: c Textilarvet

Transkript

1 ä a > o * * : c 8 > 3-98 Textilarvet

2 W o INNEHÅLL Västerbottniska textiltraditioner 2 Katarina Ågren T ä n k o m J 49 Maria Björkroth Mer a tt läsa 58 Nära notiser 59 En av 1900-talets största förändringar är att vi inte längre tillverkar tyget till våra kläder. Att odla lin och hampa ellerföda upp och klippa får och sedan framställa tyg var en lång och tidskrävande procedursom krävdestora kunskaper, kunskaper som förvaltats från generation till generation. Vi kan få en glimt av denna tradition genom att sätta oss in i de olika materialensframställning, men eftersom det ärfråga om ett handaskicklighetens arv behövs det ständigt nya generationer som vill och vågar lära sig att vidmakthålla dessa kunskaper. Bara genom den levande handens färdighet kan vi egentligen förstå hur mycket insikt om teknik och material som behövdes för att få fram rätt textil till rätt ändamål. En annan aspekt är ansvaret som vilar på oss att rätt förvalta det textila arvet i museer och hembygdsgårdar, i privata skåp och lådor. Där finns generationers kvinnoarbete dokumenterat, inte i papper och bokstäver utan i lakan och handdukar, skjortor och byxor. Där finns textilier som vi bara kan drömma om att kunna tillverka idag. För några decennier sedan spreds intresset för traditionella textila tekniker som en löpeld i samhället. Studiecirklar och vävstugor arbetade för högtryck och det fanns yrkesinriktade kurser på gymnasienivå. Idag får den som är intresserad i hög utsträckning söka sig fram på egen hand, och vill man veta något om förhållandena i våra trakter är också bristen på tillgänglig litteratur ett problem. Textilarvet är en i grunden omarbetad och utökad utgåva av ett sedan länge slutsålt och mycket efterfrågat nummer från Det är skrivet av Katarina Ågren, mångårig medarbetare på Västerbottens museum och sedan 1984 redaktör för den framgångsrika tidskriften Hemslöjden. Det material som då låg till grund för skriften hade under en följd av år insamlats genom särskilda inventeringar av Västerbottens museum i samarbete med Västerbottens läns hemslöjdsförening. I inventeringarna ingick flera djupundersökningar, bland annat i Nordmalings socken och Lycksele socken. Maria SyMrofftärverksamsom lärare och forskare vid Institutionenförmuseologi, Umeå universitet. Hon är också ledamot i styrelsen för Sveriges hembygdsförbund. Västerbottens läns hembygdsförbund vill framföra ett varmttacktill Kempestiftelserna i Örnsköldsvik som genom ett generöst bidrag möjliggjort tryckningen i färg. Ett varmt tack riktas också till Maria Björkroth, lärare vid institutionen för museologi, Umeå universitet, Britt-Inger Fastborg, lärare vid Vindelns folkhögskola, hemslöjdskonsulentåsastentoft,västerbottensläns hemslöjdsförening, ideell, Marianne Ekström, Hillevi Wadensten och Stellan Wengelin, Västerbottens museum, samt Katarina Ågren som alla med stort engagemang och kunnande bidragit till arbetet med denna utgåva. Bilderna är hämtade ur Västerbottens museums bildarkiv om inget annat anges. Teckningarna är gjorda av Göran Carlsson och de nya föremålsbilderna i färg är tagna av Stellan Wengelin om inget annat anges.

3 Västerbottens textilhistoria är kvinnornas historia. D et var kvinnorna som hade huvudansvaret för den textila produktionen, från odling och bearbetning av lin och ham pa fram till spånad, vävning och söm nadsarbete. V ävningen pågick under hela våren och skulle vara avslutad till pingst. I stort sett varje gård höll sig också m ed får, som skulle klippas fyra gånger om året. I självhushållningens sam hälle skulle kvinnorna förfärdiga textilier och kläder till hela hushållet, och de visste att ta tillvara varje ledig m i nut. Stickningen till exempel krävde inga stora och dyrbara redskap och den kunde utföras både inomhus och utomhus. D et fanns kvinnor som kunde gå och sticka samtidigt eller sitta och spinna i mörka kök utan belysning så fort de fick lite tid över. D et märkliga är att allt detta arbete kunde utföras, trots att kvinnorna också fick ta stor del av arbetet m ed gårdsbruket och boskapsskötseln, inte minst på de små gårdarna. D et berodde i sin tur på att manfolket ofta var borta under långa perioder för arbete inom skogsbruk och sågverksindustri eller fiske och sälj akt. I Övre Norrlands kusttrakter drog karlarna i väg på stora jaktexpeditioner, så kallade fälresor, för att ligga borta på Bottniska vikens drivisar i flera månader. Fälan började i slutet av februari och pågick på sina håll ända till början av juni. Säljägaren på bilden är ändamålsenligt klädd i vita kläder och harskinnsmössa. Kamouflageklädseln är till för att han skall kunna komma inom skotthåll på den varska sälen. Bilden är tagen av Rickard Tegström våren 1944 i samband m ed en journalfilmsinspelning. O LA KELLGREN U J L i

4 Västerbottniska textiltraditioner KATARINA ÅGREN Författaren inleder med att teckna de ekonomiska förutsättningarna för länets textila historia. Därefter följer ingående beskrivningar över hur man odlat och berett ham pa respektive lin. Ett avsnitt ägnas fårskötsel och beredning av ull - från klippning till spånad och vadmalstillverkning. Avslutningsvis presenteras de textilier som använts i hem m ets inredning liksom i kvinnors och mäns kläder. Bilden av den textila traditionen i V ästerbotten är komplicerad. Å ena sidan finns - särskilt i lappmarken, men också vid kusten - en rad mycket ålderdomliga redskap och tekniker, som använts långt fram i tiden. H it kan räknas linklubban och linborsten, redskap som sannolikt var bråkans, dragans och häcklans föregångare. Vidare finns ullkammen som i senare tid också använts till häckla. Krötjeln, det märkliga härvelkorset utan räkneverk eller andra finesser, är inte heller ovanligt. Till de ålderdomliga teknikerna kan också filtningen - tovningen av sockar och vantar - som förutsätter ett minimum av redskap räknas. Slutligen förtjänar också hudars och skinns stora betydelse i sängutrustningen att påpekas. Å andra sidan har m ottagligheten för nyheter varit stor på många håll. Bland spinnredskapen förekom mer såväl den vanliga spinnrocken som högrocken och storrocken [därem ot saknas traditionsuppgifter om spånad m ed slända, det enkla och ålderdomliga handredskap, som i vissa svenska bygder levde kvar långt fram i tiden. Alla spår är borta - det är bara samerna som behållit detta redskap). Till skillnad från till exempel Hälsingland, som hade mycket stor linproduktion, har man tagit upp en nyhet som den från Ångerman- 2

