Finns det hopp FÖR FÅGLARNA I ODLINGSLANDSKAPET?

Transkript

1 FOTO: JOHN LARSEN Finns det hopp FÖR FÅGLARNA I ODLINGSLANDSKAPET? När sånglärkorna ständigt blir färre... börjar även de mest hårdhudade att fundera. Nedan storskaligt jordbruk utanför Uppsala. Under de senaste decennierna har många av jordbrukslandskapets fåglar gått kraftigt tillbaka. Arter som tidigare var karaktärsfåglar sätter inte längre sin prägel på landskapet. Sånglärkans drillar och storspovens flöjtande hörs alltmera sällan, och det sitter inte heller några gulsparvar eller hämplingar i de buskage som finns kvar. Det talas om en ny tyst vår. Men vad är det egentligen som händer och varför? Svaren blir olika beroende på var i landskapet vi befinner oss, men det handlar mycket om minskad variation på platsen. TEXT: TOMAS PÄRT & JOHAN WRETENBERG FOTO: JOHAN WRETENBERG 6 VÅR FÅGELVÄRLD 2/27

2 När sånglärkorna ständigt blir färre för varje år som går, när den tidigare vitt spridda storspoven försvinner från hela regioner och när ortolansparven mer eller mindre blivit utdöd i södra Sverige börjar även de mest hårdhudade att fundera. Att fågelpopulationer svänger i antal mellan år är inget konstigt. Vissa år är bra för reproduktion och överlevnad, andra år är rent förskräckliga inga ungar produceras och överlevnaden är låg. Sådana svängningar i tillhör livsvillkoren och vardagen. Men ett ständigt helvete är ovanligt och har oftast någon annan orsak än väder, vind och allmän otur. Det senast utmålade eländet för många fågelpopulationer har nu blivit västra Europas jordbrukslandskap. I England, där detta uppmärksammats mest, har man till och med talat om en andra tyst vår, en som är tystare än den Rachel Carson siade om på 196-talet. Framför allt engelsmännen har satsat enorma forskningsresurser på att reda ut orsakerna till utarmningen av odlingslandskapets fågelfauna under The British Trust for Ornithology (BTO) och The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) regi. Idag är man rörande överens om att den huvudsakliga orsaken är jordbrukets intensifiering och effektivisering (Aebischer m.fl. 2; Newton 24; Vickery m.fl. 24). Detta har nu sagts så många gånger att det nästan blivit ett mantra för jordbruksekologer. Men vad innebär intensifiering och hur är den kopplad till olika arters försvinnande i odlingslandskapet? Förresten, är det alltid ett helvete? Finns inga vinnare och inga fågelparadis? Kanske är situationen bättre i Sverige som trots allt har ett mycket mer varierat jordbrukslandskap än det vi ser i de intensivt brukade delarna av England, Holland och Frankrike? Med dessa och många fler frågor i bagaget startade vi ett omfattande projekt. Fyra spännande år har gått, och det är med andra ord dags för slutrapportering. envist räknat fåglar på sin rutt under mer än tio år. Ni få, som inventerat samma rutt i 25 år, ska veta att era data har varit analysens stadiga ryggrad. Utan denna ryggrad hade vi inte kunnat finna det vi fann om långtidstrender. Snabbt insåg vi att våra planer på att detaljanalysera förändringar i individantal i varje punkt i varje rutt i förhållande till landskapsstruktur fick läggas på is. Tyvärr saknades ofta exakta kartor på var punkterna eller rutterna låg. Dessutom var antalet observationer per punkt alltför få och för starkt påverkade av olika slumpfaktorer för att kunna analyseras. En göktyta som har ett revir inom en punkt kan av ren slump vara tyst just när inventeraren står och räknar under sina fem minuter. Eftersom en punktrutt görs endast en gång per vår, är denna slumpeffekt stor på punktnivå. Nå skam den som ger sig. Vi valde i stället att göra analysen lite mer grovkorning, vi summerade alla observationer inom varje rutt (en rutt består av 2 inventeringspunkter). FOTO: JOHN LARSEN Våra huvudfrågor var ganska enkla: 1. Går det generellt bättre för jordbruksfåglar i Sverige än i England? 