Nicaragua. Geografi.

Transkript

1 Nicaragua Nicaragua i Centralamerika är ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet. Basen i ekonomin är jordbruket, med kaffe som största exportvara. Efter en revolution mot diktatorn Somoza 1979 följde ett årtionde av inbördeskrig mellan den marxistiska sandiniströrelsen och USA-stödda rebeller. Sandinisterna återkom till makten 2007 efter ett val, och Daniel Ortega blev på nytt blev president. Geografi Nicaragua är Centralamerikas största land med en yta som motsvarar knappt en tredjedel av Sveriges. Landet har kuster mot Stilla havet i väster och Karibiska havet (Atlanten) i öster. I västra Nicaragua växlar landskapet mellan bördigt lågland och vulkaniska berg. Där ligger också den djupa Nicaraguasänkan med Managua- och Nicaraguasjön. I den senare finns ett permanent bestånd av tjurhajar som klarar att leva i sötvatten. Från nordväst, ner mot Nicaraguasjön löper en kedja av vulkaner, varav flera är aktiva. Genom floden San Juan förbinds Nicaraguasjön med Atlanten i öster. Inlandet upptas av en delvis skogsklädd högplatå. De högsta bergen finns i norr. I öster längs kanten av Karibiska havet löper en bred och sumpig kustslätt. Landet är utsatt för jordbävningar och orkaner. 1/38

2 Yta km2 (2017) Tid svensk - 7 timmar Angränsande land/länder Honduras, Costa Rica Huvudstad med antal invånare Managua (uppskattning 2012) Övriga större städer León , Masaya , Matagalpa , Chinan dega , (uppskattning 2012) Högsta berg Mogotón (2107 m ö h) Viktiga floder gränsfloderna San Juan i söder och Coco i norr samt Rio Grande Klimat Klimatet i Nicaragua är tropiskt, med små temperaturvariationer under året. Det är något varmare i väster än i öster och svalast i höglandet. Det regnar mest i sydöst och minst i nordväst. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Managua 29 C (maj), 26 C (jan) Medelnederbörd/månad Managua 296 mm (juni), 1 mm (febr) Befolkning och språk 2/38

3 Majoriteten av befolkningen lever i den västra delen av Nicaragua. Före kolonialtiden bodde de flesta av urfolken i den delen av landet. Efter spanjorernas kolonisering kom de indianer som överlevde att med tiden förspanskas. Området bebos idag av spansktalande vita och mestiser (av blandat spanskt och indianskt ursprung). Ett par urfolk, bland dem subtiaba, finns kvar i väster men de har förlorat det mesta av sin traditionella livsstil liksom sina egna språk. Östkusten har alltid varit en isolerad del av Nicaragua. Den utgör ungefär halva landytan, men hyser endast omkring en tiondel av befolkningen. Större delen av stadsbefolkningen på Atlantkusten är engelsktalande svarta som härstammar från slavar som engelsmännen hämtade från Västindien på och 1700-talen. På landsbygden dominerar ett av urfolken, miskito, som idag är uppblandat med svarta och vita, men har behållit sitt språk. I området finns även de mindre ursprungsfolken mayagna (sumu) och rama. De allra flesta nicaraguaner talar spanska. Uppskattningsvis 1,2 miljoner nicaraguaner bor utomlands. De flesta lever i USA eller Costa Rica, cirka hälften av dem befinner sig där utan tillstånd. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 51,3 (2014) Andel invånare i städerna 59,1 procent (2016) Nativitet/födelsetal 19,9 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 4,6 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,4 procent (2014) Fertilitetsgrad 2,5 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,6 procent (2014) Förväntad livslängd 75 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 78 år (2015) Förväntad livslängd för män 72 år (2015) Folkgrupper mestiser 77 %, vita 10 %, indianer 9 %, övriga 4 % Språk spanska är officiellt språk /38

4 1. Folkräkning engelska, miskito, sumu och rama är erkända språk på Atlantkusten Religion De flesta nicaraguaner är katoliker. Katolska kyrkan har en stark ställning och dess politiska inflytande har ökat sedan parlamentet 2006 röstade igenom ett totalförbud mot abort. Både pingstkyrkan och baptistsamfundet verkar i landet sedan 1920-talet. Sedan 1990-talet har antalet protestantiska frikyrkor ökat kraftigt, särskilt i fattiga områden. På Atlantkusten dominerar den protestantiska moraviska kyrkan efter en väckelserörelse på 1800-talet. Religionsfrihet råder och respekteras generellt. Men det finns rapporter om att sandinistregeringen favoriserar religiösa grupper med samma politiska inställning som sandinistregeringen medan grupper som kritiserar rege - ringen utsätts för trakasserier. Utbildning Den sexåriga grundskolan är avgiftsfri. Eleverna börjar skolan vid sju års ålder. 2009/2010 började nio av tio barn i grundskolan, men bara knappt hälften fortsatte till det följande femåriga stadiet. Andelen som går i skolan har ökat sedan sandinistregeringen, som tillträdde 2007, avskaffade avgifterna för skolmat och läroböcker samt slopade kravet på skoluniform. Efter revolutionen 1979 lyckades sandinisterna öka läs- och skrivkunnigheten genom en stor alfabetiseringskampanj, men efter det ökade analfabetismen på nytt. När sandinisterna återvände till makten genomfördes en ny kampanj, Yo puedo (Jag kan), efter kubansk modell. Tack vare den föll analfabetismen från 21 procent 2007 till knappt 4 procent 2009, enligt officiella siffror beräknade dock FN-kommissionen Cepal att 30 procent av befolkningen inte kunde läsa och skriva. Enligt människorättsorganisationer och lärarfack styr sandinistregeringen utbildningen partipolitiskt. Över lärare ska ha avskedats sedan 2006 och ersatts med regeringstrogna lärare (se även Arbetsmarknad). Statliga stipendier har gått FSLN-medlemmars barn och barn i partiets ungdoms rörelse. I flera skolor har eleverna varit tvungna att delta i regeringsvänliga möten och FSLN-vänligt material har använts i undervisningen. Det finns nio universitet, varav fyra är statliga. Det finns även många andra institutioner för högre utbildning, de flesta av dem privata. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 91,8 procent (2010) Antal elever per lärare i grundskolan 30,2 (2010) Läs- och skrivkunnighet 78,0 procent (2005) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,5 procent (2010) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 22,8 procent (2010) 4/38