5 llof O LOFSSO N land spridda lindragan, som helt ersatte den äldre stångklyftan. D ärem ot stod m an em ot och Alvira Boström-Foto' Bygdsiljum, Burträsk, juli Hushållningssällskapets försök att inrätta vattendrivna linberedningsmaskiner efter införskaffade ritningar från Hälsingland. De bevarade textila produkterna kan i många avseenden tyckas torftiga vid jäm förelse m ed andra landsdelar. En rad konstvävnadstekniker gör halt vid gränsen till Västerbotten, eller finns bara sporadiskt i de sydliga delar av länet som haft nära kontakt med Ångermanland och Jämtland. H it kan man Emilia Olofsson vid spinnrocken tillsam m ans m ed systrarna Hilda 3

6 räkna pinnbandsflätningen, vävnadstekniken upphäm ta, sam t linnevävnader utförda i damast och drällar m ed mer än fyra skaft. Den enda konstvävnad som utvecklats i länet är fälltäckena och dukarna. Folkliga broderier ser u t att saknas helt. Få bevarade kläder Nästan inga gamla kläder har bevarats, varken av hemvävda eller köpta tyger. Av det dräktöverflöd man tycker sig spåra i och 1800-talets bouppteckningar från k u stsocknarna finns ingenting kvar. D et beror på att textilierna användes och återanvändes tills ingenting återstod. Utslitet linne och bomull klipptes till trasvävar, använda som lakan och mattor. Gammalt ylle blev till lump, som repades upp och spanns på nytt i hemmen eller i senare tid skickades bort för fabriksberedning till lumpgarn. Gamla säckar blev till inslag i m attor. Helgdagskläder blev till vardagskläder för att till slut slitas u t som lappade ladugårdskläder eller gå i arv och sys om till barnen i huset. De möjligheter till kontant- inkom ster som järnbrukens - och särskilt sågarnas - tillkomst vid kusten innebar kring sekelskiftet 1800 och framåt drog till sig en arbetskraft som inte hade möjlighet att inom självhushållets ram förse sig m ed klädespersedlar. D etta avspeglas tydligt i bouppteckningarna. Näringslivets struktur En del av förklaringen till hur den textila traditionen gestaltat sig kan man säkert finna i näringslivets struktur. Vid kusten kan m an se att det är de högt ställda kraven på lin och hampa som material till nät och not, som tvingat fram en högklassig produktion och som ledde till att man odlat lin och hampa långt fram i tiden, sporadiskt fram till talet. Någon stor betydelse som avsaluprodukt fick aldrig linet, och inte heller utvecklades det i någon större utsträckning till en status- laddad symbol för ett hems välstånd. I lappmarken spelade linet en underordnad roll, men också här var man beroende av lin till näten. Som material till kläder ser det inte ut att ha haft någon större betydelse. Nästan alla underkläder gjordes av hel- eller halvylle, det vill säga ylle och bomull, liksom skjortor och blusar. I kusttrakten hade dock linet en mer mångsidig användning. I jämförelse m ed lin och hampa har ullen och yllet varit av större betydelse i de enskilda hushållen - utan vadmal klarade man sig knappast. I princip var man klädd i ylle inifrån och ut, även sommartid gick man ofta i halvylle. Kvinnorna hade huvudansvaret I våra trakter producerade man alltså inte mer textilier än man sj älv oundgängligen behövde. Skälet härtill måste vara den stora betydelse som boskapsskötseln haft framför ett mera utvecklat jordbruk. I boskapsskötseln är kvinnorna engagerade i långt högre utsträckning än i åkerbruket. D et var av tradition kvinnorna som skötte ladugården och även i slåttern var deras insats betydelsefull. Till detta kom m er att m ännen under vinterhalvåret tvinga-

7 Lin till n ä t och n o t I Västerbottens kusttrakter användes det allra bästa linet till nät och not. Det är kanske en av förklaringarna till att linodlingen levt kvar och haft stor betydelse fram till början av 1900-talet. Linet till strömmingsskötarna som tvinnades tvåtrådigt skulle vara så tunt att det inte syntes i vattnet. Översta och nedersta partierna på skötarna var av grövre garn. De blev så tunga, att inga flöten kunde hålla dem uppe, utan de fästes i pålar nedslagna i botten och kallades därför "stakanät". Fru Helga Sandén från Klabböle berättar hur det gick till då hennes far tvinnade garn till laxnoten. När hans hustru hade spunnit ett visst antal härvor entrådigt lingarn, tog han dem och lindade upp garnet på 6 olika träklossar. Tråden sträcktes så hårt som möjligt; för att kunna göra det hade han en skinnbit i handen. De sex nystanen lades sedan i en "sesskorg", såkorg (använd vid sådd), och garnändarna fästes i snällan till spinnrocken, som placerades ute på gårdsplanen. Han gick sedan med korgen till en grind på lagom avstånd, klippte av garnet och fäste det. Medan en person sedan trampade spinnrocken, gick han utefter garnet och såg till att det blev lagom hårt tvinnat. Det tvinnade garnet nystades sedan hårt upp på en träkloss. När han "slagit", tvinnat, tillräckligt många längder notgarn till ett notstycke, kunde han börja binda noten, ett arbete som ingen kvinna var betrodd med att göra. Notstycket var gårdens andel i den för byalaget gemensamm a noten, som alltså bestod av flera notstycken. Garn som skulle användas till nät och not, måste blekas, "sjudas", ordentligt. Om det fanns kvar av "det gröna" ruttnade de för lätt. Garnet lades varvvis med spisaska i ladugårdsgrytan och kokade tills vattnet var alldeles svart. Därefter sköljdes det och lades ut att blekas mellan stänger på snön. "Sådan lintråd, grov som segelgarn, men trind och jämn, blank och smidig som en silkesnodd, är som handspånad betraktad något fullkomligt häpnadsväckande... och näten äro givet det mest imponerande man här finner i textilväg", säger Elisabeth Strömberg då hon redovisar en textilinventering i Västerbotten

