Hon sitter vid frukostbordet, blicken sänkt, ingen ska se hur förvirrad hon är, hur skamsen. Hon måste bort, allt är slut. Men ingen verkar märka

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Hon sitter vid frukostbordet, blicken sänkt, ingen ska se hur förvirrad hon är, hur skamsen. Hon måste bort, allt är slut. Men ingen verkar märka"

Ingemar Andersson
för 8 år sedan
Visningar:

1 21 Hon sitter vid frukostbordet, blicken sänkt, ingen ska se hur förvirrad hon är, hur skamsen. Hon måste bort, allt är slut. Men ingen verkar märka något. Henry pratar upprymt med Helen. Har han inte hört att helikoptern kommit tillbaka? Eller har hon drömt alltihop? Nej, nu pratar Helen om åskvädret, att det hade regnat mycket. Kanske har de misstagit helikoptern för åskmuller? Att han vågar flyga mitt i natten och dessutom vid ett hotande åskväder! Hon har hört att det är mycket farligt. Just när hon börjar undra vad som ska hända när de får reda på att Natov har kommit tillbaka och föreställer sig Henrys förtvivlan, vrede, skakas i tanken, kommer han in. Otålig, arrogant, utan att knacka. Omedelbart sköljer allt över henne som hon känt och tänkt under natten, även det hon inte hunnit känna och tänka. Hon sjunker ännu mer ihop på sin plats. Men Helen och Henry verkar inte förvånade, avbryter inte ens samtalet. Däremot märker hon att Natov retar sig på att se Henry i så djupt samförstånd med Helen. Han ser på dem länge med sina mörka ögon, en fåra mellan ögonbrynen, munnen skarp som ett streck. Hon väntar på någon elak kommentar, men till hennes förvåning säger han till sist nästan vänligt till Henry: Jag hoppas 116

Att han vågar flyga mitt i natten och dessutom vid ett hotande åskväder! Hon har hört att det är mycket farligt.

2 att du sansat dig och tagit till hjärtat vad vi pratade om häromdagen, det som gäller Carl. Kyra hinner se ett märkligt uttryck glida över hans ansikte, som hon tolkat som bedjande, nästan underdånigt, om inte mungiporna i samma ögonblick dragits ner till ett ironiskt leende. Var är hans sällskap, den vackra kvinnan? Väntar hon redan i helikoptern? Eller har hon kanske inte gått upp ännu och ligger kvar i sängen, hans säng Henry har avbrutit sitt samtal med Helen, men svarar inte. Har du hört vad jag sa? Åter en glimt av ömhet i blicken som försvinner för raskt för att hon ska kunna tro på det. Henry svarar fortfarande inte utan börjar leka med gaffeln, kastar en blick på Helen, som hon kvitterar med en menande nickning. Då förlorar Natov behärskningen: Skolflickor och terrorister. För Guds skull ska du fortsätta så livet ut när du snart är trettio? Hon är ingen skolflicka, hon är allt, brusar Henry upp. Hon är min stora kärlek. Men det vet du ingenting om. För dig gäller bara sex, svek, förnedring. Makt förstås. Den stora kärleken, upprepar Natov hånfullt med en avslöjande blick på henne så att hon blir blodröd i ansiktet. Det är ett stort ord Henry hoppar upp och skriker lika röd i kinderna som hon: Dra ner allt, hela världen, men inte henne, hon är mer värd än allt på jorden. Hon har lärt mig att det finns hopp, något stort, något mer En lång stund betraktar Natov honom lugnt, ett märkligt leende kring munnen, gör plötsligt en halvomvändning, är vid hennes sida, drar upp henne ur stolen tätt intill sig, griper med båda händerna kring hennes huvud och kysser henne. En kyss som hon aldrig upplevt tidigare, helt annorlunda än förra gången, hans tunga far in djupt, girigt, men känslan går ännu djupare, så 117

Var är hans sällskap, den vackra kvinnan? Väntar hon redan i helikoptern?

3 uppslitande att hon vacklar till. Herregud, vakna, väser han förbi hennes huvud till Henry, människor är inte bara goda eller onda utan just båda delar samtidigt, beroende från vilket håll man ser det. Människor är inte perfekta, inte som du vill ha dem, men är underbara ändå. Det lönar sig att kämpa för dem, för det de är, för alla, men på ett försonligt sätt. Henry ser förstenad på dem, på hennes ansikte, blicken hon ger fadern, ser sedan som i ultrarapid fadern tränga henne mot väggen utan att hon gör minsta motstånd, inte heller när Natovs hand okänsligt drar upp den lätta klänningen, far in under trosorna och ner till hennes skrev, den andra handen vid gylfen, som ett kärlekspar i vildaste åtrå, tills han plötsligt skrattande släpper henne och långsamt går mot dörren. Omtumlad söker hon stöd på väggen, benen är nära att vika sig. Känslan tar andan ur henne, brinner, känslan av hans styva lem under tyget när han pressat henne till sig, samtidigt som en våg av hetta sköljer över kropp och ansikte. Henry som först gjort min av att gå emellan, men sedan satt sig och stirrat i golvet, rätar oväntat upp sig och säger skarpt innan Natov hinner öppna dörren: Det här kommer du att ångra. Du sitter inte så säkert som du tror. Han drar djupt efter andan och fortsätter lugnt, men ansträngningen det kostar honom syns tydligt: Idag är vi i underläge, ni kallar oss föraktfullt för terrorister, ett namn för något avskyvärt och laglöst, för att ge er orättvisa rättvisans karaktär. Men en gång kommer det att vända, en gång har ni sått så mycket vrede att ni stupar själva och får smaka den egna grymheten och Har du aldrig tänkt på att gå den långa vägen, att nå något i det goda, avbryter Natov honom i en ton så att hon nästan får en känsla av att han kommit i underläge. Men det är säkert bara taktik. Det finns folk som ägnar sitt liv åt det, små förändringar som läggs ihop och blir till något stort. Gandhi i stället för Ha- 118

