Bidrag till den svenska IT-historien

Transkript

1 Clas Thorén Knalleborgsvägen 8E Ekerö Född år 1943 Bidrag till den svenska IT-historien Jag tog studenten 1962 och visste då två saker: jag skulle bli meteorolog, och jag skulle läsa matematik på universitetet. Jag hade skaffat mig jobb som meteorologassistent på SMHI, som då låg på Fridhemsgatan i Stockholm. Tjänstgöringsschemat innehöll en del nattpass, som visade sig bestå av att med hjälp av datamaskin ta fram prognoser för flygväder på ungefär fem kilometers höjd. Prognoserna byggde på en mängd aktuella observationer som samkördes med statistiskt material och gårdagens prognos. Resultatet av körningen var tre prognoser, för 24, 48 och 60 timmar. 60-timmarsprognosen var inte särskilt användbar, den visade oftast ett enda stort lågtryck, utsmetat över hela norra halvklotet. 24-timmarsprognosen var däremot viktig, tjänstgörande meteorolog blev inte glad när datamaskinen ibland strejkade. Denna datamaskin var ingen mindre än BESK. BESK fanns en trappa upp i Gamla Teknis, dvs Drottninggatan 95A i Stockholm. I gatuplanet, under BESK, fanns en likadan maskin, FACIT EDB 3. På dörren till den våning där BESK fanns stod Matematikmaskinnämnden, och innanför fanns en del tjänsterum vars dörrar innehöll namn som då inte var kända för mig och som jag inte hade anledning att lägga på minnet, men som jag förmodar tillhörde folk som sedermera blivit legendariska. BESK, dess tillkomst och dess konstruktörer har skildrats av bland andra Pär Rittsel i en artikelserie i Computer Sweden i slutet av När man slog sig ner i operatörsstolen så hade man till vänster om sig en remsstans och en remsläsare. Framför sig hade man den stora manöverpanelen med blinkande lampor, ett tangentbord med siffrorna 0-9, bokstäverna A-F samt några funktionstangenter, AR, ASOP och KASOP. Manöverpanelen hade också en högtalare, och snart lärde man sig hur maskinen skulle låta när programmet gick som det skulle. Till höger stod en elektrisk skrivmaskin, som skrev ut vissa värden så att man kunde kontrollera hur prognosberäkningarna fortlöpte. Bakom ryggen fanns ett antal större skåp med elektronrör och andra komponenter. De behövde kylning, och ett av skåpen användes också av BESK:s fasta operatörspersonal (i vita rockar!) till att hålla pilsner och smörgåsar vid lagom temperatur. I Computer Swedens bilaga om IT-historia 22 december 2004 finns ett bra foto av BESK och manöverpanelen. När jag som meteorologassistent anlände till BESK vid tiotiden på kvällen hade jag med mig de indata som behövdes i form av femkanals hålremsor. Jag kan nu inte erinra mig hur själva programmet lästes in, möjligen låg det på något fast minne hos BESK. Jag hade också en tjock pärm med körinstruktioner. Remsorna lästes in i tur och ordning och programmet satte i gång. På skrivmaskinen skrevs ut värden som skulle hålla sig inom vissa intervall. Ibland satte värdena igång och öka kraftigt, och då hette det att programmet spårade ur. Man kunde då starta om vid någon återstartspunkt, och oftast höll sig sedan värdena inom de rätta gränserna. Men det kunde hända att programmet spårade ur igen. I körinstruktionen stod på ett ställe som handlade om en sådan felsituation: Tryck KASOP och hoppas. Prognoserna bestod av lufttrycksdata som matades ut på hålremsor, vilka sedan skickades på telex till SMHI:s teleprintercentral. Där skrevs de ut på papper på ett sätt som gjorde att papperen kunde läggas på ett ljusbord med en karta över. Sedan kunde man rita isobarer direkt på kartan, som sedan lämnades till tjänstgörande meteorolog.