8 des u t i säsongsarbete av olika slag; fiske, sälj akt och forkörning. Skogsarbetet höll dem ofta borta från jultiden till vårbruket och i senare tid tog flottningen och sågverken många säsongsarbetare i anspråk även under som m a ren. Kvinnorna fick alltså i stor utsträckning ensamma ta hela ansvaret för de mindre gårdarnas skötsel. D et kan inte ha blivit mycket tid över till textilt arbete utöver det allra nödvändigaste annat än i de mest välbärgade bondehem m en. Lin och hampa OKÄND FOTOGRAF H ur gamla traditioner lin och hampa har i Västerbotten är svårt att säga. Alla traditionsuppgifter pekar på att man i södra Västerbotten upp till umetrakten enbart odlat lin, medan man norr därom odlat hampa och lin parallellt, dock med övervikt för hampan. Studerar I a rb e te t m ed lin b erednin g en k unde kvinnorna få hjälp av m ännen, u n g d o m arna och b arn en på g ård en. Här bry ter kvinnorna linet m ed an den tu n g a k lubban h a n teras av en m an. Foto på 1920-talet i Hössjö, Umeå. man kartmaterial från tiden för laga skifte ser man att de flesta byar har ett samfällt lin- eller hampsänke. Carl von Linné ( ), som reste genom landskapet 1732, konstaterade att man sällan eller aldrig såg lin odlas. D etta kan dock ha varit en slump. Både Pehr Högström ( ) och Abraham Hiilphers ( ) om nämner hamp- och linodling från 1700-talet. Pehr Högström 1765: Af Hampa, som är socknens egen afvel, och Lin, som köptes ifrån Ångermanland, Stockholm och Ryssland, spinnas och väfvas Lärfter och Dräll till bättre och sämre b ehof. Den södra länsdelens linodlingstradition är en nordlig utlöpare av den sedan medeltiden kända och under 1700-talet blom strande linkulturen i Hälsingland och Ångermanland. År 1729 grundades Flors linnefabrik i Mo i Hälsingland av den engelske fabrikören Stephen Bennet, och tillverkningen av damast kom att bli av betydelse för utvecklingen. Bennet startade också en spinnskola i Nätra i Ångermanland. 6

9 rrmrvnr.. f / t i t r f r - n m r / {!U h * ^ / 1 *l. ^ ^ ^ lé iitin. d r ^ n i 'n y ' - n tw m r tt L.~.z ~. j t o rymmmmmnrt w 1< W< / o ^ S m m m m1 111 u v ^ t-su G1 i tl H andskrivna vävböcker är idag sällsynta, tro ts a tt d e m åste varit vanliga ^ förr i tid en. D enna sida är ur en vävbok i Skellefteå m u seu m s arkiv. Enligt påskrift ägdes den av en gästgivarfamilj B ergendahl i Grimsmark D u k tig a o d la re b e lö n a d e s För att förbättra kvaliteten på det spunna linet utdelades belöningar i form av silvermedaljer och silverbägare. Även lärften premierades. Tillverkningen av den så kallade premielärften i bondehemmen ökade kraftigt fram till början av 1800-talet. Den kom att få stor ekonomisk betydelse för om rådet eftersom den var en eftertraktad handelsvara. D et var bland andra kyrkoherdarna som granskade kvaliteten och enligt Abraham Hiilphers utdelades en silverbägare 1778 till Daniel Steckzéns hustru i Röbäck, Umeå. Från Lövånger berättas att linodlingen där fick fart sedan gästgivaren Zakris Andersson från Röbäck så sent som i börj an av 1900-talet flyttade in och började m ed linodling i stor skala. Andersson fick många efterföljare inom socknen. Vid 1800-talets m itt fick bomullen en allt större användning och linodlingen gick kraftigt tillbaka. D et lin som behövdes kunde man köpa, till exempel på marknaden i Åsele eller från Norge, och spinna själv. Den som odlade lin kunde dessutom skicka det för beredning på linberedningsverket i Mellansel. Även i socknarna inåt landet har man i begränsad utsträckning odlat lin och hampa. Gamla linberedningsredskap och även strödda uppgifter tyder på att man i Bjurholm, Dorotea, Fredrika, Vilhelmina och Åsele socknar, som sedan gammalt haft sina kontakter 7

10 I Bygdeå kyrka lästes - enligt e tt i arkivet bevarat dokum ent - den 5 juli 1845 följande kungörelse: Sedan Jungfru Catharina Magdalena Löf, på Westerbottens Läns Hushållningssällskaps beskostnad, vid den spinningsskola, som innevarande år under Mamsell Granbergs ledning hållits i Nätra socken, blivfit inlärd i dubbel spinning, eller sättet att med bägge händerna spinna på dubbel spinnrock, så får Hushållnings Sällskapet härmed tillkännagifva att de, som sådant åstunda, kunna hos bemäldta Jungru, boende här i Umeå, erhålla undervisning i nämnde spinningsmethod... Och har Sällskapet ansett sig böra uppmana hvarje Qvinnsperson, som vill sysselsätta sig med spånad, att begagna det nu yppade tillfället, hwilket medför betydlig fördel... m ot Ångermanland och Jämtland, odlat lin. Johan W ilhelm Zetterstedt ( ) antecknade från sin resa 1832 i Ume lappmark att man i Vilhelmina tidigare mest odlat hampa, men det året försökte med lin. I Kattisavan i Lycksele odlades lin, i Bastuträsk (Gunnarn) och Stensele både hampa och lin. Linet sägs dock vara uselt i Stensele. I Åsele led man vid denna tid av ha fått in ogräset "lindodran i mängd i odlingarna. I slutet av första världskriget gjordes nya försök att uppm untra och stödja linodlingen i länet av Hushållningssällskapet, då - på Hemslöjdsföreningens initiativ - två maskiner för bråkning och skäktning av lin och nässlor inköptes. De placerades i Um eå och Skellefteå. En tredje maskin införskaffades också för Nordmalings räkning. Även under andra världskriget gjordes omfattande försök att uppm untra linodling i stor skala, och frågan om ett gemensamt linberedningsverk m ed Västernorrlands län togs upp av den då nybildade Västerbottens läns linodlareförening. År 1986 bildades Linföreningen Linnéa som på ideell basis sedan dess provat sig fram m ed linodling i mindre skala. Föreningen har idag drygt 70 medlemmar. Sedan Sverige inträdde i Europeiska unionen har nya möjligheter öppnats, och nästa år planeras en förstudie tillsammans m ed Hushållningssällskapet i syfte att pröva möjligheterna till linodling i större skala. O d lin g och b e re d n in g a v h a m p a I norra Västerbotten odlade man förr lin och hampa jämsides. För det mesta växlade man emellertid och sådde bara en sort om året. Hamplandet som i allmänhet låg på samma plats år efter år gödslades som övriga åkrar och bereddes m ed samma redskap. D et var kvinnorna som sådde hampan liksom de sådde korn och andra sädesslag. Den följande sviten av bilder ä r tagna av Katarina Ågren i sam band m ed en film inspelning av ham p- odling i Bursi ljum Filmen gjordes av fram lidne Rickad Tegström och den finns num era tillgänglig på video via museets reception. Fru Ingrid Andersson och hem m ansägare Gösta M arklund hjälpte museet a tt genom föra dokum entationen av e tt arbete som inte på lång tid utförts i våra trakter. 8

