Inventering av hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) i Lunds stadspark 2012

Transkript

1 Inventering av hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) i Lunds stadspark 2012 Lunds kommun Tekniska förvaltningen Park- och naturkontoret Mikael Molander Hexapoda Konsult - December 2012

2 Titel: Författare: Inventering av hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) i Lunds stadspark Mikael Molander. Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehåll. Foto: Layout: Beställningsadress: Omslagsbild: Mikael Molander (samtliga). Mikael Molander. Lunds kommun, Tekniska förvaltningen, Box 41, Lund. Gamla askar (Fraxinus excelsior), hästkastanjer (Aesculus hippocastanum) och tysklönn (Acer pseudoplatanus) på stadsvallen i nordöstra Stadsparken. Mikael Molander, Hexapoda Konsult, Fältvägen 20, Sjöbo ~ 2 ~

3 INNEHÅLL SUMMARY 4 SAMMANFATTNING 4 INLEDNING 5 Mål och syfte 5 Klokrypare 5 Hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) 6 Utseende 6 Ekologi 6 Hot 7 Utbredning och status 7 Miljöbeskrivning Lunds stadspark 8 METODIK 11 Sållning Fällor 11 Vädermässiga förutsättningar RESULTAT 13 Övriga arter 13 DISKUSSION 14 Förklaringar till det negativa resultatet Lokalt utdöende? 14 Tillfällig förekomst i Stadsparken? 15 Förbisedd? 16 Åtgärder och skötselsynpunkter 17 Nuvarande skötsel 17 Stadsparkens utvecklingsplan 18 SLUTSATSER 19 REFERENSER 20 Appendix: Samtliga funna leddjur i Stadsparken ~ 3 ~

4 SUMMARY [Survey of the rare pseudoscorpion Anthrenochernes stellae (Lohmander, 1939) in Lunds stadspark, southern Sweden, 2012] The pseudoscorpion Anthrenochernes stellae is included in the European Union s habitats directive. Member states are committed to the long term protection of the species and its habitat. Present knowledge indicates that Sweden harbors a large proportion of the European population. Thus, the country has a particular responsibility for the survival of A. stellae. Roughly 60 localities are known in Sweden, one of them is Lunds stadspark (Lund City Park, WGS84: Lat N , Lon E ) where A. stellae was recorded in The park was appointed a SAC (Special Area of Conservation) within the Natura 2000 network in 2004, much due to the occurrence of A. stellae, but the area also harbors an interesting insect fauna dependent on old deciduous trees. Follow up studies on populations of species in the directive are necessary for the assessment of their conservation status. As part of this work, Lund municipality initiated a survey to examine whether A. stellae is still present in Lunds stadspark. Seven field visits where carried out in Sifting of wood mould, hand collecting, pitfall traps and pan traps were used as methods to detect the species. Despite efforts, Anthrenochernes stellae was not found. The two most likely explanations is that the species either has become locally extinct or still persists, but was overlooked during this study as well as in a previous survey carried out in Some hollow trees have recently disappeared from the park and suitable tree hollows are very few at present which might have caused an extinction. However, since the species is elusive, there is a good possibility that it also could have been overlooked. In contrast, the survey confirmed that Red Listed insects such as Xylomya maculata EN and Myolepta dubia VU continue to survive in the area. Two Red Listed beetle species, Lissodema denticolle NT and Phloeophagus thomsoni NT, were discovered which have not previously been reported from the park. Although A. stellae might have disappeared, it is crucial to continue practicing a management that is beneficial for the remaining rare and threatened arthropods. The current so called fauna depot with retained dead wood should be enlarged and improved. Nectar availability could be increased by planting flowering bushes and by creating a few small patches of herb dominated vegetation with late mowing. A development plan with the aim of modernizing and improving the park has been put forward, though some of the suggested actions may have negative effects on the arthropod fauna. This calls for improved communication between ecologists and park developers. SAMMANFATTNING Hålträdsklokrypare Anthrenochernes stellae omfattas av Europeiska unionens art- och habitatdirektiv. Medlemsländerna har förbundit sig att långsiktigt skydda de arter och livsmiljöer som ingår i direktivet. Nuvarande kunskap indikerar att en stor del av hålträdsklokryparens europeiska population finns i Sverige och att landet därför har ett särskilt stort ansvar för att bevara arten. Sammanlagt ett 60-tal lokaler är kända mellan Skåne och Gästrikland, en av dessa är Stadsparken i Lund där A. stellae påträffades Fyndet av klokryparen gjorde att parken utsågs till Natura 2000-område I området finns också ett flertal skyddsvärda insekter som är knutna till gamla träd och död ved. Hålträdsklokryparen är för närvarande rödlistad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan och dessutom inkluderad i ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter. Europeiska unionen kräver att populationerna av de arter som ingår i art- och habitatdirektivet övervakas. Som en del av detta arbete genomförde Lunds kommun en inventering av hålträdsklokrypare i Stadsparken med syfte att undersöka om arten ännu lever kvar. Inventeringen genomfördes under 2012 då totalt sju fältbesök gjordes. Sållning, frihåvning samt några fällor användes för att försöka påvisa arten. Hålträdsklokrypare påträffades inte, däremot bekräftade inventeringen att en del av de sällsynta insekter som påträffats tidigare finns kvar i parken, t.ex. barkflugan Xylomya maculata EN och parkblomflugan Myolepta dubia VU. Ytterligare två rödlistade arter påträffades för första gången i området; vedviveln Phloeophagus thomsoni NT och trädbasbaggen Lissodema denticolle NT. Sammanlagt 16 rödlistade leddjur är nu kända från Stadsparken. De två mest sannolika förklaringarna till det negativa resultatet är att klokryparen antingen försvunnit från parken eller att arten förbisetts vid senare undersökningar. För det först nämnda talar att antalet hålträd minskat i parken de sista åren och att det finns mycket få lämpliga trädhålor för arten att leva i. För det senare talar det faktum att arten är svårfunnen och att det är svårt att inventera arten i Stadsparken. Även om hålträdsklokrypare inte lever kvar är det viktigt att fortsatt bedriva en parkskötsel som tar hänsyn till de höga entomologiska värden som är knutna till gammelträden. Bland åtgärder föreslås att faunadepån förbättras och att nektarresurserna utökas. En utvecklingsplan med syfte att modernisera parken behöver utredas närmare, risken är stor att en del åtgärder i denna inverkar negativt på de sällsynta arterna. ~ 4 ~

5 INLEDNING Mål och syfte Vintern 2011 fick undertecknad i uppdrag av Tekniska förvaltningen att utföra en inventering av hålträdsklokrypare Anthrenochernes stellae. Målet för undersökningen var att konstatera ifall arten lever kvar i Lunds stadspark där den senast påträddes Hålträdsklokrypare finns upptagen i EUs art- och habitatdirektiv vilket innebär att medlemsländerna förbundit sig att bevara arten och dess livsmiljöer (Europeiska rådet 1992). Direktivets arter och livsmiljöer ska uppnå så kallat gynnsam bevarandestatus, d.v.s. vara långsiktigt livskraftiga. Vart sjätte år redovisar svenska myndigheter arternas bevarandestatus till EU. Hålträdsklokrypare är rödlistad som nära hotad (NT) i Sverige och har dessutom inkluderats i ett av Naturvårdsverkets nationella åtgärdsprogram för hotade arter (under framtagande). Åtgärdsprogrammens syfte är att förbättra situationen för arter som riskerar att försvinna från Sverige till följd av människans negativa inverkan på naturen. Inventeringen av hålträdsklokrypare i Stadsparken kan ses som en liten del i arbetet med dokumentation och uppföljning av habitatdirektivets arter i Sverige, men är också en del av Lunds kommuns lokala miljövårdsarbete inom projektet Biologisk Mångfald i Stadsparken. Förutom att försöka påvisa klokryparen ingick också att översiktligt diskutera den aktuella och framtida utvecklingen för de livsmiljöer som arten är beroende av i Stadsparken samt ge skötselförslag. Att bevara och sköta kvarvarande platser med gamla träd är nödvändigt om inte en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige ska försvinna. Ett mycket stort antal arter är på olika sätt beroende av gamla träd för sin överlevnad och många av dessa har minskat kraftigt (Gärdenfors 2010; Larsson 2011). I Stadsparken förekommer ett flertal sådana arter (Malmqvist 2004a). Klokrypare Klokrypare (Fig. 1) är en grupp av små spindeldjur (Arachnida) som fått det veteskapliga namnet Pseudoscorpiones eftersom de är nära släkt med äkta skorpioner (Scorpiones). Skillnaden mellan de två ordningarna är framförallt att klokryparna saknar giftgadd på bakkroppen, giftkörtlarna sitter istället på klorna. Skorpionerna är också normalt betydligt större än klokryparna som sällan är längre än några millimeter. Omkring arter av klokrypare har beskrivits för vetenskapen, varav endast 22 arter har påträffats i Sverige (Svensk taxonomisk databas 2012). Klokrypare har fyra par ben, en kort framkropp och en lång bakkropp som är indelad i tolv segment. Kroppsfärgen är som regel gråbrun eller ljusare beigegul. Ögonen är små och saknas ibland helt. Fascinerande är de två stora och kloförsedda pedipalperna på framkroppen som klokryparna bl.a. använder till att fånga sin föda. Bokskorpionen (Chelifer cancroides) är en välkänd art som man ibland kan hitta inomhus. Klokryparna är rovdjur som lever av små ryggradslösa djur (Gärdenfors & Wilander 1992). De flesta arterna håller till på eller i marken, som regel bland växtmaterial under nedbrytning (Gärdenfors et al. 2004). Efter parningen bär honan runt på äggen och de nykläckta klokryparna en kort tid innan de ger sig av för att leva solitärt resten av livet. Eftersom klokryparna är små, rör sig sakta och saknar vingar är det svårt för dem att förflytta sig längre sträckor. Åtminstone en del arter har löst detta på ett mycket intressant sätt genom så kallad Figur 1: Exempel på en typisk art av klokrypare (Pseudoscorpiones); rutklokrypare (Chernes cimicoides). foresi, d.v.s. de liftar med andra djur till nya platser (Gärdenfors & Wilander 1992). Vissa klokrypare kniper sig fast om benen på olika tvåvingar och åker med när dessa förflyttar sig, andra kan krypa in under täckvingarna på stora skalbaggar. Ibland kan man se tiotals klokrypare på ett och samma transportdjur (Sandström 2007). ~ 5 ~

