetiskt område. I tvärsnitt framträder koncentrationer av metalliskt järn och porer i slaggen, utsträckta vinkelrätt mot den rundade sidan. Petrografi: Hela det studerade snittet är finkornigt, men kornstorleken varierar något från mycket finkornigt i ytterkanten med successivt ökande kornstorlek från denna kant inåt i slaggen (Figur 26 27). Slaggen består genomgående av olivinlameller och en glasfas. Olivinlamellerna förekommer i åtminstone två olika kornstorlekar, där de något grövre bildar domäner, vanligen med innestängda hålrum. Endast några enstaka droppar av metalliskt järn har noterats. Dessutom finns extremt finkorniga järnoxider (magnetit-hercynit) i glasfasen. Kommentar: Hastig avsvalning där en inledande kristallbildning har avgränsat smälta slaggvolymer från varandra och inte tillåtit ytterligare utbyte, och samtidigt frusit in gasblåsor/hålrum. Avsvalningen har också varit tämligen snabb i ytterkanten där den är allra finkornigast. Morfologiskt olika slaggtyper en jämförelse I mikroskala finns alltså huvudsakligen stora likheter mellan de studerade slaggerna. Detta gäller oavsett om de är välformade och definierade bottenslagger, oregelbundna mindre fragment, eller långsmala och cylinderformade. De kan härledas till samma typ av processled i järnframställningen med en större homogen slaggvolym och där slaggen runnit till lägre nivåer i ugnen och stelnat tämligen hastigt i en kall omgivning. Med detta menas kall i förhållande till högre upp i schaktet där processen fortgått, men varm jämfört med utanför ugnen. Miljön där slaggen stelnade var också kall jämfört med i många blästugnar med slagguppsamling i nedre del där slaggen vanligen är grövre. Järnframställningen har gått likadant tillväga på de olika undersökta ytorna på området, åtminstone om man hänvisar till de undersökta slaggerna från respektive yta. Enstaka slagger har analyserats med elektronmikrosond. Huvudsakligen analyserades de dominerande faserna olivin och glas för att se fördelningen av bland annat järn, mangan och magnesium mellan dessa. Flera analyser gjordes i flera delar av slaggerna i såväl finkorniga som grövre delar för att se om det fanns några skillnader mellan och/eller inom slaggerna. Om det senare fanns, beror detta då på skillnader i avkylning eller att slagg med varierande totalsammansättning har tillkommit efterhand. I F73C och F412A varierar manganinnehållet i olivinkristallerna inom samma intervall (ca 2,1 2,4% MnO) men i F386 är halten något lägre (ca 1,7 2,1% MnO). Järnhalten är tämligen konstant i olivinerna i F412A, men varierar något i F73C och F386, med något lägre innehåll i F73C. Magnesiuminnehållet varierar inom samma intervall för samtliga tre slagger (ca 0,5 2,5% MgO). Även ett något omväxlande kalciuminnehåll är på samma nivå i samtliga tre (drygt 0,4 till drygt 0,8% CaO), även om ett undantag från F386 finns med högre kalciumin- 23

25 nehåll. Dessa variationer är inom små intervall och det finns inga klara belägg för att en ökning eller minskning av något ämne är knutet till placering i slaggen. Sammanfattningsvis är slaggerna alltså homogena i sammansättning. En del bottenslagger har en åsformad utväxt i bottenytan och att denna i stora delar liknar de hörnformade slagger som också har behandlats, t.ex. vad gäller kornformer i bottenytor, riktning på porer och kornstorlek. Åsformen representerar en fördjupning i botten av slagguppsamlingsutrymmet, möjligen bildat då tidigare slagg har rakats ut. Kulslagger Kulslagger, som är en del av det magnetiska slaggmaterialet, finns främst inom yta B. Från yta A och C är detta material inte lika vanligt. De som har analyserats utförligare kommer från yta B (F291, F311 och F328B) och C (F473). Samtliga kulslagger som har analyserats är extremt finkorniga. I de fall som detaljer har kunnat urskiljas visar det sig att de huvudsakligen består av dendritisk wüstit och en glasfas. I enstaka har också olivin noterats i mindre mängder. Metalliskt järn i form av små droppar finns i alla studerade fynd. I F328B(I) uppträder järndropparna i en tunn bård i ytterkanten, men i övriga är de tämligen homogent fördelade i snittet. Flera av slaggerna är vittrade i den absoluta ytterkanten men i alla utom F473 har en zon av järnoxid, sannolikt magnetit observerats, i F328B(I) och F328B(III) förekommer dessutom magnetitkristaller och glas i ytterkanten. Slaggernas utmärkande drag med finkornig eller extremt finkornig textur visar att de stelnat hastigt. Sådant åstadkoms normalt i samband med primärsmide då en slaggförande järnsmälta smälts om och slaggen pressas ut. Innesluten slagg sprutar då iväg och stelnar hastigt genom sin färd i luften. F311 kommer från ett mörkt och sotigt lager kring en av fällstenarna (A3557) och är alltså ett karaktäristiskt exempel på sådan verksamhet. Att slaggerna bildats i luften antyder också deras yttre skikt med magnetit, vilken är den järnoxid som bildas vid större syretillgång (till skillnad mot wüstit som är den järnoxid som bildas vid lägre syretillgång, t.ex. i en blästugn). Vi ska också komma ihåg att kulformade slagger har noterats på bottenslaggernas yta; bottenslagger som alltså har bildats i ugnen under reduktionsprocessen och inte under det efterföljande primärsmidet. F473 är dessutom provtaget inifrån ugn A4998, vilket ytterligare talar för en bildning under reduktionsprocessen. F473 innehåller, som nämnts ovan inte magnetit utan är magnetisk på grund av sitt innehåll av metalliskt järn. Sammanfattningsvis innebär det att man ska vara försiktig med att alltid tolka små kulslagger som rester från smidesprocessen. Vi kan inte heller vara helt säkra på att de magnetiska kulslaggerna alltid är från smidet även om det vanligtvis är så. I några fall måste man undersöka vad det är som gör att de är magnetiska, om det är magnetit som bildats i syrerik miljö. F291 (Yta B, R2663 G2664 L109) Beskrivning: Kulslagger. Tre stycken ingår i provet. Delprov I har ovalt tvärsnitt, ca 6 mm långt. II har också ovalt tvärsnitt ca 8 mm långt. III är närmast cirkelformat med diameter på ca 4 mm. Petrografi: Samtliga tre slagger består av finkornig slagg där finkorniga wüstitdenriter och en glasfas utgör större delen av materialet. Ytterkanterna är något finkornigare än de centrala delarna. Materialet innehåller porer, främst i ytterkanterna. Oregelbundet formade, små, järndroppar finns i samtliga tre, men något lägre andel i delprov III. Det allra yttersta skiktet är sekundärt påverkat men en tunn zon av järnoxider kan ändå urskiljas. 24

26 F311 (Yta B, A3557) Beskrivning: Kulslagger. Två stycken ingår i provet. Delprov I är ett oregelbundet, rundat tvärsnitt med en diameter på ca 4 mm. II är orgelbundet ovalt, ca 6 mm långt. Petrografi: Delprov I är finkornig slagg som innehåller dendritisk wüstit, en glasfas och hercynitkristaller. Det är rikt på porer i hela tvärsnittet. Droppar av metalliskt järn finns koncentrerade i snittets centrala delar. Ytterkanten är något vittrad men en tunn zon av järnoxid, sannolikt magnetit, kan anas. Delprov II är finkornigare än delprov I och är rikt på porer. Slaggen består av dendritisk wüstit och en glasfas samt en tunn yttre zon av järnoxid som sannolikt är magnetit. Flera små, och en något större, droppar av metalliskt järn förekommer också. F328B (Yta B, R2667 G2668 L103/109) Beskrivning: Kulslagger. Tre stycken ingår i provet. Delprov I är något kantigt, när cirkelformat tvärsnitt. Delprov II och III är rundare i formen. Alla har en diameter på ca 3 mm. Petrografi: I delprov I finns porer fördelade i hela tvärsnittet. Slaggen är finkornig och det är svårt att urskilja de ingående faserna. Allra ytterst finns en zon av extremt små droppar av metalliskt järn. Innanför denna finns en zon av magnetitkristaller och glas. Även delprov II har porer fördelade i hela snittet. Slaggen är något grövre än i delprov I och dendritisk wüstit och en glasfas kan separeras. Allra ytterst finns en tunn zon av järnoxid(er), troligen magnetit. Droppar av metalliskt järn finns fördelade i hela snittet. Delprov III har ett större hålrum, nära kanten, och flera mindre porer i hela snittet. Slaggen är finkornig och består huvudsakligen av dendritisk wüstit och en glasfas. Lokalt förekommer finkorniga olivinlameller och i ytterkanten en tunn zon med järnoxider, som inåt avlöses av magnetitkristaller och en glasfas. Enstaka droppar av metalliskt järn finns framförallt centralt i snittet. F473 (Yta C, A4998) Beskrivning: Kulslagg med cirkelformat tvärsnitt, ca 5 mm i diameter. Petrografi: Slaggen har enstaka små porer, koncentrerade till ytterkanten. Slaggen är extremt finkornig och det är svårt att urskilja några kristalliserade faser förutom fläckvis. Dendritisk wüstit respektive fjäderformad olivin har observerats, för övrigt endast en glasfas. Enstaka droppar av metalliskt järn kan också urskiljas i ena halvan av snittet. Blästeringångar I slagglagren påträffades några mindre bitar med avtryck av blästerrör (Figur 28 34). Avtrycken visar att bälgar har använts och att blästerluften letts in i ugnarna via någon typ av rör. Materialet i dessa bitar varierade men avtrycken har huvudsakligen formats av bränd lera/bränd lera + järnrik slagg/slaggrikt järn/järn. En del av bitarna var ganska små och bestod i stort sett enbart av material som sekundärt fastnat runt blästerrörets ände i de fallen dominerar järnhaltigt material. Fynden har en del likheter med de bitar med avtryck som tillvaratogs på järnframställningsplatsen RAÄ 75 i Markaryds socken (Forenius & Grandin 2005). På den sistnämnda platsen tillvaratogs även flera större bitar med avtryck som också omfattade delar av den ugnsvägg där blästerröret varit anslutet till ugnsschaktet. Dessa bitar avslöjade inte vilken eventuell lutning forman hade. Ytan på bitarna med avtryck är mycket jämn, dvs. de bör ha formats mot en fast och slät yta. De består, åtminstone delvis, av smält material som kommit rinnande från högre nivåer och fastnat på ett blästerrör. Att det rör sig om någon form av rör framgår av att de koniska (i 25

27 Markaryd närmast cylindriska) och horisontellt liggande avtrycken avslutas mot ett vertikalt, ringformat avtryck som bör motsvara rörets ände in mot ugnsschaktet. Flera av dessa bitar är starkt magnetiska. Avtryckens diameter ger oss en uppfattning om blästerrörens ytterdiameter, som vid Bredabäck verkar ha varit omkring 50 mm. Vi har inte funnit några bitar med vertikala avtryck av rörets ände där det varit möjligt att fastställa rörets innerdiameter. Avtrycken visar dock att rören kan ha haft en godstjocklek upp mot 10 mm, vilket medför att rörets innerdiameter varit betydligt mindre än dess ytterdiameter. Pettersson redovisar en del äldre uppgifter, från vitt skilda platser, beträffande formans inre diameter där måtten varierar mellan ett pekfingers tjocklek och ca 30 mm (1982:82). Beskrivningarna rör uppenbarligen ugnar av olika ålder. På den koniska delen av avtrycken finns i några fall spår av bränd lera. Denna lera kan utgöra ett eget tunt skikt som lagts som en tätning runt det hål i ugnsväggen genom vilket blästeröret anslöts till ugnsschaktet. Några hela tätningar eller fragment av dylika har dock inte noterats vare sig vid bredabäck eller Markaryd. Avtrycken från de 2002 undersökta lokalerna, RAÄ 75, Markaryds sn och Bredabäck, RAÄ 125, Skånes Fagerhult sn, är något olika både beträffande form och storlek på bitar. De från Bredabäck förefaller att ha en något större diameter. Övergången till det vertikala ändpartiet är mjukare, mera rundad, än i Markaryd. I den mån det finns släta, jämna partier närmast det vertikala avtrycket verkar de ha en mera konisk form än i Markaryd. Likheterna på avtrycken från de två lokalerna är dock så pass stora att man kan tala om samma konstruktion/teknologi. Även från Danmark finns exempel på mycket likartade bitar med avtryck. I Vattrup i Mittjylland undersöktes ett slaggvarp 1920 av Niels Nielsen. Någon ugn påträffades inte men utöver bitar av ugnsväggar fann man en mängd slaggbitar med avtryck av blæsetude. Avtrycken från Vattrup förefaller att både till form och storlek likna de från Bredabäck och Markaryd (jfr Voss 1995:29, fig 3.2). Nielsen antog att dateringen låg i medeltid. År 1992 genomförde Mette Iversen och Olfert Voss en ny undersökning på platsen. 14 C-prov från den undersökningen daterar slaggvarpet till 1300-talet. Inte vid någon av de två undersökningarna påträffades några blästerrör, som Voss menar kan ha varit av lera (Voss 1995:33). Vilket material var rören tillverkade av? Varför hittar vi inga rör på undersökningsplatserna? På de platser som undersöktes 2002 påträffades inga blästerrör eller fragment av dylika. Vi har inte med säkerhet, utifrån avtrycken på de fynd vi haft tillgång till, kunnat avgöra vilket material blästerrören var tillverkade av. Om de var av lera borde man åtminstone ha hittat rester av trasiga eller sönderbrända rör. Det kan ifrågasättas om änden, in mot ugnsschaktet, på ett rör av lera skulle ha klarat sig till synes helt opåverkat av den högra temperaturen så att det kunnat ge form åt de jämna avtryck vi funnit. Ett alternativ är att man använt rör av metall. I flera beskrivningar av ugnar från blästbrukets yngsta period anges att forman skulle vara av järn (Pettersson 1982:82). Den jämna ytan på en del av röravtrycken kan med utgångspunkt från utseendet mycket väl ha formats mot ett metallrör. Varför hittar vi inga rör på undersökningsplatserna? Ett välgjort blästerrör av lera som klarar höga temperaturer kan betraktas som en investering, men röret har ändå bara ett värde som rör. Medan ett rör av metall såväl arbetsmässigt som materialmässigt sannolikt måste betraktas som en större investering. Metallröret har inte bara ett värde som rör utan också ett reellt 26

