Föreliggande berättelse har af Landtdagen i afseende å förberedande handläggning remitterats till Lagutskottet.

Transkript

1 907. U. B. Lagutskottets betänkande N:o 6 i anledning af Prokuratorns i Kejserliga Senaten för Finland till Finlands Landtdag afgifna berättelse om lagskipningen och lagarnas handhafvande i landet. Föreliggande berättelse har af Landtdagen i afseende å förberedande handläggning remitterats till Lagutskottet. Jämlikt 56 i det för Kejserliga Senaten den 13 september 1892 utfärdade reglemente äger Prokuratorn i Senaten vid hvarje landtdag, Finlands Ständer till kännedom, afgifva berättelse om lagskipningen och lagarnas handhafvande i öfrigt under den sedan föregående ständermöte förflutna tid. Dä detta stadgande blef upphäfdt genom förordningen af den 8 september 1902, angående ändring i särskilda delar af sagda reglemente, hvilken förordning numera i sin tur upphört att gälla, afgafs icke till års landtdag någon prokuratorsberättelse; och då den till föregående landtdag år 1900 afgifna berättelsen omfattade åren , har Prokuratorn ansett att nu föreliggande berättelse bör omfatta perioden Enär Ständerna vid 1897 och 1900 års landtdagar gjort anmärkning därom, att de till sagda års landtdagar afgifna prokuratorsberättelserna icke inne- Lagutakottets betänkande N\o 6.

2 U. B. höllo sådan statistik om domstolarnas verksamhet, som meddelats i de till föregående landtdagar afgifna berättelserna, har Prokuratorn ansett nödigt utsträcka den i föreliggande berättelse intagna judiciella statistiken intill år 1891, som är det sista år, för hvilket domstolsstatistik i prokuratorsberättelserna upptagits. Uti inledningen till berättelsen framhåller Prokuratorn, huruledes verkningarna af det regeringssystem, som under största delen af den tidsperiod berättelsen omfattar varit rådande i Finland, framträdt mycket tydligt äfven på rättskipningens gebit. I administrativ väg utfärdade författningar, hvilka hörde till den allmänna lagstiftningens område och delvis äfven innehöllo stadganden, som åsyftade att ändra grundlag, tillämpades af vissa domstolar, isynnerhet vid de efter olagligt afskedande af ledamöter rekonstruerade öfverrätterna äfvensom inom åtskilliga förvaltningsgrenar. I afsaknad af nödigt material har Prokuratorn icke framställt statistiska uppgifter om antalet och beskaffenheten af de olika fall, i hvilka domstolarna och andra myndigheter ställt sig författningar af förenämndt slag till efterrättelse. Prokuratorn har icke heller ansett nödigt beröra den ståndpunkt, på hvilken landets myndigheter och synnerligast prokuratorsämbetets innehafvare ställt sig med afseende å lagarnas handhafvande. Men då de aktstycken, hvilka under ifrågavarande tid tillkommit i prokuratorsämbetet ej oväsendtligen belysa hithörande förhållanden, finnas de mest betydande bland dessa aktstycken återgifna i en skild afdelning af berättelsen. En del af ifrågavarande aktstycken har tillkommit medan Prokuratorn Söderhjelm och Prokuratorsadjointen Hornborg omhänderhade prokuratorsämbetet; största delen under Prokuratorn Johnssons tid samt andra under de tider tjänstförättande Prokuratorerne Forsell, Åkerman och Gröndahl förestått ämbetet.

3 Prokuratorns berättelse. 3 Lagens rättskraft såsom rättesnöre för samhällets medlemmar stöder sig därpå, att den tillkommit i grundlagsenlig ordning. En i strid mot grundlag tillkommen lag är sålunda icke rättsligen bindande; en dylik lag bör icke af myndigheterna tillämpas och den enskilda medborgaren är icke förpliktad att åtlyda densamma. Denna allmänt erkända grundprincip finnes visserligen icke hos oss uttryckligt uttalad i något grundlagsbud, men framgår likväl tydligt ur gällande lagstiftning. Sålunda yttra Ständerna i bekräftelsen af Regeringsformen: wvi skole ock efter Yår trohets-eds plikt och thenna Begerings-Form Hans Kongl. Maj:t rätta lydno hålla allan rätt hålinan Hans och Varom, som trogne Män och undersåter ägnar och bör". Om monarken vare sig i något enskildt fall eller i form af allmänna påbud utfärdar förordnanden, som strida emot den rätt honom enligt grundlag tillkommer, har han öfverskridit gränsen för sin lagliga befogenhet, och sådana förordnanden äro alltså icke giltiga. Af denna grundsats följer bland annat, att domaren, hvilken äger döma,,enligt lag och laga stadgar", 'är uti det till hans behandling öfverlämnade fallet såväl berättigad som förpliktigad att pröfva huruvida det till efterrättelse utfärdade rättsbudet äger lagens bindande kraft. Det som sagts om domaren gäller jämväl andra statens myndigheter, hvilka utöfva själfständig verksamhet. Omförmälda pröfningsrätt tillkommer i ännu vidsträcktare grad landets prokurator, lagarnas högsta väktare. I 15 Regeringsformen utsäges uttryckligen:,,konungens ombudsmän och Fiscaler skola ej förrätta sine embeten med förolämpande och egennytta; Och när thet befinnes, tå stånde the therföre til laga ansvar; hvaröfver Justitiae-Cantzleren bör hafva ett vaksamt öga, hvilken ock åligger ät hafva inseende, huru lag och Förordningar^ efterlefves och therom till Kongl. Maj:t göra berättelse." Då den för prokuratorn den 31 januari (12 februari) 1812 utfärdade instruktionen på honom Lagutskottets betänkande N:o 6-

