Färgning av alpacka- och fårull med hjälp av några utvalda svampar

Transkript

1 Färgning av alpacka- och fårull med hjälp av några utvalda svampar Experimentellt färgningsarbete utfört med hjälp av tryckkokare Birgitta Ericsson Birgitta Ericsson Ht 2009 Projektarbete Svampkunskap 1 7,5 p och Svamparnas färgämnen 7,5 p Elisabeth Bååth

2 Innehållsförteckning 2 Sammanfattning 4 Inledning 5 Syfte 5 Problemdiskussion 6 Metod 6 Genomförande 7 Tvättning 7 Betning 8 Utrustning till betning 8 Tryckkokare 9 Bakgrund 9 Fakta tryckkokare 9 Färgningsmetoder 9 Processbeskrivning: Traditionell urkokning av svampfärg i kastrull 9 Processbeskrivning: Traditionell svampfärgning 9 Processbeskrivning: Urkokning av svamp i tryckkokare 9 Processbeskrivning: Färgning av ull i tryckkokare 10 Svampar 10 Motaggsvamp Sárcodon squamósus 10 Kännetecken 10 Växtplats 11 Förväxlingssvampar 11 Plockning/rensning/torkning/förvaring 11 Färg/färgning 11 Tilläggsuppgifter 11 Blodspindling Cortinárius sanguíneuas 12 Bakgrund 12 Kännetecken 12 Växtplats 12 Förväxlingsrisk 12 Plockning/rensning/torkning/förvaring 13 Färg/färgning 13 Lysticka Hapalópilus rútilans 13 Generell information om tickor 13 Kännetecken 14 Växtplats 14 Förväxlingssvampar 14 Plockning/rensning/torkning/förvaring 14 Färg/färgning 15 Tilläggsuppgifter 15 Goliatmusseron Tricholóma matsutáke 15 Bakgrund 15 Kännetecken 16 Växtplats 16 Förväxlingssvamp 16 Plockning/rensning/torkning/förvaring 17 2

3 Färg/färgning 17 Tilläggsinformation 17 Sammetsfotad pluggskivling/svartfotad pluggskivling Paxíllus atrotomentósus/ Tapinella atrotometosa 18 Kännetecken 19 Växtplats 19 Förväxlingssvamp 19 Plockning/rensning/torkning/förvaring 19 Färg/färgning 19 Tilläggsinformation 20 Förgiftningsbild 20 Färgning 20 Färgning med Motaggsvamp Sárcodon squamósus 20 Traditionell färgning i kastrull 20 Hypotes 21 Tryckkokare, experiment 1 alpacka 21 Tryckkokare, experiment 2 fårull 21 Tryckkokare, experiment 3 fårull 22 Tryckkokare, experiment 4 fårull 22 Tryckkokare och traditionell färgning i kastrull, experiment 5 alpacka och fårull 23 Hypotes 23 Resultat 24 Färgning med blodspindling Cortinárius sanguíneuas 24 Resultat 25 Färgning med lysticka Hapalópilus rútilans 25 Resultat 26 Färgning med goliatmusseron Tricholóma matsutáke 28 Färgning med sammetsfotad pluggskivling Paxíllus atrotomentósus 29 Traditionell färgning i kastrull 29 Slutsatser och kommentarer 29 Käll- och litteraturförteckning 30 Litteratur 30 Tryckta källor 30 Elektroniska dokument 30 Fotografier 31 Muntlig referens 31 Bilagor 31 Färgprotokoll

4 Sammanfattning Att använda tryckkokare vid färgning av ull går mycket bra. Färgerna blir skarpare, det går snabbare, energiåtgången är lägre och det går lättare att kontrollera giftångorna vid färgning med giftiga svampar. Färgning med tryckkokare innebär att färgresultatet blir starkare än vid traditionell svampfärgning. Däremot så påverkas fårullens fibrer negativt vid de höga temperaturerna som uppstår i samband med färgning i tryckkokare med förhöjt PH-värde. De krymper och blir sköra (oanvändbara). Alpackaullen däremot klarar ett förhöjt PH-värde i tryckkokare. Detta kanske beror på att alpackaullens fibrer inte är lika spretiga som fårullens eller innehåller fett. Dessutom är den tre gånger starkare. Fårull krymper mycket vid användandet av en tryckkokare med temperaturer upp till 120º C. Detta till trots upprätthåller ullen sin form. Alpackaull krymper något. Färgupptagningsförmågan hos alpackaullen är inte lika bra som fårullens men skillnaden är marginell. Kan man förkrympa ull i en tryckkokare för att förhindra senare krympning vid tvättning av ullprodukter? Kanske en fråga att vidare efterforska? Att färga i en tryckkokare är effektivt. Tiden för ett avkok samt två färgningar tar under en timma i en tryckkokare. Detta kan jämföras med traditionell svampfärgning som tar minst 4 timmar för samma procedur. Färgning med goliatmusseron Trichóloma matsutáke ger en svagt gul till gulbrun färgnyans på betat ullgarn. Är denna matsvamp alltför värdefull för att användas till färgsvamp? Motaggsvamp Sárcodon squamósus ger inte alltid förväntat resultat. 4

5 Inledning Tänk så många goda mat- och bra färgningssvampar jag har gått förbi under mina många skogs- och fjällvandringar! I mina hemtrakter, Vemdalen med omnejd, fanns ingen tradition av att plocka mat- eller färgsvampar under min uppväxttid, även om växtfärgning av ullgarn kunde ske utomhus en sommardag. Svampar ansågs endast föda god nog åt djuren som betade i skogen och ett djävulens verktyg. I enstaka fall la man flugsvamp i ett fat med mjölk för att hålla flygfän borta på fäbodvallarna. Detta skulle ändras för cirka tio år sedan i samband med ett möte med en ullintresserad barndomsvän. Hon tog mig till sitt smultronställe som låg bredvid en gammal svampskog för att växtfärga. Svampsås skulle tillagas till älgsteken på kvällen och vi begav oss iväg för att plocka. Vi kom hem med några olika svamparter som sedan tillagades. Onödigt är väl att skriva att jag då blev drabbad av den smittosamma svampsjukan. Jag blev mycket intresserad i att lära mig mer om svamp. Varje sommar och höst tillbringade jag mycket i svampskogar och försökte regelbundet lära mig själv nya svampar. Jag fick även förfrågningar om att hålla svampkurser. Eftersom jag ansåg detta ett alltför stort ansvar för en novis som jag anmälde jag mig till en svampkurs vid Umeå universitet. Under denna kurs fick jag höra om en svampfärgningskurs som skulle hållas sista gången under höstterminen Jag anmälde mig direkt eftersom jag inte ville gå miste om denna möjlighet då jag också har ett stort hantverksintresse och har tidigare växtoch syntetfärgat ull förut. Att färga med svamp, ett miljövänligt färgningsalternativ tilltalade mig och kursen verkade mycket intressant. Eftersom jag för närvarande går två svampkurser vid Umeå universitet hoppas jag kunna fördjupa mina svampkunskaper så att jag maximalt kan nyttja svampbeståndet i mina hemtrakter och använda dem till både mat, färgning och kanske papperstillverkning. Jag tycker också att svampfärgning verkar vara ett spännande och till viss del outforskat område att ta del av. Under svampfärgningskursen på Godsta Gård i Gideå funderade jag hur man skulle kunna förbättra och effektivisera färgningsprocessen då ångorna från färgbaden påverkade mitt välbefinnande. Det kliade i näsan i flera dagar och mina ögon tårades. Vid något tillfälle fick jag även svårt att andas och fick gå utomhus en stund. Då kom jag att tänka på tryckkokare! Eftersom Hjördis Lundmark stod bredvid mig just då ställde jag henne denna dumma fråga. Hon sa att hon ej hunnit prova ännu, men tänkt tanken och köpt en begagnad tryckkokare på loppis. Hon rekommenderade mig att prova. Syfte Med detta arbete hoppas jag införskaffa kunskaper om ett urval av goda matsvampar och goda giftsvampar som är användbara vid färgning av svamp. Jag önskar också kartlägga skillnaden mellan traditionell färgningsmetod och användandet av en tryckkokare. Dessutom som nybliven ägare till alpackor ser jag chansen att kunna utveckla tidigare ullfärgningskunskaper och passa på att experimentera med både alpacka och fårull för att se vilka skillnader som uppträder vid färgningen av de två fibrerna. Jag tycker också att svampfärgning verkar vara ett spännande och till viss del outforskat område att ta del av. I samband med detta hoppas jag även finna svaren på: 5