5 Kultur Poesin har traditionellt en stark ställning. Poeten Rubén Darío ( ), som givit namn åt nationalteatern i Managua, var den spanskamerikanska modernismens främsta företrädare. Prästen Ernesto Cardenal hör till de mest kända poeterna. På 1970-talet startade han en skola för naivistiskt måleri på ön Solentiname. Cardenal var kulturminister på 1980-talet, men har nu lämnat sandinistpartiet FSLN. Andra betydande författare är Gioconda Belli och Sergio Ramírez. Det satiriska dramat El Güegüense, som antas ha skrivits i början av 1700-talet och som består av teater, musik och dans, sattes 2005 upp på FN-organet Unescos lista över världskulturarv. Bröderna Luis Enrique och Carlos Mejía Godoy blev på 1980-talet kända för sina revolutionära visor. Från Atlantkusten kommer palo de mayo, en erotisk pardans som dansas runt en majstång. Massmedier Enligt författningen råder yttrande- och tryckfrihet, men såväl de libera la regeringarna som den nuvarande sandinist regeringen har på olika sätt försökt kontrollera medierna. Sandinist regeringen, som tillträdde 2007, försöker styra medierapporteringen bland annat genom att bara ge intervjuer till regeringstrogna medier, inte sällan ägda av president Daniel Ortegas familj. Information som ska vara offentlig lämnas inte alltid ut till oppositionella medier. Inför valen 2011 rapporterade nicaraguanska människorättsorganisationer och pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser om de anonyma dödshot som riktats mot två journalister på dagstidningen El Nuevo Diario. En av dem, som hade skrivit om soldater som misstänktes för mord på regeringskritiska rebeller i norra Nicaragua, flydde landet. Den andre journalisten skrev om korruptionsmisstankar mot valmyndigheten Högsta valrådet (CSE) och dess ordförande. I juni 2012 stängde myndigheterna den lokala kabel-tv-kana len Television Channel 13 i Somoto i norra Nicaragua. Enligt människorätts organisationer och TV-kanalens ägare skedde det efter flera hotelser från polisen sedan kanalen rapporterar om korruption inom regeringen. Regeringen har också låtit myndigheterna hårdgranska journalisten Carlos Fernando Chamorro, som ger ut webbtidningen Confidencial och gör det TVsända veckomagasinet Esta Semana (Denna vecka) och som ofta undersökt korruptionsanklagelser mot sandinistregeringen. Tre reportrar mördades , varav två av politiska skäl. Självcensur förekommer på grund av rädsla för hot och oro för att förlora annonsintäkter. Det senare har bland annat drabbat El Nuevo Diario och flera mindre oberoende radiostationer, då de inte längre får några statliga annonser. Trots detta spelar framför allt tidningarna en viktig roll som kritiska granskare av makthavarna. Det finns tre dagstidningar: La Prensa (liberal), som också ger ut Hoy, samt El Nuevo Diario (reformvänlig sandinistisk). Dessutom kan nämnas månadstidningen Envío och webbtidningen Confidencial som båda innehåller politiska analyser och är regeringskritiska. Regeringen publicerar nyheter, inklusive tal av presidentparet, på webbplatsen El 19, namngiven efter revolutionsdagen. 5/38

6 Radio och TV är de medier som når flest människor. Det finns över 100 radiostationer. Sedan Ortega kom till makten har han och hans familj köpt flera TV-stationer och kontrollerar nu ungefär hälften av de nio TVkanalerna. De flesta av de övriga ägs av den mexikanske mediemogulen Ángel Remigio González. I den enda statliga TV-kanalen, Canal 6, sänds officiell propaganda blandad med underhållning. Regeringen har dessutom två webbplatser där den publicerar information. Några bolag sänder kabel-tv. Det finns inga restriktioner vad gäller tillgången till internet, men flera enskilda organisationer säger att regeringen övervakar deras korrespondens via e-post hade omkring 14 procent av befolkningen tillgång till internet. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 27,9 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 114,6 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 17,6 (2014) Äldre historia Västra Nicaragua koloniserades på 1500-talet av spanjorerna, medan engelsmän kontrollerade de östra delarna. Nicaragua blev självständigt 1838, men först 1894 blev Atlantkusten en del av landet ingrep USA militärt och hjälpte en konservativ regering till makten. Den liberale generalen Augusto César Sandino fortsatte att bekämpa USA:s styrkor. Sandino mördades 1934 på order av nationalgardets ledare, den blivande diktatorn Anastasio Somoza. Då spanjorerna anlände på 1500-talet beboddes Nicaragua av flera olika urfolk. Landet sägs ha fått sitt namn efter en indianhövding vid namn Nicarao eller Nicaragua. Området hyste inga stora guld- eller silvertillgångar och blev därmed en försummad del av det spanska imperiet. I den mer tättbefolkade västra delen tvingades de indianer som överlevt striderna mot spanjorerna och mötet med europeiska sjukdomar att producera kaffe och föda upp boskap för export. Spanjorerna lyckades aldrig erövra den östra delen av nuvarande Nicaragua, som beboddes av miskito-, ramaoch sumufolk. Engelska pirater och handelsmän, som nådde området på 1630-talet, fick dock kontakt med miskitofolket. Piraterna försåg miskito med eldvapen och fick hjälp av dem vid sina räder in i den spanska delen av Nicaragua. Västra delen av Nicaragua ingick i den stora spanska kolonin Guatemala. När Mexiko frigjorde sig från Spanien 1821 följde Nicaragua och de övriga centralamerikanska provinserna efter blev Nicaragua en självständig republik talet präglades av en maktkamp mellan de ledande familjerna i städerna León och Granada: de förra kallade sig liberala och de senare konservativa. En nordamerikansk legosoldat, William Walker, som hade hyrts in av liberalerna, lyckades under några år etablera sig som landets president. Han legaliserade slaveriet och införde engelska som officiellt språk, vilket ledde till att liberalerna och de konservativa tillfälligt enades mot honom. Walker avsattes /38