4 U. B. öfverflyttat justitiekanslerns nyssnämnda åligganden, så inskränker sig icke hans pröfningsrätt allenast till enskilda fall, utan äger han en allmän rätt att pröfva giltigheten af utfärdade lagar. I prokuratorns skyldighet att till monarken afgifva berättelse om lagskipningen innefattas naturligtvis äfven, att han i enskilda fall, där anledning förekommer, bör ingå med en af omständigheterna påkallad anmälan till Kejsaren och Storfursten. Men häraf följer äfven ovädersägligen att prokuratorn äger, sin tjänsteplikt likmätigt, därest landets monark i grundlagsvidrig ordning vidtager någon regeringshandling, för monarken anmäla om den skedda rättskränkningen och vaka däröfver, att landets myndigheter icke tillämpa ett sålunda tillkommet förfogande. Betydelsen af denna prokuratorns ämbetsplikt framträder så mycket starkare, då såsom under nu ifrågavarande period var fallet en afsiktlig sträfvan att olagligen förändra hela landets rättsordning gjorde sig skönjbar. Då man ur denna synpunkt bedömer de ämbetsåtgärder, hvilka under de förgångna ofärdsåren vidtagits af vissa innehafvare af prokuratorsembetet och hvilka framgå ur förenämnda till berättelsen fogade aktstycken, är att märka att dessa ämbetsmän icke allenast uraktlåtit att fullgöra sin ofvan antydda skyldighet, utan ock därjämte själfva tillämpat i lagstridig ordning tillkomma författningar äfvensom utöfvat påtryckning å landets of riga myndigheter i syfte att förmå dessa att åtlyda berörda förfoganden. Härigenom hafva de gjort sig skyldiga till groft åsidosättande af sin ämbetsplikt. Uti denna fråga har en del af Utskottets ledamöter omfattat en af vikande mening. Enligt mi.loritetens åsikt är uppfattningen, att en i grundlagsvidrig ordning tillkommen lag icke har rättsligt bindande kraft, såsom allmän rättsprincip betraktad åtminstone i vårt land af helt och hållet teoretisk natur och hafva sådana konflikter hos oss icke framträdt förrän under ofärdsåren. Under

5 Prokuratorns berättelse. 5 tidernas lopp har utfärdats en hel mängd administrativa författningar, hvilka ändrat eller upphäft under medverkan af folkrepresentationen tillkomna lagar. Dessa författningar hafva allt ifrån början blifvit följda och efterlefvas fortfarande. Sådana äro t. ex års Kongl. förklaring, som innehåller delvis synnerligen viktiga ändringar i 1734 års lag, och 1848 års landtmäterireglemente, som ändrar Byggningabalken i samma lag. Stode det enhvar öppet, att på grund af eget omdöme af göra, huruvida en författning tillkommit i grundlagsenlig ordning och om författningen alltså bör efterföljas, skulle detta enligt minoritetens åsikt lätteligen kunna framkalla oreda och begreppsförvirring. Isynnerhet hos oss, där gränsen emellan den ekonomiska och den allmänna lagstiftningen är sväfvande, skulle hos en del domstolar den uppfattningen kunna göra sig gällande, att en viss förordning tillkommit i grundlagsenlig ordning, medan andra domstolar åter ansåge att så ej vore fallet. I sådan händelse blefve lagförklaring af nöden. Men då förklaring af en under representationens medverkan tillkommen lag afgifves af landtdagen och monarken gemensamt, medan monarken ensam äger utfärda lagförklaring i fråga, hörande till den administrativa lagstiftningens gebit, samt i förevarande fall meningsskiljaktigheten just rör sig därom, huruvida för lagens tillkomst erfordrats landtdagens medverkan eller icke, så är uppenbart att inan icke ens på denna väg kunde komma ur omförmälda trångmål. En rättsuppfattning, som tillerkänner såväl domstol som den enskilda medborgaren bofogenhet att afgöra om öfverhetliga påbud tillkommit i laga ordning eller ej, kan vid antydt förhållande leda till de mest betänkliga konsekvenser. Förhållandet vore visserligen i någon mån ett annat i händelse regeringen, i uppenbar afsikt att rubba det dittills gällande statsskicket, utfärdar författningar, som ändra under landtdagens medverkan tillkomna la- Xiogutskottets betänkande N:o 6.

