Måste man tåla leken om man ger sig in i den?

Transkript

1 Måste man tåla leken om man ger sig in i den? Text: BERTIL nilsson Ska man tåla att få ett rapp i ansiktet så att tänderna ryker? Ska man kunna patentera en frislagsvariant? Och hur är det utanför plan? Var går gränserna för idrottsreglernas början och slut? Den som ger sig in i leken får leken tåla, är ett gammalt talesätt av ovisst ursprung. Med det menas att om man ger sig in i någon verksamhet får man acceptera de spelregler som gäller där och inte gnälla över eventuell orättvis behandling. Speciellt med gamla talesätt är också att de ofta tas som allmängiltiga sanningar, som inte kan ifrågasättas. Då ska vi naturligtvis göra det här. Det finns i vårt samhälle två betydande företeelser som gör anspråk på lite särställning i flera olika avseenden. Den ena är kyrkan och den andra är idrotten. Det särdrag jag då syftar på här är det rättsliga systemet. Både kyrkan och idrotten har och vill ha sina egna regler. Och inte bara det, man vill också ha sina egna rättsinstanser skilda från det allmänna rättssystemets jurisdiktion. Brott mot de egna reglerna ska handläggas av ett domkapitel eller idrottens olika disciplinnämnder. Kyrkan är väldigt sluten och det finns väldigt dålig kontroll utifrån. Polisanmälningar blir sällsynta, vilket leder till att förseelser eller brott kan sopas under mattan. Idrotten är utsatt för mer insyn och kontroll av massmedia och anhängare. Här blir det svårare att sopa saker under mattan. Polisanmälningar är inte heller ovanliga. Men diskussionerna och debatterna om rättsliga åtgärder sker oftast utanför idrottens 1

2 planhalvor. Inom idrotten vill man nämligen också helst lösa saker och ting inom idrottsfamiljen och därför förs ingen debatt om detta inom familjen. Vill jag få nacken bruten om jag går in på plan? Men låt oss återgå till det gamla talesättet om att tåla leken. I princip innebär det att så snart man går in på en idrottsplan accepterar man underförstått att här gäller idrottens regler och inte det allmänna samhällets. Är det ett problem? Och ska det vara så? Ingen gruppering inom ett samhälle ska själva få bestämma spelreglerna. Inte inom idrottens värld, inte bland de kriminella mc-gängen, inte inom de grova kriminella gängen ska man någonsin få bestämma spelreglerna själva. Det är samhällets regelsystem som gäller för alla. Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare i Malmö och förbundsordförande i Brottsofferjourernas riksförbund Ja, problemfritt är det inte. Det är minsann inte helt tydligt vad man accepterar eller samtycker till, när man går in på plan. Har man t ex samtyckt till våldshandlingar? Kanske till en viss del, då det kan anses vara en del av spelet. Ta tacklingar som exempel. Även om vissa tacklingar kan anses som regelbrott och bestraffas. Men om jag blir sur över tacklingen och ger min motspelare ett rejält rapp i ansiktet med klubban då? För ett par år sedan inträffade precis detta i en innebandymatch mellan Balrog och Västerås. Saken polisanmäldes och tilltaget betraktades som så rått eller grovt att det ledde både till åtal och fällande dom. Det kan med andra ord inte anses helt klart vad man ska finna sig i när man går in på en idrottsplan. Idrotten har en syn och samhället en annan. Men var går gränserna? Och när räcker inte idrottens disciplinnämnder till? En obestridlig auktoritet på dessa frågor är Bo Carlsson, som är docent i rättssociologi och professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Han har gett ut en bok, Idrottens rättskulturer, i vilken han resonerar om bl.a. dessa problem. Här ställer Bo Carlsson sig frågan vad det är en idrottare egentligen samtycker till då han eller hon går in på plan. Har du t ex samtyckt till att få ett stenhårt slag med innebandyklubban över ansiktet? Carlsson tar ishockeyspelaren Magnus Wernbloms överfall på Andreas Jämtin i en match mellan HV71 och Modo som exempel. Wernblom borde fått fängelse Wernblom, som fällt Jämtin, sätter sig på hans rygg och dunkar honom i nacken upprepade gånger mot isen. Spelet är Har Jämtin gått med på att bli så här misshandlad i en ishockeymatch? 2