6 Hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) Utseende A. stellae tillhör familjen blindklokrypare (Chernetidae) och är den enda arten i släktet Anthrenochernes. Kroppslängden uppgår till omkring 2,6 mm (Gärdenfors & Wilander 1992). Bakkroppen är huvudsakligen gulbrunt färgad. Lederna mellan segmenten är dock vitaktiga, liksom en ryggsträng där segmenten är delade på mitten. Ben, framkropp, pedipalper och klor är rödgult färgade och tydligt mörkare än bakkroppen. En gles behåring av utstående, förhållandevis långa, tunna hår finns över hela djuret. Arten saknar ögon. Bestämningsnycklar till svenska klokrypare ges av Gärdenfors & Wilander (1992) samt Gärdenfors et al. (2004). Ytterligare skiljekaraktärer och detaljfoton av A. stellae återfinns i Holmen & Scharff (2008). Hålträdsklokrypare liknar flera andra arter och är inte helt enkel att känna igen. Den långsträckta kroppsformen, de delade ryggplåtarna och avsaknaden av ögon i kombination med de långa, tunna, tillsynes tillspetsade håren, skiljer dock arten från alla andra klokrypare utom släktet Lamprochernes. Lamprochernes omfattar två arter i Sverige och skiljs från A. stellae på att framkroppens tvärfåror har ett annorlunda utseende (se Holmen & Scharff 2008). Lamprochernesarterna kan visserligen hittas i ihåliga träd, men förekommer också på andra platser. Ekologi Hålträdsklokrypare lever inuti trädhåligheter där något fuktig mulm ansamlats (Gärdenfors & Wilander 1992; Sandström 2007; Holmen & Scharff 2008). Mulm är ett löst, pulverliknande, material som bl.a. består av multnande ved, svampar, fågelbon och rester av döda insekter. Inuti håligheterna livnär sig klokryparen av diverse små ryggradslösa djur som kvalster och hoppstjärtar (Sandström 2007). Arten är troligtvis mer eller mindre aktiv under stora delar av året utom när temperaturen kryper allt för långt ned. Predatorer på klokryparen är främst andra leddjur. Arten har påträffats i ett flertal olika lövträdsarter som ek, bok och lind (Gärdenfors & Wilander 1992; Holmen & Scharff 2008; Artportalen). I Sverige har flest fynd gjorts i ek (Fig. 2) (Artportalen), motsvarande trädslag i Danmark är bok (Holmen & Scharff 2008). Andra faktorer än trädslag tycks vara viktigare (Holmen & Scharff 2008), t.ex. tillgång på bytesdjur eller fuktighet. Stora håligheter med mycket mulm är sannolikt mest gynnsamma för hålträdsklokryparen, men mindre håligheter kan också utnyttjas. Ofta hittas arten i håligheter med fågelbon (Gärdenfors & Wilander 1992), men om det finns något samband med fågelboet i sig eller om detta beror på att fåglar som regel bygger bon i större håligheter är okänt. Träden som arten bebor står oftast öppet eller halvöppet, täta och skuggiga skogar är antagligen mindre gynnsamma. Mer naturliga livsmiljöer utgörs av betesmarker med solitärträd, skogskanter och glesa skogar, men även kulturpräglade miljöer som parker och alléer godtas (Sandström 2007; Holmen & Scharff 2008). De platser som hålträdsklokrypare hittats på är i princip uteslutande Figur 2: Ihåliga, fristående jättekar är den vanligaste livsmiljön för hålträdsklokrypare i Sverige. Vambåsa, Blekinge. miljöer med höga naturvärden där många andra rödlistade eller sällsynta leddjur förekommer som också är beroende av gamla lövträd (Sandström 2007). Spridningen sker genom foresi under sen försommar och högsommar (Sandström 2007). Vid ett tillfälle har 40 individer av A. stellae observerats på en vedlevande harkrank som råkat hamna inomhus (Gärdenfors & Wilander 1995). Ett maximalt spridningsavstånd om ca 500 meter har angivits för hålträdsklokrypare (Holmen & Scharff 2008; Sandström 2011), men detta är troligtvis i ~ 6 ~

7 minsta laget då många flugor är starka flygare som kan förflytta sig snabbt. Antagligen lämnar hålträdsklokrypare ganska sällan håligheterna och arten är mycket svårfunnen om man inte letar inuti trädhål. Hot Hoten mot hålträdsklokryparen är flera, delvis komplexa, och inte kända i detalj. Allvarligast torde vara att det nödvändiga habitatet, d.v.s. gamla träd med håligheter, generellt blivit mer ovanliga och fortsätter att minska (Niklasson & Nilsson 2005; Koch Widerberg et al. 2012). Tyvärr består många lokaler endast av ett fåtal lämpliga träd där det i nuläget kommer att saknas nya gammelträd som kan ersätta de nuvarande substraten när dessa så småningom försvinner. Problemet, som är mer känt som utdöendeskuld (Hanski & Ovaskainen 2001), beaktas inte vid bedömning i rödlistan och kan potentiellt utgöra en betydande felkälla vid fastställandet av hotsituationen. Ifall inga lämpliga träd finns på lokalen måste arten förflytta sig till en annan plats, men avstånden är ofta mycket långa mellan platser med gamla träd, vilket kan göra det är svårt för flugorna att sprida sig själva och klokryparen mellan dem. Att A. stellae mestadels hittas på platser med lång kontinuitet av gamla träd indikerar att den troligen är utsatt för fragmenteringseffekter. Ett annat hot kan vara att de arter som sprider klokryparen, vilket framförallt tycks vara vedlevande tvåvingar, försvinner eller blir så pass sällsynta att de inte längre fungerar som spridningsvektor. Tvåvingarna behöver blommande buskar eller örtrika marker för att få näring i form av nektar, men buskar i soliga bryn och liknande miljöer tas numera ofta bort samtidigt som örtrika marker har minskat dramatiskt (Niklasson & Nilsson 2005; Nilsson & Franzén 2009). Igenväxning av närområdet kring gamla träd är ytterligare ett problem. Många öppna eller halvöppna betesmarker och skogar har redan eller håller på att växa igen p.g.a. bristfällig hävd och avsaknad av ekologisk störning. De gamla träden skuggas vilket bl.a. leder till ett kallare och fuktigare klimat i håligheterna, vilket antagligen inte är positivt för klokryparen även om arten tolererar en del skugga. Gammelträd som skuggas tenderar också att dö och multna bort snabbare. Igenväxning av livsmiljöerna kan också minska tillgången på nektar för de tvåvingar som sprider arten. Slutligen är skötseln av parker och alléer delvis bekymmersam eftersom riktigt gamla och ihåliga träd tenderar att rensas bort av estetiska aspekter eller säkerhetsskäl (Andersson 1999; Sörensson 2008; Jonsell 2012). Utbredning och status Hålträdsklokrypare beskrevs för vetenskapen så sent som 1939 utifrån ett fåtal exemplar insamlade i Göteborg och Danmark (Lohmander 1939). Under större delen av 1900-talet gjordes bara en handfull andra fynd och arten kom att betraktas som mycket sällsynt (Gärdenfors & Wilander 1995). Först på 1990-talet och 2000-talet gjordes fler fynd efter att omfattande undersökningar av vedinsekter påbörjats i Sverige. Arten visade sig förekomma över ett större utbredningsområde och på betydligt fler lokaler än vad man tidigare antagit. Den nya kunskapen förändrade också synen på hur pass hotad arten är. A. stellae bedömdes som akut hotad (CR) 1987 (Andersson et al. 1987), men flyttades ned till kategorin sårbar (VU) i rödlistan 2000 (Gärdenfors 2000). Arten omklassades ännu en gång 2005 då den inte längre bedömdes vara direkt hotad och placerades i kategorin missgynnad (NT) (Gärdenfors 2005). I denna kategori återfinns arten också 2010, men då med det nya namnet nära hotad (Sandström et al. 2010). Populationstrenden i Sverige rapporterades som stabil till EU 2007 (Sandström 2011), vilket troligtvis också stämmer för de sista åren. Sett ur ett historiskt perspektiv finns dock goda anledningar till att tro att arten fanns på betydligt fler platser innan det moderna skogsbrukets intåg och bortsorteringen av gamla träd i många kulturpåverkade miljöer. Utbredningen sträcker sig från Skåne till Mälardalsområdet med ett isolerat fynd vid Gävle (Artportalen). Dessutom har hålträdsklokrypare påträffats på Öland och Gotland (Jansson 2007; Artportalen). Sammanlagt ett 60-tal lokaler är kända i Sverige (Sandström 2011; Artportalen). Viktiga områden där ett flertal kända lokaler ligger inom relativt korta avstånd från varandra är Östergötland, trakten kring Mälaren samt Göteborgsområdet (Jansson 2006; Artportalen). Detta speglar emellertid också delvis var arten eftersökts och det är möjligt att även östra Småland och södra Blekinge utgör kärnområden, trots att det för närvarande inte finns speciellt många kända lokaler i dessa regioner. I Skåne har arten inte inventerats riktat och endast tre fynd är kända; ~ 7 ~

