Föreställningsanalys Medea

Transkript

1 Föreställningsanalys Medea Brusande vågor projiceras på Målarsalens väggar medan publiken tar plats på gradängerna som ramar in det kvadratiska scengolvet. Kallt lysrörsljus sätter stämningen inför det tragiska skilsmässodrama som kommer att utspela sig. Det antika dramat Medea spelas just nu i en dansk-svensk produktion på Dramaten i regi av Stefan Larsson. Berättelsen är gammal: Den grekiske kungasonen Jason ger sig ut på en dödsdömd jakt efter det gyllene skinnet. Han möter den trollkunniga Medea som hjälper honom att återvända till Grekland med livet i behåll. Under resans gång dödar Medea sin bror. Hon följer med Jason till hans hem där hon ser till att ytterligare ett mord begås. Paret fördrivs och bosätter sig till slut i grekiska Korint där de får två söner. När föreställningen börjar har Jason precis lämnat Medea för kung Kreon av Korints unga dotter. Föreställningen är intressant att analysera eftersom pjäsen trots sin avsevärda ålder skapar ett band mellan antikens Grekland och dagens Europa. Teman som svek och hämnd är ständigt aktuella men här berörs även utanförskap, flykt och asyl. Texten är nyöversatt och i uppsättningen används filmkameror vars film projiceras i realtid på väggarna. Det moderna språket och tekniken gör att föreställningen ytterligare kan knytas till vår samtid. Jag kommer att göra en hermeneutisk analys av uppsättningen. I min tolkning fokuserar jag främst på scenerna mellan Jason och Medea, och då i synnerhet på parets syn på sitt gemensamma förflutna, deras (brist på) kommunikation samt gestaltningen av det tragiska slutet. Jag kommer att börja med en helhetstolkning av uppsättningen för att sedan gå in djupare i detaljer och till sist avsluta med en sammanfattning. Helhetstolkning Ljuset går upp över salongen, ja upp, inte ner, och föreställningen tar sin början. Det är påfallande ljust i rummet och åskådarna kan se varandra väl. Skådespelarna gör entré en efter en och går tvärs över golvet som för att visa upp sig eller överblicka publiken. Sist in på scenen kommer två skådespelare med rökmaskiner som sveper in rummet i en ridå av spöklik dimma. De börjar berätta om Medea och hennes olyckligsaliga öde. Själva är de kvinnor från Korint som oroar sig över att Medea och barnen kommer att bli landsförvisade. Medea själv syns inte till, hon har stängt in sig i huset utom sig av sorg. Till sist gör hon i alla fall motvilligt entré utan skor, klädd i en alldeles för stor kofta. Hon är rödgråten, med risigt hår och mörka ringar under ögonen. Medea börjar tala men varje mening är en kamp och hon drar efter andan, tunga, darriga andetag. Hennes röst vittnar om en bottenlös sorg som långsamt

2 håller på att ta över hela henne. Hon är ensam, lämnad, övergiven i ett främmande land utan vänner och familj att stötta sig mot. Korintkvinnorna försöker lugna med kramar och medlidsamma blickar men Medea är bortom all tröst. Jasons ansikte projiceras på väggarna. Medea i mitten av scenen är maktlös, omringad, hon kan inte fly från hans ansikte. Jason röker och ler mot henne, det är som ett plågsamt minne från en svunnen, lyckligare tid. Han är en fix idé, en oåtkomlig dröm, något som plötsligt tillhör det förflutna. Med hjälp av en filmkamera dokumenterar Medea sitt öde i realtid. Hon stirrar vildögd in i kameran med kajalen rinnande. Filmen projiceras på väggarna och det blir omöjligt att komma undan henne, hon är överallt. Kören av Korintkvinnor är ständigt närvarande på scenen som passiva vittnen och den upplysta salongen gör att även publiken blir ofrivilliga medspelare. Medea kräver hämnd för sin makes gärningar. Landsförvisad av kung Kreon planerar hon att döda både Jason, den nya hustrun och Kreon. Planen ändras dock och i viljan att skada Jason bestämmer hon sig för det allra mest förbjudna: hon tänker mörda sina barn. Valet är inte enkelt och visst vacklar Medea men till slut har hon samlat tillräcklig styrka. Hon skär halsen av sina pojkar och lämnar Jason utan fru, söner och kungarike. Nedan följer fördjupade analyser där jag fokuserar på Medeas och Jasons gemensamma förflutna och gestaltningen av kärleksrelationens förfall. Jag kommer även att intressera mig för de två talade språken i föreställningen, svenska och danska. Till sist berör jag dramats slut då jag också kommer att gå in på några semiotiska tecken. Parets gemensamma förflutna Jason gör entré: ung, snygg, Medeas raka motsats. Hon, bräcklig i sin för stora kofta, och han, en oförstörd gestalt med välansat skägg och kavaj med rätt passform. De stirrar på varandra och plötsligt är det som att vi förflyttas flera år tillbaka i tiden. De går omvägar om varandra, hon ler blygt och han tittar beundrande på henne. Det påminner om ett första trevande möte. Medea kastar sig upp på Jasons rygg och vi kastas från det första mötet till den etablerade relationen. Till en början är det ömt, erotiskt, hon kysser hans hals, men plötsligt blir det obekvämt. Jason vaknar upp och vi snabbspolas fram till nutid. Han försöker skaka av henne men hon klänger sig kvar på hans rygg som vid ett fåfängt hopp. Han är en livboj, livsviktig för att hon inte ska drunkna i en värld där han är det enda trygga, enda välkända, där hon är en främling, en flykting. Medea vägrar släppa taget om honom tills hon faller till marken. Det blir en bild av hela relationen och dess utveckling. Ömhet övergår i splittring med en som vill ge sig av och en som klänger kvar. Fallet blir en föraning om vad som komma skall, men frågan är om det är Jason eller Medea som kommer att falla hårdast.

