Nr 29 Utgiven av Religionspedagogiskt idéforum Våren 2015

Transkript

1 Nr 29 Utgiven av Religionspedagogiskt idéforum Våren 2015

2 Fotokonst av Lotta Geisler I det här numret prövar vi något alldeles nytt en liten utställning med fotokonst. Den börjar redan på första sidan och löper sedan igenom hela tidningen. Innehåll Rapport från RPI:s årsmöte Vikdahl, Jag tyckte det här var jätteroligt! 4 Whole Community Catechesis Helhetssyn på lärande och undervisning 6 Religionspedagogiskt idéforum en kort historik 12 Litteratur 16 Linda Vikdahl, Jag vill också vara en ängel 16 Thérèse Halvarson Britton, Studiebesök i religionsundervisningen 18 Geir Afdal, Religion som bevegelse 20 Maria Harris, Fashion Me a People 24 Gabriel Moran, Fashion Me a People Today 25 Anders Hedman, Undervisa i kristen tro 26 FLR:s årsbok 2014 Religiös förändring Kristenheten i Sverige efter millennieskiftet 24 Redaktionellt Innehållet i detta nummer bjuder en blandad bukett som det passar så här i vårens tid. I korthet bjuder vi på tre artiklar och en rad bokanmälningar samt lite RPI-information. Den traditionella kalendern överlämnar vi till hemsidan som är lättare att hålla aktuell. Vi tackar Linda Vikdahl för hennes vänlighet att presentera sin nya avhandling, Jag vill också vara en ängel, som redovisar en studie av funktionshindrades upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan. Ämnet är av största vikt både för de funktionshindrade och alla kyrkor. Förhoppningsvis skall bli möjlighet att följa upp detta viktiga arbete med ett seminarium. Whole Community Catechesis speglar några drag i en pågående förnyelse av kyrkans undervisningsuppdrag. Den utgör ännu ett exempel på dynamiken och sprängkraften i Andra Vatikankonciliet och hur denna förnyelse förenas med breda strömningar inom och utanför kyrkorna. Religionspedagogiskt idéforum en kort historik är precis vad rubriken säger ett försök att ge en överblick över RPI:s 60-åriga historia. Litteraturkrönikan är också denna gång rätt omfattande. Som brukligt i RPT skall avdelningen läsas som en anmälan eller översiktlig presentation av nyare litteratur inom det religionspedagogiska området. Religionspedagogisk tidskrift (RPT) Adress till redaktion och distribution: Furugatan 16, Lomma Tel Mobil: E-post: rpi@rpi.se Hemsida: ISSN Avsked och tack Efter mer än tjugo års stimulerande arbete i RPI är det nu dags för mig att säga tack och adjö. När jag tog över arbetet som direktor i mitten av 1990-talet fanns det fortfarande en kassör som skötte den ekonomiska delen. Snart nog pensionerade denne sig och det blev dags att lära sig elementära kunskaper i bokföring. Lite senare tillkom de första trevande försöken till en tidning till en början som ett enkelt medlemsblad. Efter hand utvecklade den sig till en tidning med det stolta namnet Religionspedagogisk tidskrift. Sedan 2014 har den omvandlats till att endast publiceras i digital form. I redaktionen har jag haft stöd av Hanna Zipernovszky och Caroline Gustavsson. Hemsidan har byggts om ett par gånger och står nu inför en rejäl förnyelse, som jag med varm hand överlämnar till dem som tar över efter mig. Här vill jag påminna om hemsidans unika avdelning med presentation av ett stort antal internationellt kända religionspedagogiska forskare. Ett varm tack till alla goda vänner runt om i landet, som delar engagemanget för religionspedagogik och -didaktik. Rune Larsson, direktor emeritus RPT utges av Religionspedagogiskt idéforum. Tidningen framställs med bidrag från Stiftelsen C. L. Lindauers fond. Redaktion: Rune Larsson och Hanna Zipernovszky. Layout: Carina Tornqvist. Tidningen publiceras endast i pdf-format och kan hämtas ned gratis på RPI:s hemsida: eller genom direktkontakt med RPI (rpi@rpi.se). RPT Nr 29 Våren

3 Fotokonst av Lotta Geisler Rapport från RPI:s årsmöte och seminarium 23 mars 2015 Dagen för årsmötet fick en särskild prägel av att det vanliga seminariet ersatts av en reflektionsdag om RPI. Vi hade valt att rubricera seminariet: RPI Forum för framtiden. Inledare till det samtal som då hölls med Torbjörn Bådagård som samtalsledare var Ola Björlin, Jan-Erik Mellin och Hanna Zipernovszky. Utöver detta hade de som anmält sig till dagen försetts med Rune Larssons historiska skiss över RPI. Tanken med det hela var att ganska förutsättningslöst och radikalt fundera över RPI:s roll och uppgift idag. De tre inledarna hade valts med tanke på att tillsammans täcka in RPI:s viktigaste arenor: Skolan, kyrkan och akademin. till en av medlemmarna, nämligen Bromma folkhögskola. Utöver Caroline invaldes också Ulrika Jonsson från Sensus i styrelsen. Utöver Rune Larsson avgick också Solveig Westerbom ur styrelsen. Den gamle direktorn åtog sig att tillsammans med Hanna Zipernovszky slutföra arbetet med ännu ett nummer av RPT. Direktorn åtog sig också att sända ut fakturor på medlemsavgifter och att förbereda överlämnade av handlingar och annat material i takt med att det klarnade med vem eller vilka som skulle ta över de olika delarna. I detta nummer av RPT prövar vi idén att presentera en liten utställning med fotokonst. Fotokonstnär den här gången är Lotta Geisler, lärare på Bromma folkhögskola, diplomerad uttryckande konstterapeut och utbildad bibliodramaledare i Tyskland. Leder sedan hösten 2005 den första bibliodramautbildningen i Sverige. Kameran är ett viktigt redskap i hennes skapande arbete. Utan att närmare gå in på de enskilda bidragen och inlägg i det goda samtal som följdes gavs många uttryck för ett fortsatt behov av det förum för samtal och reflektion som RPI representerar behövs också i dag och i framtiden. Årsmötets vanliga redovisning fick en extra krydda av att hela bokföringsunderlaget tappats bort av kungl. postverket på väg till revisorerna. (när detta skrivs har det nyligen återfunnits). I övrigt präglades årsmötet i någon mån av att hittillsvarande direktor avtackades utan att någon ny kunde väljas. Styrelsen, som förstärktes genom att Caroline Gustavsson återkom i RPI:s arbete, fick däremot en hel del att göra även om arbetet med bokföringen kunde överlämnas En nyhet var beslutet att ändra stadgarna för att öppna RPI för enskilda stödjande medlemmar, dvs enskilda personer och inte bara som tidigare institutioner och organisationer. Det vilar på den nya styrelsen att starta upp ett upprop bland alla våra vänner. Målet bör vara minst 100 och bland dem finns säkert många som är beredda att göra en hel del praktiska insatser för RPI. Det kan t.ex. handla om att ingå i redaktioen för RPT, att hjälpa till med hemsidan, bistå med planering och genomförande av seminarier, hålla kontakt med internationell religionspedagogik, bevaka litteratur av intresse för RPI:s område, följa frågor som rör religionspedagogik, forskning och undervisning hos myndigheter, universitet/högskolor, folkhögskolor osv. RPT Nr 29 Våren

