De glömda kvinnornas röst

Transkript

1 De glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

2 kongo_inl.indd

3 Birger Thureson De glömda kvinnornas röst Doktor Denis Mukwege och kampen för människovärde i krigets Kongo Libris förlag Örebro kongo_inl.indd

4 Copyright Birger Thureson och Libris förlag, Örebro Omslag och formgivning: Maria Mannberg Omslagsbild Erika Stenlund Tryck: WS Bookwell, Finland 2009 isbn: Boken ges ut i samarbete med pmu Interlife och har finansierats med stöd av echo (European Commission s Humanitarian Aid department) och Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete). Sida och echo delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. Ansvar för innehållet är uteslutande författarens. kongo_inl.indd

5 Innehåll Förord 7 Hoppet lever trots allt 9 våldtagna och utstötta Bertha Mbile Misabiko, 32 år 21 Helena Mneabiruga, 37 år 27 Kika Ngalia, 44 år 32 Maua Songola, 19 år 35 Vumilia Kakamiko, 43 år 38 Sofi Bahozi, 37 år 41 Machozi Fatuma, 60 år 43 Bora Salome, 28 år 46 Justine Sirere, 33 år 50 kongo_inl.indd

6 Nakangu Lorhagwa, 48 år 57 Shukuru Francine, 15 år 61 Balolage Biwimwa, 18 år 66 Charline Bukenowa, 13 år 70 Våldtäkt ett vapen i krig 73 kampen för människovärde Denis Mukwege läkaren som blev de glömda kvinnornas röst 83 Krisernas Kongo 113 Vägen vidare 129»Ett exempel på lyckat bistånd«135 appendix fvv Här rehabiliteras de våldtagna 142 echo 145 Sida 147 pmu InterLife 149 kongo_inl.indd

7 Förord den här boken handlar om ett biståndsprojekt. Men den handlar framför allt om människor. Om de glömda kvinnorna i Kongo- Kinshasa (det officiella namnet är Demokratiska republiken Kongo, i fortsättningen i denna bok kallas landet rätt och slätt Kongo), de som utsatts för brutala och tortyrliknande våldtäkter i kriget. Deras berättelser är skakande. Den handlar också om läkaren Denis Mukwege, som vigt sitt liv åt att upprätta dessa kvinnors värdighet, fysiskt och psykiskt. Han som dessutom blivit de våldtagna kvinnornas röst i världen. Här berättar han om sin väg från det fattiga pastorshemmet i Bukavu till frontlinjen i kampen för mänskliga rättigheter. En väg där han mer än en gång riskerat livet. Den kongolesiske läkarens gärning har belönats med fn:s män- 7 kongo_inl.indd

8 niskorättspris och Olof Palmepriset. Han utsågs också 2008 till Årets afrikan av den stora nigerianska tidningen The Daily Trust. Denis Mukwege är grundare och chef för Panzisjukhuset i Bukavu, som drivs av den svenska pingst rörelsens systerkyrka Cepac. Detta missionssjukhus, som är ett mönster inom afrikansk hälso- och sjukvård, får ekonomiskt stöd från Sverige och andra länder. De glömda kvinnornas röst är dock inte en bok om Panzisjukhuset, utan om ett fristående projekt inom sjukhusets ram. Det administreras av den svenska pingstmissionen (pmu InterLife) och finansieras av eu:s biståndsorgan European Commission s Humanitarian Aid department (echo) och av Sida. Biståndsminister Gunilla Carlsson som på plats studerat projektet, kallar det för ett exempel på lyckat bistånd.»vi är stolta över att få göra detta tillsammans med pmu InterLife«, säger hon i en intervju i boken. Med insamlade medel finansierar svensk pingstmission sidoprojektet Dorkas. Det är ett kvinnocenter och en sluss ut i samhället för de våldtagna kvinnor som utestängts från sina familjer och från bygemenskapen. För arbetet med de glömda kvinnorna handlar inte enbart om att ge nödvändig medicinsk vård och bearbeta trauman, utan också om att hjälpa dem återerövra livslusten och återfå framtidshoppet. 8 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

9 Hoppet lever trots allt det kunde vara hopplöshetens högkvarter. Hit till Panzisjukhuset i Bukavu kommer nämligen våldtagna och traumatiserade kvinnor, främst från Sydkivu, men också från närliggande regioner. Några är från Burundi och Rwanda. Civila organisationer hittar offren för det sexuella våld som är en del av den blodiga konflikten i området, och skickar dem till Panzisjukhuset. Drabbade kvinnor hör sjukhusets radioprogram där man informerar om möjligheten att få vård och söker sig hit. Någon olyckssyster har berättat att det finns ett sjukhus i Bukavu där man tar hand om våldtagna kvinnor i alla åldrar. Männens slagfält. Krigets offer. Sönderfallets skörd. 9 kongo_inl.indd

10 En tidig förmiddag när solen långsamt men omsorgsfullt torkar nattens regn ur glittrande gräs vandrar jag genom sjukhusområdet ner mot den plats där kvinnorna bor och arbetar just det, arbetar i väntan på att bli färdigbehandlade. Där kan man se att offerbilden inte är hela bilden. Att svärtan inte är total. Jag möts av leenden. Jag hör skratt så uppriktiga och hjärtliga, att de inte kan vara spelade. Det är skratt födda i glädjen över att solen går upp efter en mörk natt och att livet går vidare trots allt. Och att livet rent av kan vara värt att leva. Nej, alla ler inte. Alla skrattar inte. Där finns äldre kvinnor med tunga ansikten och inåtvänd blick som sitter alldeles orörliga på sina träbänkar eller på en utbredd matta i gräset. Många av dem har förlorat allt i kriget. Man. Barn. Hus. Getter. Livsgnista. En del av dem har nästan förlorat förståndet. Där finns unga flickor, späda människoplantor som har något skört och skyggt över sina ansikten. De viker bort blicken när jag möter dem. En del bär ett barn på sin rygg. Kanske frukten av månader som sexslav åt en milisgrupp, en tid som för alltid har märkt deras liv. De ler inte. De skrattar inte. I varje fall inte än. Kanske kommer de att göra det en dag, det vet jag inte. Men det är förmodligen en lång väg dit. Men andra tycks ha hämtat kraft ur en osynlig källa. De är systrar i bedrövelsen som bestämt sig för att detta inte är slutet. Som aktivt och medvetet och med stöd av en professionell omgivning i form av läkare, sjuksköterskor, psykologer och socialassistenter söker en väg vidare. En del av dem är fullt upptagna med att tillverka korgar och mattor 10 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