2 Körningarna gick inte alltid utan problem, och vi hade en loggbok där olika händelser skulle rapporteras. Det var alltid spännande läsning för oss som kom till jobbet på morgonen och fick veta om något remarkabelt hänt på BESK under natten. Ibland var inte BESK tillgänglig utan vi fick då tränga oss in på FACIT-maskinen i våningen under. Den var annars reserverad för stora kunder såsom Flygtekniska försöksanstalten. Det stod tidigt klart att BESK inte räckte till för SMHI:s behov av räknekapacitet, och SMHI började fundera på att skaffa en egen maskin. Jag deltog på våren 1963 i ett besök på Skandinaviska Elverk (sedermera Kraftdata) där man nyligen installerat en SAAB D21. Några år senare köpte SMHI en SAAB D22. Jag fann BESK och matematikmaskiner mycket intressanta. Programmering verkade vara något för mig. En av kollegorna hade hört talas om att man kunde gå en programmerarutbildning på ett företag som hette Bull och få 1200 kr per månad i lön under utbildningstiden. Det var lockande för en som hade ca 900 kr i månadslön. En annan pekuniär drivkraft var uppgiften att den som gjort SMHI:s program, en ingenjör Bohman, fått kronor för besväret, en svindlande summa på den tiden. Men först skulle jag göra militärtjänst på F2 i Hägernäs utanför Stockholm. Under den tiden läste jag en NKI-kurs i datateknik. Läroboken hette Automatisk databehandling, skriven av en J. Sandford Smith och tryckt Jag har den fortfarande kvar. I slutet av boken presenteras ett antal av den tidens maskinfabrikat, däribland de svenska FACIT EDB och Axel Wenner-Grens Wegematic Bland andra fabrikat hittar man BTM 1202, Elliott 402, Bulls Gamma 60, IBM 650, Mercury och Pegasus från det engelska företaget Ferranti samt Transac S-2000 från ett företag vid namn Philco i USA. På F2 träffade jag till min överraskning på ett exemplar av FACIT EDB. I Pär Rittsels artikelserie uppges att FACIT tillverkades i elva eller tolv exemplar. Eventuellt är F2-maskinen det tolfte. På hösten 1964 började jag läsa matematik på Stockholms universitet. Jag hade tillbringat sommaren på Försvarets forskningsanstalt (FOA), där jag fått sommarjobb som programmerare. Meteorologplanerna hade jag slagit ur hågen. Nu var det programmering som gällde, och mitt första programspråk hette FORTRAN II. Nu var det slut med hålremsorna, här var det hålkort in och radskrivare ut. Mitt första försök att få ut något på radskrivare resulterade i en centimetertjock bunt papper med en rad på varje sida. Jag gick till min handledare, som hette Sten Signell. Han log lite generat och sade jag kunde förstås ha sagt hur man ska göra, men nu gör du aldrig fel igen. Då talade han om för mig att radens första tecken används för att styra radframmatning. Och mina första tecken på alla raderna betydde nästa sida. FOAs körningar gjordes på dess datacentral, där man hade en IBM Det var batchkörningar, där man lämnade in sin hålkortsbunt med program och data vid en disk och hämtade ut dem igen med resultatet dagen därpå. För det mesta fick man inte det resultat man ville ha till följd av något fel man gjort, antingen tankefel eller skrivfel. Programmering lärde man sig därmed den hårda vägen. Ibland fick man en minnesdump på hundra sidor, med vars hjälp det var teoretiskt möjligt att spåra felet man gjort. På datacentralen fanns Bertil Hellsén, som hade rykte om sig att kunna bläddra i en dump och snabbt sätta fingret på det ställe som avslöjade felet. En kollega hade en dag en körning som bedömdes ta 24 timmar i anspråk. Driftchefen gjorde de nödvändiga planeringarna, alla andra kunder fick vackert vänta och personalen omdisponerades. Hålkorten lästes in och programmet stannade omedelbart. Kollegan hade gjort något trivialt fel och fick skämmas ordentligt. Jag jobbade på FOA också somrarna 1965 och 1966, men då hade man gått över till FORTRAN IV. Chefen för den avdelning där jag jobbade hette Per Svenonius, och han blev senare avdelningschef på Statskontoret med ansvar bl. a. för statens datoranskaffningar. En annan sommarjobbare var

