Astrid Lindgren och den humana inställningen

Transkript

1 ÖREBRO UNIVERSITET HumUS-akademin Astrid Lindgren och den humana inställningen En diskussion utifrån Madicken och Madicken och Junibackens Pims Josefine Göransson Självständigt arbete, avancerad nivå, litteraturvetenskap Handledare: Lars-Åke Skalin HT 2010

2 Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING sida INLEDNING 1 Syfte, frågeställning och metod 3 Astrid Lindgrens humana inställning 4 Madicken och Madicken och Junibackens Pims 7 Tidigare forskning 9 ANALYS 10 Tjänstefolket 10 Linus-Ida 10 Alva 12 Familjen Nilsson 17 Mia och Mattis 24 Barnuppfostran 29 Att skriva för barn 31 DISKUSSION 32 SAMMANFATTNING 35 LITTERATURFÖRTECKNING 36

3 Inledning Astrid Lindgren anses vara en av Sveriges populäraste författare. Att hon skriver för barn har hon alltid poängterat, men hennes verk är också intressanta för vuxna. Vivi Edström ställer i Astrid Lindgren: Vildtoring och lägereld frågan: Vad är hemligheten bakom ett författarskap som har en sådan förmåga att fängsla både barn och vuxna? (1992, s.7). Astrid Lindgrens egen mening är att hon skriver för barn, men hon vill också att eventuella vuxna läsare ska påverkas av hennes texter: om det är nånting jag vill med mina böcker så är det att närma vuxna och barn till varandra och att försöka åstadkomma en human inställning hos barn och gärna också hos vuxna om de råkar läsa mina böcker (citerat i Edström, 1992, s.18). Min uppsats tar sin utgångspunkt i detta uttalande av Lindgren: att närma vuxna och barn till varandra och försöka åstadkomma en human inställning hos barn och gärna också hos vuxna. Utifrån i första hand två av hennes böcker, Madicken och Madicken och Junibackens Pims, vill jag diskutera hur författaren konkret har gått tillväga för att försöka åstadkomma något som svarar mot de båda målen: att få vuxna och barn att närma sig varandra och att detta närmande skall skapa hos båda parterna en human inställning. Jag föreställer mig att Lindgren med uttrycket human inställning avser något i stil med vidsynthet, accepterande av andra människor med förståelse för liv under andra villkor, tolerans och inte minst ansvar. En sådan hållning genomsyrar det mesta av vad hon skrivit, men de båda böckerna om Madicken ser jag som särskilt lämpliga för den uppgift jag förelagt mig. Här förenas nämligen på ett tydligt sätt just de båda målen som Astrid Lindgren antyder. Den vuxne kan närma sig barnets värld genom att få möta en skildrare av denna som många anser vara utan motstycke. Så här beskriver Vivi Edström denna skildrare: Det är som om själva närheten till barnet inspirerar Astrid Lindgren. Med barnets ögon får hon oss att se världen som ny. Hon minns hur barndomslandet, det hemliga och vilda [ ] kändes och såg ut och luktade och hon tar på sig den fundamentala uppgiften att återge det. Att utgå från barnet innebär att tillvaron vidgas, att både de små och de stora frågorna kan ställas. Det betyder att läsa världen med alla sinnen öppna i barndomen, möjligheternas rike, är livet ännu inte kört allt är bräddat av förväntan. (1992, s.20) 1

4 I Madicken-böckerna representeras barndomslandet, det hemliga och vilda framför allt av leken, äventyren, upptäckterna, spratten och alla tokroliga situationer som kan uppstå. Med dessa inslag åstadkoms det underhållande hos dessa verk, det som gör dem till läsning för barn om barn och för vuxna som vill lära sig om barn. Hur kommer då det humana in? Madicken-böckerna återger, mer än till exempel böckerna om Bullerbyn eller om Pippi Långstrump, en socialt skiktad värld där de båda protagonisterna, Madicken och hennes lillasyster, möter människor som lever under betydligt mindre trygga och välordnade omständigheter än vad de själva gör. Men budskapet är att de inte får avskärma sig från dessa människor. Så här kan det låta: Men alldeles utanför tvättstugans gavel växer det en stor rugge. Om den inte funnes så skulle man se från Junibackens brygga till Abbe Nilssons brygga, nu kan man inte det. Det tycker Madicken är synd, men mamma tycker att det är bra. Mamma tycker visst att ju mindre man ser av Nilssons, dess bättre är det, varför kan ingen människa förstå. Man har väl fått ögonen för att se så mycket som möjligt. (Lindgren, 1960, 10:e upplagan, s ) Här möter vi en vuxenattityd, som barnet med sitt oförfalskade sinne ifrågasätter. Madickens mamma vill inte att hon skall hållas hos grannarna, familjen Nilsson, som lever under allt annat än välordnade förhållanden. Från pappan kan man dock få höra en helt annan attityd: Låt henne gå dit! Jag vill att mina barn ska veta det finns människor av olika sorter. Så kanske dom lär sej att inte vara för kvicka med storsläggan. (Lindgren, 1960, s. 93). Jag tolkar pappans repliker som ett direkt uttryck för det humana budskap som Astrid Lindgren menar skall genomsyra hennes verk. Att resonera över hur barn och vuxna kan tänkas läsa Madicken och Madicken och Junibackens Pims kommer också vara betydande i denna uppsats. Detta kommer att bli aktuellt då jag jämför olika sociala konfrontationer i texten. Förstår den vuxna läsaren situationen, som i denna uppsats kommer att handla om situationer med sociala skillnader, på ett annat sätt än vad barnet som läsare är kapabel till att göra? Astrid Lindgren har alltid lyft fram att barn och vuxna uppskattar olika saker i hennes verk. Margareta Strömstedt skriver i Astrid Lindgren: En levnadsteckning: Astrid Lindgren har berättat hur hon flera gånger varit med om att just Bullerbyböckerna upplevs olika av barn och vuxna. Det finns små skämt, små fånigheter som går de vuxna förbi, men som får varje barn att skratta högt och lyckligt (1977 2

