Lärande nätverk: Förbättrat anhörigstöd i landstinget Uppsala län sammanställning av diskussionerna i träff 4

Transkript

1 Lärande nätverk: Förbättrat anhörigstöd i landstinget Uppsala län sammanställning av diskussionerna i träff 4 Inom ramen för projektet Förbättrat anhörigstöd i Landstinget Uppsala län genomförs blandade lärande nätverk på Akademiska sjukhuset och Enköpings lasarett. Arbetet med dessa blandade lärande nätverk innebär att personer med olika funktioner och bakgrund träffas vid fyra tillfällen för att diskutera en gemensam frågeställning rörande anhöriga. I diskussionen ges möjlighet till erfarenhetsutbyte och reflektion. Diskussionerna i grupperna dokumenteras och sammanställs sedan av Marianne Winqvist (vetenskaplig handledare Regionförbundet Uppsala län). Sammanställningen genererar nya frågeställningar som ligger till grund för kommande diskussioner. Syftet med det lärande nätverket är att utveckla kunskap som skall ligga till grund för det fortsatta arbetet med att förbättra stödet till anhöriga. De blandade lärande nätverken finns på Enköpings lasarett, DAT-divisionen (diagnostik, anestesi, teknik) (deltog tre träffar), KB-divisionen (kvinno-barn), Neurodivisionen, (deltog en träff), OTM-divisionen (onkologi, thorax, medicin) och Psykiatridivisionen. Gruppernas sammansättning varierar en del beroende på verksamhetsområde, men förutom representanter för olika yrkesgrupper som exempelvis chefer, sjuksköterskor, undersköterskor, kuratorer, psykologer, läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter ingår i varje grupp också anhöriga samt representanter från Enköpings respektive Uppsala kommuners anhörigstöd. Grupperna leds av projektledarna: Christianne Simson och Anette Marklund. Träff 4 De lärande nätverk som genomförde träff 4 är: Enköpings lasarett (sex personer), KBdivisionen (fem personer) OTM-divisionen (7 personer), samt Psykiatridivisionen (fem personer). Mötena i de fyra grupperna genomfördes veckorna år Träffarna inleddes med en kort presentation av den förra träffens sammanställning. Frågeställningarna som diskuterades var: 1. Under tre träffar har grupperna vänt och vridit på frågor om anhörigas situation och hur vården skulle kunna bli mer anhörigvänlig och leda till att anhöriga får stöd för egen del. Om anhöriga har det bra underlättas situationen både för patienterna och hälso- och sjukvården. Många tankar har väckts och erfarenhetsutbytet har varit stort, dels inom varje diskussionsgrupp, men även mellan grupperna i form av sammanställningarna från varje träff. Som avslutning på detta lärande nätverk återstår frågan: Hur går vi vidare? Diskutera därför förslag på konkreta åtgärder, förändringar, rutiner eller annat som ni kan tänka er att arbeta vidare med eller införa på respektive enhet. Vad är angeläget att göra och hur skall det gå till? 2. Eftersom detta är den sista träffen i nätverket gäller det att knyta ihop påsen och att diskutera vad träffarna har givit och hur det har varit att vara med i nätverket. Eftersom det är lärande nätverk som har genomförts blir en naturlig fråga att diskutera: Vad har vi lärt av detta? Frågeställning 1 Utifrån de reflektioner och insikter som diskussionerna i grupperna givit upphov till fanns det en förväntan på framtiden och en förhoppning om att diskussionerna också skall leda till konkreta resultat och förändringar. Vill gärna se resultat. Är gärna med om det behövs göras

