Förvaltning av rovdjur Världsnaturfondens WWF remissvar

Transkript

1 Världsnaturfonden WWF Ulriksdals Slott Solna Tel: Direkt: Fax: Allmänt: Hemsida: Miljödepartementet Stockholm Förvaltning av rovdjur Världsnaturfondens WWF remissvar Världsnaturfonden (WWF) anser att regeringen nu har mycket goda möjligheter att lösa många av de konflikter som finns kring de stora rovdjuren. Efter Brottsförebyggande rådets utredning Illegal jakt på stora rovdjur (rapport 2007:22) samt denna utredning om Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) finns nu en bra grund att stå på för att nå de tydliga och långsiktiga lösningar frågan kräver. WWF hoppas att regeringen nu utnyttjar detta unika läge och handlar kraftfullt. De framlagda förslagen kräver dock ytterligare bearbetning. För att den framtida rovdjurspolitiken skall bli framgångsrik krävs att den tar hänsyn till rovdjuren och människorna som lever tillsammans med dem, samt till de personer som skall hantera förvaltningen. En framtida förvaltning måste också bygga på en långsiktighet, förutsägbarhet och tydlighet. Först när dessa faktorer är uppfyllda kan rovdjursfrågan gå in i en mer normal vardag. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i de båda ovan nämnda utredningarna där attitydfrågan, otydligheten, den bristande acceptansen för rovdjuren samt misstron mot myndigheter och rovdjurspolitiken anges vara de stora, grundläggande problemen. För att lösa problemen föreslår WWF att den befintliga lagstiftningen revideras från grunden. All lagstiftning som rör fredning och förvaltning bör samlas på ett ställe. Vi föreslår att fredningsbestämmelserna flyttas från jaktlagen (1987:259) till miljöbalken (1998:808) samt att en ny förvaltningsförordning upprättas under denna. Förvaltningen kan då grunda sig på portalparagrafen i miljöbalken som värnar om både människor och djur. Följande delar bör ingå i en förvaltningsförordning: Inledande bestämmelser med tydliga avgränsningar, förvaltning, förvaltningsplaner, förvaltningsjakt, skyddsjakt, skador orsakade av däggdjur och fåglar, forskning, myndigheternas arbetsordning, mandat och ansvarsområden samt en arbetsbeskrivning för de regionala rovdjursgrupperna. De ingående delarna i förvaltningsförordningen skall logiskt bygga på varandra. Därmed uppnås en tydlighet och en förutsägbarhet som är viktig för hela rovdjurspolitiken och attitydfrågan till rovdjuren. Otydligheten och kortsiktigheten i förvaltningen är idag ett problem både för människor som lever med rovdjuren, för de myndigheter som skall besluta och praktiskt använda förvaltningsbesluten samt för rovdjuren. Det är uppenbart att de lagar och förvaltningssystem som byggdes upp före rovdjurens återetablering är omoderna och splittrade. De nya förhållanden som idag råder kräver en ny grund och ett nytt tankesätt. I kapitel (sid 46) i Rovdjuren och deras förvaltning föreslås att en översyn av jaktlagstiftningen bör ske. I Brå:s utredning om den illegala jakten (sid 10) betonas att problemet med den omfattande illegala jakten endast kan lösas genom en Stiftelsens ordförande: Hans Majestät Konungen Registrerat som: Världsnaturfonden WWF Org. Nr Postgiro Bankgiro

2 ändring i rovdjurspolitiken, och Brå skriver bl.a. För att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning. WWF vill påminna om att rovdjurspolitiken i sig är lyckad då det var länge sedan det fanns så många rovdjur i Sverige som idag. Samtidigt kan man konstatera att arbetet med rovdjurspolitiken som rör relationerna mellan människa och rovdjur har gått dåligt. Misslyckandet beror bl.a. på en föråldrad och splittrad lagstiftning. Den illegala jakten har på vissa ställen fått fotfäste och tystar hela samhällen. Frågan är också en demokratifråga då människor som