6 om goliatmusseronen Trichóloma matsutáke avger något färgpigment om det går att färga ullfibrer, dvs. alpacka och vanlig fårull i en tryckkokare om färgningsprocessen kan förkortas vid färgning i en tryckkokare om färgens slutresultat kommer att skilja sig från normal svampfärgningsprocess om ullfibrer förstörs eller förändras i en tryckkokare Problemdiskussion Vad blir konsekvenserna av att använda en tryckkokare för att dra ur svampens färgämnen kontra traditionell svampfärgning i vanlig kastrull? Jag förmodar att vidhäftningsförmågan i svampens färgämne/ämnen ökar vid användning av en tryckkokare eftersom kokningen sker under högt tryck. På grund av detta borde ullen färgmässigt kunna ta upp färgpigmenten bättre och resultera i starkare färger. En annan fördel med att använda tryckkokare är kortare koktider och därmed lägre energiåtgång. Dessutom blir hanteringen av giftångor enklare då det blir minimalt med utsläpp under själva kokningen. När sedan tryckkokarens skal öppnas kan det ske utomhus eller under en köksfläkt på högsta fart. Tovning av ullfibrerna kan vara ett problem vilket skulle kunna vara ett argument för att inte använda en tryckkokare vid färgning. Färgupptagningen kan påverkas av tiden som ullfibrerna ligger i färgbadet då denna varierar något beroende på tiden det tar att värma upp tryckkokaren till arbetstryck. Det tar längre tid att få arbetstryck från en vätsketemperatur av 10 C kontra en vätsketemperatur på 40 C. Om detta har någon praktisk betydelse vet jag inte. Metod Jag kommer att fokusera på ett för mig nytt tillvägagångssätt vid färgning av ull genom att använda en tryckkokare. För att kunna se skillnaden med traditionell svampfärgning och tryckkokning kommer jag att svampfärga enligt bägge metoderna. Alpacka och fårull kommer att användas för att försöka klargöra eventuell skillnad i dessa fibrers färgupptagningsförmåga vid svampfärgning. Ett experimentellt arbete med dokumentation kommer att utföras. Olika redskap och kemikalier kommer att brukas såsom tryckkokare, digitalsvåg, PH-mätare, ammoniak, alun, vinsyra och ättiksprit. Exempel på färgprover av både alpacka och fårull kommer att redovisas. En förutsättning för förståelse av dessa metoder och genomförande av detta arbete kommer att tillskrivas den litteratur jag hittar och/eller människor jag möter. 6

7 Genomförande Tvättning För att få ett bra resultat på betningen och tillika färgningen måste ullen (i detta arbete innebär denna term både fårull och alpackaull om inget annat anges) vara ordentligt tvättad. Ingen smuts eller ullfett får finnas kvar. Är ullen ordentligt tvättad är chansen större att betmedlen och svamparnas färgämnen fäster som de ska. Ull bör dock handskas med varsamhet då detta är ett känsligt material, särskilt vid hastiga temperaturväxlingar. Innan detta projekt skulle genomföras tvättade jag samtliga garner även de naturfärgade, tvåtrådiga, 100-gramsullhärvorna som jag hade köpt av Anki på svampfärgningskursen i Gideå. Dessa garnhärvor var redan tvättade men för att säkerställa förutsättningen för ett gott resultat ville jag att all ull skulle genomgå samma process. Jag stoppade garnhärvorna i ett 45-gradigt vatten där jag löst vanligt syntet tvättmedel samt hällt i en matsked med citrondiskmedel. Vattnet är kommunalt dricksvatten från min kökskran och håller en PH-nivå på 6. Garnhärvorna var omknutna på tre ställen med bomullsgarn för att förhindra trassel. Garnet fick ligga en kortare stund då det inte var smutsigt. Därefter drog och pressade jag ut vattnet och sköljde det i rent vattnen som höll samma temperatur som föregående bad. Garnhärvorna som jag spunnit från egna alpackor behövde definitivt tvättas. Jag gjorde samma procedur på dessa garner som för ullgarnshärvorna men lät dem ligga i tvättbadet under en timma innan jag pressade ut vattnet. För att få dem riktigt rena upprepade jag tvättproceduren innan jag sköljde. Resultatet blev mjuka och nästan vita garner. Under ovan nämnda tvättningsprocess beslöt jag mig för att även inkludera alpackafibrer i mitt projekt. Jag letade snabbt fram 3 olika fibrer från mina alpackor. Skillnaden vid tvättningen var att jag la fibrerna i tvättpåsar. De två första tvättningarna fortskred utan problem. Däremot uppstod problem när jag skulle tvätta Benjamins, minstingens alpackafibrer. Slutresultatet blev ihoptovade fibrer fast proceduren för den sista tvättomgången med Benjamins ullfibrer hade varit densamma som för de övriga tre. Jag blev mycket fundersam över vad som hade hänt och försökte hitta en lösning på problemet genom att söka information på internet och då främst på hantverkssidor/bloggar där man diskuterar tvättning och hantering av naturfibrer, men utan resultat. Jag beslöt mig för att göra om processen med Benjamins ullfibrer men denna gång använde jag en mindre mängd fibrer samt rörde knappt i vattnet vid tvätt- och sköljprocessen. Ullen fick också dropptorka. Detta fungerade! Svaret på varför Benjamins ull tovade är för mig en gåta men gissningsvis är Benjamins första ull så pass fin att den lättare tovar sig och kräver mer varsam hantering än brukligt. Benjamin har även den finaste ullen av mina alpackor enligt ett OFTA-test (Optical Fibre Diameter Analyser) gjord på Ullforum i Ås. OFTA-tester kan påvisa hur fin ullen är på ett visst djur. Ju tunnare fibrer desto finare blir ullen. Min, helt ovetenskapliga gissning, är att ju finare micronvärden (lägre micronvärden) på alpackafibrer desto varsammare hantering. 7