3 Bengt Olsen, som med tiden blev chef för det som FOA Datacentral omvandlades till: Stockholms datamaskincentral, QZ. Varför heter det QZ? Ryktesvis är det så här: först hade man förkortningen SD och lät trycka upp brevpapper och visitkort där det stod Stockholms datamaskincentral, SD. Då kom det ett brev från en firma som hette Stockholms Datatjänst och som också förkortades SD. Denna firma anklagade nu Stockholms Datamaskincentral för varumärkesintrång eller vad det kan ha hetat då. Jurister tillkallades och fann att datacentralen nog måste ändra SD till något annat. Man lade pannan i djupa veck och frågade sig vilken förkortning som innehöll de ovanligaste bokstäverna i svenska språket, så man inte skulle råka ut för samma sak igen. Man landade i QZ, som till yttermera visso skulle kunna uttydas Quality and Zest. Och så blev det. Till historien hör att en anställd på QZ, Bruno Billman, vid ett besök i Tyskland satte ihop ett fejkat brev från en påhittad firma QualitätsZentrum, som på oklanderlig tyska anklagade QZ för varumärkesintrång. Han blev dock avslöjad läste jag ettbetygskursen i ADB vid Stockholms Universitet. Där fick jag stifta bekantskap med två andra programmeringsspråk, Algol och Cobol. Föreläsningar och övningar hölls i KTH:s lokaler, och där fanns också den dator som studenterna fick använda, en CD3200. Ett antal hålkortsstansar hade avdelats för studenternas bruk, och jag minns en replik som avspeglade osäkerheten inför det tekniska vidunder som datamaskinen utgjorde: kan man använda röda hålkort?. Börje Langefors och kretsen kring honom satte sin prägel på undervisningen. Bland föreläsarnamnen erinrar jag mig Janis Bubenko, Mats Lundeberg, Rune Engman och Olof Björner. Jag måste ärligt säga att Langefors teorier om system och systemering inte satte några spår hos mig, och jag har inte märkt mycket av dem under mitt fortsatta IT-verksamhet. Jag hade också nöjet att lyssna till Olle Dopping. På den tiden hade många datamaskiner namn (förutom BESK fanns också SMIL i Lund och SARA i Linköping). Doppings lärobok Datamaskiner och Databehandling beskrev funktionerna hos EFRAIM, En Fiktiv RäkneAutomat I Miniatyr, och ABRAHAM, Automatisk Binär Räknemaskin Av Helt Allmän Modell. Den stora politiska frågan under slutet av 60-talet var hur man skulle samordna myndigheters ADB-behov eftersom varje datamaskin var ohyggligt dyr och hade stor kapacitet i förhållande till de tillämpningar som fanns då. Naturligtvis ville varje myndighet och universitetsinstitution ha en egen maskin, och Dopping kallade detta för Morbus Calculatoris Propri, den sjukliga lusten att äga en datamaskin. Under hade jag ett halvtidsjobb som programmerare på Militärpsykologiska Institutet (MPI), som några år senare inlemmades i FOA. Här fick jag också lära mig använda hålkortsmaskiner av olika slag. En kunde sortera en kortbunt, en annan kunde kopiera kort och samtidigt flytta data från ett ställe på kortet till ett annat. Vi hyrde in oss i Värnpliktsverkets lokaler i Ulriksdal och hos Marinförvaltningen på Skeppsholmen. Jag åkte ofta spårvagn 4 från Militärhögskolan på Valhallavägen, där MPI låg, till Karl XII:s torg, varifrån jag promenerade till Skeppsholmen med tungt bagage av hålkortskartonger. Inte många kvinnor fanns i databranschen på den tiden, men föreståndaren för Värnpliktsverkets maskinpark var en glad tjej som kavlade upp ärmarna och skruvade isär maskinerna och rensade dem från kortfragment när kvadd uppstod, och det hände rätt ofta. Samtidigt med MPI-jobbet var jag också vid ett par tillfällen anlitad som lärare i Fortran för, som det hette, bristyrkesutbildning i ADB. Utbildningen var, tror jag, ettårig. Åtminstone en av eleverna gick det bra för Bert Rubaszkin, tills alldeles nyligen teknikchef på Sun Microsystems i Sverige.