Människor är inte perfekta, inte som du vill ha dem, men är underbara ändå. Det lönar sig att kämpa för dem, för det de är, för alla, men på ett försonligt sätt.

4 mas. Man vinner inget med våld. Våld framkallar våld, men aldrig förståelse, aldrig en bärande lösning. Det är ni som framkallar terrorism, fortsätter Henry med vibrerande röst, genom att döda i rättvisans namn, demokratins eller humanitetens eller vad ni nu kallar det ni dödar för. Dem som avslöjar och uttalar högt vilka brott ni begår förföljer ni hänsynslöst, tvingar dem att i första hand döda de egna för att kunna besegra er. Men vi ska segra, vi ska. Hela världen kommer att resa sig mot er lögn, mot ert förtryck. En gång ska du bli lika maktlös som jag idag. Något i Natovs ansiktsuttryck förändras, en glimt av rädsla i de kalla grå ögonen eller är det bara inbillning? Han går närmare Henry. Henri, lyssna för en gångs skull! Det är mycket i vårt samhälle som är ödesdigert, som jag avskyr lika mycket som du. Men jag kan inte ändra på det uppifrån. Jag behöver din hjälp, unga engagerade människor som sammansluter sig, visar upp felen, men på ett fredligt sätt. Förstår du inte att jag först får gehör när det finns en påtryckning underifrån, en folkrörelse, ber han nästan, fredliga demonstrationer, förnuftiga argument. Endast ett moraliskt övertag kan slå ut industrins, makthavarnas girighet och öppnar för förhandlingar. Men inte med våld, då hårdnar bara fronterna och jag kan inte göra något. Vid de sista orden har han böjt sig över sonen, rört försiktigt vid honom, men Henry skakar bort honom och ser demonstrativt ner. Natov gör ett sista försök: Ser du inte att om du använder våld blir du lika hänsynslös som du beskyller mig för, och i fall ni lyckas, att det nya samhället blir lika omänskligt som det du kämpar emot nu, kanske värre! Du vill ha min hjälp? säger Henry provocerande och drar sig ifrån honom med en blick så full av hat att hon blir rädd. Akta dig, kanske du får den, men inte som du tänkt dig. Natov öppnar munnen men stänger den igen, vänder sig om med en axelryckning och går ut. 119

Dem som avslöjar och uttalar högt vilka brott ni begår förföljer ni hänsynslöst, tvingar dem att i första hand döda de egna för att kunna besegra er. Men vi ska segra, vi ska.

5 En lång stund sitter alla som slagna. Vad håller ni på med egentligen? bryter Helen tystnaden och kramar om Kyra. Vilken djävul han är. Kyra börjar gråta, gräver sig ner i Helens famn, men släpper snart taget. Henrys blick i ryggen kräver ett svar. Med sänkt huvud vänder hon sig långsamt om mot honom, ser upp, försöker le och be om förlåtelse. När hon möter hans flackande ögon rycker hon till, men han verkar inte se henne. Plötsligt säger han: Han var rädd, han var ta mig fan rädd, har ni sett? och upprepar triumferande: Han var ta mig fan rädd. Han slår sig mot pannan. Nu förstår jag, Calle hade rätt, alldeles rätt. Han vänder sig häftigt mot Helen. Såg du hur rädd han var när jag pratade om terrorism. Han är rädd för Calle, för mig, såg du? När Helen nickar fortsätter han upprymt, nästan feberaktigt: Det var därför han kom hit, för min skull, för att få mig att bryta med Calle. Två gånger till och med, så rädd är han. Det har aldrig hänt förut, han har aldrig brytt sig. Våld är nyckeln till hans hjärta. 120

Med sänkt huvud vänder hon sig långsamt om mot honom, ser upp, försöker le och be om förlåtelse. När hon möter hans flackande ögon rycker hon till, men han verkar inte se henne.

Relevanta dokument

Pojke + vän = pojkvän

Pojke + vän = pojkvän Min supercoola kusin Ella är två år äldre än jag. Det är svårt att tro att det bara är ett par år mellan oss. Hon är så himla mycket smartare och vuxnare än jag. Man skulle kunna