28 materialvärde, som man säkert tog väl vara på. Avsaknaden av blästerrör av metall kan jämföras med att vi praktiskt taget aldrig hittar några verktyg såsom tänger, släggor, hammare eller dylikt trots att de måste ha använts på järnframställningsplatserna. Båda de analyserade proven är komplext uppbyggda, och innehåller flera materialkategorier. Den slagg som har bildats under processen i blästugnen har fastnat mot blästeringången. Dess yttre del har delvis smält och blandats med slaggen (Figur 28 30). I vissa delar ser vi finkornigt kiselrikt material, sannolikt lera, som delvis har smält och ligger som öar i slaggen. Även det motsatta förhållandet med öar av slagg i lera finns också. Dessutom har lera och slagg blandats kemiskt så att lerans ämnen har påverkat den nya slaggens sammansättning när den har stelnat. Dessa processer har skett vid blästerluftens intag i ugnen. Trots att luftintaget är nära har det varit tillräckligt reducerande miljö för att metalliskt järn skulle kunna bildas. Järnet har fastnat och bidragit till avtryckens utseende. F168 (Yta B, R2212 G2213 L102) Beskrivning: Tre bitar. Påminner om flera av de andra med avtryck från blästeringång (t.ex. F134, F488 och F285). En bit (det utvalda provet) med lerrester på insidan och metalliska partier både på in- och utsida. Starkt magnetisk. Mått: mm. Avtrycken är planare än hos flera andra (liknande avtryck finns i F181). De två andra bitarna är mer lätta och porösa med små kolavtryck, mindre än 10 mm. I delat tvärsnitt framträder ett huvudsakligen poröst material. Små droppar av metalliskt järn kan anas. Petrografi: Stycket är komplext. Det är uppbyggt av flera materialkomponenter som förekommer blandat. Huvudsakligen består fyndet av finkornig slagg (olivin och glas), och kiselrikt material (lera) som delvis är smält. Korrosionsmaterial förekommer också, främst runt hålrum och kolstycken. Längs ena långsidan löper, i ytterkant, en tunn zon av glasigt material, det vill säga extremt finkornig slagg liknande den som förekommer i finkorniga slaggkulor. I hela snittet finns också rikligt med järndroppar i varierande storlek. Några av dem uppvisar en textur av selektiv korrosion som avslöjar att metallen är (låg-)kolhaltig. F245 (Yta B, R2593 G2594 L112) Beskrivning: Fyra bitar, troligtvis avtryck från blästeringång. Den största liknar till exempel F134 med liten rest av magrad, bränd lera på insidan. Starkt magnetisk. Mått: mm. Avtrycket är mm med en ca 10 mm hög kant. De tre övriga bitarna är något mindre, halvcirkelformade, med brottytor. Det delade, för analys utvalda, stycket innehåller slagg vid den avfasade kanten (Figur 28). Metalliskt järn dominerar vid den rundade delen. Endast liten mängd lera framträder i snittet. Petrografi: Stora delar av det utvalda snittet består av metalliskt järn (Figur 29) som förekommer i större homogena koncentrationer, svampiga bildningar och små droppar omgivna av slagg. Det metalliska järnet varierar något i sammansättning. I flera av de mindre koncentrationerna, bland annat de svampiga partierna, är det mestadels ferritiskt, alltså mjukt järn. Några av de större koncentrationerna, nära sidan med smält lera, består av perlit och ferrit med varierande kolhalter upp till ca 0,6 %. Den omgivande slaggen är finkornig och innehåller dendritisk wüstit, olivinlameller och glas. En stor del av provet innehåller limonit som en sekundär bildning efter det metalliska järnet. Längs en sida i snittet är slaggen sammansmält med glasigt material (Figur 30) och delvis smält finkornigt material (lera?) innehållande större kvartskorn. I anslutning till detta område finns också slagg med något avvikande sammansättning med en glasfas, olivin (troligen) kaliumrika faser och hercynit (med varierande sammansättning). 27

29 Kommentar: Kiselrikt finkornigt material (lera?) innehållande större kvartskorn, har delvis smält, och delvis blandats med slagg. Slaggen har huvudsakligen sammansättning likt de andra undersökta slaggerna men i en zon närmast leran har den en högre totalhalt av kalium, aluminium och kisel, vilka sannolikt kommer från leran. Denna blandning har resulterat i bildningen av hercynit och kaliumrika faser. Järn kan ha bildats in situ och reduktionen har därmed ägt rum på denna nivå i ugnen. Metallen är också bildad före delar av slaggen, vilken delvis har kristalliserat mot järnets begränsningsytor. Ugnsväggar De grova, silt- och finsandrika, osorterade leror, som har använts till ugnsväggar på område A och B, är av samma kvalitet vad gäller mängd och kornstorlek av naturliga icke-plastiska inklusioner (Tabell 5, Figur 35 36). På grund av den kraftiga sintringen och förglasningen av materialet kunde mängden av glimmer och järnoxid inte uppskattas. De höga temperaturerna har också medfört att t.ex. eventuella större korn av glimmer (biotit och muskovit) har förlorat sin optiska reaktion, och det kan mycket väl ha påverkat möjligheten att observera andra mineral också. Enstaka korn, som skulle kunna vara zirkon eller ett obestämt mörkt mineral, har emellertid observerats i båda proven. Med förbehåll för den kraftiga förglasningen av proven verkar lerorna, som har använts till ugnsväggarna område A och B, ha samma ursprung. I TS A fanns en del inträngd slagg med dendritiska strukturer. Det tredje provet från område C har gjorts av en grov, osorterad lera med ett något större innehåll av sand (Figur 37). Den maximala och genomsnittligt maximala kornstorleken avviker dock minimalt från de två föregående proven (Tabell 5). Även detta gods var förglasat, vilket omöjliggjorde observationer av glimmer- och järnoxidinnehållet. Emellertid kan några extra förglasade fläckar i godset vara resterna av järnhydroxidanhopningar i leran. Utöver partier med slagg som verkar ha trängt in från utsidan, finns det inne i godset också två välavgränsade slaggbitar. Den större av dessa är 1,9 mm i diameter. Slagginklusionerna kan vara rester av inträngda slingor av slagg, som skärs av tunnslipets plan, men det är också möjligt, att de är slumpmässigt eller medvetet infogade fragment i godset. Magring med myrmalm i ugnsväggar har tidigare uppmärksammats (Lindahl 1993) och användning av slagg för samma ändamål är logisk. Mängden som observerats i provet (TS C) är mycket låg och detta sätter självklart ett frågetecken vid magringstolkningen. Leran i det andra provet från område C tycks med bakgrund i mikroskopering av polerad brottyta att vara av samma kvalitet. I och med den nära identiska råmaterialsammansättningen av proven från område A och B, framstår godset i ugnsväggen från område C som avvikande. Lerans sortering är dock inte mera avvikande än att lertäkten den kommer ifrån kan vara samma som leran i A och B har hämtats ifrån. Den eventuella förekomsten av järnhydroxidanhopningar kan dock ha givit leran en lägre smältpunkt och därmed sämre refraktiva egenskaper. Om detta är fallet skulle det principiellt kunna förklara en tillsats av stabiliserande magringsmedel (slaggen). Detta är en lös teori dels på grund av förglasningen som hindrar en säker identifiering av järnhydroxidanhopningarna, dels på grund av den mycket låga mängden observerade slaggfragment. Slutligen borde en tillsats av just slagg snarast öka flusseffekten på grund av sitt järninnehåll. 28

30 Tabell 5. Resultat från mikroskopering av ugnsväggsprov. Skärv info. Lera Magring Noter Tunnslip Anläggning Fyndnummer Material Grovlek Sortering Silt Finsand Sand Glimmer Järnoxid Accessoriska mineral Växt material Magringstyp Mängd vol. % Maximal kornstorlek mm Genomsnitt max. kornstorlek E4:31 A A, R1335, G4002, L105 B B, R2218, G2219, L102 C C, A4998 F77 Ugnsvägg F191 Ugnsvägg G O + + *?? Z?? Nat 1,8 1,3 inträngd slagg G O + + *?? Z?? Nat 1,8 1,2 F468 Ugnsvägg G O + + +?? Z?? Nat? * 2 0,8 *ev slaggmagr. G = grov, M = medium, F = fin, O = osorterad, S = sorterad, - = sparsam förekomst, * = allmänt förekommande, + = rik förekomst, Z = zirkon, Nat = naturlig magring. Järnrik slagg eller slaggrikt järn Fynden som undersökts hör huvudsakligen till kategorin magnetisk slagg, där större eller mindre mängder metalliskt järn har observerats, inledningsvis med hjälp av att de är mer eller mindre magnetiska, och senare också vid delning av styckena. Järnet, som påträffats tillsammans med slagg, är i samtliga fall rester från framställningsprocessen. Det finns inte tecken på vare sig mekanisk bearbetning eller temperaturbehandling som skulle antyda att materialet har bearbetats vidare. De flesta bitarna är små, maximalt några centimeter stora. Flera av dem är kraftigt korroderade men det har ändå varit möjligt att bedöma hur stor andel som utgörs av järn respektive slagg, samt järnets sammansättning. De flesta av de undersökta järnproverna har homogen sammansättning, men två olika sammansättningar finns i materialet i stort. Det ena är mjukt järn, alltså kolfritt eller kolfattigt. Detta finns främst i de prover som består av svampigt järn, alltså där metallen är fördelad i slaggen och inte koncentrerad till några större ytor. Detta mjuka, svampiga järn finns i F238 och F334. Lite större koncentrationer av metall finns i F254A och F467. Även i båda dessa är järnet mjukt, men det innehåller låga kolhalter. En annan, men homogen, sammansättning finns i F4 och F328A. Dessa båda utgörs av mer konsoliderad metall och är hårt stål, det vill säga det har höga kolhalter. I båda har dessutom ett fosforinnehåll noterats. Tre av de undersökta proven har en mer varierad järnsammansättning. Ett av proven, F474, uppvisar egentligen samma variation som hela provmaterialet, vilket innebär att dess områden med svampigt järn är ferritiskt (mjukt) medan mer konsoliderade ytor är av stål med hög kolhalt. F254B och F484 varierar också i sammansättning. Båda dessa utgörs av något större metallkoncentrationer som varierar från kolfattigt till kolrikt. Den variation som noterats i dessa, framförallt obearbetade järnklumpar, återfinner vi också i det ämnesjärn som också har analyserats. Detta fynd behandlas utförligare längre fram. 29