2 praktiska saker eller studiebesök. Vill ta tag i att det är så ojämlikt hur/vad anhöriga får för stöd., Givande att höra andras erfarenheter. Börjar redan nu fundera på hur det ska gå till. Hoppas det blir en bra rutin som är enkel., Det är jätteviktigt att hålla i det här! Kan förmedla detta till kollegor. En del av deltagarna såg möjligheter att arbeta vidare på den egna avdelningen medan andra var mer frågande till hur det skall kunna gå till: Jag har tagit upp dessa frågor på avdelningen. Lärt mig att det inte är alldeles enkelt, men det finns en medvetenhet. Jag vet att det finns utrymme att driva frågan på min avdelning. Intressant att höra vad alla delat med sig av. Vet inte hur jag ska fortsätta driva frågan. De mer eller mindre konkreta förslagen på förändringar, åtgärder och rutiner som diskuterades kan delas upp under rubrikerna: att uppmärksamma anhöriga, information, samverkan och organisation. Att uppmärksamma anhöriga Redan vid inskrivningen bör anhöriga och deras situation uppmärksammas. Detta är bra för alla parter; de anhöriga, personalen och inte minst för patienternas tillfrisknande. Det underlättar för personalen om det finns handlingsplaner eller rutiner för detta så att de vet vilka frågor de kan ställa och känner till kanaler att hänvisa till. Det skall enligt en deltagare inte vara personbundet hur anhöriga bemöts: Det är en trygghet för personalen att det finns rutiner. Att alla gör likadant. Inom dagvårdsverksamhet skulle en rutin kunna finnas i samband med nybesök: Det är svårt att fånga upp anhöriga i ett snabbt patientflöde. Vi behöver en strikt rutin för att nu tar vi hand om anhöriga och informerar dem. Även vid utskrivning bör det finnas ett utskrivnings-kit och lugna handfasta råd. Alla skall ställa samma frågor vid samtalet och alla skall veta vad man gör av svaret. Frågorna kanske skulle kunna finnas med i Cosmic? I de fall det behövs kan patienter motiveras för att släppa in de anhöriga i sitt liv. Förhållningssättet bör enligt en sjuksköterska vara: Nu ska vi ha ett samtal med dig och någon som du bryr dig om. Någon gång kommer vi alla att bli anhörig till någon som är sjuk och en fråga för personal att ställa sig är hur man själv vill bli bemött. Frågor att ställa till anhöriga kan vara: Hur känns det här för dig?, Vad kan vi göra? samt att erbjuda fika: Man gör det man kan i det lilla, oavsett besparingskrav o.s.v. Speciellt inom barnsjukvården framfördes tankar om att uppmärksamma föräldrars behov av egen tid och vila. Vården ställer stora krav på föräldrars närvaro och delaktighet i det konkreta omvårdnadsarbetet. På förlossningen finns inte barnsal kvar på avdelningarna utan föräldrarna har barnet hos sig hela dygnet och helst hudnära. Hur ser det ut med ansvarsfördelningen mellan föräldrar och personal? Finns det någon form av kontrakt eller formulär som föräldrar skriver på, att man som vårdnadshavare ansvarar för barnet? Som anhörig kan det vara viktigt att få vara ledig en helg för att kunna vara hemma (kanske hos andra barn) och det kan ibland vara nödvändigt att få vila och slippa väckas på natten för att ge sitt barn medicin. Hur stor del av omvårdnaden utförs av föräldrar och är det så att föräldrar måste eller kan ersättas med vikarier när de behöver vara lediga? Ett exempel gavs på en ensamstående mamma som behövde hjälp med barnpassning av sitt friska barn för att kunna vara med sitt sjuka barn på BIVA. Kan uttröttade vårdnadshavare riskera patientsäkerheten? En spännande

3 fråga som avslutade denna diskussion är varför anhöriga uppmärksammas på olika sätt inom olika slags verksamheter. Medan anhöriga på vissa håll får kämpa för att få delge information och vara delaktiga förväntas andra vara det i mycket stor omfattning: Varför är det antingen eller? Information Förbättring av informationen till anhöriga återkom som tema i samtliga grupper: Vi är så duktiga på att ställa samma fråga många gånger så vi kanske kunde informera lika ofta. Skriftlig information ansågs vara värdefullt och skulle kunna innehålla information om avdelningen, rutiner, besökstider, måltider m.m. istället för information på olika anslagstavlor. Det är viktigt att någon har som uppgift att uppdatera informationen. En kurator menade att det är viktigt att hålla det som lovas och att inte lova sådant som inte kan hållas. Information måste också enligt en deltagare ges om vikten av att patienten ska få sin träning och vila. Det är svårt ibland att få anhöriga att förstå varför de ska vänta och inte