MOLKOM- MINNEN TRE SKOLPROJEKT I ORD OCH BILD AV LENNART BERGH BARN- OCH UNGDOMSFÖRVALTNINGEN

Transkript

1 MOLKOM- MINNEN TRE SKOLPROJEKT I ORD OCH BILD AV LENNART BERGH BARN- OCH UNGDOMSFÖRVALTNINGEN

2 Presentation Lennart Bergh har under 35 år varit verksam på Åsvallaskolan i Molkom, dels som lärare i SO-ämnen dels som yrkesvalslärare. Huvuduppgiften har varit att, tillsammans med arbetsliv och organisationer, vägleda eleverna med information om livet utanför skolan samt att för elever och föräldrar försöka skapa intresse för fortsatta studier. Denna skrift ska ses som en återblick på några händelser som under åren tilldragit sig i Molkoms skolmiljö, men även som inspirationskälla för dem som har ett pedagogiskt tänkande och som vill använda sig av ett annorlunda inlärningssätt. Författaren har koncentrerat sig på tre projekt; Molkommodellen, Internationellt arbete och GrO. GrO är en förkortning av Grundskolan-Omvärld. Projekten går hand i hand även om de tidsmässigt inte sammanfaller. Ambitionen har varit att ge en bakgrund med tankegångar, genomförande och resultat för elever, målsmän, skola och företag. En del minnesbilder är kända för många medan andra är okända. Mycket av vad som beskrivs finns dokumenterat i tidningsartiklar, i radio- och TV-inslag samt i gjorda videospelningar. Asterisk (*) i texten visar att man på internet kan se och lyssna på inslag om projekten. Använd adressen: Vill du ta kontakt med författaren, mejla till lennartbergh@telia.com. Inledning Molkom är en mindre ort i Karlstads kommun. Molkom med omnejd har idag ungefär invånare. I tätorten bor cirka personer. Ortens näringsliv domineras av verkstadstekniska företag. Skolverksamheten har fram till 2006 bedrivits på tre skolenheter; Graningeskolan och Lindfors skola med elever upp till årskurs 5 6, tidigare kallat låg- och mellanstadium, samt Åsvallaskolan med elever från årskurs 6 7 till och med årskurs 9, tidigare kallat högstadium. År 2006 slogs de tre enheterna ihop till en skola, Nyeds skola, placerad i Molkom. Under de år författaren arbetat i Molkom har många nationella och internationella projekt genomförts. Han kommer här i huvudsak att berätta om några av dem där han, som lärare, deltagit och delvis haft ansvaret för. Ortens näringsliv har samtidigt villigt hjälpt till att utforma och stödja verksamheten. Pressklipp används med tillstånd av Nya 2Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, Filipstads Tidning och Karlstads-Tidningen.

3 Hur ska man på bästa sätt vägleda skolans elever inför framtida studieval och yrkesval så att de hamnar på rätt plats i livet? Ett framgångsrikt sätt att vägleda eleverna om livet utanför skolan är att ta hjälp av just omvärlden, arbetsliv och olika organisationer. Om man dessutom lyckas engagera sin skolledning, sina arbetskamrater och elevernas föräldrar så har man uppenbarligen åstadkommit ett framgångsrecept! I Molkomminnen visar yrkesvalsläraren Lennart Bergh goda exempel på hur man framgångsrikt löser ett av skolans viktigaste uppdrag, nämligen uppdraget att ta in omvärlden i skolan och ta ut skolan i omvärlden. Här kan vi följa såväl hur man kan engagera ortens mindre företag i god samverkan med den lokala skolan liksom hur stora koncerner kan fås att intressera sig i barns och ungdomars arbete i skolan. Vidare ges goda inblickar i hur man i skolan kan höja blicken ytterligare i sin omvärldsspaning genom att knyta varaktiga kontakter med elever och personal i andra länder. Lennart Bergh visar på hur god planering, idogt arbete och kreativitet kan resultera i minst sagt ovanligt goda kontakter mellan skolpersonal, elever, föräldrar och företrädare för yrkeslivet. Alla som deltar i den här typen av resa får ovärderliga upplevelser och lärdomar. Jag läser Molkomminnen och reflekterar över hur vi i Karlstads skolor kan ta lärdom av de erfarenheter som redovisas och inspireras av det entreprenörskap som flödar i denna berättelse. Per Uppman Skoldirektör September

4 Molkommodellen Nya Wermlands-Tidningen Det som har blivit kallat Molkommodellen teknikundervisning för små barn startade som ett projektarbete läsåret 1986/87 på Graningeskolan. I början av 1990-talet erbjöds även Lindfors skola att delta i detta samarbete mellan skolan och företagen i Molkom. Syftet med projektet var att prova sig fram till en samarbetsmodell som i framtiden skulle kunna bli en bestående del i det vardagliga skolarbetet. Sedan många år tillbaka fanns ett gott samarbete mellan skolan i Molkom och ortens näringsliv, företrädesvis i samband med högstadiets prao-verksamhet. Prao är en förkortning av praktisk arbetslivsorientering och kallades tidigare pryo, praktisk yrkesorientering, vilket innebär att ge elever råd inför fortsatta studier och arbete. Nu kändes tiden mogen att utveckla kontakten mellan näringslivet i Molkom och de yngre eleverna i skolan. Funderingar fanns om unga elever var mogna att ha arbetsplatsförlagd teknikundervisning och om ett företag kunde finna lämpliga arbetsuppgifter för dessa. Hur var inställningen till praktisk teknikundervisning bland företag, elever, föräldrar och lärare? Kunde erfarenheterna utmynna i att prao blev ett begrepp även för yngre elever? Vi befinner oss i mitten av 1980-talet. För de elever som då gick i den obligatoriska skolan gällde att praon skulle omfatta sex till tio veckor. I Karlstads kommun bestämdes att eleverna skulle ha minimum sex veckors prao, fördelat på en vecka på lågstadiet, en vecka på mellanstadiet och fyra veckor på högstadiet. Dessa fyra veckor var utlagda i årskurs 8 och 9. Det fanns många som befarade att eleverna var för små för att komma ut i arbetslivet så tidigt. Själv hade jag en annan uppfattning. Varför inte undersöka möjligheten till ett samarbete med det lokala näringslivet? Det skulle kanske kunna bli lyckosamt. Under våren 1986 förde jag ingående samtal med bl a det verkstadstekniska företaget Nords Verkstads AB och dess chef Enar Johansson. Vi enades ganska snart om ett förslag till samarbete och inventerade lämpliga arbetsuppgifter. Förutsättningarna för ett teknikprojekt var goda. Det gällde bara att börja i liten skala. På högstadieskolan fanns en välutrustad skolverkstad, ortens industriföretag var många och bra, skolledningen var öppen för nya pedagogiska grepp och stödde projekttanken. Det fanns också många ambitiösa och intresserade lärare. 4