7 var en ganska lugn period under en konservativ regim. De liberala revolterade 1893 under ledning av diktatorn José Santos Zelaya. Året därpå införlivades Atlantkusten med Nicaragua, men banden mellan centralmakten och området i öster var svaga. På Atlantkusten dominerade amerikanska bolag som exploaterade naturresurserna. 1909, då Nicaragua befann sig i finansiellt kaos, ingrep USA militärt och hjälpte en konservativ regering till makten. Med amerikanskt stöd slogs ett par liberala upprorsförsök ned i mitten av 1920-talet. En av liberalernas generaler, Augusto César Sandino, vägrade att kapitulera och fortsatte att bekämpa USA:s styrkor. Efter presidentvalet 1933 drogs de amerikanska styrkorna tillbaka och Sandino slöt ett fredsfördrag med den nyvalde liberale presidenten. Året därpå mördades Sandino på order av nationalgardets ledare, Anastasio Somoza. Modern historia Nicaraguas moderna historia kan delas in i tydliga epoker rådde diktatur under Anastasio Somoza och hans söner. Somoza besegrades 1979 av sandinistgerillan FSLN, som sedan omvandlades till ett socialistiskt parti och styrde landet i ett decennium talet präglades av sociala reformer, men också av inbördeskrig regerade liberaler och sedan 2007 är sandinisterna åter vid makten. Anastasio Somoza grep makten 1936 genom en statskupp. All opposition undertrycktes och Somozas styre kännetecknades av stabilitet och nära förbindelser med USA. Genom att lägga under sig många statliga företag och andra tillgångar skaffade han sig en stor privat förmögenhet. Somoza mördades 1956 av en anhängare till upprorshjälten Augusto Sandino (se Äldre historia), men hans familj behöll makten. Anastasio Somoza efterträddes av sina söner Luis och Anastasio. Den senare valdes 1967 till president efter en blodbesudlad valkampanj. Från början av 1950-talet och fram till 1978 upplevde Nicaragua snabb ekonomisk tillväxt som främst kom att fylla på familjen Somozas bankkonton bildades den marxistiska motståndsrörelsen Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN), som tog sitt namn efter Augusto Sandino. Under 1970-talet vann gerillan nya anhängare i skilda politiska läger, som alla var emot diktatorn Anastasio Somoza (den yngre). En svår jordbävning, som krävde cirka dödsoffer, drabbade Managua När Somoza själv lade beslag på huvuddelen av biståndet ökade det folkliga motståndet inom landet och omvärlden upprördes. Somoza störtas Mordet 1978 på Pedro Joaquín Chamorro, en borgerlig oppositions ledare och chefredaktör för tidningen La Prensa, utlöste protester. Samma år bildade sandinisterna och den borgerliga oppositionen en gemensam front mot diktatorn. Flera uppror slogs ned innan FSLN gerillan slutligen besegrade Somozaregimen. Somoza flydde landet i juli 1979 och mördades året därpå i Paraguay. Den 19 juli 1979 intog sandinisterna Managua. De förstatligade de tillgångar som hade tillhört familjen Somoza eller nationalgardets officerare. Senare förstatligades även bankerna. Sandinisterna genomförde en radikal jordreform och satsade stora resurser på vård och utbildning. 7/38

8 Den första tiden efter revolutionen fick den nya regimen ett visst ekonomiskt stöd från USA, men när Ronald Reagan tillträdde som USA:s president 1981 försämrades relationerna mellan länderna. USA befarade att sandinisterna skulle sprida kommunism i övriga Centralamerika. Många Somozaanhängare och medlemmar av nationalgardet hade 1979 flytt till Honduras, där de bildade en gerillaarmé, contras, vars mål var att störta sandinisterna. Contras fick amerikanskt stöd och började 1981 göra räder in i Nicaragua. Även på Atlantkusten, som inte hade berörts av Somozas förtryck, växte oppositionen mot sandinisterna. Regeringen hade börjat bygga upp massorganisationer utan att ta hänsyn till urfolkens egna organisationer. Konflikten mellan regeringen och miskito, sumo- och ramafolken gällde även äganderätten till jorden. I takt med att motsättningarna förstärktes vann contras nya anhängare. Inbördeskriget intensifierades och fram till 1984 hade contras initiativet i striderna. Sandinisterna införde undantagstillstånd, som bland annat upphävde pressfriheten. Censuren lättade något kring valet 1984, då sandinisternas presidentkandidat Daniel Ortega fick 67 procent av rösterna. Iran-constras-a ären USA:s hemliga bistånd till högergerillan contras avbröts 1984 sedan det kommit fram att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA minerat nicaraguanska hamnar avslöjades Iran-contras-affären som visade att USA fortsatt att skicka pengar till contras, pengar som man fått för hemlig vapenförsäljning till Iran. Trots skandalen detta innebar återupptogs biståndet till contras snart i form av humanitär hjälp. En vändpunkt i kriget kom 1985, då sandinisterna sade sig ha beseg rat gerillan militärt. Striderna fortsatte, men det stod klart att contras inte kunde besegra sandinisterna. Samma år förändrades också regeringens politik på Atlantkusten. De urfolk som hade fördrivits kunde återvända till sina raserade byar skrevs Atlantkustens rätt till självstyre in i författningen undertecknades Esquipulasavtalet, som blev början till en fredsprocess i hela Centralamerika. I Nicaragua bildades en nationell försoningskommission och 1988 skrev contras och sandinistregeringen under ett avtal om eldupphör. Striderna upphörde dock inte helt; inbördeskriget tog slut först våren 1990 efter ett nytt avtal om eldupphör. Konsekvenserna av inbördeskriget var förödande. Tiotusentals människor hade mist livet, försvaret hade slukat över hälften av statsbudgeten och det handelsembargo som USA hade infört 1985 innebar svåra påfrestningar för ekonomin. Sandinisterna förlorar makten I valet 1990 förlorade sandinisterna överraskande mot Nationella oppositionskoalitionen (UNO) och dess ledare, Violeta Barrios de Chamorro, blev ny president. Främsta orsaken till UNO:s valseger var nicaraguanernas önskan om fred och bättre levnadsvillkor. Som änka efter den mördade Pedro Joaquín Chamorro sågs Violeta som en enande kraft. Med lån från Internationella valutafonden (IMF) genomförde rege ringen ekonomiska åtstramningar, vilket medförde ökad arbetslöshet och sämre levnadsförhållanden. Men Chamorro gav samtidigt sandinisterna politiskt utrymme, något som 1993 ledde till en brytning mellan regeringen och stora delar av UNO-koalitionen. 8/38