6 U. B. gar. Sådana fall låta sig icke bedöma med ledning af allmänna rättsprinciper. Under olika tider och olika förhållanden måste man förfara, och har jämväl förfarit på olika sätt. Det år 1890 i olaglig ordning tillkomna postmanifestet har sålunda allmänt tillämpats. Hvad åter beträffar värnepiikcsförordningen af den 12 juli 1901 samt vissa åren 1902 och 1903 i administrativ väg utfärdade förordningar, så framträdde jämväl härutinnan tvänne olika uppfattningar. A ena sidan påyrkades att de enskilda medborgarna och tjänstemännen skulle gentemot dem intaga en obetingadt afvisande hållning. A andra sidan åter ansåg man att folkets rättsuppfattning nog borde frambäras och upphäfvandet af dessa förordningar fordras, men att det var de inhemska tjänstemännens skyldighet att af ven under dessa brydsamma förhållanden tjäna sitt land och att en hvar i sin stad borde följa sin öfvertygelse därom hvad fosterlandets väl för ögonblicket kräfde. På dessa skäl har äfven minoriteten inom Utskottet varit af den åsikt, att prokuratorernes verksamhet under de abnorma tidsförhållanden, hvilka då voro i landet rådande, icke borde bedömas ur den synpunkt, som af Utskottets flertal i princip omfattats. Såvidt förenämnda till berättelsen fogade aktstycken utvisa, har innehafvarenas af prokuratorsämbetet verksamhet, som ofvan blifvit ur olika synpunkter bedömdt, enligt pluralitetens inom Utskottet åsikt icke gifvit anledning till anmärkningar förrän efter det Prokuratora Johnsson tillträdt ämbetet. Största delen af de aktstycken, som hänföra sig till hans ämbetstid, innefatta åtgärder, åsyftande genomförandet af den i lagstridig ordning utfärdade värnepliktsförordningen af den 12 juli Sålunda meddelas domkapitlen till kännedom, att särskilda prästmän vägrat att från predikstol uppläsa sagda lag (ex. sidd. 40, 41, 43, 45, 47, 58), och förklarar Prokuratorn att dessa

7 Prokuratorns berättelse. 7 prästmän härigenom gjort sig skyldiga till det i 160 mom. <; kyrkolagen omförmälda gröfre embetsfel (sidd. 50, 51, 52). Likaledes.iafva vederbörande anbefallts att vidtaga åtgärder gentemot vissa kommunala myndigheter och prästmän, hvilka vägrat att fullgöra särskilda å dem enligt förordningen ankommande åligganden (sidd. 57, 83, 86, se äfven 90). I en till Generalguvernören öfver landet stäld promemoria, föreslår Prokuratorn, hvars yttrande infordrats med anledning däraf att vissa kommuner vägrat att välja ledamöter i den förstärkta uppbådsnämnden, att sådana kommuner skulle föreläggas viten till sådana belopp, som kunde vara af vitets ändamål betingadt (sid. 54). Ytterligare tillhållas vissa stadsfiskaler att åtlyda vederbörande guvernörers befallningar om utförande af åtal emot särskilda personer i anledning däraf att dessa vid rådhusstämmor uppmanat de närvarande att icke välja ledamöter till förstärkt uppbådsnämnd (sidd. 64, 65, 68). I en del af ifrågavarande under Prokuratorn Johnssons tid tillkomna aktstycken har den jämväl i lagstridig ordning tillkomma författningen af den 14 augusti 1902, angående ordningen för väckande af rättsligt åtal emot -tjänstemän för tjänsteförbrytelser tillämpats (sidd. 93, 95, 97, 104, 112, 115, 154, 163), så ock den i enahanda ordning utfärdade förordningen af den 19 juni 1902, angående ryska språkets användande uti expeditioner, som utfärdas af myndigheter i Finland (sid. 112), förordningen af den 2 juli 1900 angående offentliga sammankomster i Storfurstendömet Finland (sidd. 144, 146), reskriptet af den 9 april 1903 angående åtgärder för vidmakthållande i Finland af. den statliga ordningen och det allmänna lugnet (sid. 160) samt förordningen af den 10 november 1903 angående fastställande af instruktion för afdelta gendarmkåren i Finland (sid. 173). Andra aktstycken utgöras af Prokuratorn Johnssons resolutioner å till honom inlämnade skrifter,