5 Årskurs 4 I samråd med klassläraren Kenneth Hvittfeldt bestämdes att eleverna i hans klass i årskurs 4 skulle få möjlighet att, i grupper om fyra, under en halv dag få komma ut på prao på Nords. Eleverna skulle förberedas i skolan och företaget skulle ansvara för handledare. Viktigt var att eleverna skulle få göra ett riktigt arbete, inte något för tillfället konstruerat. Varje grupp av elever skulle, veckan innan företagsbesöket, förberedas i skolverkstaden på Åsvallaskolan under en förmiddag. Ansvarig för denna dag var teknikläraren Claude Oudin. Han skulle till sin hjälp få några teknikintresserade elever från högstadiet. Claude var alltid fylld av idéer. Projektidén förankrades och godkändes av dåvarande rektorn i Molkom, Gunnar Fast. I skolverkstaden fick eleverna en grundläggande information om säkerhetsföreskrifter inför besöket på arbetsplatsen och fick även pröva på att använda verktyg och maskiner. Bland annat skulle man bocka till sin egen namnskylt i plåt. Skylten skulle man ha med sig nästkommande vecka då man besökte företaget. Den skulle sitta väl synlig på arbetsoverallen. Namnlista med foto på grupperna skickades i förväg till handledaren. På Nords fick eleverna lära sig använda enkla handverktyg, läsa ritning och montera ihop en gubbe, Nordsgubben, av rördelar i olika storlekar och dimensioner. Tillverkning av rördelar var företagets huvudsakliga produktion. Övningen med gubben var utvecklande för såväl motorik som koordination. Om eleven satte ihop gubben rätt så kunde man lyfta honom i hatten utan att han föll i golvet. Eleverna fick även märka rördelar med tillverkningsdatum och tillverkningsnummer. Allt skulle därefter paketeras för vidare distribution till 5

6 olika länder i världen. Skolan köpte in riktiga arbetsoveraller, röda till färgen och i rätt storlek. Företaget tryckte upp sin logotype på ryggen. Eleverna skulle också använda sig av nödvändig skyddsutrustning som handskar, skyddsglasögon och hörselskydd. Transporten mellan skolan och företaget hade föräldrarna ansvaret för. Tillbaka i skolan efter lunch samtalade klassläraren och eleverna om vad som hänt under arbetsdagen och diskuterade eventuellt uppkomna problem. En av de vanligaste kommentarerna var att tiden på företaget var alldeles för kort. I slutet av vårterminen inbjöds till en avslutningsfest på Nords då föräldrarna fick se vad deras barn gjort under sitt besök på arbetsplatsen. En gemensam rundvandring gjordes i lokalerna och företaget informerade om sin verksamhet. Pressen var också inbjuden. Kvällen avslutades med en tekniktävling mellan elever och föräldrar. Givetvis segrade eleverna. Årskurs 5 Vad skulle då hända nästa läsår? Alla var överens om att försöka få till en fortsättning på projektet. De elever som skulle börja årskurs 4 hade ju ett färdigt program på Nords. En dag ringde Anders Larsson, chef för det andra stora verkstadstekniska företaget i Molkom, Calamo. Han hade tagit del av tidningsreportaget från avslutningskvällen på Nords. Varför ska bara Nords få förekomma i tidningen? Vi har också mycket att visa upp och bra arbetsuppgifter att erbjuda! Denna invit uppskattades och det bestämdes att eleverna i årskurs 5 skulle få komma till Calamo i samma omfattning som på Nords. Grupper om fyra elever skulle förberedas i skolverkstaden och tillbringa en halv dag på företaget. Ett program utarbetades där märkning och inplastning av rördelar skulle vara huvuduppgiften. Eleverna skulle också få se hur robotar arbetade ute i verkstaden och de skulle även få provköra dem med en joystick. De skulle också få se hur man elektrolytpolerade olika föremål. De båda nya klasserna i årskurs 4 skulle få komma till Nords samtidigt som pionjärerna fick bekanta sig med ett nytt företag. Samtliga elever, såväl i årskurs 4 som i årskurs 5, förbereddes självklart i skolverkstaden på Åsvallaskolan under handledning av teknikläraren. Röda arbetsoveraller köptes in och Calamo tryckte sin logotype på ryggen. Praktiken avslutades med ett föräldramöte på respektive företag tillsammans med eleverna. De var mycket angelägna att få visa upp vad de gjort under praktiken och var själva arbetsplatsen fanns. Under detta år hade massmedia börjat få upp ögonen för samarbetet mellan skolan och näringslivet i Molkom. Projektet beskrevs i tidningsreportage och åtskilliga intervjuer gjordes med elever, företag och skolan. Årskurs 6 Nästa läsår hade Pionjärerna kommit upp till årskurs 6. Fanns det någon möjlighet till fortsättning för Molkommodellen? Årskurs 4 skulle få fortsätta på Nords och årskurs 5 på Calamo. Skolan tog kontakt med Molkom Mekaniska Verkstad, MMV, och dess chef Pelle Jansson. Han visade genast ett stort intresse och en stor entusiasm att få ta sig an eleverna från årskurs 6. 6