4 Jag tyckte det här var jätteroligt! Linda Vikdahl Linda Vikdahl är FD i religionsvetenskap och präst i Svenska kyrkan. Hon disputerade i december 2015 på avhandlingen Jag vill också vara en ängel. Om upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning. Hon har undervisat i religionspsykologi, pastoralteologi och kurser som är relaterade till Svenska kyrkan. För närvarande jobbar hon som församlingspräst. Från och med maj månad kommer hon att arbeta som forskare på halvtid vid Södertörns högskola. Citatet är från Kajsa, som berättar om ett kyrkobesök. Hon och jag var på högmässa tillsammans, en vanlig söndag i en svenskkyrklig församling. Kajsa hade inte varit med om en nattvardsgudstjänst sedan sin konfirmation och hon var förväntansfull. När vi slog oss ner i kyrkbänken upptäckte hon diakonen som rörde sig framme i koret. Kajsa blev mycket entusiastisk och berättade att det var samma kvinna som brukar besöka henne på hennes dagliga verksamhet. Gudstjänsten började, men Kajsa hade svårt att koncentrera sig. Tänk att hon kände någon i kyrkan! När det blev dags nattvard gick hon frimodigt fram till nattvardsringen. Kvinnan som fångat hennes intresse gick bakom altarringen och delade ut nattvarden till oss besökare. Kajsa sökte kontakt med henne. När deras blickar möttes, hälsade hon glatt och med ett stort leende. När gudstjänsten var över hade Kajsa bråttom att leta upp kvinnan igen. Den här gången för att fråga om hon kunde få hennes autograf. När jag frågade Kajsa vad hon tyckte om gudstjänsten, svarade hon: Ja, vi har jag tycker det var jätteroligt att vara där! Ja, få träffa, vad het den här Susanne Lind. Hon kände ju igen mig! Och jag tänkte, att hon känn hon känner väl inte igen mig för, för jag, förra gången var jag ju korthårig, men nu är det lite längre. Men hon kände ändå! Mm!! Jag tyckte det här var jätteroligt (Vikdahl, 2014,s. 121)! Bakgrund De senaste åren har jag genomfört en studie där jag undersökt upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning: Jag vill också vara en ängel. Om upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning (Vikdahl, 2014). Jag har lyssnat till tio personers upplevelser av kyrka och andlighet. Jag har också följt med dem till kyrkan, till sammanhang där de är delaktiga, eller skulle vilja vara delaktiga i. Kajsa är en av de personer vars berättelser jag fått del av. Min egen bakgrund har spelat roll för mitt intresse. Jag har själv en syster med funktionshinder. Hon har bl.a. en utvecklingsstörning. Jag är också uppvuxen i en kyrklig familj. Som barn följde jag med mina föräldrar till kyrkan nästan varje söndag. Jag gick i söndagsskola och deltog i olika barn och ungdomsgrupper i kyrkan, Fotograf: Johan Gunséus men jag har inget minne av att min syster någonsin följde med. De flesta kyrkliga verksamheter har helt enkelt inte varit möjliga för henne att delta i p.g.a. hennes funktionshinder. RPT Nr 29 Våren

5 Jag är också prästvigd för Svenska kyrkan. Under mina år i församlingstjänst har jag återkommande funderat över varför jag träffat så få personer med utvecklingsstörning i kyrkan. Jag har undrat: Är Svenska kyrkan tillgänglig för personer med intellektuella funktionshinder? Upplever personer med utvecklingsstörning sig välkomna i kyrkan? Känner de sig värdefull i den kristna gemenskapen? En marginaliserad grupp Gruppen personer med utvecklingsstörning är en marginaliserad grupp i samhället. Ser man tillbaka genom historien upptäcker man snart att personer med utvecklingsstörning har exkluderats och tvingats att leva under vidriga förhållanden genom århundraden. Det finns inga indikationer på att Svenska kyrkan har haft en mer positiv hållning gentemot personer med utvecklingsstörning än samhällets gängse. I 1686 års kyrkolag exkluderas t.ex. fånar (vilket är ett begrepp som användes tidigare för person med utvecklingsstörning) från nattvarden. Idag har utvecklingsstörda tillträde till nattvardsbordet som andra, men det var inte längesedan det såg annorlunda ut. I Svenska kyrkan hade vi en ordning fram till och med 1978 som ställde krav på att en individ behövde vara konfirmerad för att få ta emot nattvarden. Detta exkluderade många personer med utvecklingsstörning med automatik, eftersom flera saknar förmåga att läsa och skriva. Bakom låg en föreställning om att människan behövde en viss nivå av kunskap för att kunna ta till sig nattvardsriten på ett tillbörligt sätt. Nej till sär-lösningar Studien tar fasta på flera aspekter av delaktighet. En omständighet som är särskilt relevant ur ett religionspedagogiskt perspektiv är frågan om sär-lösningar. På vissa platser inbjuder Svenska kyrkan till konfirmationsundervisning riktad enbart till särskoleelever. Detta är en nödvändighet om den ordinarie konfirmationsundervisningen inte är anpassad efter utvecklingsstördas behov. Men min studie visar att en viktig anledning för personer med utvecklingsstörning att söka sig till kyrkan, kan vara längtan efter att få vara normal. Informanterna i studien uttrycker att de vill vara delaktiga i kyrkan därför att de vill vara som andra. Jag menar att en förutsättning för att känna sig som andra är att man inbjuds till sammanhang som riktar sig till en majoritet av personer. Istället för att satsa på separerade verksamheter bör man istället anpassa och tillgängliggöra den kyrkliga normalitetskulturen. Detta för att bl.a. möta marginaliserade personers längtan att vara som andra. Kulturen måste tillgängliggöras med hänsyn till personers funktionshinder och den måste utveckla och tydliggöra en människosyn som ger plats för utvecklingsstördas livserfarenheter med andra ord; normalitetens gränser måste utvidgas till att innefatta alla. Gemenskap ett sätt att kommunicera Studien visar vidare att nedsatt intellektuell förmåga inte är skäl nog till sär-lösningar. Kyrkans budskap kan kommuniceras i gemenskap med andra. När jag frågade informanten Lotta om hon kunde ge ett exempel när det varit jätteroligt i kyrkan, berättade hon om sitt dop. Hon sa: Ja, när jag var liten då döptes jag Men då det minns inte jag så mycket. Var du bebis eller? Ja. Ja, det var jag. Bebis. Det var en viktig stund? Ja, det var det. Och skönt (Vikdahl, 2014, s ). Lotta kan inte redogöra för dopets teologiska innebörd. Ändå har hon en känsla för dopet som är i samstämmighet med dess teologi. Det kan förklaras mot att Lotta har varit på andra barns dop. Hon har sett bebisar i sina föräldrars famnar längst fram i kyrkan. Hon vet att ett dopbarn är uppskattat och beundrat, inte bara av barnets föräldrar utan av alla som är närvarande vid dopgudstjänsten. Genom interaktion har Lotta fått en uppfattning om dopets innebörd; det är jätteroligt att döpas och det är skönt. Delaktig? När jag började studien kände jag en viss ilska gentemot kyrkan och hennes oförmåga att inkludera personer som min syster. Men i mötet med studiens informanter har irritationen lagt sig. Trots att jag fått lyssna till erfarenheter som berättar om hinder och otillgänglighet i den kyrkliga gemenskapen, har informanternas glädje över kyrkans sammanhang glatt mig. Svenska kyrkan har goda förutsättningar att vara en plats för delaktighet. Samtliga intervjupersoner uttryckte exempelvis att gemenskap är en viktig anledning till att vara delaktig i kyrkan och Svenska kyrkan erbjuder ofta verksamhet med gemenskap i fokus. Samtidigt finns det många omständigheter att uppmärksamma och utveckla för att delaktig ska bli möjlig. Frågan om att bredda den kyrkliga normalitetskulturen till att innefatta alla, är bara en. Vikdahl, L. (2014). Jag vill också vara en ängel. Om upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning. (Vol. 24). Skellefteå: Artos och Norma bokförlag AB. RPT Nr 29 Våren

6 Whole Community Catechesis Helhetssyn på lärande och undervisning Rune Larsson Helhet och holism till skillnad från detaljkunskap och atomism är sedan länge honörsord i den pedagogiska debatten. Inom församlingspedagogiken har det, främst inom katolsk tradition i USA, under de senaste decennierna växt fram en speciell och ganska radikal form av pedagogisk helhetssyn. Begreppen skiftar och är inte helt lätta att översätta men jag väljer att använda begreppet helhetskatekes 1 och samtidigt påminna om att ordet katekes används i sin ursprungliga betydelse som uttryck för kyrkans undervisning i sin helhet. Som i de flesta fall har tanken på en helhetskatekes växt fram ur en växande insikt om bristerna i tidigare teorier och praktiker. En radikal förnyelse och breddad syn upplevs som nödvändig av bland annat följande skäl: Lärande och undervisning är en livslång process. Den kan aldrig begränsas till barnen och de unga utan gäller alla åldrar. 1 De vanligaste amerikanska begreppen är Total (community) catechesis eller Whole (community) catechesis, se Groome 2003, 2008 och övriga referenser. Bakom detta ligger en förändrad syn på kunskap. Den är inte bara eller i första hand teoretiska kunskaper, sådant som är knutet till tankeförmåga, kristen troslära och liknande. Hela kroppen är indragen i lärandet. Kunskap växer fram i praxis i den enskildes och gemenskapens liv som helhet med alla möten och erfarenheter som kommer människor till del i den sociokulturella kontexten är viktiga, där kyrkan och alla dess livsyttringar ingår. Kyrkan/församlingen som sådan är själv en totalförmedling av kristen tro i allt vad den säger och gör inte bara i den särskilda undervisningen. Ändå kan lärandet aldrig begränsas till enbart socialisering in i redan färdiga mönster. Var och en med sina erfarenheter och förmågor skapar hela tiden ny kunskap. Detta innebär också att tolkningen av den kristna trostraditionen hela tiden fortgår, en slags pågående inkarnation, där gudomligt och mänskligt tillåts landa i den verklighet som ständigt förändras och färgas av tid och plats på jorden Alla med sina förutsättningar, i sina olika roller och situationer, är delaktiga i den pågående kunskapande processen, som aktiva, ansvariga subjekt. I detta ligger en öppenhet för rikedomen i allas delaktighet, värdighet och betydelse för helheten. Kunskap växer, där olika möts i respekt, lyssnande och delande. Erfarenheten av vikande engagemang bland i första hand unga, när det gäller att överta etablerade traditioner och uttrycksformer för kyrkans liv har blivit en viktig drivkraft till förändring. Återupptäckten av lärande som en livslång och process Benägenheten att bara se eller lägga märke till sådant man redan känner till är ett välkänt och förödande RPT Nr 29 Våren