ej har något mot rovdjuren ej längre vågar att yttra sig och där hot och trakasserier förekommer. Det är också en demokratifråga för de människor som är kritiska till rovdjurspolitiken då dessa ej känner att de får och har gehör för sina åsikter. WWF hoppas att regeringen väljer att långsiktigt lösa de konflikter som finns kring rovdjuren. Det finns många bra förslag i de båda utredningar som nämns ovan men att bara genomföra dessa punktåtgärder löser inte de grundläggande problemen utan splittrar ytterligare lagstiftning och förvaltning. Att i stället lyfta frågan, och skapa en ny förvaltningsförordning inom miljöbalken skulle kunna svepa bort oklara ansvarsförhållanden, och underlätta både för rovdjuren och andra sakägare, vilka idag känner osäkerhet om rättigheter och skyldigheter. Nedan presenteras WWFs förslag till ny lagstiftning, samt kommentarer till ett antal viktiga förslag som presenteras i utredningen Rovdjuren och deras förvaltning. 1. WWFs synpunkter på utredningens förslag Författningsförslag: 1. Förslag till lag (2008:XX) om ändring i jaktlagen (1987:259). Sid : Utredningen föreslår att jaktbrott som begås av ägare eller vårdare till tamdjur och som sker i omedelbar anslutning till att tamdjuret angrips ej skall anses som grovt. Här föreslås även att villkor för jaktens bedrivande i myndighetsbeslut ej skall anses som grovt jaktbrott. WWF anser att detta är ett bra förslag för att öka acceptansen för och logiken i rovdjurspolitiken. I sista stycket föreslås av utredningen Åtal för brott som avses i andra stycket får underlåtas om det föreligger särskilda skäl. WWF tar helt avstånd från denna skrivning och föreslår att den tas bort. Ett av de stora problemen i rovdjurspolitiken har varit otydligheten och oförutsägbarheten. Detta förslag spär på dessa och den som skall försvara sina tamdjur kommer ej att veta vad som gäller förrän åklagaren har fattat beslut i fallet. För skytten gäller det att snabbt tänka efter före innan

3 skottet avlossas hur berörd åklagare brukar bedöma olika situationer. Tydligheten i rätten att försvara sina tamdjur är mycket viktig och den tydligheten försämras med detta förslag. 44 a (sid 26): Utredningen föreslår att För försök eller förberedelse till grovt jaktbrott döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. brottsbalken. WWF välkomnar detta förslag som kommer att vara ett viktigt verktyg för att stoppa illegal jakt på stora rovdjur. 3. Förslag till förordning (2008:XX) om ändring i jaktförordningen (1987:905) Sid : Utredningen föreslår här att länsstyrelsen skall ta över beslutet om jakt på de stora rovdjuren från Naturvårdsverket (som hittills tagit beslutet efter samråd med länsstyrelserna). Utredningen föreslår (sid. 430) att det skall upprättas en ny grundläggande struktur för rovdjursförvaltningen och att en ny förordning om rovdjursförvaltningen skall upprättas. Denna nya förordning skall utarbetas i samband med att den av utredningen föreslagna översynen av jaktlagstiftningen sker. WWF föreslår att den föreslagna ändringen i 6 i jaktförordningen skjuts upp till dess att översynen av jaktlagstiftningen är klar. Den ändring som här föreslår innebär att det under en period kommer att vara länsstyrelserna, utan samverkan mellan varandra, som beslutar om hur många rovdjur som skall fällas. En mycket olycklig situation som kan innebära att länsstyrelserna bryter mot tagna riksdagsbeslut. När översynen av jaktlagstiftningen är klar skall beslutsvägen återgå till det som gäller idag att Naturvårdsverket kontrollerar att de mål som riksdagen satt upp och beslutat om efterföljs. Om förslaget till ändring i 6 genomförs nu kommer otydligheten i rovdjurspolitiken att ytterligare spädas på. Det går ej att som utredningen föreslagit besluta i bara en del ett system som kräver flera komponenter för att fungera. 