7 I samråd med klassläraren, teknikläraren och företaget kom förslaget att prova en ny modell där eleverna skulle få tillbringa en hel skoldag på företaget. Teknikläraren skulle få ansvaret för gruppen, denna gång sex elever per praktiktillfälle. Claude erbjöds en kortare utbildning på företaget. Han kom även med förslag till innehåll under dagen. Någon förberedande verksamhet på skolverkstaden kändes inte angelägen denna gång. Elever, föräldrar och skolledning gav projektet sitt fortsatta stöd. Fortfarande hade föräldrarna ansvaret för transporten till och från företaget. Eftersom det inte fanns möjlighet till skollunch denna arbetsdag fick elever och föräldrar själva ansvara för matlådan som skulle ätas i företagets personalrum. Kontakt togs med undervisande lärare i hemkunskap och förslag till god och näringsriktig mat gjordes. Självklart inte chips, godis och annat onyttigt. Det var ganska ovanligt med datorer och eftersom det på MMV fanns en dator skulle eleverna, en stund på förmiddagen, få arbeta med den. Man använde sig av ett ritprogram och gjorde ett förslag till ett eget hus med så exakta mått som möjligt på väggar, tak, dörrar och fönster. När ritningarna var färdiga skrevs de ut på en skrivare. Eleverna skulle ta med dem tillbaka till skolan för efterarbete. Pelle Jansson hade en genomgång med eleverna om vilka krav en företagare hade på sin arbetskraft och vilka kunskaper som var viktiga för de anställda. Noggrannhet var extra viktigt. Blev det felmätningar kunde det bli stora kostnader för företaget. Förutom dataarbetet var en av elevernas uppgifter under dagen att arbeta med temat Jakten på Pi. Detta innebar att eleverna utrustades med mätutrustning och fick i uppgift att genomsöka företaget under en viss tid för att hitta så många runda föremål som möjligt, alltifrån oljefat till metallstänger, blyertspennor med mera. Man skulle mäta omkrets och diameter på föremålet och anteckna resultatet. Allt skulle göras så noggrant som möjligt. Det gällde sedan att göra en beräkning av Pi. Om eleverna mätt ordentligt skulle ju resultatet bli 3,14. På eftermiddagen gick man igenom elevernas mätresultat. Om det fanns en avvikelse från 3,14, och det fanns det oftast, diskuterade man varför. Man var överens om att man inte hade mätt tillräckligt noggrant. På det viset fick eleverna förståelse för hur viktig mätning var och vilka konsekvenser det kunde få om man inte var exakt. Pelle Jansson gav också exempel på hur stora kostnaderna kunde bli om ett hål borrades bara någon millimeter fel. Under lunchen i företagets personalmatsal fick eleverna träffa personal och fackliga företrädare som berättade om sitt arbete. Tillbaka till skolan skulle eleverna sammanfatta sin dag och berätta om arbetsdagens erfarenheter. Eleverna arbetade med problembaserad inlärning. De fick olika uppgifter att lösa, uppgifter som innebar att de var tvungna att ta kontakt med olika delar av näringslivet. Problemlösningen innebar att de olika skolämnena integrerades. Eleverna blev motiverade att själva söka kunskap och inse att ingen kunskap är onödig. Man kan alltid ha praktisk nytta av den. 7

8 8

9 Efterarbete När samtliga grupper var färdiga med sin praktikperiod genomfördes en temadag med en ordentlig uppföljning. Eleverna fick då använda sina husskisser. De målade huset och beräknade omkrets och area på väggar, tak och fönster. Hur mycket färg går åt? Vad kostar färg och penslar? Vad kostar det om man måste måla två eller tre gånger? Rätt prisuppgifter fick man genom kontakt med ortens färghandlare. Därefter var det bara att använda sig av uppgifterna för att träna sina matematiska kunskaper. En annan uppgift var att göra en fingerad klassresa med buss till Göteborg. Man började med att i datorn bygga en buss av i förväg gjorda bussdelar och, genom att kontakta ortens bussföretag, ta reda på avståndet mellan Molkom och Göteborg. Vad kostar det att hyra en buss med chaufför för en sådan resa? Hur mycket bränsle drar bussen per mil? Vad kostar bränslet per liter? Med hjälp av uppgifterna fick man göra en beräkning av hur mycket resan skulle kosta totalt och per elev. Man använde också kartboken för att studera färdvägen. Vilka orter och vattendrag passerades på vägen mellan Molkom och Göteborg? Under dagen fick också eleverna besöka plåtmuséet på Hembygdsgården. Där visade Gustav Luthman hur man förr i tiden tillverkade bleckkärl hantverksmässigt. Eleverna fick tillverka sin egen bakform som sen märktes med en speciell stans som hamrades in. Tidigare chefen för Calamo, Ingvar Larsson, berättade också om den historiska utvecklingen av den verkstadstekniska branschen i trakten. Även detta år avslutades praktiken med en träff på företaget. Efter de tre åren hade föräldrarna fått besöka tre av ortens större verkstadstekniska företag och fått se vad deras barn arbetat med. Det gavs självklart också företagsinformation Det visade sig att många föräldrar aldrig tidigare satt sin fot på företagen. Man upplevde det som mycket värdefullt att få komma innanför fabriksväggarna och på plats få se vad barnen arbetat med och hur man kunde koppla de erfarenheter de gjort till vanligt vardagligt skolarbete. Massmedia Många studiebesök gjordes på företagen. Pressen var flitiga besökare. Man kunde läsa i lokaltidningar, rikstidningar och fackpress om hur väl de unga eleverna i sina röda overaller blev mottagna på företagen. Ett besök som gjordes kändes speciellt viktigt för spridningen av projektet till andra delar av landet. Skolöverstyrelsen, SÖ, under ledning av skolrådet Lennart Teveborg, besökte Nords för att på plats få ta del av de erfarenheter som gjorts av samarbetet mellan skolan och de verkstadstekniska företagen i Molkom. Även TV besökte eleverna för reportage (*) och ett reklamprogram sändes på TV4 (*). I början av vårterminen 1989 blev jag uppringd av en journalist från Sveriges Radio, Marianne Rundström. Hon hade läst i ett tidningsreportage om Molkommodellen. Hon berättade att det skulle göras en radiointervju med nytillträdde chefen för Sveriges Verkstadsindustri, Heinrich Blauert. Huvudtemat var hur man skulle kunna intressera ungdomar för arbete inom verkstadsindustrin. Marianne föreslog att hon skulle komma till Molkom för att göra ett radioprogram om Molkommodellen. Hon ville besöka en arbetsplats för att göra intervjuer med elever, företagsrepresentanter och lärarpersonal. Marianne gjorde ett mycket fylligt reportage som väl speglade såväl upplägget som syftet med projektet. 9