komma på besök för tidigt. Information skall också kunna lämnas till anhöriga om vilka möjligheter de har att få hjälp från annat håll. Information om närståendepeng och kommunernas anhörigstöd är exempel på detta. Kunskap är färskvara och det gäller att hålla sig à jour med vad som finns, men en viktig kontakt är Anhörigcentrum. De har som uppgift att vara uppdaterade och kan hänvisa vidare. Ytterligare information för anhöriga skulle kunna finnas på Infoteket och Blå rummet skulle kunna utnyttjas ytterligare. Internet/Navet bör också användas i betydligt större utsträckning. Blanketter m.m. bör finnas att hämta där. En länksamling med aktuella hemsidor borde finnas på varje division (vilket en verksamhetschef menade redan finns). Akermodellen är ett annat sätt att arbeta med information och kunskap. På en avdelning kommer detta arbetssätt att utvecklas. Personal i Blå rummet är utbildade i Akermodellen och kan vara behjälpliga att starta anhöriggrupper. Samverkan Samverkan med kommunernas anhörigstöd kan och bör stärkas. Alla verksamheter skall kunna förmedla kontakt till Anhörigcentrum. Anhörigkonsulenter behöver bjudas in så att personalen får ett ansikte på dem och med egna öron får höra vad de kan göra för anhöriga. Om Anhörigcentrum kommer in i ett tidigt skede kan de genom samtal och vägledning avlasta vården med frågor som rör anhörigskapet. Ett annat förslag är att arbeta mer med volontärer. För detta krävs en del organisation, handledning m.m. Är Röda Korsets-värdar intresserade av att vara mer medmänniska än vägvisare? På Hospice får de hjälp av Hospice Vänner som stöttar patienter, anhöriga och personal. Det är många äldre med i den gruppen. Kan sjukhuskyrkan vara delaktiga i volontärarbetet? De har ju kopplingar till Diakonicentrum, som har volontärer. Hospice hade också positiva erfarenheter av volontärer från Röda Korset, två läkarstuderande som behövde volontäruppdrag för att kunna studera utomlands: Vem bestämmer om, vilken organisation eller vem som får vara volontär? Organisation

4 Många av de framförda förslagen på förändringar kan hänföras till en organisationsnivå. Det är till exempel viktigt att personal på alla nivåer har kunskap om anhörigfrågor och att cheferna och politiker är positivt inställda och förstår vitsen med att bedriva en anhörigvänlig vård och stöd till anhöriga. Ekonomin kom på tal som ett hinder, men motfrågan ställdes: Vad skulle hända om inte anhöriga fanns? Vad skulle det kosta? Patientsäkerhet och möjlighet att skriva ut patienter är ofta beroende av anhöriga och deras situation. Med ökad personaltäthet och mer teamarbete skulle mer tid kunna ges till patienter och anhöriga. Det börjar bli stopp nu för personalen p.g.a neddragningar. Vi ska göra mer och mer med mindre resurser. Överbeläggningar gör enligt en deltagare att det finns mindre utrymme för anhöriga att vara kvar på avdelningen: Det känns som att anhöriga tappar förtroendet för oss eftersom vi inte har lika mycket tid. Det måste finnas plats för anhöriga! En annan deltagare menade att det inte behöver finnas en fysisk plats eller avsatt tid: Fem minuter kan räcka eller att man säger att jag får komma tillbaka till dig senare. Vi vill för mycket ibland.. En annan person sade: Medan vi grejar med dropp eller annat kan vi ha ett helt inkomstsamtal. Det har med erfarenhet att göra. Anhöriga är ofta med och vi har ett samtal tillsammans. Lokalernas utformning återkom som tema i många sammanhang. Enkelsalar underlättar för att anhöriga skall få plats: Om det är en svårt sjuk patient får vi knappt in en fåtölj vid patientens säng.. Ett speciellt anhörigrum och/eller ett samtalsrum efterfrågades i en grupp. Ett förslag som väcktes var att tillsätta en anhöriggrupp bestående av kurator, psykolog, läkare m.fl. som skulle kunna se över hur arbetet med anhöriga ser ut på de olika avdelningarna och stötta vid behov. En annan variant på samma tema var att träffas i små personalgrupper för att diskutera