21, 24, och 27. Sid : Även dessa paragrafer kommer att hänga i luften om de antas före innan en förordning om rovdjursförvaltningen är upprättad. WWF anser att de ej skall beslutas före innan en sådan förordning trätt i kraft. Se vidare kommentarer under 6 ovan. 24. Sid. 31: I förslaget till ändringar i 24 föreslår utredningen att Beslut om jakt enligt 7 jaktlagen (1987:259) meddelas av Naturvårdsverket i fråga om jakt efter säl, rovfåglar, utom kungsörn, och ugglor. Att specifikt ange att kungsörn skall ha ett lägre skydd än andra rovfåglar ser mycket illa ut och ger nästan en vink om att de är något oönskat. Formuleringen påminner om de skrivningar som fanns för mer än 100 år sedan. WWF föreslår att utom kungsörn tas bort ut texten vilket innebär att Naturvårdsverket skall ta besluten även för kungsörn. Förvaltningen:

4 Kapitel 16.3 En ny grundläggande struktur för rovdjursförvaltningen. Sid I utredningen föreslås att Naturvårdsverkets nationella roll i rovdjursförvaltningen ska upprätthållas och förtydligas och det operativa ansvaret ska vara regionalt och åvila länsstyrelser. WWF stödjer en regional förvaltning, men den nationella översikten och fastställandet av de regionala förvaltningsplanerna ska ligga hos Naturvårdsverket. Ett krav innan den operativa förvaltningen kan träda i kraft är att det måste finnas delmål angivna i de regionala förvaltningsplanerna. I de fall där licensjakt beviljas skall från kvoterna dras de djur som fällts under skyddsjakt, blivit trafikdödade eller illegalt dödade. Det bör finnas möjlighet att fastställa jakttiderna på regional nivå. WWF föreslår att regionalförvaltning bör prövas på björn och när det nationella målet för lodjur nåtts även för lodjur. Förvaltningen av varg och järv bör fortfarande ligga på Naturvårdsverket. Utredningen skriver under kapitel 1.6 sidan 42 att När det svenska etappmålet för vargstammen om 20 föryngringar är uppnått föreslår utredningen att stammen ska bibehållas på i stort sätt oförändrad nivå under tre år. WWF anser att rovdjurspolitiken skall byggas på långsiktiga förutsägbara mål och att kortsiktiga förslag som det ovan citerade ej skall realiseras. Utredningen ger ej heller några detaljer om genomförandet av ett sådant förslag. Kapitel 11 Vad innebär gynnsam bevarandestatus? Sid WWF vill att det hålls ett svenskt seminarium där begreppet gynnsam bevarandestatus diskuteras. Som utgånspunkt kan förslagen från Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE) och EU:s ställningstagande i frågan användas. Frågan bör utredas i samarbete mellan forskare, myndigheter, organisationer och jurister. Resultaten bör ligga som en grund för en framtida lagstiftning om förvaltningen. Kapitel 16.4 Rovdjursförvaltning i internationellt samverkan. Sid Det är viktigt att eftersträva en Fennoskandisk samverkan inom rovdjursförvaltningen, då rovdjursstammarna ofta är gränsöverskridande. Sverige och Norge delar rovdjurspopulationer för alla fem arterna, men för varg är även Finland av intresse. Men en gemensam förvaltning för olika länder kan inte ske så länge de nationella förvaltningssystemen är så pass olika, de måste harmoniseras innan det är möjligt. Ett av problemen för vargen i Sverige är inaveln och för att motverka detta behövs det att varg på naturlig väg invandrar från populationerna i Finland/Ryssland. Därför bör det tillåtas vargföryngringar i områden utan året runt marker för renskötsel. Ett samarbete bör finnas tillsammans med Finska myndigheter för att göra detta möjligt. Kapitel 16.5 Ökat regionalt inflytande i rovdjurspolitiken. Sid Kapitel Toleransnivåer som inslag i regionala förvaltningsplaner. Kapitel 16.6 De regionala rovdjursgrupperna.