3 avblåst sedan länge. Wernblom har enbart tur att Jämtins nacke inte bryts. Straffet för Wernblom blir naturligtvis utvisning, men också några matchers avstängning. En sådan här handling utanför idrottsplan skulle utan vidare få fängelse som påföljd. Men domen blir alltså mild när idrotten tar hand om saken. Är det sådant man samtycker till om man går in på en plan? Det är ingen överdrift att påstå att det kan finnas en hel del gränsdragningsproblem förknippade med idrottsvåldet. Även om man utsätts för provokationer eller psykningar av motståndaren, så kan man inte räkna med att man på plan kan besvara detta på vilket sätt som helst. Det fick innebandyspelaren i exemplet ovan erfara. Det ingår delvis i lagspelets idé att man ska tåla psykningar och stress. Bo Carlsson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola Är inte Wernblomexemplet då en handling som ligger helt utanför spelets idé. Jo, helt klart och därför borde det leda till en reaktion från det allmänna rättsväsendet. Men det står nog också klart att samhället i övrigt accepterar att idrotten har sitt eget rättssystem, menar Carlsson. Idrotten måste självsanera för att garantera rättssäkerhet Men jag tycker nog att idrotten lever i en lite ljusblå och sekteristisk värld om den tror sig kunna leva helt isolerad från samhället i övrigt. Liksom Bo Carlsson tror jag att idrotten kan tjäna på att t ex våldsövergrepp, huliganbråk, hot, förföljelse, m.m. överlåts till det allmänna rättväsendet. Carlsson menar att detta kan ha en självsanerande inverkan på idrotten att s a s stämma i bäcken, så att man inte behöver dra in juridiken mer än nödvändigt. Annars kommer allmänna domstolar att tala om vad man anser rimligt. Det är nog bara att inse att idrottens rättssystem har brister vad gäller rättssäkerheten. Det svenska skidskyttelandslaget är bestört över det misstänkta dopingfallet i Östersund. Både ledare och åkare reagerar kraftigt. - Nu måste polisen och internationella förbundet gå till botten med det här, säger damtränaren Wolfgang Pichler i Expressen. Men det finns också tendenser i motsatt riktning inom idrotten. I takt med att toppidrotten blir alltmer seriös, blir det också viktigare att stävja fusk eller korruption. Läggmatcher och svindel leder mycket riktigt till att idrotten vill ha hjälp av samhällets juridik. Europeisk fotboll är ett utmärkt exempel på detta. Ska polisens resurser användas för att utreda fusk bland skidskyttar? Men ska samhällets rättsresurser tas i anspråk för att bestämma om ett lag ska flyttas ner i seriesystemet p.g.a. idrottsligt fusk? Vem som har vunnit eller förlorat? Ska man också kunna patentera en frislagsvariant? Jag tycker i alla fall inte det är helt självklart. Men, som Carlsson säger, där det finns pengar finns det jurister. En hel del fall i Sverige har gått till domstol och lett till fällande domar. Gemensamt för dessa tycks vara att de leder till mildare straff än om det inte hade handlat om 3

4 idrott. Domstolarna tycks alltså anse att antingen så får man godta lite mer om man idrottar eller så rör det sig om att han eller hon också straffats av idrotten. Utanför Sverige är det vanligare att våld i lagsporter leder till allmän prövning. Det finns framkomliga vägar Idrottsrättvisan är knappast blind. Det finns de som hävdar att det finns framkomliga gränsdragningar mellan det som idrotten kan döma om och det som skulle kunna tas hand om av allmän domstol. Björn Eriksson visar, i en uppsats vid Umeå universitet om det straffrättsliga ansvaret vid lagidrott, att så är fallet. Hur är det då med idrottsrelaterat våld eller brott utanför idrottsplanen då? Ska man som domare, om man blir utsatt för hot mot familjen och sig själv, lita till idrottens rättsskipning eller ska det allmänna rättsväsendet ta hand om det. Eller om jag som spelare eller som styrelsemedlem blir utsatt för trakasserier av olika slag. Inget av detta är ju unikt i dag. Här är det nog främst fotbollen som utmärker sig. Det är inte sällsynt med domare som mottar hot mot sig själv och familjen. Det är inte ovanligt att t ex spelare utsätts för skadegörelse på bilar. Det är inte heller ovanligt att styrelsemedlemmar utsätts för hotelser av olika karaktär. Hot om repressalier tystar den enskilde Lika vanligt är det att man inte anmäler detta till polis. Antingen bagatelliserar man sakerna eller så anser man att det är saker som ska handläggas inom idrottsfamiljen. Här tycker jag att fotbollen liknar kyrkan väldigt mycket. Locket läggs på och man låtsas som om inget hänt. Eller så definierar man saken som ett samhällsproblem, som man gör med huliganismen. Det är nog ganska klarlagt att personerna i fråga är rädda för repressalier om de går till polisen med saken. Lars Åke Lagrell vill inte ha samhällets inblandning i fotbollen. Han vill själv styra i sin familj. Biskopen i fotbollens episkopat, Lars Åke Lagrell, tycker att det skall vara så. Att fotbollen ska ha hand om detta själv. En sluten värld utan insyn skapas. Tjänar idrotten och fotbollen på detta? Knappast. Om inte idrotten själv hjälper till att sanera, reglera och sätta vettiga gränser för våld eller andra brott, så kommer till slut samhället att göra det. 4

5 Det borde inte vara så svårt för lagidrotterna att bestämma vad som är en rimlig våldsnivå och vad som är att betrakta som en del av spelet och det som inte är det. Idrottsrörelsen är ju faktiskt en del av samhället och dessutom genant beroende av det för sin existens. Man kan inte bara sväva uppe i det ljusblå över allt annat. Wikegård har fått en finne i arslet Till sist kan vi då också konstatera att årets idrottsgala som vanligt gick i skidsportens tecken. Det är bara att gratulera Östersund. Damlandslaget i innebandy var också närvarande bara för att få veta att de var ett gäng sängvätare och inte idrottare. En helt naturlig reaktion från den ständigt begabbande ishockeyprofilen Niklas Wikegård, som fått se innebandyn bli dubbelt så stor som ishockeyn. Det känns väl som en finne i arslet, för att använda ett av hans egna uttryck. 5