8 Betning När man betar ull tillsätter man olika kemikalier (t.ex. alun,zink, tenn, koppar, järn) för att behandla ullfibrerna så att färgämnen lättare fäster till fibrerna eller för att förbättra en färg eller förändra en nyans. Detta fenomen har känts till i tusentals år. Mina val av kemikalier i detta projekt är alun och vinsten då jag hade dessa hemma efter att ha växtfärgat ullgarn tidigare. Alun är ett neutralt och djupverkande metallsalt som är lätt vattenlöslig och färglös. Alun gör att färgupptagningsförmågan blir bättre och sålunda kan fästa på flera olika ställen på ullen (Sundström, 2002 s.22). Vinsten däremot påverkar själva färgprocessen genom att hjälpa alunet att tränga igenom samtliga fiberytor så att en jämnare färgupptagning kan ske i ullen dvs. den bildar ett skikt på ullen som förhindrar att den blir flammig. Däremot påverkar vinsten inte själva färgen. För att få svampfärgen att fästa på ullen behandlade jag: 100 g tvättad fårull, 100 g tvättad alpackaull och 100 g tvättade alpackafibrer i olika kulörer. Jag använde alun och vinsten enligt ett recept vi fått på svampfärgningskursen i Gideå. Till behandlingen använde jag en gammal 10-liters emaljerad kastrull med lock, eftersom kärl av rostfritt eller emalj inte ska påverka betnings- eller färgningsprocessen. Kastrullen fylldes till brädden med vatten som värmdes till 40 C. Under tiden vägde jag upp alunkristaller och vinsten till önskad mängd enligt givet recept. Det blev totalt 60 g alun och 45 g vinsten. Kemikalierna löstes först upp i en liten kopp med hett vatten innan de hälldes i vattenbadet. Garnhärvorna och ullfibrerna blöttes något innan jag la ner dessa i betningsbadet. Detta hettades upp långsamt till 90 C. Garnhärvor och ullfibrer fick ligga och dra i detta bad under en timma innan dessa plockades upp och hängdes på tork. Vid några tillfällen rörde jag försiktigt om med en slev. Utrustning till betning Stor emaljerad eller rostfri kastrull Termometer till 120 C (använde en bastutermometer) Träslevar Litet kärl att lösa kemikalierna i (använde 5 dl mått i rostfritt stål) Kemikalier (mitt val var alun och vinsten) Material som ska betas (använde ullgarnshärvor samt fibrer från får och alpackor) Värmekälla (använde vedkaminen i köket) Hinkar i olika storlekar Våg (använde digitalvåg) Klocka (använde mobiltelefonen) Anteckningsmaterial 8

9 Tryckkokare Bakgrund Min första bekantskap med tryckkokare var för några år sedan när min man föreslog att vi skulle koka älgköttet från gammeltjuren i en tryckkokare för att göra det mört. Jag hade aldrig använt en tryckkokare och blev nyfiken på proceduren då jag i hemkunskapsundervisningen erinrade mig om att ha hört om olyckor orsakad av tryckkokare. Resultatet av gammeltjuren blev ett otroligt mört och saftigt kött som smakade gudomligt! Sedan dess har vi införskaffat flera tryckkokare som flitigt används då tidsvinsten är markant, näringshalten bevaras i födoämnena samt att det mesta som tillagas är både mört och saftigt. Till detta tillkommer fördelar ur miljösynpunkt samt att det är ekonomiskt på grund av lägre energiförbrukning jämfört med kokning i kastrull på traditionellt vis. Fakta tryckkokare En tryckkokare är egentligen en kastrull av tjockare metall med en gummipackning i locket och säkerhetsventiler som bildar en sluten behållare vid kokning. Tryckkokaren ger kortare koktider då koktemperaturen blir mycket högre än vid vanligt kokning eftersom kokningen sker under högt tryck. Vätskan kokar inte bort då tryckkokaren är helt sluten. Trycket och därmed koktemperaturen kan variera mellan olika tryckkokare. Min tryckkokare (Marke Tischfein Express 6 l) har en koktemperatur på 109 C vid arbetstryck nivå 1 och 119 C vid arbetstryck nivå 2. Blir trycket för högt i kokaren öppnas en säkerhetsventil för att reducera trycket. Tryckkokaren uppfanns 1679 av en fransk fysiker, Denis Papin. Färgningsmetoder Processbeskrivning: Traditionell urkokning av svampfärg i kastrull Svamp, torkad eller färsk, i given mängd, läggs i en stor rostfri eller emaljerad kastrull med 3 5 liter vatten. Svampen kan vara lös i vattnet eller läggas i en nylonstrumpa för att underlätta upptagning av svampen ur färgbadet senare. Vattnet upphettas till C och får sjuda i den temperaturen i 90 minuter under regelbunden omrörning. Färgbadet kyls ned till C och svampen plockas i vissa fall ut ur färgbadet. Färgbadet är nu klart till att användas. Hur många gånger färgbadet används beror sedan på vilken svamp som används och färgtillgång i badet. Processbeskrivning: Traditionell svampfärgning Vid färgning läggs ullen ned i färgbadet. Badet upphettas till en temperatur på C. Efter 60 minuter kyls färgbadet försiktigt ned till C och ullen tas upp ur badet. Denna process återupprepas beroende på svamp och färgstyrka i färgbadet. Vid färgprocessen kan PH ökas genom att tillsätta 25 % ammoniakklösning eller så kan PH sänkas genom att tillsätta ättiksprit. Processbeskrivning: Urkokning av svampfärg i tryckkokare Svamp, torkad eller färsk i given mängd, läggs i en tryckkokare med 1 5 liter vatten. Svampen kan vara lös i vattnet eller läggas i en nylonstrumpa för att underlätta upptagning av svampen ur färgbadet senare. Tryckkokarens lock stängs och låses. Tryckkokaren upphettas på kokplatta och tryckventilen stängs. Efter ytterligare någon minut börjar tryckindikatorn stiga. Vid mina försök har jag kört upp trycket till nivå 2 på tryckindikatorn. När tryckkokaren uppnått arbetstryck har jag reducerat värmeplattan från nivå 12 till 1. Trycket och 9