4 Sommaren 1968 började jag arbeta på Försvarets Radioanstalt, FRA. Jag kom att stanna där i elva år. FRA var en av de allra första datoranvändarna i Sverige, och den tidiga historien kring detta har skildrats i de ovannämnda artiklarna av Pär Rittsel. Jag kom att vara kollega med flera av de legendariska personer som figurerar i boken Svenska kryptobedrifter av Bengt Beckman, som f.ö. var en av kollegorna och så småningom chef för den sektion där jag tjänstgjorde. FRA hade också använt BESK och FACIT, men det visste jag inget om Det dröjde inte länge förrän jag blev klar över att jag skulle använda dator i mitt arbete, och jag fick snart besöka datacentralen. Till min stora förvåning visade sig att mitt arbetsredskap var en FACIT. Jag kände direkt igen mig från SMHI-tiden och BESK. In- och utenheterna var desamma, en remsläsare, en remsstans och en elektrisk skrivmaskin. Där fanns en lagringsenhet i form av ett karusellminne. Det bestod av ett antal magnetbandsspolar som satt på periferin av ett hjul, ungefär som vagnarna i ett pariserhjul. När data skulle läsas från en av spolarna, vreds hjulet till en läsenhet som grep tag i bandet, läste av det och spolade upp det igen. Datachefen berättade att FRA blivit erbjuden en tidig variant av skivminne, ett s.k. Bryantminne. Det bestod av några vertikalställda meterbreda skivor, där rätt skiva valdes ut och apterades i läsenheten enligt juke-box-principen. Datachefen lyckades avstyra att denna pjäs installerades. Operativsystemet fanns på en halvmeterlång 8-kanals hålremsa kallad OSCAR. Det var det program med vars hjälp man läste in applikationsprogrammet. Till kuriositeterna med denna FACIT hörde också ett musikprogram. FACIT hade en ordlängd på 41 bitar, och till varje bit fanns en tryckknapp på manöverbordet. Musikprogrammet fungerade så att varje knapp motsvarade en tangent på en klaviatur det blev alltså drygt tre oktaver och man kunde därmed spela in melodier. Jag har i mitt hem bevarat en femkanals hålremsa som, om man läser in den i en FACIT, gör att maskinen spelar Svinsta skär. Datachefen hette Carl-Gösta Borelius. Han var en av de verkliga pionjärerna. Han hade arbetat t. o. m. med relämaskinen BARK i början på 1950-talet. Han tillhörde dem som varit med och dechiffrerat tyska telegram under kriget, om vilket berättas utförligt i Bengt Beckmans bok. Borelius citerade gärna en passus ur förre kabinettssekreteraren vid UD Erik Bohemans bok om andra världskriget, där han berör FRA:s verksamhet. Där står att varje dag sysslade ett par unga genier med att finna dagens kryptonyckel. Borelius var en av dessa genier. Jag kom aldrig att göra några program för FACIT-maskinen. FRA hade också en IBM 1401, men den var jag aldrig i kontakt med. I stället blev det en myckenhet programmering för en ny maskin, SAAB D22. SAAB D22 installerades på FRA Programmeringsspråken var två: Algol-Genius och DAC. Algol-Genius bestod av Algol som algoritmspråk och en COBOL-liknande struktur för beskrivning av in- och utdata. Algol hade jag stött på under studietiden och hade inga problem med att vänja om mig från Fortran till Algol. Tillämpningarna var mycket resurskrävande och det stod snart klart att det var viktigt att kunna skriva programmen så att de exekverade så snabbt som möjligt. Det visade sig nödvändigt att skriva vissa programkomponenter det hette subrutiner på den tiden i D22 s assemblerspråk DAC. Att skriva assemblerkod var en ny upplevelse. Här upptäckte jag att man måste skilja på en cells adress och dess innehåll. I Algol och Fortran var det samma sak. Med DAC blev det fråga om att jaga mikrosekunder. Knepkodning kallades det. Som medium för programkoden hade vi femkanals hålremsor med telexkod. Jag kunde aldrig förlika mig med det programkod är ju radorienterat och hålkort hade varit mycket bättre. Men Borelius var motståndare till hålkort, och därvid blev det.