11 H am pan växer sig m a n sh ö g u n d er som m aren. Man v ä n ta d e m ed skörden så länge som m öjligt så a tt fröna h ann m ogna efterso m d e a n v än d e s till d ju rfo d er eller u tsäd e. Risken för frost gjo rd e em ellertid a tt m an ofta m åste skörda tidigare. De långa p lan to rn a rycks u p p m ed rö ttern a och jo rd e n slås av m ed en käpp. H am pan läggs i b u n ta r som knyts ihop m ed vidjor. B untarna lastas sed an för tra n s p o rt till ham psänket. Ett sänke är en v atten sam lin g, g ärn a m ed stillaståe n d e varm t v a tte n, d är h am p an rötas. Bunta rn a kläm s helt enkelt m ellan två h ä ssjestän g er som ty n g s ned m ed sten ar. Här ligger den tills d e v e d arta d e delarna av stjälken ru ttn a t, så a tt fibrerna sed an g år a tt skilja från v eden. 9

12 På v åren sed an d e t blivit v arm t och to rrt skall ham pan beredas. Efter cirka 3 veckor är rö tn in g en klar och d en slem m iga och illaluktande h am p an tas upp för a tt köras tillbaka till g ården. H am pan sätts på to rk över en g ärd esg ård. Där får d en sitta tills d e n är helt torr, ibland över vintern. Först "bråkas" - bryts eller hackas - ham pan m ed hjälp av en bråka. Stjälkarnas hårda, v e d a rta d e p artier bryts sö n d er och större delen av dem faller ner på m arken. M ed hjälp av d en m indre d rag an avlägsnas å te rstå e n d e "sjev" - de v e d arta d e delarna av stjälken - när h a m p k n ip p et d ras m ed långa ta g u n d er trä tu n g a n. S öderut i Sverige a n v än d es skäktstol och linklyfta för d e tta arbetsm om ent. Vid häcklingen skiljs d e k o rtare fibrerna från d e längre och fastn ar i häcklans nålar. Först d ras h am p an g en o m en grovhäckla d är n ålarna sitter glesare och är grövre, sedan g en o m en finhäckla. De långa fibrerna läggs i b u n ta r för a tt sp in n as till d e t b ästa g arn et. 10

13 De korta fibrerna - blån o rn a - kardas m ed särskilda h a n d k ard o r för a tt sed an spinnas till b lån g arn. D et blir grövre och lite ojäm nt. Nästa m o m en t är sp ån ad en. B lånorna lindas kring e tt tornform igt linfäste. U nder a rb etets g ån g m åste h am p a n fuktas för a tt d e t skall gå lätt a tt spinna. Vid sp in n in g en lindas d en färdiga trå d e n u p p på en rulle som sitte r i sn älld o n et inuti sp innvingen. Då och dä m åste m an flytta tråd en över en hake i v ingen för a tt d en skall fördelas jä m n t över rullen. "R evgarnet", v arpen, spinns m edsols. "Väften", inslaget, spinns m otsols. H ärvelkorset d o p p a s i skum m jölk för att m otverka a tt g a rn e t krullar sig. H ärvan sätts på en nystkrona då g a rn e t skall sp o las ö ver till d e spolar, eller bobiner, som används vid varpningen. När rullen är full av garn överförs d e t till en härva m ed hjälp av en härvel. H ärveln har e tt kugghjul som räknar a n ta let varv. När härveln g å tt 100 varv har m an en p asm a. Eftersom m an v et härvelns o m k rets och kan räkna varven, v et m an också hur lång trå d som finns i härvan. D et m åste m an v eta när m an berä k n ar g a rn å tg å n g en till en väv. 11

14 Den sto ra v arp ställn in g en, "rev träet" är u p p s att i b a g arstu g a n, d ä r den kan fästas i golv och tak. Från rullarna i rullstolen förs d e trå d a r som skall bilda varp i väven ru n t rev trä e t som är v ridbart. Längst ned läggs trå d a rn a i en å tta ru n t pinnar. D ärigenom förbereds skälbindningen. Då v arpen skall dras på d en stora g a rn b om m en län g st bak i v ävstolen läggs "revg arn et", v arp tråd arn a, i en gred k am så att d e fördelas jä m n t över bom m en. Sedan väven solvats, knutits u p p och tram p o rn a knutits, kan vävningen börja. För a tt u n d e rlä tta a rb e te t d å m an vävde m ed varp av ham pa, b ru k a d e m an klistra väven, d e t vill säga trå d a rn a d ro g s över m ed en sm et av rågm jöl och v atten. D etta g jo rd e a tt g a rn e t blev stark are och - fram förallt - fö rh in d rad e a tt trå d arn a fa stn ad e i v aran d ra och slets av. M an försö k te också hålla väven en aning fuktig, då blir fibrerna seg are och starkare. Eftersom d e t är svårt a tt väva m ed en varp av h em sp u n n e n h am p a u p p h ö rd e m an m ed d e t för m ycket länge sed an och ö v ergick istället till bom ullsvarp m ed inslag av ham pa. Den färdiga h an d d u k en av ham p a vävd i tuskaft. 12

15 Linets odling och beredning - sådd Någon större skillnad i beredningen av lin och hampa har inte funnits i våra trakter. En sammanställning av uppgifter från sagesmän som berättat om linodling i gamla dagar, ger följande bild av förloppet. Lintegen plöjdes om hösten och bereddes på våren. Både lerjord och sandjord uppges ha använts. Gödslingen var sparsam - dels ville man inte ha alltför ffodvuxet lin, dels var man rädd att få in ogräs. Ibland kunde aska strös ut över åkern.vanligtvis flyttades linåkern till en ny plats varje år. Lintegen var i regel ganska liten, det berättas till exempel från Tavelsjö att den var 14 steg i fyrkant vid början av talet. Linet såddes - liksom kornet - av kvinnor. Skörd På hösten, strax innan frosten kom, skulle linet skördas. D et gick till så att man m ed en hand grep om så mycket lin som rymdes i en näve och ryckte upp det m ed rötterna. Jorden slogs av med en käpp eller m ot kängskon. Det kallades att napp linet. Varje näve lin kallades lintott. Lintottarna lades i kors över varandra på marken till en hög som sedan bands m ed vidjor eller råghalm till en kärve, ett linsteg.dessa linsteg restes m ot varandra m ed rotändan ned så att 12 linsteg bildade en kase (Umeå socken) eller 20 linsteg en knock, linskyl (Nordmalings socken). Alla familjemedlemmar hjälpte till med detta arbete. Vissa år, då fröet mognat, kunde man ta vara på det också. I de norra kusttrakterna nöjde man sig m ed att slå linet eller hampan m ot en vägg eller över ett kar, där fröet samlades upp. I de södra socknarna hade man ett särskilt redskap, knopphäcklan" - det vill säga en linfrörepa - som såg u t som en grov kam av trä och som sattes fast i ett säte. Fröet breddes sedan u t och torkades på ett bakbord och tröskades därefter m ed en träkavel. D et kunde sedan rensas vilket i senare tid gjordes i en kastmaskin. Linfröet användes både som utsäde och som kreatursfoder. Rötning Sedan fröet tillvaratagits, lades lintottarna åter ihop till linsteg och lastades på en lång- flake, en tvåhjulig kärra m ed höga sidor, som enbart användes för transport av lin och kornkärvar. Kärvarna kördes till linsänket som var samfällt för byarna. V attnet skulle helst vara stillastående så att det var varmt, då gick rötningen fortare. Här skulle linet vattnas eller sänkas, det vill säga läggas under vatten för att rötas. För att få ner linstegen kunde man klämma dem mellan stänger som bands samman, klamra linet, och sedan tyngdes m ed sten. Man kunde också ha pålar nerslagna i vattnet innanför vilka linet lades. Ovanpå placerades virke, sänkved, som belastades m ed stenar tills linet var under vatten. I Klabböle var varje gårds plats vid linsänket markerad m ed brännmärkta pålar, nerslagna vid stranden. Efter 2-3 veckor var linet färdigrötat. Från Klabböle berättas att husfadern provade om linet var färdigt att tas upp. Surlinet kördes åter hem till gården på långflaken.