10 temperaturen upprätthålls ändå. Färgbadet har sedan fått koka på arbetstryck nivå 2 i 10 minuter. Därefter har tryckkokaren dragits av plattan och ventilen för tryckreduktion har öppnats. Efter ytterligare någon minut är övertrycket borta och locket kan öppnas. Färgbadet kyls därefter ned till C. Färgbadet är nu klart att användas. Tidsåtgången för att skapa ett färgbad i en tryckkokare är mellan minuter beroende på hur mycket vatten och vilken värmekälla som använts. Den tryckkokare jag använt heter Marke Tischfein Express på 6 liter och har enligt instruktionsboken en koktemperatur på arbetstryck nivå 1 på 109 C och på nivå 2, 119 C. Pocessbeskrivning: Färgning av ull i tryckkokare Vid färgning läggs ullen ned i tryckkokarens färgbad. Locket stängs och låses. Tryckkokaren upphettas på kokplatta tills arbetstryck nivå 2 uppnåtts. Värmen på kokplattan reduceras från nivå 12 till 1. Efter 5 minuters kokning på nivå 2 dras tryckkokaren av plattan och ventilen för tryckreduktion öppnas. Efter någon minut kan locket öppnas och färgbadet kylas ned till C och ullen tas upp ur badet. Tidsåtgången för varje färgning i tryckkokaren ligger på minuter beroende på mängd vätska i färgbadet. Denna process återupprepas beroende på svamp och färgstyrka i färgbadet. Vid färgprocessen kan PH ökas genom att tillsätta 25 % ammoniakklösning eller så kan PH sänkas genom att tillsätta ättiksprit. Svampar Motaggsvamp Sárcodon squamósus Kännetecken Vid första anblick liknar motaggsvampen Sárcodon squamósus den fjälliga taggsvampen Sárcodon imbricátus. Den största skillnaden mellan dessa två taggsvampar är att motaggsvampen växer endast tillsammans med tall medan den fjälliga taggsvampens växtplats är med granar. Båda svamparna är matsvampar. Motaggsvampens hatt har bruna eller brungrå färgtoner och är täckt med fjäll. Hatten kan bli stor, upp till 20 cm bred. Fjällen är stora, mörkare än hattens grundfärg, upphöjda och centrerade på hattovansidans mitt. Hattkanten brukar ofta vara regelbunden till formen och har en länge kraftigt inrullad och slät kant. Undersidan har gråvit/beigeaktiga taggar som sitter tätt, är små, sköra och växer ner på foten. Hymeniet, dvs. den sporbildande delen finns på hattens undersida och sitter på taggarnas utsidor (Elisabeth Wiklund (2009) s kompendium Svamparnas indelning Grupper Arter Elisabeth Wiklund). Sporpulverfärgen är brun. Foten är vanligtvis kortare än hattens diameter, ljusbrun/beigefärgad och kan vara något kraftigare mot basen. Svampköttet är fast och vit-beigeaktigt hos unga exemplar men kan gråna något med ålder. Smaken är mild till svagt sötaktigt och detta gäller även äldre exemplar (Lundmark & Marklund (2009), s. 146). 10

11 Växtplats Motaggsvampen växer på marken och bildar mykorrhiza med tall. Den kan finnas på samma växtplats i många år och växer ibland i stora grupper eller ringar på sandiga tallhedar framför allt i Norrland under september månad (Holmberg & Marklund (2009) s. 69). Förväxlingssvampar Motaggsvampen har ingen giftig förväxlingssvamp men den kan lätt förväxlas med en annan matsvamp, den fjälliga taggsvampen, som har ett mörkare kött och växer med gran. Det finns även många andra brunaktiga taggsvampar som är mer eller mindre sällsynta. Dessa är oätliga och har fruktkroppar med seg konsistens. Plockning/rensning/torkning/förvaring Hela fruktkroppen plockas då hela svampen innehåller färgämnen. Äldre svampar är att föredra och särskilt svampar som frusit i naturen sent på hösten (pers com. Anki Holmlund, 2009). Sand, jord och växtdelar borstas bort från foten. Svampen sönderdelas i mindre bitar eller skärs i 10 mm strimlor. Den torkas lättast i en elektrisk svamptork men går att lufttorka utspridd på galler eller tidningspapper. Färg/färgning Mottaggsvampen är populär vid färgning då den kan framkalla de eftertraktade blå till grönblå färgerna på naturfibrer. Den är även bra att använda till överfärgningar. Enligt Carla & Erik Sundström (Färga med svampar, (1983)) används helst gamla mörka fruktkroppar eller intorkade fjolårsexemplar. I boken Skapa av svampfärgat garn (1985) har författarna använt fjälliga taggsvampar i 24 av de 43 beskrivna projekten! Sedan 1985, då boken publicerades, har fjällig taggsvamp delats upp i två arter. Detta hände så sent som i mitten av 1990-talet (Lundmark & Marklund (2009) s. 147). Då påvisades det, genom forskning, att det var motaggsvampen som huvudsakligen gav de blå färgerna på alunbetat ullgarn. Tilläggsuppgifter Både motaggsvamp och fjällig taggsvamp är bra matsvampar och lätta att känna igen. De unga exemplaren är bäst att tillaga. De äldre svamparna kan med fördel sparas till växtfärgning. Som äldre blir den fjälliga taggsvampen mer frän i smaken. Om fjällig taggsvamp blandas med annan svamp tar dess smak överhand. (Nilsson & Persson, (1977) s. 76). Motaggsvampe däremot behåller sin milda smak även hos de äldre exemplaren. Strålsäkerhetscentralen delar in handelssvampar i tre olika grupper beroende på hur mycket cesium-137 som upptas i svampar. Denna mängd växlar beroende på art och nedfallsområde. Grupp 1 har den minsta upptagningen av cesium och grupp 3 mest. Taggsvampar, generellt, tillhör grupp 3. Taggsvampar kan innehålla mer radioaktiva ämnen än genomsnittet för andra svampar och då särskilt i de områden som drabbades av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. (Lohmeyer & Kunkele, (2008) s. 179). Fjällig taggsvamp är omtalad i svensk litteratur 1732 av Celsius. Även Linné nämner svampen i Flora Lapponica (1737) ((Nilsson & Persson,(1977)). 11