5 WWF stödjer utredningens förslag på regionala förvaltningsplaner skall vara en viktig del i rovdjursförvaltningen och att de skall utarbetas på regional nivå. Utredningen föreslår dock att varje region utarbetar sina egna kriterier för förvaltningsplanerna och för toleransnivåerna och att detta arbete skall ske i nära samarbete mellan länsstyrelsen och den regionala rovdjursgruppen. Resultatet av detta kommer att bli att förvaltningsplanerna kommer att se olika ut på olika delar av landet. De kommer också att basera sig på olika värdegrunder. Detta kommer ytterligare att splittra rovdjurspolitiken i Sverige. Utarbetandet av regionala förvaltningsplaner måste ske på samma grunder. WWF anser att grunderna skall vara fastslagna i lagstiftning. Utredningen ger de regionala rovdjursgrupperna stort inflytande i besluten. I kapitel 16.6 anger utredningen att de regionala rovdjursgruppernas mandat och uppdrag skall tydliggöras. WWF anser att detta är mycket viktigt att göra. Demokratifrågan har hittills stått i bakgrunden och de regionala rovdjursgrupperna har på många håll hittills dominerats av ledamöter som är motståndare till rovdjuren och rovdjurspolitiken. De många människor som ej är anslutna till någon av de organisationer som bretts plats i dessa grupper har ej haft möjlighet att göra sin röst hörd. Ledamöterna har i många fall fört fram sina personliga synpunkter i de olika frågorna och ej organisationens. Om orden demokrati och förankring skall användas måste dessa utgå från de normer som vi normalt använder för dessa begrepp. Tyvärr är så ej fallet idag eller i de förslag som utredningen framför. De regionala rovdjursgrupperna måste ha en ordförande som är knuten till länsstyrelsen för att få en neutral person på denna post. WWF anser att de regionala rovdjursgrupperna och viltvårdsnämnderna ej bör slås samman. Kapitel 14 Illegal jakt. Sid Den illegala jakten på de stora rovdjuren är ett stort, omfattande och komplicerat problem. Detta framgår av Brottsförebyggande rådets rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur. I rapporten sägs att polisiära insatser ej räcker för att komma till rätta med problemet utan att det krävs politiska åtgärder för att öka acceptansen för rovdjuren och rovdjurspolitiken. Förutom det förslag till ny lagstiftning som WWF presenterar i detta remissvar så stöder vi utredningens förslag till att försök och förberedelse till jaktbrott skall kriminaliseras (kapitel ), att en tydlig märkning av skotrar bör ske (kapitel ) samt att polisens organisation för att möta jaktbrottslighet bör effektiviseras (kapitel ). När det gäller märkning av skotrar anser WWF att skotrar bör förses med någon slags individuell identitet, exempelvis stora synliga siffror på sidan av skotern och märkning av skotermattor. Kapitel Enskild skyddsjakt samt Bedömning av ansvarsfrågan när rovdjur dödas för att skydda tamdjur kan förenklas. Sid. 45, 384. Debatten kring 28 och rätten att skydda sina tamdjur har under lång tid varit ett hett debattämne. Utredningen föreslår ej några förändringar i 28 ( kapitel sid. 45) men förordar i kapitel (sid. 399) att ansvarsfrågan regleras via brottsbalkens nödbestämmelse. WWF anser att formuleringarna i den nuvarande 28 i jaktförordningen, den tidsbegränsade förordningen (2007:127) samt i brottsbalkens nödbestämmelse är för otydligt formulerade och skapar därmed en