7 Fotokonst av Lotta Geisler fenomen. Låt mig nämna två exempel. När jag första gången stötte på Sven-Erik Brodds ord om katekesen som en livslång process och att han med katekes syftade på den totala förmedlingen av evangeliet, kändes det överraskande och tänkvärt men ledde inte till så mycket mer (Brodd 1990, 88). På ett liknande sätt upplevde jag mitt första möte med Maria Harris församlingspedagogiska böcker. Visst fångades jag av hennes bok, Fashion me a people från 1989 men utan att egentligen ana dess sprängkraft. Först långt senare upptäckte jag det revolutionerande i båda. Något som bland andra Thomas Groome konstaterar beträffande Harris några år senare med påpekandet att hennes bok varit avgörande för (åter)upptäckten av den potential för lärande som låg i hela kyrkans liv och alla dess tjänster (Groome 2006, not 1). För i grunden handlar det om en återupptäckt av något som varit en självklarhet innan den moderna tidens specialisering och sektorisering trängde igenom i kyrka och samhälle tillsammans med att tankens kunskap trängde undan andra sidor. Först några ord om Brodds tankar som alltför snabbt tycks ha fallit i glömska. Lägg märke till formuleringen att den totala förmedlingen av evangeliet utrustar människan att förverkliga sin kristna existens i kyrkan och i samhället (kurs. här). Katekesen i denna mening är inte begränsad till den särskilda undervisningen i församlingen eller till en avgränsad period i människans liv. Tillägnelsen av den kristna tron är en livslång process, som aldrig kan brytas upp i isolerade undervisningsperioder. Visst kan man tala om olika delar av katekumenat men just som delar i helheten, den livsvariga katekesen (Brodd 1990 s 88f). Titeln på sin bok har Harris hämtat från profeten Jeremia, kapitel 18, berättelsen om profetens besök hos krukmakaren för att se hur han formar leran en bild av hur Herren Gud handlar med oss människor: Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer. (Jfr också Jes 29:16 och Rom 9:20-24). Harris konstaterar att Gud på en gång står utanför, åtskild från det han formar. Som Skaparen och gudomlig artist (ett favorituttryck hos Harris) är han samtidigt integrerad med skapelsen; den goda kraft som bor i allt, den alltid närvarande som handlar inifrån sin skapelse, förnyar, visar omsorg, älskar den. Hans skapelse behöver aldrig se sig skild från livets källa och ursprung (s 9). Den hela tiden närvarande Guden gör undervisningen till något heligt. Trots detta inbjuds vi att vara hans partners. Liksom vi är formade av Gud får vi dela uppdraget att som hans medarbetare vara med och forma andra. Därför blir svaret på frågan: Vem är det som formar? att det är Gud och vi själva med hjälp av de redskap som den kristna kyrkan använt genom historien. De redskapen finns alla omnämnda i Nya testamentet: Ordets förkunnelse, undervisning, liturgins olika former, gemenskap och diakoni (Apg 2:42, 44-47; s 16). Detta anger nu bokens disposition. Just i detta visar hon sin originalitet. Kyrkans katekes är något som framträder i hela kyrkans liv, inte bara i den särskilda undervisningen. Lite längre fram i boken visar hon hur var och en av de enskilda delarna bildar en helhet och kompletterar varandra. I detta visar hon hur hon, som Groome uttrycker det några år senare, lade grunden för den helhetssyn på kyrkans RPT Nr 29 Våren

8 undervisning som snart skulle bryta fram som en väckelse inom den katolska kyrkan i USA 2. Med referenser till bland annat den genomgripande förnyelse som inleddes med Andra Vatikankonciliet utvecklar hon grunden till sin framställning om kyrkans undervisande tjänst med några tankar kring kyrkan som Gudsfolket med ett pastoralt och undervisande uppdrag, där hela kyrkans liv utgör kursplanen. Den som hunnit bekanta sig med Groomes senaste bok, Will There Be Faith? upptäcker kanske med någon förvåning, att Harris upplägg i det närmaste är identiskt med de centrala begreppen hos Groome: koinonia, leiturgia, didache, kerygma och diakonia. Egentligen är detta helt naturligt och något som går igen hos de flesta som under de senaste decennierna engagerat sig för ett helhetskatekumenat. De enskilda formerna är i själva verkat lika gamla som kyrkan. I denna insikt ingår att de bildar en enhet där ingen del kan undvaras om helheten i kyrkans budskap skall komma till uttryck. Helhetskatekesen som begrepp Till de karakteristiska dragen i helhetskatekesen hör betoningen av det livslånga lärandet och betoningen av lärande som process eller knutet till en viss ålder, framför allt barn och unga. Detta kombineras då gärna med hänvisning till alla kyrkans tjänster, något som ett officiellt katolskt dokument från 1979 beskriver på följande sätt: the Directory recognized that catechesis is a lifelong activity (kurs. här) nurtured through the ministries of word, worship (including prayer and sacrament), and service, and is developed in Christian community. 3 Här markeras alltså både tidsaspekten i den enskildes lärande och att kyrkan i alla sina funktioner bidrar till detta lärande, alltså inte bara med den särskilda undervisande tjänsten. Några år senare (1986), i ett dokument om vuxenundervisning, utvecklas detta ytterligare: What the blending of catechesis with religious education recognizes is that the Christian life is of whole cloth: doctrine, sacrament, worship, community and service occur not only in the church on Sunday and in class on Wednesday or Saturday, but at work, in the home, in government and economy and leisure, Monday through Saturday. Catechesis and religious education, then, take place in both formal and informal ways: they derive not only from what we teach, but how we as a Catholic community worship and live (efter Raftery & Leege). Artikeln som handlar om förhållandet mellan katekesen, skolans undervisning och församlingen markerar särskilt hur lärandet är något ständigt pågående i alla sammanhang: hemmet, skolan och församlingen. Det sker både på formell och informell väg, både genom förkunnelse och genom församlingens gudstjänstliv som helhet och dess sätt att leva. Därmed är steget inte långt till ännu ett karaktärsmärke för helhetskatekesen, nämligen att betrakta själva kyrkan och den lokala församlingen som katekes. Man kan inte bortse från, heter det, varje enskild församlings grundläggande kateketiska natur. För att understryka detta blir författarna utförliga näst intill övertydliga: Everything parishioners do together smiles and greetings; sermons, music, prayers, and sacraments; sharing hardship and grief; interpreting success; gathering around common interests, intellectual concerns, and sympathies; sanctifying life s passages through rituals; consulting members preferences, resolving conflict, adopting budgets, and raising money; sending parishioners out into the larger community as the leaven of Christ all imprint the most indelible lessons of faith and mission that parishioners can remember (Raftery & Leege, avsnittet The Community as Catechesis). Därför blir, fortsätter författarna, församlingens hela liv så betydelsefullt. En församling som inte har någon gemensam berättelse att dela, som inte bryr sig om vad sina medlemmar bär på och som lever kvar i de förkonciliära liturgiska formerna, saknar förutsättningar att undervisa sitt folk. Vad kallar man då detta jag hittills valt att benämna helhetskatekes? Det finns flera svar på den frågan, skriver Huebsch. Whole Community Catechesis eller Total Parish Catechesis eller Faith formation for all och Total Community Catechesis. Själva idén är enligt 2 Groome (2006) Med dessa entusiastiska ord inleder Groome sin artikel: Like a Revival Across the US Catholic community, a new catechetical movement is sweeping the land As yet, there is no agreed name for it but my favorite is total community catechesis (TCC). In essence, it engages and deepens the potential of the total life and all the ministries of a parish to educate in faith, and likewise the whole ethos and lifestyle of the family. Its programmes forge a coalition between family and parish, heightening catechetical consciousness and lending the resources for both, to educate in faith through every aspect of their shared life. 3 Sharing the Light of Faith: National Catechetical Directory for Catholics of the United States (1979). (citat efter Raftery & Leege 1989) RPT Nr 29 Våren