9 I början av 1990-talet ökade våldet på landsbygden. Recontras (före detta contras) och recompas (före detta sandinistsoldater) hade på nytt tagit till vapen på grund av missnöje över att de inte fått den jord och de bostäder som regeringen hade utlovat. Armén lyckades inte stoppa våldet. Men sedan regeringen 1993 lovat de väpnade grupperna amnesti började de lägga ned sina vapen. I juli 1997 var avväpningen i princip genomförd. Arnoldo Alemán från det konservativa Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) vann presidentvalet En liberal allians, där PLC ingick, blev störst i nationalförsamlingen. Sandinisterna fortsatte att vara en stark politisk kraft trots att partiet splittrats året innan, då Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS) bildats. Återprivatisering Hösten 1997 nåddes en uppgörelse mellan regeringen och sandinisterna om återlämnande av eller ersättning för egendom som konfiskerats av sandinisterna. Sandinisterna hade före maktskiftet 1990 legaliserat alla egendomsövertaganden. Genom lagarna blev många ledande sandinister ägare till allt från bostäder till datorer. Alemáns regering genomförde ett nytt IMF-program. Statliga företag privatiserades och importtullarna sänktes. Den ekonomiska politiken i kombination med Alemáns försök att lösa äganderättskonflikterna fick de utländska investerarna att börja tro på Nicaragua. Tillväxten bromsades dock sedan orkanen Mitch dragit fram över Nicaragua i oktober Cirka människor omkom och nära en halv miljon blev hemlösa. Dessutom skadades infrastruktur och jordbruksmarker. I presidentvalet 2001 segrade Alemáns vicepresident, PLC-politikern Enrique Bolaños, med 56 procent av rösterna. PLC fick egen majoritet i parlamentet. Valen bojkottades av MRS som hävdade att demokratin var satt ur spel på grund av en pakt mellan PLC och FSLN (se Politiskt system). Korruptionsutredning mot Alemán Trots att PLC kontrollerade nationalförsamlingen fick Bolaños en svag position när han tillträdde som president De flesta PLC-leda möter var lojala med partiledaren Alemán, som utsetts till talman. Bolaños överraskade de flesta bedömare när han började utreda korruptionsankla gelser mot sin företrädare. I december 2002 sattes Alemán i husarrest medan utredningen pågick. Men han lyckades ändå behålla kontrollen över regeringspartiet, vilket begränsade Bolaños möjligheter att agera. I februari 2003 bröt omkring 40 Alemán-trogna PLC-ledamöter med regeringen. Bolaños tvingades styra med stöd av fem till tio PLCledamöter, som bildat fraktionen Azul y blanco (Blått och vitt) men kunde i vissa frågor förlita sig på stöd från FSLN. I december 2003 dömdes Alemán till 20 års fängelse för penning tvätt samt för bedrägerier och oegentligheter i samband med val. Han fälldes för att ha använt över 100 miljoner dollar av statliga medel till sina egna valkampanjer och för att ha skaffat sig en personlig förmögen het. De följande åren satt han omväxlande i fängelse och husarrest. I ett försök att skapa ett alternativ till PLC och FSLN lanserade Bolaños i maj 2004 Alliansen för republiken (Apre). Denna nya liberal konservativa valallians bestod av liberala Bolañosanhängare, Konservativa partiet (PC), Socialkristna partiet (PSC) och andra små partier. Oppositionen försökte på olika sätt minska Bolaños makt. PLC och FSLN drev igenom grundlagsändringar som ökade nationalförsamlingens inflytande på presidentens bekostnad. Reformerna godkändes av parlamentet 2005, men upphävdes av Högsta domstolen Sandinisterna återtar makten 9/38

10 Inför presidentvalet hösten 2006 fick sandinisternas kandidat Daniel Ortega stark konkurrens på vänsterkanten av den före detta Managua borgmästaren Herty Lewites som kandiderade för MRS. Men Lewites avled i en hjärtattack fyra månader före valet. FSLN bildade en valallians, där ett parti med tidigare band till contras ingick. Ortega betonade behovet av ekonomisk stabilitet och lovade att samarbeta med IMF. Det tolkades som ett försök att vinna borgerliga väljare. Han framställde sig även som den kandidat som bäst värnade freden och de fattiga, och som en troende katolik. Ortegas motståndare försökte plocka poäng på hans kontakter med Venezuela som anklagades för att blanda sig i valet genom att erbjuda billig olja till sandinistiska borgmästare, och därigenom gynna sandinistpartiet. Samtidigt försökte USA:s Nicaragua-ambassadör avskräcka väljare från att rösta på Ortega. Hösten 2006 röstade nationalförsamlingen, med stöd från Ortega och de flesta av FSLN:s ledamöter, igenom ett totalförbud mot abort. Den katolska kyrkan hade spelat en pådrivande roll för att få till stånd en skärpning av lagstiftningen. Feministgrupper och andra anklagade Ortega för att ha stött lagen för att med kyrkans hjälp kunna vinna presidentvalet. Ortega vann presidentvalet i november redan i första omgången med 38 procent av rösterna. Valets tvåa Eduardo Montealegre från den nybildade Nicaraguanska liberala alliansen (ALN) fick 29 procent av rösterna. I parlamentsvalet blev FSLN största parti, men fick inte egen majoritet i nationalförsamlingen. Valdeltagandet var 69 procent. Politiskt system Nicaragua är en republik där presidenten är statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare. Sedan Daniel Ortega och sandinistpartiet FSLN återvände till makten 2007 har statsförvaltningen blivit mer centraliserad och styret mer auktoritärt, och delar av författningen har satts ur spel. Den politiska oppositionen är splittrad. Rättssystemet är korrumperat och politiserat. Författningen är från 1987 men har reviderats flera gånger. År 2014 antog nationalförsamlingen en grundlagsändring som innebar att ett tidigare förbud mot direkt omval av en president ströks, liksom en begränsning på två mandatperioder totalt. Samtidigt avskaffades en regel som inneburit att en kandidat måste få minst 35 procent av rösterna för att vinna direkt, annars krävdes en andra valomgång. Bestämmelserna om omval hade ogiltigförklarats av Högsta domstolen redan 2009, vilket möjliggjort för president Ortega att ställa upp till omval 2011 (se Modern historia och Aktuell politik). Ortega ställde sedan upp ännu en gång Presidenten utses i allmänna val för en femårsperiod. Författningsändringarna 2014 innebar även att högt uppsatta officerare får ta offentliga uppdrag som tidigare varit reserverade för civila, utan att behöva ge upp sin militära position. Kritiker såg detta som ett sätt för Ortega att knyta militären närmare regeringen, enligt mönster från Venezuela. Regeringen motiverade grundlagsreform med att den nuvarande styrelseformen ska ersättas med direkt demokrati (se nedan). Nationalförsamlingen, med 92 ledamöter, har den lagstiftande makten. Ledamöterna utses för fem år i allmänna val. 70 mandat fördelas på länsnivå och 20 på nationell nivå, enligt proportionell metod. De två resterande mandaten går till tvåan i presidentvalet samt till den avgående presidenten (eller som 2016 till den senaste vicepresidenten, se Kalendarium). Rösträttsåldern är 16 år. Vallistorna måste sedan 2012 ha en jämn fördelning mellan kvinnor och män. 10/38