5 och 1999, s.37). På samma sätt som barnen kan förstå sig på skämt som inte tilltalar vuxna, finns det också saker som går barnen förbi men som de vuxna istället uppfattar. Astrid Lindgren beskriver hur barn och vuxna uppfattar Bröderna Lejonhjärta: Om jag läser Lejonhjärta som ett barn läser [ ] då tror jag på varje ord som står där, att det gick till som det står. Men som vuxen vet jag ju nånstans hur det verkligen är (citerat i Edström, 1992, s.245). Vidare menar Astrid Lindgren att den vuxna läsaren då förstår att äventyret som skildras i Nangijala bara är Skorpans fantasi och att han egentligen dör på allra sista sidan. Att Astrid Lindgren anser att skillnaden mellan barn och vuxnas läsning av hennes verk inte är något konstigt förstås av uttalandet att inte tala om det riktiga slutet av Bröderna Lejonhjärta för något barn (Strömstedt, 1977 och 1999, s.247). Med detta som bakgrund vill jag undersöka om det finns liknande situationer, situationer där barn och vuxna läser och tolkar olika, i de två böckerna om Madicken. Syfte, frågeställning och metod Eftersom jag fokuserar på de sociala skillnaderna i verken, kommer min analys att ställa tre slags frågor. Den ena är hur de skildrade barnen och de vuxna upplever och förstår de klasskillnader som råder i den skildrade världen. Den andra är hur man kan tänka att barn och vuxna i läsningen tolkar dessa motiv; är det troligt att här finns en skillnad? Den tredje frågan handlar om vilken syn på barnuppfostran som finns i verken. Min uppgift blir därför att mera i detalj beskriva hur budskapet presenteras i de båda böckerna. Hypotesen är att det sker genom en indirekt metod: det är genom barnets öppna och fördomsfria hållning och med de ögon de fått för att se så mycket som möjligt som det humana skall förmedlas. Jag vill i det sammanhanget diskutera hur väl barnet som läsare kan tänkas förstå de sociala skillnaderna i verken i jämförelse med den vuxna läsaren. Som kommer att framgå betyder det att själva den berättarteknik som Lindgren valt kommer att ha betydelse för detta syfte. Min egen metod blir därför att genom närläsning och textanalys med inslag av berättarteknisk analys demonstrera hur Lindgren skapar de effekter hon avser i sådana avsnitt som skildrar barns konfrontation med, som pappan säger, människor av olika sorter (Lindgren, 1960, s. 93) och diskutera hur barn och vuxna läsare kan tänkas reagera på dessa effekter. 3

6 Astrid Lindgrens egen humana inställning kommer beskrivas i den inledande delen och ett avsnitt i analysen kommer att fokusera på barnuppfostran, som får betydelse i förhållande till de sociala olikheterna som framställs i de två verken. Dessa tre infallsvinklar handlar alla om barnen. Astrid Lindgren skrev för barnen, vilket gör dessa frågor intressanta. Mina tre frågeställningar är alltså följande: Hur förmedlas den humana inställningen, som Astrid Lindgren eftersträvar, i Madicken och Madicken och Junibackens Pims? Hur kan man tänka sig att ett barn som läsare förstår de sociala skillnaderna i verken i jämförelse med den vuxne läsaren? Vilken bild av barnuppfostran förmedlas i de båda verken? De tre frågorna kommer att tas an i samband med analysen av verkens olika skildringar av sociala skillnader. Astrid Lindgrens humana inställning Då Astrid Lindgren menar att hon vill förmedla en human inställning blir det intressant att se hur man har uppfattat att författaren själv innehar denna humana inställning. Den borde ju finnas hos henne själv om hon effektivt skall kunna förmedla den vidare, kan man tycka. Margareta Strömstedt menar att utgångspunkten i Astrid Lindgrens skrivande alltid har varit hennes egen barndom och de känslor och tankar hon minns från den tiden (1977 och 1999, s.200). Strömstedt är dock noga med att påpeka att detta inte åsidosätter de upplevelser och kunskaper som Astrid Lindgren har fått som vuxen: Det betyder naturligtvis inte att hon blundar för sina vuxna erfarenheter. Den oro och sorg och upprördhet hon fått uppleva som vuxen ligger som en dov klangbotten under många av dessa sagor och berättelser. Det betyder naturligtvis inte heller att hon är konstnärligt omedveten och naiv när hon skriver. Tvärtom. Hon använder hela sin genialiska språklighet och ställer upp med hela sitt mogna konstnärskap för att gestalta barnets upplevelser och verklighet. (1997 och 1999, s.200) 4

7 Strömstedt framhåller alltså att Astrid Lindgren sätter sig in i barnens känslor med sig själv som referens. Hon använder sina egna erfarenheter från barndomen, men hämtar också inspiration från de upplevelser hon fått som vuxen. En annan Lindgren-forskare, Vivi Edström, skriver att Astrid Lindgren berättar för barn och vuxna något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa (1992, s.24). Kommer Madicken och Madicken och Junibackens Pims att visa att Edströms beskrivning stämmer? Trots att Astrid Lindgren inte bryr sig om sina vuxna läsare på samma sätt som hon bryr sig om sina barnläsare framhålls ofta hennes förmåga att fånga även de äldre läsarna. Margareta Strömstedt menar att en av anledningarna till hennes framsteg även hos de vuxna beror på att också de vuxna vill kunna öppna upp sina barnasinnen (1977 och 1999, s.317). Det finns dock en hel del i Astrid Lindgrens texter som talar direkt till vuxna läsare på ett annat sätt än vad de talar till barnet som läsare. Jag vill analysera avsnitten om klasskillnader i Madicken och Madicken och Junibackens Pims och se om det är sådana tillfällen. Hur Astrid Lindgren argumenterar för barnens rättigheter, ja, inte bara barnens utan också hela mänskligheten och även djurens rättigheter, syns i hennes deltagande i debatter. Dessa debatter gjorde hon sig framför allt synlig i efter en ålder av sjuttio. När Astrid Lindgren tog emot tyska bokhandelns fredspris höll hon ett tal. Under talets gång yttrade Astrid Lindgren saker som Jag vill tala om barnen (Lindgren, 1978; citerat från Törnqvist & Öhman-Sundén, 2007, s.60), Det är de enskilda människorna som avgör världens öden (s.61) och Om barnet skall bli en varm, öppen, förtroendefull med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensamvarg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det var kärlek är eller också låter bli att visa vad kärlek är (s.61). Av talet framgår att Astrid Lindgren kräver att barn tas på allra största allvar och hon vill kämpa för att barn ska bemötas med samma respekt som vuxna och att kärlek borde vara ledordet i den uppfostran barnen utsätts för. I samma tal talade hon också om barnaga och om att uppfostran genom tiderna handlade om att bryta barnens vilja. Också i andra sammanhang har Astrid Lindgren förespråkat en fri uppfostran där det handlar om att ge barnen kärlek och att visa dem hänsyn och att de ska få känna sig fria. Deras värld ska vara fylld av lek. Så beskriver till exempel Ulla Lundqvist saken i en artikel (Lundqvist, 2007, s. 109). Karin Söder menar att Astrid Lindgren tar barnen på allvar och att hon lär oss att lyssna till vad de har att säga till oss vuxna (2007, s.71). Ulla Lundqvist menar också att Astrid Lindgren skildrar alla sina huvudkaraktärer i sina verk med kärleksfullhet (2007, s.109). Det tyder på att hennes åsikter 5