11 eller något annat hantverk. Det är en sysselsättning som fyller en terapeutisk funktion. Men som också är ett ekonomiskt stöd. Här får de allt material gratis. De får ta med sig sin färdiga produktion och sälja när de återvänder hem eller börjar sitt nya liv på en ny plats. De sitter i grupper och arbetar. Pratar. Delar varandras såriga minnen. Och finner att det är en läkedom inte bara att berätta, utan att också lyssna på andras fruktansvärda erfarenheter. Man är inte ensam i sin olycka, och i den upptäckten ligger en styrka. Det är som om smärtan lindras när den delas. Panzisjukhusets psykolog Cecile Kamwanya berättar hur viktigt det är att nya våldtäktsoffer som anländer till sjukhuset inlemmas i en grupp och får lyssna till andra utsatta kvinnors historia.»offren för det sexuella våldet kommer inte bara hit med fysis ka skador, de har också svåra emotionella problem. Många av dem har stötts ut av familjen och lokalsamhället. De är utpekade och utfrysta. De saknar självförtroende. En del isolerar sig, drar sig undan. Det är inte ovanligt att våra patienter allvarligt funderar på självmord. En del kvinnor som utsatts för en brutal våldtäkt tror att deras erfarenhet är unik, att de är ensamma om sin fruktansvärda upplevelse. Därför låter vi nya patienter ingå i en grupp där deltagarna hunnit längre i behandlingen och öppet vågar beskriva det som skett. Det hjälper den som är ny att öppna sig och berätta. Den 11 kongo_inl.indd

12 som just kommit hit och har det väldigt svårt på många sätt, får lära sig att det finns kvinnor som har det ännu värre. Det är en nyttig insikt.«cecile Kamwanya betonar betydelsen av att sjukhuset är en välkomnande miljö. Här ska kvinnor med inre och yttre sår helas, och då är det viktigt att de känner sig hemma, känner sig trygga. Och delaktiga. Därför gör man mycket tillsammans. Inte bara i de grupper som ägnar sig åt hantverk av olika slag. Man sjunger och dansar i speciella samlingar. Sjukhuset organiserar utflykter till olika platser i Bukavu med omnejd. Ibland går man bara ut och äter tillsammans på en restaurang. Men det gäller att gå varsamt fram och att se varje individs behov. Inte heller våldtäktsoffer är en homogen grupp. Därför kartläggs den kulturella bakgrunden som kan förklara individens beteende. Och behandlingen bygger på ytterst individuella bedömningar. I dalgången bakom de ursprungliga sjukhusbyggnaderna finns en stor, öppen hall där kvinnorna gärna samlas. Där hålls också seminarier och kurser. Men den här dagen hör jag pärlande skratt från ett hörn längs inne i hallen. Där sitter Esther Munyerenka, en av projektets åtta social assis tenter. Hon och en annan kvinna, en av patienterna, håller varandras händer och skrattar så att tänderna lyser i skumrasket. Jag förstår inte vad de säger men går ändå närmare. Jag känner Esther sedan tidigare denna 12 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

13 urbild av moderlighet och värme och omsorg. När de skrattat färdigt ber jag socialassistenten berätta om sitt arbete. Jag får veta att socialassistenterna är sjuksköterskor, som tränas i traumabearbetning av psykologer och andra experter. De fungerar som ett socialt kitt i de våldtagnas vardagsliv på sjukhuset. De är guider i en tillvaro fylld av förvirring och förtvivlan och frågetecken inför framtiden. Esther säger:»jag är här för att hjälpa till att hela de här kvinnornas inre sår. Många har blivit våldtagna inför sin egen familj, i vissa fall har milismännen tvingat nära släktingar att utföra våldtäkten. Allt för att förnedra kvinnan och hennes närmaste. Så när de kommer hit är deras inre trasigt. De måste helas. På morgonen går jag hit ned och hälsar på bland kvinnorna. Vi sjunger tillsammans en stund, och jag talar med så många som möjligt. Ganska snabbt märker jag och andra social assistenter vilka som är öppna och vid gott humör och hoppfulla, och vilka som är inåtvända och helt fyllda av bekymmer och inte mår bra. Vi för privata samtal med dem som har det svårast. Vi tar upp deras individuella problem, vi lyssnar och låter dem prata, vi försöker skingra oron. En del lyser upp, blir glada och tackar för hjälpen, andra behöver kanske kontakt med psykologen för mer avancerad behandling. Och ibland ser jag hur de som lyst upp under ett samtal några timmar senare sjunker in i sin sorg och ensamhet igen. Då får man ta en ny kontakt och prata vidare om det som är svårt och 13 kongo_inl.indd

14 gör ont. Det gäller att hitta något positivt, att ge dem livslusten tillbaka. Som socialassistent ger jag också kvinnorna praktiskt träning, jag lär dem till exempel hur man sköter sin hygien, vad som är nyttigt att äta, hur man bäst tar hand om sina barn.«de utsatta kvinnorna behöver stöd och hjälp när det gäller en mängd praktiska problem. De står inför svåra beslut inför framtiden. När de kommer hit är de vilsna, förvirrade, såriga till kropp och själ, livet har tagit en vändning som är oerhört dramatisk och tragisk. Framtiden är en dimbank, som tycks ogenomtränglig. Sjukhuset är i sig en ny och främmande miljö. Men där möts de av vänlighet och värme. För en del ger den medicinska och psykologiska behandlingen hopp för andra ser det mörkare ut. Men för alla är ändå sjukhuset en oas av trygghet. Oron gäller framtiden och riskerar att kantra över i ångest och förtvivlan. Då är det lätt att paniken tar över rodret och styr livet. Inom ramen för projektet på Panzisjukhuset, som administre ras av pmu InterLife och finansieras av eu:s biståndsavdelning echo och Sida, görs ett förebyggande, rådgivande arbete. Det finns till exempel risk att en våldtagen kvinna som övergivits av sin man och sin släkt och stötts ut av lokalsamhället, inte ser någon annan möjlighet att försörja sig än att bli prostituerad, att sälja den kropp som redan blivit skändad och förnedrad. Den risken kan inte mötas med moraliska fördömanden, det krävs praktiska råd som hindrar att kvinnan trampar ned sig i prostitutionens hopplösa träskmark. Man måste hjälpa 14 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