2. Är våra minskningar kopplade till jordbrukets intensifiering på nationell nivå? 3. Är minskningarna störst i de mest intensivt brukade regionerna i Sverige? 4. Gynnas alltid fåglarna av en hög andel vall, träda och bete på åkermark (dvs. av lågintensivt jordbruk)? DUGER HÄCKFÅGELTAXERINGEN FÖR ANALYS? Först ville vi undersöka om data från vår svenska häckfågeltaxering skulle kunna användas på samma sätt som de engelska Breeding Bird Survey och Common Birds Census för att uppskatta populationsförändringar i förhållande till jordbruksförändringar. Ibland visar det sig nämligen, att även om datamaterialet är stort, så håller det inte för mer än att bara visa på grova trender över tid. Det var med stor spänning vi kontaktade Åke Lindström och Sören Svensson vid Ekologiska institutionen, Lunds universitet, för hjälp med data. På föredömligt sätt fick vi databasen för alla punktinventeringar, och Åke och Sören kom vidare att stå som medförfattare på våra två första undersökningar. Här vill vi passa på att tacka alla inventerare som gjort jobbet i fält. Speciellt vill vi tacka de som Går det bättre för tofsviporna och andra jordbruksfåglar i Sverige än i de intensivt brukade markerna i England? Svaret är nej! VÅR FÅGELVÄRLD 2/27 7

3 För att få en mer detaljerad kunskap om hur markanvändning kan tänkas påverka odlingslandskapets fågelfauna, kontaktade vi Åke Berg på Centrum för Biologisk Mångfald i Uppsala. Det vill säga vi gick tio meter i korridoren och knackade på. Åke hade gjort en omfattande punktinventering i en gradient från öppen slätt till småbrutet jordbruk i skogslandskap i Mälardalen under Eftersom han också detaljkarterat markanvändning och biotoper inom dessa punkter, beslöt vi alla tre att återinventera samtliga punkter tio år senare, dvs. 24. Totalt återinventerade vi 248 punkter fem gånger från slutet av april till slutet av juni. Alla individer som visade något häckningskriterium (sång, i par, matning etc.) räknades. EM I FÅGELTRENDER: SVERIGE ENGLAND = OAVGJORT Engelsmännen har länge hävdat att deras jordbruk är ett av de mest intensiva i hela Europa och att jordbrukets förändring under de senaste 3 åren har varit större än i många andra europeiska länder. Om jordbrukets intensifiering ensam är boven i dramat var förvänt- FOTO: JENS MORIN ningarna om fågelpopulationers trender enkel häckande arter som sånglärkor, tofsvipor, hämplingar, storspovar, gråsparvar och gulsparvar, och andra arter som är starkt knutna till jordbrukslandskapet, borde minska mer i England än i Sverige. Men till vår förvåning var många arters minskningar lika stora i båda länderna, trots att jordbrukets intensifiering sett i nationell statistik var betydligt blygsammare i Sverige än i England. Storspov, skogsduva, göktyta, sånglärka, stenskvätta, gråsparv och hämpling mer än halverade sina populationsstorlekar i de svenska jordbrukslandskapen mellan 1976 och 21 (se Tabell 1). Återigen blev vi besvikna på ett oavgjort resultat mot England. Vi brukar ju vinna (åtminstone i fotboll) och denna gång hade vi allt. Till exempel större variation i landskapstyper, mer småskaligt jordbruk, tydligt lägre användning av pesticider och konstgödsel och lägre proportion höstsådda grödor, dvs. allt