31 F4 (Yta A, R1785 G4003 L105) Beskrivning: Tämligen väl konsoliderat metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Snittet domineras av metalliskt järn, omgivet av korrosionsprodukter. Järnet är fläckvis korroderat även mer centralt. Slagg kan inte observeras i tvärsnittet. Järnet är tämligen grov- och jämnkornigt och består av perlit med cementit i kornkontakterna och cementit även som lameller genom perlitkornen. F238 (Yta B, R2583 G2584 L108) Beskrivning: Svampigt metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: I snittet finns svampigt metalliskt järn som till stora delar är korroderat. Enstaka mer konsoliderade ansamlingar av järn förekommer också. Slaggen som omger järnet består mestadels av olivinlameller och en glasfas samt varierande mängder av wüstit, hercynit och leucit. Järnet är genomgående kolfritt eller har låga kolhalter och består av ferrit, ställvis med mindre mängder perlit i kornkontakterna. F254A (Yta B, R2611 G3548 L114) Beskrivning: Svampigt till fläckvis mer konsoliderat metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Det studerade området består av metalliskt järn med slagginneslutningar och med slagg och korrosionsprodukter runt järnet. Slaggen är finkornig och innehåller olivinlameller, dendritisk wüstit och en glasfas. Järnet är ferritiskt eller ferrit med små mängder perlit i kornkontakterna. Ferritkornen är mestadels ojämna i formen. Ett mindre område har högre kolhalter och består av perlit med mindre mängder ferrit, sannolikt är det också fosforförande. Huvudsakligen är materialet dock kolfritt eller kolfattigt. F254B (Yta B, R2611 G3548 L114) Beskrivning: Svampigt till fläckvis mer konsoliderat metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm, två delar. Metallografi: Provets två delar domineras båda av metalliskt järn. I båda förekommer slagg såväl runt järnet som i form av inneslutningar. Dessutom finns en del korrosionsprodukter. Slaggen är relativt finkornig och innehåller olivinlameller, dendritisk wüstit och en glasfas i något varierande proportioner från delområde till delområde. Även järnets sammansättning varierar från område till område med en successiv förändring från ferrit till perlit. Kolinnehållet varierar alltså från helt kolfritt till kolhalter nära 0,8 %. F328A (Yta B, R2667 G2668 L103/109) Beskrivning: Tämligen väl konsoliderat metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Snittet domineras av metalliskt järn som fläckvis är korroderat och även omgivet av korrosionsprodukter. Slagg kan ej observeras i snittet. Järnet har höga kolhalter i hela snittet. Det består mestadels av perlit, lokalt med cementit i kornkontakterna. Dessutom förekommer texturer som antyder ett fosforinnehåll, i några områden. Enstaka mikrosondanalyser har gjorts för att kontrollera järnets sammansättning. Den använda mikrosonden har inte utrustning som kan analysera kolinnehållet. När sådant finns framgår det av analysresultaten på så sätt att summan av samtliga analyserade ämnen blir låg och beräkningsprogrammet som behandlar analysdata presenterar järnhalter på ca 92 % när det är cementit som analyseras. Perlit (som består av tunna lameller av ferrit och cementit) ger van- 30

32 ligtvis analysresultat på ca 98 % järn. Dessa värden uppnås i detta prov. Dessutom visar analyserna att det finns fosfor i provets kolrika faser. F334 (Yta B, R2667 G2668 L103/109) Beskrivning: Svampigt metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Provet består av en koncentration av svampigt metalliskt järn omgivet av finkornig slagg bestående av olivinlameller, en glasfas och mindre mängder findendritisk wüstit. Stycket är delvis korroderat. Järnet utgörs av finkornig ferrit. Enstaka kvantitativa analyser har genomförts med elektronmikrosond. Resultaten visar ett homogent järn, eventuellt med spårhalter av koppar. F467 (Yta C, A4998) Beskrivning: Svampigt metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Provet är kraftigt korroderat och endast små mängder metalliskt järn finns kvar i mm-stora koncentrationer. Extremt finkornig slagg med järndroppar finns också i provet men inte i direkt kontakt med det bevarade järnet. Järnet varierar något i sammansättning från ferrit och perlit i jämförbara mängder, till lokalt endast ferrit. I några mindre ytor kan fosfor möjligen finnas. Till största delen är stycket av kolfattigt järn. F474 (Yta C, A4998) Beskrivning: Svampigt metalliskt järn. Tvärsnitt, oregelbundet mm. Metallografi: Provet innehåller till största delen korrosionsprodukter. Mindre mängder av extremt finkornig slagg med svampigt metalliskt järn förekommer också. Slaggen består av olivinlameller och glas. Dessutom finns en något större koncentration av metalliskt järn som utgörs av perlit och lite ferrit längs kornkontakterna. Det svampiga järnet är ferritiskt. I detta prov finns alltså en fördelning i samma stycke som vi för övrigt ser i hela materialet med mjukt järn i de svampiga, icke konsoliderade delarna, och högre kolhalter i de större ytorna. F484 (Yta B, A3407) Beskrivning: Konvex botten som delvis täcks av gråbränd, finmagrad lera. I profil framträder därefter ett par centimeter tjockt, starkt magnetiskt skikt. Ovansidan är plan och slät med flertalet kulslagger. Bitvis starkt magnetiskt. Flera koncentrationer av metalliskt järn, största mm, omgivna av slagg och ev. lera eller bottenmaterial. Tvärsnitt, oregelbundet mm från del med tämligen väl konsoliderat metalliskt järn. Metallografi: Snittet domineras av metalliskt järn som är tämligen väl konsoliderat. Enstaka större hålrum finns dock liksom slagg, dock mest runt metallen snarare än som inneslutningar. Slaggen består av finkorniga olivinlameller och en glasfas. Järnet är grovkornigt i hela det studerade tvärsnittet. Sammansättningen varierar dock från ferrit med små mängder perlit i kornkontakter till områden där perlit dominerar, lokalt med förekomst av järnfosfid. Kolhalten är vanligtvis lägre i snittets ytterkanter än mer centralt. Järn De flesta fynden av järnföremål från undersökningen fanns på området i anslutning till kvarnlämningen och har tolkats som recenta. Intill fällsten A3557, på den undersökta yta B, påträffades två järnstycken av samma typ (s.k. fingerjärn), F532 (Figur 38) och F533 (Figur 39 42). Det senare har analyserats utförligare. 31

33 Fingerjärnen är skosuleformade. F533 är ca 250 mm lång, med en varierande bredd från 80 mm vid smalaste kortsidan till ca 110 mm vid den bredaste. Tjockleken är mestadels ca 30 mm, men vid bredare kortsidan ca 60 mm. Stycket väger knappt 3300 g. Utseendet överensstämmer med delar av den typ av järn som kanske är mest känt under sitt danska namn klode. Kloden är ett halvfabrikat i järnframställningsprocessen och utgörs av blästjärn i form av en mer eller mindre slaggrik (slaggförande) smälta som delvis slagits ihop och klyvts, men inte tvärs igenom utan så att de olika delarna hänger ihop i en kant. I södra Sverige och Danmark är det vanligt att dessa delvis kluvna stycken har fyra delar, längre norrut finns exempel på att de består av två delar (Nihlén ff; Pettersson 1982:104ff). Enligt Pleiner (2000:238ff) har den tvådelade formen haft en mycket vid spridning i såväl Europa som i delar av Asien. De fyrdelade styckena har två stycken mellandelar med i det närmaste parallella och plana långsidor, och två ytterdelar med plan insida och konvex yttersida. Ett stort antal benämningar har genom tiderna använts för denna typ av halvfabrikat. Vagn Buchwald (1995) har gjort en sammanställning och genomgång av tidigare omnämningar av dem. Även Lars-Erik Englund (2002) har behandlat frågan om olika led i processen från smälta till färdig produkt, i vilken grad sådana är bearbetade och hur de benämnts i förhållande till detta. Ordet klode har använts även i svenska varianter som klodjärn, klotjärn eller kladdjärn för att nämna några. Betydligt fler varianter och bakgrunden till användandet presenteras i mer detalj av Larsson (2000) och Englund (2002). Vår tolkning av ämnesjärnen från Bredabäck är att de utgör varsitt mellanfinger av en klode. Det i detalj studerade fyndet (533) är huvudsakligen ett mjukt järn, mestadels kolfritt. Kolhaltigt material, stål, har observerats i ett mindre område nära den tjockare kortsidan (i delprov C). Stycket innehåller också slagg. Slagginneslutningarnas mängd, storlek och form varierar något. I det område där stål har noterats är mängden slagg som störst. Något mindre slagg finns i delprov B, längs långsidan nära delprov C. I båda dessa finns också en del hålrum i järnet. I delprov A, längs motstående långsida, är andelen slagg och hålrum mindre. Slagginneslutningarna är i flera fall deformerade. De har en sådan form att det är rimligt att tolka som att järnet har bearbetats mekaniskt medan det var tämligen varmt. Järnet har alltså bearbetats något så att det blivit tätare (minskat andelen hålrum). Mängden slagg och andelen hålrum berättar ändå att det krävs ytterligare upparbetning innan järnet är färdigt för utsmidning. Vagn Buchwald (1995) har studerat några fingerjärn utförligare och även gjort metallografiska analyser av ett från Bölinge i Våxtorps socken, Halland. Det är ett av totalt 63 stycken, varav 33 mellanstycken, från samma fyndplats. Det analyserade järnet är av liknande dimensioner som järnen från Bredabäck. Det är något längre, 280 mm, varierar i bredd från 90 till som mest 120 mm. Tjockaste delen är ca 50 mm och den tunnare varierar mellan 20 och 40 mm. Vikten är något lägre, 3100 g, än de knappt 3300 g för F533. Buchwald (1995) har noterat att andelen slagg och hålrum varierar i ett tvärsnitt genom fyndet, likaså kolhalten. Kolhalten är mestadels låg men i mindre zoner, i en ytterkant, förekommer stål. Det finns alltså flera likheter mellan dessa båda analyserade fingrar. Nyligen har också möjliga delar av klodejärn påträffats på en medeltida järnframställningsplats i Markaryds socken, Småland (Forenius & Grandin 2005). Det ena som har analyserats bör vara ett mellanfinger, och består av kolstål. Det är något smalare och tjockare än järnen från Bredabäck. Dess längd är svår att avgöra eftersom originalytor saknas på dess kortsidor. Det andra järnet, som har en konvex sida, är följaktligen sannolikt ett ytterstycke, och består huvudsakligen av mjukt järn. Det järn som till yttre former mest liknar de från Bredabäck har i detta fall en annan sammansättning. 32

34 F533 (Yta B, R4848 G4849 L117) Beskrivning: Ämnesjärn. Skosuleformad. Mått: mm. Vikt: 3285 g. Bredast vid ena kortsidan, något avsmalnande mot den andra (ca 80 mm). Tjockleken är ca 30 mm över stora delar av ytan förutom vid ett område vid den bredare kortsidan där den är ca 60 mm. Tre stycken delprov har valts för metallografiska analyser (Figur 40). Delprov A har valts ca 100 mm från den smalaste långsidan, parallellt med kortsidorna, på samma långsida som det tjockaste partiet (på bredare kortsidan). Delprov B är taget på motstående långsida, parallellt kortsidorna, ca 50 mm från den bredaste kortsidan. Delprov C är taget parallellt långsidorna, centralt på den breda kortsidan. Samtliga tre prov täcker fyndets hela tjocklek. Delprov A täcker ca 40 mm från kanten, delprov B ca 20 mm från kanten och delprov C ca 30 mm från kanten. Metallografi: Samtliga analyserade prov innehåller metall, hålrum och slagginneslutningar. I samtliga förekommer mest ferrit (Figur 41), med varierande kornstorlek och kornform. Lokalt är metallen dominerad av perlit. De förhöjda kolhalterna (Figur 42) finns främst i ytterkanter, såväl mot båda långsidorna som mot den tjockare kortsidan. Totalt finns dock endast en låg kolhalt. Slagginneslutningarna är flest i ytterkanterna av ämnesjärnet. Såväl mindre som större inneslutningar finns. Centralt i ämnesjärnet är de mindre och färre till antalet. Järnet är här också tätare. Slagginneslutningarna är delvis deformerade, som effekt av bearbetning, företrädesvis i ganska varmt tillstånd. Järnets sammansättning har också kontrollerats med elektronmikrosondanalyser i delprov B. Analyserna visar att de ferritiska områdena innehåller lite fosfor, ca 0,1 0,2 viktsprocent. Även några slagginneslutningar har analyserats. Ytor på ca mikrometer analyserades. Dessa ytor täcker flera faser, i det här fallet olivin, wüstit och lite glas. Resultaten återges i tabell 6 7. Från det kolrikaste området valdes en provbit för datering. Dateringen utfördes på det kol som ingår i metallfasen. Under provbehandlingen förbränns kolet till CO 2 -gas som sedan bildar grafit som är det som används i acceleratorbestämningen. Provbehandling och analys skedde på Ångströmlaboratoriet, Institutionen för Teknikvetenskaper, Uppsala Universitet. Resultatet gav en ålder på 700±40 BP (Ua-27132). Kalibrerad ålder är AD. Totalkemisk analys processer Nio stycken slagger har analyserats med avseende på totalkemisk sammansättning. Dessa slagger har också undersökts petrografiskt. Malmer eftersöktes i närområdet men kunde inte påträffas i större omfattning. Mindre områden med järnhaltigt material observerades men utbredningen var begränsad och rostningsförsök i fält antydde att järnhalten troligen är låg. Ett av proverna analyserades dock som en möjlig malm. Slaggerna kommer att jämföras sinsemellan och med det möjliga malmprovet, för att få en insikt i processer och tekniska lösningar samt om den använda malmen. Vilka ämnen har analyserats och varför? Analysresultaten innehåller många ämnen, i såväl höga som låga halter. En del av dem är väsentliga för att avgöra malmens ursprung, andra för att karaktärisera processens huvuddrag, och ytterligare andra för att se om eventuella tillsatser har använts för att påverka processen. För att lättare kunna betrakta och utvärdera de komplexa resultaten ska vi här försöka lyfta fram några huvudpunkter, och beskriva hur de kan användas i tolkningen. I analystabellerna finns betydligt mer resultat som också kan användas till ännu mer detaljerade utvärderingar men endast ett urval presenteras utförligare. 33