3 Medea har hittills verkat förtvivlad men nu blir hennes sorgsna ansikte hårt. I mötet med Jason förbyts sorgen till raseri. Paret väger tjänster och mottjänster mot varandra. Medea har bränt alla broar på sin väg till Korint. Mer än en gång har hon dödat, hem kan hon inte fara. Vem har egentligen offrat mest för sin älskade? Det är ett bråk man har sett förut: slag under bältet och dravel om det andra könets inkapacitet blandas med trötta påståenden att man inte vill diskutera om den andra ska vara så barnslig. Bråket ser, prat om gudar och mördade kungar till trots, påfallande normalt ut för en sönderfallande familj och avslutas även på ett bekant sätt: två förundrade och lite rädda söner kommer in och undrar vad som står på, och de skamsna föräldrarna kommer av sig i sina anklagelser när de plötsligt ser sig själva genom barnens ögon. Jason går fram till dem men Medea tillåter det inte. Gå hem och sätt på din nya hustru, fräser hon. Jason gör en ansats som för att säga tala inte så inför barnen men tiger och går. Medea och Jason kommer från olika länder och har olika syn på sitt gemensamma förflutna. Bråket med Jason får Medeas redan instabila sinnestillstånd att eskalera. Hon tänker inte vara svag, ingen ska få förnedra eller överge henne. Ingen sårar mig utan straff, jag ser klarare än alla andra, deklarerar hon. Med de omringande gradängerna verkar Medea fångad på scenen. Hon liknar en av de utslagna människorna på tunnelbanan som spottar ur sig sin bitterhet tills man, under förevändning att man ska kliva av, diskret försöker sätta sig längre bak i vagnen. Med sina stora gester, höga utrop och uppspärrade ögon verkar hon nästan berusad. Hon pekar med hela armen när hon, ackompanjerad av en stegrande elgitarr, mer och mer hysterisk skriker: Hon ska dö, hon ska dö! Om mig får ingen säga att jag är svag, tvärtom, jag är hänsynslös mot fienden! Den som är sådan får respekt! Hon talar till publiken och delger den sin plan men utan att se och utan att vänta på svar, hon vet att ingen nåd kan fås för det brott hon tänker begå. I all sin galenskap är hon beräknande, kall, smart. Målmedvetet konstaterar hon att hon kan göra tre lik på en dag. Dock finns det värre sätt att skada Jason än att döda honom. Hennes fokus flyttas till sönerna och hon beslutar sig för att ta deras liv istället för hans. Språket Medea och Jason talar olika språk. Hon är invandrare och talar svenska medan han är grek och talar danska. Han är hemma medan hon är borta, och hennes beroende av honom förstärks ytterligare av hennes bristande språkkunskaper. Medea är Jason fysiskt underlägsen vilket tillsammans med det faktum att Medea talar ett främmande språk förstärker hennes utsatthet. Paret saknar ett språk för djupare kommunikation. Hon säger jag förstår dig inte längre och