8 U. B. innefattande dels klagomål däröfver att tjänsteman utan laga ransakning och dom blifvit från tjänsten skilda (sid. 131), dels anmälan att klaganden blifvit i administrativ väg utvisad från landet eller att vederbörande hållits utan laga skäl häktade (sidd. 120, 134, 135, 140, 141, 142, 179, 183, 184) eller att hos klaganden verkställts olaga husransakning (sidd. 120, 121, 139, 140); i dessa ärenden har Prokuratorn utlåtit sig därhän, att klagomålen icke föranledde någon åtgärd från hans sida. I vissa till landets stadsfiskaler aflåtna skrifvelser meddelas dem till efterrättelse och i afseende å lämnande af nödig handräckning den allerhögsta befallningen att undersökningen i anledning af mordet å Generaladjutanten Bobrikoff komme att fortsättas af polisdepartementet i Kejsaredömet (sid. 171). Af v en ur de aktstycken, som tillkommit under tjänstförrättande Prokuratorerna Forsells och Åkermans tid, framgår att desse i några fall tillämpat ofvannämnda i lagstridig ordning utfärdade författningar (sidd. 123, 125, 126, 189, 190). Utan att gå längre i detaljer, har Utskottet slutligen velat erinra, att af berättelsen icke framgår, det förbemälda innehafvare af prokuratorsämbetet skulle vidtagit någon som hälst åtgärd i anledning af det godtycke och den partiskhet, som under sagda tid så kännbart gjorde sig gällande vid myndigheternas behandling af pressärender. En ingående granskning af det intressanta statistiska material, som till belysande af lagskipningen under ifrågavarande period fogats till föreliggande berättelse, har med afseende å den knappa tid, som stått Utskottet till buds, icke kunnat äga rum. Utskottet har dock trott sig böra Lagutskottets betänkande 2f:c 6.

9 Prokuratorns berättelse. fästa uppmärksamheten å vissa af statistiken belysta anmärkningsvärdare omständigheter. Prokuratorn framhåller att de vid underdomstolarna i landet handlagda tvistemålens antal, påverkadt främst af kategorin fordringsmål, under perioden i fråga undergåttbetydande växlingar, hvilka i sinahufvuddrag sammanfalla med växlingarna i det allmänna ekonomiska lifvet. Sålunda nådde målen sitt högsta antal åren 1893 och , då ekonomiskt betryck var rådande till följd af landet öfvergångna missväxter. Ifall häraf den slutsats kan dragas, att ogynnsamma ekonomiska förhållanden äro egnade att öka antalet tvistemål, torde man alltså kunna emotse, att genom en småningom skeende förbättring af de mindre bemedlade folklagrens ekonomiska läge åtminstone en af de medverkande orsakerna till tvistemålens höga frekvens, hvaröfver hos oss städse klagomål försports och som exempelvis i jämförelse med förhållandena i Sverige är oproportionerligt stor, komme att aflägsnas. Enahanda växlingar som beträffande underrätterna kunna jämväl iakttagas i fråga om antalet hos öfverexekutorerna anhängiggjorda ärenden. Att märka är likväl, att sedan den nya Uts ökningslagen, hvilken i fråga om lagsökningsförfarandet införde en verklig urkundsprocess, trädt i gällande kraft, antalet ifrågavarande ärenden betydligt minskats. Brottmålens antal i häradsrätterna har icke blott relativt utan äfven absolut taget under hela perioden stadigt nedgått. Detta sakförhållande innebär dock icke i och för sig att jämväl kriminaliteten i landet skulle hafva aftagit, då ju alla kriminella mål utan afseende å brottets beskaffenhet betraktats såsom likställda enheter. Brottmålssiffrorna från stadsdomstolarna förete växlingar, motsatta dem, som tidigare antydts ifråga om tvistemålsfrekvensen. Under tider af ekonomiskt betryck kan man nämligen skönja ett betydande nedåtgående i brottsmålens antal. En utredning af orsakerna til detta