9 Fotokonst av Lotta Geisler Huebsch hämtad från General Directory for Catechesis (GDC, 1997) #254, där det står: The Christian community is the origin, locus, and goal of catechesis. Proclamation of the Gospel always begins with the Christian community and invites [people] to conversion and the following of Christ. It is the same community that welcomes those who wish to know the Lord better and permeate themselves with a new life. The Christian community accompanies catechumens and those being catechized, and with maternal solicitude makes them participate in her own experience of the faith and incorporates them into herself. I andra framställningar vidgas detta ganska kyrkocentrerade synsätt till att också ge en tydlig plats för den enskilda människans och gemenskapens aktiva delaktighet som subjekt för att inte tala om den kristocentrerade syn som växte fram ur dokumenten från Andra Vatikankonciliet. Från Andra Vatikankonciliet till dagens helhetskatekumenat År 2000 grundade den tidigare nämnde Bill Huebsch projektet the Whole Community Catechesis, med uppgift att stödja församlingar runt om i världen med att implementera (GDC). I en rad större och mindre arbeten har han spridit kunskap om helhetskatekesen. En artikel från 2008 ger en initierad information om utvecklingen från Andra Vatikankonciliet (Huebsch 2008). Han börjar med en livfull skildring av de utmaningar konciliets tanke på den livslånga katekesen ställdes inför. Det gällde inte bara det som uttryckligen uttrycks med orden full, active, and conscious participation in the liturgy utan också alla andra steg som behövde tas mot en genomgripande reform av kyrkan som helhet. Även om inte mycket blev sagt under själva konciliet var inriktningen klart uttalad. Där fanns den kerygmatiska rörelsen med sina fyra riktmärken: liturgin, Skriften, kyrkans undervisning och det kristna vittnesbördet med Jungmann och Hofinger som centrala förgrundsgestalter. Arbetet följdes upp av internationella samråd, som ledde fram till General Catechetical Directory (1971), som året därpå följdes upp av den amerikanska biskopskonferensens To Teach as Jesus Did, där också det centrala begreppt om livslångt lärande lyftes fram. Vid biskopssynoden i Medellin 1974 stod en förnyad syn på evangelisationen i centrum och ledde till det fortfarande viktiga Evangelii Nuntiandi (1975, på engelska: On Evangelization in the Modern World). Samtliga dokument bör ses som en uppföljning av Andra Vatikankonciliet med dess tydliga övergång från en kyrkokoncentrerad till en kristuscentrerad katekes. Efter ytterligare fyra år kom nästa vägmärke, Catechesi Tradendae (On Catechesis in Our Time). Här bekräftas katekesens kristocentriska inriktning men samtidigt att den är rotad i traditionen, alltså en markering av kontinuiteten. I konsekvens med tidigare dokument anges evangelisationen som den överordnade inriktningen. Sammanhanget med Vatikankonciliets RPT Nr 29 Våren

10 Dei Verbum, Skriften och Traditionen, är tydlig. Bland de många praktiska aspekter som lyfts fram är att katekesen vänder sig till alla och inte enbart barn och unga. Katekesens kristocentriska drag framgår av dess syfte: to put people not only in touch but in communion, in intimacy, with Jesus Christ År 1997 publicerades GDC, som då avlöste motsvarande dokument från Här återfinns det nu så viktiga begreppet Whole community catechesis, vilket framgår av den tidigare återgivna #254. I GDC läggs följande principer fast: tanken på katekumenatet som modell för all katekes tanken på församlingen som den primära kateketen inriktningen på ett möte med Kristus som grund för katekesen familjen måste spela en nyckelroll i katekesen en mycket tydligare förbindelse mellan liturgi och katekes en strävan efter en generationsintegrerad katekes en livslång katekes och att all katekes leder fram mot ett arbete för rättvisa och fred. (Huebsch 2008 s 57). De amerikanska biskoparna har med eftertryck, heter det, ställt sig bakom dessa principer och vädjar till församlingarna om ett intensivt arbete för the whole community. Författaren avslutar med några vittnesbörd från en rad ledande personer som är indragna i arbetet med livslångt lärande och the Whole Community Catechesis. Bland dessa hittar vi några välkända profiler såsom Berard Marthaler, Thomas Groome, Jane Regan, Gabriel Moran (med referenser till Maria Harris). Slutorden skulle man önska att varje kyrka kunde göra till sina: The Catholic Church is making an historic turn to lifelong faith formation and catechesis, rooted in an encounter with the person of Jesus Christ, and lived in the church. Thomas Groome och Total Community Catechesis (TCC) Från början av 1990-talet kan man spåra Groomes intresse för den vändning i församlingspedagogiken som han själv väljer att kalla the Total Community Catechesis (TCC). Ämnet tas upp i ett par artiklar från 2003, 2006 och 2008 och får fullt genomslag i boken Will There Be Faith? från 2011 och som just nu är på väg att publiceras på svenska. Det är ingen tvekan om att han ser TCC som en gudagåva som det finns all anledning att vårda. Modellen har större bredd än andra enskilda undervisningsprogram genom att inkludera hela kyrkans liv. Jag tror, skriver han, att den Heliga Anden inbjuder kyrkan till förnyad kateketisk medvetenhet och praxis. Det handlar om ett paradigmskifte från en intellektuell kunskapsförmedling till en allomfattande form för undervisning och lärande. Varför är detta så viktigt? Jo, för att Christian faith is a total affair, that it pertains to people s whole being as noun and verb, who they are and how they live (Groome 2003 och 2006). Katekesen är något som måste engagera hela kyrkan och hela församlingen i allt vad den säger och gör. Och för att detta skall fungera blir familjen en oumbärlig del men också den särskilda undervisningen. Den stora bredden illustreras ibland med hjälp av det gamla afrikanska ordspråket, som också återkommer i boken från 2011, it takes a village to raise a child. Alla är indragna som aktiva subjekt i ett livlångt lärande. I artikelna från 2003 och 2006 formuleras flera av de tankar som han senare skulle utveckla. Här några exempel på detta. Varför vill Gud detta, frågar han. Jo, för att vi skall lära oss to know, to love, and to serve. Med dessa tre begrepp har han i ett nötskal fångat in undervisningens övergripande totalitet. Christian faith demands our total life, engaging our heads, hearts, and hands. To become well informed, formed and transformed (lifelong conversion) in such faith, requires total community catechesis. 4 I artikeln ett par år senare utvecklar och förtydligar han sin syn på TCC på ett sätt som sedan landar i boken 2011 som helhet och ägnas särskild uppmärksamhet i den bokens femte kapitel Groome (2008). 4 Groome Här benämns alla de områden för kyrkans tjänst som sedan bildar schemat för den praktiskt orienterade delen av boken från 2011: koinonia, leitourgia, diakonia, witness, worship, welfare och word, dvs i stort sett samma begrepp som redan Maria Harris använde sig av RPT Nr 29 Våren

11 Fotokonst av Lotta Geisler Jag avslutar med ett citat från den svenska översättningen, där Groome sammanfattar sin syn på TCC, det jag valt att översatta med begreppet helhetskatekes : Jag uppfattar en helhetskatekes för församlingen som en målinriktad samverkan av församling och familj i en genomtänkt undervisning, som engagerar varje medlem och alla aspekter av gemenskapen, av och för människor i alla åldrar, som undervisar och lär kristen tro tillsammans och med inriktning mot Guds rike i världen. Inom ramen för ett sådant paradigmskifte från faktainriktad skolmässighet till lärande gemenskap, finns det många underliggande förändringar: bortom (enbart) barnen till alla åldrar; bortom katederundervisning till samtal, bortom religiös kognitiv kunskap till spirituell vishet; bortom lärare och undervisad till gemenskaper av ömsesidigt lärande som tillsammans delar tron (2015, kap.fem). Till sist rekommenderar jag den intresserade att fördjupa sina studier i den nyöversatta boken av Groome. Mer information om denna hittar du inom kort på RPI:s hemsida Lärandets många rum Till sist påminner jag om min egen bok, Samtal vid brunnar (2009), där hela avdelning II använder sig av ett helhetsperspektiv på lärande som påminner om den ovan redovisade helssynen. Avsnittet inleds med ett resonemang om hur vi genom hela livet rör oss mellan många rum för lärande och vad detta kan innebära. Utöver de vanliga rummen såsom familjen, skolan, kyrkan och akademin tar jag också översiktligt upp fritiden och arbetet som viktiga platser för lärande och inom den ramen också mellanrummen och deras potential för lärande, i första hand ett informellt och högst personligt lärande. Jämför gärna Geir Afdals skarpsynta diskussion på samma tema i hans bok som anmäls längre fram. Rune Larsson Referenser Brodd, Sven-Erik (1989) Pastoralteologisk praxis, särsk s 88- Katekesen som identitesskapande praxis General Directory for Catechesis (1997). Groome, Thomas (1990) Parish as Catechist, in Church, Vol. 6, No. 3, Fall. Groome, Thomas (2003) Total Catechesis/Religious Education: A Vision for Now and Always, i: Groome, Thomas H., Ed.D. Horizons & Hopes: The Future of Religious Education. Mahwah, NJ: Paulist Press, 2003, s Groome, Thomas (2006) Total Community Catechesis (2006), i The Pastoral Review March/April. Groome, Thomas (2008) Total Community Catechesis for Lifelong Faith Formation, i Spring 2008 s Groome (2015) Kommer det att finnas tro? En ny vision för undervisning och växande tro s 97ff (utkommer våren 2015). Harris, Maria (1989) Fashion Me a People: Curriculum in the Church. Louisville, KY: Westminster John Knox Press. Huebsch (xx) Principles of Whole Community Catechesis Huebsch (2008) The Emerging Vision of Lifelong Faith Formation in the Catholic Church i Spring 2008, Life long Faith, Larsson, Rune (2009) Samtal vid brunnar. Introduktion till religionspedagogikens teori och didaktik. Arcus, Lund, särskilt s Raftery, Susan R. and Leege, David C. (1989) Catechesis, Religious Education, and the Parish, Report No. 14. RPT Nr 29 Våren