8 Torsebro bruk (1994), Stadsparken (1996), och Trollenäs (2000) (Brunet 2005; Artportalen). Man kan misstänka att arten finns på fler platser i Skåne eftersom det fortfarande finns en hel del grova gamla lövträd på många av de större godsens marker. A. stellae tycks ha ett ganska begränsat utbredningsområde i Europa. Arten har hittills rapporterats från Danmark, Tyskland, Polen, Tjeckien och Lettland (Holmen & Scharff 2008; Harvey 2010). I samtliga länder utom Danmark rör det sig om mycket enstaka fynd, men eftersom så få personer ägnar sig åt gruppen pseudoskorpioner, samtidigt som hålträdsklokrypare är svårfunnen är kunskapen om artens frekvens och utbredning i resten av Europa bristfällig. Precis som i Sverige finns en tydlig trend i Danmark att ökat eftersök de sista 20 åren också gett en kraftig ökning av antalet kända lokaler och utbredningsområdet (Holmen & Scharff 2008). Med nuvarande kunskap Figur 3: Fyndplats för hålträdsklokrypare i Stadsparken Till höger syns den ihåliga tysklönnen med det stora savflödet nedtill. tycks Sverige hysa en stor del av världspopulationen och därmed ha ett stort ansvar för artens överlevnad (Sandström 2007). Denna bild kan dock komma att förändras om kunskapen i andra länder förbättras. I Lunds stadspark har hålträdsklokrypare påträffats en gång, den elfte juni 1996 då fyra honor infångades på en hona av dödskalleblomfluga Myathropa florea (Andersson 1999). Flugan förefaller ha vilat på eller flugit kring den ihåliga tysklönnen intill musikpaviljongen (Fig. 3). I Malmqvist (2004a) anges att arten ska ha påträffats i en ihålig hästkastanj, något som dock är felaktigt. Under de drygt 15 år som gått sedan första fyndet har klokryparen inte eftersökts riktat i varken Stadsparken eller andra delar av Lund. Flera mindre inventeringar av insekter associerade med stadens gamla träd har dock utförts, bl.a. i Stadsparken (se Malmqvist 2004a, 2004b; Sörensson 2004). Vid åtminstone en av dessa (Malmqvist 2004a) var möjligheterna tämligen goda att arten skulle ha kunnat påvisas. Även utanför dessa undersökningar har parken ibland besökts av entomologer. Miljöbeskrivning Lunds stadspark Stadsparken i sydvästra delen av Lund omfattar knappt 14 hektar (Fig. 5) och består egentligen av två parker, den mindre Observatorieparken i öster och den egentliga Stadsparken. Området började ta form på slutet av 1800-talet och har successivt utvidgats mot väster och söder (Nordfjell et al. 2009). Några byggnader av kulturhistoriskt värde finns utspridda, t.ex. det gamla observatoriet i nordöst och ett café i väster. Mitt igenom området, i nordväst-sydostlig riktning, löper den gamla stadsvallen från 1300-talet som är ett par meter hög och några meter bred. Parken är mycket välbesökt och välskött med en mängd promenadstråk och stigar. I södra delen ligger en liten damm ~ 8 ~

9 om ca ett hektar. Merparten av området är trädbevuxet (Fig. 4), lite större öppna grönytor finns främst i västra delen. Gräsmattorna sköts med intensiv klippning, med undantag för sluttningarna på stadsvallen, som dock uteslutande täcks av triviala gräsarter. Blommande buskar liksom örter är fåtaliga, de först nämnda tillhör som regel exotiska arter. Drygt 650 träd växer i Stadsparken (Nordfjell et al. 2009), flertalet står öppet eller halvöppet och endast några mindre partier har en mer tät struktur. Artsammansättningen är varierad; hästkastanj, lönn, tysklönn, bok och ask hör till de vanligaste arterna, men även ek och diverse exoter förekommer. Tidigare fanns också almar (Malmqvist 2004a), men samtliga har nu dött av almsjukan och transporterats bort. De äldre träden står huvudsakligen i parkens östra del medan yngre träd dominerar den västra delen. Det är också i den östra delen som man finner träd med strukturer som är viktiga för arter knutna till gammelträd, bl.a. är träd med håligheter koncentrerade till parkens östra del (Malmqvist 2004b). En ganska hög andel av de idag gamla träden planterades ungefär samtidigt på sent och tidigt 1900-tal. Mycket lite död ved finns i parken, några enstaka högstubbar utgör i princip de enda substraten utanför den faunadepå som skapats i södra delen (se nedan). Figur 4: Merparten av Stadsparken utgörs av öppna till halvöppna trädmiljöer med ett flertal olika trädslag. Genom undersökningar av framförallt Hugo Andersson uppmärksammades parkens intressanta fauna av leddjur på slutet av 1990-talet (Andersson 1999). Området utsågs till Natura 2000-område 2004 (Rosquist 2005), framförallt p.g.a. hålträdsklokryparen. Sex av de gamla och mest värdefulla träden har utsetts till så kallade evighetsträd som ska få stå kvar och utgöra resurser för den biologiska mångfalden så länge som möjligt. Kommunen har satsat på vissa praktiska skötselåtgärder och ytterligare dokumentation av värdena. Hittills har en kartering av hålträd (Malmqvist 2004b), en uppföljning av insekter i faunadepån (Sörensson 2004) och en mindre inventering av vedskalbaggar (Malmqvist 2004a) genomförts. Man försöker generellt vara restriktiv med borttagandet av gamla träd och vid parkens södra hörn intill Mejeriet har en liten faunadepå skapats. Faunadepån består av ett antal grova lövträdsstockar inne i ett buskage som placerades här under vintern Därefter tycks ytterligare en del tunnare material från almar att ha deponerats vid ett senare tillfälle. Numera är det mesta av veden barkfallen och håller på att multna bort. Stadsparken omges av bebyggelse och annan infrastruktur i samtliga riktningar. Ansamlingar av gamla träd finns dock på bara 500 respektive 900 meters avstånd i Lundagård och Botaniska trädgården. Stadsparken håller för närvarande på att utvecklas enligt en plan framtagen 2009, ett arbete som ska modernisera och förbättra parken (Nordfjell et al. 2009). ~ 9 ~