10 U. B. beaktansvärda sakförhållande vore af stort intresse, men har Utskottet i afsaknad af nödigt material icke kunnat närmare inlåta sig härpå. Särskildt vore det anledning att ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida en eventuell stegring i konsumtionen af rusdrycker under ekonomiskt gynnsamma tider järn väl utöf var inflytande å brottmålsfrekvensen. I allmänhet borde spörsmålet om alkoholens inverkan på kriminaliteten göras till föremål för en noggrann undersökning. Då landets bristfälliga kriminalstatistik icke lämnar någon säker grund för besvarande af frågan, huruvida kriminaliteten i landet är stadd i tillväxt eller aftagande, har man sökt erhålla utredning härom genom statistisk belysning af vissa gröfre brott. Det är att märka, att antalet för grofva brott sakfälda personer i allmänhet stigit. Af de olika brottkategorierna utvisa förbrytelserna mot annan persons lif, mord och dråp, en gradvis skeende ökning, och faller större delen af dessa brott på landsbygden. En särskildt oroväckande omständighet utgör det förhållande, att antalet unga förbrytare såväl relativt som absolut taget ökats och att jämväl antalet recidivister är i stigande. Med hänsikt till dessa ur social synpunkt betänkliga företeelser har det synts Utskottet oundgänglig en nödvändigt att erforderliga åtgärder ofördröjligen vidtagas till kriminalitetens bekämpande, för så vidt sådant öfverhufvud i lagstiftningsväg kan genomföras; detta så mycket hellre som förarbeten på detta område allaredan föreligga. En särskild uppmärksamhet påkallar det allmänt kända sakförhållandet, att balansen af oafgjorda mål i hofrätterna allt ifrån år 1899 kontinuerligen ökats. Särskildt iögonenfallande är denna stegring beträffande Åbo och Wiborgs hofrätter år 1903, föranledd synbarligen af de i det föregående berörda stora förändringarna inom tjänstemannapersonalen vid bemälde hofrätter, som under sagda och nästföregående år ägde rum och

11 Prokuratorns berättelse. 11 -däraf uppkommen stagnation i ärendenas behandling. I Wasa hofrätt, som i allmänhet mindre berördes af ofärdsårens nedrifningsarbete, hafva göromålen icke heller blifvit så eftersatta som i de båda andra hofrätterna. Men då man tågar i betraktande, att äfven i dessa hofrätter arbetsintensiteten per ledamot under hela ifrågavarande tid har hållit sig konstant samt att äfven antalet ledamöter, oafsedt of vans ägda år, varit i det närmaste lika och år 1905 t. o. m. större än förut, är det uppenbart, att till ifrågakomma resultat i sin mån medverkat äfven andra orsaker, som torde stå att söka i hofrätternas föråldrade och långsamma arbetsmetoder. Enligt Utskottets åsikt är fördenskull önskligt, att erforderliga åtgärder snarligen vidtagas i syfte att förenkla hofrätternas arbetsordning; ty eljes komma, äfven om arbetskrafterna ökas, flere år att förgå innan de af gjorda och anhängiga ärendenas inbördes förhållande i hofrätterna gestaltat sig ens i någon mån tillfredsställande. Ett petitionsförslag, angående bl. a. reform å detta område, har till Landtdagen inlämnats och hänskjutits till Lagutskottets behandling, men har Utskottet likväl på grund af bristande tid icke kunnat skrida till frågans handläggning. Härefter lämnar Prokuratorn en öfversikt af de klagomål, som under åren blifvit hos prokuratorsämbetet anmälda, och framgår af denna öfversikt att antalet sådana klagomål, som icke föranledt åtgärd, anmärkningsvärdt tilltagit, hvilket åter uppenbarligen, Åtminstone till en del, berott på då rådande undantagsförhållanden. Sedermera framlägger Prokuratorn en redogörelse för de under samma tid* emot ämhets- och tjänstemän utförda fiskalska åtal, hvilkas antal af samma orsak förete betydliga växlingar under de olika åren. Öfvergående till en detaljerad behandling af landets kriminalstatistik framhåller Prokuratorn, att denna -statistik nu befinner sig i början af sin utveckling och

12 U. B. icke lämnar ett fullt tillfredsställande svar på den ofvan redan berörda frågan om kriminalitetens tillväxt, lika litet som på särskilda andra viktiga spörsmål. Sålunda kunde icke på basen af det till buds stående primärmaterialet enskilda brottsliga individers hela föregående vandel ur kriminell synpunkt sammanställas, och de uppgifter, hvilka gång efter annan om samma person afgifvas, ägde intet samband med hvarandra. Ej heller i fråga om kriminalpolitikens viktigaste spörsmål, återfallsproblemet eller recidivismen, gåfve kriminalstatistiken säkra upplysningar. En i enlighet med modärna principer ordnad kriminalstatistik vore det mest värdefulla medel för utrönandet af ett folks sedlighet och kultur samt bedömandet af rättsvårdens ändamålsenlighet och ett nödvändigt underlag för lösningen af de kriminalpolitiska spörsmålen. Landets kriminalstatistik borde fördenskull reformeras efter föredömet af den moderna utländska statistiken å detta område. Det vore för sådant ändamål nödvändigt att hos oss införa ett straffregistersystem, d. v. s. ett hela landet omfattande enhetligt straffregister, hvari intages en kort beskrifning på den förbrytare, som blifvit ådömd straff, jämte uppgift om brottets beskaffenhet och straff arten. Härvid hade man att välja emellan olika slag af registersystem. Därest straffregistret skulle fullständigt motsvara sitt ändamål, vore det emellertid nödvändigt att de enskilda medlemmar i samhället, med hvilka myndigheterna komma i beröring, kunde i möjligaste mån identifieras. För att uppnå detta borde en lagstiftning rörande släktnamn, hvilken äfven af andra skäl vore nödvändig, med det snaraste fås till stånd. Enhvar medborgare borde förpliktas att använda ett släktnamn, som han endast med iakttagande af vissa bestämda formaliteter finge ombyta. Men icke ens härigenom vunnes garanti för att i hvarje fall få en förbrytare identifierad. Den tilltalade kunde nämligen anlägga falskt namn eller