15 henne att finna andra vägar till försörjning, vägar till en människovärdig framtid. Där finns då psykologer med sitt professionella stöd, och där finns Esther och hennes kolleger med sina kunskaper, sina livserfarenheter och inkännande värme. Och där finns kvinnocentret Dorkas och andra sidoprojekt, där de som behandlats på Panzisjukhuset får utbildning och mikrokrediter och kan hitta en väg framåt för sig själva och sina barn. De dagar som jag vistas på sjukhuset i Bukavu för att göra intervjuer tar jag så ofta som möjligt chansen att bara gå omkring på området. Det är en brokig värld, full av aktiviteter, full av liv. Och död. Där finns ju inte bara de kvinnor som blivit våldtagna och som på annat sätt drabbats av krigets förbannelse, där finns patienter av alla slag. Små barn tultar omkring, med eller utan mödrar. En del med uppsvällda hungermagar. Gamla människor rör sig långsamt och försiktigt över stenlagda gångar. Unga pojkar hoppar omkring med hjälp av kryckor. Vita rockar fladdrar förbi i alla riktningar eller klungar ihop sig i en kort minikonferens på väg mellan operationssalar och sjuksängar. Sjuktransporter anländer, andra bilar samlar grupper av kvinnor som ska forslas hem till byn efter avslutad behandling. Ibland skär ett rop genom luften; högljudd gråt sprider sig från individen till gruppen, ropet växer i omfång och styrka. Någon är död. Sjukdomen kunde inte botas. Livet är slut. Anhöriga öppnar smärtans slussar och låter sorgens flod välla fram. Ropen och gråten berättar att 15 kongo_inl.indd

16 även den bästa sjukvård har sin begränsning, att den inte kan förändra livets grundvillkor, nämligen att det är ändligt, att döden till sist drabbar oss alla. Och jag påminns om att detta är Afrika, inte Sverige där döden och sorgen diskret stuvas undan så att omgivningen inte ska bli störd. Smärtans rop skär djupast när ett litet barn har dött, när moderns förtvivlan tycks gränslös och omgivningens tröst utan verkan. Jag hör det en dag när en procession går förbi med en liten vit kista. Då tänker jag igen på dessa kvinnor som kommit hit med alla sina mörka minnen av familjemedlemmars död. Makar, söner, döttrar, bröder och systrar som brutalt och meningslöst plågats till döds av rebeller, milisgrupper och soldater utan nåd och barmhärtighet. Nu sörjer de med andra, deltar i deras gråt, och för en stund kan jag tycka att det är Kongos historia som blottas likt ett öppet sår. När ska plågan ta slut för detta folk? Och så den andra sidan hoppets ton som jag också hör bland sjukhusets byggnader. Kanske klarast och tydligast i de morgonsamlingar som hålls på den rektangulära gården med grovt, nyklippt gräs och välskötta blommor under den öppna himlen och med sittplatser under tak. På kortsidan står en talarstol med mikrofon, och alldeles intill, på ena långsidan, agerar vissa morgnar en kör uppbackad av trummor. Kvinnan som spelar på trummorna med stor energi ser ut som om hela hon är fylld av lycka. Kvart över sju samlas de här, patienter som inte är bundna vid 16 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

17 sängen och personal som har tid. Man sjunger tillsammans, kraftfullt och rytmiskt. Tillfälliga gäster på sjukhuset presenteras. Någon läser tröstande bibelord och talar, uppmuntrande och upplyftande, för att ingjuta hopp och förtröstan i nedstämda sinnen. Man sjunger igen, klappar takten när rytmen lockar till det, och morgonsolen får fukten i gräset att glittra. En morgon är Lauri J Romanzi med i morgonsamlingen. Hon är en läkare från New York city, som inom ramen för Panzisjukhusets samarbete med Harvard University är på tillfälligt besök i Bukavu. Efteråt säger hon till mig:»jag är inte särskilt religiös, men det här, det är bra terapi. Det är nyttigt för kvinnorna«. Jag begriper vad hon menar. Den dagliga morgonbönen är ett av de tillfällen på Panzisjukhuset då hopp förmedlas till de hopplösa, då glädjen bryter igenom sorgens tunga svarta slöja på samma sätt som de första solstrålarna jagar nattens kompakta mörker på flykten. Det är en del av rehabiliteringen, av vägen tillbaka till livet. När jag går från den rektangulära gården hör jag fortfarande sången, den gungande rytmiska melodin, orden som jag inte förstår och ändå förstår. 17 kongo_inl.indd

18 kongo_inl.indd

19 Våldtagna och utstötta kongo_inl.indd

20 kongo_inl.indd

21 Bertha Mbile Misabiko, 32 år»han sköt med gevär rätt in i mitt underliv«jag ber henne berätta sin historia. Hon tvekar.»så många journalister har kommit och intervjuat de våldtagna kvinnor som får vård på Panzisjukhuset. Journalisterna har lovat att deras berättelser ska stoppa kriget. Men ju mer vi berättat desto värre har situationen blivit här i östra Kongo.«Våldtagna och utstötta åriga Bertha Mbile Misabiko är besviken. Vi möts just i början av regntiden i oktober Vägarna är leriga och hala. Genom Bukavu, som en gång var östra Kongos glänsande pärla vid stranden av Kivusjön men nu är söndertrasat av krig och jordbävningar, ringlar ändlösa köer av fotvandrare längs vägarna. Människorna halkar omkring i lervällingen, bilarna maler långsamt fram där luckor i detta lämmeltåg öppnar sig, motorcyklarna tar fräcka och farliga gen vägar i trafiken och stänker ner fotgängarna. Hit till Bukavu kommer flyktingar från de vidsträckta regioner där beväpnade milisgrupper och arméer terroriserar byarnas invånare, skrämmer dem till underkastelse, kräver dem på skatter, våldtar kvinkongo_inl.indd

22 norna, slår ihjäl de motspänstiga. Eller bara slår ihjäl när andan faller på män, kvinnor och barn. I Bukavu kan de leva någorlunda trygga under ett paraply av fnsoldater. Men den dagliga jakten på något att äta är tröttsam, och hopplösheten kommer lätt smygande över den som flytt ett uselt liv i tro att det finns ett bättre. Jag sitter i Panzisjukhusets gästhus med Bertha och tolken Märtha- Greta Halldorf, som levt här i många år och inte bara kan språket utan också kulturen och människorna. Hon ser också Berthas tveksamhet och resonerar med henne om nyttan av att berätta. Jag lovar inte att intervjun med henne ska stoppa några krig, men kanske att den kan väcka en och annan i den andra världen, den som ligger ljusår från Berthas värld, så att de förstår vad som pågår. Och åtminstone försöker göra något åt eländet. Så hon börjar berätta om uppväxten i byn Mboko i territoriet Fizi. En uppväxt med 23 syskon hennes pappa hade fyra fruar. Familjen levde på jordbruk och fiske. Och om det som hände när Bertha var 25 år, hade gift sig och flyttat till Uvira.»En av mina svägerskor hade dött. Jag reste genast till mina föräldrar för att vara med på begravningen. Vi var några som skulle gå och hämta den avlidnas kropp och flytta den till platsen för begravningen. Vi gick genom skogen. Jag och en äldre kvinna kom ifrån den övriga gruppen, vi gick ett stycke efter de andra. Plötsligt 22 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