10 Tabell 1: Översikt av rödlistade evertebrater funna i Lunds stadspark före Rödlistekategori (efter Gärdenfors 2010) samt larvens habitatkrav (översiktligt) har sammanställts för respektive art. Siffra inom klammer anger källa för fynduppgift enligt 1 = Andersson 1999 och 2 = Malmqvist 2004a. Art Svenskt namn/familj Hotkat. Habitat Achalcus melanotrichus [1] en styltfluga NT Hålträd Ampedus nigroflavus [1] orange rödrock NT Vitrötad lövträdsved Anobium costatum [2] gråbandad trägnagare NT Död, hård lövved Anthrenochernes stellae [1] hålträdsklokrypare NT Hålträd Bolopus furcatus [1] en svampfluga NT Fjällticka på lövträdsved Mallota cimbiciformis [1] svart hålblomfluga NT Hålträd Mycetophagus quadriguttatus [2] fyrfläckad vedsvampbagge NT Trädsvampar på lövträd Myolepta dubia [1] mindre parkblomfluga VU Hålträd Nosodendron fasciculare [2] almsavbagge EN Savande almar Ptenidium gressneri [2] en fjädervinge NT Hålträd Quedius truncicola [2] en kortvinge VU Hålträd Systenus leucurus [1] vitstjärtad mulmstyltfluga NT Hålträd Xylomya maculata [1] gulbrokig barkfluga EN Hålträd Xylota xanthocnema [1] alléblomfluga NT Hålträd Sammanlagt 13 rödlistade insekter samt hålträdsklokrypare har påträffats i parken (Tabell 1). Fyra arter bedöms nationellt hotade (EN och VU) medan övriga anses vara nära hotade (NT). Flera av arterna har en mycket begränsad utbredning i Sverige, några förekommer numera endast på ett litet antal lokaler och är utpräglade naturskogsdjur som kunnat överleva i Stadsparken tack vare de gamla träden. Alldeles intill musikpaviljongen står den i entomologiska kretsar berömda tysklönn där hålträdsklokrypare påträffades På och i detta träd har hela nio rödlistade leddjur hittats. De viktigaste strukturerna för de rödlistade arterna är trädhåligheter, savflöden och olika typer av stamskador (Tabell 1). Figur 5: Stadsparken i Lund med närområde. Området som inventerades 2012 innesluts av heldragen blå linje. ~ 10 ~

11 METODIK Sållning För att försöka påvisa hålträdsklokryparen utnyttjades flera olika insamlingsmetoder. En av dessa var sållning av mulm från trädhåligheter, vilket tidigare visat sig vara ett bra sätt att detektera arten (Holmen & Scharff 2008; Artportalen). Kartan i Malmqvist (2004b) utnyttjades för att lokalisera hålträd som kunde sållas. Med hjälp av en stege kunde håligheter upp till ca tre och en halv meters höjd undersökas. En sammanställning av de träd som sållades ges i Tabell 2. Arbetet utfördes den 26 april 2012 då mulm plockades ut ur ett antal håligheter och skakades genom ett såll (maskvidd en gånger en centimeter). Materialet som passerade genom sållet spreds ut på ett vitt skynke där det genomsöktes visuellt efter klokrypare och insekter. Den tid som mulmen undersöktes anpassades efter mängden så att all mulm blev noggrant genomsökt. Både vuxna smådjur, mer karakteristiska larver och fragment från döda djur eftersöktes. Efter att mulmen inventerats lades den tillbaka i trädet. Sållning innebär ett relativt stort ingrepp och störning av smådjurssamhället i mulm, bl.a. blandas mulm av olika fuktighets- och nedbrytningsgrad, vilket kan vara negativt för en del arter även om kvantitativa studier som bekräftar detta saknas. Av denna orsak undersöktes den mycket värdefulla tysklönnen vid musikpaviljongen endast översiktligt (en liten mängd mulm från det översta lagret plockades ut). Malmqvist (2004a) valde att inte sålla någon mulm alls från detta träd. Att finna hålträdsklokryparen var huvudsyftet med inventeringen, men en del intressanta arter som påträffades i förbifarten noterades också. Vissa karakteristiska och lättbestämda arter kunde bestämmas direkt i fält medan de smådjur som behövde samlas in avlivades i provrör med etylacetat. Dessa studerades senare i labb med tillgång till bestämningslitteratur och stereolupp. Tabell 2: Sållade träd vid inventeringen av hålträdsklokrypare i Stadsparken Siffror inom klammer anger trädnummer i Malmqvist (2004b). För respektive träd ges en kort beskrivning av håligheten och den ungefärliga volym mulm som undersöktes. Art Beskrivning hålighet Mulm (dl) Tysklönn [1] Mindre stamhålighet 2 meter över marken. Skuggigt läge. 5 Ask [3] Mindre stamhålighet 3 meter över marken. Halvöppet läge. 3 Hästkastanj [7] Stor hålighet 2,5 meter över marken. Halvöppet läge. 4 Hästkastanj [19] Hålighet/stamskada nedtill, lite mulm och lös ved. Öppet läge. 1 Hästkastanj [32] Medelstor stamhålighet 2 meter över marken. Öppet läge. 4 Tysklönn [39] Medelstor hålighet nedtill, liten smal öppning, stort savflöde. Öppet läge. 3 Som ett komplement till sållningen besöktes området några gånger under försommar och högsommar för att vandra runt i parken och söka efter hålträdsklokrypare för hand. Besök genomfördes den 21/5, 25/5, 7/6, 28/6, 24/7 samt den 30/7. Varje besök varade ungefär två timmar med fokus på parkens östra del. Arbetet koncentrerades i första hand till att leta kring trädhåligheter, stamskador och savflöden där antingen hålträdsklokrypare eller de tvåvingar som sprider arten kan tänkas exponera sig. Även soliga bryn med lövträdsblad och blommande buskar undersöktes eftersom de flugor som klokryparen liftar med ofta besöker sådana platser för att vila eller söka nektar. En hel del tid spenderades vid tysklönnen intill paviljongen där de insekter som landade på savflödet eller stammen studerades tillsammans med kanterna kring stamhålet. Faunadepån utgör i princip den enda resursen av död ved i parken, men eftersom den inte innehåller några ihåliga stockar och är skuggig spenderades inte så mycket tid i denna. Besöken gjordes endast på dagtid mellan tio och fem vid varmt, stilla väder och mycket sol. Fällor Fallfällor och fönsterfällor har tidigare visat sig kunna påvisa hålträdsklokrypare. Fallfällor grävs ned i mulmen inuti hålträd medan fönsterfällor placeras utanför håligheterna. De senare fångar ~ 11 ~