12 Religionspedagogiskt idéforum kort historik Rune Larsson Religionspedagogiska institutet bildades vid ett sammanträde med Sveriges förenade kristliga lärarförbunds representantskap i Stockholm den 3 januari 1953, då även föreningens första stadgar antogs. Beslutet hade föregåtts av en utredningskommitté som arbetat ett par år och presenterade sin rapport på en konferens i Sigtuna 23 november 1952, ett par månader innan själva bildandet. Fram till 2015 har medlemmarna Fotokonst av Lotta Geisler i RPI utgjorts av organisationer. Årsmötet detta år har tagit ett första beslut om att också inbjuda enskilda personer med intresse för RPI:s frågor och önskan att stödja föreningens arbete. Organisation Företrädare 1. Förbundet för kristen fostran Överlärare Gunnar Svensson, Malmö (ord.) Fröken Karin Håkansson, Lidingö (suppl.) 2. Sveriges kristliga seminaristmöte Rektor Algot Tergel, Sigtuna (ord.) Fil.mag. Ivar Ambjörn, Stockholm (suppl.) 3. Förbundet kristna seminarister och lärare Läroverksadjunkt David Johansson, Falköping (ord.) Seminarielärare Bertil Hansson, Göteborg (suppl) 4. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens seminarist- och lärarförbund) Den första styrelsen konstituerade sig den 26 september 1953 på Lekmannaskolan i Sigtuna och bestod av följande personer och samtidigt representanter för de organisationer som ingick: Fil.mag. Allan Hofgren, Bromma (ord.) Rektor Nils Österholm, Bromma (suppl) 5. Sveriges kyrkliga lärarförbund Docent Gösta Lindeskog, Uppsala (ord.) Rektor Einar Lilja (suppl.) 6. Biskopsmötet Biskop Johan Cullberg, Västerås (ord.) Biskop Elis Malmeström, Växjö (suppl.) Domprost Gert Borgenstierna, Karlstad (ord.) Domprost Ragnar Askmark, Göteborg (suppl.) 7. Frikyrkliga samarbetskommittén Rektor Ansgar Eeg-Olofsson (ord.) Rektor Sven Lagerqvist, Örebro (ord.) Rektor Fredrik Hedvall, Stockholm (suppl.) 8. Teologiska fakulteten i Uppsala Professor Gunnar Westin, Uppsala (ord.) Professor Bengt Sunkler, Uppsala (suppl.) 9. Teologiska fakulteten i Lund Professor Ragnar Bring, Lund (ord.) Professor Harald Eklund, Lund (suppl.) 10. Kristendomslärarnas förening Lektor Erik Sjöberg, Johanneshov (ord.) Lektor Karl Hansson, Lund (suppl.) RPT Nr 29 Våren

13 Medlemsutveckling Under de följande decennierna var förändringarna små begränsade till omorganisation och personalbyten bland medlemsorganisationerna. Vid årssammanträde 1966 består därmed RPI av följande: 1. Förbundet för kristen fostran 2. Sveriges kristliga seminaristmöte 3. Förbundet kristna seminarister och lärare 4. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens seminarist- och lärarförbund 5. Sveriges kyrkliga lärarförbund 6. Biskopsmötet 7. Frikyrkliga samarbetskommittén 8. Teologiska fakulteten i Uppsala 9. Teologiska fakulteten i Lund 10. Kristendomslärarnas förening. I stadgarna beskrevs RPI som en evangelisk sammanslutning. När därför frågan om att inbjuda Katolska Pedagogiska Nämnden (KPN) väcktes 1970 av Torsten Bergsten samtidigt som Sten Rodhe utöver detta också ville öppna RPI för andra religioner, aktualiserade detta behovet av en stadgeändring. Vad beträffar Rodhes förslag har ännu ingenting hänt medan en representant från KPN från 1977 adjungerades till styrelsen, för att först efter en stadgeändring bli fullvärdig medlem 1981, då också Samkristna skolnämnden blev medlem (lämnar RPI 1984). I de reviderade stadgarna hade nu ordet evangelisk bytts ut mot ekumenisk. Efter ännu en stadgeändring 1988 gjordes nya försök att bredda RPI, dock utan större framgång och 1995 var antalet medlemmar fortfarande oförändrat. Motsvarande gällde också i det närmaste förteckningen över medlemmarna: 1. De frikyrkliga seminarierna 2. Förbundet kristendom och skola 3. Föreningen lärare i religionskunskap 4. Katolska pedagogiska nämnden 5. Riksförbundet kristen fostran 6. Svenska kyrkans centralstyrelse 7. Sveriges frikyrkosamråd 8. Sveriges kyrkliga studieförbund 9. Teologiska fakulteten vid Lunds universitet 10. Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet Genom en ny stadgeändring 1998 ändrades namnet från institut till arbetsgemenskap för religionspedagogik. Samtidigt öppnades möjligheterna för nya grupper. Efter en inbjudan till folkhögskolor, universitet och högskolor, studieförbund och kyrkor inklusive stift och motsvarande ökade antalet medlemmar snabbt till som högst 60 (2011). Vid utgången av 2014 var antalet 51, delvis beroende på organisationsförändringar bland medlemmarna. Efter den senaste stadgeändringen 2008 heter RPI Religionspedagogiskt idéforum. Stärka religionspedagogisk forskning med inriktning på skolans religionsundervisning Vid sitt första sammanträde 1953 nämndes följande områden som föreningens viktigaste uppgifter: religionspedagogisk forskning, utredningar av aktuella ärenden i skolfrågor, kursverksamhet, publikationer osv. Som ett näraliggande ärende framhölls en undersökning av enhetsskolans kursplaner. Andra ämnen som diskuterades var läroböcker och undervisningsmaterial samt att man hos Skolöverstyrelsen skulle begära att bli remissinstans i skolfrågor. Vidare sökte man kontakt med de kristna bildningsorganisationerna. En av huvudtankarna med RPI var att stärka samarbetet mellan teologi och pedagogik med särskild inriktning på skolans religionsundervisning. Redan 1953 hade Svenska kyrkans kyrkomöte uppmärksammat behovet av att stärka den religionspedagogiska forskningen. I protokollet kan vi läsa följande: I detta sammanhang må erinras om att inte minst Tyskland har de religionspedagogiska problemen rönt en helt annan uppmärksamhet än i Sverige och varit föremål för grundlig bearbetning. Det vore därför önskvärt, att läroboksförfattare, om de så ville, kunde erhålla stipendier eller anslag för utlandsresor, som gjorde det möjligt för dem att ta del av det religionspedagogiska forskningsarbetets erfarenheter och resultat i andra länder. Till kursverksamheten hörde att anordna seminarier, där deltagarna under ledning av en vetenskaplig expertis skulle fördjupa sina religionspedagogiska kunskaper. Helst ville man förlägga dessa kurser till sommartid, då lärarna var lediga. Det kan också nämnas att man redan 1955 föreslog tillsättandet av en utredning för att få till stånd en akademisk lärostol i religionspedagogik. Vid samma tid diskuterades också möjligheten att ge ut en religionspedagogisk tidskrift samt att inrätta ett forskningsråd. Det skulle dröja ända till 1973 innan en av styrelsens ledamöter, professor Åke Andrén, kunde meddela att en professur i religionspedagogik förväntades bli inrättad i Uppsala. Något år senare introduceras också ämnet vid fakulteterna i Uppsala och Lund inom ramen för det religionsbeteendevetenskapliga området. Båda har senare blivit indragna samtidigt som viss RPT Nr 29 Våren

