Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson FoTo: ulla montan

Transkript

1 Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson FOTO: Ulla Montan

2

3 DET KROKIGA LÄRANDET

4

5 År 1953 insåg jag att den räta linjen för till mänsklighetens undergång. Friedrich Hundertwasser EFTERSKRIFT: KENNETH ABRAHAMSSON NTG-LÄRPROJEKTET OCH PARAPLYPROJEKTET 2007

6 Utgivare: NTG-lärprojektet ( och Paraplyprojektet ( Redaktionsgrupp: Kenneth Abrahamsson, Owe Ivarsson och Ludvig Rasmusson Författare: Ludvig Rasmusson och Kenneth Abrahamsson (efterskrift) Foto: Ulla Montan Copyright: Författarna, fotografen samt NTG-lärprojektet och Paraplyprojektet Grafisk form och original: West Studios Typsnitt: ITC Cheltenham och Univers Omslag: Urban Westling Tryck: Printfabriken, Karlskrona 2007 Beställning: Boken kan beställas från Liber, telefon Beställningsnummer: ISBN:

7 Innehåll Förord av Sture Nordh...8 Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson Man blir aldrig vad man trodde Källan är inte alltings början Mannen som gick ner i lön för ett roligare jobb Christian Andersson Man vill alltid bli något annat Elddop Löparstjärnan lärde sig av sina misslyckanden Malin Ewerlöf Hemma hos barnen Balettdansösen blev barnmorska Jeanette Challis Längre liv, längre arbetsliv När regementen läggs ner Två överstelöjtnanter Daniel Kindberg Torbjörn Junhov Författarna och deras romaner Stannar man för länge tappar man självförtroendet Kajsa Ingemarsson En utmärkt författarskola... 53

8 Läkaren blev författare Åsa Nilsonne Socionomen blev fotograf Ulla Montan Ett lagom mellanmjölksland Karriär? Borgerskapets inte särskilt diskreta charm Mitt förnamn är Ronny Ronny Ambjörnsson Klassresan Snickaren blev generaldirektör Ulf Westerberg En sjöman går i land Axel Sahlin Att söka sig fram Två rektorer Ingela Josefson Pia Sandvik-Wiklund Yrken som inte fanns Nyttan av att lära sig latin Barbro Berg I skogsbrynet Invandrarna Studievägledaren blev ståuppare Zinat Pirzadeh Allmän bildning och allmänbildning Greken blev svensk Petros Gougoulakis

9 Krokiga män och kvinnor Statusfällan Sågverksarbetaren blev professor Gunnar Aronsson Arbetskraftens rörlighet Det luriga med jämställdheten Marie Jakobi Man kan inte lära gamla hundar sitta Sjuksköterskan blev ingenjör Birgitta Hörling Dante och fyrtioårskrisen Kydösack Efterord Glädjen i att säga upp sig Thomas Ehrnström Banbytare, livsberättelser och lärande en efterskrift Kenneth Abrahamsson Från Hemvändarna till Det krokiga lärandet Från kaos i livets trappa till brytupp.nu Från arbetarminnen till banbytare Porträtt av arbetens mening och drivkrafter Den hemlösa klassresenären Inlåsning, krokigt lärande och nyckelkompetens Bättre jobbmatchning eller krokiga yrkesvägar? Utbildning som dörr till ett eller flera jobb Vuxnas lärande och Lissabonagendan EU:s visioner om livslångt lärande och den svenska verkligheten En krokig väg till en brokig framtid Litteratur och lästips

10 Förord av Sture Nordh Arbetslivet förändras ständigt, och i en allt snabbare takt. Mer än en tiondedel av alla jobb försvinner i Sverige varje år och ungefär lika många nyskapas. Arbetens livslängd blir kortare, som ett resultat av ökad global konkurrens, nya tekniska möjligheter och produktionsmetoder. Det här förändrar kraven på kunskaper i arbetet, efterfrågan på välutbildade ökar. Kraven både på företag och på individer att ställa om ökar, att byta jobb, lära nytt, lära mer. Ingen kan längre gå igenom arbetslivet och klara sig med den utbildning man en gång skaffade. Därför måste lärandet bli mera krokigt. Om jag ska kunna arbeta ett helt yrkesliv, och inte hamna utanför när mitt yrke inte längre behövs, då måste många vägar till lärande finnas, för att jag ska kunna få ett annat jobb. Flera chanser att skaffa kunskap, nya möjligheter till utbildning behövs i det vanliga utbildningssystemet. Därför är det så viktigt att nya återvändsgränder inte heller skapas, exempelvis genom lärlingsutbildningar med otillräcklig teoretisk grund, och som inte ger behörighet till vidare studier. Istället måste utbildningar gå att bygga på, kunna leda vidare i arbetslivets krokiga lärande. Kunskap är något annat och mycket mer än utbildning, det visar denna bok på ett utmärkt sätt. Kunskaper förvärvas genom hela livet, i arbetet, genom att byta jobb, genom fritidsintressen, i egna studier och i utbildning. Och kunskap är mycket viktigare än att bara vara ett instrument för något annat, för konkurrenskraft, för jobb eller ekonomisk utveckling till exempel. Det är sant att utbildning spelar roll för alla dessa faktorer och många fler. Men kunskap är djupare än så. I grunden är det en del av det som gör oss till människor, till individer. För vårt växande som sociala och kulturella varelser och som aktiva och ansvarstagande medborgare. Om detta, om kunskapens värde i sig, borde den utbildningspolitiska debatten mera handla om, och faktiskt lite mindre om exempelvis kepsar inomhus. Det krokiga lärandet visar på människor som förverkligat sitt livslånga lärande, genom att byta jobb och yrkesbana. Ibland för att möta sin längtan till något annat, ibland med att modigt följa sin nyfikenhet, ibland därför att de varit tvungna. De krokar de tagit har gett ny kunskap och en ny start. Och deras berättelser är fantastiskt inspirerande! 8

11 Men exemplen visar också värdet av en god utbildning i början. Ofta är det för framtiden inte så viktigt vad examen innehöll, viktigare är att den togs. För det finns en övertro på att unga människor i gymnasieålder kan bestämma vad de ska göra långt senare i livet. Intressen kan ändras, den efterlängtade utbildningen var inte vad man trodde, eller möjligheterna på arbetsmarknaden har drastiskt försämrats. Det den högre utbildningen alltid ger är ökade möjligheter till jobb, bättre kompetens, lättare att finna kunskap och bättre förmåga att lära om när arbetsmarknaden eller du själv förändras. Värdet av varvad och återkommande utbildning i och utanför arbetet och av det informella lärandet måste öka, när arbetslivet förändras snabbare. Kanske måste utbildningspolitiken tänka mera krokigt inför framtiden. För det livslånga lärandet är krokigt till sin karaktär. 9 Sture Nordh är ordförande i TCO. 9

12 Det krokiga lärandet Ursprunget till den här boken är en essä jag skrev för länge sedan, Det vilda lärandet. Idén till titeln fick jag av Claude Lévi-Strauss tanke om Det vilda tänkandet, men min essä hade mycket lite med Lévi-Strauss att göra. Den bestod helt enkelt i min rätt självklara iakttagelse att det mesta vi lär oss, lär vi oss på egen hand, en aning vilt jämfört med schemalagda lektioner. Vi lär oss gå och prata själva, och i tonåren lär vi oss en massa mindre nödvändiga kunskaper, i stil med idrottsresultat och namn på popmusiker. Som vuxna fortsätter vi att lära oss, i vår tid särskilt på jobbet och av erfarenhet. Men medan jag skrev blev jag mer och mer intresserad av den krokiga sidan av lärandet, vilket denna bok nu handlar om. Med det krokiga lärandet menar jag det man lär sig sedan man blivit vuxen och slutat sin grundutbildning, helt på egen hand eller av erfarenheter på jobbet eller på vidareutbildning på jobbet eller på olika kurser. För många allt fler, verkar det som leder detta till att man inte bara bryter upp och byter jobb utan också byter yrke. Detta sker ofta i fyrtioårsåldern, och det är det som denna bok huvudsakligen handlar om. Vilket är något som varken utbildningssverige eller arbetsmarknadssverige uppmärksammat tillräckligt, tycker jag. Och som det därför inte finns någon beredskap för. Ludvig Rasmusson Muskö sommaren

13 Man blir aldrig vad man trodde För många år sedan läste jag i en tidning om en kvinna som skaffat sig en lång och seriös utbildning i något yrke som jag inte minns, och sedan blivit något annat. Hon sa i intervjun: Det är bra att lära sig något annat än det man blir. Först tyckte jag att det var en efterrationalisering. Hon försökte slingra sig från sitt misslyckande. Men med åren har jag börjat tycka att hon kanske vunnit något på sitt krokiga lärande först en grundlig utbildning och sedan praktik och vidarestudier i något annat. De brittiska kolonialtjänstemännen var exempel på att man lärde sig något och blev något annat. De studerade ofta grekiska och latin, men inte etnologi och hindi, och for sedan till Indien, där en mycket liten grupp sålunda felskolade tjänstemän regerade detta väldiga land utan nytta av sin akademiska bildning. De hade större glädje av sina kulsprutor. Men kanske betydde det också något att de tvingats lära sig något så svårt som klassisk grekiska, 11

14 till vilket krävdes vilja och arbetsdisciplin och som gav dem perspektiv på det främmande de mötte. Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski for till Indien på femtiotalet med Herodotos Historia (skriven på fyrahundratalet f.kr.) som enda vägledning. Det var den enda litteratur de som skickade ut honom från Polen kunde hitta. Han skrev senare en bok om detta, Resa med Herodotos. I ett mer välordnat land än Polen till exempel Östtyskland hade han antagligen inte fått utresevisum. Och i Sverige hade han förstås förberetts bättre än med Herodotos. Eller hade det verkligen varit bättre? Var det inte en fördel för denna författande journalist som många anser vara den främsta i sin genre i vår tid att han inte av rätt litteratur styrts in på spår som han sedan inte vågat lämna? Gav Herodotos honom större frihet? Väl pålästa utrikeskorrespondenter och reseskildrare har ofta visat att förkunskaperna gjort att de inte sett med friska utan förutfattade ögon. De vet vad de ska se, och ser det. Historiens mest kända reseskildrare, Marco Polo, hade inte ens läst Herodotos. Det var samma sak med de höga brittiska tjänstemännen i Indien, som inte studerade det som de skulle studera idag för sina jobb, till exempel statsvetenskap. Av våra mest etablerade internationella tjänstemän i vår tid, var Dag Hammarskjöld docent i nationalekonomi, Sture Linnér docent i grekiska och Margot Wallström bankkamrer. Borde de ha pluggat statsvetenskap och gått UD:s internutbildning? Hade de lyckats bättre om de tidigt i livet fått råd av yrkesvägledare? Jag tror förstås inte det. För visst är det en retorisk fråga! Jag tror att de vann mycket på sina konstiga bakgrunder. Kanske eftersom jag själv gjorde något liknande. Jag studerade estetik och konsthistoria vid universitetet, men blev journalist, och skrev knappt något om konst. Några år försörjde jag mig på att skriva om rock. Jag tror att mina studier gav mig perspektiv. Utan Boileau hade jag inte förstått Beach Boys. Mina studier gav mig integritet som gjorde det lättare att stå emot modetrender och kommersiella påtryckningar. Konsthistorikern blev ungdomsgårdsföreståndare Jag ska återvända till den kvinna som jag inledde med och som hade ett mycket kvalificerat arbete, men saknade vad man i Sverige kallar formell kompetens. 12

15 Även om jag tyckte att detta var orationellt, tänkte jag att man måste räkna med ett visst bortfall. Människor är inte alltid så rationella, det får man ta. Och hon var ett undantag. De flesta andra svenskar sysslar lyckligtvis med det de en gång utbildat sig till. Hur skulle det se ut annars? Då skulle en mängd dyrbar utbildning vara bortkastad! Samtidigt som en massa svenskar hade ansvarsfulla uppdrag som de saknade utbildning till. Men sedan träffade jag fler som gjorde annat än de utbildat sig till, så många att jag till slut började undra om det i Sverige bara var tandläkare som arbetade med det de lärt sig. Och sedan lärde jag känna den kvinna som nu är min fru. Hon hade utbildat sig till socionom och arbetat som socialsekreterare men var nu fotograf (vilket jag var glad för, annars hade vi aldrig träffats). I ett annat avsnitt i denna bok beskriver hon denna utveckling själv. Jag började se mig om bland mina vänner, och upptäckte fler som blivit något annat. En av dem var journalist och blev musiker, en annan ingenjör och blev journalist, en tredje fil kand i konsthistoria och blev ungdomsgårdsföreståndare. Och när jag frågade andra som haft samma jobb hela livet, sa de att skenbart var det så, men jobbet hade förändrats så starkt att det blivit nytt. Och det de en gång studerat hade de ingen nytta av i detta förändrade jobb. Traktorn blir helikopter Vi har i Sverige en idealbild av utbildningssamhället där man som tonåring ska välja en linje i gymnasiet som sedan leder till en viss utbildning som sedan leder till ett jobb som man har till sextiofem då man avtackas med tårta, och sedan spelar golf och tar hand om barnbarnen. Det ryms många sedan i ett sådant liv, och inga plötsligt. Under dessa år går många kurser, vilket gör dem mer kvalificerade än när de var nyutexaminerade. Mycket av dessa lärdomar som de tar till sig under resans gång gör dem inte bara bättre på jobbet, utan är nödvändiga för att kunna hänga med i den förändring som de flesta arbetsuppgifter i vår tid undergår. En journalist som började på sjuttiotalet måste lära sig ordbehandling. För läkare och elektriker och många andra krävs en kontinuerlig uppdatering. Allt detta ingår nu i ett normalt arbetsliv, vilket det inte gjorde förr då yrken inte förändrades lika snabbt och genomgripande. Men när man stannar på samma jobb så stannar man ju i alla fall i det 13

16 yrke man en gång utbildade sig till! Eller gör man det? Allt oftare förändras villkoren och uppgifterna så kraftigt att man till slut i praktiken har ett annat arbete än det man började med, trots att man sitter vid samma skrivbord som när man började. Man har blivit som en gammal Volvo som den händige bilfixaren byter ut fälgar och hjul och allt annat på tills det till slut blir en Fiat. Några år senare är det en Mazda. Endast fantasin sätter gränser. Kan man göra en Mazda av en Volvo kan man nog sedan göra en traktor av Mazdan och en helikopter av traktorn, och flyga ut i världen. Fortfarande är detta mycket svårt. Men inom yrkeslivet har det skett mycket mer dramatiska förändringar än av Volvobilar till helikoptrar. När man till slut har ett arbete som skiljer sig avgörande från det man en gång lärde sig, men ändå är kompetent till, är det ett exempel på krokigt lärande. Man kan också kalla det en krokig karriär. Men jag tycker att krokigt lärande är bättre, eftersom man på ett krokigt sätt skaffat sig ny kompetens. Lärandet är det centrala och avgörande. Bytet av jobb kan vara det utlösande, men det krävs nya kunskaper för att man ska klara det nya. Jag tycker att man borde undersöka hur det krokiga lärandet går till när man planerar utbildning, till exempel varför vissa utbildningar (till exempel till läkare och civilingenjör) är så bra utgångspunkter för andra jobb och andra (till exempel konstnär) är återvändsgränder. Man kan dra två slutsatser av detta när man planerar grundutbildning. Den ena är att alla ska specialisera sig så sent som möjligt i livet. Man vet ju inte när man är femton vad man vill bli när man är trettiofem. Det är bättre att pröva på allt möjligt. I tonåren är man inte kapabel att fatta livsavgörande beslut. Den andra är att man ska specialisera sig tidigt. Det gör många unga som jobbar intensivt i popband och dansar. En del ägnar fritiden åt skateboard. Få kan försörja sig på det som vuxna. Men har de en gång lärt sig att satsa allt på en sak och tränga djupt in i den har de också lärt sig en metod att arbeta, leva och lära sig som de sedan kan göra mycket med. Kryssare Även om de som byter jobb ofta gör det för att de tröttnat på det gamla (som de utbildat sig till) och längtar efter något annat, räcker inte blott 14

17 längtan ända fram. Och gör den det blir man inte långvarig på det nya jobbet, om man inte lär sig lika krokigt som man byter jobb, antingen man omskolar sig eller börjar från botten med det nya och arbetar sig upp och lär sig mer. Eller tar smällarna och lär sig av misstag, vilket är vanligt bland nya egenföretagare. Tänk om jag hade anat hur jobbigt det var! säger de sedan. Då hade jag nog stannat på mitt gamla jobb. Det konventionella lärandet sker i Sverige gradvis. Det inleds i förskolan och går steg för steg och klass efter klass tills man är arton och fortsätter sedan med vidareutbildning och kurser. Man bygger sin kunskap som man bygger ett hus med fast grund. När jag för många år sedan började fundera på att skriva om det krokiga lärandet (som jag då kallade det vilda lärandet) föreställde jag mig det som en rad utflykter från en rak linje. Jag tänkte att en del sökte sig fram hela livet, och hoppade från yrke till yrke tills det blev en livsstil. Många tar olika märkliga jobb när de är unga tills de når fram till något mer definitivt, vilket brukar ske senast vid trettiofem. Sedan är de i hamn, efter ett kryssande med många slag. Jag har träffat en del som fortsatt kryssa hela livet och skaffat sig brokiga erfarenheter. Men de flesta slutade med det när de blev riktigt vuxna. Det var om sådana kryssare som jag först tänkte skriva min bok om det krokiga lärandet. Men jag mötte färre kryssare än jag trodde, och desto fler som sedan de kommit tryggt i hamn efter en tid kastade loss och gav sig ut på nya seglatser till nya hamnar. I Sverige betonar vi oftare vikten av utbildning än av kunskap, och av sjukvård hellre än friskvård. Processerna intresserar oss mer än resultaten. Vi är en ingenjörsnation. Jag tycker att vi borde högre värdera vad utbildning leder till än hur den går till, om vi tyckte att kunskap var viktigare än lärande och att hur vägen dit ser ut är oviktig bara man kommer fram. Men det är klart att pedagogerna betonar! Liksom andra experter älskar de sitt eget område, som är lärande, inte kunskaper. Därför finns det lika lite pedagogisk forskning om folk som kan mycket som medicinsk om friska människor. Vi skulle behöva forskning i vår förmåga att göra något av våra kunskaper i livet. För det spelar ingen roll om man vet hur man ska göra om man inte gör det, antingen för att man hellre vill gå nya kurser eller sak- 15

18 nar självförtroende eller är för bekväm eller för att arbetsgivaren nöjer sig med dokumenterad kunskap och inte kräver dokumenterade resultat av kunskap. En viktig del i det krokiga lärandet är att det pågår jämt, liksom en flod rinner jämt. Det tar inte slut vid examina, vilket idrottsledare förstår bättre än lärare. De vet att kondition är färskvara. Springer jag inte på hela sommaren måste jag börja från början på hösten. De vet också att förmågan beror mer på vilja, självförtroende och beredskap att satsa hårt än talang. En del kunskaper är ingen färskvara, som konsten att cykla. Andra är det mer, som konsten att tala franska, om man inte praktiserat skolfranskan på flera år. En del är det i hög grad, som konsten att behärska en dator. Detta kommer att bli ett problem för morgondagens pensionärer. En del vill fortsätta att arbeta inom samma område även efter pensionen. Andra har varken ork eller lust till det, som många industriarbetare. Men inom administrativt arbete tappar man inte sin omdömesförmåga och överblick, där kan erfarenhet och mognad betyda avgörande mycket. Men det gäller att hänga med i informationstekniken. Är man borta från den några år är man ofta för alltid borta. Det är typiskt för det specialiserade lärandet att de kunskaper som det ger, ofta inte kan tillämpas på andra håll. Det gäller inte bara teoretiska studier. Jogging ger kondition och styrka, men gör det inte mycket lättare att åka skidor. Kunskaper är begränsat användbara. Men det skiljer sig från område till område. Ju fler språk man kan desto lättare blir varje nytt språk. Men man blir inte bättre seglare om man kan köra bil. Mitt körkort gäller även tung motorcykel, vilket jag skulle klara lika dåligt som alla dessa medelålders män som köper en Harley Davidson och kör ihjäl sig. Goda kunskaper inom ett område gör det till och med ofta svårt att arbeta med nya. Särskilt om man överskattar allmängiltigheten i sina kunskaper, vilket är en fara i det krokiga lärandet. Ovanpå en gedigen kunskap inom ett område lägger man det självinlärda. Man är kunnig på något som man inte sysslar med men har luckor inom det man gör. I det krokiga lärandet samspelar teori och praktik oavbrutet. I skolan lär man sig först och tillämpar sedan. I bästa fall arbetar man under utbildningen med praktiska fall och fortsätter med vidareutbildning i 16

19 jobbet. I det vilda lärandet är lärande, kunskap och arbete ett och samma. Verklighetens lärande och praktik är på allvar och går inte att skjuta på tills man behärskar det. Teoretisk utbildning skjuter allvaret på framtiden. Först leker vi några år och sedan gör vi det på riktigt. Så gör barn som bakar sandkakor. Det borde man inte göra sedan. Då ska man inte leka med modeller och suga in teori. I ungdomen är många handlingskraftigast, starkast, mest intresserade av verkligheten och mest engagerade. Då ska man inte hållas kvar i lek och modeller. Leka kan man göra senare när man är tjugofem är det allvar. 9 Källan är inte alltings början Under många år brukade jag springa runt en sjö. Alla joggare vet att rundor runt sjöar är de bästa. Stigarna är mjuka och man har vattnet bredvid, och på vintern kan man göra avvikare ut på isen. Min runda var ungefär en mil, men jag förlängde den ibland med olika krokar. Mitt på rundan sprang jag över en bro. Under mig strömmade vattnet, långsamt på sommaren, brusande snabbt på våren, men alltid ut och bort från sjön. Jag undrade varför det bara fanns en enda bro det borde finnas en till, som ledde över en bäck eller en å som fyllde sjön med nytt vatten. Det var konstigt att vattnet bara flöt ut och aldrig in. På så vis borde sjön torka ut. Men en dag när det regnade förstod jag på gräsmattan ned mot sjön rann vattnet. Den fylldes alltså inte på av bäckar och åar, utan mer från sidan. Och nere i marken rann det också in vatten, sidledes och osynligt. Det var likadant med floder, upptäckte jag sedan. De fylls också på från sidan i rännilar och nere i jorden och av regn. Allt vatten är inte med från början eller kommer med bifloder och bäckar. Men för stora floder betyder bifloderna mycket. Det förstod jag när jag läste en bok om Seine, som strax vid inflödet till Paris fylls på av Marnes mörka vatten. Paris är en av många städer som ligger vid två floders sammanflöde, en annan är Lyon där Rhône och Saône möts. 17

20 Boken om Seine spårade den till källan, långt bort i Champagne, där den ännu bara är ett mycket litet flodbarn. Vilket faktiskt inte är särskilt intressant, för det är under sin långa resa mot havet som denna tröga flod med alla sina meandrar, växer och får betydelse. Dess lopp är dubbelt så långt som den rakaste vägen var Seine rak och rationell skulle det gå undan och vara praktiskt på en del sätt, men då hade den aldrig fått sin väldiga betydelse i fransk historia och konst. Det är vid dess krokar som impressionismen föddes, och där ligger stora städer och mäktiga katedraler. Sedan läste jag en bok om Donau av den italienske forskaren Claudio Magris, som för en del år sedan när den kom ut väckte stor förtjusning, en förtjusning som jag inte delar. Magris är en utpräglad akademiker som knappt verkar ha sett Donau i levande skick utan mest läst gamla böcker. Han är mycket intresserad av dess källa, och berättar hur den börjar i skvalet från en vattenkran på en bondgård högt upp i Schwarzwald, en typisk sådan anekdot som akademiker älskar. Men det vatten som skvalar ur kranen i Schwarzwald saknar all reell betydelse utöver det anekdotiska planet. Det är sannolikt helt borta när den väldiga floden till slut rinner ut i Svarta Havet. Donau är en flod som växer under sitt lopp med bäckar och med vatten som flyter in från sidan och bifloder, och ju mer vatten den tar emot desto mäktigare blir den. Jag tycker att detta är en bra bild av livet tillflödena betyder mycket mer än källan, och en flod som inte fylls på från sidorna torkar till slut ut. Det fanns en tid då geografer och upptäcktsresande var besatta av att hitta flodernas källor, som om de där skulle hitta en förklaring på något, vad det nu var. Särskilt intresserade var de av Nilens ursprung. Efter många strapatser hittade de den också, vilket i sig var rätt ointressant och mest en idrottsprestation desto intressantare var allt de upptäckte på vägen till källan. New Orleansjazz Folklivsforskare och folkmusikforskare forskade under en period efter ursprunget till musik och sagor och seder, och försökte hitta de ursprungliga versionerna, med samma längtan efter det sanna som reformerande kristna försökte gå tillbaka till de urkristna församlingarna, som om de trodde att de där skulle finna lösningarna och de rena versionerna. När jag som tonåring blev intresserad av dixielandjazz läste jag om hur 18

21 jazzen föddes i New Orleans, och om gamla legendariska musiker som spelade den rena ursprungliga jazzen, innan det gjorts skivinspelningar och den kommersialiserats och anpassats. Att det inte fanns några inspelningar beklagade New Orleansromantikerna bittert, men jag förstod snart att de innerst inne var glada över det, för det gjorde att man inte visste hur de faktiskt spelade utan kunde fantisera fritt. Många legender spanns kring den legendariske trumpetarlegenden Buddy Bolden. När jag långt senare skrev en bok om jazz och på allvar satte mig in i jazzens källor, började jag ana att Buddy Bolden säkert aldrig spelade blues och sannolikt inte heller vad vi senare kallade jazz. Han spelade nog mest marschmusik i John Phillip Sousas efterföljd. Jazzromantiker hatar att höra detta samband mellan äkta New Orleansjazz och vaktparaden, men ska man till varje pris hitta jazzens källa finns den i marschmusiken, som var en blomstrande musikform under artonhundratalets slut. Den tidiga jazzen var inte en rak fortsättning på en musikalisk tradition med rötter i det mörka Afrika, utan var en blandmusik med influenser inte bara från marscher utan också från fransk opera, latinamerikansk musik av olika slag, cubanska rytmer och även något lite från Afrika. Den var frukten av en mycket krokig utveckling, en blandprodukt precis som New Orleans befolkning. Sedan skrev jag en bok om blues och upptäckte att blues inte som romantikerna påstod var slavarnas klagosånger med eko av Afrika och med en bakgrund i de västafrikanska grioternas (kringvandrande trubadurer) sånger, utan en ganska västerländsk sångstil starkt påverkad av psalmer och de vitas sånger. Bluesen uppstod liksom jazzen vid sekelskiftet, och deras förhistorier kan i sig vara intressanta om vi någonsin kan nysta upp dem men de säger faktiskt ingenting om bluesens och jazzens kärnor och mycket lite om deras vidare utveckling. De har ingenting att berätta om hur den tidiga jazzen utvecklades till swing som utvecklades till bop som utvecklades till den blandjazz vi har idag, eller hur den enkla lantbluesen blev Chicagoblues med elgitarrer och rhythmand-blues och till slut dagens rock-and-roll. Det intressanta hände under flodernas lopp. Äntligen stod prästen i predikstolen Länge fanns det i Europa en väldig fascination för källor och hur saker började, vilket verkar ha kulminerat vid förra sekelskiftet. Då formule- 19

22 rade Freud sina teorier om barndomens fullständiga betydelse, om att det är barndomen vi måste söka oss tillbaka till för att hitta roten till våra trauman och obsessioner. Livets senare tillflöden intresserade honom mindre, källan bestämde allt. År 1900 utsåg Ellen Key 1900-talet till Barnens århundrade. Romanförfattarna försökte hitta anslående sätt att börja sina romaner: Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen och Äntligen stod prästen i predikstolen. Första meningen skulle inte bara fånga läsarens uppmärksamhet och läslust, utan också formulera romanens essens. Ellen Key var typisk för sin tid i Sverige. Det fanns en väldig optimism kring barnen, och man gjorde stora satsningar på barnen som ju var vår framtid. Carl Larsson avbildade bussiga ungar i ren och vacker svensk miljö och Selma Lagerlöf skrev en rolig skolbok för barn om Sverige om Nils Holgerssons resa på en gåsrygg. Man rustade upp skolorna, och fortsatte med det långt in på femtiotalet. Det gällde ju att börja med barnen, för hos dem grundlades allt, de var flodernas källor, romanernas första meningar. I våra dagar har man fört över denna filosofi på ungdomarna och deras utbildning, på gymnasiereformer och högskolereformer, som ska göra det senare yrkeslivet effektivare. Det är starten och början man intresserar sig för, mindre för vad som händer sedan. Det är inte flodens långa flöde och alla dess meandrar utbildning är något som ska ske i början. Även om jag inte tror att flodernas källor har någon intressant betydelse för deras fortsatta lopp, tror jag absolut att barndomen och de unga människornas lärande har det. Barndomen är viktigare för människorna än källan för floderna. Men den är lika lite avgörande som den grundläggande utbildningen. Man har lagt för stor vikt vid detta, lurade av tanken om källan som det viktigaste och styrande. Ibland när jag sprang runt min sjö och funderade på var allt vatten kom ifrån, gjorde jag långa avvikare, särskilt då jag tränade för Stockholm Marathon och det krävdes mer än en mil för att komma i form. Ofta sprang jag bort till Ulriksdal och över en spång med två gamla statyer av svarta morianer som stod där och låtsades fånga fisk i nät. De såg rätt lustiga ut, och jag undrade vad det kunde finnas för fisk i flödet under spången. Till slut tog jag reda på det, och upptäckte att det var grönlingar. De 20