10 Volvobesök Under våren 1989 fördes en diskussion i pionjärklassen om man skulle göra en dagsutflykt till Göteborg som avslutning på åren på Graningeskolan. Vid ett föräldramöte kom frågan upp om det fanns möjlighet att tillbringa två dagar i Göteborg istället för en dag. Men vad skulle man göra dag två? Då hade vi redan åkt med Paddan och besökt Liseberg. Själv deltog jag, som förälder, i mötet och föreslog ett eventuellt studiebesök på Volvo personvagnar för att se när man tillverkade bilar. Det kunde ju vara en bra avslutning på teknikprojektet. Idén köptes av såväl elever som föräldrar. Ungefär samtidigt som Göteborgsresan diskuterades i klassen sändes Marianne Rundströms reportage i Sveriges Radio. Det var, enlig min mening, ett mycket bra reportage. Molkommodellen fick mycket goda lovord även av Heinrich Blauert. Detta lyckade projekt borde spridas till andra skolor i Sverige! Nu sattes jag själv på prov med planeringen av Volvobesöket. Resan skulle genomföras i juni. Fick man överhuvudtaget komma innanför grindarna på fabriken? Jag gjorde en förfrågan till Volvo och berättade om syftet med besöket. Jag berättade om Molkommodellen och att besöket skulle vara en avslutning på ett treårigt projekt mellan skolan och tre verkstadstekniska företag i Molkom. Jag hänvisades till många olika befattningshavare men svaret var hela tiden negativt. Just den perioden på året kom många besökare till Volvo. Man fick besök både från Europa, USA och Asien. Det fanns helt enkelt inte utrymme för studiebesök för skolelever också. För övrigt ansågs att elever från Göteborgsskolor skulle prioriteras. Det var därifrån den framtida arbetskraften i huvudsak skulle rekryteras. Jag fick då kontakt med en person på Volvo som hette Christel Nilsson. Ett av hennes ansvarsområden var att arbeta för att öka rekryteringen av ungdomar till företaget. Hon beklagade att vi inte kunde tas emot. Vi får dagliga förfrågningar från hela Sverige, sa hon. Vi har ingen möjlighet att ta emot alla som vill komma hit. Christel berättade för mig att hon veckan innan hade lyssnat på ett radioprogram som beskrivit ett skolprojekt där unga elever fick besöka olika företag inom den verkstadstekniska branschen. Jag vet inte riktigt var i Sverige det var men det var ett mycket intressant projekt, sa hon. Jag berättade då för henne att det radioprogrammet beskrev Molkommodellen och att de elever som programmet handlade om var de som ville besöka Volvo. Christel blev alldeles till sig och lovade direkt att vi skulle få komma dit och att hon själv skulle ta hand om oss under en hel dag på Volvo. Vi skulle få åka runt i fabriken, prova att bygga bilmodeller och naturligtvis få lunch. Hon lovade att ordna transport från hotellet till fabriken. Vi skulle få träffa många intresserade personer och hon lovade att tala sig varm om vårt projekt. Det var så intressant att det borde kunna införas även på skolor i Göteborg. Christel lovade skicka ett förslag till program. Några dagar senare ringde hon och frågade om det fanns en möjlighet att komma till Molkom för en videoinspelning. Själv arbe- 10

11 tade hon ju med information på företaget och hade nära kontakt med ett produktionsbolag i Göteborg, Terra Vision. Terra Vision ansvarade för produktion av informationsprogram åt Volvo. Christel ville också ta med sig några arbetskamrater samt en representant från SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen. Även Utvecklingsfonden ville närvara. De var självklart välkomna och vi började planera för mottagandet. Två dagar skulle avsättas för inspelningen. En tidplan gjordes. Första kvällen skulle bli en informationskväll och ett samtal om hur vi skulle kunna gå vidare i ett eventuellt framtida samarbete. Information skulle göras till skolledning, skolpersonal, politiker, företagsfolk samt självklart till eleverna. De två dagarna blev mycket lyckosamma. Den totala inspelningstiden för videon blev cirka femton timmar. Den skulle sedan klippas ner till en film på cirka femton minuter. Allt fungerade enligt uppgjord plan och nöjda skiljdes vi åt efter två dagars intensivt arbete. Nästa gång vi skulle träffas var i samband med elevernas resa till Göteborg. Terra Vision skulle sammanställa de filmade avsnitten och bad om hjälp med synpunkter. Efter några månader var filmen färdig. Det var den första videon om Molkommodellen. Den fick titeln Teknik Industri Framtid (*). Christel Nilsson åtog sig att ta fram ett förslag till en informationsfolder som skulle anknyta till filmen. Den skulle bekostas av Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, och vända sig till skolpersonal och företag samt distribueras av SAF i Stockholm. Senare tillkom även kommunernas AV-centraler som distributörer. Filipstads Tidning, Värmlandsberg Filipstads Tidning, Värmlandsberg