sådant som engelska studier visat vara fördelaktigt för många av odlingslandskapets fåglar. Bland annat har ökningen av proportionen höstvete i England Tabell 1. Populationsförändring i procent för 21 olika arter i Sverige. Totalt analyserades 355 olika rutter belägna söder om latitud 61. Som jämförelse har vi tagit med motsvarande förändringar från England. Data från engelska trender är hämtade från Crick m.fl. (24). Art 1 Antal % populations- % populationsrutter förändring i förändring i Sverige England Tofsvipa Storspov Ringduva Skogsduva Göktyta Utdöd Sånglärka Ladusvala Sädesärla Buskskvätta * Stenskvätta * Törnsångare Törnskata Utdöd Stare Skata Kaja Kråka Pilfink Gråsparv Grönfink Hämpling Gulsparv Storspovspopulationen mer än halverades i de svenska jordbruksmarkerna mellan 1976 och 21! 1 Arter i fet stil har en statistiskt fastställd minskning (P <.5). Arter med kursiv stil har klassats som jordbruksspecialister, dvs. arter som har sin huvuddel av populationen knuten till jordbruksmark. 2 Tillgänglig data från England var perioden (Crick m.fl. 24). * Data finns ej för perioden. 8 VÅR FÅGELVÄRLD 2/27

4 FOTO: ULRIK BRUUN FOTO: P-G BENTZ FOTO: JOHN LARSEN 3 25 Sånglärka (England) 25 2 Hämpling (England) 25 2 Gulsparv (England) Sånglärka (Sverige) Hämpling (Sverige) 12 1 Gulsparv (Sverige) Figur 1. Populationstrender för sånglärka, hämpling och gulsparv i England (övre raden) och Sverige (undre raden). Data från BTO:s hemsida ( och från Wretenberg m.fl. 26. ansetts vara orsaken till flera arters minskningar, som t.ex. tofsvipa, sånglärka, och häcksparv. Men visst hade Sverige sina svaga sidor också. Vissa delar av Sveriges slättbygder brukas nog minst lika intensivt som i England, men i sin helhet borde det ha varit en enkel match. Mätt i skillnader i jordbruk och landskap borde det svenska landskapet varit ett vinnande koncept för odlingslandskapets fåglar, åtminstone om man ska tro de studier som tidigare gjorts i England och som visat på negativa effekter av dessa faktorer. Men några arter tycks hålla ställningarna hyfsat, som till exempel ladusvala, törnsångare, kaja, skata och grönfink. I England ökade även skogsduva, något som den också tycks börja göra i Sverige under 2-talet. En annan intressant art är pilfinken som nästan helt försvunnit i England och endast visar en svagare minskning i Sverige. Ett annat märkligt resultat var att flera arter uppvisade inte bara liknande genomsnittliga minskningar över de senaste 25 åren, de visade på otäckt lika tidsmässiga mönster med starka minskningarna omväxlande med stabila nivåer och åter minskningar Till exempel minskade sånglärka och hämpling (Fig. 1) kraftigt under 197-talet och första hälften av 8-talet för att sedan stabiliseras på en lägre nivå fram till mitten av 9-talet för att därefter åter minska fram till idag i både Sverige och England. Jämför graferna i Figur 1 de är ju slående lika! Likaså gulsparv visade på likheter, med populationsminskningar som framför allt började i båda länderna under 8-talets andra hälft. Och det finns fler arter som visar på samma tidsmässiga minskningar, t.ex. storspov och gråsparv. GEMENSAM VINTERSEMESTER ELLER POLARISERAT JORDBRUK? Varför svenska och engelska populationstrender uppvisar sådan likhet kan tyvärr inte häckfågeltaxeringens data svara på. För det krävs VÅR FÅGELVÄRLD 2/27 9