23 är dock alldeles för små för att fastna i morianernas grova nät, de är inte större än kaffeskedar, och inget att äta heller. Grönlingen finns bara på några få ställen i Sverige, i rinnande sötvatten. En av dessa platser är Igelbäcken som rinner ut strax efter morianernas spång efter en lång färd ända bortifrån Tensta. En dag gick jag på exkursion längs bäcken tillsammans med Nils-Erik Landell som skrivit en bok om den, I grönlingens marker. Under lång tid rätade man ut bäcken, av samma rationalistiska skäl som man rätat ut så många andra flöden i Sverige, mest för att spara mark. Men det visade sig att grönlingen vantrivdes i denna raka fåra, vilket var en tydlig signal: Igelbäcken mådde inte bra av att rätas ut. Krokigheten var dess liv. Och därför har man på senare år börjat kroka till den igen, vilket är ett mycket dyrt företag. Krokiga flöden må ta onödigt stor plats, men de vinner i långa loppet mot raka. De är bra för djurlivet och växterna, de binder kväve och gör att vattnet där de rinner ut inte förorenas så mycket. Dessutom stoppar de under sin långa krokiga väg upp en massa vatten, och minskar risken för översvämningar. 9 Mannen som gick ner i lön för ett roligare jobb Christian Andersson Det intressanta är inte vad jag gjort utan vad jag valt bort. Jag minns en rad jobb som jag fick och som i grunden skulle ha ändrat mitt liv. Det finns också jobb som jag sökte men inte fick. Några exempel: Jag fick jobb 1969 på SIDA:s befolkningsavdelning (stoppa befolkningsexplosionen!) när jag just börjat finna mig till rätta i Algeriet. Christina jobbade vid den tiden där som sjuksköterska och vaccinerade barn mot tuberkulos. Vi gifte oss i Oran mellan Camus berömda stenlejon i rådhuset (är med i Camus Pesten) och våra två söner föddes där. SIDAjobbet tackade jag nej till. 21

24 22 Jag fick jobb 1973 på FAO/Rom att ordna skogsseminarier jorden runt under flera år. Jag började, men hoppade av. Christina och barnen var då hemma hos svärfar utanför Kristianstad och hade det tufft. Det var inte kul att vara ensam i Rom. Jag fick jobb på UD att ansvara för Sveriges bistånd till Afrika 1978 när jag just börjat Journalisthögskolan. Det tackade jag nej till, efter stor vånda. Jag fick ett erbjudande att bli redaktör för SIDA:s tidning (som då hette Rapport) 1980 när jag var färdig på Journalisthögskolan. Det tack-

25 ade jag nej till. Två timmar senare ringde Christina Jutterström och erbjöd mig jobb på Dagens Eko. Jag fick jobb på Centrum för utvecklingsforskning i Köpenhamn 1986, började men hoppade av. Resorna var för jobbiga. Detta var före bron. Jag var allmänreporterchef på Ekot i bara ett år 1986/87. Det var en intressant tid, med Palmemordet, början på aids etc. Men hoppade av, eftersom jag hellre ville vara reporter. Jag fick jobb som informationschef för Naturhistoriska museet Tackade nej. Fick jobb på UD som pressråd i Bryssel Tackade ja efter stor vånda. Fick jobb som ansvarig för EFTA:s förbindelser med Europaparlamentet Tackade nej efter det att jag och Christina tittat på Genève där EFTA då huserade. Vem kommer ihåg EFTA idag? Jag fick en rad sexmånadersvikariat som producent och reporter i radions veckomagasin God morgon Världen, Jag fick jobb i Gävle som lektor i media och kommunikation Christina jobbade där som prefekt och vi skulle flytta, men Europaparlamentet kom emellan. Jag fick jobb som departementsråd på kulturdepartementet, ansvarig för mediepolitik och public service, men tackade nej. Gamla Eko-kollegan Kerstin Persdotter fick jobbet. Jag var chef för Europaparlamentets Sverigekontor Jag fick jobb som lektor i sociologi på Södertörns högskola Tackade nej efter stor vånda. Jag arbetar nu som lektor i journalistik vid Södertörns högskola sedan 2004, och är samtidigt kursansvarig vid Lunds universitet i Les droits de l enfant dans l école. Och forskar om populismens dilemma i det utvidgade Europa vid Södertörns högskola. Dessutom finns det massor med jobb som jag sökt men inte fått. Någon annan har tagit besluten om mitt liv. Det har varit upp och ner. Ekonomin har naturligtvis varit viktig, men andra saker har nog varit viktigare; frihet, kreativitet, goda kollegor och trots allt flängande familjen. 23

26 Jag tycker att jag främst är journalist. Men journalistyrket är inget yrke, det är en identitet. Jag har arbetat år sammanlagt som journalist. Min tid när jag var på God morgon Världen var det roligaste jag gjort i mitt liv, det var ett skapande. Jag lärde mig journalistyrket först när jag var trettiofem. När jag jobbade för Europaparlamentet tjänade jag kolossalt mycket. Men det blev tråkigt till slut. Inte i början, då var det kul, jag gillar att vara med i början, när Sverige gick med i EU och ingen visste riktigt vad det var, och det svenska ordförandeskapet och valet till Europaparlamentet. Det var en slump att jag kom till Algeriet, det var Christina som fick jobb där. Christinas beslut att åka dit 1968 har påverkat mitt och Christinas liv starkt. Om det finns något som jag har haft otroligt stor nytta av så är det att jag kan franska, som jag lärde mig när vi var i Algeriet. Sedan när vi kom hem från Algeriet var det oljekris och på UD behövdes fransktalande folk som kunde arabvärlden. Sverige är ju ett rätt litet land, så har man en nisch där kunskapen inte är så stor så kan man dra fördelar av det. De ungdomar som har ett extra språk har ett enormt försprång. Jag har elever med turkisk bakgrund, det är en stor fördel för dem att kunna åka till Turkiet och göra intervjuer på turkiska. 9 Man vill alltid bli något annat När man är barn vill man bli brandsoldat eller dansös. Själv ville jag bli indian. Det var ett orealistiskt mål, insåg jag med åren, och är nu glad att jag inte blev det. Visst hade jag kunnat turnera runt Sverige och hålla workshops om indiankristaller och indianernas nedärvda respekt för miljön och annat urbefolkningshokuspokus! Men det var inte det som lockade mig, det var att skjuta med pilbåge och bo i tält. Så brukar det gå med barns önskningar. Man förstår att yrkets innehåll inte är som den spännande fasaden. 24

27 När man sedan blir typ tonåring vill man enligt enkäter bli tevekändis eller popsångare. När jag var tio gav jag upp indianplanerna och bestämde mig för att istället bli journalist, och gjorde under några år en mängd egna små handskrivna tidningar. Jag regerade till slut över ett helt tidningsimperium, men upplagorna var små, läsarna få och det var inga reklamintäkter. Jag satte dock in gratisannonser för Pomril för att ge tidningarna en mer verklighetsbetonad framtoning. Var jag ung idag skulle jag bli något med it. Många unga mäns stora dröm var för några år sedan att starta eget och dra sig undan som miljardär när de var tjugofyra. Fast det är för sent nu. Man skulle ha passat på Vad gjorde man egentligen då? Slöade som vanligt. Det var en kall sommar, så man hade lika bra kunnat stanna hemma med Internet som att sitta i en stuga och titta på regnet. Då hade man kunnat sälja företaget året därpå till Bill Gates för en miljard. Eller dröja ett år och göra konkurs. Man ska inte vara det man är, tycker allt fler. Datamiljonärerna vill bli tibetanska munkar. Socionomer vill bli journalister, journalister författare och författarna ståuppkomiker eller politiker. Vad man än blir ångrar man sig, och vill flytta till Provence och öppna keramikverkstad, Sedan sitter man där i sitt ombyggda fårstall, mistralen viner om knutarna, vattenledningen har spruckit, byns kafé är nedlagt och det är tre mil till närmsta stormarknad. Den pittoreska lokalbefolkningen har inte riktigt accepterat en, förstår man nu när man äntligen börjar fatta vad de säger på sin fula dialekt. Det tar tre generationer, tröstar man sig, och tar det inte personligt. Fast ändå det är flera månader sedan någon ville köpa en kruka. Det börjar bli ensamt och kallt. Man längtar hem till Sverige, till kommunkontoret med sitt varma kaffe, kanelbullarna och kollegorna, Hylands hörna och alla ljuva drömmar om att förverkliga sig själv och flytta till Provence, och frysa och längta tillbaka. Livet blir aldrig vad man vill, bara längtan och drömmarna är kvar, och det är ändå bättre med ett tryggt varmt jobb med fast lön och längta bort än tvärtom. Förstår man i fårstallet? 9 25

28 Elddop Nu när nästan inga ynglingar längre gör värnplikt har de förlorat en möjlighet att mogna. Många svenska killar skulle bli män snabbare och bättre om de fick vara ute och harva ett år. I de flesta samhällen har man haft initiationsriter, rites de passage som fransmännen kallar dem. De markerar och dramatiserar övergångsstadier i våra liv: pubertetsriter i övergången mellan barn och vuxen och bröllopsriter. I Sverige var lumpen och studenten en sorts övergångsriter. Nu är lumpen borta och studenten tar man utan större krav. Vi slipper harvandet, och unga som kuggats som fick gå ut bakvägen, medan kamraterna sjöng studentsången på framsidan. Det enda vi har kvar är att fylla moppe, konfirmationsläger, svensexor och tjejsexor. Jag ska berätta ett minne från min rekryt. Första sommaren när vi låg i tält tvingades jag en ljummen juninatt gå vakt en timme. Jag ångrade bittert där jag gick och småfrös och var ensam och sömnig, att jag inte ansträngt mig mer för att få vapenfri tjänst. Ett halvår senare gick jag vakt i tvåtimmarspass i tiogradig kyla och sov i tält när jag väl fick sova, vilket inte var ofta. Efter tre dygn utan sömn stod jag som en häst och sov. Det var mycket jobbigare än jag någonsin trott att jag skulle orka. Och hundra gånger värre än min mamma hade trott. Men det gick, även om det inte var trevligt. Många år senare sprang jag Stockholm Marathon, vilket också var svårt, men betydligt trevligare. Jag lyckades till slut hanka mig i mål, med följd att mitt självförtroende växte och jag vågade ge mig in på nya områden. Har man klarat något så svårt som ett maraton kan man väl klara vad som helst? I själva verket är maraton inte alls så svårt som många tror. Förbereder man sig noga är det bara att springa fyrtiotvå kilometer och inte stanna förrän man är framme. Det kan nästan alla svenskar klara om de tränar ordentligt. Det var inte så svårt att ta studenten och gå vakt heller det var lättare än jag (och min mamma) trott. Men det är egentligen inte så viktigt, det viktiga var att jag klarade något som jag trodde skulle vara svårt och som jag var tvungen att anstränga mig för. Detta är naturligtvis ingenting vid sidan av de första människorna som tog sig över till arabiska halvön från Östafrika, och blev allas våra förfäder. Eller våra dagars invandrare som flytt i snön över bergskedjor och smugglats i lastbilar för att komma 26

29 till vårt land. För att här passiviseras, utan att deras kraft och mod tas tillvara. Eller, ja nästan något som miljarder människor i vår tid av krig, epidemier och flykt gått igenom. Vid sidan av det är studenten, maraton och lumpen ingenting. Men för mig var det viktigt eftersom jag tyckte att det var svårt och jag klarade det. Jag tror att man ibland under livet måste göra saker som man måste anstränga sig mycket för och som man ibland i mörka stunder tvivlar på ska lyckas. Det kan vara hårda seglatser, svåra studier i nya ämnen och skilsmässor. En del slås ut på vägen. Det stämmer inte med vår trygghetsfilosofi. Men det gäller förstås att vi bygger ut de svenska trygghetssystemen så att de ger chansen att komma tillbaka efter att ha misslyckats med något svårt. Annars blir det ju omänskligt. När jag sett vad en del svenskar lyckats med sent i livet, har det ofta varit ett mönster, att de gjorde svåra saker även tidigare. De studerade inom områden där det krävdes mycket, antingen de läste teoretisk fysik eller tränade sig till elitidrottsmän. Jag vet att många opponerar sig. De vill inte höra gamla lumparminnen. Dessutom propagerar jag för elitism och utslagning, rena socialdarwinismen. Och jag borde skriva fler kanske och möjligen, som man gör i Sverige när man framför åsikter som ligger vid sidan av det politiskt korrekta. Men jag tror i alla fall, mer än någonsin när jag har skrivit den här boken, att vi gått miste om något kolossalt viktigt, ja helt livsavgörande, i varje människas utveckling, när vi tagit bort strapatserna, utmaningarna och initiationsriterna. Inom den formella svenska utbildningen ingår inte misslyckanden och misstag. Om man sköter sig kan man få examen och jobb utan att ha gjort några misstag. Det är ofta inte alls bra, särskilt inte för läkare, som naturligtvis inte bör göra några misstag när de väl börjat arbeta som läkare. Om en journalist eller bibliotekarie gör det, är det inte lika farligt. Det finns knappast heller något som är lika lärorikt som att göra misstag. Man kan aldrig få ett lyckligt äktenskap om man aldrig varit olyckligt förälskad, aldrig lära sig ordbehandling utan att ha tappat en text och aldrig lära sig ett nytt språk utan att ha sagt fel ett otal gånger. Leszek Kolakowski har skrivit: En riktigt värdefull kultur är en sådan som kan lära människor att handskas med nederlag. Ty livet är en vandring från nederlag till nederlag. 9 27

30 Löparstjärnan lärde sig av sina misslyckanden Malin Ewerlöf Malin Ewerlöf med dottern Johanna. Jag tr äffade Malin Ewerlöf första gången på Axa Friskvårdscenter i Södertälje där hon försökte engagera pensionärer att motionera mer. Jag försökte ge henne uppbackning, och höll föredrag och talade om hur viktigt det är när man blir gammal att röra sig. Det var Malin ett levande exempel på, även om hon bara var trettiofyra. Men hon utstrålade verkligen vitalitet, trots att hon var i åttonde månaden och borde se tämligen sliten ut. Jag bestämde då att jag skulle intervjua henne för Det krokiga lärandet. Idrottare kan ju sällan fortsätta efter trettio med lika fina resultat som tidigare. Särskilt inte om man som Malin haft så stora framgångar två svenska rekord på 800 och 1500 meter, 16 SM och Sveriges enda medalj i EM i Budapest 1998, då hon tog silver på 800 meter. Nu kapten för juniorlandslaget. Dessutom har hon fött tre barn. Det äldsta var, när jag ett halvår senare intervjuade henne, Ida fyra år. Emma var två och ett halvt och Johanna som hon då haft i magen hade hunnit bli ett halvår. Dessutom tränade hon för Stockholm Marathon inga träningsdoser som förr, men uppemot tio mil i veckan blev det i alla fall, medan barnen sov. När man tränar så mycket och har så många småbarn får man prioritera. Och vi hann bara intervjua via korta telefonsamtal medan något av barnen pep i bakgrunden: Jag hinner inte prata så mycket med dig just nu, för jag sitter och förbereder ett föredrag med Maria Akraka för Nike. Vi ska ha några löparkvällar i olika Stadiumbutiker, då vi ska prata träning och ge tips på olika metoder. Annars ligger jag lite halvlågt nu med det mesta. En gång i månaden brukar det bli föredrag i alla fall. Nu är jag på dagis, Ida har kräkts, så de ringde och bad mig komma, och jag hinner inte prata. Men ibland hade Malin Ewerlöf fler minuter att ge mig: Man lär sig att fokusera när man tränar och tävlar, och att sålla, prestationsmässigt blir man mer effektiv. Jag har fått träningen i blodet, jag började jättetidigt, och tävlade 28

31 från det jag var sju år. Det har blivit en naturlig del av livet, jag måste ha träning för att må bra. Så jag har på något sätt träningen gratis, jag har inget träningsmotstånd över huvud taget. Jag lärde mig otroligt mycket när jag misslyckades. Jag var skadad, och det är tufft när man är inne i svackan, men man får tid att verkligen tänka efter vad man verkligen vill. Jag blev helt inriktad och sugen på att komma tillbaka. Och jag uppskattades mycket mer när jag lyckades igen. Och efteråt skulle jag inte velat ha vara utan svackan. Jag kom in på polishögskolan just innan jag blev gravid första gången, så då kunde jag ju inte börja där, och sedan fick jag mina tre barn, och jag har nu börjat tänka i andra banor, i livsstilsbanor. Jag vill inte bli så bunden och kanske jobba natt och kvällar som man måste när man Malin Ewerlöf under Stockholm Marathon 2007 i 31 graders värme. Tiden blev 2:49:30. 29

32 är polis. Utan jag funderar på att starta eget inom hälsa kost träning. Jag har upplevt att det är ett stort behov, och kommer att bli ännu större på företagen. På något sätt kommer jag alltid att arbeta med idrott. Var det svårt att ställa om och sluta vara firad stjärna? Både och, det är en lång mental process att sluta. Men jag fick kroniskt ont i hälsenorna, och opererades två gånger. Och jag ville inte bli idrottsinvalid, utan jag ville fortsätta att kunna springa, och slutade därför att tävla. Och sedan kom barnen. 9 30

33 Hemma hos barnen Förr var kvinnor oftare än nu hemma hos barnen några år när de var små, för att sedan komma tillbaka till en arbetsplats som under tiden förändrats kraftigt. Hade de då någon nytta av sina mammaerfarenheter? Det krävs ju mycket initiativ, improvisationsförmåga och empati för att klara att vara hemma med små barn. Det har blivit en lika vanlig som sympatisk åsikt att när man är hemma med barn lär man sig både att göra flera saker samtidigt, att relatera till människor och att chefa. Hemmamammor utvecklar en social och organisatorisk kompetens, sägs det. Jag har själv ofta sagt det, och uppskattats som jämställd och mogen man. Ingen har sagt emot. Men det vore intressant att undersöka på ett mer vetenskapligt än politiskt korrekt sätt. Liksom kvinnornas större simultanförmåga, att de alltså kan göra flera saker samtidigt, som verkar vara en myt som bara finns i Sverige. Det påstås att president Gerald Ford inte kunde gå och tugga tuggummi samtidigt. Men Bill Clinton kunde både titta på teve, prata i telefon, prata med Hillary, äta och läsa tidningen samtidigt. Båda sakerna är nog sådana presidentmyter som de politiska tankesmedjorna odlar i USA den om Ford för att visa hur korkad han var, den om Clinton för att visa hur splittrad. Under de år jag var hemmapappa fick jag en närmre relation till mina barn än andra mer frånvarande fäder (på gott och ont mina barn tycker fortfarande att jag lägger mig i för mycket). Men jag lärde mig inte att laga god mat, eftersom små barn inte vill äta något mer avancerat än spaghetti. Man blir inte gourmetkock av att vara hemma med barn, en tänkbar förklaring till varför de skickligaste kockarna ofta varit män (frånvarande pappor). Det hemmaåren mest gav mig var dåligt självförtroende, vilket gjorde att jag bättre förstod varför så många kvinnor har dåligt självförtroende. Särskilt när de jämför sig med de supermammor som det brukar stå om i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga, om hur de lärt sig organisation av att vara hemma, och när barnen sedan klarar sig själva, blir höga chefer, och i intervjun berättar om hur mycket de lärde sig under hemmaåren. Som sagt, det vore intressant att undersöka närmre. 31

34 Även för pappor kan det vara nyttigt att vara hemma med barnen. Det anser bland andra den danske näringslivsjournalisten Ebbe Kjaer som skrev en bok om detta när han var pappaledig. Där hävdar han att hemmapappor lär sig planera och arbeta disciplinerat, vilket blir allt viktigare på morgondagens arbetsmarknad. Ska man lyckas där måste man ha förmåga att skapa goda relationer, snabbt tänka om och hantera kaos, vilket är saker som inte undervisas i på universiteten. Den bästa skolan för att lära sig det är att vara hemma med barnen. Detta vore också intressant att undersöka en nyttig läxa för alla dem som inte orkat ta sig samman och skriva en bok medan de är hemma med barnen, och därför missar så mycket i social kompetens. 9 Balettdansösen blev barnmorska Jeanette Challis Istället för att omskola mig hade jag kunnat bli danslärare eller koreograf och inte stå på scen själv. När man blir äldre kan man ju inte längre vara den där som gör piruetter och är teknisk tekniken och kroppen sätter stopp rent fysiskt. Men om det bara är teknik då blir det ju nästan cirkus. Därför tycker jag att fler borde kunna dansa när de blir äldre. Vem vet, jag kanske får en idé och kommer tillbaka om några år. Jag har inte gett upp dansen, jag har en kurs varje sommar för vanliga människor, en vecka i Grekland om kropp och rörelser. Det var min mamma som lät mig börja på barndans när jag var fyra år. Sedan fortsatte jag dansa tre gånger i veckan efter skolan när jag var sju åtta år. Jag blev motiverad att fortsätta att dansa, också eftersom jag hade mina kompisar där på dansskolan. Sedan gick jag på Danshögskolan tre år, fem sex dagar i veckan, och sedan på Ellen Raschs dansinstitut. Jag var rätt gammal när jag till slut kom in på Operans elevskola när jag var femton. Och sedan gick jag på Svenska Balettskolan på heltid. Som dansare var det att träna sex dagar i veckan. När jag var tjugofem började jag tänka, vad vill jag göra sedan jag slutat dansa. Jag hade då fött två barn och fick sedan ett till. Jag undrade 32

35 vad jag skulle göra när jag inte var dansare längre, och då bestämde jag mig för att bli barnmorska. I min klass var det bara en tjej av tjugotvå som fick jobb på Operan. Vi andra fick frilansa, och det fortsatte jag med till trettiofem. Sedan kompletterade jag på Komvux, så jag kunde komma in på sjuksköterskeutbildningen. Och jobbade som sjuksköterska, och vidareutbildade mig till barnmorska. Jag gick ut tolfte januari i år, och började arbeta som barnmorska på Karolinska sjukhuset i Stockholm. När man som jag nu är ny som barnmorska så känns det nästan overkligt. Från det jag var tjugofem har jag drömt om att bli barnmorska. Och vägen dit har varit väldigt spännande. Och när jag står där och säger: Jag är barnmorska! Det tog två veckor att börja svara i telefon, Jeanette, barnmorska. Jag är jätteglad att jag inte är tjugofem när jag nu är barnmorska, för jag har livserfarenhet i ryggen, det är jag glad för. Det kan jag stärka mig med när jag känner mig liten, då tänker jag: Du Jeanette, att jag faktiskt har livserfarenhet, jag sträcker på ryggen och tänker, jag är faktiskt barnmorska, det är ingen dröm, det är verklighet. Som dansare hade jag bara ansvar för mig själv, det var mer egocentricitet än det här, det här är mer ansvar. För mig är livet detsamma som familjen och barnen. Skulle jag förlora mitt jobb vore det sorgligt, men förlorade jag någon i min familj vore det katastrof. Jag har fött tre barn och haft tre positiva förlossningar, det tror jag faktiskt har haft betydelse nu när jag är barnmorska. Många kvinnor har inte så bra kroppskännedom, de är kanske äldre som förstföderskor, de har ett bra yrke, villa, bra inkomst, bilar och så ska de ha barn också, och de är inte förberedda. De har skaffat sig barnvagn och allt, men de har ingen tilltro till sin egen kropp. Om självdisciplin och arbetsmoral När det väl gäller så plockar jag fram den på något sätt, ur ryggmärgen. Det är därför jag är glad att jag är fyrtiotvå och inte tjugofem. I de där mötena man har med kvinnor som ska bli mammor betyder det mycket att man har erfarenheter. Att vara barnmorska är mycket mer än det som står i böckerna, och som man inte kan läsa in, utan som kommer med livet. Barnmorska är både specialiserat och brett. Man kan jobba med preventivmedelsrådgivning för ungdomar det är alltid barnmorskor som 33

36 34

37 Jeanette Challis samtalar med nyblivna föräldrarna Malin och Per Lennartzon. Sonen Albin, är tre dagar gammal. Christina och Fernando Carrasco-Saluatierram koncentrerar sig på två dagar gamla sonen Anthony. gör det mödravård för gravida, och det normala vid förlossningar är att det är barnmorskor som gör det, på BB eftervård, man kan jobba med aborter, forska, man kan bli avdelningschef. Jag jobbar på BB med mammor som fött barn och mammor som ska föda barn, och ligger inne med graviditetskomplikationer. Om ett år vill jag gå ner på förlossningen. När jag utbildade mig till barnmorska och jämförde mig med unga elever, som inte kunde sålla när de pluggade till barnmorska, så märktes det att de yngsta hade svårt att plocka ut det väsentliga. Jag använder mig av mina teoretiska kunskaper, men nu är bara teorin hälften, när man är tjugofem då måste man gå till sin teori. Träningen och studierna till danserska: När jag hade tränat färdigt så skulle jag sy tåskor. Jag sydde så fingrarna blödde ibland. Det var disciplin av värde, man kan komma till skolan idag utan penna och block, men att träna dans krävde förberedelser, det kunde jag ta med mig när jag pluggade till barnmorska. Jag tror att barnmorskor är väldigt ambitiösa. Man vill alltid göra ett bra jobb. 9 35

38 Längre liv, längre arbetsliv Om medellivslängden fortsätter att öka i Sverige, höjs nog också pensionsåldern, av det krassa skälet att vi inte har råd med många kapabla äldre som inte bidrar till samhällsekonomin utan kostar i pension och vård. En annan lösning är ättestupor. Men det får vi nog inte i Sverige, och det hade vi inte heller förr, det är en myt. Däremot måste vi nog höja pensionsåldern. Det bästa är kanske en flytande pensionsålder höjer vi den allt eftersom livslängden ökar, får vi ungefär samma relation mellan pensionärer och arbetande som idag. Då är pensionshotet avvärjt. Och eftersom det på sikt förefaller vara den enda lösningen tvingas vi nog göra det, hur mycket sextiofemåringarna än protesterar och längtar bort från jobbet och ut på de gröna golffälten. De som idag är femton år pensioneras då snarare vid sjuttiofem än sextiofem. Även om de kommer ut senare i arbetslivet får de därför ett längre yrkesliv än dagens sextiofemåringar har bakom sig. Under de sextio arbetsår som ligger framför dem kommer innehållet i nästan alla arbeten att förändras så kraftigt att de blir andra jobb, som efter en ny vända blir nya igen. Det blir också mer vidareutbildning högre upp i åldrarna, och en arbetsmarknad där det krokiga lärandet är mer regel än undantag. Arbetslivet blir så långt att utrymmet ökar för fler jobb och omskolningar. Den reella pensionsåldern har på senare år ökat i Sverige, efter att en lång tid minskat. Idag har vi flest aktiva i åldersgruppen år i EU på arbetsmarknaden, 69,4 procent. Det kan jämföras med ett EU-genomsnitt på 42,5 procent (EU 25) och 44,1 procent (EU 15), samt 59,5 procent för Danmark som är det medlemsland som kommer tvåa. Siffrorna har ökat stadigt sedan 1994 i Sverige, som då hade 62 procent av sina invånare mellan år i arbete. Detta enligt statistik från Eurostat Under tiden har medellivslängden i Sverige också ökat, men mindre än den tid vi fortsätter att arbeta. Utvecklingen har på senare år gått tvärsemot den tidigare då vår levnadslängd ökade samtidigt som vi pensionerades tidigare. Dessa två utvecklingar hänger alltså inte direkt samman förändrad genomsnittlig livslängd och förändrad genomsnittlig arbetslivslängd. 36

39 Fortfarande har vi långt kvar tills den ökade levnadslängden leder till lika många fler år då vi arbetar. Om pensionsåldern idag sattes i samma relation till förväntad livslängd som 1913 när vi pensionerades vid sextiosju, borde den ligga mycket högt. Exakt hur högt går inte att säga, av många skäl, bland annat eftersom då många inte hade lönejobb och eftersom många dog långt innan sextiosju. Men den borde ligga något över åttio. Vi borde inte bara räkna med livslängd utan även med den tid då man fortfarande är frisk. Den är lägre än livslängden, eftersom de sista åren i livet brukar vara rätt sjuka. Men i huvudsak lever vi friska längre ju längre vi lever. Stigande livslängd ger oss fler friska år. Det är inte som i populärföreställningen att vi visserligen lever längre i våra dagar, men vad vinner vi på det när vi ändå bara är skröpliga och måste tas om hand? De flesta svenskar fortsätter att vara friska fram till åttio, och är fullt kapabla för mängder av arbeten. Det kommer antagligen att höra till de ämnen man diskuterar de närmaste åren hur ska vi anpassa arbetsmarknaden till den stora mängd fyrtiotalister som vill och kan arbeta till åttio? Och hur ska dessa arbetsvilliga fyrtiotalister anpassas till arbetsmarknaden? Stor betydelse för den här utvecklingen har läkarvetenskapens och sjukvårdens utveckling. Idag starropererar man i Sverige nittioåringar och det görs väldiga framsteg inom behandlingen av hjärtsjuka. Om vi satsar mer på vård av de över sextiofem blir det fler som kan och vill fortsätta att arbeta. Vilket genererar större skatteinkomster, som i sin tur kan betala en utbyggd sjukvård. 9 När regementen läggs ner Den klassiska skildringen av vad som händer när ett regemente försvinner från en ort, finns i Anton Tjechovs pjäs Tre systrar. Systrarna bor i en liten rysk garnisonsstad, men garnisonen flyttas, och i slutscenen hör man militärmusiken spela i spetsen för de utmarscherande. Systern Masja säger: Åh, hör hur musikkåren spelar! Nu lämnar de oss. Systern Olga säger: Vårt liv är inte slut än, kära systrar. En gång ska vi få veta varför vi lever, varför vi lever. 37

40 38 I sceninstruktionerna står det: Marschmusiken hörs allt svagare. Och så är pjäsen slut, och även om Olga försöker intala sig mod är mycket av livet både för de tre systrarna och för den lilla staden slut. Fullt så sorgligt var det inte i de svenska städer som förlorade sina regementen. Staten gick in och ordnade ersättningar. Och de unga kvinnorna flyttade någon annanstans. Många svenska städer ruskades om när regeringen inte längre trodde att ryssen hotade och därför lade ner regementen. I många fall ersattes de gamla militära arbetsplatserna med högskolor. På så vis blev slutet lyckligt, eftersom högskolorna var bättre integrerade med staden än de gamla stängselomgivna regementena, och med ungdomar som inte som de gamla värnpliktiga försvann så fort de kunde. Men för många officerare som alltid litat på statens kaka, blev det en personlig katastrof, eller åtminstone en utmaning. Det är en brokig samling yrken som pensionerade eller friställda befäl sökt sig till på senare år, till exempel ICA-handlare, sjökaptener och poliser. Ett tag trodde man att officerare som ju sysslar med att utbilda värnpliktiga ungdomar och hålla ordning på dem, skulle bli bra som lärare. Men det fungerade bara för rätt få. Det har oftast varit svårare för de civilanställda att hitta nya jobb. År 2007 sa den nye moderate försvarsministern Mikael Odenberg i en intervju: Det kanske inte ska vara så att officerare ska vara ett livslångt yrke. I Östersund lades I4, A4 och A5 och flera staber ner under några år kring sekelskiftet. I en stad som till stor del levt på militären blev det många arbetslösa och en låg stämning. Men istället fick man en högskola som så småningom blev en del av Mittuniversitetet. Och även Glesbygdsverket och till slut även Folkhälsoinstitutet, där rätt få följde med från Stockholm, vilket gjorde att det blev fler jobb i Östersund och att även jämtar i förskingringen återvände hem. 9