35 Hur kan vi använda resultaten? För att enkelt beskriva framställningsprocessen och hur kemiska analyser kan tillämpas kan vi konstatera att summan av de ingående faktorernas kemiska sammansättning ska överensstämma med de utgående produkternas. Det betyder att allt man stoppar in i ugnen, som malm och bränsle, blandas under processen och kommer ut som metall och slagg. En del försvinner efter hand i gasform, eller går upp i rök, men resten kan vi förväntas hitta i produkten och avfallet (samt på ugnsväggens insida). Målet för järnproducenten var att tillverka en så ren metall som möjligt, i det här fallet järn. Järnet är också rent i sammansättning men innehåller spårämnen i låga halter. I stora drag återfinns dock resten i slaggen. I slaggerna finns också tämligen höga halter järn eftersom allt järn inte har kunnat utvinnas till metall. De bildade slaggerna kan alltså användas för att se vilka råvaror som använts under körningen, hur processen har pågått, om extra tillsatser har gjorts för att påverka denna och vid vilka förhållanden som slaggen har stelnat. Med hjälp av de kemiska analyserna kan vi alltså bygga på den information vi inledningsvis har fått fram om ugnarna från fältobservationerna och de okulära besiktningarna av det arkeometallurgiska materialet. Det är malmen som vanligen bidrar till den största delen av slaggernas sammansättning. Även om stora volymer kol används som bränsle, försvinner det mesta av bränslets innehåll under processen, samtidigt som malmens järnhydroxider och järnoxider successivt omvandlas till metalliskt järn. En del järn blir också kvar och binds i nya oxider och silikatmineral vilket också framkommer i de petrografiska analysresultaten. Den använda malmen består av järnhydroxider som genom rostningsprocessen har omvandlats till järnoxider övergången till metalliskt järn har alltså påbörjats redan innan malmen sattes upp i ugnen. Malmen är emellertid inte helt ren utan har sannolikt innehållit sand och lermineral. Dessa föroreningar deltog i reduktionsprocessen och bidrog till slaggens sammansättning. Det är med utgångspunkt i dessa förutsättningar som det är möjligt att uppskatta eller beräkna hur mycket metalliskt järn som har kunnat utvinnas ur malmen. Under processen har en relativ anrikning skett i slaggen av övriga ämnen, alltså till exempel kisel, aluminium och mangan. Schematiskt visar alltså järninnehållet i slaggerna en bild av effektiviteten i processen. Grovt förenklat medför det att ju lägre järninnehåll i slaggen (och högre halt av övriga ämnen) desto bättre process och större utvinning av metalliskt järn, givet att samma malm har använts. Analysresultat Analysresultaten presenteras i sin helhet i tabell 8. Huvudelementen anges, enligt konvention i oxidform. I löptexten nedan förkortas detta till de rena ämnena men i fall där siffror anges hänvisas till värden för respektive oxid, t.ex. kan halten av kisel eller aluminium omnämnas och då syftas till SiO 2 respektive Al 2 O 3. Allmän information om totalkemiska analyser återfinns i bilaga. I den nedre delen i tabell 8 presenteras ämnen som förekommer i vanligtvis betydligt lägre halter. Dessa återges i halterna mg/kg. Halterna kan förefalla låga men dessa ämnen kan vara intressanta för att spåra kemiskt släktskap mellan malm och slagg och mellan malmer. Vanligtvis är det grupper av besläktade ämnen som kan vara relevanta. Huvudkomponenterna i samtliga analyserade slagger är järn (varierar mellan 50 och 62 viktsprocent Fe 2 O 3 ), kisel (27 34 viktsprocent SiO 2 ) och aluminium (8 11 viktsprocent Al 2 O 3 ). Övriga huvudelement förekommer i lägre halter, maximalt ca fyra viktsprocent, och därunder. Det analyserade malmprovet har lägre järninnehåll (19 viktsprocent Fe 2 O 3 ) och högre kiselinnehåll (48 viktsprocent SiO 2 ). Aluminiuminnehållet är nästan lika högt som järninnehållet (16 viktsprocent Al 2 O 3 ). En sådan sammansättning representerar inte någon god malm. Provet är dock användbart för flera syften som vi återkommer till senare. 34

36 Processen Samtliga undersökta slagger har en hög kiselhalt i kombination med en låg järnhalt (Figur 43). Det innebär att smeden har lyckats tämligen väl med att utvinna metalliskt järn ur den använda malmen. Slagger från blästugnar varierar i sammansättning. Från äldre järnålder är slaggerna vanligen mycket järnrika. Halter över 80 % Fe 2 O 3 är inte ovanligt i sådana slagger. I slagger från senare blästbruk, yngre järnålder och tidig medeltid, finns det exempel på betydligt lägre järninnehåll i kombination med högre kiselinnehåll. Bland dessa finns slaggerna från Markaryd, som vi redan nämnt i flera andra sammanhang. Markarydsslaggerna har alltså högre järninnehåll än slaggerna från Bredabäck, till och med högre än i den slagg från Bredabäck som har högst halt. Kombinationen av järn och kisel på liknande nivåer finns dock i några halländska slagger. De kommer från järnframställningslokaler i Tvååkersområdet, speciellt i Järnvirke och Ugglehult i Sibbarps socken (Buchwald 2004). Också Ploquin och medarbetare (1995) diskuterar motsvarande halter i slagger ur ett teknologiskt perspektiv, där, precis som i slaggerna från Bredabäck, olivin, hercynit och en glasfas är dominerande och wüstit saknas eller finns i endast låga halter. Vad beror de höga respektive låga järnhalterna på? Vi kan relatera det till skillnader i processen, men vad har åstadkommit dessa? Är det olika ugnstyper? Ploquin med flera (1995) menar att de järnfattiga slaggerna är bildade i en blästugn, precis som de järnrikare slaggerna är, men de kan tänkas representera en övergång mellan processerna i en blästugn och en masugn. I den senare bildas ännu järnfattigare slagger. Det är alltså inte ugnstypen som sådan utan mekanismerna i processen som är olika. Dessa mekanismer har åstadkommit en bättre separation under processen så att mer järn har kunnat utvinnas och slaggen blivit järnfattig. En del i denna förbättring utgör temperaturen som har varit högre och sannolikt jämnare när järnfattigare slagger har bildats. För att uppnå dessa förhållanden kan vattendrivna bälgar vara ett hjälpmedel. I Ugglehult (se ovan) kunde användning av vattenkraft dokumenteras arkeologiskt och analyser som gjordes av slagger gav stöd åt en sådan tolkning (Strömberg 2004, Buchwald 2004). Ugglehultslaggerna har liknande järninnehåll som, och lägre än, slaggerna från Bredabäck. Genom att enbart utvärdera järn- och kiselinnehållet, och jämföra med liknande miljöer, är det alltså rimligt att fundera kring vattendrift av bälgarna även vid Bredabäck. En tolkning som är mycket tilltalande med tanke på närheten till bäcken. Finns det fler faktorer som talar för vattendrift, än enbart den tämligen låga järnhalten, och närheten till vattendraget? För att besvara detta måste vi återknyta till lokalen som helhet. Till exempel om det är praktiskt möjligt att utnyttja vattenkraften inom de ytor (B och C) där järnframställning har dokumenterats. Diskussionerna om detta följer senare, så vi får ha alternativen i åtanke en stund till. Hur som helst så har processen fungerat väl! Oavsett vilka tekniska hjälpmedel som har använts. Vilken/vilka malmer (malmtyper) har använts? Det provtagna och analyserade malmprovet kan inte definieras som bra malm eftersom järninnehållet är lågt. Det har inte påträffats någon säker malm i den arkeologiska kontexten så detta malmprov är det material vi har som representant för malmbildningsförutsättningarna i området och även om dess totala sammansättning inte kan användas för direkt jämförelse med slaggernas kan vi ändå diskutera frågan om vilken eller vilka malmer som har använts. Det är vanligt med förekomst av mangan i varierande mängder i sjö- och myrmalmer. Eventuellt manganinnehåll i en malm kan då följas till slaggerna. Samtliga slagger från Bredabäck innehåller mangan. De flesta har halter krig 1 1,5 viktsprocent (som MnO). Två slagger, från L102 inom yta B, har något högre innehåll (knappt 3 viktsprocent MnO). Dessa båda hör ock- 35

37 så till dem med högst järnhalt (Figur 44). En slaggkula som har analyserats med mikrosonden uppvisar manganhalter mellan de båda grupperna av slagger men slagginneslutningar i järnfyndet F533 uppvisar dock betydligt lägre manganinnehåll. Det är alltså rimligt att anta att det finns successiva övergångar mellan manganinnehållet i slaggerna och därmed även i malmerna. Halterna är av samma storleksordning varför en tämligen enhetlig malmanvändning kan spåras redan genom att betrakta manganförekomsten. Det analyserade malmprovet har dock betydligt lägre innehåll och kan inte direkt knytas till slaggerna. Innehållet av huvudämnen kan variera på korta avstånd inom en malmtäkt och därför är huvudelementen inte alltid de mest lämpliga att använda för att lokalisera en malm eller visa kemiskt släktskap mellan malm och slagg eller mellan slagger. För att lösa sådana frågeställningar kan vi komplettera med en utvärdering av förekomsten, eller minst lika viktigt, avsaknaden, av spårelement. Vi kan fortsätta att studera mangan och samtidigt koppla in spårämnet barium. Som nämnts ovan är varierande manganinnehåll vanligt inom malmer. Även barium har i flera undersökningar observerats relaterade till malmbildningen, och kopplad till manganinnehållet. I slaggerna är det två stycken, från yta B, som har högre manganinnehåll än övriga. Dessa båda har också bland de högsta bariumhalterna (Figur 45). Det finns dock slagger med motsvarande bariumhalt som har betydligt lägre manganinnehåll, varför barium inte enbart kan knytas till malmbildningen utan bör ha funnits i fler komponenter (se nedan). En grupp av spårämnen som är vanligt förekommande i slagger, mestadels i låga halter, är de sällsynta jordartsmetallerna (Rare Earth Elements, REE). I analystabellen utgörs dessa av ämnena från lantan (La) till och med lutetium (Lu). Som grupp är de vanligtvis lämpliga att använda som fingeravtryck för att se kemiskt släktskap. Deras förekomst och proportion kan med fördel studeras i diagramform där de absoluta halterna enligt konventionella metoder har normaliserats mot ett standardprov. Det totala innehållet av REE (Figur 46) är snarlikt för slaggerna från yta A och yta C samt för slaggerna från L102 inom yta B ( ppm). Slaggerna från L122 inom yta B, intill ugn A3407, har betydligt högre totalinnehåll av REE (som mest knappt 800 ppm). Detta är ändå betydligt lägre än hos flertalet av slaggerna från Markaryd, där halter på flera tusen ppm har noterats (Forenius och Grandin 2005). I REE-diagrammet (Figur 47) ser vi att proportionerna mellan de ingående sällsynta jordartsmetallerna är mycket lika för dem som har lägre totalhalt av REE. De två som återfinns på en högre nivå har också snarlika proportioner. Detta innebär att det rör sig om användande av malm från en och samma geologiska miljö, troligen en enda malmtäkt. Det malmprov som har analyserats motsvarar dock inte exakt den malmtäkten. Mer om malmer I de analyserade slaggerna har höga halter noterats för några spårämnen. De absoluta halterna kanske inte är så anmärkningsvärda men jämfört med slagger från andra järnframställningsplatser är de avvikande. Detta gäller bland annat vanadin som förekommer i halter mellan 200 och 800 ppm (Figur 48). I GAL:s databas med flera hundra slagger, är det bara ett fåtal som når upp till nivåer över 500 ppm. Motsvarande innehåll har dock noterats i slagger från äldre järnålder i Fyllinge socken, Halland (Grandin & Forenius 2002), samt från Markaryds socken (Forenius & Grandin 2005), på andra sidan gränsen mellan Skåne och Småland, och som diskuterats i andra sammanhang i denna undersökning, bland annat vad gäller ugnskonstruktion). Enstaka slagger från Järnvirke, i Halland (Buchwald 2004) har också liknande höga halter av vanadin, dock inte slaggerna från Örkelljunga socken som uppvisar likheter i andra sammanhang (Forenius m fl i manus). Malmprovet som togs i intilliggande våtmark var visserligen ingen bra malm att använda för järnframställning men provet visade sig vara värdefullt ur 36