5 FOTO: BJÖRN MALMHAGEN En plöjd åker i skogsbygden är nästan lika ovanlig som en ortolansparv på Östgötaslätten! det specifika studier på demografi (reproduktion och överlevnad) i förhållande till markanvändning och brukningsmetoder. Då vi vet för lite om de flesta arters populationsekologi och dynamik, kan vi inte komma med annat än gissningar till orsakerna. För vissa arter kan en tänkbar förklaring vara att svenska och engelska populationer delar övervintringsområde och att det orsakar lika starka minskningar och en tidsmässig synkroni i trend. Att just kortdistansflyttande arter (t.ex. sånglärka och hämpling), med delvis gemensamt övervintringsområde i sydvästra Europas intensivt brukade landskap, uppvisar de största likheterna i populationstrender talar lite för denna förklaring. Men gråsparvarna och gulsparvarna då, de flyttar ju inte men visar ändå stor synkroni i trend mellan länder. En annan förklaring kan därför vara polariseringen av det svenska jordbruket intensivare storjordbruk i slättbygder och nedlagda småjordbruk i skogsbygder. På de bördiga slätterna har jordbruket intensifierats i samma takt som i England, men i det mer småskaliga jordbruket i södra och mellersta Sveriges skogsbygder är utvecklingen den motsatta. Gårdar läggs ned eller så övergår många bönder till ett mer extensivt brukande med trädor och vallar. Åk runt i era småskaliga skogsdominerade jordbrukslandskap och se själv en plöjd åker är nästan lika ovanlig som en ortolansparv på Östgötaslätten! Om både intensifiering i slättbygd och extensifiering i skogsbygd ger en liknande negativ effekt, skulle populationstrenderna kunna bli lika mellan England och Sverige. När allt handlar om rationell ekonomi och lönsamhet, går dessa två polariserande processer ofta hand i hand vilket också skulle förklara de tidsmässiga likheter i populationstrender mellan länderna. Vi fann stöd för båda förklaringarna. Av de sju arter vi analyserade noggrant med hjälp av regionla trender (se Fig. 2), minskade fyra Mosaiklandskap -,5-1 -1,5-2 -2,5-3 -3,5 Tofsvipa -,5-1 -1,5-2 -2,5-3 -3,5-4 -4,5-5 Sånglärka Slättbygder Skogsbygder Hämpling Gråsparv Fig. 2. Indelning av södra Sverige i tre olika typer av jordbrukslandskap (efter Statistiska centralbyråns indelning) och den årliga minskningen av sånglärka, tofsvipa, hämpling och gråsparv i respektive landskap. 1 VÅR FÅGELVÄRLD 2/27

6 arter, tofsvipa, sånglärka gråsparv och hämpling, mest på de stora slätterna och i skogsbygdernas jordbrukslandskap (Fig. 2). Bilden var inte lika tydlig för de andra tre arterna. Till exempel stare och gulsparv minskade mest i Svealands och Götalands mosaiklandskap, medan pilfinkens trender var mer lika mellan regionerna. Även om häckfågeltaxeringens data inte var entydig, tyckte vi ändå se tydliga negativa trender i skogsbygdernas landskap hos de arter som är mest knutna till åkerlandskapet. Samtidigt såg vi en tydlig tidsmässig likhet i populationstrender mellan olika landskap och regioner i Sverige för främst kortdistansflyttande fåglar något som stöder vår idé om gemensamma vinterförhållanden. LANDSKAPSEFFEKTER OCH FÖRÄNDRAT JORDBRUK Att nedlagt jordbruk ersatt av skogsplantering missgynnar odlingslandskapets fågelfauna gör väl ingen överraskad, men vilken effekt har lågintensiv odling? I England och andra länder har det länge hävdats att den lågintensiva odlingen (vall, träda), som idag karaktäriserar småjordbruken i Sverige, faktiskt skulle gynna fågelfaunan. Trots det såg vi tydliga minskningar i våra skogsbygder, där det småskaliga lågintensiva jordbruket är vanligast. Alltså: hög tid att bege sig ut i markerna och själv se vad som händer med fågelfaunan om markanvändning förändras. Det var dags för vår repeterade punktinventering i