41 Två överstelöjtnanter Daniel Kindberg På I5: s gamla regementsområde i Östersund har det satts igång en väldig verksamhet sedan militären drog sin väg. Överstelöjtnanten Daniel Kindberg har sedan han slutat sin militära karriär börjat leda arbetet att göra något nytt på detta stora område, som ligger centralt i staden. Där ska bland annat byggas ett fyrtiovåningshus med hotell, kontor, konsertsal och lägenheter, en sorts Norrlands Turning Torso, om än inte 39

42 riktigt lika högt. Men i alla fall högre än Globen i Stockholm. Man har redan invigt en arena med fem tusen sittplatser. En av de verksamheter som det talats mycket om på området är en filial till Färgfabriken i Stockholm. Färgfabriken etablerades på nittiotalet på Liljeholmen och har skrivits mest om som ett galleri för ny konst och arkitektur. I Östersund ska det också bli en diskussionsplats för samhällsdebatt. Det var Östersundsgalleristen Lars Bolin som först kom med idén att locka Färgfabriken till Östersund och som fick dess chef Jan Åman att komma dit. Sedan har Åman utvecklat planerna ytterligare i samarbete med Kindberg. Daniel Kindberg: Jag började som bonddräng i Nordingrå och slaktarlärling. Det var en fantastisk tid. Jag tänkte öppna en slaktarbutik i Sundsvall, men hemma ville de att jag skulle slutföra mina studier. Nu är jag glad att de gjorde det. Sedan gjorde jag värnplikten i Sollefteå, och där blev jag övertalad att bli reservofficer, och blev först det och sedan yrkesofficer. Jag har som militär arbetat som strategisk insatsledare i Bosnien, Kroatien, Liberia och Kosovo, och med FN i New York, där jag var tio tolv gånger i olika perioder. Sedan blev jag bataljonschef i Östersund, tills de lade ner I5. Av mina erfarenheter i Afrika har jag insett att vi i Europa har ett ansvar för Afrika, som vi har sugit ut. Där måste vi skapa en säkerhet, skapa verktyg för dem och trygghet. Min karriär i försvarsmakten tror jag är en av de snabbaste som gjorts i Sverige, från fänrik till överstelöjtnant på fjorton år. När jag slutade var det en process som pågick de åren i försvarsmakten. Mitt engagemang i mitt yrkesliv grundades i tron på ett värde som nu förändrades. När ÖB 2005 varslade om uppsägning av officerare, var det för mig det största enskilda misstaget. Man borde inte ha skickat ut en sådan signal, att man kan avskeda sina officerare. Det innebär ju att en officer som är beredd att strida och är ett verktyg, plötsligt kan sägas upp. Det var fel. Och nu har man brist på officerare, framför allt de mest kompetenta officerarna. Sedan jag slutat som överstelöjtnant blev jag rekryterad av huvudägaren i byggföretaget PEAB, Mats Paulsson, samtidigt som jag hade tappat tron på vad jag gjorde i det militära. Paulsson var den enskilt största 40

43 orsaken till att jag bytte karriär. Vi hade samma syn på hur man behandlar medarbetare, de ska vara jordnära, lojala och professionella. Jag gav upp ett arbete som jag hade brunnit för i tjugo år, och fick något nytt att brinna för. Mats Paulsson och jag träffades av en ren slump. Han leder fortfarande PEAB och har utvecklat det från två anställda till tretton tusen, med huvudkontoret fortfarande kvar i Förslöv. Mats O Sundqvist (en känd Östersundsföretagare) och PEAB äger nu hela området i Östersund, 34 hektar, 68 byggnader och 108 hektar utanför det gamla området. Vi ska utveckla de byggnader vi har för kontor, bostäder och lägenheter och villor, och bygga en helt ny stadsdel. Det ska bli arbetsplatser inom området. Alla omöjliga projekt älskar jag, alla projekt som folk säger är omöjliga tycker jag om. Jag lutar mig i mitt nuvarande arbete mot att arbeta med äldre människor, som har en gedigen baskunskap, alla över sextio. Vi passar väldigt bra ihop, de som konsulter. Jag är aktiv och intensiv och otålig, och ibland har jag upplevt att jag gjort folk ledsna för att jag är så driven att uppnå resultat, att jag vill vinna, och glömmer bort laget. Jag tror att den utveckling man går igenom ett år i värnplikten är väldigt viktig, att man lär sig disciplin och ta hänsyn och arbeta i grupp. När vi hade fjällmarscher trodde de som var med att de inte kunde klara det, och ännu mindre deras mammor. Vad jag sett är något som jag haft stor nytta av när jag bytte karriär, jag har ingen misstagsrädsla, jag är trygg, en trygghet som skapats i min tidigare yrkeskarriär. Jag drivs av utmaningen att det går att lyckas. Det absolut farligaste är att bli misstagsrädd för en officer, och det är samma även i arbetslivet i övrigt. Parallellt med mitt yrke har jag idrottat mycket. Mina passioner är min familj, fotbollen och mina yrken. Jag har suttit i många fotbollsstyrelser, och jag lägger ner oerhört mycket tid och engagemang på fotbollen. Idrotten och det militära har gett mig en grundstruktur och disciplin i mitt sätt att arbeta. 9 41

44 Torbjörn Junhov När överstelöjtnant Torbjörn Junhov gick i pension för tio år sedan, visste han inte riktigt vad han skulle göra istället. För att få idéer slog han upp Gula Sidorna i telefonkatalogen och såg efter vilka yrken som inte fanns i Östersund. Rörmokare fanns, och mycket annat. Men inga bokförläggare. Och eftersom han alltid tyckt om att skriva och läsa bestämde han sig för att starta ett bokförlag, trots att han saknade all tidigare erfarenhet av det. Han gick inte heller någon förläggarutbildning. Men han hade desto mer erfarenhet av att organisera och få saker ur händerna, vilket förlagets senare utgivning är ett bevis på. Torbjörn Junhov: Jag satt i en liten etta på Jungfrugatan i Stockholm och hade nära till Militärhögskolan där jag var lärare i strategi, säkerhetspolitik och försvarsplanering, och då ordnade man en kurs för blivande pensionärer, och jag insåg plötsligt att det där gällde mig också. Det hade inte funnits i mitt huvud förut. I det militära lärde man sig att fatta rationella beslut, det finns mallar där för hur man gör det och det ingick också i min undervisning. Jag tillämpade det på min situation när jag blev pensionerad. De flesta pensionerade officerare har ganska bra ekonomi, och har råd att drälla omkring. Jag läste in en fil kand i historia vid Mitthögskolan, och etnologi och arkeologi som pensionär. Det var faktiskt en trevlig upplevelse, det var nästan bara tjejer annars, som kom direkt från gymnasiet. Men jag ville ha mer att göra, och bestämde mig därför för att bilda ett företag hemma i Jämtland. Och jag tyckte om att läsa och var bra på att skriva, och bestämde mig därför för att jag gärna ville ha ett förlag, hemma i Östersund och med jämtländsk profil. Förlaget blev med åren betydligt större än jag hade tänkt mig från början. Det skulle bli lite lagom, en lagom syssla för en pensionär. Från början tänkte jag att jag skulle ha en hobby, men det har växt. Det här med att strukturera jobbet och organisera saker och ting fick jag erfarenhet av som officer. Det är så med förläggeri att man har ett stort nätverk omkring sig, som man måste ha bra relation till, press och medier, bokhandlare, författare, tryckerier. Jag hade en omsättning på två och en halv miljon per år, och skötte 42

45 allt själv. Det var länge ett enmansbolag, men i höstas bildade jag aktiebolag tillsammans med tre andra män, som fortfarande har kvar sina jobb. Jag bestämde att förlaget skulle heta Jengel. Det är ett jämtländskt ord för en lång och gänglig stylta. På styltor kommer man upp och får bättre utsikt. Jag gick på en massa sammanträden med Almi när jag skulle starta förlaget, men låna pengar fick jag inte. Det fick jag ordna själv. När man inte har pengar så får man skaffa pengar på olika sätt. I och med att jag känner nästan alla i Jämtland så fick jag en massa förhandsbokningar av böckerna jag gav ut och hade sålt en stor del av första upplagan redan innan den kom ut. Officerare är som tattare. Jag har bott i Stockholm i flera år, och på Frösön och i Boden, som flygare. Jag tror att jag har bytt jobb ett tjugotal gånger, och bostad tjugofem gånger. Sitter man på samma jobb jämt blir det ganska djupa hjulspår. Jag tycker att man aldrig ska ha samma jobb mer än tre, högst fyra år. År 2003 kom förlaget Jengels hittills största satsning, en kok- och kulturbok som hette Det goda livet i Jämtland och Härjedalen och som handlar om mat och kultur i Jämtland och Härjedalen. Det är en stor och tjock bok 43

46 med sextio författare och massor av färgbilder och recept och kulturhistoria, som fick SM-guld i kokböcker i Sverige året därpå. Och som kostade kolossalt mycket, men såldes i niotusen exemplar och gick med vinst. Junhov räknar med att producera fyra fem böcker i år. Två av dem ska vara av Nisse Simonsson, en jämtländsk läkare som blivit berömd i hela Sverige, när han rest runt och hållit föreläsningar och blivit Talarforums mest anlitade talare. Och en bok av Jämtlands egen filosof och essäist, Carl-Göran Ekerwald. Och en av Jämtlands berömda utrikeskorrespondenter, Kjell Albin Abrahamsson. Vi ska eventuellt ge ut en skiva med Merit Hemmingson i höst. Det är lättare att ge ut skivor än böcker, och vi pratar också om att göra en talbok. Med de två överstelöjtnanterna som exempel försöker jag visa något som jag tror och som min bok till stor del handlar om att ett yrke eller en utbildning som man har och där man lärt sig att tro på sig själv och organisera och planera och där man också arbetat mycket med olika människor, ofta är en bättre grund än rena målinriktade utbildningar när man byter yrke till något helt annat. Jag tror att få nyutexaminerade från Handelshögskolor eller Förläggarutbildningar skulle klara av vad Kindberg och Junhov gjort. 9 Författarna och deras romaner När jag var barn tyckte jag att alla böcker var bra, och allra bäst var den senaste jag läst. Man var positiv som liten, kverulansen kom med åren. Tanken att böcker kunde vara annat än bra slog mig över huvud taget aldrig. Men det insåg jag desto starkare när jag började läsa vuxenböcker. Och i gymnasiets litteraturundervisning fick jag lära mig att bra böcker aldrig slutar lyckligt, till skillnad från barnböcker. Att bli vuxen var tråkigt. En tumregel: lyckliga slut = dåliga romaner. Håller man den i minnet behärskar man grunden för att bli litteraturkritiker på en fin kultursida. Jag har ofta funderat på varför det är så, och jag tror att en förkla- 44

47 ring är att det är svårt att skriva seriösa goda romaner som slutar väl. Det är enklare att som Strindberg i I havsbandet, låta intendenten Borg ro ut i Östersjön och försvinna efter sitt fiasko, än att låta honom gifta sig med Maria. Eller låta Carlsson i Hemsöborna lyckas som skärgårdsbonde. Strindberg dumpar även honom i havet. Jag tycker verkligen mycket om dessa båda romaner, så det är absolut ingen kritik. Och det hade inte fungerat att ge dem lyckliga eller ens lagom slut. De krävde olyckliga slut. Därför gick det illa. I andra romaner gick huvudpersonerna under på andra sätt, som Emma Bovary, Kameliadamen och Anna Karenina, eller som i alla romaner av Zola man vet när man öppnar en bok av Zola att det kommer att gå åt helvete. Den europeiska romanens hjältar har undergång stämplat i pannan. När jag frågar mina vänner efter bra böcker med lyckliga slut kan ingen nämna någon. Men en präst som jag träffade gav mig tipset att en av världslitteraturens största romaner slutade lyckligt, Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Jag gick genast till biblioteket och lånade den, och började förväntansfullt läsa. Då förstod jag varför prästen tyckte det Brott och straff slutade visserligen i förvisning till Sibirien, men Raskolnikov blev kristen. Men det finns goda romaner som slutar bra även för icke troende. Inte äldre ryska och franska, där går det alltid illa. Utom Greven av Monte Christo. Men Huckleberry Finns äventyr slutade bra, liksom även Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Att skriva för barn och ungdom har varit en smitväg för författare för att slippa olyckliga slut. Båda dessa böcker är naturligtvis underskattade. Huckleberry Finns äventyr är på många sätt en bildningsroman. Huck lär sig mycket under sin resa på en flotte nedför den väldiga Mississippifloden med alla dess meandrar. Det var verkligen ett krokigt lärande! Han lärde sig inte bara mycket om den tidens USA utan också om existentiella frågor. Äventyren utspelar sig innan slaveriet upphävts, och Huck som är ett barn av sin tid (tretton år) ifrågasätter inte det. Hans tro på slavägarnas rätt är lika bergfast som dagens marknadsekonomers tro på äganderättens prioritet. De hade nog inte heller varit några slaverimotståndare. Efter mycket vånda och allt större erfarenhet väljer Huck till slut den syndiga vägen och hjälper Jim till frihet. Boken slutar inte bara lyckligt. Ur äventyren kommer också en klokare Huck ut. 45

48 46 Kaptenens resa till himlen Jag tror inte att det är en tillfällighet att det var Mark Twain som skrev en sådan roman. Hans böcker handlar ofta om människor som växer och förändras och hamnar i nya roller och miljöer, till exempel Prinsen och tiggarpojken och En yankee vid kung Arthurs hov. Det är heller ingen tillfällighet att Mark Twain skrev under pseudonym, han hette egentligen Samuel Clemens. Hans liv följde en mycket krokig väg, lika krokig och full av meandrar och förrädiska sandbankar som den flod vid vars strand han växte upp, och som spelade så stor roll i flera av hans böcker. Han skrev om sin barndoms yrkesdrömmar: Varje gång en cirkus passerade brann vi av längtan att få utbilda oss till clowner. Den första negersångaren som uppträdde på platsen väckte hos många av oss en djup åtrå att ägna sig åt denna levnadsbana; och understundom föresvävade oss den tanken att om vi fick leva och var riktigt snälla skulle Gud låta oss bli sjörövare när vi blev stora. Men alla dessa framtidsplaner förbleknade så småningom; men ångbåtslivet behöll alltid sin lockelse. När han var elva slutade han skolan och började arbeta på ett tryckeri, och for sedan i många år runt USA som typograf och skrev även i de tidningar han tryckte. Men sedan blev han lots på Mississippifloden. Till skillnad från de andra fantiserande pojkarna i hans lilla hemstad vid floden blev Mark Twain till slut verkligen det han ville. Han gick flera år i lära hos en lots. Det var ett mycket krävande arbete, där han genom ständiga observationer och erfarenheter och lotsens tips fick lära sig alla revlar och grund och sjunkna vrak och flodens tvära bukter. Till slut fick han sitt lotsdiplom och hade säkert fortsatt som lots om inte inbördeskriget brutit ut och gjort slut på flodtrafiken. Hans bok om denna tid, Life on the Mississippi, är en enda lång och fantastisk skildring av det krokiga lärandet i en krokig flod. Som lots stiftade jag personlig och nära bekantskap med alla de olika slags mänskliga naturer som finns i hela litteraturen. Idag ses han som en av de stora amerikanska humoristerna och pojkboksförfattarna men för sin samtid var han mest känd som en oerhört populär föreläsare och reseskildrare. Jag har ofta tänkt på hans liv och böcker när jag skrivit denna bok, eftersom de så tydligt illustrerar själva kontentan i det krokiga lärandet. Två år före sin död skrev han en av sina märkligaste historier Kapten Stormfields besök i himlen. Denna långa novell handlar om kapten Stormfield som efter en lång resa i rymden till slut kommer fram

49 till himlens portar, där portvakten frågar honom var han kommer ifrån. San Francisco, svarar han stolt. Men det vet inte vakten vad det är. Och inte heller Kalifornien eller Amerika eller ens jorden. Vakten kontrollerar då sin väldiga universumskarta, och hittar till slut solsystemet, som han alltid trott var flugsmuts. Vad som sedan händer är en lång drift med bibeltrohet och konventionell amerikansk kristendom. Det finns massor av kändisar i himlen. Bland dem Shakespeare, vilken som författare dock räknas som mindre än Billings, en skräddare från Tennessee och Sakka, en hästläkare från Afghanistan, som skrev dikter som Homeros och Shakespeare inte kom upp till och som ingen ville trycka. Henrik VI har missionsbokhandel och Rickard Lejonhjärta är boxare. Det största militära geni som världen har skådat var en murare i Boston som hette Absalon Jones. Han och de två stora diktarna fick aldrig chansen. Jag tänker ofta på skräddaren, hästläkaren och muraren när jag läser om berömda människors karriärer de hade turen att födas i rätt tid och miljö, och de hade ibland vassa armbågar, men de stora begåvningarna dog och glömdes bort. Happy end? De två romaner från förra seklet som anses mest inflytelserika, Ulysses och På spaning efter den tid som flytt, slutade varken bra eller dåligt. Händelserna och scenerna på vägen var det viktigaste. När Ulysses kom hem var ingenting bättre eller sämre (till skillnad från när Odysseus kom hem till Ithaka). Prousts svit är en fresk som man kan läsa med utbyte lite här och där, strövande som på Musée d Orsay. Det är inga utvecklingsromaner som Huckleberry Finn. Engelska romaner slutar ibland lyckligt, även dem av Austen, Dickens och Maugham. I Sverige avfärdas de gärna som underhållning. Vi har ingen respekt för välskriven underhållning, hellre då illa skrivna brötiga problemromaner, och är det en ung författarinna får den gärna handla om incest, anorexia och mobbing. Dagens mest lästa romaner, deckarna, slutar olyckligt bara för mördarna. Om de aldrig avslöjades skulle deckarna förlora lika mycket i popularitet som om Kattresan slutat med att Lillan och Katten sprack utan att sys ihop. Eller Huck drunknade. Förbudet för lyckliga slut i goda nutidsromaner förefaller att vara en 47

50 48 del av deras grundläggande estetik. Kanske är den seriösa vuxenromanen som form oupplösligt förenad med idén om olyckliga slut eller om flöden som flyter ut någonstans och upphör. De kan också sluta i samma uppgivenhet som i början, som i Doktor Glas, där mordet på pastor Gregorius inte blir någon vändpunkt, i varje fall inte för doktorn. Ett undantag är bildningsromanerna, varav svensk litteratur är rik. Det är alla dessa arbetarförfattare från Ivar Lo-Johansson till Elsie Johansson som brutit med sin bakgrund, lärt sig av livet och lånebibliotek och till slut blivit författare. Det är lika vanligt att det lyckliga slutet i en svensk arbetarroman är att hjälten blir författare som att sagans svinaherde får prinsessan och att mördaren i deckaren åker fast. De lever sedan lyckliga i alla sina dagar som konungar och författare. Medan detektiven nästa bokhöst tar tag i nya mord, under ständigt samma motstånd från förstockade polischefer. Det vanligaste yrket som man krokar sig fram till i den svenska romanlitteraturen är författare. Det speglar en realitet, eftersom bra författare sällan gått på författarskolor. Erfarenheter från ett slingrande liv ger stoff. Men som jag vill visa i den här boken ger livet även erfarenheter till ingenjörer och läkare som gör dem till bättre yrkesmän. Och de är betydligt fler än författarna och påverkar samhället mer. Men jag har aldrig läst en sådan bok. Vilket kan bero på att dagens författare allt mindre skriver om andra yrken än sitt eget, till skillnad från gamla tiders författare. Desto fler romaner skildrar slingrande förlopp där huvudpersonen färdas på en å som rinner förbi tuvor och grodor och under spångar. Men medan det slingrande livet kan ge erfarenheter som kan leda till fasta platser, rinner ån alltid ut i en sjö eller en flod, och slutar sitt liv som å. Världslitteraturen är full av slingrande liv med det ena äventyret efter det andra, mer som en flods meandrar och en ås krökar än som pärlorna i ett pärlhalsband. Dit hör Don Quixote av La Mancha. Kanske är detta en sann bild av livet som en ständig förändring vars mening är förändringen och färden ner mot havet där allt tar slut, liksom när man dör. Men när vi talar om omskolning, nya karriärer, krokigt lärande, fortbildning och erfarenheter som leder vidare, är slingrandet i sig inte innehållet och målet, utan det är vad det leder till. Vad man än tycker om den estetik som hindrar lyckliga slut, gör den de flesta moderna romaner till dåliga verktyg för dem som vill ändra sina liv. I vår tid har allt fler svenskar kommit till vändpunkter som ibland lett

51 mot avgrunden (vilket det finns otaliga skildringar av), men betydligt oftare vidare till något bättre eller i varje fall till en ny möjlighet (vilket det finns få skildringar av). Folksagor var bättre verktyg för dem som ville utvecklas och hitta nya vägar. Dessutom var de spännande, och gav hopp. Man kunde identifiera sig med huvudpersonen, och lära sig att om man tog sig igenom en kris fanns alltid chansen att fortsätta till något bättre. Inte bara om man var en ful svanunge som automatiskt och utan ansträngning förvandlades till en vacker vit svan, utan även om man var en käck svinaherde i trasiga kläder som satsade ambitiöst och var smart. När de moderna seriösa författarna lämnat sagornas utvecklingsfilosofi har de inte bara tappat läsare utan också förlorat en möjlighet att påverka och hjälpa. Jag har verkligen letat efter moderna romaner som kunde bli en hjälp för dem som vill fortsätta att lära och komma vidare. Det räcker ju inte med alla dessa optimistiska böcker om självförverkligande och om hur man får ett gott liv och lär sig koppla av. Och inte heller orealistiska flumförfattare som Paolo Coelho och inte heller amerikanska feelgoodfilmer. Den amerikanska framgångsestetiken i filmer, populärromaner och livsstilsböcker är lika oanvändbar som den dystra europeiska för den som vill gå vidare. 9 Stannar man för länge tappar man självförtroendet Kajsa Ingemarsson Kajsa Ingemarssons roman Små citroner gula såldes 2005 mest av alla böcker i Sverige, mer än både Da Vinci-koden och Rowling och Marklund. Och även de innan och efter den har sålts i minst hundra tusen exemplar. Hon har alltså varit exceptionellt framgångsrik som författare, ett yrke som hon kom in i sent i livet. Ingemarsson studerade först ryska, polska och statskunskap vid universitetet, gjorde översättningar, arbetade på Säpo och arbetade i 49

52 50

53 radio och teve innan hon debuterade som författare. När jag intervjuade henne var det för att få hennes förklaring till varför böcker med lyckligt slut har så låg status i kulturvärlden. Men det fick jag inte veta mycket mer om, och förstår det fortfarande inte, utan håller tills vidare kvar min hypotes att eftersom lyckliga slut en gång fått låg status, har de fått behålla den i en konservativ kritikervärld. Kajsa Ingemarsson tog upp även detta, men talade desto mer om hur viktigt det är att bryta upp och byta väg i yrkeslivet. Vilket naturligtvis har ett samband med att hennes romaner har lyckligt slut eller pekar på nya möjligheter efter en kris. Inte bara ännu mer kriser eller katastrof, som i så många andra romaner. Kajsa Ingemarsson: Feelgood är en genre nu för tiden både i film och i romaner, och det innebär underförstått ett lyckligt slut. Men när jag skriver så tänker jag inte i genrer, utan skriver den historia som jag har i huvudet vid just det tillfället. Små citroner gula är en feelgoodbok. Den är en folkrörelse, den boken har nått ut också till människor som inte läser så mycket. Att då läsa är för dem en stor upplevelse. Om man inte är en storkonsument av böcker, så fastnar det man läser desto bättre. Det är så lätt att trycka ner folk. Det är otroligt svårt att skriva något som får folk att må bra, att känna hopp, och att göra det utan att bli banal; det är min utmaning när jag skriver. Jag slåss hela tiden mot banalförfatteriet, jag är väldigt medveten om hur lätt det är att bli banal. Det anses okej att läsa en deckare som är underhållande, men inte att läsa en underhållande bok som inte innehåller mord. Mitt förhållande till lyckliga slut är att de inte nödvändigtvis måste få varandra färdiga slut kan bli väldigt tråkiga, utan jag lämnar mina karaktärer i slutet med möjligheter, med att de får redskap under bokens gång, men upplever det som lyckliga slut. Vi har ju så himla stora möjligheter nuförtiden, men 51

54 inte så många utnyttjar dem. Jag tycker att det är häftigt med folk som vågar bryta upp, men jag tycker därför inte att det är fel att inte göra det, att det skulle vara rätt alltid att bryta upp. Det anses jättehäftigt att skilja sig och bryta upp och starta keramikverkstad på Öland. Att jag fått så många läsare berodde på att jag skrev i en genre som inte fanns i Sverige. Svenska romaner handlar om cancer och incest, men jag skrev om vanliga människor, det fanns ett otroligt behov av det. Jag tror att jag har hittat en egen genre. Det fanns inga historier om vardagen som var underhållande. Jag hade med mig en massa saker när jag började skriva romaner, jag hade jobbat på Säpo och i P1, så recensenterna kunde inte avfärda mig. Hade någon annan gjort det kunde de ha avfärdat henne eller honom, men nu hade jag cred, som man säger. Den bok som jag just avslutat som kommer i höst, Lyckans hjul, där jag skildrar det värsta, när livet trycker till, det är en vända som ger en högre medvetandegrad. Vi kastas in i kriser som tvingar oss att lära mer om oss själva. Många tror att jag är journalist, men det har jag aldrig varit. Jag var akademiker och gjorde den seriösa karriären, och sedan fastnade jag i Säpo. Men när jag ville utvecklas fanns ingen väg att gå. Så jag stod och bankade huvudet i väggen. Att skiljas från jobbet Jag hade det bra, det var tryggt. Jag tjänade tillräckligt, men jag krympte. När man stannar för länge på ett jobb så tror man att man inte klarar av andra arbetsuppgifter. Om man inte utmanas så krymper man. När jag gick runt och sa Hej då till folk, var det många som sa, oj vad jag önskar att jag vågade göra som du. Många skyller på att de har familj. Men hade jag stannat kvar hade jag blivit bitter. När jag släppte taget och sa upp mig från Säpo, våndades jag först länge. Jag bestämde mig för att jag skulle vara så färdig när jag slutade att jag inte kunde tänka mig att stanna där. Jag hade bearbetat traumat att säga upp mig. När kvinnor skiljer sig har de redan tänkt igenom det. Min skilsmässa från jobbet var genomtänkt. Jag var där i sex år och de två sista åren ville jag bort. Man förstår inte hur mycket energi som går åt till att vantrivas på 52

55 ett jobb. Vad som hände mig det var som det känns att ta av sig pjäxorna efter att ha gått i dem en hel dag. Plötsligt gjorde jag något som jag måste göra. Man itutas när man är ung att det är så viktigt vilket val man gör, att väljer man fel så väljer man fel för livet. Jag förverkligar mig själv i mitt jobb, det ger mig en frihet. Jag behöver inte bli bekräftad hemma, jag tror att två människor som har bra jobb har bättre möjligheter att vara gifta. Går man för länge så tappar man självförtroendet. Alla måste vänta in sin tid. När man vantrivs med sitt jobb så finns det en brytpunkt när det kostar mer än det ger. Jag har en man som fått stå för tryggheten, det har gett mig tryggheten att göra annat, där är jag väldigt privilegierad. Det är ju bra om man kan stå för tryggheten i en relation. Jag låter mina gestalter gå igenom en kris och komma ut som klokare och mognare människor. Jag tror att det är en orsak till att böckerna blivit populära. Jag har en rastlöshet, jag står inte ut med att inte utvecklas, jag är i ständig rörelse. 9 En utmärkt författarskola Som ung arbetade Harry Martinsson som eldare på fartyg, och såg stora delar av världen och träffade olika människor. När han började skriva hade han mycket att berätta, vilket man kan läsa om bland annat i Kap farväl. Sin hårda barndom skildrade han i Nässlorna blommar. Det var likadant med de andra svenska arbetarförfattarna, och med nästan alla författare förr i tiden. De skrev om saker de sett och upplevt. Idag börjar en typisk svensk författarkarriär med studier i litteraturvetenskap och Bibliotekshögskolan i Borås och sedan författarskola. Där lär sig författaren mycket om böcker och om konsten att skriva, men får sällan något att berätta. Det kan man se på dagens svenska debutanter. De skriver om besvärliga tonår, om anorexia och mobbing, om kroglivet på Söder i Stockholm, 53

56 54 alla intressanta ämnen, fast uttjatade. Men vad skulle de skriva om annars? De känner inte till någon annan värld. De flesta unga manliga författare har inte ens gjort lumpen. Läkare har ofta mer att berätta. Det finns många exempel på det. I Sverige till exempel Einar Wallquist, P C Jersild, Åsa Nilsonne, Karin Wahlberg, Staffan Seeberg och Lars Gyllensten. Ute i världen är det bland andra Tjechov, Céline och Conan Doyle, som alla tre både praktiserade som läkare och skrev. Utan denna bakgrund vore Tjechovs noveller otänkbara. De bygger på en stor erfarenhet av människors liv. Hade han gått på författarskola hade han aldrig kunnat skriva dem. Céline är omöjlig utan sin erfarenhet som slumläkare i Paris. Och Conan Doyles skildring av Sherlock Holmes påverkades av hans kunskap om diagnoser. Men yrket gav inte bara dessa författare stoff. Den arbetsdisciplin de skaffade sig var också viktig. Många andra författare väntar och väntar på inspiration. De har skrivmotstånd. Det verkar inte författarläkare ha. Under studietiden tvingades de läsa in kurser och strukturera dagarna så de hann med. När de kom ut som läkare måste de ta itu med uppgifter allt efter som de dök upp. En del läkare skriver sina böcker före jobbet. De går upp tidigt innan familjen vaknat och skriver medan det är tyst och lugnt. Man kunde frukta att denna metod hindrade dem från att bli lika djupsinniga och välformulerade som proffsförfattare. Men det går inte att hitta sådana skillnader. Läkare blir inte sämre av att de även gör annat. Snarare är de ett exempel på att kreativitet föder ännu mer kreativitet och att olika områden befruktar varandra. Konstigt nog skriver andra i vårdsektorn nästan aldrig böcker. Varför just läkare, och inte sjukgymnaster? Förklaringen kan vara att läkaryrket liksom läraryrket av tradition är ett intellektuellt yrke. Dessutom får läkare stor övning i att formulera sig och sammanfatta när de skriver journaler. Jurister är också intellektuella, skriver mycket, har arbetsdisciplin och ser i sina jobb intressanta öden. Ändå är det få jurister som skriver skönlitteratur. John Grisham och Leif G W Persson är bland de få. Varför förstår jag inte? De borde kunna bli goda deckarförfattare. Kanske är verkligheten för nära. Läkare skriver sällan läkarromaner. 9