12 klokryparen indirekt genom att infånga de tvåvingar arten liftar med. Fällor kom dock inte att utgöra någon större del av den här undersökningen. På grund av det höga besöksantalet var det osannolikt att fönsterfällor skulle få vara ifred i parken och uppsättning av dessa hade varit svårt utan viss åverkan på parkträden. Ett annat problem som berör både fönsterfällorna och fallfällorna är att det tidsmässigt var svårt att tömma dessa med korta mellanrum. Helst ska fällvätska användas i båda fälltyperna, men detta innebär att de djur som fångas dör. På en så pass liten lokal som Stadsparken, med en troligtvis liten population av hålträdsklokrypare, var det inte lämpligt att använda dödande fällor när dessa inte kunde tömmas ofta. Fällorna skulle ha kunnat fånga oönskat många individer av klokryparen med negativa konsekvenser för populationen som följd. Trots svårigheterna kom några fällor att nyttjas. Vardera en fallfälla placerades i en ihålig tysklönn nära Mejeriet (träd nr. 1 i Malmqvist 2004b) respektive i en ihålig hästkastanj centralt i parken (träd nr. 32). Detta var nära på de enda träden som fallfällor kunde placeras i av diverse praktiska skäl; håligheterna var möjliga att nå, de hade tillräckligt stora öppningar och tillräckligt med mulm (även om det inte rörde sig om några större mängder). Fällorna verkade under perioden 25/5 till 7/6 och bestod av ett plastglas utan fällvätska med en diameter på 7,5 och djup på 10,5 centimeter. Enda tömningen skedde den 7/6. Utöver fallfällorna placerades en så kallad färgskål nedanför en ihålig lövträdshögstubbe (exot, Fig. 8) i södra delen av parken (RN /133542). Denna verkade under samma period som fallfällorna. Den gulfärgade fällan (bredd: 18,5; längd: 25 cm; höjd: 7,5 cm) fylldes med en blandning av vatten, miljövänlig propylenglykol och några droppar diskmedel. Syftet med skålen var framförallt att försöka fånga någon tvåvinge med liftande klokrypare på sig. Vädermässiga förutsättningar 2012 Efter en mild, kortvarig vinter med ringa snötäcke kom våren tidigt till södra Skåne. De sista dagarna av februari och de första i mars bjöd på ovanligt höga temperaturer. Vädret var fortsatt varmt, men ostadigt, fram till månadens mitt innan ett stabilt högtryck etablerade sig kring den tjugonde. Varmt soligt väder dominerade sedan södra Sverige under en veckas tid och medeltemperaturerna blev avsevärt högre än normalt med flera värmerekord. Mars 2012 blev en av de varmaste marsmånaderna i södra Sverige sedan mätningarna startade. Under månadens sista dagar skedde dock ett bakslag då det blev kallt, mulet och blåsigt. Kyla och mulet väder kom att dominera april fullständigt med mycket få fina dagar. Temperatur och antal soltimmar var visserligen normala sett ur ett längre tidsperspektiv, men jämfört med de fem senaste årens aprilmånader var april 2012 mycket kallare och solfattigare, särskilt jämfört med det exceptionella Inte förrän de sista dagarna av månaden kom våren tillbaka på riktigt när molntäcket lättade och temperaturen äntligen steg. Maj inleddes soligt med höga temperaturer på samma sätt som april avslutats, men kort därefter drog en lång serie lågtryck in med nederbörd och kyligt väder. Ända fram till den tjugonde maj var det relativt kyligt, mulet och en hel del nederbörd föll. Under en vecka, mellan den tjugonde och tjugosjunde maj, etablerade sig till slut ett nytt högtryck som gav högsommartemperaturer uppåt 30 C och soligt väder som gjorde att fältarbetet kunde påbörjas. I skiftet maj-juni förändrades vädret åter dramatiskt och det blev mycket kallt när arktiska vindar drog ned över Sverige. Juni 2012 blev kylig och mulen, tjocka moln täckte ofta en stor del av landet vilket gav blygsamma temperaturer. Medeltemperarturen för månaden hamnade bortåt 2 C under det normala. Något riktigt högtryck med sommartemperaturer etablerade sig aldrig och dagar med gynnsamt väder för insamling av insekter var ovanligt fåtaliga. Juli fortsatte på ungefär samma sätt som juni, men temperaturen steg undan för undan och en del bättre dagar förekom. Augusti inleddes regnigt, men innehäll flera långa och mycket varma högtryck. Vid det här laget var dock alla besök i parken genomförda och klokryparens främsta aktivitetsperiod (utanför trädhålorna) passerad. Sammanfattningsvis kan sägas att vädret 2012 var tämligen normalt sett ur ett lite längre tidsperspektiv, men samtidigt klart sämre jämfört med den senaste tioårsperioden. Våren och försommaren i Skåne blev betydligt kyligare och molnigare jämfört med de senaste åren medan juli och augusti var ganska normala, eller i augustis fall, t.o.m. lite bättre än de sista åren. Trots augusti, får vädret för insektssamling ändå anses ha varit ganska dåligt säsongen ~ 12 ~

13 RESULTAT Hålträdsklokrypare påträffades inte under inventeringen. Den enda art av klokrypare som hittades var förnaklokrypare Neobisium carcinoides (Fig. 6). Två exemplar av denna upptäcktes bland multnande ved i faunadepån, arten är en av Sveriges vanligaste klokrypare och förekommer bland multnande organsikt material (Gärdenfors & Wilander 1992). Sållningen visade sig vara svår att genomföra av flera orsaker. Många av de trädhål som redovisas i Malmqvist (2004b) visade sig ha för små öppningar för att mulm skulle kunna plockas ut ur dem. I ett par fall fanns ingen eller obetydligt med mulm i håligheter som kunde undersökas. Några intressanta håligheter befann sig för högt upp i träden för att kunna nås med stege eller via klättring. Svårigheterna resulterade i att endast sex träd kunde sållas. I samtliga fall rörde det sig om lite eller ganska lite mulm per träd. Malmqvist (2004a) sållade tio träd i Stadsparken 2004, men sex av dessa var almar som nu försvunnit. Vid tömningen av fallfällorna fanns endast ett fåtal smådjur i dessa (se Appendix). Även gulskålen gav ett fåtaligt utbyte av insekter, främst mindre tvåvingar. Det skuggiga läget var säkerligen inte optimalt för de flesta arter och aktiviteten kring högstubben föreföll ha varit låg. Vädret var delvis dåligt under den period då fällorna stod ute vilket troligtvis bidrog till de sparsamma fångsterna. Figur 6: N. carcinoides. Vädret under säsongen inverkade också negativt på andra sätt. Under perioden från slutet av maj till och med juli, då arten tycks vara som mest aktiv utanför håligheterna, etablerades aldrig något stabilt, långt högtryck. Tanken var att genomföra de sex besöken funder denna period, men detta försköts på grund av vädret och ett par besök fick genomföras senare än önskat. Temperatur och väder har stor inverkan på leddjurs förflyttningar och beteende (se t.ex. Wickman 1988; Cormont et al. 2011; Franzén & Nilsson 2012). Eventuella klokrypare kan därför av flera orsaker ha stannat i håligheterna i större utsträckning när vädret var sämre än om längre perioder med högtryck förekommit. Under besöken för frihåvning observerades några vedlevande flugor som hålträdsklokryparen potentiellt kan lifta med, men inga klokrypare sågs på dessa. Övriga arter Visserligen påträffades inte hålträdsklokryparen, men några intressanta insekter noterades. Resultatet har sammanställts i appendix, nedan ges kommentarer och fyndinformation till de miljövårdsintressanta arterna. Mest anmärkningsvärda är de rödlistade skalbaggarna Phloeophagus thomsoni NT och Lissodema denticolle NT som inte tidigare rapporterats från området. Totalt 16 rödlistade evertebrater är nu kända från Stadsparken enligt 2010 års rödlista (Gärdenfors 2010). Lissodema denticolle, vasstandad trädbasbagge (NT) Vasstandad trädbasbagge (Fig. 7) är omkring tre millimeter lång. Huvud och halssköld är röda liksom benen medan täckvingarna är svarta med vardera två gulröda fläckar framtill och baktill som varierar i storlek. Halsskölden har fyra små taggar på sidorna. Larven lever under något fuktig bark på svampangripna, nyligen döda lövträdsgrenar (Palm 1959; Ehnström 2001). Utbredningen är disjunkt och omfattar två områden. Arten förekommer i några sydliga landskap samt på Öland och Gotland, därefter finns en utbredningslucka till ett andra förekomstområde kring Mälardalen (Lundberg & Gustafsson 2006). Åtminstone i Skåne är vasstandad trädbasbagge relativt vanlig och har även tidigare påträffats i tätortsnära miljö (Molander 2009). Tillvaratagandet av tunna kvistar och grenar för flisning utgör dock ett tilltagande hot mot arten. Ett exemplar påträffades under bark på en bokstock i faunadepån den 25/5. Figur 7: L. denticolle NT. ~ 13 ~