8 om förhållandet mellan barn och vuxna och hennes tankar om uppfostran och barnaga genomsyrar även hennes skönlitterära verk och inte bara hennes privata liv. Som Margareta Strömstedt påpekat kom den första boken om Pippi Långstrump att starta en diskussion om barnuppfostran (Strömstedt, 1977 och 1999, s.250). Anledningen var att Pippi uppfattades vara så olik dåtidens ideala barn (som väl snarare kan jämföras med Pippis vän Annika). Att Astrid Lindgren blivit så betydelsefull även i sina politiska uttalanden redogör Bengt Göransson för. Han menar att hon ofta använder en vänlig ton, även om hon förmodligen är rasande och att hennes förmåga att uttrycka sig i skrift, hennes skicklighet, självklart är av betydelse. Men det han tar fasta på allra mest är att hon alltid framträder som vanlig. Hon uttrycker sig inte som den stora författaren hon är, utan hon försöker framstå som en i mängden (Göransson, 2007, s ). Vivi Edström beskriver i Kvällsdoppet i Katthult: essäer om Astrid Lindgren diktaren Astrid Lindgrens författarskap på följande sätt: Astrids författarsaga kan te sig som en framgångsbana. I själva verket fick hon uppleva en hel del gnissel. Hon skrev ofta mot strömmen mot de ideologiskt betingade förväntningarna på hur böcker för barn skulle se ut (Edström, 2004, s.20). Astrid Lindgren gick förmodligen mot strömmen när hon ville visa på ett annat synsätt om exempelvis barnuppfostran. Hon visar på hur barn borde ha det samtidigt som hon inte väjer för att visa världens mörka sidor - hur många barn faktiskt har det. I Madicken och Madicken och Junibackens Pims gestaltar hon det ljuva livet på Junibacken och kontrasterar det mot de familjeförhållanden som jag ska presentera i analysdelen. Även Per Svensson lyfter fram hennes förmåga att aldrig väja för det svåra och svarta, det komplicerade och motsägelsefulla (2007, s.46). Svensson menar att hon snarare har sökt sig till de riktigt svåra frågorna: till de ögonblick då gott och ont vrider ut och in på sig självt (2007, s.46). Astrid Lindgren tog ofta ställning för de som hade det svårt, det märks i många av hennes skönlitterära verk, och hon försökte inge livshopp för de som var sjuka och utanförställda (Caroline Krook, 2007, s.127). Lena Törnqvist slår fast att: det är betecknande för Astrid Lindgren att hon inte väjer för problem men ändå vill förmedla optimism och tro på de goda krafterna (2007, s.196). Med dessa ord vill jag konstatera att det finns drag av de humana inställningar Astrid Lindgren påstår sig vilja förmedla genom sina skönlitterära verk, även i hennes privatliv. 6

9 Astrid Lindgren har inte enbart arbetat som författare, utan också varit delaktig som redaktör för förlaget Rabén & Sjögren (Strömstedt, 1977 och 1999, s.267). I Marie Öhmans doktorsavhandling Här kan jag äntligen tala : Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap (2007) visas lite av Astrid Lindgrens tankar och åsikter när hon antog ett förläggarperspektiv. Åsa Nelvins första bok publicerades av Rabén & Sjögren och det var med Astrid Lindgrens hjälp som det skedde. De båda kvinnorna hade en brevkontakt som Åsa Nelvin värderade mycket högt (Öhman, 2007, s.41) och Astrid Lindgren la fram sina åsikter om barnlitteratur för henne. Efter en omarbetning gavs boken ut. De mest grundläggande förändringarna som gjordes var att anpassa boken till de läsare som den riktades till: nämligen barnen. Öhman skriver följande om Astrid Lingrens arbete med att göra den tänkta barnboken mer lämplig för barn: Att berättelsen i sin ursprungsform passade bättre för en vuxen mottagare antyder redan det många gånger skrämmande och mörka innehållet. Lindgren menade också att språk och stil var av för hög komplexitet för en ung läsare och rådde till språklig omarbetning (Öhman, 2007, s.68). Dessa förändringar menas vara av pedagogiskt slag och: Nelvins verk torde alltså efter förlagets ändringar vara mer likt en traditionell barnbok än det varit i sin ursprungsform (Öhman, 2007, s.69). Öhman menar att Astrid Lindgren själv betonat att mycket av hennes arbete på förlaget har handlat om att mottagaranpassa verk och att hon hyste stor tilltro till läsarens roll som medskapare av det litterära verket och att det åligger författaren att ha detta i åtanke i skrivandets stund (Öhman, 2007, s.69). Att skriva för barnen och att fokusera dessa som mottagare, att glömma bort de vuxna, ses som något typsikt för Astrid Lindgrens författande och hennes arbete med andra verk som redaktör på Rabén & Sjögren. Hennes bearbetningar av Åsa Nelvins verk diskuteras inte bara med positiva ord i Marie Öhmans avhandling, men den diskussionen ämnar inte jag ge mig in i. Det som är av intresse för min uppsats är det faktum att Astrid Lindgren medvetet argumenterade för att litteratur för barn skulle skrivas på ett sätt som visade att barn var mottagarna. Madicken och Madicken och Junibackens Pims Madicken och Madicken och Junibackens Pims skildrar en småstadsidyll organiserad i episoder, relaterade till årstidernas rytm (Edström, 1992, s.70). Madicken är en typisk Astrid Lindgren-flicka, en vig och spänstig vildbasare (Edström, 1992, s.73). 7

10 Astrid Lindgren visar tydligt i sina böcker Madicken och Madicken och Junibackens Pims att klasskillnader råder, bland annat genom familjen Nilsson, med farbror Nilsson i spetsen, de fattiga barnen Mia och Mattias samt tjänstefolket på Junibacken. Till skillnad från Astrid Lindgrens andra småstadsskildringar betonas klasskillnaderna i dessa två böcker (Edström, 1992, s.69). Trots Astrid Lindgrens fokus på att skriva för barn finns det en strävan efter att gestalta olika typer av människor, både barn som vuxna i Astrid Lindgren verk (Edström, 1992, s.20). Farbror Nilsson, som vi hittar i de båda böckerna om Madicken kan ses som en sådan typ som Astrid Lindgren vill visa upp. I boken ges möjligheten för vuxna läsare att få en tydligare bild av det rådande sociala klimatet, en möjlighet som det läsande barnet troligen inte kan ta vara på. Det går aldrig att slå fast hur en vuxen läsare och en barnläsare kommer att tolka olika situationer, men min teori är att det unga barnet som läsare följer Madickens tankar på ett sätt som den vuxna läsaren är förmögen att se förbi. I min analys kommer jag att ge flera exempel på olika incidenter, och sedan ge förslag på tolkningar som sker av en vuxen läsare och av en barnläsare. Madicken inleds med kapitlet Sommardag på Junibacken som startar med en beskrivning av familjens medlemmar och var i huset de mestadels håller till. Texten är färgad av Madickens tankar och åsikter: I det stora, röda huset nere vid ån, där bor Madicken. Där bor också mamma och pappa och lilla syster Elisabet (Lindgren, 1960, s.7). Att det inte står Där bor också hennes mamma och pappa och hennes lilla syster Elisabet tyder på att texten är färgad av Madickens tankar. Genom hela texten kan vi följa en värld färgad av barns tankar och åsikter. Lars-Åke Skalin förklarar bland annat begreppet färgad utifrån Staffan Björck som menar att det rör sig om en berättares framställning, men att denna berättare tar över karaktärernas subjektiva sätt att se på och att uttrycka sina erfarenheter (Skalin, 2009, s.15). Trots detta färgade perspektiv går det att urskilja tydliga klasskillnader mellan olika innevånare i den annars så idylliska småstaden, tankar som Madicken själv inte riktigt är mogen nog att ta till sig. I boken Madicken får vi en aning om att alla inte har det som familjen på Junibacken. Vi möter de tidigare nämnda figurerna som tyder på rejäla klasskillnader i den lilla staden. Sociala frågor tas upp i den första boken om Madicken, som ändå domineras av idylliska beskrivningar, men i Astrid Lindgrens nästa bok om Madicken och hennes vänner, Madicken och Junibackens Pims, blir tonen skarpare. Jag menar att i detta verk blir klasskillnaderna och orättvisorna det centrala som genomsyrar hela verket. Idyllen framträder i detta verk mindre markant och vi får istället följa den godhjärtade Madicken, som verkar förstå lite bättre än i den första boken, att livet inte alltid är en dans på 8