14 Fotokonst av Lotta Geisler religionspedagogisk och -didaktisk forskning och utbildning introducerats vid andra lärosäten. Organisation RPI:s ordförande hämtades ända fram till 2013 från Svenska kyrkan medan vice ordföranden hämtades från en frikyrka. Fram till på 1970-talet var dessutom Svenska kyrkans ärkebiskop RPI:s inspektor. Den siste som nämns i protokollen var Olof Sundby. Bland RPI:s ordförande har flera varit biskopar i Svenska kyrkan. Också många av de frikyrkliga vice ordförandeposterna innehades under många år av personer i ledande ställning inom sina respektive kyrkor. Högsta beslutande organ är Representantskapet med ombud från medlemsorganisationerna. Styrelsen är det verkställande organet och för det löpande arbetet svarar en direktor, som vid sin sida fram till 1995 hade en kassör. Därefter överfördes denna del samt övrigt administrativt arbete på direktor. Från starten1953 till 1977 innehades tjänsten som direktor av Gösta Lindskog (tjugofem år). Följande direktorer har varit Kurt Bergling (åtta år), Sven- Åke Selander (fem år), Torsten Bergsten (fyra år) och Rune Larsson (tjugo år). Revisorerna utsågs under lång tid av biskopsmötet (senare annat organ inom Svenska kyrkan) och Frikyrkliga samarbetskommittén. Sedan flera år har anställda inom Svenska kyrkan ställt upp med denna tjänst. Redan från början bereddes och handlades en stor del av arbetet av direktor och ett litet arbetsutskott. Rätt snart inrättades en rad mer eller mindre tillfälliga arbetsgrupper med särskilda uppgifter, t.ex. en remissnämnd, en kommitté för kursverksamhet och ett skriftutskott. Huvudsakliga arbetsområden Publicering Under hela sin tid som organisation har RPI bidragit till publikationer av skilda slag. Det har handlat om sådant som studiebibel, mindre forskningsrapporter, enskilda personers publicering av artiklar, utgivningen av böcker såsom Groome, The Way of Shared Praxis (1999), Heimbrock, Livsfrågor Religion Livsvärld (2004), Larsson, Livets berättelser (2005) och nu senast Groome, Kommer det att finnas tro? (2015) Religionspedagogisk tidskrift. Från början utkom den i en enklare form, RPI-nätet i A4-format. Tidningen utvecklades från 2001 med 8-12 sid. och två nr/år till en tidning på sidor i färgtryck för att från och med 2014 enbart publiceras i PDF-format. Seminarier och kurser hör till RPI:s arbetsredskap från början. De anordnas av RPI själv eller i samverkan med enskilda medlemmar, vanligen två gånger per året. Mera sporadiskt förekommer s.k. Samråd för utbildande organisationer som en mötesplats mellan utbildningsanordnare och avnämare. Hemsidan har funnits sedan ett tiotal år och blivit en viktig kanal för informationsutbyte. Här finns utöver allmän information också en unik avdelning med presentation av ett stort antal internationellt kända religionspedagoger. Några historiska axplock Vid mitten av 1950-talet startas en skriftserie och samtidigt börjar också nordiska religions pedagogiska konferenser att hållas, där RPI finns med. När dessa konferenser får en nystart genom initiativ av enskilda forskare från de fyra nordiska länderna, finns också RPI med, bland andra genom Sven-Åke Selander, Kurt Bergling och Rune Larsson från Sverige. Sten Rodhe hörde till dem som tidigt bidrog till internationella kontakter bland annat genom att representera RPI i det nybildade Intereuropean Commission on Church and School (ICCS) år Detta har under RPT Nr 29 Våren

15 Fotokonst av Lotta Geisler senare år förts vidare genom en rad personer med anknytning till RPI, bland andra Rune Larsson. Bland de särskilda frågor som diskuterats genom åren kan nämnas: folkskolans kristendomsundervisning, skolans morgonandakt, planering av en studieresa till Evangelische Akademie Bad Boll, Württemberg. Den omfattande kursverksamheten, i första hand i form av sommarkurser för lärare, kunde handla om religionspsykologi och pedagogik och kunde också bedrivas med statliga anslag. På uppdrag av Diakonistyrelsens söndagsskolenämnd genomförde RPI en undersökning av gudsföreställningar hos barn i åldern 4-14 år. Året 1960 anordnar RPI ett par konferenser på temat kristna trosfrågor och pedagogikens målsättning. Dessutom genomförs ett par sommarkurser med inriktning på mellan- och lågstadiet. Det var flera anmälda än man kunde ta emot. Nu inleds också diskussionerna om det nya gymnasiets kristendomsundervisning, en fråga som under de kommande åren skulle ägnas betydande uppmärksamhet inom RPI. Inför den kommande nyöversättningen av NT tog man redan 1977 initiativ till en studiebibel. Det sker i samarbete med bokförlaget Verbum Håkan Ohlsson Utöver en nordisk religionspedagogisk konferens i Danmark var RPI med i ett symposium om samverkan i religionsvetenskaplig forskning på Stjärnholm. En annan fråga som RPI följde med stort intresse gällde förskolan och dess förskollärarutbildning. Christina Berglund, ordförande för RPI:s arbetsgrupp för förskolefrågor, har bevakat detta arbete. Hon deltar också i en projektgrupp inom Svenska kyrkans Centralråd angående förskolefrågor. Ekonomi Grunden för RPI:s ekonomi utgörs av medlemmarnas årsavgifter, som fram till slutat av 1990-talet låg på ca 1000 kr för att då sänkas till 300 kr. Från 2015 utgår en avgift på 600 kr och för enskilda stödjande medlemmar 200 kr. Utöver detta har betydande gåvor och anslag bidragit till verksamheten. Exempelvis har tryckningsbidrag erhållits från Stiftelsen C. L. Lindauers fond under många år. Motsvarande gällde tidigare också J. F. Frykbergs stiftelse. Utöver detta bör särskilt nämnas bidrag från Svenska kyrkan för pedagogiskt utvecklingsarbete. Som exempel från 1960-talet kan följande notis nämnas ur ett brev till ärkebiskop Ruben Josefson från direktor Gösta Lindeskog: Gunnar Hultgren medverkade till att institutet för flera år sedan fick ett anslag om kronor från Kyrkliga arbetsfonden, vilket vi sedan årligen fått. Detta stöd från kyrkans sida har faktiskt räddat vårt arbete. Det större antalet medlemmar sedan ett tiotal år och den förra året beslutade höjningen av årsavgiften tillsammans med en viss ekonomisk reserv innebär att den ekonomiska situationen för närvarande är god under förutsättning att det huvudsakliga arbetet bedrivs ideellt. Religionspedagogiskt idéforum idag och i framtiden När RPI startade i början av 1950-talet var avsikten att utveckla organisationen till ett kraftfullt instrument för religionspedagogiska frågor inom hela fältet från forskning till undervisning i kyrka och skola. Tanken på ett eget kansli med anställd personal har aldrig kunnat förverkligas. Vid ett par tillfällen har RPI tagit kontakt med Sveriges Kristna Råd för att undersöka möjligheterna till samverkan och en stabilare bas för sin verksamhet. Inget av dessa samtal har lett till något positivt resultat. Tillsammans med drygt femtio universitet/ högskolor, folkhögskolor, kyrkor och kyrkligt relaterade institutioner, studieförbund fortsätter RPI det viktiga arbetet för undervisning och lärande, forskning och utvecklingsarbete med inriktning på religion, etik och livsfrågor i samhället, särskilt på skolans och kyrkornas område. RPT Nr 29 Våren