landskapsgradienten mellan öppen slätt och skogsbygd i Mälardalen. I den studien kunde vi ju direkt koppla förändrad markanvändning till förändringar i den lokala fågelfaunan, eftersom landskapet i övrigt hållit sig konstant över tid. Ganska snart fann vi mycket intressanta resultat. En sak var säker, markanvändningen hade förändrats drastiskt över hela området mellan 1994 och 24. Lågintensiv markanvändning (långtidsträdor, åkervallar och åkerbeten) var mycket vanligare 1994 än tio år senare, medan arealen höstvete ökat rejält till 24. Dessa skillnader förklaras enklast av Sveriges medlemskap i EU 1995 med ny jordbrukspolitik som följd, något vi återkommer till senare. Totalt fann vi 41 arter, som vi ansåg vara delvis knutna till odlingslandskapet, men många arter var för ovanliga för att kunna analyseras på artnivå. Så även om kornknarrar, vaktlar, kärrsångare, busksångare och ortolansparv förgyllde morgonen för inventerarna, fick vi finna oss i att lämna dessa utanför analysbordet. Ortolansparven var speciellt tråkig att utesluta eftersom vi sett minst 15 par under 1994 och hoppades därför att få ett analyserbart material även 24. Men liksom på många andra ställen i Sverige lever ortolansparven otäckt nära dödens brant, endast ett par noterades under 24. Hälften av de 16 vanligaste arterna som vi analyserade minskade tydligt under denna tioårsperiod, och i stora drag var det samma arter som vi sett minska i häckfågeltaxeringen. Sånglärkans snabba minskning de senaste åren förtjänar ett extra omnämnande här. År 1994 noterades arten på 27 av dom totalt 248 inventringspunkterna, tio år senare fanns det sånglärkor på 173 av punkterna. En relativt blygsam minskning kan tyckas, men mätt i antalet revir så var minskningen katastrofal, från 644 sjungande hannar 1994 till endast 367 år 24, en minskning på 43% på tio år! Inte undra på att sånglärkan nu är rödlistad. Generellt visade analyserna att de olika arternas antalsförändringar var oerhört variabla i förhållande till en förändrad markanvändning. Medan t.ex. staren främst gynnades på inventeringspunkter där mängden vallar, åkerbeten och långtidsträdor ökade, var andra arter mer kopplade till andra förändringar i markanvändning. När man tänker efter är det inte så konstigt alla arter har sina lite speciella krav på livsmiljö. Därför tog vi med alla arter och tittade på förändring i lokal artrikedom (dvs. skillnaden i det totala antalet arter inom varje inventeringspunkt) eftersom även små förändringar för varje art på så sätt summeras och blir lite tydligare. Våra små guldkorn fick med andra ord vara med igen, och nu blev det riktigt intressant. Generellt så minskade antalet observerade arter per punkt mellan 1994 och 24 (i genomsnitt sågs 6,4 arter 1994 mot 5,6 arter 24). Vidare såg vi tydligt hur en förändrad markanvändning också förändrade den lokala artrikedomen. Generellt verkade det som om en ökad lågintensiv markanvänding (dvs. ökad mängd av trädor, vallar, bete på åkermark och energiskogar) tycktes reducera minskningar eller till och med öka artrikedomen. Men artrikedomen minskade mer i skogs- än i slätt- och mellanbygder, och när vi tog hänsyn till både landskapstyp och markanvändning visade det sig att allt beror på i vilket landskap vi studerar vårt fågelsamhälle. De största minskningarna i lokal artrikedom sågs i slättområden med en intensifierad markanvändning (dvs. i punkter där arealen höst- och vårsådd ökade på bekostnad av trädor, vallar, bete på åkermark och energiskogar) men också i skogsbygder där arealen lågin- FOTO: JOHAN WRETENBERG Störst minskning i lokal artrikedom sågs i slättområden med intensifierad markanvändning. Storskaligt jordbruk strax utanför Uppsala. VÅR FÅGELVÄRLD 2/27 11