5 En annan aha-upplevelse kom när jag gick en kurs i något som hette Jackson-programmering. Här fick man lära sig hur program skulle struktureras. Man fick veta varför det var bättre att räkna upp index i en programloop i början av loopen än i slutet (eller om det var tvärtom). Jag insåg att jag egentligen aldrig lärt mig programmering; jag hade lärt mig programspråk. Det var som att lära sig engelska genom lexikon i stället för genom konversation. Jacksonkursen medförde att antalet programmeringsfel sjönk, och programmen blev färdiga fortare. Någon gång i slutet av 1970-talet gjorde minidatorerna entre på FRA. Jag fick bekanta mig med en PDP-11 från Digital Equipment. Jag skrev aldrig några program för den, men jag bläddrade i manualerna. Det fanns ett tiotal manualer, och jag fick intrycket att det saknades en ingång. Oavsett vilken manual man började läsa, så upptäckte man att man skulle läst en annan manual före. Vi skaffade också några exemplar av en föregångare till persondatorn. De var av fabrikatet Incoterm och benämndes programmerbara terminaler. De hade ett eget programspråk och som in- och utenheter fanns 8-tums floppy disk. De hade bildskärmar med 24x80 svarta tecken på grön bakgrund. Incoterm såldes av ett mindre företag i södra Sverige. Leverantören höll kurser i programspråket. Den kurs jag var på hade extravaganta inslag i form av lyxmiddag på stadshotellet med whiskyflaska på bordet. Innan dess hade vi gjort en sightseeingtur med buss och besökt några industrier i trakten. Företagets VD blev sedermera häktad och dömd för ekonomiska oegentligheter. Jag kom att representera FRA i SAAB D22 användarförening. Föreningen sammanträdde några gånger per år i SAABs lokaler i den gamla postorderfirman Gunnars lokaler nära Linköpings järnvägsstation. Datasaabs utvecklingsfolk och experter med Bengt Asker i spetsen redogjorde för nyheter som skulle införas och problem som åtgärdats. Frågor och förslag från kunderna haglade: varför är det på det viset, kan ni inte införa den funktionen, kan man göra si och så, den lösningen är opraktisk, etc., etc. Andra kunder i föreningen var bl.a. SMHI, Vägverket, Kraftdata, Industridata, Landstingsdata, Centralnämnden för fastighetsdata och Skatteverket (som inte hette så då). Där fanns också Statskontoret som observatör med två herrar som uppenbarligen åtnjöt stor respekt, Torsten Frank och Nils Qwerin. Så småningom stod det klart att D22 s kapacitet var för svag och dessutom började Datasaabs saga lida mot sitt slut. D22 s efterföljare D23 blev ett misslyckande. Tillverkningen av stordatorer upphörde i och med sammanslagningen med Sperry Univac. FRA måste se sig om efter en annan lösning. Två andra myndigheter kom in i bilden, Statskontoret och FRI, Försvarets rationaliseringsinstitut. Det skulle göras en upphandling i Statskontorets regi. Det var en ny verksamhet att sätta sig in i. En komplicerad process med mängder av möten och överväganden drog igång, som komplicerades ytterligare av FRA:s stränga krav på sekretess. Kravspecifikationen kunde inte sekretessbeläggas av praktiska skäl men fick inte avslöja verksamhetens behov i klartext. Kravspecifikationen kom naturligtvis att styras av vad marknaden vid den tiden kunde erbjuda i form av utrustning med stor beräkningskraft. Något annat än stordatormiljö var inte att tänka på av kapacitetsskäl. Det sneglades