38 andra aspekter. Provet innehåller nämligen relativt höga halter av några av de spårämnen som noterats i ännu högre halter i slaggerna. Detta gäller t.ex. vanadin. Även i undersökningen i Markaryd (se ovan) togs ett malmprov i en våtmark. Detta innehöll mycket låga halter av de aktuella spårämnena och det var inte möjligt att direkt påvisa en lokal malmanvändning. Det var alltså osäkert om det fanns en lokal malm med rätt sammansättning. Med hjälp av resultaten för malmprovet från Bredabäck kan vi nu, även med hjälp av kemisk sammansättning, se att förutsättning för lokal malmanvändning finns. Ett sådant resultat ger stöd åt tolkning om att lokaliseringen av järnframställningen kan ha varit råvarubaserad. Ugnsväggens eventuella inverkan Vi kan också fundera över i vilken omfattning som leran i ugnsväggen kan ha påverkat slaggernas sammansättning. Den keramiska analysen på ugnsväggsdelar visar att leran är kraftigt sintrad varför det är rimligt att anta att den delvis har smält och blandats med slaggen. Detta bör dock inte ha påverkat produkten i sig. Däremot kan inblandningen påverka vår tolkning av hur processen har skett. Därför kan det vara av vikt att försöka uppskatta omfattningen av inblandningen innan en slutgiltig utvärdering görs. Leran innehåller lermineral som är rika på bland annat kalium och aluminium. Båda ämnena varierar något i slaggerna; 2 3 % K 2 O respektive 7 11 % Al 2 O 3 (Figur 49). Kaliuminnehållet är på liknande nivå i slaggerna från Markaryd men dessa har betydligt lägre aluminiuminnehåll (ca 2 6 % Al 2 O 3 ). Här vid Bredabäck har slaggerna högre aluminiuminnehåll än slaggerna från Markaryd. Hur kan vi förklara detta? Kommer båda eller något av ämnena från andra källor, t.ex. malm eller bränsle. Om vi studerar resultaten för den analyserade malmen ser vi att även denna innehåller aluminium, men kaliuminnehållet är lågt. Det verkar alltså som om malmen kan ha bidragit med aluminium. Kan vi koppla kaliumhalten till något annat med hjälp av kombinationer med andra ämnen? Rubidium och barium är spårämnen som är kemiskt relaterade till kalium. Rubidium följer vanligen kalium i mineralen fältspat och glimmer men barium följer kalium i lermineral och glimmermineral. Rubidium och kalium (Figur 50) uppvisar korrelation i någon mån i slaggerna men korrelationen mellan barium och kalium (Figur 51) är ännu sämre. Om det endast var ugnsväggen som påverkat kaliuminnehållet borde det senare vara tydligare. Troligen kan bränslet också ha bidragit i det här fallet (se även diskussion på annan plats i denna rapport om bränslets inverkan). Resultat från analyser av järnframställningsexperiment som GAL har deltagit i, i Wales, visar att kalium, rubidium och barium faktiskt är högre i aska än i den då använda leran (resultat presenterade vid konferensen Early Iron Working in Europe, 1997). Även kalcium och dess besläktade spårämne strontium, gav en tydligare signal i aska än i lera och förändringar i kol-malmförhållandet vid olika experiment kunde följas i kalciuminnehållet i de bildade slaggerna (Larsson, Kresten & Hjärthner-Holdar 1998). Produkten Det framställda järnet har behandlats i samband med de metallografiska analyserna. Vi kan dock återkomma till det ännu en gång, vi de totalkemiska analysresultaten. Såväl mjukt, kolfritt, järn som hårt kolstål noterades i de undersökta metallproven. En annan komponent som påverkar metallens egenskaper är fosfor. Endast i ett fåtal prover kunde fosforinnehåll dokumenteras. Om tillverkning har skett av fosforförande järn brukar det kunna spåras även i slaggerna eftersom fosfor fördelar sig mellan metall och slagg under reduktionsprocessen i ugnen. Fosforinnehållet i slaggerna får betraktas som tämligen lågt och i det möjliga malmprovet är fosforinnehållet extremt lågt. Det senare innebär att om avsikten varit att tillverka fosforhaltigt järn har malmens sammansättning inte varit optimal. En sådan tillverkning kräver med andra ord tillsatser av fosforhaltigt material. Det finns dock inga tecken på detta, förutom att bränslet kan ha viss mängd fosfor, men troligen inte tillräcklig. Fosforhaltigt järn får med 37

39 andra ord strykas ur produktionslistan från Bredabäck. De produkter man tillverkade var alltså mjukt järn respektive hårt kolstål. Flera ugnar men samma process Eftersom ugnar har påträffats på ytorna B och C vet vi att järnframställning har ägt rum där. Slagg fanns dessutom på yta A, men inga säkerställda anläggningar för järnframställning. En viktig fråga inför analyserna var därför att utreda huruvida slaggerna på yta A hörde till något annat led i järnhanteringen, vilket inte har kunnat bekräftas. Slaggerna kommer, precis som de från yta B och C från järnframställning. Nästa fråga att besvara blev därför om slaggen hör ihop med någon av ugnarna på yta B och C. Morfologiskt fanns samma typer på de olika ytorna men finns det något i deras sammansättning som visar på likheter eller skillnader? Som grupp är samtliga analyserade slagger tämligen lika, vilket tydligt framträder när man jämför dem med slagger från andra platser. Som diskuterats ovan finns dock skillnader inom gruppen. Det är dock inte så okomplicerat att alla slagger från yta C är lika och skiljer sig från dem på yta B som i sin tur skiljer sig från dem på yta A. Vad gäller de ämnen som redovisats detaljerat ovan uppvisar dock slaggerna på yta A mer likheter med dem från yta C än med dem från yta B. Det är dessutom så att slagger från två olika lager inom yta B vad gäller några ämnen, skiljer sig mer från varandra än slaggerna mellan de olika ytorna. För några ämnen ser vi större likheter mellan slaggerna från L102 på yta B och de från yta A och C. Andra ämneskombinationer grupperar snarare slaggerna från L112 på yta B med de från yta A och C. Sammanfattningsvis finns det i det undersökta området en väl sammanhållen järnframställning med användande av samma malmtäkt, som sannolikt är mycket lokal, med snarlika tekniska lösningar för att genomföra processen. Diskussion tolkning Undersökningarna vid Bredabäck har givit oss ett fascinerande exempel på järnhantering i utmarksbyggd. Analyserna av det arkeometallurigiska materialet visar på en strukturerad, småskalig och väl fungerande produktion där malm från en och samma malmtäkt i en kedja av processer lett fram till färdigt järn. Jämförelser med den i närheten liggande järnframställningsplatsen i Markaryd visar även på likheter i produktionssätt. Trots många svar lämnar Bredabäck dock sinnet öppet för frågor. Hur ska vi tolka platsens närhet till vatten och möjligheten att utnyttja vattenkraft i järnhanteringen? Varför valde man att bygga fyrkantiga ugnar? Hur ska relationen mellan de tre skapade aktivitetsytorna tolkas? Nedan följer en sammanfattning där bland annat dessa frågor tillsammans med undersökningens resultat ventileras. Jämförelser med liknande lokaler Järnhanteringen vid Bredabäck utgjorde en del av en omfattande järnproduktion som var utbredd på ömse sidor om den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark. För att finna lokaler med en motsvarande järnhantering och där sannolikt en liknande ugnstyp har använts kan vi bland annat gå över gränsen till Småland. Den forna riks-, sedermera landskapsgränsen har knappast utgjort någon gräns för teknikutbyte. Gert Magnusson noterar att en tidig medeltida gränsläggning mellan Sverige och Danmark berörde områden med en utvecklad järnhantering, där såväl ugnar som övriga tekniska lösningar verkar ha varit likartade på båda sidorna av gränsen (Magnusson 1995:63). Under försommaren 2002 undersökte Smålands museum en järnframställningsplats, RAÄ 75 i Markaryds socken. Även denna undersökning var föranledd av E4-bygget. Avståndet mellan 38

40 den lokalen och Bredabäck (RAÄ 125 i Skånes-Fagerhults sn) uppgår till drygt en mil. Undersökningarna av dessa två järnframställningsplatser har visat sig komplettera varandra på ett sätt som gör att förståelsen/tolkningen av de två lokalerna har kunnat drivas längre än om de två platserna behandlats var för sig. Som exempel kan nämnas att vid RAÄ 75 påträffades ett flertal stora ugnsväggsbitar men inga kvarstående ugnsrester. Vid Bredabäck, RAÄ 125, framkom två relativt välbevarade bottnar/nederdelar till ugnar in situ (A3407 och A4998) medan större ugnsväggsbitar i stort sett helt saknades i de omkringliggande lagren. De pusselbitar respektive plats kunnat bidra med tyder på att ugnskonstruktionerna på de två platserna varit om inte likartade så åtminstone nära besläktade. De två ugnslämningarna (A3407 och 4998) vid Bredabäck antydde att ugnarnas nedre del var nära kvadratisk eller rektangulär i plan och att hörnen var något rundade (Figur 52). De bevarade delarna av respektive ugn rör sig egentligen snarast om en grop för slagguppsamling och inte den del av ugnsschaktet där reduktionsprocessen ägde rum. Bredden var i de bevarade ugnsresterna ca 0,45 0,55 m. Längden kan ha varit något liknande men var svårare att säkert fastställa eftersom den främre väggen var riven i båda ugnarna. Det fanns ingen riktigt tydlig gräns mellan ugnens botten och den framförliggande gropen där slaggen rakades ut. I ugn A4998 antydde en kvarliggande bottenslagg att ugnsbottnens längd måste ha varit minst 430 mm. Längdmåttet överensstämmer med vad som iakttagits vid RAÄ 75 i Markaryds socken. Ugn A3407 föreföll att vara något smalare mot den sydvästra, öppna sidan, där slaggen rensades ut. En avsmalnande form i plan då ugnen grävdes fram kan dock vara missvisande. Det kan inte uteslutas att ugnssidorna sekundärt har sjunkit och tryckts ihop inåt. I och med att en ugnssida revs för att underlätta rensning, och kanske även reparation, av ugnen har de kvarstående sidorna i konstruktionen försvagats kring det partiet. En bidragande orsak kan vara att ugnsväggarna var klenare byggda i denna sida/ände och att lerinfodringen inte bränts ihop och därigenom stadgat sig själv på samma sätt som i blästerväggen (mitt emot ugnslämningens öppna sida). Detta kan ha lett till att ugnslämningen fått en mer avsmalnande planform än den ursprungligen hade då ugnen var i drift. Tidigare undersökta ugnar med åtminstone delvis liknande utseende finns. År 1991 undersöktes RAÄ 46 vid Ubbalt i Vittsjö sn, en ugn som hade vissa likheter med ugnarna vid RAÄ 125 Skånes-Fagerhult sn. Enligt den 14 C -datering som redovisas är dock ugnen vid Ubbalt av yngre datum (Lu C-ålder BP 400±60. Kalibrerad ålder 2 sigma. 1410AD (62,2%) 1520AD). (Ödman 2001:58ff) Ugnen i Ubbalt var lätt päronformad i plan. En möjlig orsak till detta har antytts ovan. Den inre längden/bredden var ca 0,60 0,40 m. I den smalare, norra, kortsidan fanns en öppning, tolkad som platsen för en bortriven bröstning. Ugnsväggarna var bevarade upp till ca 0,70 m höjd och var hårdbrända hela vägen upp. I den södra väggen fanns ett hål 0,40 m över botten. Hålet tolkades som platsen för blästerforman och storleken antydde att forman varit ca 0,05 m i diameter. Tre meter söder om ugnen fanns ett stolphål som möjligen haft med bälgupphängningen att göra. På den motsatta sidan, ca 0,70 m norr om ugnens öppna sida, fanns en sten tolkad som fällsten (Ödman 2001:58ff). Slaggen i slaggvarpet och ugnens konstruktion visade att slaggtappning inte förekom vid Ubbalt (Ödman 2000:19). Ugnen vid Ubbalt verkar ha haft en forma. När de gäller de ugnslämningarna A3407 och 4998 vid Bredabäck finns det tecken som tyder på att de haft två formor, placerade ut mot varsitt hörn på blästerväggen. Huruvida ugnarna vid RAÄ 75 i Markaryds socken haft en eller två formor har inte klarlagts. 39