12 Årskurs 3 Zetterströmsklockan Nu hade vi företagskontakter för eleverna i årskurserna 4 6. Fanns det någon möjlighet att inför nästa läsår bygga vidare ner i åldrarna? Glöd och entusiasm fanns för en fortsättning. Kontakt togs med Alf Zetterström på Zetterströms Rostfria, ytterligare ett verkstadstekniskt företag i Molkom. Alf var mycket positiv och lovade att ställa upp med lokaler, material och personal. Förslag togs fram till verksamhet för en dag på företaget. Eleverna skulle få möjlighet att göra sin egen väggklocka i rostfritt material. Vi fick även löfte om ett samarbete med Calamo när det gällde denna grupp av elever. När det nya läsåret började var det dags att inleda fortsättningen av projektet. Eleverna i årskurs 3 utrustades med nya röda overaller och övrig skyddsutrustning, såsom glasögon och handskar. Vi arbetade även denna gång i grupper om fyra elever. Till varje grupp anslogs en skoldag. Eleverna inledde dagen på Zetterströms. De fick se hur man i en maskin bockade plåt. I detta fall var det ämnet till sin egen klocka. De fick prova på att själva bocka plåten under tillsyn av en handledare. När det var klart fick man på klockämnet rita upp var centrumhålet för urverket skulle vara och sedan borra hålet. Eleven fick därefter skriva sitt namn och datum på baksidan av sin klocka med hjälp av en tryckluftspenna. När detta arbete var avslutat gick gruppen över gatan till Calamo. Där skulle man få elektrolytpolera sin klocka så att den skulle bli blank som en spegel. Eleverna fick själva hänga upp sina klockor på en speciell ställning. Klockorna vandrade därefter i olika kar med syrablandningar. När de var färdiga tog eleverna hand om sina egna skinande klockor och slog in dem i mjukt papper så det inte skulle bli repor eller fingeravtryck på dem. Processen med elektrolytpoleringen beskrevs med olika bildmaterial. Allt var egentligen ett sätt att slipa en yta med syror och elektricitet istället för med slippapper. Miljöfrågor diskuterades också. Företaget hade byggt ett eget reningsverk på fabriksområdet och man beskrev vad som skulle hända med fiskarna i intilliggande sjö om man bara släppte ut syra och kemikalier direkt i vattnet. Ingen skulle då kunna ägna sig åt fiske eftersom det inte skulle finnas några fiskar kvar. Efter lunch samlades gruppen på Graningeskolan. Nu skulle man sätta dit urverket. Lärarna hade gjort en monteringsanvisning. Föräldrar engagerades för att hjälpa till vid monteringen. En dekal från Zetterströms skulle klistras fast på framsidan av klockan. Ett precisionsarbete så att allt skulle bli rakt och slätt. Urverk, visare och batterier hade köpts in av Zetterströms. När skoldagen var slut kunde eleverna ta hem sin egentillverkade, skinande blanka Zetterströmsklocka och sätta upp den hemma på väggen samma dag som man tillverkat den. Under eftermiddagens arbete fick man också lösa matematikuppgifter som anknöt till dagens besök på Zetterströms. Zetterströmsklockan kom senare, tillsam- 12

13 mans med Nordsgubben, att bli något av en symbol för tekniksamarbetet mellan skolan och företagen i Molkom. När jag senare, i olika sammanhang utomlands, berättade om detta projekt ville åhörarna på konferenserna gärna beställa en klocka så man kunde visa upp hur man, utanför skolan, praktiskt kunde arbeta med eleverna. Själv ville jag att det bara skulle finnas en enda Zetterströmsklocka i ett land. Med reservation för om de finns kvar, finns det en klocka i Danmark, Estland, Tyskland, England, Belgien, Bulgarien, Italien och Portugal. Projektgruppen i teknik vid skolan i Molkom tyckte att vi var på rätt väg vad gällde introduktion av teknikämnet i grundskolan och kontakten med näringslivet. Det var dock något som saknades. Det fanns ett glapp i årskurs 7 (den obligatoriska praon genomfördes i årskurs 8 och 9) men även på lågstadiet. Kontakt togs då med Högskolan i Karlstad som genast visade intresse för vårt projekt. De ville gärna ta hand om klasserna i årskurs 7. Vi enades om att en skoldag skulle avsättas för besök på högskolan. Eleverna skulle få bekanta sig med fyra olika områden; datakunskap, energi, kemi och astronomi. Besöksklassen indelades i fyra grupper och följde ett uppgjort cirkulationsschema. På varje station fanns handledare som förberett ett antal praktiska uppgifter som eleverna skulle lösa. Man fick till exempel prova på en kemilaboration och studera stjärnhimlen i ett planetarium. 13