16 Torkning Hemma på gården löstes linstegen upp och stegades om, alltså lintottarna lades på nytt i kors. De nya linstegen var dock mindre än tidigare. Sedan detta var gjort sattes linet upp på gärdesgården, skihagen", som omgärdade hemskiftet. Stegen sattes m ed rotändan uppåt. Så fick de sitta tills de torkat, ibland satt de kvar ännu sedan snön kommit. Sedan de torkat togs de in och lades i logen eller något annat uthus i väntan på fortsatt beredning. I välbärgade gårdar hade man årsförlag av lin. D et innebar att man kunde låta lin som skördades på hösten sitta ute och torka långt in på vintern för att sedan inte beredas vidare förrän nästa år. D et rötade linet kan sparas länge utan att det tar skada vilket talesättet ull blir m ull men lin blir gull uttrycker. Många fortsatte dock beredningen av årets skörd då den torkat. Efter tröskningen av kornet grep man sig an m ed det arbetet. Om bastun varit uppvärm d för torkningen av säden kunde man breda ut linet för torkning på bastulavarna. Klubbning Linstegen bands ihop till en stor bunt m ed en remlycka för att klubbas. Man kunde då hålla till utanför bastun där en stor flat sten placerades m ot vilken linbunten lades under klubbningen. En karl hanterade den tunga klubban, medan ett mindre barn kunde få sitta och vrida och vända på linbuntarna. Klubban har i senare tid inte använts överallt. Den är ett av de ålderdomligaste redskapen inom linberedningen. Se bild sidan 6. Bråkning Efter klubbningen skulle linet bråkas i bruttun", linbråkan. Den bestod ofta av en trädstam med två kvarsittande rotben. I andra änden av stammen har i allmänhet ett tredje ben tappats in. I norra Västerbotten var det dock vanligt att denna del ofta bara vilade m ot en sten vilket innebär att man bröt linet sittande. Redskapet på tre ben blir högre och arbetsställningen därför stående. I bråkningen bröts de vedartade delarna av linstrået och föll ner till marken. Avfallet kallas linsjev. Ofta höll man till i bastusvalen eller på logen m ed detta arbete. Linstegen var nu upplösta och man tog så mycket som rymdes i handen, en lintott när man bröt linet. Varje lintott var om bunden m ed några linstrån. 40 st lintottar lades ihop och bands ihop till ett linbänne. Dragning Därefter skulle man dra linet; först genom gropdragun, grovdragan, och sedan genom findragun. Grovdragans springa hade en sida skodd m ed järn, findragans springa var skodd på bägge sidor och även tungan var järnskodd. Kanske har detta redskap spritts till Västerbotten från Ångermanland under 1700-talet. 14

17 Stångklyftan och skäktkniven som är de vanliga redskapen för denna del av beredningen ända upp i Hälsingland, saknas helt i Västerbotten. Under dragningen föll ytterligare sjev ur linet och fibrerna mjukades upp. U nder arbetet m ed dragningen omtalas att man på sina håll kunde gå samman till lindragarkvällar under höstarna då ungdomarna fick dra lin och roa sig. Häckling Efter dragningen följde häcklingen, också den med två olika redskap; en grovhäckla och en finhäckla. Lintotten lindades runt handen och drogs genom häcklans metalltinnar. I häcklans tinnar, spetsar, fastnade det kortare, oredigare linet, blånorna, som i Västerbotten kallades ystre, borstling eller stri. Detta avfall skulle sedan kardas m ed speciella, glestinnade kardor, innan det spanns. Häcklingen ansågs mycket viktig för linets kvalitet och utfördes av husmor själv. D et skräp alstrande arbetet utfördes gärna i den för brödbak u p p värmda bagarstugan eftersom det knappast gick att hålla till utomhus längre på grund av kylan. När häcklingen var klar, var varje to tt i linbännet så tunn, att man fick lägga ihop 7, ja, ända upp till tottar, som snoddes åt hårt i väntan på spinningen. i4 n c m Linborsten Linborsten är - liksom linklubban - ett mycket ålderdomligt redskap som i Västerbotten använts fram till våra dagar. För att kunna göra den måste man ha borst från en svinras med långa borst som inte längre finns. På senare tid köptes därför linbor star från Finland. I en uppteckning från Kålaboda beskrivs hur man gör en sådan borste. Svinborsten bands ihop till små knippen som satt ihop som en matta. De rullades ihop, ibland kring en träpinne i skaftdelen, och bands sedan ihop på mitten. Mellan borsten hälldes grov sand, och med handen skiljdes borsten från varandra så att de spärrades ut. Därefter hälldes smält kåda mellan borsten och det hela sattes sedan in i en varm ugn. Kådan smälte, rann ner mellan borsten, och fastnade i gruset. Sedan togs linborsten ut ur ugnen och skaftändan lindades hårt med tråd. TECKNING AV RAGNAR JIRLOW 15