14 Myolepta dubia, mindre parkblomfluga (VU) En vacker blomfluga med en kroppslängd på knappt en centimeter. Djuret är nästan helsvart med undantag för sidorna på bakkroppens tre första tergiter som är gulröda. Mindre parkblomfluga befinner sig på sin nordgräns i sydligaste Sverige och har endast påträffats i Skåne, Blekinge och Småland (Bartsch et al. 2009). Arten är sällsynt även i Danmark och förekommer inte i övriga nordiska länder (Torp 1994). Ett tiotal aktuella lokaler är kända i Skånes södra del samt två i Blekinge och en i Småland (Bartsch 2001; Artportalen). I Stadsparken gjordes ett flertal fynd under 1990-talet (Andersson 1999). Nyligen även funnen på Helgonabacken (Artportalen). Larven lever i ihåliga lövträd med blöt mulm av t.ex. alm, lönn och bok (Andersson 1999; Bartsch 2001). De vuxna djuren besöker ofta blommande buskar och träd samt kirskål (Bartsch et al. 2009). Relativt öppna miljöer med gammelträd tycks vara mest gynnsamma. I Lund observerades ett exemplar flygande kring stamhålet på tysklönnen (vid paviljongen) den 28/6. Phloeophagus thomsoni, en vedvivel (NT) Denna hålträdsart har en cylindrisk kroppsform, är enfärgat svartbrun och ca fyra millimeter lång. Larven lever vanligen i ganska hård ved som omger insidan av håligheter i lövträd, ibland kan den dock påträffas i liknande substrat utanför håligheter. Arten har hittats i bl.a. alm, bok, och lönn (Palm 1959; Ehnström 2002). Samma vedpartier kan angripas under många år vilket så småningom resulterar i att veden blir alldeles genomborrad av larvgångar. Phloeophagus thomsoni är sällsynt och utbredningen ger ett fragmenterat intryck. Antagligen är artens spridningsförmåga begränsad. Förekommer från Skåne till Uppland och sydligaste Dalarna, samt på Öland och Gotland (Lundberg & Gustafsson 2006; Artportalen). En hel del av fynden är gjorda i park- och alléträd (Ehnström 2002). Ett dött exemplar sållades ur mulm från ett stamhål i en ihålig ask den 26/4. Xylomya maculata, gulbrokig barkfluga (EN) Den gulbrokiga barkflugan är en sällsynt hålträdsart. De första fynden gjordes redan på tidigt 1800-tal vid Svedala och Sankt Olof. Arten återfanns vid Svedala kring mitten av samma århundrade, men därefter gjordes inga fler fynd och flugan kom att betraktas som regionalt utdöd (Andersson et al. 1987; Sörensson 1994). Först 1989 påträffades arten igen vid Bäckaskog (Huggert 1990) då larver hittades i en ihålig alm. I och med att larvens livsmiljö klarlagts började fler fynd göras och på kort tid påträffades arten även vid Häckeberga, Svedala och i Lund (Struwe 2008). Enstaka lokaler upptäcktes också i Blekinge, Kalmar och Kronobergslän. Vid en inventering av 17 lövträdsmiljöer i södra Skåne vid millenniumskiftet hittades arten på fyra av dessa (Blomberg 2001). Nyligen påträffades flugan också i Västra Götalands län (Artportalen). Uppenbarligen är det vuxna djuret mycket svårfunnet och uppehåller sig förmodligen mest inne i trädhålen. Larven kräver blöt mulm i välutvecklade håligheter och har hittats i bok, lönn, tysklönn och alm (Andersson 1999; Struwe 2008). I Lund är arten funnen i Stadsparken, Lundagård och Råbyholms allé (Andersson 1999). Almsjukan har dock säkerligen haft negativ inverkan på artens population både här och på andra plaster. Rester av en död individ samt ett par larver som troligen hörde till denna art påträffades vid sållning i den ihåliga tysklönnen vid paviljongen den 26 april. DISKUSSION Förklaringar till det negativa resultatet Lokalt utdöende? Efter att två entomologiska undersökningar inte resulterat i några nya fynd av hålträdsklokrypare är sannolikheten tämligen hög att arten försvunnit från Stadsparken. Trots de skötselåtgärder som delvis varit riktade mot att gynna A. stellae (bl.a. genom att låta de gamla träden stå kvar så länge som möjligt) har utvecklingen för artens livsmiljö de senaste 15 åren totalt sett varit negativ, om än inte speciellt kraftigt negativ. Detta beror i huvudsak på att flera värdefulla hålträd försvunnit till följd av almdöden. Malmqvist (2004b) fann i sin kartering totalt 52 träd med håligheter varav fyra var almar (8 %). Dessutom har ytterligare ett par andra almar som sållades 2004 (Malmqvist 2004a), men som inte finns upptagna i sammanställningen av hålträd (Malmqvist 2004b) försvunnit. Således har ca 10 % av hålträden i Stadsparken gått förlorade på kort tid. Almarna har troligtvis varit några av parkens värdefullaste träd eftersom de lätt bildar stora håligheter med fuktig eller halvfuktig mulm. Flera av träden tycks också ha haft lite större håligheter med mulm (Malmqvist 2004a). För en liten, redan trängd, population av klokryparen kan almarnas försvinnande ha varit den faktor som ~ 14 ~

15 slutligen gjort det omöjligt för arten att upprätthålla en population (ifall arten fortfarande fanns kvar i Stadsparken vid tidpunkt då almarna försvann). Trådhåligheter bildas som regel mycket sakta (Niklasson & Nilsson 2005) och det är inte troligt att mer än högst något enstaka nytt mulmhål hunnit bildas i parken efter Däremot kan man tänka sig att befintliga trädhåligheter har utvidgats och blivit något större, dock inte speciellt mycket eftersom även detta normalt är en långsam process. Antalet hålträd per hektar (tätheten) är högt i Stadsparken (Malmqvist 2004b). Man kan därför fråga sig varför arten skulle ha försvunnit om tätheten av hålträd är hög (cf. Malmqvist 2004b). Emellertid finns ett par andra förhållanden att ta hänsyn till än bara tätheten av hålträd. För det första är ytan med gamla träd mycket liten och för det andra kan man fundera kring hur pass lämpliga flertalet håligheter är för klokryparen. Som regel hittas arten i träd med stora håligheter och mycket mulm (Sandström 2007; Holmen & Scharff 2008). Detta kan delvis vara en effekt av att stora, grova träd drar till sig mer uppmärksamhet från samlare, men rent teoretiskt borde också stora håligheter vara gynnsammare av en rad olika skäl. I Stadsparken är de flesta håligheterna små och hyser ringa mängder mulm, i en del fall ingen alls. En slutsats blir därför att antalet håligheter som hålträdsklokryparen kan utnyttja är klart färre än antalet hålträd i parken. Senast arten påträffades hittades den på det träd som har den största och mest värdefulla håligheten, något som antagligen inte var en tillfällighet. I Stadsparken finns för närvarande mindre än en handfull håligheter av liknande kvalité som tysklönnen vid paviljongen (Fig. 8). Med så få träd att leva i är risken för ett lokalt utdöende stor. Små populationer utsätts ofta för särskilda problem, t.ex. reproduktionssvårigheter, som kan göra att populationen dör ut trots att en del lämpligt habitat finns kvar. Rent stokastiska händelser, såsom dåligt väder, kan också lättare resultera i att en art försvinner när den förekommer med en så liten population som hålträdsklokryparen med största sannolikhet haft i Stadsparken. Mot hypotesen att arten har försvunnit talar framförallt det faktum att hålträdsklokrypare är mycket svårfunnen (se nedan). Tillfällig förekomst i Stadsparken? Figur 8: Ihålig högstubbe av lövträd vid Mejeriet, ett av få träd med större hålighet i Stadsparken. En tänkbar, men osannolik, förklaring till varför hålträdsklokrypare inte återfunnits skulle kunna vara att arten aldrig varit bofast i Stadsparken. De exemplar som infångades 1996 skulle ha kunnat vara ett resultat av långväga transport med den fluga de satt på. En variant på samma hypotes är att flugan och klokryparna visserligen uppträdde tillfälligt, men att de endast förflyttat sig en kort sträcka från någon annan del av Lund, t.ex. Lundagård eller UB-parken. Man kan också tänka sig att arten var bofast men att detta bara varade under en kort period innan den försvann igen, t.ex. p.g.a. slumpmässiga faktorer eller att livsmiljön av en eller annan anledning inte varit tillräckligt gynnsam för att en population skulle kunna upprätthållas under längre tid. Samtliga dessa tre teorier är dock mer eller mindre osannolika. Lunds omgivning består av ett öppet jordbrukslandskap dominerat av monokulturer med ytterst få gamla träd. Därför är det inte troligt att arten varken förekommer, eller nyligen har funnits, på någon lokal inom en cirkel på minst fem kilometer från stadens utkanter. Spridning av vedlevande tvåvingar över en halv mil torde vara en ytterst sällsynt företeelse även om det kanske kan ske någon gång. En hypotes om tillfälligt uppträdande till följd av långväga spridning kan således i princip förkastas helt. Att en kortvarig, liten, population av hålträdsklokrypare kan ha funnits i parken några få år eller dylikt och att denna samtidigt hann påvisas av en entomolog innan den försvann får anses som en osannolik kombination. Hugo Andersson gjorde emellertid en hel del besök i parken under en ~ 15 ~

