Återinventering av marklevande skalbaggar på Biskops-Arnö och i Hjälstaviken

Transkript

1 Återinventering av marklevande skalbaggar på Biskops-Arnö och i Hjälstaviken Pro Natura 2014

2 Rapport: Jenny Wendel, Fredrik Larsson och Thomas Appelqvist Fältarbete: Jenny Wendel, Fredrik Larsson och Mattias Lindholm Artbestämning: Thomas Appelqvist Foto: Jenny Wendel Omslagsbild: Restaurerade fuktängar i Hjälstaviken 2

3 Innehållsförteckning Bakgrund... 4 Lokalbeskrivning... 4 Hjälstaviken... 4 Biskops-Arnö... 5 Metod... 6 Resultat... 8 Diskussion Referenser Bilaga 1. Koordinater för fällorna

4 Bakgrund Inre Mälarens skärgård - restaurering och skötsel (MIA-projektet) är ett EU-finansierat projekt som drivs av Länsstyrelsen i Västmanlands län (huvudpartner), Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Sveaskog och Upplandsstiftelsen. MIAprojektet berör 42 naturområden vid inre Mälaren. Projektet eftersträvar till att återskapa många av de värdefulla miljöer som har försvunnit under de senaste decennierna. Projektet syftar också till att göra områdena mer besöksvänliga genom att skapa nya färjefästen, förbättra stigsystem, bygga fågeltorn m.m. Gamla igenväxta strandängar har restaurerats i områdena Hjälstaviken och Biskops-Arnö. Syftet med denna inventering är att undersöka förändringar i artsammansättning och artantal hos marklevande skalbaggar efter restaurering. Resultatet kommer också att jämföras med inventeringen som gjordes Bild 1. Åtgärdsområde på Biskops-Arnö För att undvika trampskador på fällorna släpptes korna ut efter första tömningen. Detta medförde att vegetationen hann växa till sig. Lokalbeskrivning Hjälstaviken Åtgärdsområde Området är relativt artfattigt på kärlväxter, starr dominerar. Träd- och buskskikt saknas helt. Träd växer endast på fastmark mot berget i öster. Där dominerar tall och ek. Betestrycker är gott. Kontrollområde Fällorna placerades 50 m öster om ädellövskogen som benämns Parnassen. Tjocka grästuvor dominerar i fältskiktet. Det växer också ett par unga albuketter intill. Betestrycket är närmast obefintligt ute i det höga gräset. På friskare fastmark är betestrycket betydligt bättre med en 4

5 artrik gräsflora. Den angränsande skogsdungen Parnassen, är mycket artrik både vad gäller trädepifyter och lundväxter. Bild 2. Åtgärdsområde vid Hjälstaviken, Hälften av fällorna, 6 st, stängslades här in vilket gav ett lyckat resultat utan trampskador. Biskops-Arnö Åtgärdsområde Fällorna placerades på öns sydöstra strand. Området som restaurerats ingår i en betydligt större betesfålla där även tätare ädellövskog betas. Välutvecklade brynmiljöer i söderläge förekommer också nära där fällorna placerats ut. Ett tätt vassbälte utgör gräns för åtgärdsområdet i söder. Vegetationen domineras av högörtsfuktängar med halvgräs och inslag av ängsrutaoch kärrtistel. Betestrycket är förhållandevis lågt. Kontrollområde Området ligger på öns västra strand. Alsumpskog angränsar till ytorna där fällornas placerades. Högt halvgräs och tuvtåtel dominerar. Yngre albuketter växer runt fällorna. Betestrycket är lågt. 5