11 rosor. Edström är av samma åsikt och menar att realismen är mer påtaglig i den andra boken och hon hävdar också att den är mer tydlig med sociala konfrontationer än vad andra böcker av Astrid Lindgren är (1992, s.73-74). Jag ska gå närmare in på ämnet sociala frågor genom att ta upp hur olika personer runt om familjen i Junibacken skildras: tjänstefolket, Alva och Linus-Ida, familjen Nilsson och syskonparet Mia och Mattis. För att se vidare på om Astrid Lindgrens tankar om hur barn ska behandlas lyser genom i Madicken och i Madicken och Junibackens Pims finns också ett avsnitt om barnuppfostran. I de olika fall som presenteras kommer jag också resonera kring hur den humana inställningen som Astrid Lindgren vill förmedla till barn och vuxna tar sig uttryck i dessa sociala konfrontationer. Även om Madicken och Madicken och Junibackens Pims är långt ifrån Astrid Lindgrens mörkaste berättelser, visar de ändå en bred bild av livets baksida. När Astrid Lindgren nåtts av kritik för sina mörka sagor förklarar hon att hon vill ge välfärdens barn något annat att begrunda än den trygga verkligheten (citerat i Edström, 2004, s.21). Madickens pappa får i verket axla rollen som den som vill att hans barn ska träffa olika typer av människor och det var också något som Astrid Lindgren fick chansen att göra som barn. Om det berättar Lindgren följande: För en unge var det väldigt roligt och lärorikt att växa upp som jag gjorde med människor av olika fasoner och sorter och åldrar. Av dem lärde jag mig utan att de visste det och utan att jag visste det något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa (citerat i Edström, 2004, s.13). Det är just detta som också Madicken och hennes lillasyster Lisabet utsätts för. Edström skriver också, som jag tidigare nämnt, att genom att rikta sig till barnen, på deras nivå, kan man ställa både de stora och de små frågorna, precis som Astrid Lindgren gör (1992, s.20). Tidigare forskning Det har skrivits en enorm mängd om Astrid Lindgren. Att läsa allt skulle vara en omöjlig uppgift så jag har fått välja ut det som verkar ha mest betydelse för min uppsats. Jag har valt verk som både handlar om Astrid Lindgren som person och hennes tankar om sina egna verk, samtidigt som författarna resonerar kring de enskilda verken i sig. Vivi Edström har skrivit mycket om Astrid Lindgren och av henne har jag valt följande verk: Astrid Lindgren: Vildtoring och lägereld, samt Kvällsdoppet i Katthult: essäer om Astrid Lindgren diktaren. 9

12 Margareta Strömstedt har skrivit Astrid Lindgren: En levnadsteckning, som framför allt handlar om Astrid Lindgren som person, men också tar upp en del om hennes skönlitterära verk och dess karaktärer. I den inledande delen Astrids Lindgrens humana inställning har Ingen liten lort Astrid Lindgren som opinionsbildare, en antologi sammanställd av Lena Törnqvist och Suzanna Öhman-Sundén fått en betydande plats. Jag har även använt Marie Öhmans doktorsavhandling Här kan jag äntligen tala : Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap, då Astrid Lindgren var den som var redaktör på Rabén & Sjögren när Åsa Nelvin gav ut sin första bok. Detta för att få förståelse för hennes betoning på att skriva för just barnen. Analys Denna analys kommer att delas upp i fem olika delar. De olika förhållandena med klasskillnader analyseras var och en för sig, alltså: tjänstefolket, familjen Nilsson och syskonen Mia och Mattis. Den fjärde delen består av ett avsnitt om barnuppfostran, som visserligen smälter in en del i de övriga delarna men som jag ändå väljer att betona ytterligare. Den sista delen handlar om att skriva för barn. Som jag tidigare nämnt skriver Astrid Lindgren för barnen. Hur hon trots detta kan skriva om klasskillnader på detta sätt resonerar jag kring i det sista avsnittet i analysdelen: Att skriva för barn. Tjänstefolket I detta avsnitt analyseras delar där Linus-Ida, hon som kommer om fredagarna och tvättar och skurar (Lindgren, 1960, s.8), och Alva, familjens hemhjälp, är involverade. Pigor och drängar har alltid haft stor betydelse i Astrid Lindgrens verk (Strömstedt, 1977 och 1999, s.129) och likaså i Madicken och Madicken och Junibackens Pims. Linus-Ida Att Linus-Ida hjälper till med att tvätta och skura om fredagarna (Lindgren, 1960, s.8) får läsarna reda på redan på andra sidan av boken Madicken. Det är inget som Madicken själv verkar tycka är något konstigt och någon indikation på varför Linus-Ida dyker upp får vi inte av texten. Madicken själv menar att det är ett vanligt rött hus! (Lindgren, 1960,s.11) de bor i och anser sig inte tycka att de har det något märkvärdigt. Som vuxen läsare till denna text blir bilden en helt annan än för det lilla barnet, som förmodligen istället tar till sig det som 10