13 Prokiiratorns berättelse. 13 meddela oriktiga uppgifter om sin person. För att i sådana fall få klarhet angående brottslingens identitet hade man i utlandet begynt använda det s. k. antropometriska identifieringssystemet. Denna metod innebär upptagandet af vissa, hos en fullvuxen människa oföränderliga, men hos olika individer alltid i någon mån varierande mått å benbyggnaden af vensoni de sålunda erhållna signalementens klassificering. Därest den tilltalade tidigare varit föremål för myndigheternas behandling, kan med tillhjälp af de tidigare mätningarna hans identitet fastställas. Såsom komplement till den antropometriska metoden och för att erhålla ytterligare bekräftelse å identiteten hafva särskilda hjälpmedel kommit till användning, såsom brottslingens fotograferande, antecknande af särskilda kännemärken, upptagande af fingeraftryck m. m. Lagutskottet är fullkomligt ense med Prokuratorn däri, att vår kriminalstatistik måste underkastas en reform och anser önskligt att, då förarbeten äfven på detta område allaredan finnas, erforderliga åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas. Uppenbarligen bör då ett för hela landet gemensamt straffregister i främsta rummet fås till stånd; och kunde efter hand åvägabringandet af en lagstiftning rörande släktnamn samt möjligen äfven införandet af ett betryggande identifieringssystem likaledes komma i fråga. Detta vore äfven ur den synpunkt önskvärdt, att härigenom skulle beredas möjlighet för ett samarbete emellan identifieringsmyndigheterna i olika länder för bekämpande af den i tillväxt stadda internationella kriminaliteten. I sammanhang med frågan örn en reformering af vår kriminalstatistik torde äfven böra till pröfning upptagas, huruvida icke denna statistik borde göras mer detaljerad än hvad för närvarande är fallet. Särskildt sådana brott, som hos gärningsmannen röja sjukliga böjelser, såsom sedlighetsbrotten mot minderåriga, borde erhålla en fullständig statistisk belys- LagutsJcottets betänkande N:o 6.

14 U. B. ning. Jämväl borde genom statistiken utredning kunna vinnas därom, huru stor del af målen utförts af allmän åklagare och huru stor del beifrats af målsägande. Efter att härå hafva redogjort för den sida af straffverkställighetssystemet, som inbegripes i den villkorliga frigifningen och härvid med bifogande af statistik ådagalagt, att en jämförelsevis ringa procent villkorligen frigifna återinsatts i straffanstalterna, hvadan sagda system borde anses motsvara sitt ändamål, framhåller Prokuratorn, att det vore skäl att äfven hos oss, på sätt i flere andra länder redan skett, införa jämväl ett annat straffrättsligt institut, som till sina principer har en nära frändskap med den villkorliga frigifningen, nämligen det s. k. villkorliga straffdomsinstitutet. Detta institut, som också vädjar till brottslingens bättre jag, afser en sådan anordning, att i vissa fall straffverkställigheten får enligt domstolens pröfning blifva illkorlig och den dömde sålunda underkastas en pröfvotid under ett antal år. Består han profvet eller med andra ord begår han icke nytt brott, anses det honom ådömda straffet hafva förfallit. I annan händelse bringas detsamma till verkställighet i sammanhang med straffet för det nya brottet. Da den i utlandet vunna erfarenheten visar, att detta system öfverhufvud medfört goda resultat, företrädesvis beträffande sådana unge och tidigare icke afstraffade förbrytare, hvilkas gärning icke föranledts af brottsliga anlag utan fastmer af ogynnsamma yttre förhållanden, torde fullt skäl föreligga för att äfven i Finland införa det villkorliga straffdomsförfarandet. Det vid denna landtdag inlämnade och till Lagutskottet remitterade petionsförslaget angående villkorligt straffdomsförfarande har Utskottet tyvärr icke hunnit behandla. Efter att härå hafva anmärkt, att kontrollen öfver straffverkställigheten såväl beträffande häktade som icke- Lagutskottets betänkande N;o 6.