6 osäkerhet när bestämmelserna skall användas. Om attitydfrågan i rovdjurspolitiken skall förändras måste lagstiftningen vara så tydlig som möjligt. WWF föreslår att 28 blir kvar men att den omarbetas för att ytterligare förtydligas. Ett förslag till ny lydelse överlämnades av WWF till Jordbruksdepartementet och detta bifogas som bilaga. Viltskadecentrum Kapitel Viltskadecenter. Sid WWF anser att Viltskadecentrum bör införlivas under Naturvårdsverket och inte som nu under SLU. Viltskadecentrum bör ej heller ha en egen styrelse. Viltskador Kapitel Förebyggande insatser mot viltskador på ren. Sid WWF stödjer utredningens förslag att Viltskadecentrums uppdrag skall vidgas till att omfatta insatser i renskötselområdet. Forskning. Kapitel 12 Forskning och forskningsfinansiering. Sid En vital del i rovdjursförvaltningen är att det finns en bra vetenskaplig bas att stå på. Rovdjursforskningen i Sverige på björn, järv, lo och varg är av mycket hög internationell standard och är grunden för att kunna förvalta de svenska rovdjuren på ett bra sätt. Det är viktigt som utredningen föreslår att denna forskning kan fortgå i samma omfattning som idag och att den koordineras med främst Norge men även Finland. Ett ämne som är av yttersta vikt är hur olika rovdjursarter interagerar med varandra i relation till bytesdjuren. Ett annat ämne som bör beaktas och kommer att diskuteras i allt högre grad är samspelet mellan rovdjurens antal i relation till bytesdjurens antal ur ett framtida förvaltningsperspektiv där rovdjur och bytesdjur samförvaltas. Forskningen bör också vara inriktad på förvaltningsfrågor, relationen människa rovdjur samt vara praktiskt inriktad för att finna lösningar på problem som uppkommer. Viltskador. Kapitel Ersättningsbeloppen vid olika typer av rovdjursförekomst i renskötselområdet. Sid WWF anser att ersättningsbeloppet bör ökas ju fler föryngringar det förekommer inom samebyn, exempelvis en lodjursföryngring ger :-, två lodjursföryngringar ger :- etc. Det skall löna sig att ha fler föryngringar inom samebyns område. Inventering.

7 Kapitel Inventering av stora rovdjur, anslaget för biologisk mångfald. Sid Rovdjursinventeringar som är underlag till förvaltningen måste vara av hög vetenskaplig standard och vara densamma för olika länsstyrelser. Inventeringarna bör även fortsättningsvis ledas av länsstyrelserna, men kan självklart genomföras ihop med andra intressenter som jägarförbunden, rovdjursföreningen m.fl. Metoder för inventeringarna, genomförande och resultat skall kvalitetsgranskas av forskare. Information. Kapitel 19 Informationsfrågor. Sid Bra information och utbildning är en av hörnstenarna i en bra rovdjurspolitik. Den bör rikta sig till alla människor i samhället för att öka kunskapsnivån om rovdjuren. Viktigt är också med riktad utbildning till olika specifika grupper som har med rovdjuren och rovdjursfrågorna att göra. Informationen bör ledas av Naturvårdsverket i samråd med Viltskadecentrum och länsstyrelserna. Samarbete bör också sökas med organisationer och kommuner. 2. WWFs förslag till ny förordning om förvaltning av vilda däggdjur och fåglar. Världsnaturfonden WWF föreslår att den nuvarande lagstiftningen som rör rovdjuren revideras från grunden. Detta för att göra rovdjurspolitiken tydligare, mer överblickbar och mer förutsägbar. Många av de problem som finns omkring rovdjuren exempelvis som acceptansen för rovdjuren och rovdjurspolitiken samt den illegala jakten beror delvis på en föråldrad och otydlig lagstiftning. Nedan följer WWFs förslag till ny förvaltningsförordning, samt kommentarer till vissa av utredningens förslag. I utredning om de stora rovdjuren föreslås att en översyn av jaktlagstiftningen skall göras. Utredningen skriver följande på sidan 380: Kapitel Jaktlagstiftningen bör ses över Utredningens förslag: Jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) ska ses över i förenklande syfte samtidigt som ett samlat grepp tas på införandet av de aktuella EG-direktiven. Den brist på acceptans för rovdjursförvaltningen som utredningen kunnat konstatera beror i hög grad på att styrmedlen inte är tillräckligt tydliga och att möjligheten till överblick är begränsad. Jaktlagstiftningen är otillgänglig. EU-medlemskapet har inneburit att en ytterligare regelnivå tillkommit som gör det svårt att tränga in i systemet och förstå vad som gäller.