7 tensiva grödor ökade på bekostnad av sädesfält. Med andra ord, att öka arealen lågintensiva grödor är endast fördelaktigt i landskap där ett intensivt jordbruk dominerar, medan fågelfaunan i redan lågintensivt brukade landskap i stället gynnas av en ökad spannmålsodling. En förklaring kan vara att många arter har just olika krav på livsmiljö och att variabla landskap också ger en artrik fågelfauna. En träda på en intensivt brukad slätt kan ha en helt annan effekt än en motsvarande träda i en lågintensivt brukad skogsbygd. Faktum är att vi just fann ett sådant resultat för långtidsträdors effekt på lokal artrikedom. Visst låter allt detta spännande! TRENDER, POLITIK OCH OBEGRIPLIGHETER Man kan ju tro att en hämpling inte bryr sig om jordbrukspolitik, men enligt våra resultat borde de och flera andra arter göra det. Fram till 1986 handlade europeisk jordbrukspolitik mest om att öka produktion och att rationalisera jordbruket. På grund av överproduktion under mitten av 8-talet ställdes foten på bromsen och en stor del av produktionen lades i träda i den så kallade omställning 9. När vi sedan gick med i EU, hamnade vi under en gemensam ny jordbrukspolitik och återigen kom produktion och ökad lönsamhet i fokus. Fascinerande nog visar det sig att flera arter visar en direkt respons till dessa politiska skiften. Sånglärka, hämpling, tofsvipa och till viss del stare visar på ett tydligt trendbrott under omställningen. Hämplingen och tofsvipan till och med ökar i antal under den perioden. Kanske det beror på den minskade störningen (en stor del av marken låg i träda) och på en ökad mängd föda för arter som drar nytta av den ökade mängden trädor. Efter EU-inträdet började flera av dessa populationer åter minska igen. Jordbrukspolitik påverkar inte bara lantbrukare, den påverkar också fågelfaunan. Vi tycker att det känns lovande för framtida bevarandearbete det är alltså inte omöjligt att ändra negativa trender, även om vi inte helt förstår alla orsaker till varför arter minskar! FOTO: JOHN LARSEN Staren gynnades av omställning VÅR FÅGELVÄRLD 2/27 FOTO: ULRIK BRUUN Törnskator och andra fågelarter begränsas åtminstone delvis av andra faktorer i det småskaliga odlingslandskapet än i intensivt odlade slättbygder. Men naturligtvis finns undantag. För andra arter famlar vi fortfarande i mörker. Ta pilfinkens kräftgång i England och se hur den fortfarande tycks hålla ställningarna i Sverige. Ta även gråsparv och till en viss del grönfink som ju faktiskt i stort är stannfåglar och inte visar på samma tydliga samband mellan jordbruksproduktion och populationstrender. Varför avviker dessa arter? En möjlighet är att de är vanliga fågelbordsgäster under vintern eller att de har stora delar av sin population i andra miljöer än odlingslandskapet och kanske därför inte är lika starkt beroende av jordbruklandskapets förändring. Här finns med andra ord massor att göra för den vetgirige! BEVARANDET AV ODLINGSLANDSKAPETS MÅNGFALD EN FRÅGA OM POLITIK, LANDSKAP OCH LÄNDER Våra undersökningar har egentligen inte gått till botten med orsakerna till varför olika arter minskar olika mycket, men vi tycker ändå att vi funnit matnyttigheter som kan vara av stor betydelse för bevarandearbetet av odlingslandskapets fågelfauna. Våra resultat visar tydligt att naturvårdsinriktade åtgärder för att vända olika arters negativa populationstrender varierar mellan