41 Det står helt klart att blästerluften på RAÄ 125 blåsts in i ugnen genom rör/munstycken. Tillvaratagna delar av ugnsväggar från RAÄ 75 i Markaryd visar att rören där har anslutits mot ugnsschakten genom ett trattformat parti, som smalnat av in mot schaktet, i blästerväggen. Där kan vi också se flera indikationer på att det runt blästerrören funnits en tätning av lera som fyllt ut det trattformade partiet i ugnsväggen. Det finns ingen anledning att tro att det på denna punkt sett annorlunda ut vid Bredabäck. Varför fyrkantig ugn? Vilka för- respektive nackdelar har en ugn som har en fyrkantig form i plan? Tänkbara nackdelar om hela ugnsschaktet är fyrkantigt: man får sannolikt en turbulens i schaktet som är svår att både förutsäga och kontrollera. Risken bör vara stor att temperaturen blir ojämn och att det uppstår kalla zoner i hörnen, vilket skulle kunna leda till en ojämn och ineffektiv process och att ugnen i värsta fall storknar. Chargeringen borde kompliceras något av att det bör var svårare att få en jämn fördelning av malm och kol ända ut i hörnen. Trots eventuella nackdelar kan vi konstatera att det i den aktuella regionen de facto funnits ugnar som åtminstone i de nedre delarna varit i stort sett fyrkantiga. Betraktar vi ugnens nedre del som en uppsamlingsgrop för slagg, skild från den schaktdel där reduktionsprocessen ägde rum, kanske den fyrkantiga formen inte var något problem. Det är troligt att ugnen över blästerhöjd, i den ej bevarade delen, övergick till en mer rund form, som bör ha varit mer lämplig ur processfunktionell synpunkt. Vi kan heller inte utesluta att de forna järnproducenterna besatt kunskaper, erfarenheter och idéer som sträckte sig utanför vad vi kan föreställa oss med den kunskap och kreativitet vi idag använder vid våra tolkningsförsök. I ugnarna vid Bredabäck förefaller blästerluften att ha tillförts ugnarna genom två formor. Dessa skulle då ha varit placerade ut mot blästerväggens hörn. Ett sådant arrangemang skulle sannolikt minska risken för att kalla zoner uppstod i hörnen på en ugn där åtminstone nedersta delen var fyrkantig. Den fyrkantiga formen kan emellertid ur vissa aspekter även innebära fördelar, till exempel vid slaggutrensning. Även om man tar upp en relativt bred öppning i en rak vägg i ugnens nedre del blir endast en mindre del av överbyggnaden underminerad i en fyrkantig ugn. Vill man göra en lika bred öppning i en rund ugn hamnar en proportionerligt större del av överbyggnadens tyngd över öppningen. De påfrestningar ugnen i det läget utsätts för kan i värsta fall leda till att konstruktion kollapsar. Det borde ur dessa aspekter alltså vara fördelaktigt med en fyrkantig ugn. Såväl utrensningen av större bottenslagger som eventuella underhålls- och reparationsarbeten på ugnens kvarstående delar underlättas i och med att man kan ta upp en relativt bred arbetsöppning med god åtkomlighet utan att påfrestningarna från överbyggnaden blir särskilt stora. Om ugnens läge vid en större ombyggnad/återuppförande förskjutits i längsled, till exempel längre och längre in/upp eller ned i en slänt bör raka sidor i det dike ugnen stått i ha underlättat förflyttningen. Ugn A4998 verkar efter ombyggnad ha fått ett nytt läge något längre ned i slänten. Kantstenarna som stod kvar i slänten och rester av två bakre väggar i ugnen antydde att en sådan förflyttning ägt rum. 40

42 Andra anläggningar/processer Fällsten och hopkittade kakor/slaggolv Vid Bredabäck påträffades i östra delen av yta B ett hårt sammanpressat slagglager en bit ned i ett mer normalt slagglager. Det hårda lagrets yta påminde starkt om en hopkittad slaggkaka som undersöktes vid RAÄ 75 i Markaryds socken (Forenius & Grandin 2005) och som först uppfattades som ett tilltrampat slaggolv (A19042). I det omfattande järnframställningsområdet i Gråfjell, Hedmark, Norge påträffades en slaggplatta utanför en ugn. Slaggkakan, är av huvudsakligen samma karaktär som den hopkittade slaggen i Markaryd, och består av flera materialtyper omfattande det mesta från järnframställningsområdet, som är hopkittat med limonit och sandigt material (Grandin m fl 2004). Lagrens tillblivelseprocess har diskuterats, bland annat har frågan ställts om det rört sig om ihopsmält material. Det har vid undersökning konstaterats att hopkittningen inte tycks ha skett under värmepåverkan. Snarare rör det sig om slagg och annat material, som mekaniskt malts sönder, pressats samman och kittats ihop. Ett par centimeter under ytan på det hårt kompakterade lagret vid Bredabäck låg en omsorgsfullt uppallad fällsten (A3557). Lagret tolkades som ett resultat av en mekanisk bearbetning av slagglagret, dels genom att man stått och trampat runt fällstenen, dels bearbetat en lupp/smälta på fällstenen och därigenom åstadkommit vibrationer som lett till att slagg och annat material malts sönder till en mera finkornig form. Även det avfall som uppstått vid bearbetningen av luppen/smältan bör ha bidragit till lagrets uppbyggnad/bildning. Det kan i detta sammanhang nämnas att ett mellanfinger från ett så kallat klodejärn påträffades sydväst om fällstenen. Ytterligare ett mellanfinger påträffades norr om A3557 och väster om en betydligt sämre bevarad anläggning (A4758) av liknande typ. Dessa två fynd antyder att lupppar/smältor verkligen bearbetats på denna del av järnframställningsplatsen. Den porösa slaggen i de omgivande slagglagren, vars konsistens snarast påminner om maräng, går lätt sönder. Lagret omedelbart under fällstenen såg i stort sett likadant ut som det som täckte stenen och var sammanpressat till en mycket hård kaka. Varför låg det en hård slaggkaka över fällstenen? Det kan ha funnits ytterligare en fällsten, på en högre nivå, från en yngre fas av järnframställningen på platsen. Eftersom ytan på slagglagret var jämn och avtryck av en sten saknades är ett möjligt alternativ att fällstenen i den yngre fasen har ersatts med en trästabbe med samma funktion. En trästabbe kan ha åstadkommit den platta, hårda ytan över stenen. I Markaryd påträffades ingen fällsten, eller avtryck av en sådan, i anslutning till A Även där kan man tänka sig att en trästabbe använts i stället för en sten. Det hårda lagrets yta hade stora likheter med ytan på det lager som täckte fällstenen vid Bredabäck, men det kan inte helt säkert sägas röra sig om en motsvarande konstruktion/anläggning. Stenar tolkade som fällstenar fanns på andra delar av järnframställningsplatsen vid Markaryd, och järn som har bearbetats i sådan utsträckning att fällstenar behövdes, fanns också. En spekulation! De hårda kakorna utan avtryck av fällstenar vid Bredabäck och Markaryd tillhörde yngre faser i järnhanteringen på respektive plats. Kan fällstenar ha blivit omoderna och med tiden ersatts med trästabbar? Närheten till vattnet Att fundera över utnyttjandet av vattenkraft i samband med järnhanteringen vid Bredabäck faller sig naturligt. Närheten till vattnet leder lätt till tankar om människans förmåga att tämja naturen och hypoteser om vattendrivna bälgar är inte långt borta. Tittar vi sedan närmare på 41

43 den kemiska sammansättningen på slaggerna ligger dessa inom intervallet för förhållandet mellan järn och kisel som Buchwald anger rimliga för vattendrivna bälgar (Buchwald 2004). De undersökta slaggerna har en hög kiselhalt i kombination med en låg järnhalt vilket visar på att en hög och jämn temperatur har kunnat uppnås i ugnarna. Detta är gynnsamma förhållanden för att kunna utvinna metalliskt järn och smeden bör ha varit framgångsrik i sitt arbete. Den låga järnhalten i slaggerna och närheten till vattnet talar alltså för användandet av vattenkraft. Hur ser det då ut med de praktiska möjligheterna och de arkeologiska spåren på platsen? Talar lokalen som en helhet för vattendrivna bälgar? Inom de tre dokumenterade ytorna A, B och C kan spår efter järnhantering påvisas på två av dem, dvs. yta B och C. Här har vi rester efter blästugnar, fällstenar och ansenliga slagglager. Inom yta A som är belägen vid bäcken påträffades inga anläggningar som kan kopplas till järnhantering. Vad vi idag emellertid har inom ytan är rester av grunden till kvarnkonstruktionen. Viktigt att ha i åtanke är då att den grund vi idag ser vid bäcken utgör spåren efter platsens senare verksamhet, dvs. den sågmölla som var i drift under delar av 1800-talet. Här har vi ett tydligt exempel på användandet av vattenkraften, men kopplingen till järnhanteringen vid Bredabäck är oklar. Även i anslutning till de två ugnarna A3407 och A4998 inom yta B och C som i så fall bör ha varit föremål för kraftutnyttjandet är avsaknandet av eventuella konstruktioner talande. Om vi ska föreställa oss någon typ av kraftöverföring från området vid bäcken till yta B och C bör det ha rörts sig om en omfattande anordning. Frågan bör även ställas hur en överföring på sådana avstånd har fungerat och varför inte ugnarna i så fall istället anlades i anslutning till bäcken? Inga belägg finns för att vattenkraft utnyttjats i järnframställningsprocessen vid Bredabäck, men det ligger nära till hands att fundera över möjligheterna som bäcken utgör. En eventuell hammare, någon typ av anordning för kraftöverföring eller någon annan konstruktion kan vi bara spekulera om idag. Därmed är inte sagt att vi helt kan utesluta att vattenkraften på platsen vid något tillfälle utnyttjats. Resterna av sågmöllan som idag finns inom yta A är ett bevis på detta. När det gäller järnhanteringen och vattenkraftsutnyttjandet är det svårare. Sågmöllan och dess föregångare har inneburit omfattande ingrepp i miljön vid Bredabäck. Eventuell tidigare järnhanteringsverksamhet intill bäcken blir för oss idag därför svåråtkomligt. Anläggningar i form av ugnar, fällstenar m.m. kan ha funnits inom ytan. Platsens struktur och förhållande till sin omgivning Struktur, aktivitet och datering Under fältarbetsfasen skapades de tre delytorna A, B och C. Dessa kan ses som aktivitetsytor med mer oexploaterade partier emellan. Som ovan nämnts har dessa ytor både likheter och olikheter i fråga om anläggningar och slaggernas sammansättning. Totalt togs ungefär ett tiotal prover för datering. Resultaten av dessa visar på att yta A har varit i drift under en längre sammanhängande period än de övriga två. Yta B verkar istället ha varit i bruk innan aktivitet på yta C startade. Utifrån dessa dateringar har i sin tur även ett försök till fasindelning gjorts (Larsson 2004 i manus). Totalt rör det sig om 5 faser. Faserna sträcker sig ungefärligt över ett tidsspann från andra hälften av 1000-talet eller början av 1100-talet AD fram till en period som inte går att avgränsa närmare än AD. Denna datering grundar sig på ett prov taget från sågverksgrunden inom yta A. Bortser vi från dessa fasindelningar och enbart tittar på de dateringar proverna givit oss samt resultaten av dokumentationen i fält tillsammans med de arkemetallurgiska analyserna kan vi även då skönja ett mönster. 42