8 Jaktlagstiftningen är 20 år gammal och jaktformerna har delvis ändrats. Den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari När Sverige blev medlemmar i EU år 1995 var lagstiftningen fortfarande ganska ny och det gjordes därför ingen total översyn i samband med medlemskapet. Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet infördes i den befintlig lagstiftningen på ett ganska svårtillgängligt sätt samtidigt som den ursprungliga systematiken bröts upp. Det har resulterat i en resurskrävande och ineffektiv lagstiftning. Utredningen föreslår att JL och JF ses över i förenklande syfte varvid ett samlat grepp bör tas för att införliva de aktuella direktiven. Brottsförebyggande rådet (Brå) skriver i inledningen av avsnittet brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärder i rapporten Illegal jakt på stora rovdjur (rapport 2007:22 sid. 10) följande: Brott med politiska förtecken måste motverkas även med politiska medel Den illegala jakten äger rum i en stämning av misstro mot myndigheter och oförsonlig kritik mot rovdjurspolitiken, och få personer träder fram och anmäler brott eller vittnar i domstol. Den illegala jakten är omfattande samtidigt som försvinnande få gärningspersoner hamnar inför domstol. I fråga om illegal jakt kan det närmast uppfattas som att vi lever i ett laglöst land. Eftersom rovdjurspolitiken är ifrågasatt finns det ett indirekt stöd för den illegala jakten. Det är en unik situation eftersom det handlar om grova brott där minimistraffet är sex månaders fängelse. Det framstår därför som orealistiskt att kunna minska den illegala jakten enbart med traditionella metoder som ökad övervakning, hårdare straff och fler poliser. För att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning. Innehållet i denna politik har Brå varken kompetens eller mandat att utveckla närmare. WWF delar de åsikter som framförs i utredningen och i rapporten. En viktig del i rovdjurspolitiken är att förbättra lagstiftningen. Alla kommer att tjäna på en tydlig och förutsägbar sådan, människorna som lever med rovdjuren, rovdjuren, myndigheter och myndighetspersoner som hanterar rovdjursfrågor. WWFs förslag till ny lagstiftning: Eftersom rovdjuren är en del av de däggdjur och fåglar som ingår i den nuvarande lagstiftningen är det lämpligt att alla regleringar för däggdjur och fåglar samlas på ett och samma ställe. Att bryta ut de stora rovdjuren skulle bara splittra lagstiftningen ytterligare. WWF arbetar på ett större förslag när det gäller fredning, förvaltning, handel med och hantering av vilda djur och växter och som kommer att presenteras senare under Nedanstående förslag är en del av detta.