anhörigfrågor, kanske tillsammans med en anhörig. Ett annat förslag var att uppdatera gamla avdelningsrutiner och arbetsordningar som redan finns, men som behöver ses över och komma i bruk igen. Det kanske också skulle finnas en särskild plats på sjukhuset dit anhöriga kan vända sig för att få information och tid att prata med någon om sin situation; en anhörigmottagning. Skulle Blå Rummet kunna vara den platsen? Frågeställning 2 I de tre grupper som särskilt diskuterade frågeställningen om vad det lärande nätverket har bidragit med som varit värdefullt, betonades framför allt erfarenhetsutbytet mellan de olika deltagarna och att det hade varit mycket lärorikt. Från personals håll poängterades att de hade lärt sig mycket av varandra genom att höra hur andra arbetar och tänker: Delat erfarenheter, hört andra och sett hur olika vi jobbar. Fått mer kött på benen. Jag har lärt mig mycket av att höra hur andra jobbar. Jag är nöjd. Anhöriga har utgjort en tillgång i diskussionerna och erfarenhetsutbytet med dem har bidragit till att deltagarna nu kan se på anhörigas situation på ett annat sätt än tidigare: Jätteintressant! Fått många tankeställare. Lyssnade på anhöriga och deras upplevelser. Det gäller att komma ihåg. Har själv varit anhörig och fått mycket bra, men också sämre bemötande. Positivt att anhöriga varit med. Tänkt till lite extra. Insikterna handlade bland annat om vikten av att göra anhöriga delaktiga, att se dem och andra bemötandefrågor: Tar med mig tanken om hur vi kan bemöta anhöriga bättre.

5 En annan tanke var att samverkan med anhöriga kan ge något tillbaka. Det lönar sig även för verksamheterna: Man skulle få igen så mycket från anhöriga om vi hade mer tid. Jag kan ta upp detta på en arbetsplatsträff, det skulle funka. Jag är mer uppmärksam nu efter våra träffar. Det hade enligt en deltagare varit svårt att ta emot anhörigas negativa synpunkter, men kanske var de nödvändiga för nytänkandet: Lite jobbigt första gången med många negativa exempel från en anhörig i gruppen. Representanter från kommunernas anhörigstöd menade att de var glada över att ha fått tillfälle att sprida information om sitt anhörigstöd. De har lärt sig mycket och det finns hopp om ett utvecklat samarbete mellan landsting och kommun: Kul att komma in från en annan vinkel och diskutera möjligheter för att hitta ett bättre samarbete. Har lärt mig mycket och kommer gärna på studiebesök. Jag ser möjligheter i hur vi kan förnya våra arbetsuppgifter. Även arbetssättet, lärande nätverk, har enligt flera personer varit inspirerande och roligt att prova på. Flera deltagare nämnde att de berättat om arbetssättet i sina egna arbetsgrupper och på andra möten. Metoden kan komma att användas även i andra sammanhang: Har lärt mig mycket både som anhörig och i min profession. Tar även med mig konceptet Lärande nätverk. Spännande! Det framfördes i en grupp att det var skönt att projektet sammanfattar resultaten av diskussionerna och förhoppningen var att det skall leda till någonting bra. Att överhuvudtaget få tillfälle att tala och tänka om anhöriga och deras situation upplevdes som positivt. Det kanske inte finns så mycket utrymme för det i vanliga fall?: Gått hit med lätt hjärta. Det har varit roligt. Skönt med ett forum där anhöriga diskuteras. En deltagare från förlossningen menade att hen arbetar med friskvård och därför inte haft så mycket att tillföra diskussionerna, men att nätverket ändå varit givande att delta i. Avslutning Träff 4 var det sista mötet i detta lärande nätverk. Förhoppningen är att reflektionerna om anhörigas betydelse för arbetet i vården skall leva kvar och spridas inom organisationerna. Sannolikheten är stor att även konkreta förändringar och rutiner införs på en del enheter. En positiv samverkan med anhöriga gynnar alla inblandade parter. Arbetet i de lärande nätverken kommer att dokumenteras i en slutrapport som baseras på de sammanställningar som är gjorda efter varje träff. /Marianne Winqvist