16 lång serie år vilket gör att denna teori inte kan förkastas lika säkert som den först nämnda. En kortvarig population skulle t.ex. ha kunnat etableras av individer från en annan lokal i Lund. Slutligen återstår alternativet att hålträdsklokryparna uppträtt tillfälligt genom att individer kommit till Stadsparken från en annan del av Lund, men aldrig blivit bofasta. Detta är likaledes osannolikt, fast inte helt omöjligt. Avstånden inom staden är så pass korta att en fluga som Myathropa florea definitivt skulle kunna förflytta sig mellan de olika platserna med gamla träd. Dessutom finns alléer och enstaka gamla träd utspridda mellan de större trädbestånden vilka skulle kunna fungera som spridningskorridorer eller mellanstopp. Återigen är det dock högst osannolikt att sådana tillfälliga individer skulle ha dokumenterats. Förutom att kortvariga populationer eller tillfälligt uppträdande individer rent statistiskt är osannolika att komma i kontakt med talar också det faktum att (till synes) lämpligt habitat för hålträdsklokrypare finns, och har funnits, i Stadsparken under lång tid. En annan omständighet som indikerar att exemplaren från 1996 faktiskt utvecklats i parken är att larver av den fluga klokryparna satt på (M. florea) fanns inuti den ihåliga tysklönn som flugan hittades på (Andersson 1999). Långt mer sannolikt är att både flugan och hålträdsklokryparna utvecklats tillsammans inuti lönnen eller i ett närbeläget träd i Stadsparken. Förbisedd? Figur 9: Vindskyddade gläntor i Observatorieparken - en potentiellt värdefull miljö för insekter som kunde förbättras om blommande buskar planteras. Trots att två inventeringar gett negativt resultat utgör detta inte tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att arten inte finns kvar i parken eller att den uppträtt tillfälligt. Detta beror framförallt på att arten är svårfunnen och lätt att förbise. Undersökningen 2004 (Malmqvist 2004a) var visserligen inte inriktad på klokryparen, men eftersom sållning genomfördes var möjligheterna goda att arten skulle ha kunnat påvisas. Dessutom kunde fler träd sållas vid den undersökningen jämfört med i det här arbetet. En svaghet i båda undersökningarna är dessutom att det mest intressanta trädet, tysklönnen vid paviljongen, inte undersökts ordentligt. Ett uppenbart problem är också att inte alla håligheter kan undersökas eftersom vissa endast har små öppningar eller befinner sig högt över marken. Att fällor av flera anledningar är svåra att använda i Stadsparken gör det också svårare att påvisa arten. Chansen att hitta hålträdsklokrypare utanför håligheter vid frihåvning är mycket liten, nästan alla fynd som gjorts utanför håligheter har gjorts med hjälp av fönsterfällor. I likhet med många hålträdslevande insekter lämnar arten antagligen sällan håligheterna. En annan faktor som förmodligen inverkade negativt på flera sätt under 2012 var vädret. Med ovanstående i åtanke kan arten mycket väl ha förbisetts vid båda undersökningarna trots att en liten population finns kvar i parken. ~ 16 ~

17 Av de olika förklaringarna som diskuterats ovan är det mest sannolikt att klokryparen antingen försvunnit eller att den fortfarande finns kvar, men att inventeringarna misslyckats med att detektera arten. Båda dessa hypoteser förefaller ungefär lika sannolika i dagsläget. Att arten skulle ha förekommit tillfälligt på platsen är däremot betydligt mindre troligt. Åtgärder och skötselsynpunkter Eftersom det är osäkert om hålträdsklokrypare finns kvar i Stadsparken är det svårt att rekommendera riktade åtgärder för just denna art, men även om inte klokryparen lever kvar finns många andra rödlistade och sällsynta arter i parken vilket väl motiverar fortsatt miljövårdsarbete. Den starkt hotade (EN) almsavbaggen Nosodendron fasciculare har dock med all sannolikhet försvunnit eftersom inga savflöden på alm finns kvar. Nedan kommenteras den nuvarande skötseln och den utvecklingsplan som tagits fram för Stadsparken. Nuvarande skötsel Den nuvarande parkskötseln är på många sätt positiv för ovanliga arter knutna till gammelträd, men några förbättringar bör genomföras. Det är viktigt att med jämna mellanrum se över åldern på träden så att det inte uppkommer ett glapp i kontinuiteten av gamla träd, vilket annars skulle innebära att många av de skyddsvärda arterna försvinner. Såsom tidigare påpekats (Malmqvist 2004b) är dock återväxten av framtida gammelträd och ålderskiktningen relativt god, men det finns ändå en viss risk att ett kontinuitetsglapp kan uppstå om de nuvarande gammelträden inte hålls vid liv så länge som möjligt. Detta beror på att det under en period planterades för få nya träd i parken (Rosquist 2005). Figur 10: Det mesta av den döda veden i faunadepån vid Mejeriet ligger skuggigt vilket är mindre gynnsamt för de flesta insekter knutna till död ved. I framtiden bör död ved placeras soligare. Det gäller således att ha god framförhållning och planera trädsuccessionen. Beskärning som kan utöka de gamla trädens livslängd är önskvärt, men strukturer som är värdefulla för de rödlistade arterna, t.ex. barkskador och trädhål, får inte tas bort. Fler av gammelträden får gärna utses till evighetsträd eller på annat sätt få ett utvidgat skydd mot parskötsel som kan vara destruktiv för de biologiska värdena. En halvöppen parkmiljö med mycket träd och mindre trädlösa ytor är mest gynnsamt för merparten av de intressanta leddjuren, endast enstaka mindre buskage och täta bestånd bör finnas. Positivt är att en och annan högstubbe fått stå kvar på senare år och man bör fortsätta att spara högstubbar och annan död ved på plats när så är möjligt. Faunadepån vid Mejeriet är ett utmärkt initiativ, men behöver utvecklas och förbättras. Det mesta av den ved som hittills deponerats här har snart multnat bort. Alla grövre grenar och träd som ~ 17 ~

18 knäcks eller faller omkull i parken ska samlas i faunadepån (ifall de inte kan ligga kvar på den ursprungliga platsen). Om ihåliga stamdelar eller grenar faller ned bör dessa flyttas försiktigt, i kvarvarande mulm kan larver och vuxna leddjur finnas som kan överleva om veden hanteras med viss varsamhet. Faunadepån kan också fyllas på med material från andra delar av Lund, men oavsett vilket behöver mer ved ligga solexponerat i framtiden (Fig. 10). De vedlevande arter man vill gynna är knutna till öppna eller halvöppna miljöer. Precis som Sörensson (2004) påpekar vore det också bra om en del stammar staplades ovanpå varandra för att bl.a. skapa fler mikromiljöer. En annan fördel med att stapla stammar är att veden då ligger torrare och multnar långsammare. Det finns påfallande lite blommande buskar och örter i Stadsparken. En ökning av tillgången på nektar skulle bl.a. gynna en del av de tvåvingar som klokryparen liftar med. Några små, utspridda gräsplättar (t.ex. 7 x 5 meter) borde kunna avsättas för att skapa örtrik ängsmark. Grässvålen tas bort varefter en ängsblandning av olika inhemska örter sås in. Plättarna undantas från gräsklippning, men slåttras en gång i slutet av augusti. Man bör också verka för att plantera blommande buskar som slån och hagtorn, särskilt hagtorn är mycket värdefull för många vedlevande arter (Niklasson & Nilsson 2005; Nilsson et al. in press). De blommande buskarna och ängsplättarna bör placeras i soliga lägen med vindskydd, t.ex. i kanten av trädridåer eller buskage. Det vore också värdefullt om några hansälgar kunde planteras på någon plats i parken. En ökning av nektarresurserna skulle kunna gynna många av de ovanliga arterna som är knutna till de gamla träden, men även den biologiska mångfalden som helhet. Fler blommande växter skulle också göra parken mer estetiskt tilltalande. Att snabbt öka det tillgängliga habitatet för hålträdsklokrypare är svårt eftersom hålbildning är en långsam process. En möjlighet för att påskynda bildandet av fler mulmhål skulle vara att göra viss åverkan på träden, t.ex. genom att kapa av grenar för och skapa nakna vedytor där röta kan få fäste. Detta är emellertid kanske inte så lämpligt i en park, kanske kunde man prova på några träd som står mer avskilt. Ett annat alternativ är att sätta upp några så kallade mulmholkar. Hålträdsklokrypare har påträffats i sådana holkar vid en studie i Östergötland (Jansson et al. 2009), men det är okänt huruvida arten kan reproducera sig i dessa eller om de endast varit tillfälliga gäster. Även artificiellt påskyndande av trädhålsbildning är en mycket bristfälligt studerad metod för att hjälpa hålträdsarter. Stadsparkens utvecklingsplan Stadsparken kommer de närmaste åren att utvidgas och moderniseras (Nordfjell et al. 2009). Tyvärr är risken stor att en del av förslagen i utvecklingsplanen kommer att medföra negativ inverkan på Natura 2000-områdets bevarandemål (se Rosquist 2005). Positiva aspekter av planen är att ett par områden avsätts som resursytor för biologisk mångfald ( Urskogen och Woodland ). Dessutom planeras för fler blommande buskar och örter i parken. I dessa planteringsprojekt bör man välja att använda arter som är gynnsamma för smådjuren (se ovan). Negativt är dock att både Woodland och Urskogen förefaller bli mer eller mindre täta, skuggiga miljöer vilket inte är gynnsamt för den del av Stadsparkens fauna som är skyddsvärd. Speciellt Urskogen, som kommer att omfatta buskaget där faunadepån ligger, får inte vara för skuggig och behöver få en mer öppen struktur (se ovan). Det är också synd att ingen del av den nya parkmarken mot söder och sydväst avsätts för att gynna den biologiska mångfalden. Vidare kan eventuellt den ökade belysningen ha negativa konsekvenser för nattaktiva vedlevande arter, dessa dras ofta till ljus vilket bl.a. kan påverka deras förmåga att orientera sig. Hur pass stort problem detta kan utgöra är dock okänt, dessutom omges parken redan i dagsläget av mycket belysning. Den del av utvecklingsplanen som ger anledning till störst oro är förändringarna i trädskiktet. Exempelvis planeras att kastanjerna centralt i parken ska tas bort och att trädskiktet i Observatorieparken ska föryngras och en del av träden beskäras (Nordfjell et al. 2009). Då man läser planen får man känslan av att planförfattarna menar att det kan räcka med att bevara de utpekade evighetsträden och de små ytorna med naturmiljö (Woodland och Urskogen) för att uppfylla bevarandemålen. Så är emellertid inte fallet, detta är alldeles för få gamla träd för att de ovanliga arterna ska överleva. Det är oerhört viktigt att så få som möjligt av de gamla träden tas bort och att en ekolog får tillfälle att komma med synpunkter på vilka träd som kan tas bort och vilka som beskärs samt hur detta genomförs rent praktiskt. De träd som ändå tas bort i samband med modernisering bör givetvis lämnas kvar i faunadepån. ~ 18 ~