12 Blodspindling Cortinárius sanguíneus Bakgrund Cortinariussläktet här i Norden är stort och består av mellan arter av spindlingar. Detta motsvaras ungefär av var tredje svamp man hittar i svampskogen! Gemensamt för dessa är att de har rostbruna sporer, spindelväv (cortina) mellan hattkant och fot hos yngre exemplar samt att skivorna blir brunaktiga med tiden. Spindlingar kan se ut hur som helst och dessutom finns spindlingar som är mycket svåra att skilja åt. I denna grupp finns några av våra allra farligaste giftsvampar såsom toppig giftspindling Cortinarius rubellus, gulbandad spindling Cortinarius gentilis och eldspindling Cortinarius limonius men alla spindlingar tros innehålla ämnen (troligtvis orellanin) som är skadliga för människan. Kännetecken Blodspindlingen är lysande vacker eftersom skivorna skimrar i blodrött. Denna svamp är ganska liten och spenslig. Hela fruktkroppen är mörkt rödaktig dvs. både hatt, fot och skivor. Hattens översida kan vara karminröd till blodröd och hattens mittparti kan bli ännu mörkare, nästan svart. Hatten är 2-4 cm bred och är först klocklik som ung. När den blir äldre blir hatten flatare, ofta med trubbig puckel. Hatthuden är torr och ofta fint filtad mot kanten. Skivorna är oftare mörkare än hatten och är vidvuxna till urnupna och gaffelliknande. Knoppar har spindelvävsliknande tunna trådar som ett inre hylle. När svampen åldras försvinner dessa och skivorna färgas brunröda av sporerna. Foten har vanligen samma färg som hatten eller något ljusare. Mot fotbasen kan den vara mer gulröd. Foten är 3-8 cm hög och 3-6 mm tjock, först fylld sedan ihålig. Den är fintrådig och jämntjock. Längst ner mot fotbasen kan man ibland se vitt mycelludd. Svampen har rostbruna sporer. Fruktköttet är blodrött. Lukten är säregen och påminner om blyertspenna eller apoteksdoft/jod. Smaken är mild. Växtplats Blodspindlingen växer i barrskog, företrädelsevis mossig och mörk fuktig granskog. Man finner den oftast i små grupper med ett par fruktkroppar i varje. Den betraktas som allmän och växer i hela Sverige förutom längst upp i norra Lappland. Växtsäsongen är relativt lång, från augusti till oktober med en topp i september. Förväxlingsrisk Cortinariussläktet är stort och består av många röd/brunfärgade spindlingar som skulle kunna förväxlas med blodspindlingen, däribland några av våra giftigaste svampar. Skulle man ändå förväxla blodspindlingen med en annan svamp är inte detta hela världen eftersom ändamålet till plockningen i första hand är att använda den som färgsvamp och inte som matsvamp. De flesta spindlingar som liknar blodspindlingen avger även det röda färgämnet dermocybe så 12

13 koket i färggrytan kommer att bli rödfärgat i vilket fall som helst. Giften i blodspindlingen är ämnen av antrakinontyp, det röda färgämnet, och som misstänks orsaka akut förgiftning (kompendium av Jonas Andersson utdelat på svampfärgningskursen ht09). Plockning/rensning/torkning/förvaring Hela svampen plockas för att användas till färgning. Den är lätt att rensa så mycket behöver inte skäras bort. Fotbasen är delen man kan behöva borsta bort lite skogssediment vilket görs bäst på plats i skogen. Eftersom svampen är liten går den bra att självtorka (helst utomhus då den luktar starkt/illa) men finns en svamptork att tillgå kan man med fördel använda den. Blodspindling kan förvaras i många år i tättslutande kärl t ex glas- eller plastburk då den ger samma färg efter torkning. Färg/Färgning Blodspindling är en av de förnämaste färgsvamparna då dess färgämnen (i huvudgruppen antrakinoner) är starka och ger vackert röd/oranga färger. Det är även en bra nybörjarsvamp då den är tacksam och enkel att arbeta med. Svampen innehåller en hög koncentration av färgämnena dermocybin som ger röd färg och emodin som ger gult vilka finns lagrade bland köttet i skivorna (Sundström, Carla & Erik (1983) s. 30). Blodspindlingen tillhör en av de färgsvampar som alltid ger ett rödaktigt färgresultat i första färgbadet oavsett typ av fiber man vill färga och detta gäller även fibrer/garn utan förbehandling. Detta beror på att färgämnet dermocybin är vattenlösligt och sålunda lätt fäster vid garnet/fibern. I nästa färgbad försvinner mycket av den röda färgen och ersätts istället med mer oranga färgnyanser som förändras till olika grader av gult vid efterföljande bad. Blodspindlingen har många färgmöjligheter. I boken Skapa av svampfärgat garn (1985) är 29 kapitel tillägnade spindlingar som ger röd färg. Författarna beskriver hur man på olika sätt kan få fram många olika färger vid svampfärgning. De ger råd hur man, på olika sätt kan överfärga för att få andra färgnyanser, t ex genom att överfärga blodspindling med motaggsvampen så kan man få violett. Färgen kan också förändras eller helt ändra kulören med hjälp av olika betningar och efterbad. Vidare nämns att en liten tillsats av ättika förbättrar intensiteten i färgen liksom starka färgbad i regnvatten eller vatten med lågt PH-värden (4 och 5). För att få färger ljusare använder man en större mängd vatten eller mer garn. Basiska bad drar färgen mot violett medan starkt sura bad med ättika drar färgen mot orange. Vad som är viktigt vid allt experimentellt färgarbete är att dokumentera och att göra en färgkarta med garnprover intill namn på svampar och betning för framtida referens. Lysticka Hapalópilus rútilans Generell information om tickor Tickor är svampar som sällan växer på marken. Det finns ca 200 arter i Sverige och man hittar dessa på levande och döda träd, grenar och stubbar. Ibland kan de vara undanskymda och svåra att upptäcka där de växer på undersidan av fallna trädstammar men många är väl synliga med stora fruktkroppar. Vanligtvis är de hårda, ved-, kork-, eller läderartade svampar som har ett rörlager på undersidan som är sammanväxt med hattköttet. 13