44 Ser vi till att börja med på slaggerna rör det sig till största del om samma slaggtyper på samtliga ytor. Det mesta av materialet är trögflutna bottenslagger. Vad som utmärker sig är dock de två ämnesjärnen från yta B samt förekomsten av sprutslagger som kan kopplas till primärsmide främst på yta B och C. Intressant att notera är att slaggerna från ytorna A och C är så likartade. Utgör ytorna A och C egentligen en och samma produktionsplats? Ett frågetecken är vart slaggen som måste producerats i ugn A4998 på yta C tagit vägen? Kanske bör en koppling till slagglagret L105 på yta A göras. Dateringarna för detta lager och ugn 4998 överensstämmer. Möjligt är även att den s.k. täktgropen som låg mellan de två ytorna kan ha innehållit material från yta C. Denna tolkning löser upp gränserna mellan de två ytorna och kopplar ihop dem rumsligt. Slagglagret L105 på yta A bör kanske mer tolkas som tillhörande yta C istället för att ses helt isolerad från denna. Anläggningarna kopplade till järnhantering vid Bredabäck är blästugnsrester och fällstenar. Inom yta B och C är dessa anläggningar tydliga och likartade. När det gäller yta A avviker den från mönstret. Uppförandet av en kvarnkonstruktion och aktiviteterna kring denna försvårar dessutom tolkningen av strukturen. Vilken aktivitet som kan kopplas samman med järnhantering har egentligen funnits inom yta A? Har material från ytorna B och C vidarebearbetats på A? Varför är då slaggen av samma typ? Som ovan nämnts finns inte heller några belägg för att vattenkraft utnyttjats inom järnhantering på ytan. Kanske finns svaret i Bredabäcks naturliga förutsättningar och potential. Yta B är förlagd i anslutning till en omgivande våtmark där malm finns. Den nödvändiga råvaran fanns med andra ord tillgänglig i närområdet. De dateringar som finns från yta B visar dessutom på att vi här verkar ha en av de tidigaste faserna av järnhantering inom området. Antagligen kan järnproduktionen i dess initierande fas ha lokaliserats till yta B. När produktionen startades här har strukturer och rumsliga fördelningar inom lokalen vuxit fram. Så småningom påbörjades även produktion på den plats vi kallar yta C. Dateringar från ugn A4998 därifrån ger oss beskedet att den har varit i bruk under 1300-talet AD. Möjligtvis kan vi se denna som en efterföljare till verksamheten inom yta B, där verksamheten kan ha pågått från andra hälften av 1000-talet och in i 1200-talet AD. Yta A vid bäcken har enligt dateringar aktivitet från andra hälften av 1000-talet eller talet AD fram till intervallet AD som är en datering från sågverksgrunden dvs. ungefär samma dateringar som för yta B. Dateringen till trots bör inte yta A tolkas som likartad med yta B. Den eventuella verksamhet som funnits före vattenkraftsanläggningens uppförande är för oss idag diffus. Inga ugnsanläggningar, fällstenar eller dylikt som kan kopplas till järnhanteringen påträffades. Inte heller slaggerna från lagret L105 var avvikande och kunde tolkas som härrörande från t.ex. en primärsmidesfas. Sammanfattningsvis kan vi dock konstatera att järnproduktionen vid Bredabäck snarare bör kopplas samman med förekomsten av malm än tillgången på vattenkraft. Som flera gånger tidigare nämnts är beläggen för järnhantering inom yta A vaga och att den i sin tur skulle vara kopplad till vattenkraftsutnyttjande är ännu mer diffusa. Järnhanteringen vid Bredabäck bör istället ses som en av flera sysselsättningar i en utmarksbyggd där mångsyssleri var utbrett. Vi vet inte idag om järnproduktion var den första aktiviteten vid Bredabäck. Möjligt är också att bäcken som vattenkraftsresurs utgjorde var grunden till den första exploateringen av området. Upptäckten av myrmalsfyndigheter i den intillliggande våtmarken möjliggjorde järnframställning utan ditförsel av råvaror. Kanske var denna upptäckt ett naturligt resultat av en förmåga att utnyttja den lokala miljöns potential på en plats där parallella bisysslor var vanligt. 43

45 Bredabäck i ett större perspektiv Hur ser det då ut om vi blickar utanför järnproduktionslokalen vid Bredabäck? Vad har produktionen vid Bredabäck betytt sett ur ett vidare perspektiv och vad var platsens förhållande till sin omgivning? Detta är frågor som vi kommer att beröra nu men även behandla närmare i en kommande publikation. Att tolka järnhanteringen vid Bredabäck som en del av en isolerad utmarksnäring är vanskligt. Trots platsens lokala förankring bör den ses som en del av en större ekonomisk struktur. Bredabäck är beläget mitt i medeltidens gränslandskap mellan Sverige och Danmark. Denna geografiska del präglades under långa perioder av medeltiden och även därefter av politiska maktspel och krig. Gränsbygdens folk präglades dock av en intressegemenskap som i praktiken medförde en gränslöshet (Larsson 1999). Gränshandeln fungerade och blomstrade trots den styrande maktens restriktioner och bestämmelser. Södra Småland och norra Skåne dominerades av utmarksbaserade näringar som boskapsskötsel, tjärbränning och järnframställlning. Verksamheten vid Bredabäck bör räknas till en av dessa näringar. Blästbruket i dessa regioner kan klassas som en protoindustriell verksamhet som var omfattande och med en stor omsättning åtminstone till slutet av 1600-talet. Vid sidan av denna näring fanns väl utbyggda vägnät vilket underlättade transporten av varorna till sina slutdestinationer. Bredabäcks järnhanteringsplats bör ses som en länk i denna kedja av produktion. Möjligt är att inte allt järn som tillverkades på platsen var tänkt att endast täcka behovet på den egna gården utan att även säljas vidare. En jämförelse kan göras med undersökningen av järnframställningsplatsen i Markaryd. Där påträffades lämningar efter en medeltida gård och järnhantering (Forenius & Grandin 2005). Slaggvarpen som fanns där vittnar om en omfattande produktion av hög kvalitet. Så var även fallet vid Bredabäck. Produktionens omfattning De massiva lagren av slagg främst inom yta B påvisar en tillverkning av stora kvantiteter. Hur mycket järn har då framställts i ugnarna vid Bredabäck? För att kunna besvara den frågan bör vi veta hur många ugnar som ursprungligen funnits inom området, deras kapacitet samt under hur lång tid de använts. De två ämnesjärnen kan ge oss en fingervisning. De två som påträffades utgör varsitt mellanfinger av en klode. Ett finger väger ungefär 3 kg vilket betyder att en klode bör väga mellan 9-12 kg. Rimligt är att en smälta från en körning ger en klode vilket i sin tur bör avsätta ungefär lika mycket slagg rent viktmässigt. Ett ytterligare exempel på produktionens kvantitet får vi från ugn A4998. Den största slaggen därifrån vägde 6,5 kg. Utöver denna stora bottenslagg bör det ha bildats mer slagg i varje uppsättning. Möjligtvis har även en del slagg rensats ut under körning samt en del bör ha fastnat i ugnens hörn. Sätter vi denna information i förhållande till den mängd slagg som noterades i lagren på undersökningsplasten blir bilden av en avsevärd produktion tydlig. Viktigt att ha i åtanke är dock tidsaspekten. Vi vet inte under hur lång tid denna slagg har avsatts. De äldsta dateringar vi har från området är från andra hälften av 1000-talet eller början av 1100-talet och kan räknas som den äldsta indikationen på aktivitet på platsen. Därefter verkar en produktion funnits åtminstone t.o.m. slutet av 1300-talet. Vi vet inte om flera ugnar har varit i bruk samtidigt eller om en körts åt gången. Detta påverkar givetvis mängden restavfall inom produktionsytorna. 44

46 Sammanfattning Undersökningen av RAÄ 125 i Skånes Fagerhults socken omfattade lämningar efter medeltida järnhantering och en kvarnanläggning/sågverk. GAL:s arbete har främst varit koncentrerat till de lämningar som rörde järnhanteringen. Arbetet har omfattat deltagande i fält, tolkning av fältdokumentation/insamlade data och analyser, av mer naturvetenskaplig karaktär, av prover insamlade vid undersökningen. Analyser har utförts på slagg, järn, lera och malm. Utifrån de arkeologiska resultaten och olika typer av analyser har vi försökt tolka hur järnhanteringen varit organiserad och hur den fungerade. Vilka processled fanns representerade i de anläggningar som undersöktes på platsen och i de analyserade proverna? Ett försök till resonemang omkring lokalens struktur, produktionens omfattning och betydelse i ett större perspektiv har även gjorts. Parallellt med denna undersökning har vi även arbetat med material från en liknande plats i Markaryd (RAÄ75, i Markaryds socken) vilken undersöktes tidigare samma år. De två lokalerna ligger ungefär en mil ifrån varandra. Lämningarna och fyndmaterialet från dessa undersökningar visade sig komplettera varandra mycket väl. Det som saknades på den ena platsen fanns i en del fall på den andra och vice versa. De likheter som kunde utläsas i materialet tyder på att den teknologi som använts varit nära besläktad. Genom att under analys- och rapportarbetet kontinuerligt jämföra resultaten från de två undersökningarna har tolkningen kunnat drivas längre och kan betraktas som säkrare än om endast en av platserna, oavsett vilken, hade undersökts. De omfattande slagglagren samt ugnslämningarna A3407 och A4998 vittnar om en omfattande järnproduktion vid Bredabäck. En god bild av hur ugnarna har sett ut kunde skapas. Okulära studier av formen på större tillvaratagna bitar av ugnsväggar och bottenslagger tillsammans med de resterna av de två ugnarna tydde på att ugnarna hade en nederdel med en närmast fyrkantig form i plan. Denna tolkning bekräftas även av liknade ugnsväggsbitar och bottenslagger från Markaryd. Sannolikt har ugnarnas övre del, där reduktionsprocessen ägde rum, haft en rundare form i plan. Detaljer kring ugnarnas lufttillförsel uppvisar också likheter på de båda platserna. Två öppningar för blästerluften kunde noteras på ugnslämningarna vid Bredabäck. Om så även varit fallet vid RAÄ75 har varken kunnat bekräftas eller avfärdas. De allra flesta slagganalyserna visar klart att det rör sig om reduktionsslagg. Slaggen har inte tappats ur ugnen utan samlats i det fyrkantiga utrymmet i ugnens nederdel. Primärsmide har även bedrivits på platsen. Detta styrks av fällstensfynd. Vidare har analyser gjorts på fynd av järn som utsatts för en viss bearbetning. Det rör sig bland annat om delar av s.k. klodejärn. De analyserade proverna består av såväl mjukt järn som kolstål. Proverna visar att järnproducenterna tycks ha varit väl medvetna om hur man framställde järn av olika kvaliteter avsedda för skilda produkter. Huruvida det rör sig om en produktion för den egna gården eller en mer protoindustriell verksamhet där järnet sålts vidare är svårt att besvara. Troligt är dock att järnhanteringen vid Bredabäck inte fungerat som en isolerad verksamhet utan bör ses som en del av en större struktur. 45

47 Litteratur Björkenstam, N Västeuropeisk järnframställning under medeltiden. Stockholm Archaeological Reports Nr 25. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 26. Stockholm. Buchwald, V. F Om proveniensbestemmelse, med særligt henblik på de hallandske kloder. I: Medeltida danskt järn. Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under medeltiden. Red. S-O Olsson. Forskning i Halmstad 1. Halmstad. Buchwald, V. F Om jernfremstillingspladsene nær Tvååker, Halland. I: Jernmøllen i Halland. Arkæologiske undersøgelser Hikuin 31, Danielsson, E Rapport över vedartsanalyser på material från Småland, Markaryd sn. Raä 75. SU Vedlab rapport Ekman, Handbok i skogsteknologi. Englund, L-E Blästbruk. Myrjärnshanteringens förändringar i ett långtidsperspektiv. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 40. Stockholm. Forenius, S. & Grandin, L Medeltida järnframställning på en gård i skogen. RAÄ 75, Markaryds sn, Småland. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala Forenius, S., Willim, A. & Grandin, L Blästbruk under tal i Östra Spång. E4-projektet i Skåne, område V24:1. RAÄ 6:1. Östra Spång 6:1. Örkelljunga sn. Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala Grandin, L. & Forenius, S Järnframställning på en boplats i Fyllinge under förromersk järnålder. Arkeometallurgisk undersökning. Snöstorps sn, Halland. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala. Grandin, L. & Hjärthner-Holdar, E Järnhanteringsplats vid Östra Spång. Arkeometallurgiska analyser. E4-projektet i Skåne, område V24:1, FU. RAÄ 6, Örkelljunga sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala. Grandin, L., Forenius, S. & Hjärthner-Holdar, E Järnframställning på Gråfjellet. Arkeometallurgiska analyser. ID , ID Gråfjellområdet, Åmot kommune, Hedmark, Norge. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala. Grandin, L. Willim, A., Forenius, S. & Stilborg, O Järnframställning på Gråfjell. Arkeometallurgiska analyser av 2004 års undersökningar. Järnframställningsplats 8/T, Järnframställningsplats 13/J, Rostningsplatser. Gråfjellområdet, Åmot kommune, Hedmark, Norge.. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala. Hjärthner-Holdar, E., Grandin, L. & Englund, L-E Smedjan i Vantinge, Barkåkra sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Uppsala. 46