15 Prokuratoms berättelse. 15 häktade personer i allmänhet är tillfredsställande anordnad, uttalar Prokuratorn att vederbörande myndigheter, för såvidt det kunnat utrönas, icke i nämnvärd mån åsidosatt i detta ämne gällande föreskrifter. Utskottet anser dock nödigt fästa uppmärksamheten vid den omständigheten att, ehuru det åligger myndigheterna att med största skyndsamhet bringa hofrätternas utslag i hemställda mål äfven till andra sakägares än den häktades kännedom, på det att den häktade icke genom oskäligt uppskof med delgifningen, från hvilken besvärstiden räknas, må hinna utstå sitt straff, innan dom å tilläfventyrs skärpt straff i högsta instans fallit, så har erfarenheten likväl ådagalagt, att sådan delgifning icke alltid skett med iakttagande af nödig skyndsamhet. Ofta har delgifningen verkställts först då man med anledning af den häktades besvär till högsta instans infordrat uttrycklig uppgift om tiden, då delgifningen skett. Kontrollen öfver handläggningen af dessa delgifningsärenden synes sålunda icke vara tillräckligt effektiv. Härefter berör Prokuratorn den sida af straffverkställigheten, som omfattar de exekutiva myndigheternas tillvägagående härvid samt resultaten af denna verksamhet; och har Prokuratorn, enär den officiella statistiken icke berör dessa förhållanden, verkställt en särskild statistisk undersökning så vidt angår till fängelsestraff dömda personer, som icke hållas häktade, äfvensom bötfällda. Af denna undersökning framgår, att en anmärkningsvärdt stor procent af såväl till fängelsestraff dömda 'som sarskildt bötfällda personer icke kunnat befordras till undergående af straff, af orsak att deras vistelseort varit för de exekutiva myndigheterna okänd. Detta betänkliga sakförhållande föranledes enligt Prokuratorns åsikt icke af de författningar, som reglera straffverkställigheten och hvilka i hufvudsak synas motsvara sitt ändamål, utan snarare af de svårigheter, som de exeku-

16 U. B. tiva myndigheterna möta vid eftersökande af sakfällda lösdrifvare och. andra personer utan stadigt hemvist. Såsom ett medel för af hjälpande af detta missförhållande nämner Prokuratorn, förutom förbättrade anordningar uti vissa detaljer af ordningsmaktens organisation, åstadkommandet af en ändamålsenligare arbetsordning vid de större rådstufvurätterna i fråga om handläggningen af mindre betydande brottmål samt ett mera summariskt förfarande vid verkställigheten af de i sådana mål afkunnade utslag. Det ligger äfven i öppen dag, att särskildt genom sistantydda åtgärd ett gynnsammare resultat vid traffverkställigheten kunde vinnas. Slutet af berättelsen ägnar Prokuratorn åt frågor, hörande till Strafflagens tillämpning och framhåller därvid, hurusom erfarenheten icke j af vät omdömet, att sagda lag är ett af våra mognaste lagstiftningsverk från senare tider. Samhällsförhållandenas utveckling såväl i hemlandet som annorstädes och den reformrörelse, som i allmänhet framträdt på straffrättens område, har likväl haft till följd, att Strafflagen i enskilda delar redan nu är i behof af revision. I detta sammanhang nämner Prokuratorn en mängd fall, uti hvilka rättstillämpningen till en början visade sig vacklande, men där tolkningen efterhand vunnit stadga och likformighet. Af de spörsmål, i hvilka osäkerhet yppats, anser Utskottet sig böra med några ord beröra dem, i hvilka särskild lagstiftningsåtgärd synes påkallad. Stadgandet i 6 kap. 2 Strafflagen därom, att till högre straff för återfall ej må dömas om den förra handlingen begåtts innan den brottslige fyllt aderton år, har tolkats på olika sätt, i synnerhet i de fall, att domen för den förra handlingen härrör från tiden innan Strafflagen trädfc i gällande

17 Pr okuratorns berättelse. 17 kraft och förbrytaren, ehuru han ej uppnått aderton års ålder, enligt äldre lag ansetts vara kriminellt myndig och förty blifvit dömd för återfall. Då rättstillämpningen i denna fråga ännu under senaste tid visat sig osäker, vore en lagförklaring i saken önskvärd. Ett annat spörsmål af ganska vidsträckt innebörd utgör frågan, huruvida enligt 20 2 punkten i förordningen om Strafflagens införande person får häktas, som skäligen misstankes för brott, hvarå ringare straff än fängelse i två år kan följa. På grund af lagrummets otydliga affattning framgår det icke fullt klart, huruvida med antydda straffmått afses en bestämning om straffminimum eller om, på sätt paragrafen i praxis tolkats, högsta straffet för respektive brott åsyftas. I det förra fallet skulle häktningsrätten inskränkas ända därhän, att rättssäkerhetens kraf blefve trädda för nära; vid den senare tolkningen åter komme lagrummets olika stadganden att stå i strid med hvarandra. Ehuruväl sistnämnda tolkning i praxis vunnit stadga, har Utskottet likväl, alldenstund osäkerhet icke bör få råda på ett område, hvilket så nära som det ifrågavarande berör den personliga friheten, ansett det vara oundgängligen af nöden, att omordade lagrum förtydligas. I sammanhang härmed borde till pröfning upptagas frågan, huruvida stadgandena om häktning i allmänhet motsvara ändamålet eller om de, på sätt inom Utskottet anmärkts, genom sin uttänjelighet lämna rum för godtycke. Förfarandet vid sammanläggning af straff är visserligen icke så inveckladt som under den gamla lagens tid, men kunde, framhåller Prokuratorn, hafva gestaltats ännu enklare. Ense härom, anser Utskottet att det vore skäl att taga under ompröfning, huruvida den i Strafflagen ovillkorligen påbjudna sammanläggningen af straff i hvarje fall är fullt lämplig. Om domstolen har ansett, att ett brott kan försonas med böter, torde den omständigheten, att förbrytaren för andra brott gjort sig förfallen 2