14 (Wiklund (2009) s. 192). Detta rörlager är ofta svårt att lossa från hatten. Utseendet varierar, en del har hatt och fot och är marklevande, andra är hovformade, konsollformade (hylliknande/utstående) eller resupinata (tilltryckt mot underlaget). Tickans form beror på hur den växer. Om den växer på lodräta stammar blir de hov- eller hyllformade. På vågräta stammar blir de konsollformade eller resupinata. En del arter är parasiter som tar näring från levande träd. De flesta är saprofyter som tar näring från döda träd. Parasiter och saprofyters näringsanskaffning är en nedbrytningsprocess som orsakar röta i trädet. Kännetecken Lystickan är ganska liten, halvcirkelformad med skarp kant och blir oftast inte mer än ca 40 mm bred och 30 mm tjock. Det är ovanligt att hitta större fruktkroppar. Den är en nyupptäckt giftig svamp och man tror att den kan orsaka illamående vid inandning av slipdammet som uppstår när man sönderdelar svampen vid färgning. (Lundmark& Marklund (2009) s. 58) Fruktkropparna är ettåriga som ofta övervintrar. Yngre exemplar av lystickan är mjuka, jämnt sämskskinnsfärgade och har en svagt rosa kant (porlagret). Hattytan är sammetsartad med blir med tiden slät. Äldre exemplar blir hårdare och mer kanelbrunfärgade med inslag av vinrött på översidan närmast trädet. Det rosa porlagret på äldre exemplar omvandlas till ljusbrunt dvs samma färg som ovansidan. Ovansidan är ofta zonerad. Svampen blir ofta lite mörkare när den är blöt. Köttet är kanelbrunt, mjukt och korkaktigt. En droppe lut (kaliumhydroxid) eller ammoniak på tickan kan hjälpa till med artbestämningen då lystickan snabbt färgas violett av kemikalien. (Lohmeyer & Künkele (2008) s. 211). Rören är 4-10 mm långa och 2-4 mm runda till kantiga. Sporerna vita. Smaken är mild och tickan har en säregen lite aromatisk doft enligt Mattias Andersson (pers. com, Svampfärgningskursen, Gideå hösten 2009). Växtplats Enligt Lundmark & Marklund (2009 (s. 69)) finner man helst lystickan på älggnagda rönnplantor i en solbelyst glänta i granskogen men den hittas även på gamla skogshyggen och på stående och fallna tunna stammar och grenar av björk, rönn och hassel. Söderut växer den på nedfallna almar. Den är sällsynt på andra lövträd och på contortatallar även om lystickan har hittas på barrträd i bergstrakter, främst gran. Lystickan är mindre allmän och hittas helst i södra och mellersta Sverige. Den är sällsyntare norrut Förväxlingssvampar Lystickan påminner något om cinnobertickan Pýcnóporus cinnabarínus som är mera orange eller cinnoberröd/blekt tegelröd i färgen. Torra exemplar som vid torrt väder blir ljust bruna kan förväxlas med lysticka. Plockning/rensning/torkning/förvaring Eftersom denna svamp är svårupptäckt och har en mycket hög halt av färgämnen är det värt att samla enstaka exemplar. Lystickan kan plockas för hand eftersom den lossnar lätt från underlaget. Svampen kan plockas under hela året, även under vintern. Lut (KOH) eller ammoniak (NH3) går att användas för att göra ett färgtest (så kallat KOH-test, kaliumhydroxid) om man är osäker på om det är en lysticka man plockat. Man droppar då lut på ticken. Avger den en violett färg har man hittat rätt svamp. Enligt Mattias Andersson, svampkunnig och civilingenjör i kemiteknik kan man även använda något alkaliskt rengöringsmedel eller bikarbonat löst i vatten för att se samma färgreaktion. 14

15 Denna ticka torkar lätt. Torkad svamp luktar något. Eftersom lystickan är giftig bör den sönderdelas till pulver i vatten, vilket enklast görs med en rasp under vattnet.. Färg/färgning Lystickan är otroligt färgstark och anses som en av de bästa av färgsvamparna. 10 gram torkad svamp räcker till 100 gram garn. 20 % av lystickans vikt består av färgämnet polyporsyra som finns i svampen och är kanelfärgat. Liksom de flesta svampfärger som blir mindre vattenlösliga vid lågt PH trivs detta ämne i sur miljö och är olösligt. I basisk miljö däremot med t ex några droppar ammoniak i färgbadet blir färgämnet starkt lila, vattenlösligt och fäster på alla naturfibrer. Färgämnet blir inte heller förstört av torkning och är dessutom mycket ljushärdigt. Klas Jaederfeldt har gjort ett prov med en lysticka från Bayern som varit torkad i 80 år och fått samma färgresultat som en torkad ettårig ticka. För att uppnå en kraftig färg bör lystickan delas i bitar och kokas med ammoniak. Däremot varnar Carla & Erik Sundström (Färga med svampar, s. 65) för att inte använda järnhaltigt vatten vid färgning eftersom det hindrar färgningsprocessen. Många svampfärger, särskilt hos tickor är svagt sura och löser sig lättast vid högt PH med hjälp av ammoniak i badet. Tilläggsuppgifter Under kriget på 1940-talet undersökte den franska staten möjligheten att framställa färgämnen på kommersiell väg ur svamp. Detta projekt nedlades eftersom bra färgsvampar var få. Endast lystickan, pluggskivlingen och några mögelsvampar uppfyllde kraven för detta (Sundström, Carla & Erik (1982) s. 11). Många tickor har eller har haft betydelse för människan genom tiderna. Fårtickan (Albatréllus ovinus) är en utmärkt matsvamp, liksom brödtickan (Albatréllus cónfluens). Fnösktickan har använts till fnöske, tändmaterial och som blodstillande medel som man kunde köpa på apoteket. Eldtickan (Phellinus igniarius) brinner långsamt och användes till att bevara elden på härden under nattetid. Dofttickan (Haploporus odorus) hade en behaglig anisdoft och lades i klädskåpen. Utav björktickor (Piptoporus betulinus) får man utmärkta nåldynor och papper och några tickor, bland annat lystickan (Hapalópilus rútilans) är perfekta att använda till färgning av garn. Många av våra tickor är rödlistade arter. Detta innebär att arterna är upptagna på Naturvårdsverkets lista över organismer som anses vara hotade, sällsynta eller hänsynskrävande i Sverige och vars framtida överlevnad inte är säker. Denna lista uppdateras vart femte år. Goliatmusseron Tricholóma matsutáke Bakgrund Vilken känsla första gången jag hittade en goliatmusseron på mina marker i Vemdalen för några år sedan. Svampen var en stor och köttig svamp med en mycket speciell söt, kanelaktig doft. Och det fanns gott om dem! Arten har inte varit känd i Sverige som matsvamp förrän i slutet av 90-talet då Niclas Bergius & E. Danell, SLU:s forskare på området, gjorde svampen uppmärksammad hos det svenska folket. I Japan däremot har den använts i över