57 Läkaren blev författare Åsa Nilsonne Åsa Nilsonnes föräldrar var diplomater och hon följde med dem som barn runt i världen. Som vuxen arbetade hon en tid på en djurpark och blev sedan psykiater, medicine doktor, legitimerad psykoterapeut, handledare i kognitiv terapi och till slut professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon skrev en deckare, Tunnare än blod, med polisen Monika Pedersen som huvudperson, som sedan varit det även i fyra följande böcker, och fick 2000 Polonipriset som delas ut till kvinnliga deckarförfattare. Hon har även skrivit fackböcker, bland andra: Vem är det som bestämmer över ditt liv? med självhjälpsövningar för ett rikare inre liv. Åsa Nilsonne: Vi bodde först i Oslo när jag var liten. Där gick jag i amerikanskt kindergarten och sedan i engelsk skola, där de retade mig för mitt amerikanska uttal. Sedan flyttade vi till Beirut där jag gick i engelsk skola. När det blev inbördeskrig fick vi fly. Sedan bodde vi fem år i Etiopien där jag gick i fransk och engelsk skola. Om jag kan få fler svenskar att resa till Etiopien och relatera till Etiopien på ett mer nyanserat sätt, då betalar jag tillbaka lite av min skuld till Etiopien, där jag fick så mycket under de åren jag bodde där. Jag skulle vilja ge svenskarna en annan bild av Etiopien än den vanliga eländiga. När jag var femton flyttade mina föräldrar och jag fick gå i internatskola i Sigtuna. Det var nog de värsta åren i mitt liv. Mina föräldrar var i Thailand, jag var i Sverige och mina vänner var i Etiopien. Jag hade ingen i Sverige, ingen släkt, ingen som jag kunde ringa till eller som jag kunde resa till på helgerna. Det blev en dramatisk omställning. Jag hade inte varit i Sverige sedan treårsåldern och talade visserligen svenska utan brytning, men med franskt kroppsspråk och mina föräldrars ordförråd. Det tyckte de andra eleverna var rätt udda. Värst var att jag hade svårt att göra mig förstådd, både med och utan ord, vilket var oerhört frustrerande. Så småningom fick jag väldig glädje av böcker som handlade om andra som varit med om liknande saker, exempelvis Jean Rhys romaner. 55

58 56

59 Många som hade samma bakgrund som jag och flyttade under uppväxten med sina föräldrar och bytt skolor och språk har det sedan gått dåligt för. En del har tagit livet av sig. Man har ingen hemvist i Sverige, den låg någon annanstans i världen. Klassfrågan har för mig blivit sekundär. För mig är bussförarna och läkarna svenskar. Dem jag känner mest värdegemenskap med är de som har samma utländska bakgrund som jag. På grund av det känner jag mig alltid osäker. Jag blev rädd för svenska språket, det var fullt av fallgropar. Därför uttrycker jag mig konstigt nog ledigare på franska och engelska, trots att jag skrivit böcker på svenska. Det sitter kvar en rädsla att jag sagt något fel, fel ord. Men jag är ingen rädd person, jag har ridit i fälttävlan och hoppat fallskärm. Men jag är på något underligt sätt rädd för svenskar. Jag har inte skrivit om mitt förhållande till svenska språket (fast jag smygskriver lite på en självbiografi ibland och där har språket en central roll). Jag tror att min osäkerhet har gjort att jag lyssnar mer intensivt (vilket är ansträngande). Och jag har ju en hel del träning i att försöka förstå människor som inte behärskar det språk de eller vi talar, så det har jag förstås blivit bra på. Jag har med olika varianter av kulturkrockar i mina tre senaste böcker, där jag skildrar hur vi tänker (ofta felaktigt) om det vi tror att den andra personen vill förmedla. Läkare träffar många olika människor Något som är väldigt positivt med Sverige är att man kan utbilda sig till något och sedan utbilda sig till något annat. Det är inte så i alla andra länder. Man får en ny chans. Bland de blivande läkare som jag undervisat har det varit många som är inne på sin andra karriär, skådespelare, fotografer, militärer, itmänniskor. Jag frågar alltid dem som är lite äldre vad de har gjort tidigare. De har med sig erfarenheter från andra yrken som berikar deras arbete som läkare. När man gjort något annat tidigare får man en föreställning om hur saker kan fungera. Har man erfarenhet av andra system så blir det lättare att ifrågasätta. Och att det finns andra sätt att lösa uppgifter på. Jag lär mig hela tiden nytt om mitt yrke, jag prenumererar på Läkartidningen, och läser utländska tidskrifter, som British Journal of 57

60 58 Psychiatry. Jag arbetar med kvinnor som skadar sig, och försöker hålla mig à jour med den forskning som bedrivs. Jag ville från början egentligen bli en ny Konrad Lorenz, och arbeta vidare i hans spår. Och se beteenden i ett litet större perspektiv. Biologerna har ett väldigt klokt sätt att se på sådana saker. Jag läste biologi när jag väl blivit klar med min läkarexamen, och åkte på evolutionsbiologiska seminarier och kongresser, för att hålla mig à jour med vad som hände på den fronten. Mitt mål var att få en tjänst inom evolutionär psykiatri. Men det lyckades inte. Det blev istället den andra karriären att skriva böcker. Det har varit både kriminalromaner och andra romaner och fackböcker. Som författare är jag helt självlärd, jag har aldrig gått skrivarkurser. Men jag har utbildat mig som psykiater, det hade inte gått att bara treva mig fram i mitt eget intellektuella mörker, det behövdes undervisning. De flesta böcker handlar ju om människor, och som läkare träffar man många människor som berättar mycket om sig själva. Läkaryrket är väldigt speciellt, det faller mellan det hantverksmässiga och det akademiska. Som alltid när det gäller hantverk krävs det mycket träning innan man blir duktig. Man måste exempelvis lära sig att lyssna på lungorna, under ledning, man kan inte läsa sig till det. Det läggs mer och mer pengar på medicinsk forskning idag. Och det går framåt mycket fort. Vi kan oerhört mycket mer nu än för bara femton år sedan. Det finns massor av sjukdomar som nästan är utrotade. Psykiatrin famlade ju i mörker så länge. Som psykiater har man haft rätt litet begrepp om hjärnan. Men det har hänt oerhört mycket i forskningen om hjärnan de senaste tio tjugo åren. De senaste tio åren har det hänt en revolution inom psykiatrin. När jag började hade man väldigt diffusa begrepp om hjärnan. Psykiatri handlar ju om beteende, att folk har för mycket eller för lite av ett visst beteende. Nu kan vi se vilka delar av hjärnan som styr vad, det kunde vi inte när jag började. Förr visste psykiatrerna inte riktigt vad de gjorde. Vilket är en jätteviktig skillnad mot om man tror att den här människan bara är besvärlig. Nu förstår vi att det sitter i hjärnan. Det är den kognitiva revolutionen. Jag träffar många människor som inte trivs med vad de gör, men som ändå fortsätter. När jag hade arbetat på Sankt Göran i nitton år kom det till slut till en punkt då jag insåg att det inte fungerade längre. Då gick jag upp till personalavdelningen och sa upp mig. De blev helt bestörta över att någon bara kunde säga upp sig, de fick akut ångest, och tjejerna

61 kom med blanketter om att jag skulle begära tjänstledigt. Men jag sa upp mig. Jag hade kompisar, jättekompetenta kollegor, som inte vågade säga upp sig fast de vantrivdes, som konstigt nog inte trodde att någon ville ha dem längre, utan försökte hålla ut till pensionen. Jag kom till Sankt Göran som AT-läkare, och lärde mig psykiatri under de nitton år jag var där. Jag blev kvar och fick först en specialistutbildningstjänst. Läkaryrket fungerar så att man lär sig medan man praktiserar under handledning. Man lär sig genom patienterna och kollegorna. Att vara autodidakt är inte lämpligt inom medicinen. Man måste lära sig av andra som kan något. Kriminalromanernas dolda diagnoser Strukturerna på en läkarjournal och en kriminalroman är identiska. Först har man problemet, knölen i bröstet eller mordet. Läkaren undersöker knölen på samma sätt som detektiven gör när han letar efter fimpar och andra spår. Själva tänket är likadant. Läkare älskar att göra diagnostiska bragder, och komma på något som ingen annan kommit på tidigare. Jag har skrivit hundratals journaler, och där är man tvungen att formulera sig tydligt, liksom i romanerna. Alla mina böcker utgår från en kognitiv syn på det mänskliga psyket. Jag tänkte att någon av kritikerna skulle märka det, att de inte byggde på det psykodynamiska utan på det kognitiva. Det kognitiva perspektivet är inte så komplicerat idén är att vi tar in en hårt beskuren bild av omgivningen (och den kan expanderas om vi exempelvis väljer att fokusera på något särskilt som vi normalt sett inte lägger märke till). Sedan tolkar vi det utifrån tidigare erfarenheter. Detta drar igång en känsla som i sin tur motiverar oss att handla. Vi tänker inte på att hjärnan har olika beteendemoduler, om man så vill en som hanterar hot och faror, en som hanterar löftesrika situationer, en som hanterar förluster osv. Inte så mycket utrymme för dunkla drifter, djupa konflikter m.m. Däremot kan ju två system komma fram till olika handlingsalternativ vi kan både bli rädda och nyfikna, vi vill både gå fram och springa bort. En psykodynamiker skulle tolka det som att där fanns en omedveten konflikt, ur det kognitiva perspektivet har två beteendesystem aktiverats samtidigt. För mig är det naturligt att lita på vad mina patienter berättar. Är de rädda så är de rädda, jag utgår inte ifrån att deras rädsla 59

62 i själva verket döljer ilska eller sorg (däremot kan en känsla ge upphov till en annan vi kan bli rädda därför att vi blir arga, men det är en annan sak, och det kan vi lära oss att känna igen). Jag har med andra ord tilltro till människors förmåga att själva läsa av sina tankar och känslor (det här är för mig en av de riktigt stora skillnaderna) i den psykodynamiska världen anser man att vi ofta är omedvetna om vad det egentligen är vi känner och att terapeuten eller analytikern kan veta bättre än patienten eller den analyserade. Den kognitiva terapeuten har tilltro till patientens förmåga att korrekt redovisa vad hon eller han upplever. 9 Socionomen blev fotograf Ulla Montan Jag växte upp på Kungsholmen i Stockholm på 50-talet i en arbetarfamilj. Pappa var försäljare på Kockums på Kungsholmstorg och mamma kontorist på halvtid. Under min tidiga barndom hade pappa TBC och låg långa tider på Söderåsens sanatorium. Ann-Charlotte, min halvsyster från mammas tidigare äktenskap, och jag var bägge duktiga i skolan. Chefssekreterare eller småskolelärare minns jag att min mamma brukade föreslå som bra yrken. Att skaffa en utbildning var viktigt sa hon. Min syster utbildade sig till småskolelärare och arbetade som det och senare som invandrarlärare. Mina studentbetyg var mycket bra, men jag hade inga yrkes- eller karriärdrömmar, utan var uteslutande intresserad av killar, dans och kläder. Hemma diskuterades aldrig arbeten. Alla arbetade med något, det var självklart, men med vad var inte så intressant. Morfar arbetade på lager och mormor var hemsömmerska och portvakt. Faster Valborg var städerska och farbror Kalle jobbade i garage. Mormors sömnad var det arbete som jag kom mest i kontakt med. Det roliga och intressanta ägde rum på fritiden i form av bilutflykter och att åka till lantstället. Under hela skoltiden från det jag var 13 år arbetade jag på lov och helger. För pengarna köpte jag kläder och tyg som jag sydde kläder av. Jag arbetade som diskare på grillbar, och på Skansen där jag stod i korvkiosken, glasskiosken och sockervaddskiosken och som barbiträde på 60

63 Solliden samt satt i Väla skola och läste sagor. Jag var biljettförsäljare på tunnelbanan och hemtjänstbiträde och leksaksförsäljare på Tempo. Jag träffade min blivande make Bosse när jag var 19 år, och min längtan och dröm blev nästan genast att bilda familj. Bosse gick på Socialhögskolan och jag tyckte det verkade intressant så jag började också där. Jag fick mina bägge söner under studietiden. På Socialhögskolan var kraven väldigt låga på den tiden så det gick utmärkt att kombinera barnafödande och studier. Som nykläckt socionom var jag entusiastisk och full av kraft och tro på att jag skulle kunna hjälpa människor som hamnat i svårigheter. Jag fick genast fast anställning på Socialdistrikt 10 i Högdalen. Jag ingick i en grupp som skötte nykterhets- och barnavård samt socialbidrag, som terminologin var då, i Hagsätra. Arbetsuppgifterna var att utreda och föreslå beslut angående familjer där barn for illa. Jag skulle ta ställning till om man skulle tvångsomhänderta barn för samhällsvård, att försöka motivera alkoholmissbrukare att lägga in sig på behandlingshem och att bedöma behovet av socialbidrag, till exempel om det var rimligt att bevilja både vinter- och sommargardiner. Vi var ett ungt gäng som arbetade i Hagsätra. Vi hade roliga fester med dans och flört. Hade man sjukt barn hemma var det aldrig några problem att vara hemma med det. Efter tre år sa jag upp mig. Jag ville göra något annat, ha en förändring och en utmaning. Fler barn ville jag inte ha så nu kände jag mig mogen att satsa på ett riktigt intressant jobb. Jag ville helst bli läkare och började läsa in naturvetenskapliga ämnen på gymnasienivå och arbetade under tiden som servitris. Sedan länge hade jag sytt mina egna kläder, och senare också väskor, portmonnäer och olika skinnfodral. Personer i min närhet ville köpa och jag sydde upp ett lager väskor som snabbt gick åt. Jag anställde en sömmerska att sy väskor och andra skinnprodukter. Jag kallade företaget Ulla Montan design och gav i den vevan upp läkarplanerna. Jag gick runt till boutiquer i Stockholm och visade mina produkter, vilket resulterade i att mina väskor började säljas i tre av dem. Väskorna figurerade under ett par år i slutet av 70-talet flitigt i damtidningarnas modereportage och försäljningen gick hyfsat. Jag tjänade så det knappt gick runt men Bosse hade heltidslön så vi klarade oss. 61

64 62

65 För att få lönsamhet var nästa steg att expandera verksamheten rejält. Bosse var entusiastisk och peppade mig att satsa stort på detta. Han såg framför sig ett spännande liv med skinninköpsresor till Italien, där de finaste chevreauxskinnen fanns, och ett äventyrligare liv. Mitt intryck av modebranschen var att den var hård, otrevlig och otrivsam. Råkapitalistisk. Jag skulle inte ha trivts där i längden. Ulla Montan fotograferar Ulf Westerberg. En avgörande Parisresa Fotografin kom in i mitt liv i samband med att jag passionerat började dokumentera min förste son från hans första timmar. Jag hade mörkrum hemma på toaletten och fyllde album efter album med först honom och sedan övrig familj och vänner. Jag hade alltid kameran med mig. Under en charterresa till Paris med en väninna 1981 träffade vi författaren Klas Östergren som bodde där då. Jag fotograferade honom och när jag kom hem fick jag ett ryck och ringde Stockholmstidningen och frågade om de ville köpa en jättebra bild av Klas Östergren i Paris. Ja, svarade de. Sedan ringde jag Svenska Dagbladet och ställde samma fråga. De ville också köpa. Jag hade sålt mina första bilder. Oahoh, tänkte jag, kan man tjäna pengar på något så här roligt så vill jag göra det. Jag anmälde mig till en kvällskurs i fotografering. På kursen hade vi en uppgift att fotografera sju bilder med samma tema. Jag bestämde att mitt tema skulle bli författarporträtt. Jag skrev till bl.a. Olof Lagercrantz och Werner Aspenström och frågade om jag fick porträttera dem. Alla svarade ja och vips hade jag åtta författare i mitt arkiv. Processen att åter byta yrke hade satts igång. 63

66 Under denna period skilde jag mig och blev ensamförsörjare, så under några år arbetade jag parallellt som socialarbetare, väsktillverkare och fotograf. Åren som socialarbetare innebar många hembesök i familjer. Även som fotograf gör jag hembesök. Psykologin, ärligheten och närvaron är viktiga både med klienter och mänskliga fotoobjekt. Också designverksamheten och arbetet med tyger och skinn har befruktat och inspirerat mitt fotograferande. Bildernas form och personernas kläder betyder mycket för bilden. Ett plagg som har vackert fall och vacker struktur kan lyfta ett porträtt enormt. Så vad ska du bli när du blir stor? frågade mig fotografen Lennart Nilsson häromåret. Själv är han snart 85 år och arbetar intensivt på stora nya projekt. Han har alltid varit fotograf men hela tiden arbetat med nya vitt skilda fototekniker och inom vitt skilda områden. Tja, vad ska jag bli när jag blir stor? Veterinär vore spännande, men det kommer jag inte att bli. Så många års studier är jag inte villig att satsa på. Öppna en kiosk som heter Pommes Frites-palatset kanske, som serverar världens godaste pommes frites med majonnäs och rödvin ur dricksglas? Jag kommer alltid att fortsätta att fotografera. Nu är det roligare än någonsin med den revolution som den digitala tekniken har inneburit. Fortfarande är jag lika nyfiken och ivrigt spänd att se resultatet av ett porträtt jag tagit. Människans ansikte kommer jag aldrig att tröttna på. Men något nytt yrkesäventyr skulle jag nog också vilja hinna med i livet. Ett stort helt nytt lärande har jag ägnat mig åt de senaste åren. Efter att hela livet varit extremt hundrädd så började jag längta efter att skaffa hund. Jag läste alla böcker om hundar de har på biblioteket, och det finns många! Första gången jag åkte till en kennel för att titta på valpar vågade jag inte ens gå ur bilen på grund av att det stod skällande hundar i en inhägnad på tomten. Förra sommaren var jag dock mogen och Gloria, en 8 veckor gammal lagottovalp flyttade in hos oss. Genom att lära mig allt om hundar vågade jag skaffa hund och mitt liv har berikats på många sätt. Jag lever i stark närhet till min hund, det är roligare att jogga när Gloria är med, jag vågar gå i skogar när jag har 64

67 henne vid sidan. Att ha hund öppnar upp socialt. Jag har fått kontakt med många hundägare i alla åldrar. Intresset för hundar går över alla åldersgränser. 9 Ett lagom mellanmjölksland Vi svenskar har en bild av vårt land som normalt och en aning tråkigt. Många verkar tro att vi är de enda som har ett ord för lagom i vårt språk. Men det finns i alla språk. Jonas Gardell driver med sina medelmåttiga landsmän som dricker mellanmjölk något så mellanaktigt finns väl inte någon annanstans i världen? Det är ett skojigt påstående, men det stämmer inte, i varje fall inte så länge man håller sig till mejeridisken. I själva verket finns det få länder med så många sorters mjölk som Sverige. Vi har både blå tunn mjölk, grön mellanmjölk, röd tjockmjölk och vit fetmjölk. Vi har i själva verket fler sorter att välja mellan än nästan alla andra, och vi utnyttjar också detta brokiga urval. Är vi lika medelmåttiga som de andra väljer vi mellanmjölken. Är vi puritanskt lagda väljer vi den tunna blåmjölken och är vi vällustiga äventyrare den vita tjockmjölken. Att avfärda Sverige som övernormalt är en lättköpt poäng som inte stämmer. Vi är visserligen ett rätt homogent land, trots alla invandrare. Men vi har obetydliga religiösa motsättningar och motsättningar mellan olika landsändar. Och vi har större ekonomisk jämlikhet och jämlikhet mellan könen än i de flesta andra länder. Men detta räcker inte för att göra Sverige till Landet Lagom. Skillnaderna inom landet och i tiden är så väldiga och dramatiska, att man kunde tro att vår centralstyrda likhet är ett sätt att hålla naturen i schack. Liksom fransmännen som håller samman sitt skiftande land med alla dess regioner med det franska språket och ett starkt centralstyre. I Sverige är skillnaderna väldiga mellan Lappland och Skåne och mellan vinterns kalla mörker och sommarens ljusa värme. Norrland är ett annat land än Götaland. Så stora skillnader finns ingen annanstans inom ett europeiskt land. 65

68 66 Kanske längtar vi så starkt efter det normala eftersom det är så ovanligt och för att det finns så lite normalt i vårt splittrade land. Vi räknar hellre med genomsnittsmänniskor och grupper än med individer. Det är en del av vår syn på Sverige. I många andra länder ser man mer till individerna, och tror att var och en är typisk på sitt sätt, och ingen typisk för några andra. Det enda typiska hos fransmän är att de aldrig är typiska fransmän. Prokrustes var i den grekiska mytologin en rövare och värdshusvärd som hade en säng där han lade sina gäster. Var de för korta tänjde han ut dem så de passade, och var de för långa högg han av en bit. Därav uttrycket prokrustesbädd en bädd som inte anpassas till människorna, utan som de med våld tvingas anpassa sig till. Den svenska prokrustessängen passar allt sämre i yrkeslivet. Vi ser dem som inte passar där som undantag, trots att nästan alla är undantag. I varje fall mycket mer än i det anarkistiska Polen, där folk inte byter jobb lika ofta som vi och nästan aldrig flyttar vi flyttar tio gånger i livet i snitt. Finns det i själva verket någon enda normal svensk? När vi planerar utbildning, studielån, pensioner, a-kassa, ja nästan allt i arbetslivet, använder vi en mall där man arbetar till sextiofem med något års avbrott för föräldraledighet. Det enda man vill rucka på idag i detta byråkraternas drömslott är föräldraledigheten som även pappor bör ta. Alla borgerliga vill inte ens det, och vill inte heller ha miljöpartiets friår, och folkpartiet vill ha en ännu tidigare likriktning i skolan. Vi har en schablonbild av ett typiskt svenskt yrkesliv som hur normalt det än är, knappt stämmer för några. Normalitet och verklighet är här som så ofta annars skilda saker. Schablonen består av grundskola, gymnasium, yrkesutbildning, arbete och pension. Utbildningen ska vara klar när man är cirka tjugotre och man ska sedan arbeta i fyrtio år. Det finns verkligen svenskar som går i pension vid sextiofem efter fyrtio år på samma plats. De är få. Många har varit hemma med barn i flera år, andra har varit sjukskrivna länge, en del har bott utomlands, de flesta pensioneras innan sextiofem, allt fler fortsätter att jobba längre och många byter jobb under livets gång. Den svenska verkligheten är brokigare än schablonen, och allt tyder på att den blir det än mer i framtiden, och att de ungdomar som nu börjar jobba inte har någon normal karriär framför sig. En del svenskar bor i storstäder, andra i småstäder och en del i ren

69 glesbygd. Inget är normalast. Även om förorterna är den plats där flest bor är de därför inte normalast. Naturligtvis måste vi ibland använda schabloner samma krav för körkort, samma pris på dagligvaror inklusive moms i affärerna, samma vaccin. Men inom allt fler områden förlorar schablonerna betydelse. Den svenska kyrkan som nästan alla förr var med i, tappar medlemmar, medan andra religioner och ateisterna ökar. Försäkringspremierna skiftar. Man tar fram mediciner som är olika för män och kvinnor och gamla och unga. Medan alla förr såg samma teveprogram zappar allt fler mellan allt fler kanaler och har inga program att prata om nästa dag på jobbet. Fler skilda arbetsuppgifter kräver skilda kompetenser och utbildningar. 9 Karriär? När jag var liten berättade min pappa att Hans Hammarskjöld en gång sa om sin son: Om jag haft Dags begåvning hade jag kunnat gå långt. Det tyckte min pappa var mycket lustigt, för ingen kunde ju gärna gå längre än Hans Hammarskjöld. Han hade varit statsminister i flera år och blev sedan landshövding, och en finare karriär var inte möjlig för en svensk ämbetsman. Men strax efter utsågs Dag till FN:s generalsekreterare. Så pappa Hans hade förstås rätt, men inte min pappa. Dag Hammarskjöld gjorde en vackrare karriär än någon annan svensk i vår tid. Men någon karriärist var han inte. Han var en plikttrogen, hederlig och intelligent ämbetsman, som råkade få ett internationellt toppjobb. Det hade lika gärna kunnat gå till någon helt annan från ett annat land, och då hade Hammarskjöld kanske blivit landshövding, men knappast statsminister. Det är nog oftare än man tror rena tillfälligheter som skapar karriärer, och som för den ena till toppen medan den andra faller bort. Arbetskapacitet, intelligens och andra goda egenskaper är bra, för att inte tala om vassa armbågar. Men det är ofta slumpen som fäller det slutliga avgörandet, särskilt högt upp i toppen. 67

70 Ett exempel på det är den duglige Lars Danielsson, som säkert hade gått långt om det inte varit för tsunamin. Hur stor hans egen skuld var för vad som sedan skedde, blir nog aldrig klarlagt. Men om tsunamin inträffat två dygn senare skulle han kanske ha en internationell toppost idag. Och om Hitler kommit in på Konstakademien i Wien hade han kanske aldrig blivit Führer. Men det är naturligtvis inte bara slump som skapar karriärer, särskilt inte på lägre nivåer än där generalsekreterare och diktatorer dväljs. Det är i vår tid mer än tidigare i historien kompetens, arbete och vilja som räknas. Det var med Napoleon detta började. Han införde ett meritokratiskt system och satsade på utbildning och jobb som var öppna för alla oberoende av börd. Det svaga könet fick naturligtvis inte vara med i den tävlan, men bondsöner hade samma chans som adelsynglingar. Denna satsning på duglighet var en av de viktigaste orsakerna till Napoleons och Frankrikes väldiga framgångar under en lång tid, tills allt föll samman med det olyckliga fälttåget till Ryssland. Mot ryssarnas inkompetens klarade sig fransmännen utmärkt, men inte mot den ryska vintern. Tidigare hade omeriterade tonåriga adelssöner blivit officerare. Så länge alla arméer styrdes av lika inkompetenta befäl fungerade det. Men när de franska marskalkarna, söner till värdshusvärdar och annat slödder, som arbetat sig upp av egen kraft och samlat erfarenheter, fick planera och styra, fick motståndarna det svårare. I våra dagar har meritokratin slagit igenom brett. Utom i en del ärvda företag, där andra generationen sällan är lika duktig som pappan grundaren, och tredje generationen blir katastrof. Och på många statliga svenska topposter där partitillhörighet ofta betyder mer än kompetens, vilket den nuvarande regeringen protesterade mot så länge den var i opposition, men nu upprepar. En följd av detta är en mängd olämpliga landshövdingar, generaldirektörer, statsråd och ambassadörer. Inom socialdemokratin lyckades man ta död på nästan hela a-pressen när man tillsatte chefredaktörer utan journalistisk kunskap men med rätt partifärg. Ett hot idag mot att rätt personer gör karriär är inte längre nepotism, belöningar och rätt pappa, utan att allt färre yngre svenskar verkar vilja göra karriär. Unga pappor bryr sig mer om sina familjer, och välutbildade experter vill hellre än att bli chefer fortsätta att göra det de är bra på, även om lönen blir lägre. Visst är det bra! Om det inte var för att de 68

71 mindre kompetenta som struntar i sina barn och är ointresserade av arbetets innehåll, istället ser sin chans att lyckas trots att de inte duger något till. Det kan vi se allt fler exempel på i Sverige idag, i politiken, förvaltningen, kulturlivet och näringslivet. Karriären må betyda allt mindre och arbetet och familjen allt mer för allt fler svenskar, men det finns alltid tillräckligt många som drömmer om fina poster och att visa folk att de minsann inte är så dumma som de trodde. 9 Borgerskapets inte särskilt diskreta charm Min pappa var historiker och min mamma fil mag i tyska och svenska. Vid middagsbordet hade mina bröder och jag livliga diskussioner om de mest skilda ämnen. Ibland tröttnade mamma när det blev för livligt, och sa att hon tyckte att vi inte skulle bråka utan ha det trevligt. Men vi tyckte att det var trevligt att diskutera på det här sättet, och uppfattade det inte som bråk. När vi var osäkra på något faktum skickades vi ut från matbordet till pappas arbetsrum för att kolla hur det faktiskt var i Svensk Uppslagsbok. Ibland deklamerade pappa Runeberg för oss, och vi hade mycket böcker i hyllorna, från Tegnérs samlade verk till Vilhelm Mobergs och Olle Hedbergs nya romaner. Min mamma var skolteaterombud och tog med oss till Dramaten så vi fick se pjäser av Anouilh och Shakespeare. På söndagar gick vi på museer. Liksom andra barn tog jag för givet att min uppväxt var normal. Först sent i livet förstod jag att min kulturella uppfostran var typisk för bildad medelklass. Jag blev förbluffad när jag åt middag hemma hos kamrater där man bara satt och åt och lät maten tysta munnen, och inte alls pratade, än mindre diskuterade. Och jag lärde känna akademiker från arbetarklassen i vars hem det inte funnits en enda bok (men också en del som haft lika mycket böcker hemma som jag men det är en annan historia). 69