14 LEGO För de yngsta eleverna i Molkom diskuterades möjligheten att införa tekniklego i undervisningen. Ett brev skickades till LEGO i Billund i Danmark där vårt pågående projekt beskrevs. Vi fick då kontakt med Henning Barnkob, som ansvarade för LEGO Dacta Learning. De hade tagit fram ett pedagogiskt undervisningsmaterial i teknik för yngre skolelever. Detta hade introducerats bland annat i England och i Asien. Vi erbjöds möjlighet att bli pilotskola i Sverige. Lärarna på Graningeskolan och Lindfors skola gjorde en arbetsmodell. Tonvikten skulle ligga på principerna kugghjul, hävstång och block och talja. De arbetsområden som berördes var hemmet, närmiljön, kommunikation, jordbruk, bergsbruk och skogsbruk. Henning gjorde flera besök i Molkom. Materialet introducerades för lärarna på en studiedag. Vid besöken i Molkom hade Henning med sig legopaket för användning i årskurs 1 2 men även på förskolan. Skolpersonal från Molkom inbjöds till en studieresa på legofabriken i Billund. Henning kom att tillbringa några sommarveckor i Molkom och stöttade senare våra elever under resan till Portugal och världsutställningen Denna resa återkommer jag till senare. Som en parentes i Legoarbetet kan följande lilla berättelse nämnas. I mitten av 1990-talet fanns planer på att bygga ett Legoland i London, liknande det som finns i danska Billund. Utanför huvudentrén skulle det placeras en stor rymdfarkost byggd av olikfärgade legobitar. Skolor från några länder skulle erbjudas att bygga de olika delarna av farkosten på hemmaplan. Delarna skulle sedan sättas samman på plats i London. Skolan i Molkom fick en förfrågan från LEGO om det var möjligt att våra elever kunde ansvara för det svenska byggandet. Enligt ritningar skulle det vara delar av startmotorn till rymdfarkosten. Intresse fanns hos några lärare på lågstadiet. Klarsignal gavs till LEGO. Tyvärr byggdes aldrig Legoland i London. Det hade naturligtvis varit stort för våra skolor att fått deltaga i detta projekt. Utmärkelser 1992 genomförde LO en riksomfattande tävling mellan skolor. Temat var Skola Arbetsliv. Molkommodellen anmäldes till tävlingen och projektet kom på en hedrande andraplats. Prisutdelning ägde rum i Åsvallaskolans matsal pensionerades dåvarande länsarbetsdirektören i Värmland, Runar Ericsson. Av länsstyrelsen fick han då ett stipendium, instiftat i hans namn. Kriterierna för att få stipendiet, som skulle utdelas tre gånger, var att man skulle ha gjort något speciellt som gagnade Värmland i framtiden. Runar var den första pristagaren. Han skulle därefter vara jury för att utse de kommande två årens stipendiater. Döm om min förvåning när jag blev uppringd av Länsstyrelsen. Molkommodellen hade utsetts som stipendiat år två. En klass från Graningeskolan inbjöds till Karlstad vid det högtidliga tillfället då stipendiet skulle överlämnas utsågs skolan och Molkommodellen till årets företagare i Molkom. 14

15 Karlstads-Tidningen Värmlands Folkblad

16 Dramatiken i Bogensee Under de kommande åren kom det flera förfrågningar om vårt teknikarbete i Molkom, såväl inhemska som från andra länder. På våren 1993 blev skolan i Molkom inbjuden till en stor internationell skolkonferens i Bogensee. Konferensen arrangerades av en organisation kallad IMTEC (International Movement Towards Educational Change) och skulle äga rum i början av september. Rektorn på Graningeskolan, Sonya Englin, ställde sig positiv till denna inbjudan. Här fanns en möjlighet att internationellt marknadsföra skolan i Molkom. Bakgrunden till inbjudan var en tidningsartikel i Nerikes Allehanda. Vi kom överens om att jag skulle åka tillsammans med Claude Oudin. Bogensee låg cirka fem mil öster om Berlin i det gamla Östtyskland. Skolpersonal från 32 nationer från hela världen var inbjudna och 74 case studies skulle presenteras och Molkommodellen fanns med under temat Schooling and the world of works. Varje temagrupp skulle ledas av en ordförande. Ansvariga för vårt tema var en engelsman, Cyril Poster och en tjeck, Milos Stanek. Nu gällde det att börja förbereda sig. Föredraget skulle hållas på engelska. Flygbiljetter med mera till Berlin skulle beställas. I maj blev jag uppringd av Nadja Roguljic på Terra Vision. Hon hade nu flyttat sin verksamhet från Göteborg till Danmark. Vore det inte dags nu för att göra en ny videofilm om Molkommodellen? Jag berättade att vi skulle delta i Bogenseekonferensen i början av september. Hon erbjöd sig då att göra den eventuella videofilmen i en engelsk version. Det lät ju bra! Vi bestämde att göra en inspelning i början av augusti. Sommarlov självklart! Klartecken kom från företagen. De kunde ställa upp efter semestern. Nu gällde det att snabbt göra ett förslag till manus och en tidsplan samt att få kontakt med villiga elever, lärare och föräldrar som ville ställa upp trots ledighet. Samtliga tillfrågade var positiva och inspelningsdagar bestämdes. Även om den andra versionen av Molkommodellen, med titeln Skolan och industrins framtid (*) inte skulle vara färdig förrän senare under hösten utlovades en kortversion av videon på engelska med titeln School and the future of industry (*). Den skulle bli färdig i god tid till Bogenseekonferensen. Utöver videon skulle en lärarhandledning utarbetas och tryckas. Även den skulle, som utlovats, göras på engelska. Tyvärr blev denna handledning inte färdig till konferensen. Dagen före avresan till Bogensee insjuknade Claude. Han skulle försöka komma senare, men i god tid för föredraget. Enligt tidsplanen skulle vår presentation ske på onsdag förmiddag. Jag flög från Arlanda på väg till äventyret i Tyskland. Jag hade blivit utlovad den engelska kortversionen av videon i god tid före avresan från Stockholm. Någon video dök dock inte upp. Jag kontaktade Nadja som lovade att skicka videon med post direkt till Bogensee. Konferensen skulle pågå under en vecka och inledas en måndag. Jag bestämde mig för att åka redan på fredagen för att hinna acklimatisera mig. Med på flyget till Berlin var också några personer från Örebro. Jag förstod ganska snabbt att de skulle till samma konferens som jag. De var politiker och skolledare. En person i flygplanet lade jag speciellt märke till eftersom han bar hatt. Gunnar hette han. Väl framme på Tempelhof i Berlin möttes jag av en dam som höll ett plakat med texten Lennart Bergh, Molkom. Hon hade bil och skulle skjutsa mig de fem milen från Berlin till Bogensee. Väl på plats installerade jag mig på rummet och fick senare reda på att stället hade varit den nazistiske propagandami- 16