23 dök en rwandisk soldat upp på vägen. Han var beväpnad och krävde att vi skulle vända. Vi fick inte gå längre, sa han. Vi tänker inte vända, sa vi. För vi ska hämta en död släkting som ska begravas. Då sa soldaten att min kamrat kunde få fortsätta, men jag skulle stanna och hjälpa honom med en sak. Det rann en flod en bit från vägen. Han krävde att jag skulle bära honom över floden. Det var ju omöjligt, så jag sa att det kan jag inte. Då tvingade han mig av vägen och in på en liten skogsstig och sa att han skulle döda mig eftersom jag trotsade honom. Så vräkte han ned mig på stigen och började slita kläderna av mig. Då hörde jag någon komma. Jag skrek på hjälp så mycket jag orkade och försökte samtidigt slå mig fri. Det dök upp en man på stigen, men han vågade inte ingripa utan försvann från platsen så fort han kunde. Jag försökte värja mig mot soldaten och fortsatte att slåss med honom så gott jag kunde. Då hörde jag gevärseld tätt inpå mig. Det var flera skott. Soldaten sköt mot min vagina, men jag fattade inte vad som hände, kände bara att det gjorde fruktansvärt ont. Och jag slogs för mitt liv. Soldaten kastade geväret och drog sin kniv och hotade att skära halsen av mig. Men på något märkligt sätt fick jag kraft att slå undan kniven. Han tappade den. Soldaten trodde väl att jag var döende och blev överraskad. Jag lyckades släpa mig undan från mannen, som tog på sig de kläder han tagit av sig för att ligga med mig. Sedan stack han bara iväg. Då hade jag fallit ihop bland träden och orkade ingenting. Jag kände hur kläderna från midjan och nedåt blev alldeles kladdiga av blod. Våldtagna och utstötta 23 kongo_inl.indd

24 Den äldre kvinna som jag haft sällskap med hörde skottlossningen och misstänkte att jag blivit dödad. Hon återvände för att se vad som hänt. Hon letade efter mig och ropade mitt namn. Först kände jag inte igen rösten utan fick för mig att det var soldaten som kom tillbaka. Men sedan hörde jag vem det var och gav mig tillkänna. Min kamrat reste mig upp och stödde mig, så att vi skulle kunna gå till våra vänner som väntade på oss. Ibland fick hon bära mig, jag var helt tömd på kraft. Det var en fruktansvärt smärtsam vandring på två-tre kilometer innan vi äntligen kom fram till de andra. Alla var väldigt rädda. De hade hört skotten och förstod att det fanns främmande soldater i området och att vad som helst kunde hända. Mina vänner tog mig till ett sjukhus i närheten, där man räddade mitt liv genom att ge mig nytt blod. Men så mycket mer kunde man inte göra. Jag fördes snabbt till ett större sjukhus i Uvira, där man kunde behandla mig, ge mig medicin och så vidare. När man såg hur söndertrasat mitt underliv var så bar det snabbt av till Panzisjukhuset i Bukavu. Det var Röda korsets personal i Uvira som kände till det nya sjukhuset och såg till att jag transporterades dit.«24 de glömda kvinnornas röst På Panzisjukhuset opererades Bertha fyra gånger. Sedan skickades hon till specialistvård i Addis Abeba i Etiopien. Efter ytterligare operationer och en lång konvalescens var kroppen ganska återställd.»jag har ont i huvudet ibland, det är allt.«fast ändå inte riktigt allt. Det hon genomgått spökar inte för henkongo_inl.indd

25 ne, men efter det som skett övergavs hon av sin man. Nu utbildas hon till sjuksköterska på Panzisjukhuset. Efter tre års studier har hon ett år kvar. Sedan hoppas hon kunna läsa vidare på universitetsnivå.»det svåraste just nu är nog de sociala problemen. Jag är ensam, har ingen man och det är knappast aktuellt med omgifte. Mina bekymmer handlar väldigt mycket om vad jag ska leva på från dag till dag. Jag bor här i Bukavu, men har ganska lång väg till sjuksköterskeskolan. Det är jobbigt att gå och det kostar att resa.«nuet och framtiden är ett större problem än det förflutna. Men Bertha är en kvinna med beslutsamma anletsdrag och en blick som inte viker undan. Hon tog fajten med soldaten som försökte döda henne. Hon är beredd att kämpa vidare. Jag kan inte låta bli att uttrycka min beundran för hennes viljestyrka; det kan inte vara lätt att komma igen efter det hon varit med om, och att börja om från början och studera med en tydlig mål sättning. Själv tycker hon inte att det är så konstigt.»jag har alltid velat studera, och när jag var väldigt ung drömde jag om att arbeta med sjukvård. Så nu gör jag det studerar för att bli sjuksköterska och kunna göra det jag alltid velat göra.«jag tackar för att hon trots sin tveksamhet ställde upp och berättade sin historia. Hon går ut genom dörren med rak rygg och högburet huvud. Kroppsspråket signalerar att hon inte väntar sig några underverk som resultat av den här intervjun heller. Den är en i raden. Liksom hennes öde är ett i raden av dessa tragiska berättel ser som aldrig tycks ta slut. Våldtagna och utstötta 25 kongo_inl.indd

26 Jag önskar förstås att hon har fel, att det ska komma en vändpunkt där kriget stoppas och människorna i östra Kongo på nytt ska kunna leva i fred och frid. Och jag hoppas förstås att medierna ska bidra till detta. Men hur skulle jag kunna säga emot en människa som bär sanningens skrift på sin egen kropp, dessa ärr som vittnar om en ofattbar ondska, och om omvärldens märkliga glömska. Kvinnorna i Kongo överges inte enbart av sina män. 26 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

27 Helena Mneabiruga, 37 år»byborna kallade mig för fiendens hustrudet hände den 5 januari Jag minns att det var en fredag. Två soldater bröt sig in i huset på natten när jag sov. Jag vaknade av att de slog in dörren och bara klev in. Min man var borta för att arbeta på en plats, som låg mycket långt hemifrån. Han skulle vara bortrest i flera veckor. Soldaterna frågade efter min man. Jag sa som det var, att han inte fanns hemma. Du ska ge oss alla pengar du har i huset, sa de, och hotade mig med sina vapen. Det finns inga pengar här, svarade jag. Då visade en av soldaterna sitt gevär och sin kniv och frågade mig, vad jag föredrog. Han menade att jag skulle välja det vapen med vilket han skulle döda mig. Inget av dem, jag avskyr båda, svarade jag. Då kom jag ihåg att det fanns 400 kongolesiska franc på ett ställe i huset, det var pengar min man lämnat till barnens skolgång. Jag tog fram de skrynkliga sedlarna och gav till soldaterna. Men de var inte nöjda. De gick igenom hela huset och stal allt. Våldtagna och utstötta 27 kongo_inl.indd