13 Madicken uppfattar som det intressanta i hennes liv. Barnet som läsare reagerar kanske snarare på de fantastiska lekmöjligheterna som Madicken, via berättaren, får möjligheten att beskriva. Madickens beskrivning av huset utgår nämligen från de lekar man kan leka i olika rum och vrår (Lindgren, 1960, s.11). Som vuxen läsare blir man istället införstådd i att de har något slags hemhjälp i Junibacken, vilket i sin tur måste betyda att de har det relativt bra ställt och klasskillnaderna blir uppenbara även i denna idyll full av lekar och härliga gömställen. Linus-Ida sjunger ofta visor, visor som Madicken blir väldigt rörd av: Hon behöver bara tänka på den [visan] nu, så blir hon tyst och hennes ögon alldeles blanka (Lindgren, 1960, s.10). Madicken verkar ganska omedveten om att hon har det bra, istället ser hon på sin situation som helt vanlig trots att hon dagligen möter bevis på att det är långt ifrån alla som har det som en pärla i gull (Lindgren, 1960, s.11) som Linus-Ida uttrycker det. Linus-Ida använder sina visor som ett slags pedagogiskt inslag för att få Madicken och hennes syster att förstå att de har det bra: där kan hon höra, hur jämmerligt di fattiges barn har det. Så att hon kan vara lite tacksam för att hon själv har det som en pärla i gull (Lindgren, 1960, s.11). Även om Madicken gråter av visan, och verkar ha en viss förståelse för att hon har det bra, blir detta tydligare för den vuxna läsaren. Astrid Lindgren ger den vuxna läsaren verktygen att förstå mer, samtidigt som hon försöker visa på olikheter och klasskillnaderna genom ett barns ögon, Madickens ögon, för de yngre läsarna. Madickens medkänsla för de som inte lever ett lika fullgott liv som henne är stort och något som följer genom de båda verken om flickan. I och med att klasskillnaderna målas upp desto mer i den andra boken, Madicken och Junibackens Pims, blir Madickens godhet och den humana inställning som förmedlas ännu mer tydlig där. Den gudfruktiga Linus-Ida står genom verken för många uppmaningar, gärna av det religiösa slaget. Då Madicken och Lisabet en dag är iväg för att besöka Linus-Ida, som bor i det minsta huset i stan (Lindgren, 1960, s.77) får läsarna ta del av den hemska tavlan som Madicken och Lisabet får syn på. Den visar en flod full med drunknande människor med texten: Skall du också drunkna i brännvinsfloden? (s.78). Barnens reaktion på tavlan är något svårbegriplig: Madicken och Lisabet ryser, nej, de tänker allt akta sig för att komma i någon brännvinsflod. Det där är di bästa tavlor som jag sett i mitt liv, säjer Madicken. Apselut, säjer Lisabet. (Lindgren, 1960,s.78) 11

14 Kanske menar de att den otäckhet de känner inför tavlan, den framkallar trots allt rysningar, är otäckt härlig? Likt skräckfilmer kan fascinera? Att barnen inte förstår budskapet med tavlan klargörs ändå med tanke på att de tycker att det är en av de bästa tavlorna de sett i sina liv. Den vuxna läsaren får en tydligare bild av den symbolik som tavlan utgör och kanske associerar det hela till farbror Nilsson, figuren i verket som kan anses ha störst chans att drunkna i denna brännvinsflod. Intressant i samma avsnitt i verket är också att Madicken och Lisabet ser charmen i Linus-Idas lilla hus. Det berättas att de tycker om att hälsa på Linus-Ida, men hennes lilla hus tycker de ännu mer om (Lindgren, 1960, s.77). Som jag tidigare nämnt beskrivs huset som det minsta i staden, vilket också kan ge den vuxna läsaren en fingervisning om hur Linus-Ida har det rent ekonomiskt, medan det med barnet som läsares ögon ses som ett mysigt och gulligt litet hus, detta på grund av Madicken och Lisabets tankar och reaktioner. Alva Margareta Strömstedt skriver följande om karaktären Alva: I den andra boken om Madicken, Madicken och Junibackens Pims, spelar hembiträdet Alva en huvudroll (1977 och 1999, s.139). Alva kan ses som lite utav Madicken och Lisabets andra mamma. När mamma Kajsa är sjuk och inte orkar gå med Madicken och köpa de utlovade skorna, är det Alva som får göra det istället (Lindgren, 1976, andra upplagan, s.14). Alva är dessutom alltid på barnens sida och hjälper de att dölja sina små påhitt. Vem är det till exempel som tröstar Madicken efter att hon sett ett spöke, utan att tala om för föräldrarna att hon har vart ute på nattliga äventyr? Jo, Alva. Det är framför allt i den andra boken om Madicken som vi får lära känna Alva. I samma takt som den andra boken i ännu högre grad visar på klasskillnaderna tillägnas ett helt kapitel åt Alvas inträde på den årliga balen, där hon hamnar tack vare Madickens föräldrar. Men för att återgå till skoshoppingen: Så här artar det sig när Alva, Madicken och Lisabet är på staden: Men sen blir hon [Alva] plötsligt alldeles skär i ansiktet. För där kommer sotarn. Han blinkar åt Alva och skrattar med alla sina vita tänder. Det kunde han gärna låta bli, tycker Madicken, för han är ju gift och har fem barn. Men sotar Berg är stans vackraste karl och han blinkar åt alla flickor, påstår Alva. 12

15 Madicken förstår för all del varför han tittar så länge på Alva. Det är det många som gör. Hon är ju så söt. Förresten har farbror Nilsson rett ut det där för Madicken. Varför Alva är så trevlig att titta på, jo, för hon är smal där hon ska vara smal och rund där hon ska vara rund, och så är hon alltid glad utom när hon är arg förstås. (Lindgren, 1976, s.19) Här beskrivs Alva på flera olika plan. Hon är en skönhet, det tycker många, bland annat sotaren och farbror Nilsson, farbror Nilsson som får förklara för läsarna, genom en beskrivning han gett till Madicken, varför hon är så fin. Detta scenario ligger också till grund för den tidigare nämnda balen, där sotaren kommer rädda Alva från att bli bortgjord för alltid. Vi får också, lite senare i samma stycke, en jämförelse mellan mamma och Alva: Madicken och Lisabet vet inte riktigt vem de tycker är sötast, mamma eller Alva (Lindgren, 1976, s.19). Detta kan visa att Madicken och Lisabet ser henne som en slags modersgestalt, kanske som deras andra mamma som jag tidigare beskrev henne. På staden får vi också en inblick i Alvas personlighet. Alva har just köpt den sista laxbiten hos stadens fiskehandlare: Tack den tar jag, säjer Alva och räcker fram tian. Men just då öppnas butiksdörren, och in kommer borgmästarinnan, finaste frun i hela stan. I en blink vet hon att den sista biten lax som står att få idag, det är just den som ligger där på vågen, och hon ropar högt: O, den där biten måste jag be att få! Jag får gäster imorron! Herr Norström måste ju då förstå att hon behöver laxbiten bättre än någon annan. Jo, herr Norström förstår det nog, men Alva gör det inte. Å, nä tack, säjer Alva. Det tycker inte borgmästarinnan om. Egentligen har hon beställt den där laxen för länge sen, påstår hon. Fast herr Norström tycks ha glömt det. Och när Alva ändå inte vill ge med sej, blir borgmästarinnan röd av ilska. Lilla vän, vet hon inte vem jag är? Jag är borgmästarinnan Dalin. Det vet jag, säjer Alva vänligt. Men vet borgmästarinnan vem jag är? Nej, verkligen inte, försäkrar borgmästarinnan. Jo, jag är den som ska ha den här laxen, säjer Alva och lägger den lugnt och stilla i sin korg. (Lindgren, 1976, s.22) 13