11 Nicaragua är indelat i regioner, län och kommuner. Atlantkusten är en autonom del av landet. Den delas in i två regioner, RACN (i norr) och RACS (i söder), som styrs av var sin regional församling, vars ledamöter väljs för fyra år. Enligt författningen ska de centrala myndigheterna respektera indianernas rätt till sina egna språk och sin kultur samt deras kontroll över naturresurserna, men i praktiken följs detta dåligt. Politiska partier Huvudaktörerna i nicaraguansk politik har under många år varit Sandinistiska fronten för nationell befrielse (Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN) och Konstitutionalistiska liberala partiet (Partido Liberal Constitucionalista, PLC). Det socialistiska FSLN startade som en gerillarörelse på 1960-talet. Partiet har många väljare bland fattiga, fackligt aktiva och studenter, men även bland medelklassen. Det liberalkonservativa PLC har anor tillbaka till 1830-talet och har sitt främsta stöd bland över- och medelklassen, jordägare och affärsmän men även bland delar av den fattiga befolkningen. Konservativa partiet (Partido Conservador, PC) är ett högerparti som också har anor sedan 1830-talet. FSLN och PLC var från början politiska motståndare men slöt 1999 en pakt för att stärka sin egen makt och stänga ute mindre partier. Partierna enades till exempel om flera grundlagsändringar som innebär att partier måste få minst 4 procent av rösterna i kommunal- eller parlamentsval för att få behålla sin partiregistrering. PLC satt i regeringsställning Valet 2006 vanns av sandinisterna och Daniel Ortega blev president från 2007, men partiet saknade från början majoritet i parlamentet och fick ofta förlita sig på stöd från PLC. Pakten mellan FSLN och PLC förlorade i betydelse i och med valet 2011 då FSLN gick starkt framåt och fick två tredjedelars majoritet i parlamentet medan PLC förlorade nästan alla sina mandat. Splittringar inom PLC har lett till bildandet av flera nya allianser, bland andra Nicaraguanska liberala alliansen (Alianza Liberal Nicaraguënse, ALN) som grundades Inför valet 2011 anslöt sig de tongivande partierna i ALN istället till en allians vars ledande kraft var Oberoende liberala partiet (Partido Liberal Independiente, PLI). I alliansen ingick även Sandinistiska förnyelserörelsen (Movimiento de Renovación Sandinista, MRS) som bildats 1995 sedan en liten grupp reformvänliga sandinister lämnat FSLN. PLI framstår som det ledande oppositionspartiet men har länge varit djupt splittrat. Motsättningarna var så stora inför valet 2011 att valmyndigheten CSE fick avgöra vilken fraktion som skulle få nominera partiets presidentkandidat. Trots splittringen blev alliansen näst störst i parlamentet i valet Ett knappt halvår före valet 2016 ledde ett beslut i Högsta domstolen till att PLI:s ledare byttes ut och partiets ledamöter sparkades senare ut ur nationalförsamlingen. Den falang vars ledare återinsatts av domstolen fick ett par mandat i valet, medan merparten av partiet bojkottade det. Sedan Daniel Ortega och FSLN återvände till makten 2007 har statsförvaltningen blivit mer centraliserad och styret mer auktoritärt. Gränserna mellan regeringen, partiet och familjen Ortega är ibland oklara. Ortegas hustru Rosario Murillo har stor makt i sin roll som chef för kommunikationsrådet som styr regeringens kontakter med medierna. Hon ansvarar även för de så kallade medborgarmaktsråden (Consejos de Poder Ciudadano, CPC), och är sedan januari 2017 vicepresident. Med hjälp av de olika råden vill presidentparet införa direktdemokrati. Tanken är att råden ska finnas på alla nivåer för att ge befolkningen ökat inflytande över regeringens politik. Råden liknar de sandinistiska försvarskommittéer (Comité de Defensa Sandinista, CDS) som bildades vid revolutionen 1979 efter kubansk förebild. Regeringens syfte med råden är att fördjupa det folkliga deltagandet att införa direktdemokrati, men råden har kritiserats av oppositionen som ser dem som verktyg för FSLN. 11/38