4 ett extra lagar skapas där inte bara hans handlande är oförståeligt utan där även språket lägger sig mellan dem som en mur. Jason talar perfekt svenska som han begagnar sig av ibland. Medea verkar inte kunna danska särskilt väl och med undantag för några ironiska dejligt och undskyld talar hon uteslutande svenska. Detta förstärker ytterligare deras olika bakgrund: han är belevad, hon är barbar. Hon är ett byte han hämtat i ett främmande land, som hon själv uttrycker det. Förtvivlat säger hon till Korintkvinnorna att de ju har sin stad, sitt hem, sitt land medan hon har förlorat allt. Suckande instämmer de Av alla bördor är nog ingen så tung som att mista sitt hemland, den som drabbas av flyktens lidande överges av alla. Portarna slås igen, både hjärtan och gränser spärras av bommar. De fortsätter Du som utan medkänsla stänger ditt sinne för människor i nöd, tänk om du drabbas av samma öde. Medea kommer in med filmkameran. Hon zoomar in på människor i publiken vars förlägna ansikten projiceras på väggarna. Det blir som en anklagelse: vad skulle du göra, skulle du öppna ditt hjärta och din dörr? Det tragiska slutet Medea sätter sin plan i verket och kallar till sig Jason. Det är som att en ny kvinna står på scenen. Medea hyllar Jason och hans sätt att säkra deras framtid. Min härskarinne! ropar hon, plötsligt bubblande lycklig över tanken på den nya frun. Hon är så överdriven med höga klackar, hafsigt påkletat läppstift och familjekramar att det är ett mirakel att Jason tror henne, men det gör han. Han tittar på henne med lite småkåt blick och daskar henne på rumpan. Han gillar vad han ser: en kvinna som kan ta sitt förnuft till fånga. Medan Jason pragmatiskt förklarar sitt nya giftermål med att deras söner blir syskon till landets kommande härskare, planerar Medea sin snedvridna hämnd. En röd boll rullar in på scenen. Alla som någon gång har läst en bok i körkortsteori vet vad det betyder när en boll kommer rullande: sänk farten, bromsberedskap, här finns det lekande barn i närheten. Bollen rullar över scenen och mycket riktigt kommer snart de två pojkarna in. Publiken vet vad som kommer att hända, vi är alla vittnen, men ingen stoppar henne. Hon filmar sin väg när hon ska mörda barnen: de målmedvetna stegen, kniven i ett krampaktigt grepp, fållen på den svarta skinnklänningen. En gång har den kanske konnoterat styrka och mod, Medea en krigare, en amazon, men i takt med att detaljerna i hennes plan klarnar förvandlas klänningen till ett slaktarförkläde. Ett vrål hörs från trapphuset och en rasande Jason stormar in. Kören får den otacksamma uppgiften att berätta att Medea inte bara har dödat hans fru och svärfar utan också hans söner. Medea släpar in liken på scenen och Jason bryter ihop i gråt. Han lyfter upp

5 Medea i luften och tänker strypa henne men orkar inte fullfölja mordet. Precis som i deras första scen tillsammans faller Medea till marken men den här gången drar hon Jason med sig. Trots Medeas underläge är det hon som går vinnande ur slaget, om nu någon kan kallas vinnare när det ligger två döda pojkar på scenen. Medea har fått sin hämnd och förlorat det dyrbaraste hon har, det finns inget Jason kan göra för att skada henne ytterligare. Jason kravlar förtvivlat bort från sina döda söner men orkar inte resa sig upp. När ljuset går ner sitter paret mittemot varandra på golvet som två barn. De tittar på varandra med en uppsyn av förtvivlan blandad med förvåning. Hur kunde detta ske? Mellan dem ligger de döda pojkarna. Det blir en bild av en lek som gått fruktansvärt fel. Sammanfattning Uppsättningen av Euripides Medea på Dramaten berör frågor om svek och brusten kärlek såväl som asyl och migration. Trots tal om gudar och trolldom framstår Jason och Medea som vilket par som helst som ligger i skilsmässa. Familjen splittras när pappa hittar en ny fru och mamma går ner i en djup depression. Barnen hamnar i kläm och blir offer långt innan Medea tar till kniven. Den tvåspråkiga familjen för tankarna till Sveriges allt mer kulturellt blandade befolkning samtidigt som parets oförmåga att kommunicera påminner om att vissa hinder inte går att övervinna: det finns svek som är för stora för att förlåta men också hämndaktioner som går till överdrift. Föreställningens scenografi är i stort sett icke-existerande och rekvisitan är sparsam. I det tomma scenrummet får dock de objekt som faktiskt används en stor betydelse. Kniven sätter skräck i publiken, medan filmkameran i kombination med de upplysta gradängera gör publiken exponerad, delaktig, till vittnen. Kostym och mask säger mycket om vilken sinnesstämning rollfigurerna befinner sig i och Medea i sin hemmakofta ställs i skarp kontrast till de andra rollfigurerna i sina smakfulla rockar och kavajer. Avslutningsvis kan man säga att det är en mycket modern uppsättning av en mycket gammal pjäs. En uråldrig berättelse möter modern teknik och med hjälp av tidlösa teman skapas en föreställning som står med ena foten i antikens Grekland och andra foten i dagens moderna samhälle.