9 Vi föreslår att all lagstiftning som rör fredning och förvaltning samlas under miljöbalken (1998:808). Fredningsbestämmelserna flyttas från jaktlagen (1987:259) till artskyddsförordningen (2007:845). Vidare att en ny förordning om förvaltning av däggdjur och fåglar upprättas under miljöbalken. Förvaltningen kan då grunda sig på portalparagraferna i miljöbalken vilka värnar om både människorna och djuren. Följande delar bör ingå i en ny förvaltningsförordning: Inledande bestämmelser med tydliga avgränsningar, förvaltning, förvaltningsplaner, förvaltningsjakt, skyddsjakt, skador orsakade av däggdjur och fåglar, forskning, myndigheternas arbetsordning, mandat och ansvarsområden samt en arbetsbeskrivning för de regionala rovdjursgrupperna. På detta sätt samlas alla de delar som berör rovdjuren på ett enda ställe och kan då kopplas till varandra på ett naturligt sätt. Mandatet för en ny förvaltningsförordning kan hämtas från miljöbalkens 8 kap 1 men för tydlighetens skull föreslår vi att en ny paragraf inrättas under detta kapitel. Det som hamnar utanför miljöbalken är jakträtten och jaktens genomförande som behålls i jaktlagen. Många av de förslag som finns i utredningen kan infogas i den föreslagna nya förordningen eller användas som grund vid utformningen. En viktig fråga är om de krav som ställs i Art- och habitatdirektiven samt i Fågeldirektivet uppfylls i den föreslagna förordningen. I utredningen exemplifieras hur frågan lösts i Lettland (kapitel , sid. 358). I utredningen står Lettlands förvaltningsplan för lodjur är enligt kommissionens riktlinjer ett exempel på en plan som uppfyller direktivets artikel WWFs förslag till förordning bygger på samma principer. Förslaget till ny förordning tar ej upp alla de detaljer som ett färdigt förslag skall innehålla men WWF erbjuder sig att hjälpa till vid en eventuell utveckling av en sådan. Förordning om förvaltning av vilda däggdjur och fåglar. 1. Inledande bestämmelser. Förordningen är meddelad med stöd av 8 kap. x i miljöbalken (1998:808). Förordningen skall gälla för vilda däggdjur och fåglar inom Sveriges ekonomiska zon. Förordningen skall reglera förvaltning, förvaltningsplaner, förvaltningsjakt, skyddsjakt, skador orsakade av vilda däggdjur och fåglar, forskning samt myndigheternas mandat, ansvarsområden och arbetsordning för ovan nämnda områden. Definitioner för begrepp i förordningen. Övriga regleringar: Jakträtten och jaktens genomförande regleras i jaktlagen (1987:259).

10 Regleringar för fredning, utplantering, handel och hantering finns i artskyddsförordningen (2007:845). Regler om tillsyn och information finns i förordning (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. Regler om skydd för livsmiljöerna finns i 7 kap. miljöbalken (1998:808) och förordningen (1998:1252) om områdesskydd och artskyddsförordningen (2007:845). 2. Förvaltning. Däggdjur och fåglar som lever vilt eller besöker området innanför Sveriges ekonomiska zon skall förvaltas på ett sätt som gör att arterna och deras olika populationer långsiktigt överlever i livskraftiga bestånd inom sina naturliga utbredningsområden. Förvaltningen eller de enskilda beslut som rör denna får ej strida mot de internationella åtaganden som Sverige har och som finns i annan svensk lagstiftning eller EU-lagstiftning. Förvaltningen eller de enskilda beslut som rör denna skall också ta hänsyn till skyddet av tamdjur, odlingar, naturresurser, naturmiljöer, vilda djur och växter, egendom samt hälsoskyddsskäl, människors välbefinnande och klimatförändringar. Beslut om förvaltningsjakt skall fattas på underlag som är framtagna på ett vedertaget vetenskapligt sätt. 3. Förvaltningsplaner. Förvaltningsplaner skall utarbetas för arter där tillstånd för licensjakt skall utfärdas. Länsstyrelserna utarbetar förvaltningsplaner och Naturvårdsverket fastställer denna och anger i beslutet de miniminivåer som skall vara uppfyllda för att länsstyrelsen skall kunna bevilja licensjakt. 4. Förvaltningsjakt. Förvaltningsjakten indelas i två delar, jakt och licensjakt. Jakt: Här anges vilka arter som får jagas vilken tid på året, var arten får jagas samt under vilka förhållanden. Detta anges i en jaktbilaga till denna förordning. Licensjakt: För arter där en begränsad/angiven mängd exemplar kan/skall tas ut från naturen varje år under kontrollerade former sker jakten genom licensjakt. Licensjakt skall tillämpas när ett för stort uttag kan äventyra en livskraftig population (exempelvis rovdjur) av arten eller när en art genom för stort antal kan orsaka alvarlig skada på odlingar eller naturresurser (exempelvis älg). Licensjakten gäller ej för arter som omfattas av jakttid i jaktbilagan. Om förvaltningsplanens miniminivå för antalet djur är uppfylld kan länsstyrelsen ge tillstånd till licensjakt på överskjutande antal djur om en eller flera av punkterna a e nedan uppfylls (punkterna a e artikel 16.1 Art- och habitatdirektivet).