72 70 Jag började långsamt förstå vilket försprång jag fått från mitt hem. Jag blev god vän med Torgny Wärn, som var journalist och tecknare vid Dagens Nyheter, och som kom från ett frireligiöst hem i Tibro. När jag började skriva den här boken frågade jag honom om hans krokiga lärande. Vad hade han egentligen för nytta av sitt arbete på DN av sina studier i statsvetenskap och konsthistoria vid Göteborgs universitet? Ja, eftersom han ritade på DN:s ledarsida gjorde det förstås att han kunde följa med bättre i de politiska diskussionerna vid sammanträdesbordet. Men framför allt, sa han, gjorde hans akademiska studier att han hämtade igen en del av mitt medelklassförsprång. Sedan frågade jag Ronny Ambjörnsson samma sak. Han hade studerat samtidigt med Torgny Wärn i Göteborg. Och Ambjörnsson skrev till mig: Det är nog som du säger. Ni medelklassbarn hade ett försprång som vi nog på olika sätt försökte ta igen och förmodligen aldrig riktigt lyckades med. Inte när det gäller den rena bildningen, där tror jag nog att många av oss har hunnit ikapp. Utan mer något som man skulle kunna kalla världsvana, eller något ditåt. Att föra sig i ett sällskap, att mingla, att ha synpunkter på ett sammanträde. Jag har alltid åsikter på seminarier, jag kan argumentera för dem och låta någorlunda van. Men så fort det är möte med andra professorer blir jag osäker och vet inte vad jag ska säga. På lärarmöten tycker jag att alla andra har så kloka förslag att jag bara gapar och sväljer allt. Men för det mesta sitter jag och dagdrömmer, vilket jag också gjorde i skolan. Jag är liksom inte realitetsanpassad. Sammanträdesvärlden är för mig fortfarande de vuxnas värld, seminariet, däremot, en sandlåda där man kan bygga sandslott och pyramider. Så ungefär ser jag det. Inte vet jag om detta beror på klassresan, men jag misstänker det. Jag har aldrig kommit in i den vuxenvärld som befolkas av rörmokare, elektriker, bilmekaniker och yrkesgrupper som mina jämnåriga klasskamrater rör sig i. Men jag har heller inte kommit in i medelklassens vuxenvärld av direktörer, ingenjörer och kontorsanställda. Jag har kommit in i en lekstuga. 9

73 Mitt förnamn är Ronny Ronny Ambjörnsson Ronny Ambjörnsson har skrivit många uppmärksammade vetenskapliga verk (bl.a. Den skötsamme arbetaren och Europas idéhistoria ), men blev för en större allmänhet mest känd för Mitt förnamn är Ronny, en självbiografisk bok om sin egen klassresa från ett arbetarhem i Göteborg till en professur i idéhistoria vid Umeå universitet. Ronny Ambjörnsson: Det var inte jag som först använde ordet klassresa, det fanns redan tidigare. En av dem som använde ordet före mig var sociologen Mats Trondman i sin avhandling Bilden av en klassresa. Men möjligen fanns ordet före Trondman, jag minns vagt att DN hade en intervjuserie om klassresenärer i slutet av 80-talet. Jag gillar inte heller sådana där modeord, typ nära och kära, kränkning och liknande. Men jag godtog begreppet, eftersom det fanns till hands. Jag tyckte också att det hade en poäng framför klassbyte, nämligen att resan ju innebär att man har kvar en massa minnen och känslor från det gamla landet, som ibland kan vara i vägen när man ska orientera sig i det nya landet, så att säga. Byten verkar så lättvindiga. Jag har väldigt svårt att inordna mig i några som helst kollektiva sammanhang. Och jag har också märkt att min klassresebok fått anklang inte bara hos klassresenärer som jag själv utan även hos personer med borgerlig bakgrund. Förmodligen är beskrivningen av tiden (40- och 50- talen) och miljön (Göteborg) minst lika viktig som den sociala skildringen. Och kanske också psykologin, att man är en viss typ, lite oberoende av klass och social miljö. Den traditionella klassresan som jag gjorde finns säkerligen kvar idag, även om de sociala gränserna blivit uppluckrade och inte är lika tydliga. Men idag är det förstås invandrarnas situation som är den mest dramatiska. De gör ju inte bara en klassresa utan också en kulturresa, så att säga. Det är ju dessutom fråga om en verklig resa, inte bara en metaforisk. Resa är förmodligen en alltför mild beteckning på en helt omtumlande erfarenhet. Språk, värderingar, livsmönster, allt är ju annorlunda, i varje fall om man kommer från en avlägsen kultur, som t.ex. den somaliska (det finns en del somalier i Umeå, de sitter och huttrar 71

74 72

75 på ett kafé och väntar på sommaren). Men bortsett från dramatiken finns det nog också en del likheter. En sådan skulle vara den där tvågenerationskroken som du talar om, alltså det förhållandet att själva resan äger rum mellan två generationer. Stora invandrargrupper gör säkert samma bedömning som mina föräldrar, att även om de själva inte kan avancera socialt så kan de göra det indirekt, genom barnen. Och barnen kan, genom att de tvingas leva i två miljöer, föra med sig viktiga erfarenheter från föräldrarnas miljö till den nya svenska miljön. Över huvud taget tror jag att sådana här resor är nyttiga för samhället, de ruskar om och får saker och ting att bli synliga, vanor, traditioner, ideal och attityder. Det religiösa uppvaknande som man tycker sig se under 00-talet har nog en bakgrund i religionens betydelse i andra kulturer, något som vi inte kan undgå att lägga märke till. Jag föreställde mig nog alltid tidigare att sekularisering och modernisering i vår del av världen bara tilltog och till slut skulle leda till en ganska homogen kultur. Men det var före Balkankrigen, som på något sätt vände bilden upp och ner. Den gamla kända historien, med sina kyrkor och krig har kommit tillbaka. De yrkesbyten jag känner till verkar handla om en frustration i det gamla yrket, att man känner att man kommit till vägs ände och vill pröva något nytt som kanske bättre stämmer med ens egentliga intressen. I sådana fall kan man nog säkert förlora en del ekonomiskt, men vinna i fråga om livskvalitet. Fast de vanligaste yrkesbytena har nog säkert en motsatt bakgrund: att man helt enkelt vill tjäna mer och satsa på att göra karriär, som det heter. Det slår mig att de exempel på yrkesbyten av det första slaget, alltså där man vill skapa ett bättre livsinnehåll, alla gäller kvinnor. Där kanske vi män har en del att lära oss. 73

76 Själv trivdes jag aldrig riktigt med att vara professor, jag har alltid velat sitta för mig själv och skriva. Men jag vågade helt enkelt inte hoppa av, av ekonomiska skäl. Jag hade trots allt en hygglig lön, och Lilians lön som psykolog var länge ganska låg, som det är i kvinnoyrken. Att kunna sätta sig in i hur andra tänker Jag tror möjligen att min klassresa gjort mig till en lite bättre forskare, åtminstone på det sättet att jag kunnat urskilja och muta in andra områden för historisk forskning, till exempel sådana som hör ihop med arbetarkultur i vid mening. Jag tror kanske också att man som klassresenär har det lite lättare att sätta sig in i hur andra människor tänker. Att man har lättare att överbrygga klyftor. Fast jag vet inte. Men det som framför allt haft betydelse för mig är att jag alltid känt mig förpliktad att redovisa min läsning för en större allmänhet, alltså att publicera mig, inte bara i forskningsrapporter och mer eller mindre akademiska böcker, utan också i form av artiklar i tidningar och tidskrifter. Svenska folket har genom att betala skatt gjort det möjligt för mig att ta reda på saker och ting i historien. Då är det en hederssak att göra en återbetalning. Så, ungefär, känner jag det. Jag tror inte att det är vanligt att man byter jobb som klassresenär. När man en gång lämnat hemmahamnen vill man nog vara i säkerhet på plats. Jag ville egentligen aldrig vara professor, men vågade inte hoppa av, dels av allmän ängslighet, dels för att inte stöta mig med mina föräldrar som nog skulle bli oroliga om jag inte hade något fast jobb. Däremot kunde jag avgå som prefekt, jag var en mycket dålig administratör och kunde sitta och fundera på ett papper en hel dag, som en Hamlet mellan hötapparna. Redan när jag lumpade fick jag sämst betyg på hela kompaniet i truppföring, jag kunde aldrig bestämma vad jag skulle göra med min trupp, utan vacklade med besluten som en annan Hamlet, och under tiden intog fienden våra ställningar. Så kan det gå. 9 74

77 Klassresan Femtiotalets och sextiotalets svenska klassresor var kollektiva, liksom de skolklassresor som gett dem deras beteckning. För första gången i Sveriges utbildningshistoria blev det under denna tid vanligt att flera arbetarbarn i en skolklass gick vidare till gymnasiet, tog studenten och sedan fick medelklassjobb. Detta hände naturligtvis även tidigare, men inte i lika stor utsträckning. Och när man idag byter yrke har det åter förändrats nu reser man inte längre lika mycket i grupp, utan oftare individuellt, och det är inte på långt när lika ofta samma markanta klassbyte som när arbetarbarn tog studenten på sextiotalet och blev lärare. Flera faktorer samverkade för dessa kollektiva klassresor. En av dem var naturligtvis att många andra i bytarnas omgivning gjorde dem; exemplen från storasystrar och klasskamrater gjorde att både bytarna själva och deras föräldrar fick lättare att se möjligheten att studera sig upp. En annan var en reformerad utbildningspolitik som byggde både på rättvisetänkande och på att man ville få fram fler utbildade till det svenska näringslivet som inte bara ropade efter industriarbetarkraft (som delvis kom med reglerad invandring) utan också fler tjänstemän, och till den offentliga sektorn som behövde fler byråkrater, lärare och läkare. Slutligen betydde det mycket att Sverige var ett mindre slutet klasssamhälle än till exempel England, där klassresor inte blev lika vanliga. Och när de förekom var de mer individuella. Folkhögskolorna, NKI och Hermods, folkbiblioteken, arbetarlitteraturen och folkbildartraditioner bidrog också. Klassresorna är ett stort kapitel, som till stor del ligger vid sidan av kapitlet om det krokiga lärandet. Men det finns en ideologi bakom, eller myt kanske snarare, som grasserat i de övre klasserna, att alla kan komma fram bara de försöker. Orvar Löfgren formulerade det så här i en intervju i boken Klassresan (1991): Det här är en del av en borgerlig ideologi om att alla kan ta sig fram. Det är ett försvar för borgerlighetens härskande position när de som sitter i toppen säger att de minsann jobbat sig upp och att alla med lite ruter i kan göra detsamma. De som inte kommer fram är helt enkelt inte så dugliga, de spottar inte tillräckligt i nävarna. Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto starkare är den myten. Längre ner vet man att så enkelt är det inte. 75

78 De som gjort en klassresa, och kanske var den första som tog studenten i släkten, som läste böcker på fritiden under omgivningens ogillande och gick i gymnasiet bland medelklassbarn som var vana vid medelklasskulturen, och sedan studerade vidare vid universitet bland nya medelklassbarn, och som ofta kände sig som i en exil i medelklassen från sin arbetarklass och som en främling i sin nya klass, som verkligen fick jobba sig upp, de kände sin klassresa som något mycket individuellt, och minst av allt något kollektivt. Men det var ändå en kollektiv klassresa på femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Idag är den mycket mer individuell. Det är en intressant fråga om denna brist på hemmavaro i det nya medelklassyrket skapat ett främlingskap som gjort att man bytt vidare till andra jobb, och omskolat sig, och fortsatt att studera under svårigheter och oförstående omgivning, om klassresenärerna alltså oftare än andra satsat på krokiga karriärer, eller om de valt att stanna på den position de uppnått. Ingen har undersökt detta, så vitt jag vet, och inte heller diskuterat det. 9 Snickaren blev generaldirektör Ulf Westerberg När Ulf Westerberg med ålderns rätt avgick i vintras som GD för Rättsmedicinalverket hade han ett långt arbetsliv bakom sig, från starten som springschas och senare till en politisk och ämbetsmannakarriär där han först var konsulent på arbetsförmedlingen, sedan ombudsman på Byggnadsarbetareförbundet och sedan politiskt sakkunnig i Statsrådsberedningen, en av Palmes pojkar. Därefter bland annat chef för Arbetslivsfonden och statssekreterare för Anna-Greta Leijon, Ingela Thalén, Mona Sahlin och Margot Wallström. Ulf Westerberg: Jag har gjort en rejäl klassresa. Mina föräldrar dog tidigt, så de hann aldrig glädja sig åt mina framgångar, men jag kan tänka ibland att deras vänner som fortfarande lever kan se att Westerbergs grabb dög något 76

79 till. Jag kommer från arbetarklass. Jag gick i folkskola i sju år, det var innan enhetsskolan, och jag hade nog kunnat gå vidare till realskolan men motivationen fanns inte. Min syster tog realen, och min yngsta syster som är elva år yngre än jag, tog studenten. Mitt första jobb i tonåren var som springschas i en sportaffär, direkt efter folkskolan när jag var tretton. Sedan erbjöd min musiklärare mig att lära mig reparera musikinstrument, och jag arbetade i fem år i en instrumentverkstad. När Beatles slog igenom på sextiotalet ville alla spela gitarr, och marknaden försvann för blåsinstrument, så jag kunde inte fortsätta med det när jag muckat, och i stället blev jag timmermanslärling. 77

80 78 I lumpen på S1 i Uppsala fick jag kompisar med mer intellektuell bakgrund. Och jag spelade althorn i skolorkestern som också vidgade mina vyer. Jag hade inte så stora ambitioner i tonåren, så jag ville ut och jobba, och tjäna pengar som de flesta grabbar från arbetarfamiljer på den tiden. Jag hade en lärare som hade hand om skolbiblioteket och jag fick hjälpa honom att laga böcker och sådant. Jag hade kvar kontakten med honom sedan jag slutat skolan. Han gav mig tips om litteratur, som jag lånade och jag läste mycket. Som byggnadsarbetare var jag bland annat med och byggde om villor i Djursholm, och fick uppleva att jag som snickare inte blev sedd, utan det förutsattes och det kändes att man som arbetarklass var mindre värd, att man inte fick den uppskattning man var värd som individ, utan bedömdes som grupp. Att jag engagerat mig i jämställdhetsfrågor är för att jag ser ett snarlikt mönster. Allt är så fyrkantigt, vi generaliserar om grupper, kvinnor är på ett visst sätt, män på ett annat, invandrare är på ett sätt och så vidare. Det gör vi ofta istället för att se individerna när vi till exempel rekryterar medarbetare. Vi lurar oss själva dagligen. Efter värnplikten började jag som timmermanslärling och jobbade som timmerman i sju år, utom två vintrar då jag gick på folkhögskolan Åkers Runö. Sedan började jag jobba på arbetsförmedlingen som konsulent och tog emot byggnadsarbetare som kom till Stockholm under miljonprogrammet de åren det byggdes så mycket och det behövdes tillskott av arbetskraft från andra delar av landet. Jag var fackligt aktiv i Byggettan.

81 Från timmerman via folkhögskola till fackligt engagemang Jag gick ett par universitetskurser, bland annat en kurs i nationalekonomi och blev av med mitt akademikerkomplex. Flera av mina studiekamrater som kom från akademiska miljöer, ville bara klara sina tentor, och jag upptäckte att det fanns mer eller mindre klyftiga akademiker. Det har varit bra i Sverige med folkhögskolor, komvux etc. När jag var tonåring var jag inte så motiverad. Men jag fick en andra och en tredje chans. Ett civiliserat samhälle ska se till att alla, även pensionärer, ska kunna gå vidare. Jag har ibland saknat någon sorts helgjuten grund, jag har plockat lite här och lite där. Har man ingen gedigen grundutbildning kan man inbilla sig att det är något man saknar, det skapar en sorts osäkerhet som jag successivt har lärt mig att leva med. Något som händer under resans gång är att många människor aldrig lär sig att säga ifrån och våga ta språnget till något annat. Men har man fått chansen, orkat tänja sig och stå på tå tills man når upp några gånger, blir det lättare och lättare. Jag har lärt mig hantera sådana situationer, det är en viktig del av min livserfarenhet. Jag har fått bekräftat att jag utvecklat kompetenser, att jag varit en bra chef, och jag är nöjd med vad jag uträttat. Att vara timmerman är ofta ett osjälvständigt jobb, det är svårt att gå tillbaka till det om man varit ombudsman eller i någon annan position där man stått i strålkastarljuset. Det är lätt att få abstinens när telefonen slutar ringa, man har en sorts illusion om att det är en själv de brydde sig om, men sedan förstår man att det var ämbetet, inte en själv. Men jag kan leva med det, eftersom jag tycker att jag gjort ett bra jobb. Det är rutinen i livet man blir less på, att gå upp samma tid, varje morgon. Det inrutade och återupprepningen. I jobbet blir stimulansen för många mer och mer begränsad med åren, och man blir less, medan fritiden blir intressantare, och man lever mer där, och gapet blir större och större. Byggnadssnickare som blir kvar länge i yrket blir slitna, och får rörelseproblem, inte minst av att stå ute i kyla och rusk, och det gör att kroppen tar stryk. Då tar det också emot att göra något annat jobb istället. Vi har ju så mycket normer som styr oss, det finns kanske också ett inslag av bekvämlighet, och mycket som man kan skylla på så att man slipper att anpassa sig till något nytt. Man är rädd för nytt. Det finns alltid någon krämpa att skylla på. För en byggnadsarbetare är det inte så lätt att sadla om och göra 79

82 något annat. Det finns så många glastak och glasväggar som hindrar. Vi begränsar oss själva. När man kommer från ett arbetarhem har man vant sig vid att man inte duger till och vågar inte ta ut svängarna och göra något annat än det man är född till. Trots att många har en massa talanger så vågar de inte, det handlar faktiskt mycket om mod. Att våga pröva har man vant sig av med sedan barndomen. Om människor hade mer mod och fantasi och inte kände av begränsningar som vi ger varandra, så skulle de våga byta jobb tidigare. Då hinner man inte bli så less på det man gör och vilja sluta tidigare, och få en sämre pension. Jag upplever mig som privilegierad, jag har under de senaste fyrtio åren blivit erbjuden olika jobb och uppdrag. Jag tröttnar ganska snabbt. Men när man ger sig på nya områden, upptäcker man att man med större livserfarenhet kan göra ett allt bättre jobb och bli allt bättre på att hantera olika svåra situationer. Jag kunde tända till rejält tidigare men under senare år har jag inte gått i taket så lätt som förr. Från min bakgrund har jag tagit med mig insikten om hur viktigt det är att visa andra respekt och att alla ska bli sedda. Och det gäller särskilt dem som normalt har låg status. Det har jag dessutom ofta fått mångdubbelt igen. Den insikten och det beteendet tror jag starkt har bidragit till att jag kan tycka mig ha gjort ett bra jobb. Det har hänt några gånger under min resa att jag fått höra att jag bidragit till att andra vågat ta ett språng i sin utveckling. Det finns inte mycket som kan glädja mig mer. Frågan om lärlingsutbildning är en av Ulf Westerbergs käpphästar Nu vill en del satsa på lärlingsutbildning igen. Bland överklassen har man alltid tyckt att arbetarklassen inte behöver så mycket teori, språk och sådant. Min erfarenhet av två lärlingsutbildningar på 50- och 60-talen var att man inte fick lära sig att läsa ritningar eller matematik. Det kanske dög en bit då, men kraven har ökat väsentligt inom alla yrken sedan dess. För mig handlar lärlingsutbildning om en inskränkt människosyn, den duger åt dem! För några kan den kanske vara ett bra alternativ. Men vad jag vänder mig mot är att ge den någon slags förment status och att sätta den i system och i större omfattning. Det finns naturligtvis bättre och sämre lärlingsutbildningar. Instrumentmakeriet var stöttande och stimulerande, men samtidigt begränsat till praktisk yrkesövning. Att vara timmermanslärling var i alla avseenden starkt begränsat. 80

83 Där fick jag göra mycket skitjobb, eftersom det var lönsamt för ackordslaget och för att traditionen var sådan att man skulle lära sig sin plats. Försökte man sticka upp ledde det ofta till att man fick mer skitjobb. Jag kan acceptera och tycker att det kan vara bra med många olika utbildningsvägar, eftersom vi människor är så olika och i olika mognads- och utvecklingsstadier, särskilt i ungdomen. Men kalla det inte lärlingsutbildning! Det stinker gammalt klassamhälle, och visar bara att många som lyckats skaffa sig utbildning och bildning lever kvar i sina fördomar om arbetarklassen eller i dagens samhälle på annat sätt finns i utanförskap, som mindre värda. De ska ju ändå bara bli okvalificerade arbetare. De har inget behov av bildning. Lärlingsutbildning utan ett rejält komplement av teoretisk utbildning blir bara ett hinder och en återvändsgränd. Utbildningsstatistiken visar ett tydligt budskap. Klassresorna är undantagen som bekräftar regeln. All min erfarenhet talar för att man måste hålla alla vägar öppna så långt det går. Bygg en rangerbangård där vi kan växla både hit, dit, framåt och bakåt! Det kostar säkert. Men jag är övertygad om att knappast något kan vara mer lönsamt för utveckling, tillväxt, personlig tillfredsställelse, frihetsuppfyllelse och livsresor där många fler än i dag kan titta tillbaka och vara nöjda med sina liv och vad vi bidragit med till det gemensamma. 9 En sjöman går i land Axel Sahlin Jag hade en sträng far som starkt bidrog till att jag så snart realexamen var klar sökte mig till sjöss. Det var aldrig tal om att jag skulle fortsätta och ta studenten, jag var skoltrött och vår ekonomi var inte sådan. Året var 1943 och mina föräldrar var inte pigga på att underteckna papper som gav mig tillstånd att mönstra på ett fartyg. Min mor var i princip positiv och när jag fick tips om att det fanns ett stationärt skolfartyg liggande i Göteborgs hamn lyckades hon övertala min far att skriva på. En vecka efter examen kunde jag i juni månad 1943 mönstra på fyrmastade skonaren Albatross. Redan efter en dryg månad fick fartyget en frakt runt kusten till Karlshamn. 81

84 82 Jag upptäckte att det i våra mönstringsvillkor stod att uppsägningstiden var sju dagar. I och med att man hade sjöfartsbok behövdes inget föräldratillstånd. Det innebar att man blev myndig vid sexton. Hurra! Jag fortsatte sedan på lejdfartyg och gjorde tre resor och därefter med ett röda kors fartyg till de svältande holländarna i Rotterdam. Jag lärde mig mycket. Sjömansyrket byggde då på att man hade lärlingar, och på att man började från botten. Jag var befälselev, men var först jungman ett år och sedan ett år som lättmatros. Det var individuellt och hängde på individen hur fort det gick, och ingen reglerad befordringsgång. Det berodde på hur duktig man var på att lära sig yrket. Grunden var mest att man skrapade rost och arbetade med tågvirke och vajrar. På skolfartyg lärde man sig hantera segel också. Efter kriget fortsatte jag med fartyg på olika trader. Hösten 1946 började jag på navigationsskola och gick ut därifrån 1948 som examinerad men obehörig sjökapten. För behörighet krävdes viss sjöpraktik som styrman. Värnplikten beslöt jag att göra på sjökrigsskolan och utbilda mig till reservofficer i marinen. Under min militärtjänst på Militärhögskolan i Näsbypark träffade jag kamrater som hade tagit studenten allihop, och det skröt de gärna om. Jag hade ett väldigt studieintresse, jag tyckte om att läsa, och förstod att jag kunde väldigt lite. På båtarna hade man sjömansbibliotek, det var stora lådor med mest skönlitteratur som byttes ut när man kom till svensk hamn. Det var mycket Moberg, Ivar Lo och Martinsson. Jag ordnade studiecirklar på båtarna i engelska och upptäckte att det var roligt att vara lärare. Efter fänriksåret fortsatte jag som tredje och andre styrman, då jag plötsligt fick ett erbjudande att bli andre styrman senior på kryssningsfartyget Stella Polaris. Normalt borde man vara tio år äldre i den befattningen. Jag var för ung för det, jag var bara tjugofyra och det normala var trettiofem. Jag hade en väldigt snabb befordringsgång. På Stella Polaris var jag knappt ett år. Jag trivdes inte med de stela rutinerna ombord. Efter avmönstringen gick det upp för mig att jag

85 var på god väg att bli alkoholiserad. Jag drack för mycket när jag seglade med Stella Polaris. Man kryssade med förmögna amerikaner och umgicks med ett glas i näven. Det blev en vana som till slut blev en ovana. Min far hade alkoholproblem och jag ville inte hamna i samma sits. Jag tog ett bestämt tag i det, och för att bryta behovet tog jag tag i en gammal dröm att ta en studentexamen. Jag hittade en annons där en privatskola i Ramlösa Brunn gav en möjlighet att ta studentexamen på ett år. Så jag anmälde mig där. Jag läste i tre terminer, med avbrott för att segla och tjäna pengar. Och jag hade sparat pengar tidigare när jag seglat, som jag skickade till min mor som satte in dem på bankbok varje månad. När jag något senare fick klart för mig att denna möjlighet bara hade inträffat en enda gång i Ramlösa bestämde jag mig för att göra det på ett annat sätt. Jag tog studenten på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, man koncentrationsläste kurserna och tentades på varje ämne successivt. Jag 83

86 fick inte så bra betyg, jag fick nöja mig med det bara jag tog examen. Det var ekonomiskt besvärligt. Jag var då tjugosex år. Från havets vågor till skolans inre liv Efter studentexamen fortsatte jag till sjöss. När jag seglade på Stella Polaris träffade jag Lisa som var sjuksköterska och vi förlovade oss. Vi gifte oss i Göteborg när jag var tjugonio och jag gick till sjöss igen, och började segla på Fjärran Östern. Det var långa resor, ett halvår i taget, och jag och Lisa kom fram till att jag skulle söka mig till land om vårt äktenskap skulle hålla. I det låg också att jag skulle skaffa mig en lärarexamen. Jag började på lärarseminarium i Göteborg medan hon försörjde mig. Men sista året kunde hon inte arbeta, för då föddes vår son, och vi fick leva väldigt knapert. När jag gick i land var det under stora våndor, det var inget lätt beslut, det var för att rädda äktenskapet. Jag trivdes till sjöss, det var bara för att rädda äktenskapet. Om jag hade fortsatt hade jag avancerat ganska snabbt till befälhavare då är man ju kung! På den tiden var man ute ett halvår och hemma ett halvår. Nu är man ute en månad, och hemma en månad. Containrarna har förändrat sjöfarten i grunden. Förr var det en kvalificerad uppgift att vara överstyrman, när man lastade och lossade i flera hamnar. Man måste göra en väldigt ingående planering. Nu är hamnuppehållen väldigt korta, mindre än ett dygn, så man ser inga städer längre. På den tiden seglade jag styckegods och låg fyra fem dagar i hamn, det var väldigt intensivt. Jag arbetade som lärare på högstadiet och seglade tidvis under jullov och sommarlov som överstyrman på framför allt Nordamerika och Mexikanska Golfen. I början av sextiotalet kom jag med i en grupp som läste på universitetet på kvällstid och arbetade på dagtid. Jag fortsatte som överstyrman när det blev tid över. Studierna ledde till en fil mag när jag var fyrtiotvå, i början av sjuttiotalet. Nästan samtidigt avled min hustru hastigt och utan förvarning. Sjömanslivet hade jag då släppt några år tidigare. Resten av livet blev jag lärare, studierektor, rektor för flera skolor och till sist biträdande skolchef. Och viktigast av allt jag gifte mig med Margaretha och vi fick två söner. Som lärare hade jag nytta av min tid till sjöss, eftersom jag var van vid en viss stramhet och ett auktoritärt ledarskap. Men jag hade också 84

87 lärt mig att lyssna på folk och en vana att leda. I den skola där jag var längst satte rektorn mig i besvärliga klasser där det krävdes stramhet för att det skulle fungera. Vi skulle åka med niorna på skolresa, så jag hyrde en båt och vi åkte ut till Vinga och åt korv och bröd. Jag var väldigt utsliten när jag till slut pensionerades. Jag hade då en personal på tvåhundrafemtio lärare och över två tusen elever. Till en början gjorde jag ingenting som pensionär. Sedan halkade jag in i en lärarförening för pensionerade lärare, och blev ordförande för den. När Margaretha gick i pension fick jag in henne där, och sedan blev hon ordförande. Sedan lade jag av, för jag var intresserad av fartyg. Tidigare hade jag köpt en Catkit, sex meter med ett segel och centerbord. Nu köpte vi en större båt, en danbåt som var 7 8 meter, och sedan en Conferting som var tio meter. Margaretha och jag har varit gifta i trettiofyra år nu, och seglat hela tiden, mest i Östersjön. I fjol seglade vi till Bornholm från Göteborg. Jag började syssla med lastfartyget m/s Fryken som nu ligger för gott i Göteborgs hamn, som byggdes 1938, och som jag skrivit en bok om, som handlar om dess historia och där jag letat reda på alla som arbetat på den. Margaretha och jag håller oss i trim, vi promenerar varje dag och jag går till hamnen varje dag. Jag levde rätt mycket efter det att inte fastna för länge på ett ställe. Jag har bytt arbetsplatser och jobb ett tjugotal gånger tror jag. Jag är kanske inte äventyrlig, men det passar inte mig att stanna på samma ställe. Jag har varit gift två gånger och utan mina hustrur hade jag inte varit så stabil som jag är. 9 Att söka sig fram Om man ska få något gjort måste man planera noga och veta vad det är man tänker göra. Det är en vanlig åsikt: ska man komma någonstans måste man först bestämma vart man vill. Det får man lära sig i skolan, redan i nian bör man söka till en gymnasielinje som leder till ett jobb som man har till pensionen. Så är det i det ordentliga Skolsverige, där man börjar tidigt och följer en utstakad väg. 85