28 Till och med mina kläder tog de. Sedan tvingade de ned mig på golvet, och den av de båda männen som tycktes föra kommandot våldtog mig inför ögonen på mina egna barn. Det var hemskt. Jag var i en period då jag kunde bli gravid. Så den tanken for genom mitt huvud. Nu blir jag med barn, med Interahamwes barn. När de stulit allt vi hade och våldtagit mig inför barnen lämnade de oss och försvann. Så småningom kom ju min man hem, och jag berättade om vad som hänt. Och det var precis som jag fruktat, jag hade blivit gravid av våldtäkten. Min man sa att vi inte skulle berätta för någon vad som hänt, då skulle folk tro att han var far till barnet. Han såg till att jag kom till ett hälsocenter, där man kunde hiv-testa mig. Jag var frisk, så vi kunde leva tillsammans igen.«helena födde barnet. Livet gick vidare. Allt fortsatte ungefär som förut. Hon fick så småningom ytterligare ett barn tillsammans med sin man. Några år senare, 2007 närmare bestämt, hände det igen. Interahamwe gjorde en raid i byn, då de stal och våldtog.»den gången kom tre soldater till vårt hus. Först våldtog de mig, sedan slaktade de våra två getter. Tillsammans med några andra personer i byn fördes min man och jag bort. Vi tvingades lämna våra barn där hemma. Det var fruktansvärt. Vi gick hela natten och bar på bytet från byn, bland annat våra slaktade getter, som skulle bli rebellernas proviant. När vi kom fram 28 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

29 till lägret frågade de min man om jag verkligen var hans hustru. Ja, sa han. Då våldtog de mig igen, framför ögonen på honom. Sedan band de min man vid ett träd och började tortera honom genom att sticka bajonetter i hans kropp. Blodet rann. Han skrek av smärta. Han ropade till Gud. Nu dödar de mig och min hustru, ta hand om våra barn Gud, ropade han. Jag grät och skakade i hela kroppen. Soldaterna tog fram knivar och stack i min man. Till slut var det över. Han dog. Då släpade soldaterna mig ända fram till min mans sargade kropp där vid trädet, så att jag verkligen skulle se att han var död. Sedan våldtog de mig på nytt, alldeles intill min döde man. Jag var alldeles förbi av alla starka känslor, tröttare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Det som skedde var obeskrivligt. Efter en stund, när jag låg där, uppstod det ett bråk mellan soldaterna och en av de manliga fångar de tagit i byn. Det blev slagsmål och en väldig oreda. Någonstans ifrån fick jag kraft att resa mig och smyga iväg mitt i detta tumult. Jag snubblade iväg genom skogen, alldeles söndertrasad inombords av alla känslor och trött i kroppen efter vandringen och våldtäkterna. Men jag lyckades faktiskt fly.«lionel, drygt ett år gammal, blir hungrig och gräver fram mammas bröst under intervjun. Hon låter honom hållas. Han är förmodligen ett resultat av våldtäkten, i så fall det andra barnet hon fött åt Interahamwe. Våldtagna och utstötta 29 kongo_inl.indd

30 Och så berättar hon om vandringen som tog tre dagar. Tre tunga, trötta dagar då hon åt vad hon hittade i skogen och drack där det fanns en vattenkälla och släpade sig fram, driven av tanken att hon måste komma hem till sina övergivna barn. På nätterna sov hon var som helst, under ett träd, på en bädd av hoprafsat gräs, och ibland darrade hennes allt svagare kropp av skräck och av fysisk utmattning. Jag lyssnar och försöker förstå hur detta var möjligt. Hon säger att hon måste ju hem till sina barn.»jag hittade verkligen hem till byn och till vårt hus. Men huset var tomt. Barnen den äldsta är 17 år hade flytt till mina föräldrar, som inte bor så långt bort. Så de var i säkerhet. Nu började en svår tid. Min man var död. Folket i byn började peka finger åt mig. Där går Interahamwes hustru, sa de. Som om det var mitt fel att jag blivit våldtagen. Men jag var ju inte den enda kvinna i trakten som drabbats av detta öde. En dag träffade jag en man från en hjälporganisation av något slag, som uppmanade mig att samla de våldtagna kvinnor jag kände till. Han skulle ordna så att vi i grupper om fem och fem transporterades till Panzisjukhuset i Bukavu. Det gjorde jag. På så vis kom jag hit. Här undersöktes jag och man hiv-testade mig. Dessbättre var jag inte smittad. Man har hjälpt mig på olika sätt. Men jag behöver inte opereras. Nu väntar jag bara på att få resa hem till mina barn.«30 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

31 Hem till barnen, som tagit sin tillflykt hos sina gamla morföräldrar. Hem till byn. Hem till ett liv där hon är socialt utstött, för alltid märkt av att fienden förorenat henne. Hem till kampen för att hitta föda åt sig själv och barnen och pengar så att de kan gå i skola. Nej, vi talar inte så utförligt om det. Helena är tacksam för att hon lever, trots allt. Hon är glad för att hon har sina barn. Också den minsta, som förmodligen är ett resultat av våldtäkten, famnar hon med kärlek. Hon vet säkert att framtiden blir problematisk, men hon är beredd att möta den. Och ingenting kan ju bli värre än det hon redan varit med om. Våldtagna och utstötta 31 kongo_inl.indd

32 Kika Ngalia, 44 år»de rensade mig med en gevärspipajag hade varit ute på åkern och arbetat och skulle gå ned till floden för att hämta vatten. När jag kom ned till stranden kom tre soldater emot mig. De talade kinyarwanda. Jag förstod vad de tänkte göra och började skrika i hopp om att någon skulle höra och komma till min hjälp. Min bror var i närheten, han hörde mina rop och kom springande. Eftersom du skriker och gapar så ska din bror ligga med dig, sa soldaterna. De slet kläderna av mig och min bror och försökte tvinga honom att ha samlag med mig, men han vägrade. Då band de min bror och våldtog mig inför hans ögon, en efter en. När den förste soldaten var klar lindade han en tygbit kring gevärs pipan och körde in i vaginan för att rensa den från sin sperma. Så gjorde nästa också. De rensade mig som om jag varit en bössa. Min bror tvingades bevittna detta, utan att kunna göra något. När de var färdiga med mig så började de tortera min bror för att han vägrat lyda dem när de befallde att han skulle ligga med 32 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