12 CPC administrerar stöd från Venezuela men även regeringens sociala program på kvartersnivå. Råden väljer till exempel ut vilka kvinnor som ska få mikrolån för att starta företag, vilka familjer som ska få produktionsstöd för att komma igång med en verksamhet. De har inflytande över infrastrukturprojekt som asfalteringar av vägar. De kan också föreslå kommunen nya projekt/förbättringar i kvarteret som de anser behövs. Rättsväsen Högsta rättsliga instans är Högsta domstolen vars domare väljs av de politiska partierna. Dessa domare utser i sin tur domarna i övriga domstolar. Förutom civila domstolar finns det militärdomstolar. Rättsväsendet är formellt oberoende, men i praktiken starkt politiserat. Domarna tillsätts på partipolitiska grunder. FSLN har sedan valen 2011 egen majoritetet i nationalförsamlingen och därmed full kontroll över tillsättningen av domare i Högsta domstolen och valmyndigheten Högsta valrådet (CSE). Ett annat exempel på politiseringen är Högsta domstolens beslut 2009 att ogiltigförklara den paragraf som hindrade presidenten från att sitta två mandatperioder i rad. Domstolarna präglas också av korruption, brist på resurser och ineffektivitet. Politiker och andra inflytelserika personer kan enkelt påverka domstolarna genom mutor eller löften om gentjänster och favörer. Det råder brist på offentliga försvarare, trots att alla åtalade har rätt till en sådan. Få brott leder till fällande domar. Enligt nicaraguanska människorättsorganisationer är straffriheten särskilt utbredd när det gäller brott mot kvinnor. Polisen och militären är de institutioner som invånarna har störst förtroende för. Trots polisernas låga löner är korruptionen inte lika utbredd här som i många andra latinamerikanska länder. Dessutom har inte Nicaragua drabbats lika hårt som grannländerna av gängkriminalitet och narkotikasmuggling. Det finns dock rapporter om att poliser på lokal nivå blivit mindre oberoende på grund av samarbetet med medborgarmaktsråden. Förhållandena i fängelserna är svåra och problem med överbeläggning brist på rent dricksvatten, mat och mediciner är vanliga. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Nicaragua/ Republiken Nicaragua Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Daniel Ortega (2011 ) Regeringschef president Daniel Ortega (2011 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) 70, Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) 13, Nicaraguanska liberala alliansen (ALN) 2, Oberoende liberala partiet (PLI) 2, Allians för republiken (Apre) 1, Konservativa partiet (PC) 1 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) 62, Oberoende liberala partiet (PLI) 26, Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) 2 (2011) Valdeltagande mellan 78 och 80 % i president- och parlamentsvalet i november 2011 Kommande val president - och parlamentsval uppgifter saknas från valet /38

13 Aktuell politik Efter 17 år i opposition återkom Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) i januari 2007 till makten med den förre revolutionsledaren Daniel Ortega som president. Många fattiga har fått det bättre genom Ortegas satsningar på hälsovård, utbildning och fattigdomsbekämpning. Det har gjort honom populär bland väljarna, men samtidigt har han fått hård kritik för sitt alltmer auktoritära styre. Ortega blev enkelt omvald i november Efter sin återkomst på presidentposten 2007 övergav Ortega sina socia listiska ekonomiska teorier och höll staten borta från näringslivet, vilket skaffade honom vänner inom den ekonomiska eliten. Samtidigt stärktes hans ställning av en förhållandevis god tillväxt (se Ekonomi) och de sociala satsningarna. Det dröjde dock inte länge förrän kritik hördes om maktfullkomlighet. Kort efter makttillträdet fick sandinisterna med stöd av det konservativa Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) igenom ett förslag i nationalförsamlingen som gav presidenten större inflytande över militären och polisen. Kommunalvalen 2008 följdes av anklagelser om valfusk och ledde till att USA, EU och andra givare drog in sitt bistånd till Nicaragua. Enligt de officiella resultaten segrade sandinisterna i majoriteten av kommunerna. Men regeringen tillät inga oberoende observatörer vid valen och det fanns misstankar om oegentligheter från sandinisternas sida, bland annat hindrades två oppositionspartier från att delta (se Politiskt system). Författningstvist För att kunna bli omvald för en andra mandatperiod blev Ortega tvungen att kringgå författningen som innehöll ett förbud mot såväl direkta omval som mer än två ämbetsperioder på presidentposten. Båda reglerna skulle ha diskvalificerat Ortega eftersom han även varit president under en period på 1980-talet. Ortega försökte genomföra en ändring av grundlagen men nationalförsamlingen sade nej. Då överklagade han och ett hundratal FSLN-trogna borgmästare istället författningens bestämmelser. Högsta domstolen fann författningens förbud ogiltiga och upphävde dem. Enligt många kritiker hade Högsta domstolen emeller tid inte rätt att ändra i författningen. Läget blev extra tillspetsat av att Ortega i början av 2010 genom dekret förlängde flera domares mandat på obestämd tid, trots att han saknade mandat för det. Åtgärden fick oppositionen att för en tid bojkotta arbetet i nationalförsamlingen. När FSLN i början av 2011 utsåg Ortega till sin presidentkandidat inför valet i november skruvades tonläget upp. Oppositionen tog strid för att få valmyndigheten att ogiltigförklara Ortegas kandidatur men misslyckades. Valmyndigheten anklagades för jäv eftersom en av de tjänstemän som fått sitt mandat förlängt av Ortega var myndighetens chef. I valet utmanades Ortega av fyra högerliberala kandidater. Ortega vann överlägset med 62 procent av rösterna. Anklagelser om fusk Också i parlamentsvalet vann sandinisterna stort och fick två tredjedelars majoritet, vilket gav FSLN möjlighet att på egen hand ändra i grundlagen. Valet övervakades av den amerikanska samarbetsorganisationen OAS och EU, men flera andra organisationer fick inte tillstånd att göra det, trots påtryckningar från omvärlden. Oppositionen hävdade att valet hade manipulerats och fick medhåll av flera av de valobservatörer som inte godkänts officiellt. OAS och EU uttalade också kritik men sade sig inte ha observerat några betydande oegentligheter och godkände valresultatet. Sandinisternas seger var väntad, men kritikerna ifrågasatte de stora marginaler som de vunnit med i både president- och parlamentsvalet. 13/38