16 Detta blir inte Alva och borgmästarinnans enda möte i Madicken och Junibackens Pims. De träffar på varandra på den årliga balen igen, och då försöker borgmästarinnan göra allt hon kan för att få Alva till åtlöje. I det citerade avsnittet får vi reda på att Alva inte är den som viker sig bara för att hon stöter på konflikt med någon som tillhör en högre klass än vad hon själv gör. Det ska vara rättvisa, och det blir det inte om borgmästarinnan ska få förtur på grund av sin högt uppsatta ställning i den lilla staden. Logiken i det hela, att den som är först får fisken, är Lisabet med på. Därför säger hon till borgmästarinnan: Nu var du allt bra dum (Lindgren, 1976, s.23) när de går ut ur affären. Alva som håller med om att borgmästarinnan är dum, försöker ändå förmå Lisabet att be om ursäkt, vilket leder till ett: Jag är lessen för att du är dum (Lindgren, 1976, s.23), vilket skapar ytterligare ironi över den högfärdiga borgmästarinnan. Kanske vill Astrid Lindgren med detta exempel visa på att man inte ska tro att man är något, bara för att man har en hög ställning. Vi kan jämföra borgmästarinnans sätt med Madicken och Lisabets pappa Jonas sätt, han som trots sin relativt höga ställning som journalist på stadens tidning, ändå beter sig trevligt och dessutom kämpar för de som inte har det lika bra. Någon human inställning visar inte borgmästarinnan upp, så hon utsätts för ironi genom Lisabets härliga ordförråd. Senare i boken kallar Lisabet henne för fisrumpa, ett ord som hon lärt sig av Mattis. Astrid Lindgen låter också Alva i sin rättvisa bemärkelse bli den som får fisken. Att Alva står upp så pass för sig själv som hon gör i detta avsnitt, skapar också en slags beundran för Alva. Trots hennes låga ställning, med dålig ekonomi och med ett arbete som hembiträde är hon en stark och envis kvinna med skinn på näsan som ingen kan sätta sig på. Madicken och Lisabets kärlek till Alva visas bland annat genom följande: Sen kivas Madicken och Lisabet om vems Alva Alva egentligen är, ändå tills de kliver i ekan. Och då står deras Alva på tvättbryggan och vinkar adjö till dem (Lindgren, 1976, s.70) och: Då blir Madicken rädd. Om Alva vinner högsta vinsten och blir så där rik, då vill hon kanske inte stanna kvar i Junibacken, och det vore det värsta som kunde hända. Madicken frågar henne oroligt om det, men Alva bara skrattar. Gullegull, inte kan jag överge dej och Lisabet heller! (Lindgren, 1976, s.36) I det senaste stycket ser vi också Alvas kärlek till barnen. Hon trivs säkerligen med sitt jobb, samtidigt som hon säger själv att hon är fattig som en lus (Lindgren, 1976, s.36) och att hon 14

17 är en sömnig piga (Lindgren, 1976, s.70). Detta ger en fingervisning om att hon har det svårt, även om hon har det bra. Alva är huvudperson i kapitlet Alva går på bal i Madicken och Junibackens Pims. Vi får i början av kapitlet reda på att: En som tycker om att dansa, det är Alva. Och dansa ska hon få göra. Fast inte på balen, förstås. Den är inte för pigor, säjer Alva (Lindgren, 1976, s.172). Här får läsaren reda på att det är en självklarhet att en piga inte ska få följa med på balen. Alva är bjuden på bröllop och får hålla sig till godo med dansen där. När bröllopet blir inställt bjuder dock Madickens mamma Kajsa med Alva på den årliga höstbalen istället. Vad som är problemet med det målas tydligt upp: Tack, snälla frun, men det går ju inte. Borgmästarinnan skulle få dåndimpen. Låt henne få det då, säjer mamma. Madicken och Lisabet förstår inte varför borgmästarinnan skulle få dåndimpen, om Alva kom på hennes bal. Men det är för att de inte vet att det är skillnad på fint folk och annat folk. Det är bara finfolket som borgmästarinnan vill ha på sin bal, det förklarar Alva [ ] (Lindgren, 1976, s.175) Astrid Lindgren är noga med att förklara läget även för barnen som läsare i denna situation. Hon ger dem möjligheten att själva resonera kring att det är vansinne att snälla, fina Alva inte får gå på balen. Men till slut kommer det glädjande beskedet att Alva tänker följa med: Hon kan helt enkelt inte låta bli, sen får borgmästarinnan tänka vad hon vill (Lindgren, 1976, s.175). Det som sker visar också på att mamman Kajsa har blivit mer accepterande mot det som beskrivs som annat folk. Det får vi tydligt klart för oss genom pappa Jonas när han till mamma Kajsa säger: Sidu, sidu, du tar dej Det där var mer än jag trodde dej om (Lindgren, 1976, s.175). Väl på balen börjar det genast med problem: Här kommer jag med alla mina kvinnfolk, vackra flickor hela bunten, säjer pappa stolt. Men när borgmästarinnan känner igen Alva, då ler hon inte längre. Hon har inte glömt laxen som Alva la beslag på. Och förresten är det inte bara det som gör att hon snörper till sej. Kära Jonas, säjer hon, vi brukar inte ha tjänstefolk med oss på den här balen. 15

18 [---] Pappa spänner ögona i borgmästarinnan: Jaså, inte det, säjer han. Då är det på tiden att det blir en ändring, tycker jag. (Lindgren, 1976, s.177). Ju längre berättelsen löper desto mer lider Alva. Med Alva lider Madicken och troligen läsaren också. Madicken som är säker på att Alva kommer bli balens drottning (Lindgren, 1976, s.179) vill gärna hålla ett öga på Alva under balen, för att se vem som bjuder upp henne först (s.183). Men till Madickens förvåning är det ingen som bjuder upp Alva: Men där sitter Alva. Det är ingen som bjuder upp henne, varför i all sin dar är det inte det? (Lindgren, 1976, s.184). Hur det förmodligen ligger till får läsarna så småningom veta, samtidigt som sympatiserandet med Alva blir större och större: Och Alva har inte roligt. Det dansas och dansas på den här balen så golvet gungar, men ingen dansar med Alva. Så fort musiken spelar upp, rusar herrarna genast till helt andra damer och fina fruar. Alva tittar ingen åt. Ingen mer än borgmästarinnan som måste förbi deras bord då och då, när hon ska upp och valsa. Hon tittar kyligt på Alva och drar åt sej kjolen, som om hon var rädd för att snudda vid en sån som hon. Pappa är rasande nu, det kan Madicken se. Då är han farlig och vet knappt vad han gör. Mamma är också förbittrad, och Madicken hör vad hon viskar till pappa. Den apan, hon har gått omkring och pratat dumheter vid vartenda bord. (Lindgren, 1976, s.185) Här blir även pappans goda hjärta återigen framträdande. Pappa Jonas är rasande över hur Alva blir behandlad. Madickens mammas humana inställning växer i takt med att de båda verken fortlöper och här får hon ytterligare en chans att visa att hon numera är mer accepterande. När Alva börjar gråta är Madicken mycket klok och resonerar kring om anledningen till att hon gråter, det är inte för att hon inte får dansa utan för att borgmästarinnan och alla de här dumma människorna har gjort henne illa med sin högfärd och elakhet (Lindgren, 1976, s.185). Den starka Alva som gestaltas i början av verket, som vi får bilden av som en som inte låter sig tryckas ned, försvinner här, vilket även Madicken lägger märke till: Nu ser hon [Alva] ut som om hon skämdes för att vara Alva (Lindgren, 1976, s.186). Astrid Lindgren visar vad klasskillnaderna kan göra med människor i detta stycke. Hon visar hur högfärdig och elak det gör borgmästarinnan och hur illa det kan skada 16