6 Bild 3. Kontrollområde på Biskops-Arnö. I bakgrunden växer en ung klibbalsumpskog och centralt i bilden syns ungskott som sprider sig ut över fuktängarna. Tuvtåtel är en stark dominant i fältskiktet. Ett tydligt tecken på igenväxning. Metod Fallfällor placerades ut på samma lokaler som användes vid inventeringen Vid Hjälstaviken ligger det restaurerade åtgärdsområdet på östra sidan och kontrollområdet på södra sidan av viken. På Biskops-Arnö ligger det restaurerade åtgärdsområdet på öns södra del och kontrollområdet på västra sidan. Inventeringen utfördes med fallfällor. Inom varje område användes 18 fällor. 12 av dessa fällor placerades inom ett område som har restaurerats och de övriga 6 fällorna placerades inom ett kontrollområde som ska lämnas orört. Se bilaga 1 för koordinater för fällorna. Fällorna sattes ut 13 maj och tömdes tre gånger under säsongen för att sedan tas in under den sista tömningen 14 augusti. Varje fallfälla bestod av en vit plastburk med 10 cm diameter och 10 cm djup. Fällan grävdes ned så att kanten på fällan låg i nivå med den omgivande marken. Fällan förankrades med två spikar, så att inte det hydrostatiska trycket skulle skjuta upp burken. Över fällan placerades en masonitskiva som tak. Mellan masonitskivan och fällan fanns en spalt på någon centimeter mot markytan. Fällan var fylld med ca 2 dl monopropylenglykol och 1 dl vatten samt några droppar diskmedel. Vid tömningen silades innehållet i fällan och silmaterialet förvarades i burkar med 70 % alkohol för senare bestämning. Runt fällorna i åtgärdsområdet slogs fyra halmeterlånga träkäppar ned till hälften. Detta för att minimera risken att betesdjur trampar på fällan. 6

7 Bild 4. En färdigmonterad markfälla med träkäppar. Efter att ha tömt fällan fylldes den på, täcktes med lock och spändes fast. Bild 5. Markfälla med insamlat material efter en månad i fält. 7

8 Resultat Målsättningen vid bestämningen har varit att bestämma alla markskalbaggar till art men för vissa grupper har detta inte varit möjligt. Detta gäller exempelvis många arter inom underfamiljen Aleocharinae (småkortvingar) och dessa redovisas istället som en grupp. Enstaka mer lättbestämda arter har trots detta redovisats på artnivå. Skalbaggar som lever på as, som Silpha tristis och arter inom släktena Geotrupes, Nicrophorus, Sciodrepoides och Catops har inte heller konsekvent räknats eftersom de lockas av lukten från fällmaterialet och därför uppträder på ett mer oberäkneligt sätt. En del andra smådjur har uteslutits av tid- och kostnadsskäl och detta gäller fjädervingar (Ptiliidae), släktena Corticaria (inklusive närbesläktade släkten), Atomaria, flugbaggesläktena Malthodes och Malthinus och släktet Cyphon. Resultatet blev tämligen bra och 35 olika jordlöpare fanns med i Biskops-Arnö materialet och 41 från Hjälstaviken där de vanligaste var Pterostichus niger och Pterostichus nigrita. Vid Hjälstaviken var Agonum emarginatus och Oxyspselaphus obscurus också tämligen vanliga. Under 2010 påträffades ett något större antal arter, nämligen 48. Arterna som fångades är företrädesvis knutna till näringsrika och blöta miljöer som är öppna. Merparten av arterna tolererar en viss igenväxning (t. ex. Loricera pilicornis, Oodes helopioides, Agonum fuliginosum, Pterostichus nigrita och P. diligens) men det är också några arter som direkt missgynnas av igenväxning t. ex. Carabus clathratus, Oodes gracilis och Chlaenius nigricornis Uppdelat på de olika lokalerna så blev resultatet: 2010: Vid Biskops-Arnö blev de flesta fällor förstörda under Endast 7 markfällor hade så pass med material kvar att det kunde analyseras även om materialet även i dessa inte var optimalt. Som kompensation utfördes därför, under våren 2011, tio sållningar i området fem i kontrollområdet och fem i den yta som skulle åtgärdas. Resultatet från dessa undersökningar (2010 och 2011) blev sammanlagt 30 arter jordlöpare och 19 arter kortvingar. Antalet individer sammanräknades inte. 2014: Vid Biskops-Arnö fångades 35 arter jordlöpare (2568 individer) och 43 arter kortvingar (1327 individer). 2010: Vid Hjälstaviken fångades 48 arter jordlöpare (2818 individer) och 72 arter kortvingar (3242 individer). 2014: Vid Hjälstaviken fångades 41 arter jordlöpare (2809 individer) och 54 arter kortvingar (1705 individer). Dessa antal (artrikedomen) har inte korrigerats med anledning av att det inte var samma antal fällor som lyckades med fångsten under de olika åren. Många fällor både under 2010 och 8