14 I januari 2014 röstade nationalförsamlingen slutgiltigt igenom författningsändringar som innebär att en president får ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger. Det betydde att Ortega kunde kandidera för ännu en mandatperiod Även om president Ortega har många kritiker uppfattas han ändå av ett stort antal nicaraguaner som en garant för stabiliteten. I ett land där nästan hälften av befolkningen räknas som fattiga väger tvivelaktiga politiska turer lättare än konkreta förbättringar i vardagen via de stora stödprogram som sandinisterna genomfört med hjälp av pengar från Venezuela. De omfattar bättre bostäder, mikrolån till kvinnor, bonuslöner för lågavlönade samt subventioner av transporter, el och mat. Dessutom har hälsovården och skolväsendet byggts ut. Men den ekonomiska osäkerheten ökar nu sedan fallande oljepriser bidragit till att försätta Venezuelas finanser i fritt fall. Järngrepp om makten Inför valet 2016 utvisades flera misshagliga utländska diplomater, journalister och andra ur landet, och mediernas manöverutrymme har begränsats allt mer. Efter ett ingripande av Högsta domstolen tycks oppositionen helt ha satts ur spel. Domstolen avsatte i juni ledaren för det största oppositionspartiet och ersatte honom med en regimvänlig företrädare (se Kalendarium). Beslutet väckte kritik från bland annat internationella observatörer och katolska kyrkan. Andra grupper i oppositionsalliansen hade redan tidigare fråntagits sin lagliga status av rättsväsendet eller valmyndigheten, instanser som enligt kritikerna kontrolleras av regeringen. Under Ortegas styre har makten undan för undan koncentrerats till partiet och till hans egen familj. Hans hustru Rosario Murillo är bland annat presidentens talesperson och chef för ett medborgarkommunikationsråd, vilket ger henne kontroll över statlig reklam i medier. Hon har också haft en central roll i regeringsutnämningar, officiella tillställningar och i hanteringen av naturkatastrofer. Rosario Murillo utsågs några månader före valet till Ortegas vicepresidentkandidat och får därmed nu en ännu tydligare maktposition. Många talar i Nicaragua om en ny familjedynasti: fyra medlemmar av familjen Ortega är rådgivare till presidenten. En son är minister och en annan har lett förhandlingar med det kinesiska bolag som enligt planerna ska bygga en kanal genom Nicaragua (se nedan). I valet fick Ortega drygt 72 procent av rösterna och i parlamentsvalet gick FSLN fram något och behöll sin två tredjedelars majoritet. Omstritt kanalprojekt Regeringen har ingått ett avtal värt omkring 50 miljarder dollar med en kinesisk telekommagnat, Wang Jing, om att bygga kanalen. Wang Jing har bildat ett bolag, Hong Kong Nicaragua Development (HKND) för ändamålet. Vattenvägen mellan Atlanten och Stilla havet, en konkurrent till Panamakanalen längre söderut och ska enligt regeringen lyfta Nicaragua ur fattigdom. Megaprojektet som blir världens största kanalbygge har sjösatts utan större insyn eller politisk debatt. Kritiker framhäver att HKND får kontroll över stora landområden och en del hävdar att det i själva verket är regeringen i Peking som ligger bakom bolaget. Miljöorganisationer befarar stora skador på Nicaraguasjön och sociala grupper protesterar mot intrång i urfolksområden. Ett visst arbete med att anlägga nya hamnar och vägar påbörjades i slutet av 2014 och det stora bygget skulle ha inletts året därpå, men sköts upp. Miljöhänsyn anfördes som ett skäl, men dessutom rapporterades Wang Jings förmögenhet ha rasat kraftigt under året, på grund av en kollaps på den kinesiska börsen. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Nicaragua/ Republiken Nicaragua Statsskick republik, enhetsstat Statschef 14/38

15 president Daniel Ortega (2011 ) Regeringschef president Daniel Ortega (2011 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) 70, Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) 13, Nicaraguanska liberala alliansen (ALN) 2, Oberoende liberala partiet (PLI) 2, Allians för republiken (Apre) 1, Konservativa partiet (PC) 1 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) 62, Oberoende liberala partiet (PLI) 26, Konstitutionalistiska liberala partiet (PLC) 2 (2011) Valdeltagande mellan 78 och 80 % i president- och parlamentsvalet i november 2011 Kommande val president - och parlamentsval uppgifter saknas från valet 2016 Utrikespolitik och försvar Efter maktskiftet 2007 lades utrikespolitiken om radikalt. Relationerna med andra vänsterregeringar i Latinamerika, främst i Venezuela, samt i Bolivia och Kuba, prioriterades. Nicaragua inledde även diplomatiska förbindelser med Iran, som finansierade flera byggen, bland annat en damm till ett vattenkraftverk och ett nytt sjukhus. 1 USA var länge landets största biståndsgivare och har ofta använt biståndet som påtryckningsmedel. När Nicaraguas regering vägrade utreda anklagelserna om valfusk 2008 frös USA en del av sitt bistånd. Även EU drog in delar av sitt stöd. Samtidigt som Ortega har sagt sig vilja ha goda relationer med USA och EU-länderna så har han gjort hätska utfall som gått ut på att Nicaragua klarar sig utan deras pengar. När det gäller kampen mot narkotikasmugglare samarbetar dock länderna. Enligt FN:s narkotikakontrollorgan INCB hade Nicaragua, tillsammans med grannländerna Costa Rica och Honduras, blivit viktiga transitländer för narkotikasmuggling från Colombia till USA gick Nicaragua med i det alternativa handels- och integrations samarbetet Alba (Alianza bolivariana de las Américas), som hade startats av Venezuela och där bland annat Kuba, Bolivia och Dominica ingår. Venezuela blev överlag en allt viktigare partner för Nicaragua såväl politiskt som ekonomiskt. Oljelandet bidrar med billig olja, lån och investeringar.stödet från Venezuela förmedlades via Alba och ingick dock inte i statsbudgeten och kontrollerades därför inte av nationalförsamlingen. Detta kritiserades av oppositionen samt av ekonomer. Enligt medieuppgifter kontrollerades Albapengarna av sandinistpartiet FSLN och kontrakt finansierade av Alba gick ofta till företag med anknytning till familjen Ortega (se Ekonomi). Förhållandet till Costa Rica är ansträngt på grund av den omfattande illegala invandringen av nicaraguaner. Länderna har också en tvist om rätten att bedriva sjöfart med mera på gränsfloden San Juan. Den fortsatte även efter att Internationella domstolen (ICJ) i Haag 2009 slagit fast att floden ligger på nicaraguanskt territorium och gav Costa Rica rätt till att bedriva fiske och annan affärsverksamhet i området. När Nicaraguas senare börjat bygga kanaler för att förbinda floden San Juan med Karibiska havet gick konflikten in i en ny fas. I ett preliminärt utlåtande 2013 beordrade ICJ Nicaragua att upphöra med kanalbyggen och andra aktiviteter och 2015 kom ett slutgiltigt besked: det omstridda området tillhör Costa Rica. Grannlandet har dessutom vänt sig till ICJ med en begäran om att domstolen fastställer gränsen mellan de båda länderna både i Karibiska havet och i Stilla havet. 15/38