33 sin syster. De samlade ihop en massa stenar, tunga stenar, och kastade på honom. Så höll de på tills han dog. Sedan försvann soldaterna från platsen. Det kom några grannar från byn som hjälpte mig upp och tog hand om mig och min döde brors kropp. När jag kom hem värmde jag vatten och tvättade mig, men jag mådde väldigt dåligt och förstod att jag behövde vård. Min man bad mig att packa och försvinna när han fick reda på vad som hänt. Han ville inte ha mig som hustru längre, sa han. Jag var värdelös i hans ögon. En grannkvinna som blivit våldtagen tidigare och fått hjälp på Panzisjukhuset i Bukavu sa att jag måste åka dit, för där kunde de ta hand om mig på ett bra sätt. Jag fick reda på att det var flera från byn som skulle till Bukavu i olika ärenden. Eftersom ingen hade råd att betala något färdmedel, så gick vi tillsammans. Det tog tre veckor att gå till Bukavu. På sjukhuset undersökte de mig noga, de tog prover och gav mig mediciner. Nu är jag färdigbehandlad och mår bra.«kika Ngalia finns i dag på Dorkas, ett center för våldtagna kvinnor som har ett nära samarbete med Panzisjukhuset. Det stöds av pmu InterLife i Sverige och drivs med insamlade medel. Dorkas är en tillflykt för våldtagna kvinnor som inte får eller kan återvända till sin hemby och sin familj. Här får de inte bara tak över huvudet och trygghet, de får också utbildning allt från alfabetisering och kurser om barns och kvinnors rättigheter till yrkeskurser som kan göra dem självförsörjande. Våldtagna och utstötta 33 kongo_inl.indd

34 När jag träffar Kika Ngalia i den här miljön lyser hon av självförtroende och talar som en människa med framtidstro.»jag har lärt mig en massa här. Först lärde jag mig läsa och skriva, sedan gick jag de andra kurserna. Nu leder jag kvinnogrupper och följer upp de som varit på Dorkas, så att vi ser hur det går för dem. Och så är jag kokerska här. Min yngsta son, som är 14 år, bor här hos mig och går i skola. De andra är stora nog att klara sig själva. Jag hoppas få stanna här och arbeta. Jag trivs så bra med det jag gör nu. Och här är lugnt och tryggt. Min man kommer aldrig att ta emot mig, så det är omöjligt att återvända till min hemby. Det går inte.«kika Ngalia är ännu en av dessa kvinnor som skuldbelagts för något de är totalt oskyldiga till.»från Panzisjukhuset tar jag med mig bilden av okuvliga kvinnor och flickor som trots det de utsatts för reser sig ur förnedringen och återigen bygger upp sina liv. Därför vet jag att det finns hopp för Kongo.«Kanske detta är den mörkaste sidan av historien. Kvinnorna, som Biståndsminister Gunilla Carlsson i Aftonbladet bokstavligen bär landets ekonomi på sina starka ryggar och utgör det civila samhällets nav, kastas på sophögen för något de inte kan hjälpa. För något som männen gjort och nästan aldrig behöver stå till svars för. Det är en orättfärdighet som ropar högt, men ofta för döva öron. Ljuset i mörkret är att många av dessa kvinnor gör som Kika Ngalia tar tag i sina liv och går vidare. Trots allt. För sin egen skull, och för barnens skull. 34 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

35 Maua Songola, 19 år Hon utsattes för sexuell tortyr höger arm hänger lite slappt längs sidan, som en trädgren knäckt av storm. Hon är en handikappad afrikansk kvinna, oduglig till arbete på åkern, förmodligen omöjlig på äktenskapsmarknaden. Hon har varit gift med kongolesisk soldat som försvann i striderna mot rebeller. Det var innan sjukdomen gjorde henne delvis förlamad. Nu är hon ensam med två barn. Det som förvånar mig är att Maua Songolas blick är så levande och att hon kan le så varmt.»jag var 16 år när jag blev bortgift. Vi fick ett barn och jag var gravid igen när min man var tvungen att dra ut i krig. Han kom aldrig tillbaka. Han är säkert död. För tre år sedan blev jag sjuk och min högra sida blev så här konstig. Fast det var inte så farligt från början. Det blev mycket värre sedan jag tvingats leva i skogen med männen som slog mig och våldtog mig nästan hela tiden. Vi var fyra kvinnor från min by som greps samtidigt av soldaterna. Jag blev våldtagen av sex stycken. Mitt i byn. De turades om. Våldtagna och utstötta 35 kongo_inl.indd

36 Sedan lastade de tunga bördor på oss och tvingade oss att följa med till sitt läger inne i skogen. Jag hade mitt barn med mig som då var två år. Där blev vi soldaternas slavar. Vi var tvungna att göra allt de sa. De tvingade sig på oss, gång på gång. Och de slog oss.«som om det inte var nog blev kvinnorna också torterade. Maua Son gola frossar inte i detaljer, men hon berättar med lugn saklighet om det omänskliga och obegripliga som skedde.»soldaterna var inte kvar på den här platsen så länge. De drog vidare och lämnade oss kvar. Men innan de övergav oss i lägret och försvann in i skogen, högg de grenar från träden och tände på, och så förde de in brinnande grenar i våra vaginor. Som en sista grym handling. Och för att vi aldrig mer skulle kunna föda barn. Det gjorde fruktansvärt ont.«där behöver vi en paus i berättelsen. Mer för min skull än för den unga kvinnans. Hur många hundra gånger hon har gått igenom händelsen i sina tankar vet jag inte. Men för mig är bilden så brutal att jag har svårt att ta den till mig. Hur kan en man vilja en kvinna så ont? Och varifrån får ondskan sin uppfinningsrikedom?»sedan de skadat oss på det sättet for de sin väg, och vi blev bara liggande där. Vi var sjuka. Vi mådde väldigt dåligt. Till sist var det 36 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

37 några som kom förbi och fann oss och tog oss till sjukhus. Vi fick komma hit till Panzisjukhuset där de tog hand om oss på bästa sätt. Jag har fortfarande väldigt ont ibland. Men då får jag medicin.«hon säger inte mer om tiden i lägret och denna meningslösa grymhet som märkt henne för livet. Hon konstaterar bara att det barn hon bar överlevde som genom ett under och föddes på sjukhuset. Och hon upprepar att det besvär hon tidigare haft med sin högra arm förvärrades av behandlingen i skogen. Jag får också veta att hennes livmoder är svårt skadad, och att barnet hon fött har en besvärlig ögonsjukdom. Nu lever hon sitt liv på Dorkas, centret för rehabilitering av kvinnor som inte får eller kan återvända till sin familj och sin by efter behandlingen på Panzisjukhuset.»Jag var väldigt svag efter det där som hände i skogen. Från början orkade jag nästan ingenting. Men jag får mycket hjälp på sjukhuset, och här på Dorkas har jag lärt mig läsa och skriva. Nu kan jag skriva brev«, säger Maua Songola, och då kommer leendet. Hon är stolt över sin nya kunskap. Hon har rätt att vara stolt. Gifta om sig?»nej, det är inte möjligt«, säger hon.»jag vet ingenting om framtiden, men jag vill lära mig ett yrke här på Dorkas. Och så hoppas jag kunna ta hand om mina två barn på ett bra sätt. Det är egentligen allt jag vill.«våldtagna och utstötta 37 kongo_inl.indd