88 86 När man sedan har sitt jobb vet man vart man ska på morgonen. Man ska åka till jobbet. Man lever ju inte som i jägarsamhället där man gav sig ut med kamraterna med spjut i handen och hoppades stöta på en uroxe eller åtminstone kanin. Fast oftast hade man bara med sig några skalbaggar och rötter till middagen. Så lever vi lyckligtvis inte längre. En seriös nutida välutbildad svensk strövar inte utan plan. Har man vant sig vid ett seriöst jobb vill man ha det så även på fritiden. Därför passar golf svenskarna, för vi lever i ett land där man alltid ska veta vart man är på väg och även planera för det. I golf vet man att det är arton hål, som man ska avverka i nummerordning. Kom för Guds skull ihåg det: nummerordning! Det är lika viktigt som i livet där man först går på dagis i småbarnsgruppen, sedan storbarnsgruppen, sedan förskolan, sedan lågstadiet, sedan mellanstadiet, sedan högstadiet, sedan gymnasiet och sedan högskolan åtta hål! Det är viktigt att börja tidigt på dagis, för undersökningar visar att de som gör det klarar sig bättre i skolan och yrkeslivet (men inte att de blivit lyckligare det har inte ansetts intressant att forska om). Och skolan och yrkeslivet är viktigt för BNP och BNP är det viktigaste i en nations tillstånd. När man gått på nyttodagis ska man gå i nyttigskola och nyttighögskola, liksom hål efter hål i golfen. Och sedan blir man pensionär vid sextiofem och börjar spela golf på riktigt, inte den trista låtsasgolf mellan åtta och fem som är allt de flesta arbetsgivare har att erbjuda. Därför är Sverige Europas ledande golfnation och därför är fransmän dåliga på golf. De är för mycket flanörer för ett så välplanerat spel. Det är det som gör Paris till en så trevlig stad att promenera i. Där går man som det faller en in, och man måste inte gå till vissa mål och hål, utan hittar dem på vägen. Det är naturligtvis ett ansvarslöst beteende, som bryter med reglerna i Sverige som börjar nötas in redan i skolan där man får lära sig att skriva en disposition av uppsatsen innan man börjar skriva. Så skriver svensklärare, men det gör få journalister och författare. De kastar sig rakt in i ämnet och tar itu med artikeln eller boken under arbetets gång. En del författare vet inte vart berättelsen ska ta vägen, den verkar styra sig själv. Många författare visste inte heller när de var unga att de skulle bli författare utan arbetade med något som gav dem erfarenheter av liv och människor. När de till slut började skriva hade de något att skriva om. Det var en krokig karriär, liksom det är en krokig

89 promenad i Paris som gör att man plötsligt befinner sig i den eleganta Monceauparken fast man var ute och gick i största allmänhet i de tråkiga kvarteren däromkring, och hamnade i denna vackra park med sina egendomliga krokiga träd och gamla statyer och överklasspar i dyra pälsar. Det var roligare än om man läst om den i en guidebok och tagit metron dit. Och det är en sak att begrunda i julbordens och smörgåsbordens land, för konsten att äta bord är inte att metodiskt beta av dem, utan att äta huller om buller och vad man får smak för när man ätit ål och tycker att det var för fett och väljer sallad. Det var likadant med Columbus, som upptäckte Amerika vilket han inte alls hade tänkt sig, och otaliga forskare som gjort misslyckade experiment, och plötsligt lyckats med något som de aldrig tänkt sig, och konstnärer som sätter igång och ritar och fram växer bilder som inte är vad de först hade börjat skissa på. Det är det flanerande sättet att skapa, därmed naturligtvis inget ont sagt om golf och vikten av att göra allt i nummerordning. 9 Två rektorer Ingela Josefson Professor i arbetslivskunskap och rektor vid Södertörns högskola. Disputerade på en språkhistorisk avhandling, men arbetade sedan som arbetslivsforskare vid Arbetslivscentrum (numera Arbetslivsinstitutet) i arton år. Har skrivit och medverkat i flera böcker. I antologin Moral och omoral (1999) skrev Ingela Josefson om något som hon inte alls trodde på, den rådande uppfattningen att utbildning skulle ge bättre vård och dagis. Hon gick tvärs emot idén att utbildade alltid är bättre på sitt jobb än outbildade. Den tidigare sjuksköterskeutbildningen, som hade en stark förankring i det praktiska arbetet, gav ibland eleverna en bristfällig teoretisk grund för yrket. Dagens högskoleutbildningar ger grundligare teoretiska kunskaper, men har problem med att förena teori och praktik med varandra. Vid vissa sjukhus har man fått erfara att nyutbildade sjuksköterskor inte har sett en blodtrycksmanschett när de börjar arbeta praktiskt. 87

90 Sjuksköterskornas myckna administrativa arbete framför datorn gör att yrket ter sig avskräckande för en hel del undersköterskor. De vill ägna sig åt omsorgen om patienterna. Akademiseringen riskerar att fjärma studenterna från praktikens värld. Ingela Josefson: Jag var arbetslivsforskare i många år, för jag tyckte att forskning utan studenter var akademiskt torftig. Jag har forskat mycket kring obalansen mellan praktisk erfarenhet och teoretiska studier. Ett av skälen var att Södertörns högskola hade som särskilt uppdrag att skapa en utbildning för ungdomar från studieovana miljöer. Jag hade en idé att jag ville skapa utbildningar som kunde skapa kopplingar mellan verkligheten och den akademiska miljön. På nittiotalet diskuterades det att man skulle göra sig av med yrkesgrupper som barnskötare och undersköterskor, bara för att förskollärare och sjuksköterskor var bättre. Man avskedade då en massa undersköterskor, för att sjuksköterskorna skulle ta över deras uppgifter. Det skulle på så vis bli färre anställda med bättre kompetens. 88

91 Då ville Huddinge sjukhus (som ligger bredvid Södertörns högskola) skapa en högskoleutbildning för arbetslösa undersköterskor. Jag fick träffa elva undersköterskor och ge dem en inledning om tyst kunskap. Tyst kunskap är sådant datorn inte kan göra. Det är inte detsamma som intuition Intuition har betraktats som kvinnlig, och därmed som en lägre form av vetande, skrev Hans Larsson. Nästan allt undersköterskorna pratade om var existentiella frågor kring mötena med patienterna. Att få fatt i den tysta kunskapen gör man på bästa sätt med berättelser. Vi lade upp utbildningen så att de fick prata om till exempel lögnens roll och om lögnens nödvändighet. När du hamnar i svåra situationer, till exempel när någon är döende, går det inte att uttrycka så klart att det går att skildra i läroböcker. Det är viktigt för yngre att lära av andras erfarenheter, eller ställa sig kritiska till dem som berättar. Det var en tiopoängskurs i vårdfilosofi och moral. Var och en av undersköterskorna skrev sedan en berättelse om sina erfarenheter. En del gjorde en jättekarriär efteråt, en av dem är nu framgångsrik ombudsman på Kommunal. Ingela Josefson arbetar också vid universitetet i Bodö: Jag är vid centrum för praktisk kunskap, jag är där två dagar i månaden och träffar yrkesmänniskor som säger att de måste hitta en väg att gå, att komma vidare. Det är inga riktiga ungdomar, utan de har lång yrkeserfarenhet, och är i fyrtioårsåldern. 9 Pia Sandvik-Wiklund Utbildade sig till civilingenjör i maskinteknik i Linköping, doktorerade där i kvalitetsteknik och födde två barn under tiden. Därefter två år på Ericsson som kvalitetschef, och sedan förvaltningchef på Mitthögskolan och nu rektor på LTU (Luleå Tekniska Universitet). Pia Sandvik-Wiklund: När jag själv började studera trodde jag att jag skulle bli klar när jag var klar. Men jag behövde inte bli mer än civilingenjör så insåg jag att jag inte var det. Nu känner jag inte att vi lever i ett samhälle där man kan utbilda sig, och det räcker. Hela den synen är borta nu. 89

92 90 Det livslånga lärandet tycker jag inte behöver ske just på universiteten. Arbetsplatserna är också mycket viktiga, där kan man göra kompetensutveckling. Jag har svårt att se att vi får ett samhälle där all kunskap genereras på universiteten, utan att man istället som egen individ på egen hand hämtar in det som man vill. Jag tycker att universiteten alltför mycket fokuserat på färdiga utbildningar. Det viktiga är att ge individerna möjligheter. Och det ska inte ses som en förlust om de sedan inte jobbar med det de utbildat sig till. Att betrakta unga utbildade lärare som till slut inte blir lärare som misslyckade, det tycker jag inte är bra. Det är olika krav inom olika områden på LTU. De blivande ingenjörerna har ofta höga krav på sig. Men humaniora och samhällsvetenskaper har fått för lite resurser, vilket gör att det blir för lite tid för studenterna och lärarna. Studenterna måste ju få en uppföljning och utvärdering för att utvecklas och gå vidare, och feedback. Det handlar väldigt mycket om självförtroende, där måste vi bli bättre på universiteten och högskolorna, och försöka få studenterna att bli mer dynamiska

93 91

94 och våga testa sina gränser, och tro på sin egen förmåga. Det gäller att få studenterna att lita på sin kapacitet, och att ge dem möjlighet att välja egna vägar. Vi kan inte sätta in studenterna i någons sorts studentfabrik, vi kan inte skapa studentpassivitet om vi vill få individerna att tro på och använda sin egen förmåga. Jag tänker så här: Högre utbildning handlar inte bara om formell kunskap och legitimation. Man ska få med sig något annat också, ett förhållningssätt, en kunskapstörst, ett sätt att förhålla sig till världen, och självförtroende. Högre utbildning handlar mycket om demokrati, det är en jätteviktig aspekt, att studenterna förstår att de kan påverka samhället, och få kontaktytor. Jag tror att kravställandet i undervisningen är jätteviktigt. Om vi med högre utbildning ska kunna utbilda individer så tror jag inte att högre utbildning kan genomföras utan höga krav. Om man tittar på vad Högskoleverket, som gör Studentspegeln, visar där, så säger studenterna själva att det på många håll är för låga krav. Men vad menar vi med krav? Det betyder ju inte bara att de ska gå på fler lektioner, de måste också lära sig mer själva. När mitt sexårsförordnande tar slut som rektor, drömmer jag om att bli min egen, när jag är klar med det här. Jag grunnar ibland på vad det ska bli. Men jag trivs mycket bra med det jag gör. Är det något som krävs för ett krokigt lärande, så är det att ha tro på sig själv. 9 Yrken som inte fanns Allt fler svenskar idag arbetar inom yrken som inte fanns när de gick i skolan, särskilt inom it. Sådana yrken blir antagligen fler i framtiden. Många sextonåringar som nu väljer gymnasielinje har om trettio år jobb som varken yrkesvägledarnas eller science fictionförfattarnas fantasi idag räcker till för att föreställa sig. Detta är dock inget nytt i historien, det gällde även gamla tiders lokförare och runristare. Men det är vanligare nu och det mesta talar för att det blir ännu vanligare de närmaste femtio åren. De verkliga framtidsyrkena är de som inte finns nu. 92

95 Gårdagens framtidsyrken vet vi nu, men visste vi inte då, att de fanns inom it. Det betyder inte att även morgondagens gör det. De kanske blir det inom biologi istället. Cykelbuden vet när de i tjugoårsåldern ger sig ut på sina livsfarliga budturer i staden att de inte kommer att hålla på med det mer än några få år. De vet från början att de till slut blir något annat. Men har man en gång utbildat sig till tandläkare är man det så länge ryggen håller. Få tandläkare omskolar sig. 9 Nyttan av att lära sig latin Barbro Berg Jag är född 1941 i Timrå och flyttade vid ett års ålder till Skövde (var ett tag Skövdes underbarn, uppträdde på fester och andra evenemang och läste dikter m.m.), var tidig med att läsa och på den tiden kunde man inte stava till individualiserad undervisning, så jag började skolan vid sex års ålder, hoppade över andra klass eftersom jag redan kunde vad man skulle lära sig där och började alltså tredje klass när jag var sju. Mina föräldrar var uppåtsträvande arbetarklass, och min far togs om hand av den socialdemokratiska rörelsen, fick utbildning och position som så småningom förverkades genom delvis egen förskyllan. Alkoholmissbruk och häftigt humör i kombination gjorde att hans bana gick brant utför. Själv hade jag kvar idén om att vara särskilt begåvad och läste latin och grekiska, uppmuntrad av latinlärare. Horisonten var att bli lärare. Det var nog den högsta bana mina föräldrar kunde tänka sig för en duktig flicka. Det här handlar ju också om vilka horisonter man har och vad man kan se av det totala utbildnings- och karriärlandskapet som möjligt för ens egna aspirationer. Det här med latin och grekiska är intressant. Det var ju inte så att jag medvetet valde det för att stärka mitt kulturella kapital det hade jag aldrig hört talas om däremot fanns det nog fortfarande på femtiotalet föreställningen att latin och matematik var det enda 93

96 94 som gällde för begåvningar och jag ingick ju i begåvningsreserven. Det här hänger ihop med det gamla brittiska utbildningsidealet där just matematik och filosofi och klassiska språk ansågs vara det enda som var värt något för eliten. De professionella skolor som vi har inrättat dröjde länge i Storbritannien och egentligen var det ju inte förrän UKAS och PUKAS kom som vi på allvar införde kopplingen mellan yrken och utbildningar (ingenjörer och läkare fanns dock tidigare). Men det är sant att det brittiska undervisningssystemet särskilt för överklassen värderade ämnen som ansågs vara särskilt väl lämpade att sålla agnarna från vetet i intellektuell mening.

97 På något undermedvetet sätt lyckades jag med min ganska blygsamma utbildningskapitalbakgrund att välja en utbildningsväg som egentligen var ämnad för den brittiska överklassen lite lustigt att tänka på. Hur som helst fick jag därmed en stämpel av exklusivitet. Alla trodde och tror (?) att det var svårt att läsa latin och därför måste jag väl vara något alldeles extra Det är rätt svårt också, men framför allt kräver det ju envishet och hårt arbete. Mina föräldrar ställde sig nog rätt frågande till mitt val av utbildningsinriktning, men tröstade sig med att jag ju skulle bli (latin-)lärare. Sedan lade man ju om gymnasieskolan, och latinet försvann mer eller mindre. Jag hann dock vara med om att som vikarierande latinlärare ha en studentklass med censor och studentskrivningar. Det här är också ett intressant brott i vår svenska utbildningshistoria när de gamla latin-, real- och så småningom allmänna linjerna ersattes av ett nytt modernare gymnasium. Då hade man rätt generösa villkor för omskolning, och jag läste moderna språk på s.k. B-avdrag som nog inte finns längre. Jag kom in i universitetsadministrationen som studievägledare, assistent etc. och fick så småningom anställning på den dåvarande nationella myndigheten för universitet och högskolor, Universitetskanslersämbetet. Protester i pepparkakeland Som student var jag för övrigt med och protesterade mot PUKAS och UKAS. Jag minns att vi stormade in på UKÄ och träffade dåvarande universitetskanslern Nils Gustaf Rosén, som tämjde oss genom att bjuda på pepparkakor Det var ju starka krafter igång på den här tiden för att modernisera och professionsinrikta utbildningssystemet. Frågan är om samma förutsättningar för ett till synes krokigt lärande finns idag. Under den här tiden växte studievägled- 95

98 ningen fram som en stark stödtrupp som skulle se till att individerna höll sig till den rätta banan. Många tjänster inriktades och särskilda utbildningsprogram på högskolan inrättades. Studievägledning blev nu en profession. Många personer med starkt engagemang och revolutionär spirit sökte sig till de här nya utbildningarna och tjänsterna de var lite pionjärer och ville se det som att de ställde sig på individens sida genom att ge honom/henne redskap att välja själv gentemot systemets försök att inordna i strukturer (så här tror jag det var i alla fall). Utbildningen av studievägledare innehöll därför inte bara kunskap om yrken och arbetsmarknad utan också att lära sig vägledningsmetodik så att man kunde vägleda eleverna inför deras utbildningsval. När jag nämnde för dig att jag var studievägledarnas fiende syftade jag på att jag, när jag arbetade på den nationella högskolemyndigheten och bl.a. svarade för fortbildning av studievägledare på universiteten, markerade mitt ogillande av att särskilda studievägledartjänster inrättades på universitetsinstitutionerna jag tyckte att man då tog ifrån de akademiska lärarna deras ansvar för undervisning och tutoring /vägledning av studenterna. Jag var nog rätt influerad också här av britterna. Kanske kände jag mig manad att försvara det traditionellt akademiska och de akademiska lärarna mot vad jag uppfattade som byråkratiska tjänstemannainslag i den intellektuella akademiska världen just därför att jag hade så svag egen akademisk tillhörighet i bagaget. Det här retade förstås de unga arga studievägledarna, som tyckte att jag inte förstod deras roll som studenternas beskyddare Från högskolevärlden till näringslivet Själv lämnade jag så småningom universitetsvärlden. Faktum är att jag, efter att ha avancerat till informationschef vid Universitets- och högskoleämbetet, tvingades sluta efter en konflikt med min dåvarande chef Anitra Steen, som vid den borgerliga regeringens tillträde, i enlighet med den praxis som gäller för tidigare statssekreterare, hade placerats som GD för det nyinrättade Verket för högskoleservice. (VHS, var under ett par år den nationella myndigheten för högskolefrågor sedan Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ, lagts ned.) Bortdriven från den trygga statliga högskolefamn som sörjt för mig under drygt tjugo år, stod jag nu mer eller mindre på gatan. Det här var i slutet av åttiotalet och den offentliga sektorn hade ännu inte börjat tillämpa samma tuffa tag mot personal och chefer som redan gällde i 96

99 näringslivet. Så det väckte viss uppståndelse när man förstod att jag faktiskt mer eller mindre tvingats sluta min anställning. Själv var jag rätt förskräckt, men lyckades samla mig och startade eget företag som konsult. Jag klarade mig rätt bra ett par år jag hade främst utrednings- och projektledaruppdrag åt olika högskolor. Efter ett par år dök en ledig tjänst på länsstyrelsen som utbildningsdirektör i Stockholms län upp; dit handplockades jag och så småningom lockades jag över till Stockholms kommun, där jag efter några år blev enhetschef vid stadens näringslivskontor; jag ansvarade för rådgivning till innovatörer och entreprenörer, jobbade med analyser av branschstrukturer, kompetensförsörjning i Stockholmsregionen m.m. Hur någon över huvud taget kunde tro att jag skulle klara sådana frågor kan ju synas vara egendomligt men det fungerade ändå rätt väl. När jag tänker efter har jag nog aldrig fått ett arbete som jag sökt, utan alltid blivit tillfrågad och direktrekryterad. Mina formella meriter ser ju också egendomliga ut, och nätverk och kontakter har istället varit avgörande för mina yrkesmöjligheter och karriärbanor. Jag är samtidigt övertygad om att jag i alla mina olika arbeten haft viss nytta av den generella förmåga som disciplinerande timmar med latintexter lärt mig, att se både helheten och delarna och inse att allt hänger ihop och att utan en grundlig analys står man sig slätt. När jag avslutade min långa period som anställd i universitetsvärlden och istället började arbeta på länsstyrelsen respektive i Stockholms stad, fick jag ett helt annat perspektiv på det jag sysslat med tidigare, dvs. den akademiska världen. Plötsligt såg jag allting från ett annat håll, t.ex. hur svårt det var att ta sig in i den akademiska världen om man inte var en del av den. Jag var nu plötsligt på utsidan. Det här var en hemskt nyttig erfarenhet och jag skulle verkligen unna många att då och då byta position för att få syn på nya saker i det som tidigare varit en egen värld Jag har nog alltid tyckt om att se verkligheten från olika håll jag minns att en av mina stora tidiga läsupplevelser var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, där man genom att samma skeende skildrades ur olika personers synvinkel fick en stark upplevelse av att verkligheten inte är entydig. Min krokiga yrkesbana avslutades på ett rätt förtjusande sätt i och med att jag fick möjlighet att ta över som chef för Stockholms Akademiska Forum en organisation som ska fungera som ett gränssnitt mellan den akademiska världen och samhället runt om. På så sätt knöts mina 97

100 98 två tidigare arbetsvärldar högskolevärlden och samhället utanför ihop inom en befattning. Det som kan verka krokigt blev i själva verket en rund och vacker cirkel. Som klassresenär får man ju alltid leva med att egentligen inte höra till någonstans att vara på väg bort och aldrig riktigt vara hemma dit man kommit. För mig innebar mötet med den franske utbildningssociologen Pierre Bourdieus texter och tankar ett genombrott i min förståelse av mig själv och världen. Genom begreppen habitus, kulturellt kapital och ekonomiskt kapital och hans analyser av reproduktionen och fördelningen av olika kapitalformer har jag fått en begreppsapparat och ett analysinstrument som har hjälpt mig att förstå både min egen och andras utbildnings- och livshistoria. Det har varit och är fortfarande viktigt. Jag märker att jag alltid återvänder till Bourdieu och hans efterföljare. I Sverige framför allt det som görs vid institutionen för kulturpedagogik i Uppsala av Donald Broady och hans medarbetare. 9

101 I skogsbrynet I skogsbrynen finns flest fåglar. Djupt inne i skogarna och ute på slätterna är de färre. De klarar sig bäst i övergången mellan skog och slätt. Skogsbryn måste inte vara riktiga bryn för att fåglar ska trivas. Det kan också vara områden som de tycker ser ut så, som parker och villaområden. Vi människor vill likt fåglarna bo i kanten, vilket kanske beror på att det var där vi en gång uppstod. Vi har många spår av urmänniskan i oss. Vi trivs bättre på stränder och i bryn än i grottor. Det tyder på att människans förflutna ligger på gränsen mellan savann och skog eller vid havens och flodernas stränder. Varför skulle vi någonsin ha varit så dumma att vi bodde i grottor? Om vi varit det skulle vi trivas där än idag och ha bra mörkersyn och inga anlag för reumatism. Fåglar trivs även vid övergången mellan vatten och land. Där växer mycket blommor. Om sommaren kan man gå längs Sveriges långa stränder och se strandaster, gul fetknopp och blomvass. Inga svenska blommor är vackrare på ett mer förvånande sätt än strändernas. Djupt inne i skogarna finns få blommor, linnea, skogskovall, de är inte många och de är oftast små och bleka, men ändå vackra på ett rörande sätt. Inte heller på slätten finns mycket blommor. Öppna landskap är stiliga för bilturister, men ofta enformiga och fattiga. På sommaren ser man mycket blommor och fjärilar i kanten mellan åker och skog. Det pratas mycket om hur viktigt det är att bevara hagar med alla deras blommor. Men det är lika viktigt att bevara öppna diken, slingrande bäckar, bryn, blandskog, vilda stränder och våtmarker, naturens blandningar och övergångar. Flest blommor finns vid dikena, den smala remsan mellan vägen och fältet eller skogen. Under sommaren är en del svenska diken som blomsterbutiker. Att då vandra längs ett landsvägsdike är en överväldigande upplevelse, som att gå bland hyllorna i ett stort bibliotek eller se upp på stjärnhimlen en klar natt. Man blir matt av detta överdåd som är så mycket större och rikare än man någonsin kan omfatta. Blandområdena är rikast. Det är där ny musik uppstår, blandningar av olika musiktraditioner. Jazzen växte fram i New Orleans, ett musikbryn 99

102 mellan spanskamerikansk musik, marschorkestrar, fransk opera och afrikanska trummor. Nya musikformer har ofta fötts i hamnstäder, i New Orleans, sambans Rio, rebetikans Pireus, tangons Buenos Aires och Beatles Liverpool. Bluesen föddes i diket mellan fattiga svarta och vita på det amerikanska Söderns landsbygd, vid Mississippiflodens strand och bomullsfältens kant. Diken och skogsbryn är inte gränsområden, vilket ofta påstås. En gräns är ingenting, det är bara barriär och tomrum. Bryn och övergångsområden är rika mötesplatser. Skogarna är gränser, inte skogsbrynen. Förr utgjorde de djupa skogarna och de höga bergen gränser. Musik, fågelsång, fjärilar, poesi och blommor har samma geografi. Poeterna föds i övergången mellan barndom och vuxenhet. De trivs inte på den nakna slätten eller djupt inne i skogens mörker. De skriver mest i övergången mellan vinter och sommar och vackrast dikter i skymningen. När man begrundar detta förstår man att brynen är bra även för arbetsliv och lärande. Alla måste hitta sina diken och stränder. Det är i skiftet från ett jobb till ett annat som man lär sig mest, liksom även de nya kollegorna när de möter en sådan ny kamrat. Tor Nörretranders skrev i sin på nittiotalet mycket uppmärksammade och sålda populärvetenskapliga bok Märk världen, om gränszoner. Om gränsen mellan fast och flytande, och mellan ordning och kaos, till exempel is och vatten: Allt som är intressant sker på gränsen mellan dessa grundtillstånd eller grundfaser; på gränsen mellan kaos och ordning, på gränsen mellan vatten och is, på gränsen mellan ändlig och oändlig beräkning. Det är på randen av kaos, på gränsen mellan ordning och kaos, som det verkligt intressanta händer. Det är där nya strukturer kan uppstå. Det intressanta är inte att ha juice eller annat gott i kylskåpet och istärningar i frysen. Det intressanta är att blanda ihop dem till drinkar ute på terrassen. Denna tanke utvecklar Nörretranders till att gälla alla övergångar: Likadant är det i vårt eget liv. Om vi hela tiden stannar inom en och samma domän blir det inte lika intressant som om vi håller oss på gränsen mellan olika domäner, där flera faktorer påverkar oss och utfallet därmed blir osäkert

103 Invandrarna Nästan alla invandrare i Sverige har lärt sig krokigt och bytt yrken. Att byta land är att byta språk, ofta också jobb, och lära om på många plan. Detta har blivit tydligare med åren våra nordiska invandrare som länge var den största invandrargruppen, hade inte riktigt de problemen. En dansk läkare kunde flytta till Falköping och arbeta på lasarettet och långsamt lära sig prata försvenskad danska. Men de utomnordiska invandrarna och flyktingarna har haft det svårare. Ett problem är naturligtvis att de utbildningar och kunskaper de har med sig värderas så lågt i Sverige. Och det gäller inte bara rena invandrare, utan ofta även andra generationen. Det hjälper inte alltid att de talar perfekt svenska och går ut som ingenjörer från KTH i Stockholm med höga betyg har de ett konstigt namn blir de inte ens kallade till anställningsintervju. Men det finns också formella hinder, som man dock försöker göra något åt idag. Särskilt inom EU där högre utbildningar ska samordnas och göras kompatibla. Det är en process som möter motstånd och kommer att ta tid. Och medan gräset gror dör kon och inte bara det; det kommer in kameler från icke EU-länder. Dessa invandrare är ibland mycket välutbildade, vilket inte tas tillvara särskilt bra. Det största hindret är ofta arbetsgivarna som är skeptiska inför att anställa folk från andra länder. Inom sjukvården har man tvingats göra det, där ligger man långt före. 9 Studievägledaren blev ståuppare Zinat Pirzadeh Zinat Pirzadeh flydde 1990 till Sverige med sin tvååriga son från ett tvångsäktenskap och från kriget i Iran. Men hon fick inte uppehållstillstånd, utan levde gömd fyra år i Norrland. Så småningom fick hon det och flyttade till Stock- 101

104 holmsförorten Rinkeby, och arbetade som studie- och yrkesvägledare på Rinkebyskolan. Zinat tycker om hattar, och har åtskilliga, och sökte därför till en hattmakarkurs, men det var för få andra sökande, så hon gick istället ståuppkurs för Adde Malmberg. Nu är hon ståuppkomiker, föreläsare och skådespelare, och har börjat skriva en bok om sitt liv. Zinat Pirzadeh: Jag tog studenten på naturvetenskapliga linjen i Teheran. Och läste persisk litteratur. Jag var tjugotvå år när jag flydde. Min mor sa, du är galen som lämnar en rik man. När jag var utvisningshotad i Norrland var jag rädd, och det var jag även när jag fått uppehållstillstånd. Jag satt på Burger King och det kom in en polis och jag skakade av rädsla. Jag har uppträtt i Riksdagen och på Kronobergshäktet, och jag är fortfarande samma tjej som satt och skakade på Burger King. Det har varit en lång och smärtsam resa. Men jag är så glad att jag inte är född här i Sverige, jag tackar Gud för det, att jag inte är så lätt och lagom. Som mina väninnor sa, när man är på en fest och folk sjunger svenska visor, då känner man sig utanför. Jag är iranska som har lärt mig svenska, men jag kom hit som vuxen. Min store son Armand talar persiska med svensk brytning. Jag tänkte att när Armand blev vuxen skulle jag resa världen runt, och baka pajer i Rom och sälja bullar i Turkiet. Men sedan träffade jag en man som inte hade några barn, Nils från Lund. Iran har varit en stark kvinnokultur, där kvinnorna behåller sina flicknamn. Vi fick rösträtt före Sverige, men det var för att mannen ville ha två röster. Viktigt för mig och hela mänskligheten är att man mår bra. När man vaknar på morgonen ska man se fram emot sitt arbete. Det är inte så att man ska bli ett med sitt jobb, man ska inte leva för att jobba, utan man ska jobba för att leva. I Sverige har vi ingen olja, det är människorna som är oljan. Men man måste vara trygg och jobba med det man vill. Men ofta gör man självuppfyllande profetior. När jag går till arbetsintervjuer så vet jag att jag är jättebra, jag utstrålar att jag är bra. Men jag har kompisar som aldrig får jobb, det handlar mycket om självförtroende. Det är ett av problemen med oss invandrare. Dessutom saknar vi nätverk, vi har satsat allt vi äger på vår flykt, man är ruinerad. Jag pratar med en del somaliska män som var snickare varför kan de inte vara snickare nu också? 102

105 Byt jobb istället för att klaga Det är stimulerande att inte begränsa sig. Jag har gjort många förändringar i mitt liv. Att byta jobb är inte omöjligt. Jag blir förvånad när mina väninnor ringer och klagar på sina jobb. Jag tycker att om man inte trivs med sitt jobb, så ska man byta. Man måste jobba med det man älskar, gör man det blir man inte lika trött. Ja, man kan vara trött då med, men då är man glad och trött. Sverige är inte som Iran, här har man valmöjligheter. Man behöver vidga sitt perspektiv, och man måste ta reda på vad man är bra på. Därför är det viktigt med vägledare. Det är ett yrke som är undervärderat i Sverige. Du som ser ut som en polis ska bli polis, säger de, och så delar de ut broschyrer. Man ska arbeta med självförtroende. Det finns elever ibland, som man säger till, att jag tror på dig, det finns elever som har höjt sina betyg mycket för att någon trott på dem. De behöver bli bekräftade. Jag tycker att många invandrare som har flytt hit, som har kommit ända hit, det är starka individer, men det svenska samhället tycker att 103