på den tidens s.k. superdatorer, men kostnaden avskräckte. Öppna standarder fanns över huvud taget inte, allt var fabrikatberoende. Tillämpningsprogram fanns inte heller, den programvara som följde med maskinvaran bestod av kompilatorer och annat och var helt nödvändiga. Upphandlingen blev klar 1979 och resulterade i en stordator från CDC, Control Data Corporation. Jag slutade på FRA hösten 1979 och började på Statskontorets upphandlingsenhet. Jag kom då att arbeta under Torsten Frank och Nils Qwerin, som jag stött på i D22 användarförening. Jag slutförde upphandlingen som statskontorist och följde sedan utvecklingen som FRA:s kontaktperson på Statskontoret. Och därmed är vi framme vid 1980.

6 Datorupphandling till svenska staten är värd en särskild mässa. Dess historia borde skrivas. Jag har själv ett embryo till det, i form av en uppsats jag skrev 1976, när jag fick ett studieåterfall och läste statskunskap. Jag hittade den häromåret och läste den på nytt och fann den intressant som ett tidsdokument. Jag bifogar den här. Jag hade för ett par år sedan nöjet att besöka datormuseet i Linköping och såg där både BESK-kopian (med KASOP-tangenten som man skulle trycka på och hoppas) och manöverbordet för SAAB D22. Det var ett närapå tårfyllt återseende. Något om mig själv enligt begäran: jag är född i Stockholm Min far arbetade på ett laboratorium inom sjukvården, och min mor var hemmafru. Jag gick gymnasiets reallinje, matematisk gren, och som nämnts ovan, så ville jag bli meteorolog. Jag läste sedan in tre betyg i matematik, två i matematisk statistik och ett i ADB. Jag har aldrig varit tekniskt intresserad. Datorerna som sådana har aldrig intresserat mig. Det som fängslade mig med datorer och databehandling var programmeringen. Det var samma som med matematiken, det var problemlösandet som var det roliga. Mitt yrkesliv har gått i tioårsperioder med ADB/datorer/IT som en röd tråd. Under 1960-talet bekantade jag mig successivt med området. Jag tillbringade 70-talet på FRA som programmerare och driftansvarig för en av avdelningarnas dataproduktion. Jag arbetade på Statskontorets upphandlingsenhet under 1980-talet och lärde mig branschen och marknaden talet arbetade jag med informationssamhällets tillgänglighet för funktionshindrade, i nordiskt och internationellt samarbete, som konsult och som anställd i en institution under Nordiska Ministerrådet. Jag deltog i standardiseringsarbete och har varit med i fyra EUprojekt kom jag tillbaka till Statskontoret och dess upphandlingar. Jag har arbetat med att utveckla krav på tillgänglighet för funktionshindrade och på senare tid breddat det till användbarhet. Statskontorets IT-relaterade verksamhet fördes 1 januari 2006 över till en nybildad myndighet, Verket för förvaltningsutveckling (Verva). Standardiseringsfrågor har kommit i förgrunden, och jag var Vervas koordinator i näringsdepartementets utredning om IT-standardisering. Efterhand har min syn på IT förskjutits från att vara en problemlösningsmiljö till att se det som ett samhällsfenomen som var nödvändigt att införa men inte till alla delar positivt. Det som idag motiverar mig att stiga upp på morgonen och gå till jobbet är att få bidra till en bra offentlig sektor, där de av nödvändighet införda e- tjänsterna är utformade så att medborgarna både vill ha dem och kan använda dem utan problem. Clas Thorén