16 år och den är dessutom en av världens dyraste svampar. Det japanska namnet matsutake betyder tallsvamp. DNA analyser som gjorts på svenska och japanska svampar har visat att den svenska goliatmusseronen är samma svamp som i Japan. Kännetecken Hatten är 5 25 cm bred, först välvd men blir sedan utbredd. Den är kastanjebrun från början och radiärt trådig men sedan får den stora, bruna tilltryckta fjäll mot ljus botten. Detta märks först i svampens mitt. Till slut kan man se ett vitfärgat kött i sprickorna som bildas mot kanten. Hattytan är lite glänsande i torka men blir något klibbig vid regn. Kanten är länge inrullad. Skivorna är först vita, täta, urnupna och på unga exemplar göms de under en hinna (hatthud) som finns mellan hattkanten och foten. Denna hinna håller sporerna, lukten och smakämnena skyddade men försvinner ganska fort och bildar sedan en ring på foten. Gradering av svampkvalitet bestäms av hur mycket hatthud som sitter kvar på svampen. Vid en toppgradering ska hela hinnan sitta kvar. När svampen blir äldre blir skivorna svagt gulbrunaktiga och får ibland bruna fläckar. Foten är 5 20 (25) cm hög, 2-4 cm tjock. Den brukar vara mycket styv, jämntjock och svagt böjd nedtill. Foten är vit ovanför ringzonen men är brun till ljusbrunt flammig och trådig nedanför den. Foten står djupt nedsänkt i marken och äldre exemplar får en träaktig konsistens. Köttet är hårt och fast. Sporpulverfärgen är vit. Doften och smaken är mycket säregen. Hela svampen doftar sött och smaken är kryddig och påminner om kanel. Växtplats I Sverige växer goliatmusseronen främst i norra och mellersta Norrland under augusti till september. Den hittas främst i barrskog på gamla sandiga, sura och näringsfattiga tallhedar bland lavar och lingonris. Enligt Lotta Risberg som gjort ett examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala har träden där denna svamp växer, en genomsnittlig ålder av 115 år och dess mycel gynnas vid skogsbränder. Biotopen för denna svamp blir tyvärr alltmer sällsynt på grund av en högre skogsavverkningstakt och färre djurhushållning. Svampens förekomst varierar för varje säsong. Enligt forskning beror detta kanske på tillgången på regn under sommaren och/eller temperaturväxlingarna under hösten. Förväxlingssvamp Det finns tre likartade svampar till goliatmusseronen nämligen kråsmusseron Tricholoma focále, kragmusseron, Tricholoma robustum och doftmusseron, Tricholoma dulciolen. Ingen av dem är matsvampar. Gemensamt för dem är att de har stora och brunaktiga fruktkroppar med en hudliknande ullig eller filtig ring (Wiklund (2009), s. 99). Kråsmusseronen och kragmusseronen har emellertid mera orange/rödbruna toner och kraftigare ring. Foten är dessutom kortare, mjukare och mer tillspetsad mot basen. Foten är inte heller borrad ner som hos goliatmusseronen. Båda svamparna har en mjölaktig doft, inte alls den säregna doften som hos goliatmusseronen. Kråsmusseronen växer i samma miljö som goliatmusseronen medan kragmusseronen föredrar barrskog rikare på kalk. Doftmusseronen liknar också goliatmusseronen men är mindre. Den har också en säregen doft men däremot växer den endast med gran. 16

17 Plockning/rensning/torkning/förvaring När man ser ett större exemplar av svampen är chansen stor att det finns flera svampar på stället eftersom de växer i halvcirklar. Detta kan vara svårt att se då hatten ofta är begravd under en massa skogsmossa eller löv och foten sitter djupt ner i marken. De unga, mest dyrbara exemplaren är svårast att finna eftersom de är helt gömda i mossan. Vid plockning tar man försiktigt tag i fotens nedersta delar och vickar lite på den för att få upp hela svampen. I Japan plockar man goliatmusseronen med bomullshandskar eftersom fettet och saltet från huden missfärgar svampen vilket innebär att den hamnar i en lägre prisklass. På sidan 125 i Nya Svampboken (2009) föreslår författarna att svampen helst ska frysas vid förvaring för att behålla smakämnena då de har en tendens att försvinna vid torkning. På internet, webadresser som handlar om japansk matlagning, går att läsa att fryst goliatmusseron förlorar sin fasthet och används därför till krydda eller som ett kompliment i soppor medan den torkade svampen ofta skärs på längden i stavar som rostas och sedan brukas till diverse maträtter. Färg/färgning Jag har inte lycktas hitta någon information om att goliatmusseronen har använts till färgning överhuvudtaget. Detta kanske kan förklaras med att den röner ett högt pris på världsmarknaden för matsvampar och ingen sålunda har eller haft råd att använda denna exklusiva svamp till färgning. Eftersom den innehåller en vit sporpulverfärg misstänker jag att den inte innehåller något vattenlösligt färgämne. Efter brevväxling med Hjördis Lundmark där jag frågade om hon färgat med denna svamp eller kände till någon som gjort detta rekommenderade hon mig att prova då detta fortfarande var ett outforskat område. Tilläggsuppgifter Goliatmusseronen eller Mattake som japanerna vanligtvis kallar svampen, är en av världens dyraste matsvampar. Denna relativt nyupptäckta svamp som växer i Sverige, har rönt stort intresse bland svenska svampplockare de senaste 10 åren då den betingar höga priser i Japan. Svampen har också börjat exporterats till Japan och det pågår även försök att odla den men hittills har inget varit kommersiellt framgångsrikt. Svampplockning är en social företeelse i Japan och det finns speciella farmer där man, mot en hög inträdesavgift och beställd tid, kan få leta svampar och få dem tillagade till lunch. Har man lyckan att finna matsvampar kan man även få köpa hem dem till marknadspris! I Japan finns 15 olika graderingar av goliatmusseronen uppdelade på fotens längd och om hatten har hela eller delar av hinnan kvar och hattkanten inrullad. Denna svamp tillskrivs också medicinska egenskaper. Den anses främja fruktsamhet, förbättra kroppens immunsystem, öka potensen, förhindra cancertumörers tillväxt och har antiinflammatorisk verkan. Om man lämnar en fruktkropp i vatten under natten kan man använda vätskan efterföljande dag till ansiktsrengöring då den sägs strama upp rynkor och ta bort bruna solfläckar. Vidare anses den främja lyckan. Att få denna svamp som gåva är mycket uppskattat! 17

18 Strålsäkerhetscentralen anser att goliatmusseronen har den minsta cesiumupptagningen och klassas i grupp 1 svampar. Detta till trots så accepteras inga svampar till export från skogar söder om Skellefteälven på grund av Tjernobylnedfallet. Föreningen Svamp i Norr plockar denna svamp vid goda säsonger och fraktar den direkt med flygtransport till Japan då den är färskvara. Den plockas varsamt med handskar, lindas in i silkespapper och packas i kylda frigolitlådor innan vidare färd. Priset som fås ligger på ca SEK kilot. Ibland dyker det upp japanska uppköpare av denna svamp i Sverige och som följer svampen från själva plockningen till slutdestinationen i Japan. Högsta pris får en ung färsk japansk fruktkropp som plockas under en säsong då tillgången är dålig. Vanligtvis betalas SEK/kg för högsta kvalitet (klass 1). Däremot har torkad goliatmusseron lågt marknadsvärde i Japan. Photo: Niclas Bergius Enligt Niclas Bergius blogg från 3 november 2009 har goliatmusseronen i Japan slagit prisrekord under slutet av oktober. Japansk matsutake av toppkvalitet har ett kilopris på en halv miljon Yen vilket motsvarar drygt SEK. Detta beror på att det i år är ont om svamp i Japan. Detta kilopris omfattar endast japansk svamp köpt under september och oktober månad då japaner enligt tradition avnjuter denna delikatess. Bergius skriver Matsutaken på bilden ovan fotograferades på Daimaru (Daimaru är en mycket exklusiv varuhuskedja) i Tokyo i mitten på oktober Fruktkroppen i fråga väger 100 gram och kostar SEK, alltså ett kilopris på motsvarande SEK. Detta är den dyraste matsutake jag någonsin sett i Japan. Sammetsfotad pluggskivling/svartfotad pluggskivling Paxíllus atrotomentósus / Tapinella atrotomentosa (I detta arbete kommer jag att benämna svampen Sammetsfotad pluggskivling om inget annat anges). Kännetecken Sammetsfotad pluggskivling går inte att ta miste på ute i skogen, även om den upptill liknar många andra svampar. När man studerar svampen på nära håll ser man att den har en markant färgskillnad mellan fot och skivor. 18