arter, och vi lär därför inte hitta ett generellt vinnande naturvårdskoncept som fungerar för alla arter i alla typer av landskap. Vidare visar vi att orsakerna till populationskrascher i många fall skiljer sig mellan länder och det är därför en fara med att allt för snabbt tillämpa resultat från det så välstuderade odlingslandskapet i England. Det kan mycket väl vara andra orsaker än intensivt jordbruk som är flaskhalsen för många arter i Sverige. Och inte nog med det, vi måste t.o.m. börja leta efter olika orsaker beroende på var i Sverige vi befinner. Sånglärkor, gulsparvar, tofsvipor, törnskator och många andra arter begränsas av vissa faktorer i det småskaliga odlingslandskapet i Småland och delvis andra den intensivt odlade Västgötaslätten. Vi har långt kvar innan vi fullt ut förstår många arters snabba

8 minskningar i Sverige, men problem är ju till för att lösas! Så vad är nästa steg? En viktig pusselbit skulle vara att få mer kunskap om arters demografi, (dvs. antal födda ungar per år och hur stor del av en arts population som dör varje år). Om vi har den kunskapen för olika arter i olika typer av landskap och regioner i Sverige, blir det lättare att ställa rätt diagnos och göra korrekta riktade naturvårdsinsatser, t.ex. genom regionala miljöstöd. Men innan dess törs vi nog påstå att en klok strategi är att satsa på mer variabla odlingslandskap. Det innebär att stödet bör gå till olika åtgärder beroende på jordbruksregion och landskap. Enkelt uttryck: ge stöd åt lågintensivt jordbruk på de stora slätterna och till spannmålsodling i det småskaliga skogsbygdernas odlingslandskap. Då kanske vi vinner den tid som behövs för att lära oss ännu mer om hur vi ska bevara odlingslandskapets fågelfauna på bästa möjliga sätt och i samförstånd med jordbrukarna som trots allt är navet i hjulet som snurrar. Tack till XX för läsning av tidigare versioner. Ekonomisk stöd för våra studier har givits av Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggander), Elis Wides fond (SOF) och stiftelsen Oscar och Lilli Lamms minne. Litteratur Aebischer, N.J., Evans, A.D., Grice, P.V. & Vickery, J.A., eds. (2). Ecology and Conservation of Lowland Farmland Birds. British Ornithologists Union, Tring. Crick, H.Q.P., Marchant, J.H., Noble, D.G., Baillie, S.R., Balmer, D.E., Beaven, L.P., Coombes, R.H., Downie, I.S., Freeman, S.N., Joys, A.C., Leech, D.I., Raven, M.J., Robinson, R.A. & Thewlis, R.M. (24). Breeding Birds in the Wider Countryside: their conservation status 23. BTO Research Report No BTO, Thetford; (accessed 5-Dec-26). Newton, I. (24). The recent declines of farmland bird populations in Britain: an appraisal of causal factors and conservation actions. Ibis, 146, Vickery, J.A., Evans, A., Grice, P., Brand-Hardy, R. & Aebischer, N.A., eds. (24). Ecology and Conservation of Lowland Farmland Birds II: The Road to Recovery. Ibis, 146 (suppl. 2). Wretenberg, J., Lindström, Å., Svensson, S., Tierfelder, T. & Pärt, T. (26). Population trends of farmland birds in Sweden and England: similar trends but different patterns of agricultural intensification. Journal of Applied Ecology, 43, Wretenberg, J. (26). The Decline of Farmland Birds in Sweden. Doktorsavhandling, Sveriges Lantbruksuniversitet, nr 26: tomas.part@nvb.slu.se johan.wretenberg@nvb.slu.se Inst. för naturvårdssbiologi, SLU, Box 72, 757 Uppsala FOTO: JOHAN WRETENBERG Mer lågintensiva grödor skulle gynna många fågelarter i intensivt brukade slättbygder. Här syns bete på åkermark vid Linnés Hammarby på Uppsalaslätten. VÅR FÅGELVÄRLD 2/27 13