18 U. B. till strängare straff, icke i och för sig utgöra en tillfyllestgörande grund för böternas förvandling till frihetsstraff. I samband härmed borde af seende jämväl fästas vid möjligheten att i samma dom fälla till såväl bötessom frihetsstraff. Straffet skulle då lämpligare kunna afpassas efter respektive brottslingars personliga förhållanden. Vid remissdebatten har bland annat uttalats önskningsmålet att Utskottet ville egna uppmärksamhet åt frågan, huruvida Prokuratorn kunde anses hafva förfarit i ufverensstämmelse med sin tjänsteplikt, då han icke anbefallt vederbörande allmänna åklagare att under åtal ställa de personer, hvilka i Åbo i början af november månad år 1905 under tiden för den s. k. storstrejken föröfvade öfvervåld emot några af Åbo hofrätts dåvarande ledamöter. Denna händelse, som måste beklagas och ogillas, är icke en enstaka företeelse från tiden för storstrejken och bör därför ej heller såsom sådan bedömas. Kändt är ju, att under storstrejken öfverallt i landet öfvervåld föröfvades mot tjänstemän; jämväl andra brott, som hade sitt upphof uti det dåvarande sakläget, blefvo begångna. Landets åklagarmyndighet har med afseende å dessa gärningar ställt sig på den ståndpunkt, att åtal för dem icke borde väckas. Där åtal i sådana fall utförts, har detta, på några få undantag när, skett på målsägandens initiativ. Bedömer man förevarande angelägenhet ur denna synpunkt är det förklarligt, att Prokuratorn icke ansett det ankomma å honom att i detta, mer än i andra fall, hvilka likaledes bragts inför offentligheten, skrida till särskilda åtgärder. Utskottet hyser dock den uppfattning, att ett under allmänt åtal hörande brott bör, utan afseende å de förhållanden, hvarunder

19 Prokuratoms berättelse. 19 det blifvit begånget, icke af statens myndigheter lämnas obeifradt. Ty om ock ofvan berörda tillvägagående understundom, såsom till exempel just beträffande händelserna under storstrejken, bör kunna förstås, så är dock steget därifrån till godtycke icke långt och i hvarje händelse är ett sådant förfaranda egnadt att försvaga aktningen för lagbunden samhällsordning. Domstolens uppgift är sedan att vid utsättande af straffet beakta de säregna förhållanden eller de förmildrande omständigheter, under hvilka det beifrade brottet föröfvats. Hvad förberörda tilldragelse beträffar, bör likväl numera tagas i betraktande, att åtal för denna likasom särskilda andra under storstrejken begångna förbrytelser, jämlikt nådiga manifestet af den 22 juli 1906 icke får äga rum. Enär Utskottet anser att förestående uttalanden, för såvidt de varda af Landtdagen godkända, borde bringas till Prokuratorns kännedom, får Utskottet vördsamt föreslå, att Landtdagen ville jämte underdånig skrifvelse öfversända föreliggande betänkande Ull Hans Kejserliga Majestät med anhållan, att betänkandet måtte till Prolcuratorn of v erlämnas. I handläggningen af detta ärende hafva deltagit ordföranden Söderholm samt ledamöterna Cederberg, Gripenberg, Huotari, K. Hämäläinen, L. Ingman, Jalava, Kannisto, Koivisto, Käpy, M. S. Laine, O. F. Laine, Luoma, Mikkola, Myllylä och Tikkanen samt suppleanterna Rantanen och Ripatti. Helsingfors, den 28 oktober Lagutskottett betänkande N,'o 6.

20 20 « U. B. Reservation. Enär underskrifna icke kunnat förena sig om den kritik, som ingår i betänkandet sidd. 2 4, anhålla vi att få häremot anmäla vår reservation, jämte det vi åberopa minoritetens å sidd. 4 6 återgifna utlåtande. Helsingfors, den 28 oktober Aleksandra Gripenberg". Aleksi Koivisto. K. Myllylä. Lauri Ingman. Aleksi Käpy. Helsingfors Hufvudstadsbladet Nya Tryckeri.