19 Hatten som är gräddfärgad till gulaktigt brun har en filtartad, matt hattyta. Äldre exemplar mörknar något och liknar läder eller mocka. Fruktkroppen är köttig och kan bli stor, ibland upp till 25 cm bred. Hatten kan vara halvcirkelformad, välvd och ibland tunglik. Äldre exemplar kan även ha en nedtryckt mitt. Hattens kant är länge kraftigt inrullad. Skivorna på hattens undersida är nedlöpande, täta, ofta något gaffelgrenade och förgrenade genom tvärådror närmast foten. Skivorna är först blekt gulvita men mörknar med ålder och går lätt att lossa från köttet. Vid tumning, snittytor eller där insekter har mumsat blir de brunlilafläckiga. Sporpulverfärgen varierar från ljust till mörkt brun. Foten är låg, kompakt (3-6 cm hög, 2-5 cm tjock) och kan vara snedställd. Den iögonfallande foten har en mörkt svartbrun färg och sammetsluden yta. Växtplats Sammetsfotad pluggskivling lever som en saprofag och hittas på eller växer i kanten av barrträdsstubbar, rötter eller stockar där den bryter ner dessa för att överleva. Den trivs på gamla tallhedar, växer endera ensam eller i grupper och man kan även se svampar som utgår från en och samma fotbas (Nylén, 2005 s. 137). Svampen är tämligen allmän utom i nordligaste Lappland och kan plockas mellan juli-oktober. Förväxlingssvampar Den sammetsfotade pluggskivlingen är lätt att känna igen på nära håll. På avstånd kan den förväxlas med många andra bruna svampar och då särskilt den allmänna pluggskivlingen Paxillus involutus. De största skillnaderna mellan dessa två svampar är att sammetsfotad pluggskivlingen har ett blekgult, nästan vitt kött i hatten medan pluggskivlingen har gulbrunt kött både i hatt och fot. Pluggskivlingens fot är dessutom centralställd medan den sammetsfotade pluggskivlingens är snedställd. Plockning/rensning/torkning/förvaring Bäst är att borsta eller skära bort växtrester från fotbasen och skära eller skrapa bort jord och sand. Strimla svampen i ca 5 mm tjocka skivor, lägg i svamptork för optimalt resultat men svampen går att självtorka då den inte verkar kunna ruttna (Lundmark, Marklund 2009, s. 93). Dock kan den sista metoden skapa mögelproblem då svampen innehåller mycket vatten. Svampen förvaras torrt i ett tättslutande kärl. Färg/färgning Sammetsfotad pluggskivling är en eftertraktad färgsvamp på ull då den innehåller mycket färg. Observera att denna art också kan vara giftig. Enligt Hjördis Lundmark (Färgsvampar & svampfärgning) tillhör den en av de förnämsta och intressanta färgsvamparna eftersom den innehåller olika färgämnen såsom atromentin som kan ge violett, cykloleukomelon som kan ge olivgrönt till grönt och teleforsyra som kan ge blått. Även bruna eller gråsvarta ljushärdiga färger kan fås beroende på en mängd olika faktorer. De bästa förutsättningarna för att de 19

20 förstnämnda färgerna erhålls är genom att lägga garnet i färgbadet efter bara 30 minuters kokning av svampen. I annat fall blir resultatet oftast brungråsvarta färger. Tilläggsuppgifter Enligt Elisabeth Wikström med flera, tillhör sammetsfotad pluggskivling släktet Tapinella och ska därför benämnas Tapinella atrotomentosa dvs. svartfotad pluggskivling. Dessa lever som saprofager (Wikström 2009, s 92). De latinska beteckningarna atrotomentosa atrotomentósus där atr- betyder "svart" och toment- betyder ull eller hår hänvisar till den mörkt svartbruna, sammetsludna svampfoten som är typisk för denna art. Arten är en skivling men systematiskt hör den till sopparna och brukar också lite förenklat kallas för sopp med skivor. Likheten handlar om samma slags sporer, samma mykorrhizaegenskaper och likartad molekylärbiologi. (Lohmeyer & Kunkele, 2008). Att den är besläktad med sopparna är lite oroväckande eftersom den sammetsfotade/svartfotade pluggskivlingen inte är någon matsvamp. I Bonniers Svampbok (Knudsen & Petersen 2004) är den benämnd giftig och därmed bör undvikas då den eventuellt kan ge samma skador som pluggskivlingen Paxillus involutus. När jag sedan läser en artikel skriven av R. Flammer om att smörsopp Suillus luteus eventuellt också har orsakat paxillusförgiftning undrar jag i mitt stilla inre vad vetenskapliga rön på soppar kommer att visa för resultat i framtiden. Förgiftningsbild En hypotetisk förgiftningsbild vid intag av sammetsfotad pluggskivling Paxíllus atrotomentósus skulle kunna vara ett förgiftningsfall liknande paxillus-syndromet vilket betyder att man har utvecklat en livshotande överkänslighet/födoämnesallergi genom intag av svampens ett eller flera okända ämnen (förmodligen antigener) som bildar antikroppar i blodet. Detta påverkar de röda blodkropparna som slutligen kollapsar och upplöses och ger sålunda allvarliga lever- och njurskador. Dessa symptom visar sig inte första gången man inmundigar svampen utan antikropparna byggs upp vid upprepat svampintag. Åratal efter svampförtäringen kan detta plötsligt orsaka allvarliga förgiftningar och t.o.m. dödsfall. (Holmberg, Pelle m. fl s. 48). Observera att denna svamp bör betraktas som giftsvamp. Då denna svamp länge klassades ätlig, speciellt i Östeuropa, har smaken beskrivits på olika sätt till exempel besk, syrlig, något fruktliknande, mild eller föga njutbar. Färgning Färgning med Motaggsvamp Sárcodon squamósus Traditionell färgning i kastrull Traditionell färgning i kastrull sker enligt tidigare beskriven processbeskrivning, endast mängder och avvikelser från denna redovisas. Svampmängd: 125 g torkad motaggsvamp (svampen plockad i Gideå och på tallhedar i Vemdalen.) lades inuti en nylonstrumpa som knöts ihop. Vattenmängd: 5 liter. Färgbadet kyldes ner, svampstrumpan togs sedan upp, färgbadet portionerades ut i fem kastruller. PH-värdet var 6. Bad 1, fördelad på 5 separata färgbad Fårull: 5 g härvor av 2-trådigt, maskinspunnet, betad och obetad ull Alpackaull: 5 g härvor av 2-trådig, handspunnen, betad och obetad ull Alpackafibrer: 5 g obetade ullfibrer i vitt, ljusbrunt och grått 20