19 någon av lägre klass att bli behandlad som om man inte är lika mycket värd. Astrid Lindgren förmedlar också den humana inställningen genom att låta Madicken bli illa berörd av detta: Någonstans måste hon ta vägen, där hon kan få gråta i fred (Lindgren, 1976, s.186). Madicken, som hittar sin tillflykt ute på verandan, finner den lyckliga lösningen i stadens sotare. Det vita och svarta dansparet, Alva och sotaren, väcker stor uppmärksamhet och återigen får Astrid Lindgren möjlighet att knäppa borgmästarinnan på näsan: Men borgmästarn, [ ] har äntligen kommit på bena, och när han ser det svarta och vita paret som virvlar runt salen, klappar han belåtet i händerna han också och frågar sin fru: Var har du fått tag i dom där två? Det var ett vackert danspar minsann! Jag tycker du ska gå hem nu, säjer borgmästarinnan då. (Lindgren, 1976, s.190) Alvas roll i böckerna om Madicken ger många möjligheter till att införliva en human inställning. Den som hålls med högfärd utsätts för återkommande ironi och de som är starka och kämpar för de som har det svårt kommer läsaren varmare och varmare om hjärtat. Att även Madicken och Lisabets mamma utvecklas från lite smått högfärdig till någon som är på de svagas sida ger ytterligare effekt till detta. Madickens mamma påverkas av den humana inställning som genomsyrar hennes mans tankar och åsikter. Familjen Nilsson Madicken är väldigt förtjust i Abbe Nilsson, som bor tillsammans med sin mamma och pappa alldeles i närheten av Junibacken. Det är till och med så att trots att Madicken inte riktigt kan förstå vitsen med att gifta sig, så är det med Abbe hon vill gifta sig med om det nu ska bli med någon (Lindgren, 1960, s.13). Madicken själv kan inte förstå att hennes mamma inte tycker om familjen Nilsson. Den första aningen om detta, tidigare återgiven i inledningen, får läsaren i dessa meningar: Mamma tycker visst att ju mindre man ser av Nilsson, dess bättre är det, varför kan ingen människa förstå. Man har väl fått ögonen för att se så mycket som möjligt (Lindgren, 1960, s.17). Kanske kan den vuxne läsaren redan här se att Madickens mamma, som har det ganska bra ställt, inte gillar familjen Nilsson på grund av deras klasstillhörighet? En första aning ges åtminstone och om inte så ges fler möjligheter genom hela verket. Följande stycke om familjen Nilsson ger en klarare bild, för både barn och vuxna läsare, om den rådande situationen: 17

20 [ ] han [Abbe] bakar sockerkringlor också och säljer på torget. Egentligen skulle hans pappa baka dem och hans mamma stå på torget, men det blir för det mesta Abbe som får sköta alltihop. Madicken tycker synd om honom för det. Abbe vill bli sjöman och vara på havet i full storm, baka vill han inte alls. Men han måste väl, eftersom hans pappa inte heller vill. När Linus-Ida sjunger sina sorgliga visor om fattiga barn och om hur deras fader till krogen drager, då får Madicken ibland för sej att det är farbror Nilsson det handlar om. Fast det är bara om lördagarna som farbror Nilsson till krogen drager, ändå får Abbe baka sockerkringlor hela veckan istället för att vara på havet i full storm, stackars Abbe! (Lindgren, 1960, s.22-23) Här tilldelas läsarna mer information om familjen Nilsson. Vi vet att Abbes pappa inte hjälper till med varken bakning eller försäljningen av sockerkringlor och att Abbe får ta ett mycket stort ansvar hemma. Vi får reda på att farbror Nilsson är full ibland, åtminstone om lördagarna. Madicken tycker synd om Abbe eftersom han inte kan hänge sig åt det han är intresserad av, men ser nog inte den egentliga problematiken. Den vuxne läsaren får förmodligen en inblick i att farbror Nilsson lägger sina pengar på alkohol och att han inte hjälper till för att tjäna pengar åt familjen. Det är kanske inte bara synd om Abbe för att han får sälja sockerkringlor hela dagarna, utan hela hans livssituation är svår han får ta en vuxens ansvar redan som tonåring. I samma stycke visas dock att Madicken kan koppla ihop de sorgliga visorna Linus-Ida sjunger för henne med problem som finns på riktigt, så nära som i grannstugan. Att Madicken gör den kopplingen gör att det är större chans att barnet som läsare också är med på det resonemanget. Uttrycket stackars Abbe visar på en av dessa humana inställningar. Det är synd om dem som har det svårt. Madicken gör genom de två verken så mycket som en liten flicka kan för att hjälpa familjen Nilsson genom deras motgångar, vare sig hon förstår problemens egentliga innebörd eller ej. Vivi Edström beskriver farbror Nilsson som: en alkoholist och livslögnare som ligger på soffan och ägnar sig åt att känna livet i sig, medan hustrun och sonen Abbe sliter för brödfödan (1992, s.71). Edström resonerar även kring om Abbes njutande av att skrämma och reta Madicken är på grund av att han i det lilla vill hämnas över att han själv inte fått växa upp på livets solsida (1992, s.73). Jag menar att det inte behöver vara så att Astrid Lindgren vill skapa den effekten, att han retas med henne för att ge igen. Astrid Lindgren vill skriva för barn och i grund och botten fortlöper böckerna om Madicken och hennes vänner genom incidenter med lek och spänning. När Abbe ska hjälpa Madicken att se om hon är synsk 18