106 de ska stoppas i en miljonlägenhet, och ger dem socialbidrag. När de kommer till Sverige är de som brevduvor, sen blir de som ankor som tvångsmatas. Jag var fast anställd på Rinkebyskolan, som studieyrkesvägledare. Men jag gick upp och sa upp mig. När jag var syo sa jag, att de skulle följa sina drömmar, jag sa det hela tiden till dem, och själv drömde jag om att bli standup. Nej, tänkte jag, jag är en mycket bättre förebild om jag gör vad jag pratar om, de tar mig mer på allvar när de ser att jag tar mina drömmar på allvar. Nu turnerar jag ibland till fem olika ställen på en vecka. Nästa år kommer min roman, Flickan och vargen. Den ska inte handla om min flykt från Iran, utan om när jag var barn och växte upp där och hur jag upplevde revolutionen och kriget med Irak jag har många saker att berätta. Men jag har bara skrivit ett kapitel ännu. 9 Allmän bildning och allmänbildning I den här boken tar jag upp lärandet i förhållande till yrkeslivet. Men det finns förstås mycket annat minst lika intressant lärande. Det viktigaste vi lär oss, lär vi oss inte för jobbet utan för livet, när vi är så små att vi inte arbetar eller gör någon nytta, utan bara är i vägen, och i bästa fall orkar bära vår egen nalle. Under dessa skenbart lata år lär vi oss prata och gå. Det viktigaste i livet lär vi oss av egen drift och utan lärare och kursplaner. Det förstår man när man ser en nästan ettåring som staplar några steg, faller, skriker, reser sig, går några steg, slår huvudet i en stol, skriker ännu mer, reser sig, blir arg men ger inte upp utan fortsätter att gå och slå sig, och lär sig till sist. Hos dessa små barn ser man den starka driften hos människan att lära sig och den medfödda nyfikenheten. Om utbildningssamhällets krav på allt tidigare lärande slog igenom på den tidiga barndomen och vi fick gåundervisning skulle det få katastrofala följder för det svenska folkets gåförmåga. Människan är liksom kaninen, vargen och kråkan envis och nyfiken. 104

107 Det är förklaringen till våra framgångar och olyckor. Vi har en stark drift att lära oss och att lägga näsan i blöt och titta upp ur vallgraven för att se vem som tänker skjuta oss. Denna drift håller i sig livet igenom, och verkar vara den viktigaste förklaringen till en god ålderdom och ett långt liv. Nyfikna pensionärer lever längre och bättre. Men nyfikenheten kanaliseras inte alltid på vad samhället betraktar som nyttigheter. I tonåren lär man sig på egen hand massor om pop, sex, fotboll och annat intressant, samtidigt som lärarna försöker intressera en för vad de ser som viktigare saker, vilket därför ofta är ett fullständigt hopplöst företag. I likhet med de flesta andra svenskar hade jag tråkigt i skolan. Lektioner var för mig detsamma som en tråkig tid då jag försökte koncentrera tankarna på intressantare saker än det som läraren sa, medan han gjorde sitt bästa för att störa mina tankebanor. Jag hoppades att klockan skulle gå fortare, men det gjorde den aldrig. Lektionerna var ett typiskt exempel på förslösad ungdom, helt utan den charm man annars förknippar med det begreppet. Jag slösade inte bort min ungdom på att festa, utan här slösades min och andra svenskars ungdom bort på att ha tråkigt. Numera upplever jag sällan sådan tråkighet som i skolan, utom ibland när jag åker tåg. Och på konferenser, då det alltid är föredrag. Det är nödvändigt. En svensk konferens utan föredrag är lika otänkbart som korv utan senap. Föredragen är senapen. Konferens är ett franskt ord som betyder sammankomst. Det är möten där man diskuterar. Det måste inte nödvändigtvis vara föredrag, men det är det alltid i Sverige, ofta med overheadbilder, det näst tråkigaste av allt. Allra tråkigast är datorprojektioner. Roligast är när de inte fungerar, vilket de sällan gör en hel konferens igenom. Det är roligt att titta på nervösa föredragshållare som trycker på datorn. Att göra lärandet lustbetonat Många föredrag är tråkiga från början till slut utan någon ljuspunkt. Men har man betalt för att lyssna är alternativen på arbetsplatsens trista lunk inte heller alltid så roliga. I den svenska skolan försöker man göra lärandet lustbetonat. Uttrycket lustbetonat visar att det inte fungerar. Det hjälper inte att döpa en mattebok till Hej, matematik eller att göra roliga utbildningspro- 105

108 gram. Nöjesindustrin ligger alltid ett steg före. Frälsningsarmén hade framgångar i början med att stjäla djävulens sånger. När jag intervjuade deras svenska musikavdelning på sextiotalet frågade jag dem varför de inte använde sig av den psykedeliska musiken. De ryggade förfärat tillbaka. Fullt så djävulskt fick det inte vara! Och så tappade de greppet om ungdomen, och det gör även skolan. När jag gick ut första ring i gymnasiet sa rektorn i talet till oss elever inför sommaren: Passa på och njut av sommaren! Ni kommer att lära er mycket, för man lär sig ofta mer på ferierna än under skolåret. Min mamma, som var med på avslutningen, blev irriterad och grumsade sedan om det hemma vid middagen. Hon var adjunkt i tyska och modersmålet och ansåg inte att man lärde sig något på sommarlovet. Man lärde sig av läxor och under lektioner. Några år tidigare sade hon en gång något, när jag var (skol-)sjuk och hemma en vecka, som förvånade mig lika mycket som min rektor gjort inför sommarlovet, men på motsatt sätt. Nu kommer du efter en vecka! Det förvånade mig att hon tydligen trodde att jag lärde mig något i skolan. Det gjorde jag inte! Det var mina betyg bevis för. Men i gymnasiet ryckte jag upp mig och lärde mig faktiskt en del. Att jag inte lärde mig något tidigare var min egen skuld. Jag hade viktigare saker att orientera mig i än skolans abstrakta lärdomar. Puberteten är sällan rätt tid att lära sig sådant som skolan ska lära ut. Man är lika lite mottaglig för franska verbformer som när man jagas av en vild tjur. Jag tror att det mesta vi lär oss, även exklusiva fritidsintressen, kan komma till nytta i arbetslivet. Särskilt i ett framtida arbetsliv som fungerar mer långsiktigt än dagens, och som är oförutsebart. Samtidigt finns det klassiska bildningsidealet och bildningstörsten vid sidan av utbildningen. Förr var de mycket mer skilda från arbetslivet än nu. Massor av svenskar ägnade tid och intresse åt att lära sig alla möjliga saker, av nyfikenhet, bildningstörst och lust. Allt var inte så yrkesinriktat som nu. Detta kan man beklaga, vilket de gör som med saknad ser tillbaka på gamla renässansgestalter som alltid verkar vara på väg att dö ut, män (alltid män!) som kunde massor om de mest skiftande saker. På den gamla goda tiden var man inte så krasst nyttoinriktad som nu. 106

109 Sjunga som gamle Elvis Motsatsen till den som lär sig allt i skolan är autodidakten som lär sig allt själv. En del blir med åren högt bildade. Många av våra stora författare lärde sig massor själva, som Strindberg, Lo-Johansson och Martinsson. De framställs ibland som ideal. Men de var också begränsade, vilket dessa författare ibland visar i sina verk. Autodidakter (om än inte dessa tre) blir lätt kufiska och specialiserar sig så att de får svårt att se stora sammanhang. De kan bli överdrivet självsäkra. De har lärt sig massor under omvärldens tvivel och fått en allt större skepsis mot andras kunskaper och omdöme. De blir egocentriska, trista att debattera med, självbelåtna och snara att avvisa kritik. De vet att de inte kan ha fel. Vi har haft många sådana stofiler i vårt kulturliv, som Strindberg under sina sista år. Hans storhet har gett ett skimmer av genialitet även åt hans fånerier. Ett exempel är hans blå böcker som kan kasta ett ljus över hans biografi, men är fulla av tvärsäkra missuppfattningar. De har bidragit till en strindbergisering av det svenska intellektuella livet. Det är som med Elvis Presley i USA. Tusentals försöker sjunga som han. Men de gör det lätt för sig och imiterar den åldrande fete Elvis. Inte den genialiska yngling som i tjugoårsåldern förnyade den amerikanska musiken med Hound Dog. Strindbergs blåa fånerier är lättare att imitera än Hemsöborna och Ett drömspel. Autodidakter förlorar ofta vanan att samarbeta med andra och att lära sig sådant som inte intresserar dem omedelbart, utan ligger vid sidan av. Autodidakter är ofta så målinriktade att de väljer bort allt annat. Efter en inledningsfas när de läser Uppslagsboken och Bibeln från pärm till pärm, hittar de sina mål och släpper dem sedan inte. Hos dem som lärt sig krokigt och bytt jobb utan att omskola sig från botten, finns ibland de här dragen. Lärande i Sverige är inriktat på arbetslivet. Man går först i skolan och studerar sedan med sikte på ett jobb. Företagen satsar på vidareutbildning. Det finns också terapeutiskt lärande. Pensionärer lär sig inte dreja för att skapa lönsam keramik utan för att fördriva tiden. De som förlorat på den allt starkare kopplingen mellan lärande och jobb har blivit pensionärerna. De har ju inga jobb längre. Så länge de hade det kunde de gå på omskolning och förkovra sig i det de sysslade 107

110 med, och upptäckte ibland att saker de lärt sig utan andra avsikter än att det var roligt, kunde komma till nytta på jobbet. Men nu förlorar lärandet det mål det hade förut och tappar betydelse. Det blir ren lyx. Och det känner många pensionärer och blir lite generade för sin hobby, som inte är till någon nytta för andra än dem själva. Samtidigt vet vi att man långt efter pensionsåldern behåller samma förmåga att lära sig som man hade när man var ung. Jag träffade en kvinna som lärde sig franska när hon var sextiofem, för att kunna prata med dotterns nya franska man. Hon ansåg att det var mycket lättare att lära sig språk då än när hon var tjugo. Drivkraften för henne var den nytta hon hade av att kunna tala franska. Men de som är lika gamla som hon och har samma förmåga som hon att lära sig franska, men inte har något nyttigt mål, blir inte lika motiverade. De vet att de håller hjärnan igång när de lär sig nytt, och på så vis kan skjuta både demensen och Alzheimer på framtiden. Men studier blir för dem i brist på de nyttomål, som alltid tidigare drivit dem, nu bara något nyttigt i stil med promenader, Sudoku och föreningsliv. 9 Greken blev svensk Petros Gougoulakis Av någon outgrundlig anledning blev jag vid sexton års ålder upptagen av tanken att åka utomlands. Den okända världen bortom mammas bakgård utövade en stark lockelse. Ett nytt liv hägrade. Att vägen dit gick genom studier hade jag fått klart för mig. Än idag mer än trettio år senare fascineras jag av denna insikt. Varifrån fick jag att studier var medlet till ett självstyrt liv? Numera är jag i den privilegierade situationen som pedagogiklärare att fundera över denna fråga i professionella termer. Då var det annorlunda. Miljön jag växte upp i var minst sagt bildningsfientlig. Böcker, utom skolböcker, ingick inte i livsstilen. Vår horisont var begränsad och valmöjligheterna obefintliga. Att tänka sig andra sysselsättningar än de som förekom i bygemenskapen var otänkbart. Ofta fick man höra att studier och livet som följer med dem, var förbehållet andra. Jag kan inte utesluta att jag använde studieargumentet för att övertyga mina föräld- 108

111 rar om mina utvandringsplaner. Hur skulle det se ut om jag åkte iväg utan deras välsignelse? Vad skulle släkt och vänner tänka? Jag visste inte vad jag skulle studera. Skolan jag gick i var världsfrånvänd med huvudsaklig uppgift att förvalta ett arv av döda språk, abstrakt vetenskap och sedlig fostran. Den påminde oss dagligen att vi inte var värda något. Med sin auktoritära inramning lärde den oss underkastelse, bildningsförakt och konsten att överleva maktens godtycklighet. Mötet med det svenska utbildningsväsendet blev omskakande. Jag gick en intensivkurs för utländska studenter på Kursverksamheten i Lund. Tiden med mina kamrater under Lenas kompetenta ledning minns jag med värme. Det hade nog att göra med den vänliga stämning som rådde i gruppen. De trygga studierutinerna, de lagom höga kraven, de spännande kamraterna med andra språk och seder. Gruppen var en outsinlig källa till tankeutbyte och lärande. Det känns som ett privilegium att ha fått vara med i en studiemiljö präglad av denna mångfald. Idag tror jag mig veta att inte alla studiegrupper med liknande sammansättning automatiskt skapar gynnsamma inlärningsmiljöer. 109

112 110 En motiverad studiegrupp och en vänlig och kunnig ledare är goda förutsättningar för ett framgångsrikt lärande. Lena hade dessa egenskaper. Men det betyder inte att man lär sig svenska utan vidare. Förutsättningen är att syftet är klart och att man insett vikten av att kunna använda språket i ett socialt sammanhang. Inlärning och användning av ett nytt språk berör en människas hela livssituation och livshistoria. Det

113 är en utmaning som kräver mod, vilja och tro på en bättre framtid. Ytterst handlar det om nyfikenhet och en önskan att träda in i en ny språklig gemenskap. Inför utvandringen till Sverige förberedde jag mig så gott jag kunde. Jag var mycket receptiv för allt som handlade om Svea Rike och som gav eko ända till den grekiska landsbygden. Jag skapade i mitt inre en mycket positiv bild av ett välorganiserat samhälle med vänliga människor och progressiva politiska institutioner som visade respekt för medborgarna. I Malmö kom jag i kontakt med en välmående grekisk koloni med medlemmar i olika åldrar och olika lång tid i Sverige. De umgicks med varandra i sin förening och på en del kaféer. Man blir nästan beroende av att besöka dessa miljöer den första tiden i det nya landet. Dina landsmän är en ovärderlig informationskälla som orienterar dig i det nya landskapet. Du får veta var du ska anmäla dig för att lära dig språket och vem du ska vända dig till för att få ett arbete, trots att det mest handlar om städjobb på kvällen eller som springpojke i köket på en restaurang. Du får kunskap om vilken hjälp du kan få från institutioner och myndigheter samt, förstås, om nöjesutbudet. Här delar människor med sig av surt förvärvade erfarenheter och knyter vänskapsband. Du blir en del av en gemenskap som binds samman av den etniska bakgrunden, det egna språket och de likartade livsvillkoren främlingskapet och den krypande rotlösheten. Snart inser du att denna skyddade värld inte är självvald. Det är inskränkthetens lilla universum, ett försvar mot utanförskapet som invandrade drabbas av på grund av språksvårigheter, avsaknad av resurser för deltagande på lika villkor i det offentliga livet och svag anknytning till arbetslivet. Relativt tidigt kunde jag märka att det inom den egna gruppen frodades allsköns fördomar mot majoritetssamhället. Självklart framställdes de andra i sämre dager i jämförelse med oss, som var guds utvalda på jorden och därför begåvade med allt de saknade. De mest tvärsäkra påståendena om svenskarna fälldes av dem som knappt umgicks med andra än landsmännen. Idag finner jag det smått fascinerande med vilken lätthet man berättade om Sverige och dess invånare. Man visste hur svensken var trots att man knappast hade växlat mer än enstaka fraser med någon svensk. Företeelsen med förutfattade meningar om andra som vi inte känner eller varit i närmare kontakt med, behöver inte betyda att omdömena är enbart negativa. De kan till och med vara mycket positiva beroende på vilka erfarenheter man hinner göra. 111

114 112 Jag blir lärare Jag kunde distansera mig från den egna gruppens grepp tack vare universitetsstudierna. Studenttillvaron ger gränsöverskridande möten som vidgar ens horisont. Du skaffar dig nya vänner med liknande intressen men inte nödvändigtvis samma bakgrund. Du tvingas ompröva tankar och beteenden som du tog för självklara. Du formar dig till något du inte kunde föreställa dig var möjligt. Mot denna bakgrund börjar din relation till din etniska bakgrund problematiseras. Du ställs inför konfliktsituationer som inte sällan verkar olösliga. Din identitet ifrågasätts och dina lojaliteter omdefinieras. Du avkrävs lojalitet mot den värld du är på väg att lämna bakom dig, samtidigt som du blir medveten om att vägen till den värld du träder in i är utan återvändo. Jag löste denna konflikt genom att engagera mig för de grekiska ungdomarna. Det som drev mig var dessa ungdomars behov av stöd och övertygelsen att de förtjänar en bättre framtid än sina föräldrar. Konflikten med den egna gruppen var därmed ett faktum. Mötet med en traditionsbunden kultur och en modern livsstil och ett generationsuppror fick tidvis explosionsartade uttryck. Än idag undrar jag vad som är värst: en krock på etnisk eller på sociokulturell grund? Under denna tid i slutet av 1970-talet bestod min nära vänskapskrets av svenska och grekiska hemspråkslärare och lärarstuderande, mina korridorkamrater på studenthemmet Piraeus. Vägen därifrån till Lärarhögskolan i Malmö var inte lång. Jag kom in på den nystartade hemspråkslärarlinjen. Valet att utbilda mig till lärare var inte planerat men gav mig tillfälle att under ett par års tid tänka igenom vad jag ville göra med mitt liv. Styrkan i hemspråkslärarutbildningens uppläggning var dess nära anknytning till den aktuella invandrar- och utbildningspolitiska debatten. Personligen var jag mycket intresserad av denna debatt som gav ytterligare näring åt mitt intresse för samhällsfrågor och särskilt sådana med internationell koppling. Mitt politiska engagemang kanaliserades genom det studentfackliga arbetet. Jag var en period studentkårens informationsansvarige och redaktör för kårens tidning Entusiasten. Jag tog denna utmanande uppgift på största allvar och blev så uppslukad av uppdraget att mina studier blev lidande. Snart upptäckte jag att jag hade att kämpa mot en rad oöverstigliga hinder, som t.ex. det svenska språket. Dittills hade jag invaggats i en illusion att jag lärt mig språket och att jag relativt obehindrat kunnat göra mig förstådd. Men när jag skulle formulera mig skriftligt liknade det mer grekiska än

115 svenska. Tack och lov ställde många kamrater på studentkåren gärna upp och granskade mina texter. Det var en intensiv och lärorik period i mitt liv som påverkade mig på många sätt. Där tror jag en del intressen grundlades som delvis avgjorde de val jag kom att göra senare i min studie- och yrkeskarriär. Parallellt med studierna på Lärarhögskolan arbetade jag på kvällarna som cirkelledare i grekiska på ett studieförbund i Malmö. Där träffade jag fantastiska människor med vilka jag delade samma intresse, nämligen Grekland och det grekiska språket. Cirkelledarskapet fick mig att mogna som person. Det var en av de mest ansvarsfulla uppgifter jag haft i mitt liv. Varje sammankomst var en kamratträff. Jag förstod hemligheten med läraryrkets tjusning. Från studiecirkelintresse till akademisk avhandling Studiecirkelmiljön präglade min syn på lärandet. Mötet med den svenska folkbildningen genom de grekiska studiecirklarna utvecklades till en livslång kärlek. Ju mer jag lärde känna folkbildningens pedagogiska filosofi, dess historia och betydelse för människors bildning desto mer ville jag veta om detta fenomen. På de cirkelledarutbildningar jag deltog i fick jag lära mig att se eleverna som jämlika deltagare med egna erfarenheter och samma rätt som ledaren att uttrycka sina tankar och dela med sig av sina erfarenheter. Jag såg att folkbildningens värld knappast hade något gemensamt med de miljöer jag upplevt som elev i skolan eller den verklighet jag tränades att verka inom som lärarstuderande. Jag blev ännu mer nyfiken på pedagogikens underbara värld. Jag bestämde mig för att fördjupa mig ytterligare i lärandets mysterier och utbildningens betydelse för individens, kulturens och samhällets utveckling. Vägen till vidarestudier i ämnet pedagogik ledde mig till en doktorsavhandling om den svenska folkbildningen och lärande i studiecirklar. Arbetet med avhandlingen var en resa in i den svenska själen. Jag ansträngde mig att förstå varför svenskar umgås i studiecirklar. Mycket tyder på att samvaron i studiecirkelliknande former under årets långa, kalla och mörka perioder är ett genuint svenskt umgängessätt. I studiecirklars informella samspel kunde människor i flera generationer komma till tals, lyssna på andras tankar och lära sig och göra saker tillsammans. Nyfikenheten och intresset att lära sig förenar deltagarna. Historiskt sett har människor i studiecirklar fått möjlighet att utveckla sådana förmågor som var i överensstämmelse med de krav som 113

116 ett demokratiskt samhälle ställer på medborgarna. De lärde sig visa respekt för andras uppfattningar och utveckla en benägenhet till kompromisser. Just den benägenheten omvittnas vara ett svenskt mentalitetsdrag som anses ha bidragit till uppkomsten av en specifik svensk politisk kultur. Flytten till Sverige var inte menad att bli långvarig. Det var ett äventyr med en slutstation som skulle nås när utbildningen var färdig. När jag fortsatte på forskarutbildningen började mina föräldrar undra vad jag höll på med. De ville se mig komma tillbaka till byn med ett diplom och göra dem stolta. Det ingick aldrig i mina planer att bosätta mig i Sverige. Alla vägar såg ut att leda till Aten, där jag hamnade efter nio år i den svenska myllan. Där arbetade jag på den grekiska televisionen och översatte svenska filmer, mest Ingmar Bergman-filmer, som aldrig verkade ta slut. Det kändes som att grekisk tv köpt dem alla på extrapris. Arbetet med översättningar fick mig att inleda en kärleksfull relation till ordet och mediebranschen. Det förde mig tillbaka till Sverige, tillfälligt trodde jag då, som producent för riksradions grekiska sändningar. Doktorandstudierna i pedagogik tog över efter några år. Det förvånar mig inte om familjens aningar om att Sverige hade en dålig inverkan. Familjens rådvillhet måste ha varit gränslös när jag bjöd dem till min disputationsfest. När vi åker tillbaka då ska vi berätta för de andra i byn vad vi gjorde i Sverige, hörde jag min storebror säga till en gäst. Då förstod jag att familjen verkade återförenad. Idag tror jag att familjen insett att jag är tillfreds med det jag håller på med och det är skäl nog för dem att förlika sig med att jag kanske blivit svensk. Man styr inte alltid över sitt öde. För mycket kärlek har en förmåga att bära frukt och binda en till människor och till rummet. Maria heter hon, och Roberto och Alexis, våra eurokids! Sverige är inte längre vad det aldrig har varit. Petros Gougoulakis är lärarutbildare vid Lärarhögskolan i Stockholm

117 Krokiga män och kvinnor Det brukar påstås att det är kvinnorna som vill skiljas. När de är i fyrtioårsåldern tröttnar de på att det inte händer något, och vill bryta upp från tråkiga äktenskap medan männen tycker att de har det väl trots allt rätt bra och man blir ju inte yngre med åren, man vet vad man har men inte vad man får, det här går nog över ska du se, du är i en brytningstid, om man säger så, rent hormonellt, det går över som sagt, så bara vi ger oss till tåls så löser det sig av sig självt, och jag har det faktiskt rätt struligt på jobbet just nu, jag har inte pratat om det, för att skona dig, men du har nog valt ett väldigt olämpligt tillfälle, om jag säger så, vi kanske skulle åka till Paris en vecka, bara du och jag. Eller en weekend kanske, det är som sagt mycket på jobbet, så jag har svårt att komma ifrån. Men kvinnan vill ha ut mer av livet och kärleken. Mannens liv finns på jobbet och kvinnans i relationerna. I ett reglerat land som Sverige får skilsmässorna ibland stå för dynamiken. Om vi inte var så rädda att säga upp oss och inte hade vår arbetstrygghet skulle vi kanske skilja oss mindre. Allt detta verkar ha förändrats på senare år. Yrkeslivet betyder mer nu än för bara trettio år sedan för svenska kvinnor. Kanske särskilt för dem i fyrtioårsåldern. Deras mammor var den första generationen svenskor där de flesta hade ett yrkesliv utanför hemmet, till skillnad från deras mammor som var hemma. Fyrtiotalissorna fick erövra yrkeslivet, vilket aldrig blev lika självklart för dem som för deras döttrar, som nu är i fyrtioårsåldern, och som har män som oftast gör mer hemma än deras fyrtiotalistiska fäder, som när de var snälla hjälpte till med dammsugning någon gång. Döttrarna bryr sig mer om jobbet än deras mammor gjorde, och kanske överför de det missnöje de förr hade med medelålderns stagnation och stagnerade äktenskap till dem. Med andra ord de som förr ville skiljas för att få mer färg i livet, vill nu byta jobb. För trivs man med jobbet ställer man kanske inte lika höga krav på äktenskapet. 115

118 Statusfällan Har man ett yrke med hög status vill man i allmänhet hellre fortsätta med det än om det har låg status. Det verkar förstås självklart, men det har fler följder än man först kanske tänker på. Att fler svenskar i lågstatusyrken än i högstatusyrken vill pensioneras före sextiofem, förklaras gärna med att lågstatusyrkena är tyngre. Men det finns även andra förklaringar som har direkt med statusen att göra. Enligt en undersökning som Kerstin Nilsson från Arbetslivsinstitutet gjorde av olika yrkesgrupper i vårdyrken i Landstinget Region Skåne och lade fram 2006, ville två procent av undersköterskorna fortsätta att arbeta efter sextiofem, mot åtta procent av sjuksköterskorna, 34 procent av psykologerna och 30 procent av läkarna. Undersköterskorna tyckte att de hade för tunga arbetsuppgifter för att orka fortsätta, och kände sig ofta fysiskt och psykiskt slitna. Inga arbetsterapeuter ville fortsätta. De kände ingen arbetsglädje och yrkesstolthet och kände sig åsidosatta och anonyma i sjukvårdsorganisationen. Kerstin Nilsson tycker att statusen bör höjas inom vårdens lågstatusyrken för att fler sjuksköterskor, undersköterskor och skötare ska orka jobba kvar. Läkare, som inte ville jobba vidare, tyckte att de saknade tillräcklig kompetens. De kände sig frånsprungna av yngre medarbetare. Det kom hela tiden nya tekniska hjälpmedel och behandlingsmetoder som det gällde att hänga med i. Läkare, psykologer och kuratorer har traditionellt hög status och känner mer yrkesstolthet, och vill arbeta vidare. Skötare är inte stolta och vill sluta. Ju högre status, desto längre vill man inte bara jobba kvar utan desto mindre benägen blir man också att byta mot något annat. Jag har i mitt yrke som journalist fått många vänner med fasta jobb på radio-tv och på de stora dagstidningarna. Med åren har de fått allt bättre uppgifter och i allmänhet också bättre lön. Om man är fyrtiofem och har ett bra jobb på en fin redaktion, och kanske varit ute en sväng i världen som utrikeskorrespondent, kan man inte komma mycket längre. Man kan bli chef, vilket många blir. Men många tröttnar på det och går tillbaka till skrivandet. Det var det som en gång 116

119 lockade dem till journalistiken, och som de fortfarande trivs bäst med, i varje fall bättre än att chefa över bångstyriga arbetskamrater. Även om journalistens yrke är brett, är det inte lika brett som till exempel läkarens. Man kan gå från en tidning till teve. Men det är så annorlunda mot att skriva i en tidning att många inte klarar övergången. Teve, radio och tidningar är tre så olika områden att jag faktiskt bara känner till en enda svensk som klarar alla tre mycket bra Herman Lindqvist. Det är svårt för bra radiojournalister som kommer från pressen, att efter några år börja skriva igen. Så de stannar i sina fack och blir allt mer less. Arbetet på en redaktion kan verka spännande och omväxlande utifrån, men det går rutin även i det. Jag har träffat briljanta journalister som är skickliga i sina jobb men som känner att de gjort sitt, de är så bra som de kan bli. Det har de varit i flera år och de skulle gärna göra något annat, om de bara visste vad, och om det var lika bra betalt och hade samma status. Segla jorden runt Alla som har bra jobb trivs inte. Hög lön och status gör att de som vantrivs drar sig för att byta. Men de går gärna i pension då kan de sluta med gott samvete, bibehållen status och god ekonomi och ägna sig åt barnbarn och trädgård. Men gör man det vid fyrtiofem har man misslyckats. Man är i en statusfälla. Undersköterskor som vantrivs har lättare att söka sig till andra jobb än läkare som vantrivs lika mycket, men som sitter fast i en aktad och välbetald fälla. Att tidigt i livet, medan man har långt kvar till pensionen, nå så långt som man kan, blir lätt frustrerande. Idrottsmän gör det alltid. Få når toppen efter trettio. Men det är något som de vet från början. Även om få unga idrottsmän, lika litet som andra unga, tänker så ofta på vad de ska göra när de lagt av. De har diffusa planer på att bli tränare eller börja plugga, och en del tänker leva på pengarna de tjänat. Några få framgångsrika idrottsmän har lyckats även i andra yrken efter karriären, som Jane Cederqvist, Bengt Baron och Nils Liedholm. Även i andra yrken har många sina bästa år i ungdomen, ofta poeter. Typexemplet är Arthur Rimbaud som skrev sina epokgörande dikter före tjugo, drog konsekvenserna och slutade skriva. Idag hade han nog fortsatt och hamnat i Franska Akademien, men knappast skrivit lika intressanta dikter mer. Och säkert (i varje fall att döma av de biografier 117

120 118 jag läst om Rimbaud) blivit en reaktionär gammal akademigubbe. Fysisk styrka och reaktionshastighet försämras med åren, vilket förklarar varför man är bäst på idrott som ung. Men intellektuellt och psykiskt försämras de flesta sent i livet. De blir sämre på en del och bättre på annat. Vad beror det på att de flesta nya vetenskapliga rön gjorts och goda romaner (och dikter) skrivits av dem under femtio? Ja, eftersom det gäller just de flesta och långtifrån alla, är det ingen tvingande lag på samma sätt som för idrottsmännen. Haydn skrev sina bästa symfonier efter sextio, en ålder då Liedholm trots bibehållen vigör för länge sedan slutat spela fotboll. Han började istället odla vin, vilket han kanske inte lyckats lika bra med när han var ung. Statusfällan är en av många faktorer som hindrar oss från att söka oss vidare till nya uppgifter när vi blir äldre. Hundratusentals svenskar skulle gärna byta jobb, om de vågade. Men det gör de inte. De räknar åren till pensionen, och när den känns alltför avlägsen räknar de efter om de inte kan gå i förväg och få mindre i pension, och när de förstår att de då inte får råd med allt de vant sig vid, räknar de dagarna till semestern. När semestern är över och det är nästan ett år till nästa sommar tröstar de sig med att förra året vid den här tiden var det i alla fall ett år längre till pensionen. Allt blir faktiskt bättre och bättre, De köper en ny säng, för vi tillbringar en tredjedel av livet i sängen. Att sova skönt är en lyx man vill unna sig. Men vi tillbringar en sjättedel av livet på ett jobb som vi inte trivs med, och inte gör något åt. Men man kan ju alltid drömma: Man skulle säga upp sig, sälja villan och köpa ett litet hus i Provence och odla oliver. Eller segla jorden runt och bli intervjuad i Hemmets Journal i sittbrunnen, skålande i sangría. 9