38 Vumilia Kakamiko, 43 år»skräcken ville inte släppa taget om migklockan var ett på natten, när vi hörde att några försökte ta sig in i huset där jag bodde med min man och vår 18-åriga dotter. Vi kunde inte stoppa dem. De var soldater, de hade uniform, men jag vet inte vilka de var. Två män kom in, några andra stannade utanför och vaktade. De släpade ut min man och sköt honom. Jag såg det inte, men jag hörde skottet. Det var fruktansvärt. Jag förstod ju vad som hände när det small. Sedan skulle de våldta oss kvinnor. Min dotter skrek och slogs och gjorde så hårt motstånd att de dödade henne. De sköt henne med ett gevär. Och jag var säker på att de skulle döda mig också. Men de band fast mig och bröt isär mina ben och höll fast mig medan de turades om att våldta mig. Vi skjuter dig också om du skriker, sa soldaterna. Jag var i tredje månaden och förlorade mitt barn, eftersom de var så våldsamma och gjorde mig så illa. Jag blödde svårt. Det var blod överallt på golvet. Från min döda dotter och från mig. De lämnade mig i det tillståndet, bunden och blödande och med min 38 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

39 döda dotter inne i huset och min döde man utanför huset. Det var så mina grannar fann mig. De tog hand om de döda kropparna och förde mig till ett sjukhus i närheten. Där opererade de mig, men det gick inte så bra. Jag fick stanna där några månader, men eftersom jag var skadad i underlivet tog de mig till Panzisjukhuset, där de hade större möjligheter att hjälpa mig.«vumilia Kakamiko är en ganska storväxt kvinna. När hon berättar visar hon med sina långa armar hur soldaterna bröt upp hennes kropp och band henne när de våldtog och torterade, och hon pekar mot under livet och berättar att hon fortfarande har ont. Men kanske gör det mest ont i själen. På Panzisjukhuset får hon hjälp, inte bara fysiskt utan också psykiskt.»det är två år sedan det hände. Under den här tiden har jag mått så fruktansvärt dåligt. Ibland har jag skakat och darrat i hela kroppen. Skräcken ville inte släppa taget om mig. Nu är det bättre. Men jag är inte färdigbehandlad. Jag ska opereras igen. Och när jag är klar här, så återvänder jag hem till byn.«vumilia Kakamiko och hennes man hade det ganska gott ställt. De hade kor och getter, och de hade åkrar och de odlade kaffe och bananer. Den egendomen har mannens släktingar nu tagit hand om. Det som finns kvar åt änkan är huset de bodde i. Våldtagna och utstötta 39 kongo_inl.indd

40 »Dit flyttar jag tillsammans med en nioårig brorsdotter som ska bo hos mig så att jag slipper vara alldeles ensam. Det klarar jag inte. Min mans släktingar har förskjutit mig, men min egen släkt ställer upp för mig. De kommer att hämta mig här på sjukhuset när jag är färdigbehandlad, och de har lovat att hjälpa mig tillbaka.«vad hon ska leva av talar vi inte om. Kanske får hon hjälp från sin familj. Kanske kan hon få en åkerlapp någonstans där hon kan hacka och odla tillsammans med sin brorsdotter. När det gäller de våldtagna kvinnornas framtid finns alltid många frågetecken. Men Vumilia Kakamiko är beslutsam, hon ska tillbaka till sin by, tillbaka till sitt hus. Det ska ordna sig, bara hon blir färdigbehandlad på Panzisjukhuset. 40 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

41 Sofi Bahozi, 37 år Dubbelt drabbad våldtagen och hiv-smittad sofi bahozi kryper ihop när hon berättar, som om hon sökte skydd. Men hon har redan träffats av ett svårt öde hon är en våldtagen kvinna som blivit hiv-smittad av sina våldtäktsmän. Hon har sju barn men ingen man, inga beskyddande bröder.»det var för tre år sedan. Barnen var små, den äldsta bara tio år. Mitt i natten bankade det våldsamt på dörren i vårt hus i Bunyakiri. Vi förstod genast att det var Interahamwe, eftersom de fanns i skogarna runt byn. Min man hann fly, men inte vi andra. Soldaterna bröt sig in. De våldtog mig där, i mitt eget hem, inför mina barn. De skadade mig. Jag hade två vuxna bröder som sov över hos oss den där natten. De sköt båda två. Dödade dem. Så nu har jag inga bröder. Efteråt kunde jag inte stanna i byn. Jag mådde dåligt, och jag hade ingen som tog hand om mig. Jag lämnade Bunyakiri och flydde till Bukavu med mina barn. Jag hade hört talas om att man Våldtagna och utstötta 41 kongo_inl.indd

42 tog hand om våldtagna kvinnor på Panzisjukhuset. När jag kom hit testades jag, och då upptäckte man att jag blivit hiv-smittad.«hon slår ned blicken, som om detta är den största skammen att bli hiv-smittad. Utfrysningens grund är dubbel. Först våldtagen. Sedan smittad med sjukdomen. På sjukhuset har hon blivit opererad i underlivet tre gånger, men hon går inte in på detaljer om orsaken, på vilket sätt hon skadats. Konstaterar bara att hon fått hjälp. Och får hjälp bland annat bromsmediciner mot hiv-infektionen. Jag frågar om mannen, han som undkom den ödesdigra natten när deras hem blev ett slagfält.»när han hörde berättas att jag blivit våldtagen ville han inte ha med mig att göra längre. Det har han sagt, inte till mig men till andra. Vi har inte setts sedan det här hände, och nu har jag hört att han ska ha dödats på den plats dit han flydde. Men jag vet inte. Jag vet inte om han lever eller är död. Här i Bukavu bor jag hos bekanta med mina barn. Två av barnen går i skola. Det är svårt att få ihop pengar till skolavgifterna.«när vi skiljs åt ser det ut som om Sofi Bahozi försöker reda sig ett bo i sin schal. Kanske hon fryser. Kanske vill hon bara vara i fred med sina tankar. 42 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

43 Machozi Fatuma, 60 år Hon såg familjen mördas i kyrkan åtta barn har hon fött. Tre är döda. Liksom hennes man som var pastor i en protestantisk kyrka. Hon är ett av många exempel på att våldtäkterna inte bara drabbar de unga kvinnorna. Machozi Fatuma är 60, och det hon berättar ligger bara något år tillbaka i tiden.»vi var samlade till gudstjänst. Kyrkan var alldeles full av folk. Plötsligt slogs dörren upp, och in kom åtta beväpnade soldater från Interahamwe. Alla i kyrkan blev förstås väldigt rädda. En del darrade av förskräckelse. Soldaterna frågade vem som var pastor i kyrkan. Min man gav sig tillkänna. De sköt honom direkt, utan vidare, så att han föll omkull död. Folk flydde ut ur kyrkan i panik. Jag satt kvar, som förstenad, jag kunde inte lämna min man kvar död på golvet. Två av våra pojkar var också med. De spelade trumma och satt längst fram i kyrkan. Soldaterna sa att de kunde sitta kvar, de behövde inte fly. Men sedan sköt de ändå pojkarna. Våldtagna och utstötta 43 kongo_inl.indd