16 Nicaragua har länge haft en tvist med Colombia om flera öar i San Andrés-arkipelagen i Karibiska havet. ICJ slog fast 2007 att San Andrés och två andra öar tillhör Colombia, i enlighet med ett avtal från avgjorde domstolen att även ett antal mindre öar i området tillhör Colombia, men drog samtidigt om havsgränsen till Nicaraguas fördel. Det gav landet rätt till nya fiskevatten och eventuella olje- och gastillgångar under havsbotten. Colombia godkände dock inte domstolens utslag vände sig Nicaragua på nytt till ICJ för att få gränserna exakt fastställda. Enligt president Ortega var bilaterala samtal inte en framkomlig väg på grund av Colombias hållning. I november 2013 kallade Colombias regering hem sin Nicaragua-ambassadör på grund av tvisten. Nicaragua har även haft en liknande konflikt med Honduras. ICJ gav i oktober 2007 Honduras kontroll över fyra små öar i Karibiska havet, men beslöt samtidigt att flytta havsgränsen till en punkt belägen mitt emellan länderna. Båda länderna skulle därmed få lika möjligheter att söka efter olja och gas i området. Nicaragua deltar i flera regionala samarbeten slöt man t ex ett integrationsavtal mellan de centralamerikanska länderna och Mexikos södra delstater kallat Plan Puebla-Panama. Ett omfattande frihandelsavtal DR-Cafta mellan Nicaragua och flera andra länder i regionen och USA trädde i kraft Avtalet har, enligt regeringens frihandelskommission, varit förmånligt för Nicara gua, men det har också kritiserats för att det riskerar att slå ut småbrukare i Centralamerika eftersom villkoren är ojämna; både USA och de centralamerikanska länderna har avskaffat sina tullar men USA har samtidigt behållit sina jordbrukssubventioner. Efter flera års förhandlingar började ett associeringsavtal mellan EU och Centralamerika gälla under I det omfattande avtalet ingick frihandel, utvecklingssamarbete och politisk dialog. Frihandelsdelen innebär att de centralamerikanska länderna får fritt tillträde till EU-marknaden för 90 procent av sina exportprodukter. När det gäller viktiga varor som bananer skulle tullsatserna minskas dock gradvis eller, som för socker och nötkött, där exportkvoterna gradvis skulle öka. Avtalet gällde även handel med tjänster som telekommunikation och finansiella tjänster innebar dessutom gemensamma regler kring immaterialrätt. Taiwan har varit en viktig biståndsgivare och investerare sedan Nicaragua 1990 erkände landet politiskt. Sedan de båda länderna ingick ett frihandelsavtal 2006 har den bilaterala handeln fördubblats. Efter inbördeskrigets slut skars försvaret ned kraftigt. Den obligatoriska värnplikten avskaffades 1990 och försvaret står sedan dess under civil kontroll. Enligt bedömare har militären knutits närmare presidenten sedan Daniel Ortega återkom till makten FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan 800 antal man (2015) Flygvapnet antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 0,6 procent (2015) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 4,4 procent (2012) Ekonomisk översikt 16/38

17 Nicaragua är det näst fattigaste landet i Latinamerika efter Haiti. Jordbruket är basen i ekonomin även om industrisektorn har vuxit på senare år, liksom turismen. Resurserna och inkomsterna är ojämnt fördelade och arbetslösheten är hög, men sandinistregeringen har gett småbrukare mikrokrediter för att förbättra deras försörjningsmöjligheter. Nicaragua är beroende av bistånd från Venezuela och lider av stora handels- och budgetunderskott. Ekonomin slogs i spillror under inbördeskriget på 1980-talet men har sedan mitten på 1990-talet gradvis återhämtat sig även om orkanerna Mitch 1998 och Felix 2007 innebar bakslag. Bruttonationalprodukten (BNP) växte med drygt 5 procent per år, vilket visar att ekonomin har återhämtat sig efter den globala krisen 2009 då Nicaragua hade negativ tillväxt. Nicaragua är beroende av bistånd och utlandslån. Efter beslut av Världsbanken och IMF 2004 avskrevs nära tre fjärdedelar av landets utlandsskuld. Det gjordes inom ramen för HIPC (Highly Indebted Poor Countries), ett program för högt skuldsatta fattiga länder. Regeringen tog dock nya lån, främst från Venezuela och IMF, som byggde på utlandsskulden igen. Dessutom hade staten redan på 1990-talet dragit på sig inhemska skulder efter att ha kompenserat markägare som fått sina egendomar konfiskerade under sandiniststyret Sedan 1994 har Nicaragua genomfört flera strukturanpassningsprogram med privatiseringar av statliga företag, nedskärningar av de offentliga utgifterna och sänkningar av tullavgifterna för att få lån från IMF. De första programmen hjälpte till att få igång ekonomin. Från slutet på 1990-talet började IMF även satsa på fattigdomsbekämpning. Stödet via de internationella låneinstituten har blivit än viktigare för Nicaragua sedan USA och EU frös delar av sitt bistånd Det innebar en ekonomisk förlust på cirka 120 miljoner dollar. Följderna av detta mildrades av nya IMF-lån samt av bistånd och lån från Venezuela, bland annat i form av billig olja. Biståndet från Venezuela förmedlades via samarbetsorganisationen Alba och ingick inte i statsbudgeten. Efter påtryckningar från IMF redovisa de den nicaraguanska centralbanken 2013 hur stora summor det handlade om. Stödet från Venezuela hade mångfaldigats från 2010 till 2012, då det var drygt 600 miljoner dollar. Kritiker ansåg att pengarna från Venezuela gav fart åt inflationen, som 2012 låg på drygt 6 procent. Sedan Venezuelas president Hugo Chávez avlidit 2013 var oron i Nicaragua stor för att biståndet skulle dras in, särskilt som den venezuelanska ekonomin befann sig i kris. Ett annat viktigt bidrag till ekonomin var de pengar som nicaragua ner bosatta utomlands skickade hem handlade det om cirka en miljard dollar. Det var ökning med 11 procent jämfört med året innan och den högsta siffran på två decennier enligt officiella uppgifter. På grund av den internationella finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen hade remissorna minskat under några år. Regeringen förde en politik med goda affärsvillkor för privata företag höjdes dock minimilönerna, liksom lönerna för offentlig anställda. Dessutom hade fler anställts inom den offentliga sektorn och de statliga subventionerna till transportsektorn hade höjts. De ökade offentliga utgifterna innebar att Nicaragua fortfarande hade ett underskott i statsbudgeten. För att minska det inleddes 2009 flera skattereformer som innebar högre skatt på inkomster och kapital samt höjd moms på vissa varor motsvarade budgetunderskottet 0,6 procent av BNP. FAKTA EKONOMI BNP per person 2087 US dollar (2015) Total BNP 17/38