9 vid 2014 levererade ett dåligt resultat beroende på att fällorna blev söndertrampade (=2010), men också därför att materialet ruttnade på grund av förolyckade sorkar eller näbbmöss eller att kopiösa mängder myror försvårade analysen. En kvantitativ jämförelse och analys är därför inte helt problemfri. Visserligen kan man med avseende på den olika stickprovsstorleken slumpa i det mindre materialet men vi anser att resultatet ändå inte blir bra. För en bra kvantitativ jämförelse borde markfällorna tömmas ca en gång per vecka och sedan analysera på lyckade tömningar. Vad som avses med en lyckad tömning har heller inte definierats under denna undersökning och vi kan därför inte ge ett entydigt svar på detta (kanske fälla utan sork, näbbmus, groda eller max myror). De hävdberoende arterna har däremot ökat så dramatiskt att statistiska jämförelser med avseende på dessa är onödiga (se nedan). Artsammansättningar har däremot förändrats på ett ganska dramatiskt och entydigt sätt. Flera hävdberoende arter som inte noterades eller var mycket ovanliga under 2010 är med i årets material och till dessa räknar vi här: Carabus clathratus, Agonum sexpunctatum, Bembidion quadrimaculatum, Chlaenius nigricornis (NT), Harpalus rufipes, Pterostichus vernalis (=crenatus), Poecilus versicolor och Poecilus cupreus. Flera arter hittades dessutom på bägge lokalerna (exempelvis Agonum sexpunctatum och Chlaenius nigricornis) och en del av dem (exempelvis den guldgröna sammetslöparen) i stora mängder. Carabus clathratus är en tämligen sällsynt och lokal art som har gått starkt tillbaka under senare tid. Den saknar flygförmåga och har därmed vissa svårigheter att sprida sig. Den anses gynnas eller kräva låg vegetation men fynden här visar att den fortfarande har en stor population, trots bristande betestryck. Den fångades i åtta fällor i Hjälstaviken åtgärdsområdet men inte i några kontrollområden. Oodes gracilis är en värmetidsrelikt som i Sverige endast förekommer i Mälardalen. Den påträffas företrädesvis i hävdade strandängar i anslutning till Mälaren. Chlaenius nigricornis förekommer ävendeles på välbetade strandängar. Den föredrar fuktig, solexponerad mark med lågvuxen vegetation. Efter 1950 så har den gått starkt tillbaka i nästan hela sitt utbredningsområde. 9

10 Diskussion Resultatet visar tydligt att de utförda naturvårdsåtgärderna har haft en stor naturvårdsnytta. Både rödlistade (Chlaenius nigricornis, NT) och flera sällsynta, betesgynnade arter (t ex Carabus clathratus och Agonum sexpunctatum) har hittat till lokalerna och etablerat populationer där. Resultatet hade med stor sannolikhet varit lika tydligt även om antalet fällor hade halverats, men i gengäld tömma dem oftare. Om man skulle vilja göra ytterligare återinventeringar kan man därför pröva med detta. Inventeringarna 2014 led inga märkbara förluster i form av söndertrampade fällor. Stängsling i Hjälstaviken och sent ko-påsläpp i Biskops-Arnö var mycket goda skyddsåtgärder för att undvika just detta. Vad gäller väder, vind och andra faktorer var förhållandena gynnsamma. Fällorna var varken uttorkade eller översvämmande. 10

11 Referenser Appelqvist, T. Lindholm, M (2010): Inventering av marklevande skalbaggar i Hjälstaviken Pro Natura. 11

12 Bilaga 1. Koordinater för fällorna (SWEREF99) Hjälstaviken Biskops-Arnö Fälla X-koordinat Y-koordinat Fälla X-koordinat Y-koordinat Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Åtgärd Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll Kontroll 12