17 nistern Joseph Goebbels sommarvistelse. Det kunde man nästan ana sig till. Många vaktkurer och skyltar med Achtung och Verboten. Man kunde se framför sig hur nazibanderollerna vajat för vinden under Goebbels vistelse på platsen. Lördag förmiddag tog jag en promenad i området. Jag träffade då på två ryska kvinnliga konferensdeltagare. De frågade mig varifrån jag kom och fick svaret Sverige. Oj, kommer du från Sverige? Då måste du känna Gunnar? Jag förstod ingenting men tänkte på Gunnar med hatten på flyget mellan Stockholm och Berlin. På söndag kväll fick jag se sällskapet från Örebro i matsalen. Jag såg också den ryska kvinnan som frågat efter Gunnar från Sverige. Jag gick fram till henne och sa att jag kanske visste vem Gunnar var som hon frågat efter. Jag pekade på honom vid ett av borden. Jo visst, det var just denne Gunnar från Örebro som hon sökte. Konstigt sammanträffande! Måndag förmiddag var den officiella invigningen av konferensen. I god tid var jag på plats i samlingssalen. Jag var ganska lugn eftersom jag inte skulle presentera Molkommodellen förrän på onsdag. Då skulle säkert Claude också ha kommit. Videon skulle ju komma med posten. Jag försökte ringa hem till Molkom men det var mycket svårt att få kontakt. Det fanns endast en utgående linje och deltagare från hela världen stod i kö för att ringa. Som tur var lyckades jag så småningom nå Sonya Englin. Hon lovade ringa vidare för att ge information till berörda. Efter invigningen gick jag ut i stora centralhallen för att se vilket föredrag jag skulle besöka den första dagen. Klockan var då Jag blev förskräckt när jag fick se att arrangörerna ändrat veckans tidsschema. Molkommodellen, med den nyinspelade engelskspråkiga videon, skulle presenteras klockan 13 inledningsdagen. Jag blev alldeles knäsvag. Jag hade ju inte fått videon och Claude hade inte dykt upp. Jag gick till mitt rum före lunchen för att se igenom mitt föredrag. Kaos i huvudet! Efter lunch skulle jag ha min presentation på engelska och visa videon som jag inte fått. Då ringde telefonen på rummet. Samtalet var från receptionen. Mr Bergh! There is a man here who wants to meet you! Jag skyndade mig dit och där stod en person med ett paket i handen. Han presenterade sig och berättade att han kört hela natten från Göteborg med bil. Han hade med sig min videofilm. Han berättade att man haft strömavbrott i Göteborg och inte kunnat göra färdigt videon i tid som man lovat. Han hade letat sig fram i Tyskland eftersom han inte hade en aning om var Bogensee låg. Nu var han på plats och jag fick videon som jag skulle visa någon timme senare. Oj, vilken dramatik! Presentationen av Molkommodellen gick bra. Jag berättade att jag inte själv sett videon eftersom den blivit försenad. Det var många åhörare på plats. Efteråt kom Cyril Poster fram för ett samtal. Han föreföll mycket nöjd med inslaget. Det framkom också senare i ett brev från honom till rektorn på Graningeskolan där han påpekade att ett projekt som Molkommodellen borde få leva vidare, utvecklas och spridas till andra skolor. Tisdag hade Claude blivit frisk och anträdde resan från Sverige till Bogensee. Han räknade med att vara framme på onsdagen. Vad han då inte visste var att presentationen gjorts redan måndag eftermiddag. Claude hyrde en bil på flygplatsen i Berlin. Han visste i stort sett bara att han skulle åka österut till ett ställe som hette Bogensee. Han försökte fråga sig fram men ingen visste var Bogensee låg. Då drog han sig till minnes att platsen låg i närheten av ett ställe som 17