18 s r w r r ekrar /tom j}f>ar~ ShriU shrc y S H ä k k c k n t- s n Ä lc tr r fr n itfr m c la - \ btrcc, itrt,scrft a j/w W n jm ' Ä- -Uia4 jl a r m m ' ly n m p s U c M ^ fw U r tr ir is tu M i/ tm u iivi P4 m nat' J7As" ' J ria U fr B o rs tn in g I samband m ed spinningen har man på sina håll också borstat linet med en borste av svinborst tills det var glänsande mjukt. Av detta, det finaste linet, gick att spinna den tunnaste och starkaste tråden och den användes framförallt till nät och laxnot, men även till sytråd. S p å n a d Vid spinningen användes två olika typer av linfästen att fästa linet eller ham pan i. Långlinet som borstats och sedan veckats i handen så att det föll som långt vågigt flickhår, sattes fast i kammarna på det tunna bladformiga linfästet. Det tornformiga linfästet kunde visserligen ha en kam överst att hänga långlinet i men det användes oftast till blånorna. Dessa hade kardats till en matta, som virades runt och knöts fast m ed ett band. Bland bevarade spinnrockar - den äldsta i m useets samlingar är daterad 1723 och kommer från Vännäs socken - har en del hjul, där mycket breda stycken, hjullöt, bildar periferin och ekrarna är ytterst korta. Dessa har i senare tid ofta använts endast som spolrockar. Spinnrockar med långa ekrar och starkt snedställd kropp är vanligast, men även horisontala kroppar har gjorts av vissa spinnrocksmakare. Några högrockar finns, med spinnvingen placerad ovanpå hjulet, men de har inte varit vanliga. Under spinningen matade man med vänster hand fram linet eller hampan. För att få fibrerna smidiga och sega fuktades de under arbetet. Vanligen tog man saliv på fingrarna, men blev man torr i munnen kunde man ha en liten kopp m ed vatten stående vid spinnrocken. Då rullen i snälldonet är full av garn, måste den bytas ur mot en ny rulle eller också måste 16

19 RAGNAR JIRLOW Friargåvor I museer och hembygdsgårdar brukar det finnas stora samlingar av vackert snidade och målade textila redskap, ofta försedda med initialer och årtal. Mest iögonfallande är i Västerbotten de torn- och bladformade linfästen som kan vara, verkliga mästerverk. De har fått sin rika utformning därför att de i många trakter varit en vanlig friargåva. Det sades att om en flicka fått ett sådant linfäste av en pojke, satte det på sin spinnrock och Regina V ikander ( ) från H olm ön sp in n er d e t så kallade långlinet. Lägg särskilt m ärke till lin b o rsten på vedbänken. Foto ca garnet vindas upp på härveln till en härva. Skulle man ha flertrådigt garn sattes rullarna först i en rullstol medan man tvinnade ihop trådarna på spinnrocken. Då man spann, lät man i allmänhet spinnrockshjulet gå medsols, då man tvinnade måste hjulet gå motsols. Härvan fick man genom att vinda upp garnet på ett härvelkors. Härveln räknade varven. 100 varv kallades en pasma, och runt denna knöts en tråd så att antalet pasmor lätt kunde räknas. En lingarnshärva skulle innehålla 16 pasmor, det vill säga trådar. D et finaste linet skulle vara så jäm t och tu n t spunnet att härvan gick att dra genom vigselringen vilket nästan kan tyckas otroligt. Spinningen togs också om hand av husmor. Småflickorna, som tidigt skulle lära sig att spinna, fick börj a med blångarn som var mindre dyrbart, m en svårare att spinna. tagit det i bruk - då hade hon talat om att hon godtog pojken som friare. De plana linfästena kallas ofta "linkam". De är för det mesta försedda med vackra skurna ornament, genombrutna mönster och målad dekor, som visar att de fungerat som fästmansgåvor. De har en östlig utbredning i vårt land och man möter dem på andra sidan Kvarken i Finland. De tornformiga linfästena kallas i Västerbotten "rockhuvuden", "linspett", "linkrona" med mera. De har troligen utvecklats ur den gamla linkäppen, som man hade linet på medan man ännu spann på slända. Att förse dem med en toppkam är dock en idé som hämtats österifrån. De små bandgrindarna kan också vara vackert snidade, men mera sällan målade. Detsamma gällde de kraftiga mangelbrädorna. Dessa har ofta mycket ålderdomliga ornament som flätband, gotiska rosetter, nagelsnitt och tecken av magisk natur. De är aldrig målade. L infästen och m a n g elb räd e ur V ästerb o tten s m useum s sam lingar. 17

20 fiso rirtsc ' L äg g a lin e t på h ä rv o r D et finns i Västerbotten fler olika typer av härvelkors för uppläggning av garn i härvor. De flesta har någon form av räkneverk, som räknar det antal varv härvelkorset gör och genom en knäppning, hammarslag eller liknande markerar när en pasma är full. Eftersom man kände till härvelkorsets omkrets och visste hur många varv pasman innehöll kunde man räkna ut garnmängden. D etta var viktigt då garnåtgången till en varp skulle beräknas. Omkretsen kan variera i olika bygder, likaså antalet trådar i pasman. Ar 1739 kom en kunglig förordning, som angav att härvel- korsets omkrets skulle vara 21/2 aln och varje pasma innehålla 100 trådar. Lingarnshärvor skulle innehålla 16 pas- mor, ull- och bom ullshärvor 12 pasmor. Sådana härvlar kallas i V ästerbotten ofta haspelhärvel. En vanlig härvel kunde däremot ha 60 trådar i en pasma och 13 pasmor i en härva. Statens försök att få fram enhetliga m ått för en härva bottnar i att man under 1700-talet ännu var beroende av det hemspunna garnet i de tidiga manufakturerna. Dessa köpte stora mängder garn av landsbygdens kvinnor liksom från spinnhus och liknande inrättningar. Genom att väga garnet i en härva, kunde grovleken på garnet avgöras. En härva var alltså ett m ått för garn och de många härvorna som efter höstens flitiga arbete vid spinnrocken prydde väggarna i köket var kvinnornas stolthet. Då man hanterade härveln, satt man framför härvelkorset och snurrade det m ed höger hand. I vänster hand höll man rullen uppträdd på en pinne av något slag, ibland en vacker snidad spolsticka, som hade pinnen rörlig i förhållande till skaftet. I lappm arken förekommer på sina håll ett ålderdomligt och mycket enkelt härvelkors, krötjeln, som härvan lades upp på. Använde man en sådan, fick man sj älv räkna antalet varv och pasmor om man var beroende av de uppgifterna för att till exempel kunna sätta upp en vadmalsväv. 18