16 Litteratur Linda Vikdahl (2014) Jag vill också vara en ängel Om upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning (Artos, Skellefteå) Undersökningen handlar om personer med utvecklingsstörning och religiositet. Den är en i högsta grad väl genomförd akademisk avhandling som författaren lyckats presentera på ett lättillgängligt sätt men ändå med tydlighet och stringens. Den ganska utförliga inledningen lotsar in läsaren i studien via en personlig erfarenhet av personer med utvecklingsstörning i sin närhet. Till denna drivkraft bakom valet av forskningsuppgift kom också erfarenheten av att hon mötte så få personer med utvecklingsstörning i kyrkan (s 10). Varför? Undersökningen syfte sammanfattar författaren på följande sätt: att studera utvecklingsstörda personers upplevelse av delaktighet i Svenska kyrkan och identifiera vilka sociala processer som har betydelse för dessa upplevelser. (19) Den kvalitativa studien baseras på intervjuer med tio personer, män och kvinnor i olika åldrar. Läsningen av de tre kapitlen (6-8), där författaren redovisar analysen av det insamlade och bearbetade materialet övertygar om att omfånget räcker väl till. En förutsättning för detta är de inledande kapitlens noggrant genomförda redovisning av forskningsläge, begreppsbestämning tillsammans med den löpande diskussionen av resultatet med hjälp av och i relation till tidigare relevant forskning. Det är svårt att gå oberörd förbi inledningens historiska bakgrundsbeskrivning utan att känna skam och förtvivlan över både samhällets men kanske ännu mer kyrkornas oförmåga att långt in i vår egen tid se och behandla utvecklingsstörda personer som fullvärdiga människor. Författaren skissartade redovisning av denna mörka berättelse utgör en viktig del av boken. Även om en hel del skett påminner oss de människor författaren med stor varsamhet avlyssnat om att vägen Fotograf: Johan Gunséus fortfarande är lång innan deras längtan efter att uppleva full delaktighet gått i uppfyllelse. Under läsningen fylls man samtidigt av respekt och stor ödmjukhet inför utmaningarna. Jag tänker bland annat på hur seglivade och tvetydiga tolkningar inom kristen tradition fortfarande bidrar till att cementera utanförskap, osynliggörande och nedvärdering av människor. Läs gärna listan över sådant. (s ) Efter några kommentarer till avhandlingens syfte (19f) följer en genomgång av några grundläggande begrepp som används i undersökningen (20-29). Redovisningen av tidigare forskning visar på ett stort behov ytterligare forskning. RPT Nr 29 Våren

17 Fotokonst av Lotta Geisler Andra kapitlet diskuterar den ganska snåriga begreppsapparaten kring utvecklingsstörning och funktionshinder och hur dessa begrepp förhåller sig till det äldre handikappbegreppet. Det leder författaren fram till en första precisering av begreppsanvändningen och till en diskussion om individens plats i den sociala kontexten, bland annat om olika typer av relationer och hur den enskilde kan uppleva dessa, exempelvis ifråga om delaktighet och trygghet. Det för vidare till viktiga bestämningar av ytterligare redskap för kommande analys, bland annat sådant som har med utvecklingsstörda personers beroende av andra och därmed en inskränkt frihet att följa sin längtan. Här anmäler sig också distinktionen mellan omsorgskultur och kamratkultur med varierande kopplingar till frågor om makt, medansvar och delaktighet. Genom att förtydliga och problematisera de olika begreppen skapar författaren förutsättningar till den förestående analysen. Tredje kapitlet belyser undersökningens centrala begrepp delaktighet med dess alternativa former och nivåer. Här begränsar jag mig till hur delaktighet kan relateras till den teologiska diskussionen om kyrkan som mystik gemenskap alternativt som institution. Här kunde man vänta sig att informanterna helt skulle inrikta sig mot den mystika gemenskapen med dess betoning av relationer mellan människor och i förlängningen med Gud. Något som i den följande analysen upplevs som mycket viktigt. Därför blev jag något överraskad över den betydelse de tillmäter kyrkan som institution. Som uttryck för detta anges bland annat den formella tillhörigheten till kyrkan. Det fjärde kapitlet om delaktighet i Svenska kyrkan inleds med några referenser till hur begreppet används i några centrala kyrkliga dokument, bland annat Tillgänglighet, inkludering och funktionsnedsättning från Till detta fogas ett avsnitt som bygger på internationella studier aspekt. Återigen påminns vi om behovet av både kunskapuppbyggnad och satsningar för att möjliggöra ökad delaktighet. I ett utförligt femte kapitel redogör författaren sitt arbetssätt (73ff). Det handlar om urval av informanter, insamling av material och analys. De centrala tre kapitel, där undersökningen redovisas (kap. 6-8) har riktats in mot lika många delperspektiv: Delaktig i kyrkans sammanhang (kap. 6) med nyckelord som kyrkan som mystik gemenskap respektive som institution, längtan efter gemenskap, att vara efterfrågad osv. Nästa fokusering handlar om Beroende av andra för delaktighet och det följande Stigmatisering (kap. 8). I samtliga tre kapitel har författaren sakligt och väl genomreflekterat med hjälp av tidigare preciserad begreppsapparat levererat tydliga svar på de frågor hon ställt. Samtidigt låter hon med varsam hand sina informanter komma till tals genom en skicklig sammanflätning av deras egna ord med forskarens kommentarer. Resultatet blir en gripande läsning om glädje men lika mycket sorg över alla vittnesbörd om besvikelse och obesvarad längtan. Det sista alltför ofta på grund av bristande kunskap, inlevelse och respekt från den sociala och kyrkliga omgivningens sida (195ff). Därför blir den avslutande diskussionen med praktiska implikationer för kyrkan så viktig. Och även om avhandlingen i första hand rör sig om Svenska kyrkan har den något viktigt att säga till kristenheten och samhället som helhet. Rune Larsson *** RPT Nr 29 Våren

18 Thérèse Halvarson Britton, Studiebesök i religionsundervisningen Elevers tal om islam före, under och efter ett moskébesök. Licentiatuppsats vid Karlstads universitet (Karlstad University Studies 2014:66) (Följande översikt bygger i huvudsak på författarens egen presentation av sin undersökning.) Syftet med undersökningen var att undersöka ett studiebesöks religionsdidaktiska möjligheter och utmaningar genom elevers yttranden om islam före, under och efter ett moskébesök. De frågor Thérèse ställde sig som forskare var i sammandrag följande: Vilka muntliga och skriftliga yttranden om islam gör elever före, under och efter besöket? Vilka muntliga och skriftliga yttranden om moskébesöket och trosrepresentantens tal om islam gör elever? Vilka likheter, skillnader och spänningar i elevers yttranden om islam går att iaktta inom och mellan de olika kontexterna, det vill säga i klassrummet före besöket, i moskén under besöket och i klassrummet och skolkontexten efter besöket? Givetvis kan islam tolkas på olika sätt. Några av elever gav också uttryck för att olika tolkningsmöjligheter hjälper dem att förstå islam medan andra ger uttryck för det motsatta: Jag fick en mycket bättre bild och förståelse om islam och muslimer. Jag har aldrig trott att alla är terrorister, jag hade en muslimsk kompis förut, men jag har ändå haft lite förutfattade meningar om andra saker. (Linnéa) Han upprepade samma svar på vissa av frågorna olika tolkningsmöjligheter. Det är inte tillräckligt utförligt för en troende som kanske vill säga mer om religionen. (Leah) Detta ställer oss inför en rad religionsdidaktiska utmaningar och möjligheter: 1) Finns det olika tolkningar av islam och hur förhåller vi oss i så fall till dessa? 2) Kan vi och i så fall hur kan vi utmana föreställningar om sann islam? 3) Om att fånga upp och bearbeta olika former av elevfrågor. 4) Hur förhåller vi oss till moskérepresentanten som källa till islam? 5) Olika vägar att relatera till sin egen livstolkning 6) Tankar och reflektioner kring förberedelse och efterarbete. Till frågeställningen om att tolka Islam gav 1/3 av eleverna uttryck för att de efter besöket (och resten av undervisningen) förstår att det finns många olika former av islam, dvs en inre variation. Det leder vidare till didaktiska funderingar över möjligheter att visa på en sådan inre variation genom att skapa olika möten i undervisningen, exempelvis studiebesök. När det gäller föreställningar om islam på riktigt, sann islam, islam, islam, ger eleverna i generellt uttryck för att det finns något som kan benämnas en sann islam. Här förefaller det som att eleverna speglar sin uppfattning om sann islam i det som representanten ger uttryck för. Det kan ge anledning till en didaktisk problematisering av sådana föreställningar för att komma underfund med vad som är elevernas egna tankar. Det gav oss anledning att gräva djupare kring elevernas föreställningar om vad som är sann islam. I vilken utsträckning kunde man t.ex. anta att moskérepresentanten representerar sann islam : Jag tycker att det var kul att vara där just för att lära mig rätt, jag vill inte diskutera saker jag inte vet något om, men nu kan jag det. (Filippa) Kan det vara så att representantens bild ofta är en bild av den ideala läran (islam som filosofi) eller att elevernas egna erfarenheter av islam representerar sann islam : Jag tyckte inte vi fick svar på alla frågor vi i klassen ställde. Det känns som om Erik bara svarade enligt sin syn på Islam och inte Islams svar. Han förenklade hur han uppfattade allt men jag tycker han borde berättat mer om islams syn på saker och ting. Jag har min egen syn på islam pga minnen och det skulle inte vara lätt att ändra sig. Mina föräldrar RPT Nr 29 Våren