44 Ge dig iväg, annars skjuter vi dig också, skrek soldaterna åt mig. Men jag kunde inte. Nu låg både min man och två av mina söner döda inne i kyrkan. Hur skulle jag bara kunna rusa iväg som de andra? Då tog soldaterna tag i mig och släpade ut mig, trots att jag gjorde motstånd. Jag kunde bara kasta en sista blick på mina kära som låg där, döda. Hela byn var tom på folk när soldaterna sedan tvingade mig att följa med ut i skogen. Alla hade flytt.«machozi Fatuma blev, trots sin ålder, soldaternas sexslav. De band henne inte, men de vaktade henne noga. Och med jämna mellanrum kom de och tömde sig i henne, som hon beskriver det. I sex månader tvingades hon leva med dem i skogen.»de hade inga hus, bara lite plastskynken som skydd. När det regnade var det vått och kallt. Efter ett par månader försökte jag fly, men de fångade in mig med en gång. Jag tänkte mycket på min man och mina två söner, som jag tvingats lämna döda i kyrkan. Jag plågades svårt av det minnet. Efter ett halvår blev soldaterna som höll mig fången inblandade i en strid. Det blev skottlossning. I röran som uppstod kunde jag smita in i skogen och gömma mig. Jag höll mig gömd i tre dygn innan jag försökte ta mig vidare. Då fick jag se en jägare, som var ute i skogen. Först blev han 44 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

45 rädd när jag ropade på honom. Men så stannade han och lyssnade till min berättelse, och han var villig att hjälpa mig. Han tog mig hem till sin familj, hans fru var väldigt vänlig mot mig, jag fick mat och en säng att sova i. Det var underbart. Jag kunde inte tänka mig att återvända till min hemby, där min man och mina söner dödats, utan gick vidare till Bukavu, där jag kände en pastorsfamilj. De var våra vänner. Det tog mig tre dagar att gå dit. Jag stannade hos pastorsfamiljen i ett par veckor, och de hjälpte mig att komma till Panzisjukhuset. Eftersom jag var svårt skadat i underlivet så opererades jag ett par gånger. Nu är jag färdigbehandlad och frisk.«machozi Fatumas olycka är stor. Men också hennes lycka. Hon vill gärna betona det. Trots allt har det gått henne väl. Minnena plågar, men framtiden ser hoppfull ut, tycker hon.»församlingen tog hand om våra överlevande barn när jag försvann. När de fick veta att jag kommit till Bukavu, sände de hit barnen, så nu är de hos mig. Den äldsta är 25 år, den yngsta 18 år. Alla studerar. Vi hyr ett hus tillsammans. Och jag har fått arbete. Jag är sömnadskunnig. Nu lär jag kvinnorna på Dorkas att sy, så att de ska kunna försörja sig själva i framtiden.under mina besök i konfliktdrabbade områden runt om i världen har jag talat med kvinnor, som utsatts för fruktansvärda former av våld. Jag kommer aldrig att kunna glömma deras lidande men samtidigt kommer jag alltid att inspireras av deras mod. Dessa mödrar, systrar, döttrar och vänner har bestämt sig för att återerövra sina liv.«fn:s generalsekreteraren Ban Ki- Moon när han i februari 2008 drog igång en kampanj som syftar till att göra slut på våldet mot kvinnor. Våldtagna och utstötta 45 kongo_inl.indd

46 Bora Salome, 28 år Våldtäktsmännen hämnades när hon hjälpte andra offer bora salome är bara 28 år, men hon ser äldre ut. Hon är mor till sex barn. Hon är våldtagen och övergiven av sin man. Hon delar därmed massor av kongolesiska kvinnors tunga livsvillkor. Och ändå är hennes öde, liksom alla andra våldtagna, misshandlade och utstötta kvinnors öde, alldeles unikt.»det var för några år sedan. Vi var tre kvinnor på väg till marknaden för att sälja och köpa. Där vi gick på vägen dök det upp en grupp beväpnade soldater, som talade kinyarwanda. De visste precis vad de ville. De tvingade ned oss på marken, bröt isär våra ben och våldtog oss en efter en. Det var fruktansvärt. Sedan försvann de bara och lämnade oss på vägen. Vi visste först inte hur vi skulle göra. Men vi bestämde oss för att inte säga något till våra män vi var gifta alla tre. Efter en tid visade det sig att en av de andra kvinnorna hade blivit gravid vid våldtäkten. Då berättade hon för sin man vad som hade hänt, för han skulle ändå så småningom förstå att det inte 46 de glömda kvinnornas röst kongo_inl.indd

47 var hans barn. Och hennes man berättade för min man om våldtäkten, att fienden hade legat med deras kvinnor. När min man kom hem den kvällen, så var han rasande på mig. Packa och res din väg, sa han. Du kanske har smittat mig med sjukdomen. Jag kanske får aids. Bara ge dig iväg, sa han. Jag bad om förlåtelse för det som hänt. Jag försökte verkligen förklara hur det gått till, och att vi som våldtagits inte kunde hjälpa det. Jag bönade och bad att få stanna. Vart skulle jag ta vägen? Men han var fruktansvärt arg, inte minst för att jag tigit om det som hänt, och nu var han kanske smittad. Och han visste ju hur våra grannar skulle reagera, hur de skulle peka finger både åt mig och åt honom, mannen som delade hustru med Interahamwe. Men hur det var så kastade han inte ut mig med en gång, utan fick iväg mig till Panzisjukhuset för att testas. Han var mest orolig för att jag gett honom sjukdomen. Testerna visade att jag var fullt frisk, jag hade inte blivit hiv-smittad vid våldtäkten. Och då tog han mig tillbaka som hustru igen.«nej, Bora Salomes historia tar tyvärr inte slut där. Då hade det varit ett lyckligt slut, trots allt. Men utfrysningen av våldtagna kvinnor fick henne att engagera sig i en organisation, som heter Camps, Centre d Accompagnement MécioPsycho-Social. Där hjälpte hon till att leta upp kvinnor som utsatts för sexuellt våld och såg till att de fick hjälp och vård. Ett nytt dråpslag mot Bora Salomes liv kom Våldtagna och utstötta 47 kongo_inl.indd