21 Garnet förvarades i härvor. När det skulle användas till varp, inslag, stickgarn och liknande sattes härvan på en nystkrona, ett nystben. Skulle det användas till varp, revgarn, fördes det över på bobiner, kabbar, med hjälp av en kabbstol. Dessa kunde sedan ställas på kant på golvet medan man varpade, "revade, garnet. Alternativt kunde garnet spolas upp på rullar, som sattes i en rullstol under varpningen. na, revgarnet, fördela sig över en gredkam, en träslå liknande skedkloven, men i stället för en vanlig vävsked bestod den av glest isatta träpinnar. På så sätt fick man revgarnet att j äm nt fördela sig över garnbommen, bulten. De äldsta bom marna hade inborrade hål där käppen stacks in som man vred Varpning Själva varpan, revträt, var en enkel konstruktion som fästes i golv och tak med urborrade klossar. De sattes ofta upp tillfälligt i en bagarstuga eller i köket, annars förvarades de hoplagda i uthus. Ofta lånades revträ grannar emellan. Om man inte hade något revträ kunde man klara sig ändå, till exempel genom att slå in pinnar i en husvägg och spänna upp garnet mellan dem eller mellan träd, stolar eller på gärdsgårdar. runt för att mata fram varpgarnet. På något nyare vävstolar finns ett metallbeslag m ed urtag ytterst på bulten mellan vilka käppen vilar. Karaktäristiskt för många vävstolar i Övre N orrland är att de yttersta tram porna är böjda in m ot mitten. De kallar G ertrud Grenander för norrlandstram por i sin avhandling om vävstolar. Hon visar också att vävstolar med skalmar av stam m ar m ed kvarsittande rotben är kännetecknande för Ö vre Norrland. r w ir d s Hade man många trådar att hålla reda på, kunde man låta dem löpa genom en "revs- ticka, en liten bräda m ed genomborrade hål, som man höll i handen. Vävning Pådragningen av väven, solvningen, skedning- en och vävningen i äldre tid skiljer sig inte nämnvärt från hur man gör idag. För att spola garnet till inslag användes i äldre tid spinnrocken. Ibland hade man dock en Nämnas bör dock, att m an själv knöt sina solv, skaft, m edhjälp av en sol vstock, skaft särskild spolrock, ofta en uttjänt spinnrock, för ändamålet. bräda. Skaften oljades m ed linolja för att bli starka. Vävskedsmakare skall ha funnits i länet, bland annat fanns en i trakten av Yttersjö V id själva pådragningen lät man varptrådar utanför Um eå som hette Selin. D et vanligaste 19

22 förefaller dock ha varit att m an köpte vävskedar och vävspännare av kringfarande försäljare från Småland. Resten av de textila redskapen tillverkades i allmänhet i hemmen eller åtm instone inom bygden. I en bouppteckning från Lövånger 1857 uppräknas vävskedar för 1 0,1 1,12,13,14,18 och 22 pasmor.

23 Ull och ylle SUNE JONSSON På d e flesta g å rd a r höll m an i äld re tid får, på en m ed elsto r gård st, på en riktigt stor g ård u p p till 40 st. Den fårras som fan n s i Ö vre N orrland var m indre än n u tid en s. M estadels h a d e d en fin och m juk ull. I V ilhelm ina kallade m an d em "knåbbfår", m an sad e a tt d e h a d e "knållrig" ull. Sam m a ull kallades ofta "tyskull". D et fan n s också e tt lantrasfår m ed grov, rak och g anska lång ull. A braham H iilphers b e rä tta r från Lövånger a tt m an här g en o m p ro sten D ahlins försorg anskaffat sp an sk a får vid m itten av ta le t. Och från H ushållningssällskapets h an d lin g ar v et vi a tt sällskapet fö rsö k te u p p m u n tra in fö ran d et av en tysk fårras på 1830-talet som h a d e en fin ull, läm pad för klädesfram ställning. Fåren hölls i särskilda fårh u s eller i lad u g ård en. S om m artid släp p tes de på sk o g sb e te och g e ta d es d å tillsam m ans m ed korna. Det var också vanligt a tt fåren fö rd es ö v er till en holm e eller en u d d e som k u n d e stän g a s av. Skälltackan bar en plåtskälla, d e a n d ra fåren var ö ro n m ärk ta och k unde också ha en träflår, en bricka, m ed ägarens initialer inristade. 21

24 Klippning Fåren klippts ännu i slutet av 1800-talet fyra gånger om året. D et var kvinnorna som klippte fåren och det var de som hade hand om hela bearbetningen av ullen ända fram till stam p ningen. Klippningen skulle alltid utföras då månen stod i ny eftersom man trodde att ullen då växte fortare. D en finaste ullen gav höstklippningen i samband m ed att fåren togs in för vintern. Den kallades ull och användes framförallt till varp [revgarn). En del får slaktades oklippta och hudarna användes till fälltäcken. Den andra klippningen skedde dagarna kring jul och den tredje i slutet av februari eller början av mars. Några dagar innan fåren släpptes u t på bete på försommaren klipptes de för fjärde gången. Ullen från de senare klippningarna kallades väft, till exempel "julväft och midsommarväft och den spanns framförallt till inslagsgarn i vävar, m en även till stickgarn. Vid själva klippningen lades fåret omkull. Ofta bands benen ihop m ed till exempel ett strum peband som var m jukt och bra. Fåret kunde läggas på marken eller på en planka, lagd över ett par bockar eller liknande, som OKÄND FOTOGRAF Vid färjstugan i Åskilje, Stensele. Foto

25 man själv också kunde sitta på. Man började klippa kring huvudet. På huvudet lämnades en liten ulltott kvar. "Klipp min ull, men lämna min kull sade man till exempel i Degerfors. Genom denna handling ville man få fåren att trivas och få god återväxt av ull. Då fåret var klippt skulle ullen hänga ihop som en fäll. Den sorterades sedan, och ryggullen - som ansågs bäst - skildes ut. hagligt, förlädes därför till en loge eller annat uthus. Piskades inte ullen, kunde man reda den, vilket kallades napp" eller "flåck ullen. Ullen tvättas och piskas Mestadels tvättades inte ullen utan det färdiga garnet, men det fanns undantag. Ibland kunde fåren tvättas före klippningen på vintern, då de hölls inne. Ullen förvarades i stora ullkorgar, men sedan den tvättats hängdes den upp under taket i stora nätsäckar för att torka. I allmänhet höll man ett mindre antal svarta får för att få svart ull att blanda m ed den vita till ett grått garn. De svarta fåren ansågs dock vara magrare och ha kallare och sämre ull. Ett förarbete till kardningen var piskningen av ullen. Den utfördes m ed ett par käppar, då den svarta och vita ullen skulle blandas, eller då ullen skulle blandas m ed nöthår till nöthårsgarn. Nöthår tillvaratogs när korna ryktades eller när hudar garvades. D et kunde också köpas från garverier. O m avhårningen skett med hjälp av kalk, dammade det kraftigt vid piskningen. Arbetet, som nog inte var så be- Ullen skrubbas och kardas Sedan alla utomhussysslor i jordbruket var slutförda kom den behagliga tiden då man fick sitta inne vid den varma spisen och skrubba, karda och spinna. K ardning och spinning. Båda m o m en ten u tfördes g ärn a i n ärh e te n av d en varm a köksspisen eftersom värm en gör ullen m er lättarbetad. Foto på 1920-talet i Örnäs, Sorsele. 23