19 I utvecklingsplanen vill man gärna använda trädslag som inte växer sig så stora, men detta är inte positivt för faunan. För att bevara och gynna hålträdsklokrypare med flera arter krävs stora, grova träd. Små träd hyser inte lika många mikromiljöer och trädhåligheterna blir följaktligen mindre. Det är viktigt att företrädesvis inhemska lövträd används och att man väljer mjuka trädslag som lättare bildar håligheter, t.ex. lönn, ask och hästkastanj. Återplantering av alm är tveksam i dagsläget, dessa skulle snabbt bli offer för almsjuka igen. Kort sammanfattat är undertecknads sammanlagda intryck att förnyelseplanen medför en betydande risk för negativ inverkan på parkens biologiska värden och Natura 2000-områdets mål. De vedlevande arternas krav har inte beaktats tillräckligt i förslaget och en fördjupad diskussion mellan kommunekologer och parkförnyare bör initieras. SLUTSATSER Baserat på de negativa resultaten från två inventeringar får det nu anses osäkert om en population av hålträdsklokrypare (Anthrenochernes stellae) finns kvar i Lunds stadspark. Alternativt kan arten finnas kvar, men ha förbisetts vid de två undersökningarna 2004 och Med nuvarande kunskap är båda hypoteserna i stort sett lika rimliga/sannolika och det går inte att ta någon definitiv ställning för eller emot endera av dem. Stadsparken som livsmiljö för hålträdsklokryparen har försämrats något de sista åren, almsjukan har lett till en minskning av antalet hålträd med ca 10 %. Ett eventuellt utdöende kan ha skett till följd av att det finns för få träd med lämpliga håligheter i parken. Hålträdsklokrypare är dock svårfunnen samtidigt som det är svårt att söka arten i Stadsparken på ett sätt som är effektivt rent praktiskt. Vädret 2012 kan också ha försämrat möjligheterna att påvisa arten. I det fallet att hålträdsklokrypare verkligen har försvunnit skulle detta också kunna vara en konsekvens av att det funnits en utdöendeskuld sedan mycket långt tillbaka. Detta problem finns åtminstone på en del av klokryparens svenska lokaler. Inventeringen demonstrerade att det fortfarande finns fler rödlistade och intressanta insekter att dokumentera i Stadsparken. Två rödlistade arter som inte tidigare rapporterats från området upptäcktes; skalbaggarna Phloeophagus thomsoni NT och Lissodema denticolle NT. Det totala antalet rödlistade leddjur som hittats i parken uppgår nu till 16 arter. Även om inte hålträdsklokrypare finns kvar är det viktigt att man fortsatt praktiserar miljövårdsanpassad parkskötsel orienterad mot att gynna den lägre faunan p.g.a. de höga entomologiska värdena. Bland skötselåtgärder föreslås förbättring och utökning av den nuvarande faunadepån och att antalet blommande örter och buskar ökar. En kontinuerlig övervakning av trädens åldersskiktning bör införas så att framtida kontinuitetsglapp av gammelträd undviks. En del av förslagen i den utvecklingsplan som tagits fram för parken kan ge negativa effekter på Natura 2000-områdets bevarandemål. Detta beror huvudsakligen på att planen innebär förändringar av trädskiktet som kan vara ogynnsamma för både klokryparen (om den finns kvar) och de sällsynta insekterna. En fördjupad diskussion mellan parkförnyare och ekologer behövs för att säkerställa att negativ inverkan undviks i så stor utsträckning som möjligt. ~ 19 ~

20 REFERENSER Andersson, H., Coulianos, C.-C., Ehnström, B., Hammarstedt, O., Imby, L., Janzon, L.-Å., Lindelöw, Å. & Waldén, H Hotade evertebrater i Sverige. Entomologisk Tidskrift 108: Andersson, H Rödlistade eller sällsynta evertebrater knutna till ihåliga, murkna eller savande träd samt trädsvampar i Lunds stad. Entomologisk Tidskrift 120: Bartsch, H Artfaktablad: Myolepta dubia, mindre parkblomfluga. [ ], skapad , hämtad Artdatabanken, SLU, Uppsala. Bartsch, H., Binkiewicz, E., Klintbjer, A., Rådén, A. & Nasibov, E Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Blomberg, P. (red.) Rödlistade arter i sydskånska trädmiljöer. En översiktlig inventering av lavar, mossor, svampar och vedlevande insekter i 20 områden. Naturskyddsföreningen i Skåne, Lund. Brunet, J Skånes skogar - historia, mångfald och skydd. Länsstyrelsen i Skåne län, rapport 2005:12. Cormont, A., Malinowska, A.H., Kostenko, O., Radchuk, V., Hemerik, L., WallisDeVries, M.F. & Verboom, J Effect of local weather on butterfly flight behaviour, movement and colonization: significance for dispersal under climate change. Biodiversity and Conservation 20: Ehnström, B Artfaktablad: Lissodema denticolle, vasstandad trädbasbagge. [ ], skapad , hämtad Artdatabanken, SLU, Uppsala. Ehnström, B Artfaktablad: Phloeophagus thomsoni. [ ], skapad , hämtad Artdatabanken, SLU, Uppsala. Europeiska Rådet Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Europeiska unionen, Bryssel. Franzén, M. & Nilsson, S.G Climate-dependent dispersal rates in populations of burnet moths. Journal of Insect Conservation 16: Gärdenfors, U. & Wilander, P Sveriges klokrypare med nyckel till arterna. Entomologisk Tidskrift 113: Gärdenfors, U. & Wilander, P Ecology and phoretic habits of Anthrenochernes stellae (Pseudoscorpionida, Chernetidae). Bulletin of the British Arachnological Society 10: Gärdenfors, U., Hall, R., Hansson, C. & Wilander, P Svensk småkrypsfauna. En bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Studentlitteratur, Lund. Gärdenfors, U. (red.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (red.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (red.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hanski, I. & Ovaskainen, O Extinction Debt and Extinction Threshold. Conservation Biology 16: Harvey, S.M Distribution: Anthrenochernes stellae. [ ], uppdaterad , hämtad Fauna Europaea online. Holmen, M. & Scharff, N Stellas mosskorpion, Anthrenochernes stellae Lohmander, status i Danmark for en ny art på habitatdirektivet (Arachnida, Pseudoscorpiones). Entomologiske Meddelelser 76: Huggert, L Nya larvfynd av två hotade Solva-arter (Diptera, Solvidae). Entomologisk Tidskrift 111: Jansson, N Vedlevande skalbaggar, myror och klokrypare på gamla ädellövträd i Östergötland. Länsstyrelsen Östergötland, rapport 2006:13. Jansson, N Vedskalbaggsfaunan i två områden med gamla ädellövträd på Gotland. Länsstyrelsen i Gotlands län, rapporter om natur och miljö, nr 2007:9. Jansson, N., Ranius, T., Larsson, A. & Milberg, P Boxes mimicking tree hollows can help conservation of saproxylic beetles. Biodiversity and Conservation 18: Jonsell, M Old park trees as habitat for saproxylic beetle species. Biodiversity and Conservation 21: Koch Widerberg, M., Ranius, T., Drobyshev, I., Nilsson, U. & Lindbladh, M Increased openness around retained oaks increases species richness of saproxylic beetles. Biodiversity and Conservation 21: Larsson, A Tillståndet i skogen. Rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv. ArtDatabanken rapporterar 9. ~ 20 ~