11 a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer. b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom. c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter. e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 (Art- och habitatdirektivet) i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna. 5. Skyddsjakt. Skyddsjakt skall tillämpas när vilda djur orsakar akuta problem. För att skydda tamdjur, odlingar, naturresurser, naturmiljöer, vilda djur och växter eller av hälsoskyddsskäl får skyddsjakt ske. Skyddsjakt på eget initiativ: För att skydda tamdjur mot pågående angrepp av björn, varg, lo och järv får på eget initiativ sådant djur avlivas. Bestämmelsen finns nu i 28 jaktförordningen (1987:905). Skyddsjakt av hälsoskyddsskäl, för att skydda odlingar eller för borttagande av bon vid byggnationer. Skyddsjakt efter beslut av länsstyrelse: För att skydda odlingar, naturresurser, naturmiljöer, vilda djur och växter eller av hälsoskyddsskäl får däggdjur och fåglar avlivas genom jakt efter tillstånd av länsstyrelsen. Här formuleras en tydlig kravlista med kriterier (exempelvis jaktmetoder) som skall vara uppfyllda för att skyddsjakt skall kunna beviljas. Avlivning av problemdjur: Avlivning av björn, lo, varg, älg och rådjur som uppehåller sig i bebyggelse och som skapar problem eller osäkerhet för de som bor där får ske efter beslut av polismyndigheten. Här formuleras en tydlig kravlista med kriterier som skall vara uppfyllda för att ett avlivningsbeslut skall kunna tas. Här skall grunderna anges för vad som skall definieras vara ett problemdjur samt vilka myndigheter som är ansvariga. Här skall finnas regler för arbetets gång vid hantering av problemdjur. Vem som skall fatta beslut om avlivning. Om grunderna är väl avgränsade kan beslutet fattas snabbt på regional nivå (polis, länsstyrelse).

12 Vem som skall avliva djuret. Faktorer som skall vägas in i beslutet är säkerhet för boende, kunskap om och resurser för avlivning och omhändertagande av djurarten samt vilken arbetsinsats som är nödvändig. Djur som är avlivade genom skyddsjakt skall avräknas i de beslut som fattas om kommande licensjakt. 6. Skador orsakade av vilda däggdjur och fåglar. Här skall ersättningen för skador orsakade vilda däggdjur och fåglar regleras. Det gäller skador på tamdjur orsakade av björn, varg, lo, järv och kungsörn. Skador orsakade av gråsäl på fiskeredskap (yrkesfisket), samt skador på yrkesmässiga odlingar. Grunderna för att få ersättning anges här. Här skall regler för myndigheternas ansvarsfördelning och arbetsgång anges. Viltskadeförordningen (2001:724) skall in här. 7. Forskning. Här skall myndigheternas ansvar för forskningen regleras. Grunderna för forskningens inriktning skall finnas angiven. Förutom grundforskning bör den vara inriktad på att följa de berörda djurens antal och utbredningsområden utifrån de mål som är satta. Forskningen bör vara inriktad på att ta fram bakgrundsmaterial som skall användas för förvaltningen. Den skall också vara inriktad på forskning kring skador orsakade av vilda däggdjur och fåglar (rovdjur, klövvilt, säl och fåglar). 8. Myndigheternas mandat, ansvarsområden, arbetsordning och tillsyn. Här anges de olika myndigheternas mandat, ansvarsområden (rollfördelning) och arbetsordning när det gäller förvaltning, förvaltningsjakt och skador orsakade av rovdjur samt för information, utbildning samt regionala rovdjurgrupper. Delar av myndigheternas ansvarsområden finns reglerade i miljöbalken (1998:808) och i förordning (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. Lasse Gustavsson Generalsekreterare Hasse Berglund Biolog