21 bjuds läsaren på spänning och dramatik, men om detta sker för att Abbe ska kunna hämnas är det egentligen inget som tyder på. Snarare är han efteråt väldigt skamsen över hur mycket han skrämt henne att han ger henne en peng, som han uttrycker det: för sveda och värk (Lindgren, 1960, s.115). Detta är ett spännande stycke och Margareta Strömstedt menar att Astrid Lindgren kommer ihåg: vad som ger läsningen dess kittlande höjdpunkter av skräck och skratt (1977 och 1999, s.316). Ett vanligt motiv i Astrid Lindgrens verk är att mata de som svälter. I Bröderna Lejonhjärta får den utsvultne Mattias vara med och kalasa på mat, i Emil i Lönneberga får folket från fattigstugan vara med och gotta sig i julbordet och i Madicken får Abbe i sig en och annan köttbulle genom en lek. Madicken och Lisabet är på utflykt uppe på taket när Abbe får syn på dem. Han hittar finurligt på leken att de ska försöka pricka hans mun med köttbullar, vilket Madicken och Lisabet självklart vill försöka. Min teori är att Abbe hittar på denna lek för att han är hungrig: Hon [Madicken] siktar noga och langar iväg den mot det öppna gapet där nere. Men köttbullen träffar Abbe mitt i pannan. Sedan trillar den till marken och lägger sig tillrätta på en bädd av gula höstlöv. Vips tar Abbe upp den och stoppar den i munnen. Vad sa jag! Ni kan inte pricka rätt, nu är det bevisat. Det var då märkvärdigt, säjer Madicken och tar nästa köttbulle. (Lindgren, 1960, s.45) Att Abbe tar upp köttbullen som hamnat på backen tyder på hans hunger och tack vare flickornas miss är leken i full gång. När flickorna uppgivet berättar att köttbullarna är slut uppmanar han dem att istället prova med prinskorvar. Det blir många missar innan även prinskorvarna är slut och Abbe relativt mätt och belåten spatserar iväg med ett: Ja, ni tror väl inte att jag har tid att stå här hela dan, bara för att ni ska få öva er att pricka in prinskorv (Lindgren, 1960, s.46). Denna incident tyder även den på Astrid Lindgrens humana inställning. Här sker den indirekt via flickorna, som inte är medvetna om att de matar en utsvulten pojke. Mitt resonemang är att inte heller barnet som läsare ser detta som någonting annat än en rolig lek, en lek de kanske lekt någon variant av själva någon gång. 19

22 Ett annat avsnitt som visar på att varken Madicken eller Lisabet är helt införstådda i den misär familjen Nilsson lever i får vi i kapitlet Junibackens jul. Nu, kvällen före julafton, går Madicken en lov över till Lugnet för att se vad Abbe har för sig. Och kan man tänka sig, Abbe ligger och skurar köksgolvet! Fast han slutar tvärt när Madicken kliver in. Jag skulle bara torka upp lite, förklarar han för henne. Men han har redan skurat halva köket. [ ] Madicken tittar sig omkring annars är det då inte vidare julfint i Lugnet. Gardinerna och de broderade hyllremsorna är inte tvättade, allt är precis som vanligt, och det ska det inte vara kvällen före julafton, tycker Madicken. Har ni inte fått i ordning än, frågar hon Abbe ser förvånad ut. Vad då fått i ordning? Madicken vet inte riktigt vad hon ska svara. Det det är julafton i morron. (Lindgren, 1960, s.143). Det visar sig sedan att lite ordning har de allt fått hos familjen Nilsson: de har en julig pappersbonad uppspikad i rummet bredvid köket. Madickens häpenhet visar att hon, trots att hon drar paralleller mellan de sorgliga visorna och familjen Nilsson, inte är införstådd i situationen helt och fullt. För henne är inte julpynt och gran ett privilegium, utan en självklarhet på julafton, vare sig man blir sjungen om i visor eller inte. Att familjen Nilsson kanske varken har den ekonomiska möjligheten eller drivkraften att pynta och införskaffa en gran är ingenting Madicken förstår sig på. Men något förstår hon i alla fall och det är att det inte är säkert att Abbe kommer att få en julklapp: Madicken och Abbe brukar inte annars ge varandra julklappar, men hon är så innerligt rädd att han inte ska få tillräckligt många och kanske bli ledsen för det. Därför har hon nu köpt det här munspelet åt honom (Lindgren, 1960, s.151). Madicken tar med sig Lisabet för att lämna julklappen. Där möter de ett hem som Abbe i den mån han har kunnat försökt ställa i ordning inför julen. Hans pappa är nöjd över hans insats, men någon julklapp, nej, det har inte Abbe fått, precis som Madicken befarade. Att Madicken och Lisabet är bra på att se det fina i det lilla, det var trots allt en mycket glad stämning hemma hos Nilsson och Abbe hade köpt en riktigt fin lampa åt dem alla, utläses av följande: Vad di hade det trevligt, säjer Lisabet. Ja, det hade di verkligen, säjer Madicken. Vilken fin lampa, jag skulle önska att vi hade en likadan. (Lindgren, 1960, 20

23 s.154). Astrid Lindgren hade här kunnat fortsätta beskriva hur detta inte var en riktig jul, likt Madicken fick göra då hon besökte Abbe kvällen innan julafton. Istället visar hon på att familjen Nilsson, trots sina svårigheter, har det ganska mysigt och glatt tillsammans i Lugnet då och då. Det är till och med så trevligt att hon låter Madicken och Lisabet låta lite avundsjuka, trots att de själva har det som pärlor i gull. I kapitlet Madicken provar om hon är synsk får vi i inledningen en bred bild av vad Madickens mamma och pappa tycker om familjen Nilsson. Vi får också veta varför Madicken tycker om dem: Mamma tycker in riktigt om när Madicken hålls inne hos Nilssons. Själv vet Madicken inget bättre ställe än Nilssons kök. Och en gång hörde hon pappa säga så här till mamma: Låt henne gå dit! Jag vill att mina barn ska veta att det finns människor av olika sorter. Så kanske de lär sig att inte vara för kvicka med storsläggan. Det var inte meningen att Madicken skulle höra det, och därför kunde hon inte heller fråga pappa varför man inte ska vara kvick med storsläggan. Kanske pappa menade att man inte ska vara arg på farbror Nilsson när han är full om lördagarna. Madicken är inte arg på honom, för farbror Nilsson är alltid snäll mot henne och kallar henne Junibackens lilla Madick, han är aldrig elak mot Abbe eller tant Nilsson heller (Lindgren, 1960,s.93). Madickens resonemang blir väldigt tydligt och det är lätt för ett barn att följa med i hennes tankar. Hennes föräldrar är accepterande, även om hennes mamma inte är lika framträdande på den fronten. Pappan som i Madicken och Junibackens Pims kallas för herrskapssocialisten visar många gånger genom verken, framför allt det andra, att han inte riktigt är som alla andra på den här tiden i småstaden. Vid ett tillfälle berättar Madicken att hennes pappa är den enda pappan som hjälper till att skura golv och det är hon stolt över (Lindgren, 1976, s.146) Astrid Lindgren visar med böckerna om Madicken på nya ideal både vad gäller könsroller och klasskillnader. Genom Madicken får vi som läsare en uppfattning om att farbror Nilsson har fina egenskaper trots att han är full om lördagarna och inte alltid beter sig exemplariskt. Av Abbe beskrivs han som en man med ett gott hjärta (Lindgren, 1976, s.17). Farbror Nilsson ser själv på sin situation på detta viset, färgat berättat genom Madicken: Man kan inte släpa 21