26 Kardm akeri INGRID PETTERSSON Kardmakare omtalas på många håll i vårt område. Kardorna kunde köpas på marknaderna, men fjällbefolkningen köpte dem, liksom mycket annat av sina förnödenheter, gärna från Norge. Den siste kardmakaren i Umeå var Frans N. Jonsson på Ålidbacken. Han dog 1931, men hans redskap finns kvar i Västerbottens museum. Frans Jonsson hade lärt sig sitt yrke av en kardmakare Brännlund i Umeå, och efter honom fick han överta en maskin för klippning och vikning av kardpinnar. Den gjorde det möjligt att tillverka dubbelt så många kardor som andra kardmakare. Kardorna såldes på marknader i Åsele och Nordmaling, men Jonsson gjorde också resor genom Bygdeå, Nysätra och Lövånger, när han hade fått ihop ett lager. "Standardkardan" hade 27 rader, men även mellansorter med 25 och 23 rader förekom. Kardbottnarna var av trä. På dem fästes stycken av garvat fårskinn från vuxna får, som skurits ur hudens ryggsida. Styckena togs ut parvis på ömse sidor av mitten. De sattes fast så att ryggsidan kom på kardans översida, eftersom den nöttes hårdast. Dessförinnan blöttes och spändes skinnet upp på en träram, "kårstocken", som hade kardans storlek. På baksidan, skinnets köttsida, klistrades ett grovt papper. Med en "kårsticka", ett par nålar, stack kardmakaren upp hålen för kårpinnarna efter en särskild mall. I hålen plockade han sedan in alla de i förväg tillverkade kårpinnarna. Dessa gjordes av mjukdragen, polerad järntråd som klipptes av och bockades för hand, om man nu inte hade en särskild maskin till detta. Varje ämne böjdes, så att det bildade två tinnar i kardan. När alla kårpinnar plockats in i de uppstuckna hålen togs skinnet loss från kårstocken och nubbades fast i kårtaken. Dessa skulle vara av al, gran eller furu. Ämnena gjordes svagt kupade för att underlätta kardningen. Kardämnena köptes från byarna Brån, Strand och Berg i Vännäs. Skinnen och kårpinnarna såldes ibland utan tak till dem som hade gamla kardor med hela tak, men utslitet skinn. INGRID PETTERSSON 24

27 Ullen "skrubbas, grovkardas, i ett skrubbsäte där den undre kardan sitter fäst i själva sätet. Skrubbsätena är av tre typer. De kan bestå av en planka med fastsatt skrubba, som lades på ett par stolar eller ett annat säte, vidare av ett säte med intappade ben. Den tredje typen har formen av en stol m ed skrubban på ett litet bord framför. Den påminner därför om en gammal skolbänk. Den första typen finns framförallt i lappmarken, den andra modellen är vanlig i hela länet, och den tredje är talrikast i kustbygdens norra socknar. Vid grovkard- ningen lades rikligt med ull mellan skrubbornas tinnar. Den färdigskrubbade ullen samlades i stora flagor. Den skrubbade ullen kardades sedan med handkardor, kåren, till rullar av ull, kullror, tyllor eller döllor. Spånad Spinnrockarnas viktigaste del är snälldonet med vingen och rullen. En spinnrock kunde vara utrustad med tre olika snälldon. D et med den minsta vingen gick snabbast och med detta spanns vadmalsrevgarnet till varp i vadmalsväven. D et ansågs vara en svår konst att få den så tunn, stark och jämn som fordrades. Inslagsgarn spanns på ett mellanstort snälldon, m edan det största snälldonet användes för det löstvinnade stickgarnet. I Västerbottens kusttrakter förekommer också den så kallade långrocken, även kallad bomullsrock eller fabriksrock. På den spanns vanligtvis m er löstvinnat ullgarn, m en uppgifter förekommer också att man kunde spinna finare garn. Benämningen fabriksrock hänför Ullspinning på storrock i Granö, Degerfors. Foto på 1930-talet. sig till 1700-talet, då de svenska yllem anufakturerna var beroende av det garn som spanns i hemmen. Långrocken är en tekniskt sett enklare konstruktion som spritts vid sidan av de mer avancerade spinnrockar man redan kände till. Spinnrockar tillverkades på många håll i länet. Till de mest kända hör Fårträsk-rockarna från Malå socken, som framställdes av flera generationer spinnrocksmakare i samma släkt. De såldes runt om i norra länsdelen, bland annat på marknaderna i Lycksele och Arj eplog. D et var oftast förjulsvintern som gick åt till spinningen. Arbetet sköttes av husmor eller, som också omtalas på sina håll, av kvinnor, ofta gamla änkor, som genom att spinna åt andra skaffade sig sitt uppehälle. D et spunna garnet lades upp i härvor med hjälp av härveln och förvarades sedan u p p hängt, till exempel på köksväggen eller på pinnlisten under kökstaket, tills det skulle OKÄND FOTOGRAF 25

28 T esgarn iw M T M ls Eftersom ingenting fick förfara i äldre tid tog man vara på gammalt utslitet ylle och återanvände det. Stickylle, vantar och strumpor klipptes upp i långa remsor som finfördelades med fingrarna. Även vävda ylletyger klipptes sönder i små lappar som man drog ut trådar ur. Det var framförallt barnen som sysselsattes med detta långtråkiga och enahanda arbete som belönades med nya kläder. De upprivna trådstumparna lades i en gryta, hett vatten hälldes över och sedan "tvarades" det tills allt var helt sönderdelat. Ibland användes en särskild kärna, "teistrådkärna", som man lade det upprivna yllet i. Sedan man slagit på hett vatten stötte man det med en särskild "törel", en käpp med intappade pinnar. Sedan yllet torkat, kunde det blandas med ny ull och kardas och spinnas på nytt. Det "teisgarn" man då fick, var ofta lite noppigt och innehöll rester av färg. Det användes som inslagsgarn i klänningstyger och till "teisronor". användas. Fram em ot jul kunde man ha köket fullt av garnhärvor som grannkvinnorna var välkomna att beundra. Vävning Efter julhelgen togs vävstolarna fram. D et var nu ljusare ute och lättare att se att väva - spinna kunde man göra hur m örkt det än var. I välbärgade gårdar, där kvinnlig arbetskraft kunde undvaras, sattes ofta flera vävstolar upp samtidigt, och döttrar och pigor fick arbeta tillsammans. I de mindre och fattiga stugorna hade kvinnorna säkert svårt att få tiden och krafterna att räcka till vävningen. Allt arbete m ed ladugård, vattenbärning, vedhuggning och andra gårdssysslor överlätsju på dem sedan männen gett sig iväg på förtjänstarbete. Helst skulle man vara färdig till vårbruket då de många utonhussysslorna började. Också under sommaren kunde tid avsättas till vävning i de större gårdarna. Uppgifter finns om hur man satt ute i logen och vävde - vinterköket skulle ju tömmas och skuras rent om sommaren och i de små bagar- och sommarstugorna rymdes ofta inte någon vävstol. Vadmal Den var den långa rena höstullen som valdes till vadmalsgarn. Eftersom grå vadmal var det vanliga i m ännens vardagskläder blandades 26