18 18

19 hette Wandlitz. Han gick in i en telefonkiosk och lyckades hitta en karta i en telefonkatalog. Där kunde han se hur man körde till Wandlitz. Han körde iväg i mörkret. Dålig vägbelysning och rostiga, nästan oläsliga vägskyltar. Väl framkommen till Wandlitz gick han in på ortens enda hotell för att fråga efter vägen till Bogensee. Portieren hade ingen aning och Claude fick ta in på hotellet för natten. Nästa morgon hade man bytt personal i receptionen och då fick min käre Claude reda på att om han fortsatte fem kilometer längre bort så var han framme i Bogensee. Platsen var, på grund av sitt förflutna, fortfarande okänd för många av traktens befolkning. Onsdag förmiddag var Claude framme och blev furstligt välkomnad. Han hade ju varit saknad något dygn och det spreds snart från man till man; Claude from Molkom has arrived. Ytterligare en gång kom Molkommodellen att presenteras i IMTEC:s regi. Det var i samband med en nordisk skolkonferens i Nyborg på Fyn i Danmark i augusti Studieresa till England 1994 I början av 1990-talet ägdes såväl Nords Verkstads AB som Calamo AB av Avesta Sheffield. I Avesta pågick ett samarbete mellan företaget och en gymnasieskola, Domarhagsskolan. När vetskapen om Molkommodellen nådde Avesta var det naturligt för dem att skaffa mer information i syfte att hitta ett övergripande skolsamarbete med teknisk inriktning, från unga elever i grundskolan till ungdomar i gymnasieskolan. Kanske skulle man kunna förena dessa båda projekt mellan skolor och företag till en helhet? Domarhagsskolan hade dessutom ett samarbete med företaget Stora Fors. Dåvarande personalchefen på svenska Avesta Sheffield var Börje Engblom. Börje hade, inom parentes, tidigare varit en framgångsrik ishockeyback i såväl Leksand som Djurgården. Han tog kontakt med oss i Molkom och bjöd in till en konferens tillsammans med Stora Fors och Domarhagsskolan. Det kom så småningom att bli åtskilligt fler sammanträffanden. Vid en av dessa konferenser berättade Börje om ett besök han gjort i Sheffield. Även där diskuterades hur man skulle gå tillväga för att intressera ungdomar för tekniskt arbete. Samma problematik upplevde för övrigt Storas representant i deras egna fabriker, bland annat i Portugal. Kanske skulle ett erfarenhetsutbyte vara på sin plats? Här fanns nu ett gyllene tillfälle för oss Molkomsbor att marknadsföra Molkommodellen utomlands, samtidigt som en möjlighet gavs att hämta intryck från andra europeiska länder. Vi visste redan då att British Steel, den engelska ståljätten, var delägare i Avesta Sheffield tillsammans med Avesta AB. Börje Engblom lovade att ställa upp som kontaktman för ett eventuellt studiebesök i England. Fyra personer från Molkom fick en förfrågan om att göra en studieresa till England, rektor Stefan Pettersson, teknikläraren Claude Oudin, läraren på Graningeskolan Peter Lindqvist samt undertecknad. Det gällde bara att hitta pengar till besöket. Allt i England skulle vara kostnadsfritt men resan mellan Sverige och England fick vi bekosta själva, liksom resorna på det engelska fastlandet. Vi fick en mycket formell inbjudan från Sheffield till en veckas studieresa under sommaren Ansökan om ett stipendium skickades till Skolverket tillsammans med ett fylligt program för resan. Skolverket beviljade ganska snabbt bidrag till besöket. Den 11 juni avreste vi med flyg från Göteborg till London. Tyvärr hade Stefan Pettersson i sista stund 19

20 fått förhinder så vi var tre som lämnade Sverige. Vi var självklart fyllda av förväntan och hoppades att vårt samarbete mellan skolan och företagen i Molkom skulle leda till fortsatta kontakter och att vi självklart skulle få kunskaper om hur ett företag samarbetade med en skola i England. Väl i London hyrde vi en bil på Heathrow och anträdde resan norrut mot Sheffield. Claude bakom ratten, Peter bredvid som kartläsare och Lennart i baksätet som dagboksantecknare. Allt skulle dokumenteras och rapport lämnas till Skolverket vid hemkomsten. Besök på Avesta Sheffield I Sheffield inkvarterades vi på ett hotell i stadskärnan. Dagen därpå skulle vi träffa två av våra kontaktpersoner och värdar på företaget Avesta Sheffield, Ann Lyon och Kevin Propert. Ann och jag hade tillsammans, i förväg, förberett besöket. Vi skulle naturligtvis besöka fabriken för företagsinformation med rundvandring och även träffa fackliga representanter för att höra deras syn på samarbete företag skola. Att följa elever från Yewlands school, samarbetsskolan, var också en viktig programpunkt liksom ett besök på Yewlands school. Första kvällen skulle vi åka till Brookfield Manor, Avesta Sheffields representationsställe norr om Sheffield. Senare under veckan var vi inbjudna till British Steel i Ashorne Hill. Veckoprogrammet var fullspäckat men verkade högintressant. Yewlands school hade av företaget valts ut som sin samarbetsskola. Skolan hade cirka 700 elever i högstadieålder. 52 av dem hade, efter intervjuer och tester, valts ut att få tillbringa tre utbildningsdagar på företaget. Många fler elever ville vara med men antalet var begränsat. Man var mycket noga med att kunna ta hand om eleverna på ett bra sätt och ge dem några bra utbildningsdagar. Dagsprogrammet för eleverna var gediget. Man arbetade, ja verkligen arbetade, med problemlösningar som till exempel att undersöka för- och nackdelar med olika vätskor i hydrauliska system, hur man kan rengöra vatten från de syror som används i stålframställningen eller hur man mest effektivt kan använda gasen i de stora smältugnarna. Varje liten elevgrupp hade sin egen handledare som ansvarade för att uppgifterna löstes. Som avslutning på företagsdagarna samlades samtliga elever och de fick då, inför företagsledningen, redovisa vad de gjort. Just att ledningen fanns på plats vid detta tillfälle upplevdes som mycket viktigt. Då skapades ett mer seriöst intresse för redovisningarna och företaget visade sitt engagemang. Vid besöket på Yewlands school konstaterades att någon riktig tekniksal med utrustning saknades. Man arbetade i en kombinerad träslöjd- och tekniksal med några enkla maskiner, till exempel bandsåg och vissa handverktyg. Man berättade att som basmaterial till mycket av det som tillverkades användes trä. I England var det dock brist på trä. Därför sågade man till små bitar av brädor som sedan skulle bearbetas. Vi som kom från Sverige tyckte det var anmärkningsvärt att man inte hade trä så det räckte. På kvällen avreste vi till Brookfield Manor, ett gammalt slott långt ute på landsbygden, utomordentligt vackert beläget och fyllt med engelsk tradition. Senare anlände en del skol- och företagsfolk från Sheffield. Vi hade i uppgift att presentera Molkommodellen och dess syfte. Vi visade den engelska versionen av videon och överlämnade tillhörande lärarhandledning, även den naturligtvis på engelska. 20