48 Larsson, L., Kresten, P. & Hjärthner-Holdar, E Magnetite ore in the bloomery process experiments and archaeological evidence. I: Crew, P. & Crew, S. (red) Early Ironworking in Europe. Archaeology and experiment. Abstracts, international Conference, Plas Tan y Bwlch, Snowdonia National Park Study Centre, September Larsson, R, Järnhantering i Vanås 2004 i manus Larsson, L., Kresten, P. & Hjärthner-Holdar, E Application of experimental data in archaeometallurgy. Examples from smelted siderite and magnetite ores. Geoarchaeological Laboratory, Research Report R Uppsala. Lindahl, A Keramiska material. I E. Hjärthner-Holdar Järnets och järnmetallurgins introduktion i Sverige. AUN 16. Uppsala. Magnusson, G Järnmöllan i Tvååker, en teknisk innovation i Danmarks bergslag? I: Medeltida danskt järn. Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under medeltiden. Red. S-O Olsson. Forskning i Halmstad 1.Halmstad. Nihlén, J Studier rörande äldre svensk järntillverkning med särskild hänsyn till Småland. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie N:r 2. Stockholm. Pettersson, Täpp J-E Blästan och blåsningen. I: Lima och Transtrand. Ur två socknars historia. 1 Myrjärn och smide. Red. Täpp J-E Pettersson, Malung. Pleiner, R Iron in Archaeology The European Bloomery Smelters. Prag. Ploquin, A., A propos des scories legeres et laitiers associes aux dechets paléosidérurgiques en France, quelques apports de la base de donees artemise-scories. s i Espelund, A. (edit.) Bloomery ironmaking during 2000 years. Seminar in Budalen Trondheim. Stilborg, O. & Lindahl, A Medeltida ugnar i Markaryd. KFLRAPPORT 04/0224. Keramiska Forskningslaboratoriet, Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds universitet. Voss, O Arkæologiske spor efter middelalderens jernudvinding i det nuværende Danmark. I: Medeltida danskt järn. Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under medeltiden. Red. S-O Olsson. Forskning i Halmstad 1. Halmstad. Ödman, A Kolonisation och järnskatt I norra Skåne med Vittsjö socken som exempel. I: Järn Wittsjöskogkonferensen Red. A Ödman. University of Lund, Institute of Arcahaeology, Report Series No. 75. Lund. Ödman, A Vittsjö en socken i dansk järnbruksbygd. University of Lund, Institute of Arcahaeology, Lund. 47

49 Figurer och tabeller Figur 1. Utsnitt ur GSD-Röda Kartan, Skåne län, med platsen för undersökningen markerad. Karta tillhandahållen av UV Syd. 48

50 Figur 2. Det undersökta området med ytorna A, B och C markerade samt anläggningar och lager. Plan tillhandahållen av UV Syd. 49

51 Figur 3. Del av undersökningsyta A ned mot Bredabäck. Figur 4. Del av undersökningsyta B i vinterskrud. N W E S :2A Meters Figur 5. Plan över järnhanteringens anläggningar vid Bredabäck. 50

52 Figur 6. Ugnen A3407. Den främre väggen har sannolikt tagits bort i samband med slaggutrensning. De bakre hörnen är kraftigt värmepåverkade. Foto från öster. Figur 7. Ugnen A3407, med sekundär bottenhäll framrensad. Foto från öster. Figur 8. Ugn A4998 i olika stadier av framrensning. På bilden överst skymtar de stensatta kanterna fram i markytan. Nedre bilden till vänster visar kvarliggande bottenslagg från ugnens sista användning. Nedre bilden till höger visar att ugnen ursprungligen stått längre in i slänten. 51

53 Figur 9. Fällstensplats A3557. Överst skymtar fällstenen fram under en hårt kompakterad kaka av bl.a. slagg. Därunder syns fällstenen och omgivande krans av stenar. Till höger syns fällstensplatsens läge i förhållande till ugn A3407 till höger om den nedschaktade ytans bortre ände. 52

54 N W E S pol ygon G rävenhet E4:31 SU (S2002:95) Figur 10. Spridningsbild över den totala mängden trögfluten slagg i undersökta rutor, baserad på vikt (i gram). 53

55 N W E S polygon Grävenhet E4:31 SU (S2002:95) Figur 11. Spridningsbild över den totala mängden magnetisk slagg i undersökta rutor, baserad på vikt (i gram). 54

56 N W E S polygon Grävenhet E4:31 SU (S2002:95) Figur 12. Spridningsbild över den totala mängden ugnsväggsbitar i undersökta rutor, baserad på vikt (i gram). 55

57 Figur 13. F484 från blästugn A3407. Bottenslagg. Överytan är huvudsakligen plan och flera kulformade slagger kan urskiljas i ytskiktet. Figur 14. F484 från blästugn A3407. Bottenslagg. Bottenytan är konvex och täcks delvis av bränd lera. Figur 15. F477 från blästugn A4998. Bottenslagg, överyta med kolavtryck. Avlång med spetsigare del (till vänster) som motsvarar ugnens öppningsdel. Figur 16. F477 från blästugn A4998. Bottenslagg, undersidan. I bottenskållans tunnaste och smalaste del fanns ett utskjutande, längsgående parti på undersidan. 56

58 Figur 17. F287, del av bottenslagg. Undersida med åsformad utväxt. Figur 18. F287, mikrofoto, tämligen högt upp i snittet. Slaggen innehåller olivinlameller (ljust grå) dendritisk wüstit (ljus) och en glasfas (grå). Mörkare, oregelbundna fläckar är hålrum. Figur 19. F287, mikrofoto, något längre ner. Samma mineralinnehåll, men finkornigare än högre upp i slaggen (föregående figur). Enstaka droppar av metalliskt järn finns också (vita). Figur 20. F287, mikrofoto, närmast bottenytan. Slaggen är här allra finkornigast på grund av hastig avkylning. Den innehåller olivinlameller (ljust grå), en glasfas (grå) och enstaka små droppar av metalliskt järn (vita). 57

59 Figur 22. F21, tvärsnitt genom den åsformade bildningen. Figur 21. F21. Slagg med åsformad utväxt, ett möjligt avtryck från kant eller hörn i ugnen Figur 23. F21. Mikrofoto på den finkorniga, homogena slaggen som i hela snittet består av olivinlameller (just grå) och en glasfas (grå). De oregelbundet rundade formerna är porer. Figur 24. F21. Samma slagg som i föregående figur. I högre förstoring framträder två olika storlekar på olivinlamellerna. Dessutom finns finkorniga kristaller av hercynit (liknande grå färg som olivinlamellerna). 58

60 Figur 25. F412. Tvärsnitt genom avlång slagg med en tydligt rundad sida (nedåt i bild). Figur 28. F245. Avtryck av blästeringång. Rester av bränd lera men mestadels slagg som sekundärt fastnat runt blästeringången. Figur 26. F412. Mikrofoto på den finkorniga, homogena slaggen som i hela snittet består av olivinlameller (ljust grå) och en glasfas (grå). De oregelbundet rundade formerna är porer. Centralt i snittet. Figur 29. F245. Mikrofoto med detalj på metalliskt järn (vitt) som finns koncentrerat i slaggen, och som förklarar styckenas ställvis kraftiga magnetiska drag. Figur 27. F412. Mikrofoto från ytterkant av slaggen som är betydligt finkornigare men med samma mineralinnehåll som i föregående figur. Figur 30. F245. Mikrofoto som visar övergången från det leriga materialet och slaggen. Gränsen markeras av diagonalen från nedre vänstra hörnet till övre högra hörnet av bilden. Det leriga materialet är delvis smält och blandat med slaggen. Slaggen består av en glasfas (grå) med dendritisk wüstit (ljus) och droppar av metalliskt järn (vita). 59

61 Figur 31. F168. Slagger och bränd lera med olika typer av avvtryck. Det i mitten sannolikt efter blästeringång. Figur 32. F154. Avtryck av blästeringång. Rester av bränd lera men för övrigt format av slagg som sekundärt har fastnat runt blästeringången. Figur 33. F415. Avtryck av blästeringång. Ett tunt skikt av bränd lera formar blästeringången. Stycket i sig består dock huvudsakligen av slagg som byggts på under reduktionsprocessen. I detta fynd framträder också avtryck av blästerrörets kortsida. Figur 34. F488. Avtryck av blästeringång. Ett tunt skikt av bränd lera formar blästeringången. Stycket i sig består dock huvudsakligen av slagg som byggts på under reduktionsprocessen (tydligt i högra delen). 60

62 Figur 35. Mikroskopfoto i polariserat ljus av TS A, E4:31. Ugnsväggsprov F77. Figur 36. Mikroskopfoto i polariserat ljus av TS B, E4:31. Ugnsväggsprov F191. Figur 37. Mikroskopfoto i polariserat ljus av TS C, E4:31. Ugnsväggsprov F468. Inträngd slagg i nedre vänstra hörnan. 61

63 Figur 38. F532. Fingerjärn. Påträffat i anslutning till fällsten A3557. Figur 39. F533. Fingerjärn. Påträffat i anslutning till fällsten A3557. Detta fynd har analyserats och provtagningsområdena framträder i bilden. Figur 41. F533. Fingerjärn, delprov C. Mikrofotot illustrerar den dominerande sammansättningen i järnet med ferrit (svagt bruna fält) och lite slagginneslutningar (grå). Stycket utgörs till största delen av mjukt järn. Etsat prov. Figur 40. F533. Fingerjärn. Påträffat i anslutning till fällsten A3557. Proven har lyfts ut från sina respektive delar och roterats. Delprov A (överst) är det som har störst andel metall. Delprov B (nere till vänster) och framförallt delprov C (längst till höger) har en del innesluten slagg (mörka fläckar) och hålrum. Figur 42. F533. Fingerjärn, delprov C. I begränsade områden i fyndet finns stål. Här i varierande proportioner av perlit (blå-brun) och ferrit (ljus). Även slagg och rost finns i bilden (grå). Etsat prov. Kolhalten var tillräckligt hög för att genomföra en 14 C-datering. 62

64 Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd Fe2O3 (viktsprocent) SiO2 (viktsprocent) Figur 43. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av järn och kisel i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005) Fe2O3 (viktsprocent) 60 F241 F17 F386F73C F375A F412A F477 F287 F Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd MnO (viktsprocent) Figur 44. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av järn och mangan i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005) Ba (ppm) F477 F412A F241 F17 F73C F375A F287 F F386 Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd MnO (viktsprocent) Figur 45. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av det totala innehållet av barium och mangan i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005). 63

65 800 F241 Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C 600 REE (tot) (mg/kg) F412A F17 F375A F386 F477 F73C F287 F266 Figur 46. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av det totala innehållet av sällsynta jordartsmetaller (REE) och mangan i slagger och malmprov MnO (viktsprocent) 1000 (mg/kg) prov / (mg/kg) kondrit CI Bredabäck, Skånes Fagerhults sn A, F17 A, F73C B, F241 B, F266 B, F287 B, F412A C, F375A C, F386 C, F477 Malmprov REE (atomnummer) Figur 47. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av sällsynta jordartsmetaller (REE) i slagger och malmprov. Halterna är normaliserade mot referensprov F241 F375A V (mg/kg) 600 F17 F386 F412A F266 F73C F287 F477 Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd Be (mg/kg) Figur 48. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av beryllium och vanadin i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005). 64

66 16 12 F386 F375A F477 Al2O3 (viktsprocent) 8 Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd F266 F17 F73C F412A F287 F K2O (viktsprocent) Figur 49. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av kalium och aluminium i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005) Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd Rb (mg/kg) 80 F477 F375A F17 F241 F412A F73C 40 0 F266 F386 F K2O (viktsprocent) Figur 50. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av kalium och rubidium i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005) Bredabäck, Skånes Fagerhults sn Totalkemisk sammansättning Fyndnummer Yta A Yta B Yta C "Malmprov" Markaryd F266 F477 Ba (mg/kg) F412A F287 F241 F73C F17 F375A F K2O (viktsprocent) Figur 51. Totalkemisk sammansättning. Fördelning av kalium och barium i slagger och malmprov. Som referens visas också slagger från Markaryds sn, Småland (Forenius och Grandin 2005). 65

67 Figur 52. Rekonstruktionsförslag för ugnen A3407. Bildbearbetning S. Forenius. 66