19 levde som kristna i ett muslimskt land och blev väldigt dåligt behandlade och det är därför jag inte vill ändra min syn på religionen. (Deniz) En rimlig sliutsats av detta kan vara att elevernas egna erfarenheter ofta är en bild av (en) levd islam genom egna erfarenheter eller genom media. En didaktisk utmaning kan därmed vara att hjälpa eleverna att förena islam som lära/filosofi med deras egna erfarenheter av levd islam. I anslutning till studiebesöken arbetade vi med tre typer av elevfrågor (i förväg planerade samt ställda under besöket). Expertfrågor: Är det sant att Muhammed var gift med Aisha 6 år? (Flest expertfrågor före och under besöket). Elever förväntar sig generellt neutralitet från representanten. Kollektiva frågor: Lever ni strikt efter koranen? (Många av elevernas frågor men färre under besöket. Problematiskt i kombination med varför-frågor, t ex Varför har männen så många fördelar och kvinnor så få? Personcentrerade frågor: Vad tycker du om Muhammedfilmen? (Blev fler under besöket, t ex Har du varit i Mecka? Mest åsikter men få om upplevelser och drivkraft/motivation). Didaktiska utmaningar och möjligheter: att diskutera vilken typ av kunskap representanten kan förmedla, uppmärksamma olika typer av frågor och som lärare kanske också betona individen och det personliga inifrånperspektivet, t ex vilken drivkraft som får enskilda människor att praktisera islam? Frågeställningar om moskébesöket som en kontext där olika verksamheter möts att vara i skolan och i ett religiöst sammanhang. Skolsammanhang: Varför-frågor; Förväntad neutralitet från representanten; Kritiskt förhållningssätt Religiöst rum: Väcker känslor ( mysigt, creepy, jobbigt, övertygande ); Egna livstolkningen triggas igång; Elever tillämpar en artighetsgenre, något som bidrar till att elever lyssnar mer på varandra och representanten än de gör i klassrummet; Ger tjejerna förhållandevis större talutrymme även om killar fortfarande dominerar; Hindrar elever att ställa alla frågor de vill, t ex frågor om genus. Detta illustreras av: Jag tror att man hade vågat ställa mer frågor i klassrummet för det är ändå en miljö där man känner sig ganska trygg men vi var ju gäster i moskén och då måste man ta hänsyn till vad man ställer för frågor, hur man pratar och så. / / Jag tror att det kan vara för att jag hade velat bli bemött med respekt ifall någon kom till en plats som var viktig för mig. (Amanda) Didaktisk utmaning att hjälpa eleverna att våga ställa alla frågor de har men fortfarande på ett respektfullt/artigt sätt. Elever relaterar till sig själva; besöket verkar trigga igång elever till att relatera till och jämför med sin egen uppfattning och livstolkning. Det förefaller ändå vara svårt att utmana elevernas tidigare föreställningar av islam. Här visade sig tre olika mönster: En tidigare positiv bild av islam förstärks En tidigare negativ bild av islam finns kvar Elever ger uttryck för förändrad inställning, från negativ till positiv, men sedan faller de tillbaka i en negativ inställning (endast tjejer) Något exempel på förändrad inställning till att vistas i ett religiöst rum Didaktisk utmaning att hjälpa eleverna att få syn på den egna livstolkningen och få syn på hur vår tidigare uppfattning påverkar oss i mötet Några övergripande reflektioner kring den genomförda studien. Några nyckelord: Förberedelser eller efterarbete vad är viktigast? Medvetandegörande av den egna livstolkningen i mötet. Förhållningssätt till olika typer av källor om en religiös tradition. Hur förena islam som lära och den som levs av muslimer? Sammanfattningsvis visar studien på 1) didaktiska möjligheter att visa på inre variation genom att skapa olika möten 2) utmaningar att hitta balans mellan religion som konstruktion och möjligheten till sanningsanspråk 3) utmaningar till att hjälpa eleverna att förena islam som lära/filosofi med levda islamer och att utveckla förståelse för olika religiösa uttryck 4) utmaningar och möjligheter att diskutera vilken typ av kunskap representanten kan förmedla 5) utmaningar och möjligheter att också betona individen och det personliga inifrånperspektivet, t ex vilken drivkraft som får någon att praktisera 6) utmaningar att hjälpa eleverna att våga ställa alla frågor de har men fortfarande på ett respektfullt/artigt sätt. 7) utmaningar att hjälpa eleverna att få syn på den egna livstolkningen och utmana tidigare uppfattningar Som en viktig del i studien ingick att relatera dess resultat till Robert Jacksons religionspedagogiska teorier. Till denna del hör också den inledande delens redogörelse för forskningssammanhang och undersökningen teoretiska utgångspunkter. *** RPT Nr 29 Våren

20 Geir Afdal (2013) Religion som bevegelse Læring, kunnskap og mediering (Universitetsforlaget, Oslo) Geir Afdal har under senare år etablerat sig som en internationellt välkänd religionspedagog. Han är professor i religionspedagogik vid Det Teologiske Meningsfakultet och Høgskolen i Østfold med inriktning på religion, etik och forskningsledare i pedagogik. Enligt författaren handlar boken om flera typer av mellenrum, exempelvis mellanrummet mellan olika forskningsfält såsom pedagogik, sociaologi, psykologi och olika religionsvetenskaper. En huvudpoäng hos författaren är att religion och religiös kunskap inte bara lärs och utvecklas i de särskilda rummen utan också i mellanrummen, när olika pratiker möts och inte minst i en religiös kontext. I korthet handlar boken om religion, lärande och kunskap (kap. 1). En grundtanke är att religion på en gång påverkar och förändrar samtidigt som den själv förändras. Alla håller med om att religionen idag inte är vad den var. Förändringarna är radikala även om strukturerna till sin natur är tröga. För att belysa den komplexa förändringen behövs bidrag från flera discipliner, särskilt från sociokulturell och etnografisk forskning. Författaren skiljer mellan en auktoritär syn på religion som något fast och orörligt, möjligt att en gång för alla definiera, överlämna, representera och ge vidare mellan generationerna. Mot detta ställer författaren en dynamisk syn på religion i en ständig förändringsprocess, där kunskap växer och utvecklas i själva processen, en slags subjektiv spiritualitet (23f), när tonvikten läggs på den enskilde, vid sidan om exempelvis en kristen spiritualitet. I denna finns traditionen och historien med som delar i den levda religionens praktik, när denna står öppen för nyskapande och förändring. Här anmäler sig också författarens försök att upprätthålla en helhetssyn på livet, där religionen inte isoleras eller hålls avskild från livet i sin helhet men också med en insikt om att religionen i sig aldrig praktiseras annat än i urval med hjälp av redskap som exempelvis texter, riter, sånger och symboler. I sådana processer pågår en ömsesidig förändringsprocess, där både religionen och deltagarna förändras. Andra kapitlet ägnas åt en religionssociologisk studie av religion i förändring. Här fördjupas resonemanget om alternativa former som hollistisk spiritualitet och den kristna församlingen. Religionen som existerar utanför individen (olika former av auktoritär och konform religion) och inifrån-spiritualiteten, den subjektiva livsspiritualiteten. I anslutning till de senaste årtiondenas subjektiva vändning av kulturen, med minskad benägenhet att överta givna tolkningsmönster tonar författaren ned sekulariseringens betydelse som förklaring till avtagande religiös praxis (28-33). Lärandeprocesserna utgör ett led mellan religiösa och spirituella praktiker och traditioner å ena sidan och kulturella religiösa och spirituella förutsättningar och behov hos den enskilde individen å andra sidan. (32) Lärandet är alltid sammanvävt och färgat av kulturellt präglade aktörer och befintliga religiösa och kulturella traditioner. Detta innebär inte något total subjektivisering eller relativisering av religiös tradition. Kapitel tre ställer frågan om vad lärande i grunden innebär. Redan av det föregående framgår att lärande på en gång är ett individuellt och ett socialt fenomen. Vad gäller individen får lärande aldrig begränsas till tanken och intellektet utan innefattar hela kroppen ett idag ganska välkänt tema med långtgående konsekvenser för det pedagogiska arbetet. Lärandet är också socialt, exempelvis i form av det gemensamma språket, med vars hjälp vi både tolkar och kommer till insikter om oss själva. Därmed också sagt att lärande innebär förändring, som i sin tur leder vidare till frågor om vårt sätt att förhålla oss till förändring och därmed lärandet. RPT Nr 29 Våren