121 Sågverksarbetaren blev professor Gunnar Aronsson Jag är född i Nössemark i Dalsland vid gränsen till Norge. Där fanns bara jobb i skogen och på sågen. Efter sjunde klass blev jag bandhund. Då var man med i mätlaget och for runt i bygden och mätte virke massaved och timmer. Bandhundarna höll i måttbandet och skrek ut längden på stockarna. Virkesmätaren klavade stocken och ropade diametern och skrivaren repeterade siffrorna. När det var full fart lät det som skallet från hundar. Sen jobbade jag i skogen och i två och ett halvt år vid sågen. Vi började sju på morgonen och slutade fem på eftermiddagen. Det var mycket kamratskap men ett väldigt tufft jobb, mycket stillastående, kallt och blåsigt på vintern. Jag kände att jag måste komma bort, det var drivkraften att komma därifrån. Jag hade samlat på mig mycket läslust och läst mycket. Så studi- 119

122 erna gick undan tre terminer på realskola i Katrineholm och sedan fyra terminer i Stockholm, vid Enskilda Gymnasiet där det gick både sådana som jag från skogen och östermalmsflickor, som gått i andra gymnasier tidigare men hoppat av. Hösten 1968 började jag på Stockholms universitet och läste psykologi. Så småningom blev jag forskningsassistent i ett projekt om sågverksarbete och en cirkel var sluten. Efter att jag doktorerat i psykologi kom jag till Arbetslivsinstitutet där jag blev professor i psykologi Nu håller Arbetslivsinstitutet på att läggas ner, och underligt och roligt är att jag är tillbaka vid Psykologiska institutionen i samma korridor och i samma rum. Jag mötte mig själv i dörren en annan cirkel slöts. På Arbetslivsinstitutet har jag bland annat forskat om villkoren för människor som har tidsbegränsade anställningar. Nästan alla ville ha ett fast jobb. Flexibla inkomster och fasta utgifter är knepigt. De vill men kommer inte in. Då kom jag mer av en slump att intressera mig även för dem som redan var inne, som alltså var fast anställda, eftersom vi hade 120

123 dem som jämförelsegrupp. En del av dem var inlåsta, som jag döpte det till. Jag blev överraskad att det var så många som upplevde sig vara både i fel yrke och på fel arbetsplats, de var dubbelinlåsta. De utgör i Sverige ca 20 procent av arbetskraften, personer. Och ytterligare några hundra tusen tycker att de antingen har fel yrke eller är på fel arbetsplats. Det är när människor är så där i fyrtiårsåldern som inlåsningen verkar bli allvarlig. Det var då vi såg mest hälsokonsekvenser det är då drömmen om att något annat är möjligt börjar blekna. När människor blir femtiofem i ett slitsamt jobb så verkar man anpassa sig i väntan på pensionen och ett annat liv. Men många i de åldrarna som haft ett slitsamt jobb är redan utslagna. Inlåsta är ofta inte välutbildade, men en del har ändå med tiden fått hyfsat bra lön efter att ha arbetat hårt och varit lojala. Men om de skulle sluta på nuvarande jobb och söka ett nytt skulle de ha svårt att få den lön de har nu. Och de har ofta inte mycket utbildning att hänvisa till. Bland långtidssjukskrivna finns många som hållit sig kvar tills det brakat ihop. De har bitit ihop och tagit smärtstillande medel. Sjuknärvaron har varit hög. De har trivts med sitt jobb, men har ändå blivit långtidssjuka och kan inte fortsätta. Sedan är det svårt att börja om halvgammal och med mycket sjukfrånvaro på meritlistan. Från anställningstrygghet till omställningstrygghet Det talas jämt om anställningstrygghet, men vi borde nog tänka mer i termer av omställningstrygghet. Det skulle betyda att folk fick en andra chans i livet att ställa om till något annat. Det gäller då att människor kommer underfund med vad de vill göra och kan komma i omskolning. Det är en stor trygghet att veta det. Komvux är fruktansvärt viktigt i det sammanhanget, och kompetenskonton borde också alla människor ha. Nu samarbetar jag i en studie med en konsultfirma Starck & Partner, som driver en arbetsgivarring. I ett projekt försöker vi fånga upp folk som vill göra något annat komma bort från sitt nuvarande jobb. Men det har faktiskt visat sig att det också kan gå att ändra sin situation utan att sluta. För några som inför chefen gjorde en markering nu vill jag något annat, jag kan inte stanna har nya möjligheter öppnats på gamla jobbet! Arbetsgivarringen är en svensk social innovation. Till projektet med Starck & Partner som syftar till att förebygga ohälsa genom ett arbets- 121

124 byte kommer inte bara lågutbildade också chefer går in. Det verkar finnas ganska många chefer som kommit till vägs ände och vill göra något annat. Men chefer har en särskild situation. De kan inte klaga och prata högt om att byta jobb eftersom det skulle undergräva deras auktoritet. För andra är det liksom accepterat, det hör till och med till att förbanna sitt öde, det är en ventil som minskar uppdämt tryck på arbetsplatsen. I projektet får chefer i hemlighet utan att det blir känt på deras företag i ett inledande möte komma och prata om sin framtid med de erfarna konsulterna i arbetsgivarringen. Det verkar sätta igång uppklarningsprocesser som gör att man tar tag i sig själv och tar ut färdriktningen antingen beslutar man sig för att byta eller stannar man kvar, men börjar reda ut sin situation. 9 Arbetskraftens rörlighet I debatten om den europeiska arbetsmarknaden återkommer man ofta till arbetskraftens brist på rörlighet. Det upprepas ständigt att européer inte vill flytta och byta jobb, medan USA framhålls som en förebild med stor rörlighet och dynamisk kraft i ekonomin. Men detta avfärdades i en ny rapport från EU:s Dublinbaserade institut för forskning om levnadsoch arbetsvillkor, där det redovisades siffror över rörligheten i samtliga medlemsländer. Rapporten tar delvis död på myten om USA som förebild. Den visar att det är meningslöst att göra jämförelser med EU som helhet. Skillnaderna mellan medlemsländerna när det gäller rörlighet, är alltför stora. 17 procent av européerna har aldrig flyttat sedan de lämnade föräldrahemmet. I Sverige, Danmark och Finland har mindre än fem procent aldrig flyttat, i Slovakien och Malta 40 procent. Rörligheten geografiskt och mellan jobb är stor i länder med generella välfärdssystem som Sverige, Danmark och Finland. Även de baltiska länderna, Storbritannien och Nederländerna har hög rörlighet. Dessa åtta länder hävdar sig väl i jämförelse med USA. Den lägsta rörligheten har Malta, Grekland, Italien, Portugal, Slovakien, Slovenien, Polen och Österrike. Där är rörligheten både geografiskt och mellan jobb extremt låg

125 Det luriga med jämställdheten Marie Jakobi Jag har precis sagt upp mig från mitt arbete där jag verkat som civilingenjör i åtta år. Mitt yrkesliv har inte alls blivit som jag trodde. Jag skulle ju göra karriär och bli högbetald chef och uppdragsledare och supermamma samtidigt. Men framför allt har bristen på jämställdhet inom ingenjörsyrket varit mycket påtaglig och chockerande. Jag kanske var naiv, men jag trodde inte att det skulle vara så illa som det faktiskt är. Det hela resulterade i en livskris. Det har fått mig att utvecklas som människa, och jag har vågat ta fram andra, mer irrationella sidor hos mig, som inte har fått utrymme tidigare. Naturvetenskap och teknik är ju strikt rationella och forskningsbaserade. Jag är inte längre säker på att jag trivs i ingenjörssfären. Nu ska jag pröva på andra yrken ett tag, kanske plugga till något annat. Det är väldigt svårt att veta vad ett yrke egentligen innebär när man söker till det som tjugoåring eller när man pluggar. Det tekniska universitetet och arbetet är två helt skilda miljöer. Men sedan är det nog också så att man följer en viss utvecklingsväg, man kanske inte hade kunnat göra något annat val när man var tjugo. Man måste pröva på, och våga byta 123

126 124

127 om det blir fel, släppa stereotyper och tänka i nya banor efter hand som man får nya erfarenheter. Det är inte säkert att det blir bättre för att man väntar några år med att välja utbildning. Jag tror att det är olika för olika människor, en del kommer att stanna kvar inom samma yrke och inte byta jobb särskilt ofta, precis som nu. De är nöjda med sina val och sin karriär och kanske trygghetssökande, medan andra kommer att byta. Jag är övertygad om att det till stor del beror på att jag är kvinna att jag sade upp mig. Kvinnor har andra förutsättningar som ingenjörer. Om detta talades det ingenting under utbildningen eller tidigare. Nyligen har det ju börjat en intressant debatt om kvinnor och makt, bl.a. genom Liza Marklunds böcker och Vibeke Holsts Kronprinsessan. Dessutom börjar härskarmetoderna som är vanliga i den här branschen bli synliga. Detta innebar att det gick åt mycket energi för mig till att ta tag i sådana konflikter istället för att utföra det jobb som jag var utbildad till. Till exempel till att delta i kvinnliga nätverk och annat för att tackla det. 125

128 En annan orsak är att jag jobbar med miljöfrågor. Jag var med i fältbiologerna när jag var ung och ville göra något åt miljön. Syokonsulenten sa att ingenjörer kan göra något åt miljöproblemen, medan biologer mest kan observera. Så jag blev ingenjör. I min bransch, och kanske också i andra, behandlas miljöfrågor på ett feminint sätt, medan råtekniska frågor som till exempel projektering behandlas på ett maskulint sätt. Jag upplever att det gjordes (och görs nog fortfarande en hel del) reklam mot kvinnor att de ska läsa teknik, eftersom det behövs kvinnor i tekniska branscher. Men när man sedan kommer ut på arbetsplatsen så upplever jag inte att det finns något stöd från samhället på samma sätt som när de lobbade för att man skulle jobba med teknik. Det görs väldigt lite för jämställdheten. Som om det räckte med att bara få kvinnor att läsa teknik på universitetet så skulle vi få ett jämställt samhälle! Jämställdhetens förlorade land..? På mitt företag fanns ingen jämställdhetsplan och ingen reagerade på det. Jag tror att många inte riktigt vet vad jämställdhet innebär, och då är det svårt att göra en plan. Man orkar nog inte inse hur stort problemet egentligen är, att så mycket behöver ändras, att man behöver rannsaka sig själv och ändra sitt eget förhållningssätt, beteende och fördomar. En viktig erfarenhet som jag har gjort är att det inte bara är männens fel. Det är lika ofta vi kvinnor som tar situationen för given och inte säger ifrån i ett tidigt skede. Vi är så vana vid ojämställdhet och härskarmetoder att vi inte ens själva reagerar. Men det händer mycket spännande i samhället just nu, inte minst med Feministiskt initiativ, som visar på nya strömningar och normer. Det luriga med jämställdhet är att det är så dolt att inte ens vi kvinnor själva ser obalansen. Det finns dolt i språket, i vanliga meningar som vi alla säger av slentrian. Vi är så vana vid obalansen sedan vi var små att det är svårt att se. Många av oss kvinnor har en benägenhet att ta på sig skuld för saker som inte är vårt fel. Det är himla svårt att ta sig ur ett system där alla runt omkring är vana vid det. Det krävs kraftiga motkrafter. Man kan till exempel jämföra med kvinnor som blir misshandlade, där kvinnan stannar kvar tills hon blir ihjälslagen. Exempel på sådana uttalanden är: Det är så i den här branschen och Det är likadant överallt i samhället, istället för att fundera över hur just vi vill ha det och hur vi mår av att ha det så. En annan orsak är att det är så svårt att veta vad det är man utbildar 126

129 sig till och hur det kommer att bli att jobba med det. Det finns så många faktorer som man inte kan veta innan, som hur man själv reagerar i en manlig miljö. Universitetet är ju en helt annan miljö än arbetslivet. På den linje jag läste (vid Luleå Tekniska Universitet) var 60 procent kvinnor. Jag har läst humanekologi, 15 poäng som vidareutbildning på universitetet i Göteborg Det är ett mycket intressant ämne som handlar om hur individen, samhället och naturen samspelar. Det förändrade min världsbild och knöt ihop allt som jag har funderat på före och efter, inklusive psykologi och sociologi och jämställdhet. Det är mycket som händer i livet runt omkring jobbet och i mötet med människor, som förändrar vår inställning till yrket och livet, som man aldrig kan förbereda sig på, utan måste lära sig att hantera efter hand. Jag hade en föreställning från början att livet skulle vara som Modellen. Fast jag insåg att det inte var så, och det var jobbigt att göra den världsbildsförändringen. Men när man väl gjort det är det ju mycket roligare att jobba, när inte allt är förutbestämt ända fram till pensionen, och man inser att man faktiskt kan göra andra saker efter hand. Om man inte låser sig fast i föreställningar om hur allt ska vara eller är, utan vågar se världen som den egentligen är, även om den inte är så perfekt som man skulle vilja. Då kan man se möjligheterna runt omkring och hoppa på dem i flykten. Tanken på att bryta upp mognar långsamt Att utföra samma saker i trettio år är helt OK om man är nöjd med det och mår bra av det. Det beror nog lite på inställningen till arbete också. Jag har en vän som har valt att ha ett ganska monotont jobb, som är bra betalt. Han går dit och gör det han ska, och när han går hem tänker han inte mer på jobbet, och har ork och energi över till familjen och andra projekt hemma som intresserar honom. Han har jobbat där i femton tjugo år och är nöjd med det. Själv är jag nog en människa som trivs med att göra olika saker och byta då och då. Fast det tog lång tid att inse det och erkänna det för mig själv. Jag trodde länge på den där jargongen att det är negativt att byta jobb ofta, men jag tror inte det längre. Man lär sig många olika saker på att byta både jobb och fritidsintressen, både om hur man själv fungerar och om andra saker. Dessutom förändras ju samhället så snabbt nuförtiden. Många yrken försvinner efter hand och ersätts av nya. 127

130 128 En parallell är att så är det ju i naturen också; det finns organismer som trivs i många olika miljöer (generalister) och de som bara trivs i en enda miljö (specialister), och organismer som anpassar sig snabbt till nya miljöförhållanden och andra som inte gör det. Men alla behövs för ett väl fungerande ekosystem. Man lär sig av barnen. Det finns jättemånga saker som jag inte kunde göra för tio år sedan, till exempel hålla föredrag utan att vara nervös och att undervisa högstadieelever. Jag gick en skrivarkurs 1993, men därefter blev det inget mer med skrivandet. Det var en författare på besök där som gav mig rådet att vänta tio år tills jag skaffat mig mer livserfarenhet. När jag gick en skrivarkurs förra året förstod jag på ett helt annat sätt vad han menade. Att få barn och uppfostra dem har varit oerhört lärorikt. Jag har bland annat lärt mig värdefulla saker om ledarskap, till exempel hur man sätter gränser på ett bra sätt. Jag har fått ökad förståelse för andra människor. Jag tror att mina erfarenheter har gjort mig mer ödmjuk mot andra människor och mot mig själv. När jag ser på de projekt som jag gjort på jobbet, i början av min karriär och på senare år, så är de helt annorlunda, eftersom jag utökat min kompetens på olika områden under årens gång. Men det tar man ju också hänsyn till i arbetslivet, med uppgifter som ökar i svårighetsgrad efterhand. Jag tror inte att det i mitt arbete hade spelat någon roll om jag väntat längre. Det handlar nog mer om att bygga upp kunskaper och erfarenheter inom ett specifikt område, och det tar helt enkelt tid. Vi har ju alla olika bakgrunder och intressen med oss från uppväxtåren. För en del är det rätt att börja vid tjugofem, för andra senare. Jag tror att livet har sin gilla gång, man gör det man behöver just i det skede av livet som man befinner sig i, och det är olika för olika människor. Vi formas av människor vi möter och av händelser, vi anpassar oss efter nya miljöer, möjligheter och motgångar. Jag tycker att det är helt fantastiskt att se människor som råkat ut för svåra olyckor och anpassar sig till de nya omständigheterna och gör det bästa de kan av det. Otroligt starkt! 9

131 Man kan inte lära gamla hundar sitta Sedan vi skaffade hund (en lagotto) för ett år sedan har jag häpnat över hur mycket man kan lära henne. Även om vi ännu inte börjat träna henne i att leta svamp. Trots att hon mest är tyst utom när hon skäller och gnäller, har hon också ett imponerande stort ordförråd, vilket folk inte tror eftersom hon inte kan prata. Men hon förstår mycket som vi säger. Säger vi Mariatorget när hon är för trött för att gå ut, springer hon och gömmer sig under sängen. Hon förstår så mycket att vi ibland måste tala engelska för att hon inte ska förstå (hon är dålig på engelska). Hon reagerar på namn på hundkompisar och på våra vänner och platser där vi rastar henne, och lyder (när hon har lust) flera olika kommandon. Gloria, tre månader. 129

132 Hur det blir när hon blir gammal vet jag om tio år. Men jag tror att det är med hundar som med gamla människor. Har de levt ett rikt intellektuellt liv och är friska och pigga kan de lära sig mycket när de är gamla. Och hundar kan leva mer eller mindre rika intellektuella liv. Men gamla hundar kan man inte lära att sitta. Det borde matte och husse ha tänkt på tidigare. Har de inte lärt sin gamla hund ens något så elementärt som Sitt! så har de inte gett hunden den träning och stimulans som varje hund som lever i människornas värld har rätt till. Något som vår hund aldrig kan lära sig, och inga andra hundar heller, verkar vara att planera långt. Hon lever i nuet. Det är bland annat det som vi människor tycker så mycket om hos dem, deras väldiga närvaro just nu och deras bekymmerslöshet inför framtiden. Vår hunds ointresse för vad som händer om ett år eller en kvart märks ofta. Till exempel om jag sneddar över en äng och hon är långt borta och jag ropar på henne och hon lyder och springer mot mig. Medan jag går mot skogsbrynet springer hon inte dit, för hon kan inte föreställa sig att jag snart är där, det är för långt fram i tiden och rummet. Kunde hon det kunde hon springa mot samma mål som jag, men nu springer hon dit där jag är just då och inte dit där jag snart är. En gång när jag gick på det sättet och irriterades av hundens brist på framsynthet slog det mig att det är så vi planerar utbildningen. Vi utbildar för de jobb som finns nu, inte de som finns när studenterna är klara. I värsta fall utbildar vi för de jobb som fanns för några år sedan det tar tid att lägga om kursplaner. Det är precis det man brukar kritisera krigande makter för de för dagens krig efter gårdagens krig. På så vis är militärer och kursplanerare som hundar. Ung på nytt Men man får akta sig för att dra parallellen med hundar för långt. Människor är oftast bättre på att planera för framtiden och flexiblare än hundar även på andra sätt och är inte så vanebundna. Många människor är visserligen bäst på det de gör när de är unga valpar. Då har de kvar sin ungdomliga entusiasm och blåögdhet och hämmas inte av att veta hur lätt det är att göra fel. De har uppdämda idéer som de kan leva på ett tag. Men är ungdomarnas vitalitet i arbetslivet i själva verket inte att de är unga utan att de är nya? Det är en tanke som jag ofta förvånas över att den aldrig diskuteras, trots att den kan förklara mycket av åldrandets problem. 130

133 Om man efter en tid som duglig läkare eller ingenjör slår om och gör något annat och är frisk till kropp och själ och blir starkt intresserad av det nya man gör, kanske man kan komma lika långt även där. Eller längre. Visserligen har kollegorna på det nya jobbet försprång, men med sin nya entusiasm springer man snart om dem. Det är inte de år som man levt totalt som är viktiga, utan de man gjort det man gör. Människor är otåligare djur än hundar. När jag skrev denna bok upptäckte jag något som jag inte trott skulle vara så tydligt. De som bytte jobb som vuxna, för att de måste göra det eller av fri vilja, fick ofta en ny start och blev gladare och mer intresserade. Det var för dem, som Kajsa Ingemarsson uttrycker det, som att ta av sig pjäxorna. De lämnade jobb som de tröttnat på och gav sig in i nya med erfarenheten av de gamla i botten, och fick på köpet tillbaka en entusiasm och uppdämd upptäckarglädje som liknade dem de hade för tjugo år sedan i sitt första jobb. När svenska arbetsgivare klagar över att en del gamla anställda är så gamla att de inte längre är flexibla och inte kan lära sig något nytt, förväxlar de absolut ålder med arbetsplatsålder den tid dessa deprimerade slöfockar arbetat med samma sak. Om de trots sina fördomar anställer en femtioåring som tidigare gjort något helt annat, upptäcker de kanske att det är en man eller kvinna som är yngre än deras femtioåringar som varit på samma plats hela tiden. Efter att ha pratat med många sålunda föryngrade anställda och sett deras entusiasm och vilja att lära nytt, undrar jag om inte alla svenskar borde byta yrke en gång. Eller två, när vi får höjd pensionsålder. Vilken vitalisering av svenskt arbetsliv det skulle bli! Fast det kanske inte är nödvändigt att helt byta. Inom de flesta yrken, till exempel ingenjörer, läkare och elektriker, förändras uppgifterna så starkt att alla tvingas anpassa sig och lära sig nytt under arbetets gång och gå kurser för att hänga med. Det läkaryrke en tjugofemåring började i för trettiofem år sedan är ett annat än det är nu. Men alla yrken är inte lika dynamiska. Enda chansen att inte köra fast i livet och på jobbet, blir då att göra en omstart. Det är som när datorn hänger sig. Man startar om den. För att kunna byta jobb måste man lära sig nytt på nytt. Mycket har man lärt sig redan innan man byter, ofta långt innan man började sin omskolning. Och ibland omskolas man inte alls, utan man börjar gradvis intressera sig för och pröva på det yrke man sedan till slut går över till. På 131

134 så vis förbereder man sig mer än den student som kommer in på läkarutbildningen direkt efter skolan, och nog sällan intresserat sig så mycket för vårdfrågor dessförinnan. Det gör däremot den som slutar lärarjobbet och omskolar sig till sjuksköterska i fyrtioårsåldern. Det nya jobb hon då söker sig till är ofta mer följden av intresse än av betyg, studievägledning och karriärmöjlighet. Och en större del av lärandet till det nya jobbet sker innan det formella lärandet startar, än när man är ung. Detta privata lärande verkar ofta vara en fördel, som ger fyrtiofemåringarna ett försprång framför deras unga kurskamrater. Den svenska modellen är att redan när man söker till gymnasiet bestämma sig för ett yrke och sedan hålla fast vid det tills man pensioneras vid sextiofem. Det är det utbildningssamhället och arbetsmarknaden planerar för. Men så ser verkligheten mycket sällan ut. Många förtidspensioneras. De flesta håller inte ut till sextiofem. Ska vi verkligen fortsätta att som idag planera för ett yrkesliv som räcker till sextiofem när vi vet att man i snitt går vid sextio? Eller ska vi göra en radikal framtidsprognos om ett yrkesliv med höjd pensionsålder till sjuttiofem? Många som förlorat jobbet lyckas få ett nytt inom samma område. Andra måste omskola sig och många får aldrig något mer varaktigt jobb. Vi ser arbetslösa och sjukskrivna som negativa gropar, som vi borde kunna få bort. De föräldralediga är däremot goda gropar, och inser inte arbetsgivarna det är de dumma. Bör vi inte bli mer realistiska och räkna med alla gropar som realiteter? Även den fjärde gropen, omskolningen som vi kanske tror att vi hade kunnat undvika om vi utbildat rätt från början. Allt fler vidareutbildar sig medan de arbetar. Det gör dem mer kvalificerade för sina uppgifter eller att de kan hänga med i uppgifter som förändras. Det tycker vi är bra. Men vi räknar inte med två grupper som inte stämmer in i dessa mönster. Dels de vars arbetsuppgifter förändras så radikalt att de till slut blir helt nya jobb, ofta med samma arbetsgivare. För att klara det krävs ofta vidareutbildning, men ännu oftare att man gradvis lär sig på jobbet, vilket kräver stor närvaro (helst ingen föräldraledighet). Man kan på detta sätt förvandlas från läkare till författare, men aldrig tvärtom, inte utan formell omskolning. En traditionell karriär för en svensk ingenjör är att gradvis minska det 132

135 rena ingenjörsarbetet och börja syssla mer med ledning och organisation. En sådan utveckling finns även bland läkare, som blir arbetsledare. De flesta storföretagschefer i Sverige har varit civilingenjörer och sysslat med sådant när de blivit äldre som de egentligen borde ha utbildats till vid Handelshögskolan. Ekonomer blir däremot aldrig ingenjörer. 9 Sjuksköterskan blev ingenjör Birgitta Hörling Det var kanske fel från första början av mig att bli sjuksköterska. Ändå jobbade jag med det i tjugo år. Om jag hade gjort vad jag egentligen ville när jag gick i gymnasiet hade jag läst kemi och biologi. Det var de ämnen som fascinerade mig mest. Jag tänkte söka till Chalmers och läsa till kemiingenjör, men då sa min gamla pappa att det kunde en flicka inte arbeta med. Istället blev jag sjuksköterska, för det kunde flickor bli. Dessutom var det lätt att få jobb som sjuksköterska. 133

136 134 När jag arbetat som sjuksköterska några år fick jag idén att bli läkare. Jag kom in på läkarlinjen, först i Uppsala och sedan i Stockholm, men tackade nej båda gångerna. Jag var inte ens fyllda trettio år då, men tänkte att jag skulle vara för gammal för att hinna få barn när jag blev klar. Kanske var jag lite osäker på om jag skulle fixa det också. Det hade jag nog inte varit om jag inte kommit från arbetarklassen, om jag fått stöd hemifrån. Jag utbildade mig till sjuksköterska i Jönköping direkt efter gymnasiet, och när jag var klar var det stor brist på sjuksköterskor. Jag arbetade den mesta tiden inom lungmedicin på Huddinge sjukhus. Många

137 gånger tänkte jag att jag ville göra något annat, vad som helst. De flesta tycker nog att arbetet blir enformigt efter en tid. Jag ville ha nya intryck och utmaningar. Det behovet tillfredsställde jag genom att resa och plugga och så småningom fick jag två barn. Då kändes valet att avstå från läkarutbildningen helt rätt. Anledningen till att jag till slut faktiskt bytte yrke var att det råkade komma ett bananskal att halka in på. Staten beslutade att öronmärka vissa platser på högskolan för oss som var äldre och hade arbetslivserfarenhet, platser som de som kom direkt från gymnasiet inte fick söka till. Det var gott om sådana platser på tekniska högskolor. Sverige behövde fler tekniker och naturvetare. Man ville också satsa på att utbilda fler äldre. Jag var fyrtioett, och sökte till högskoleingenjörsutbildning, i första hand till data, i andra till elektro, men även till lärare. När jag var ung trodde jag alltid att det var lärare jag skulle bli. Jag kom inte in på data, utan det fick bli elektroingenjör med inriktning mot data och telekommunikation. Det var ett väldigt sug efter personal inom data- och telekommunikationsbranschen 1997 när jag började plugga. Jag gjorde mitt examensarbete på Ericsson och fick sedan jobb där. Det fick de flesta som gjorde sina exjobb där. Ett år senare hade det svängt och många fick sparken. Jag hade tur som fick stanna. Nu jobbar jag med 135

138 GSM-basstationer. Jag har lärt mig mycket sedan jag kom hit. På KTH var det mest matte, som jag sedan inte haft så stor nytta av, men Ericsson har mycket internutbildning. Det är en fördel framför sjukvården. Där var det också fortbildning, men det är mycket mer här. Min nackdel som ingenjör är att jag inte har det där spontana teknikintresset. Jag är dålig på apparater och ganska ointresserad av teknik. Men mycket är lika att jobba på ett storsjukhus och på ett stort teknikföretag som Ericsson. Det finns många likheter i arbete, administration och organisation. Mycket av det jag lärde mig som sjuksköterska har jag nytta av även nu. Inte sprutor och sådant, men det som är mellan uppgifterna, logistik och att få saker gjorda. Bättre hustru och mamma Miljön på Ericsson är mycket mer blandad än sjukhusvärlden. I vården är det mest kvinnor, på Ericsson mest män. Men arbetskamraterna är av många olika nationaliteter. Det är roligare, mer omväxlande och mindre stressande arbetsuppgifter jämfört med sjuksköterskejobbet. Sjukvården är mycket mer hierarkisk med vattentäta skott mellan olika yrkeskategorier. Har man en viss utbildning får man göra en del saker, har man en annan utbildning får man göra något annat. Och det syns på alla vilken utbildning de har, det står på namnbrickorna undersköterska, sjuksköterska, underläkare, överläkare. Det syns inte på skjortorna på Ericsson. Det tyckte jag var väldigt konstigt först att det inte var så tydligt. Man vet inte vilken utbildning ens arbetskamrater har. Min familj tycker att jag är en bättre mamma/hustru hemma nu, och min man säger att jag ser piggare ut, trots mer arbete och ofta längre arbetsdagar. Det är större frihet med tiderna. Jag tycker att det är roligt att kunna ta med mig jobb hem. Sjuksköterskesysslorna kunde bara utföras på plats. Jag måste vara där även när det var lite att göra. Jag var inte bara inriktad på att göra en viss arbetsuppgift, utan måste göra det som råkade dyka upp under den tid jag var där. Här är det mest beting, jag har kanske en månad på mig att utföra en viss uppgift tillsammans med min grupp, och sedan är det klart. Nu kan jag gå hem om det inte är så mycket att göra, och jobba längre när det är mer. Mina kollegor som jobbat där länge verkar inte uppskatta det lika mycket som jag. Det är väldigt roligt att lära sig saker, roligare att lära sig än att jobba. För att få lite stimulans vid sidan av arbetet som sjuksköterska, läste jag vid sidan av konstvetenskap, kemi, sociologi, etnologi och religions- 136

139 kunskap. Det var inte för yrket, utan för mitt nöjes skull. Nu håller jag på att lära mig dansa, mest folkdans. När vi tar inaktiva semestrar så trivs jag inte. Om någon skulle bekosta mig en treårig utbildning igen skulle jag genast hoppa på det. Jag tänker ibland att det vore roligt att jobba i ett litet företag, bara för att prova på det. Både Huddinge sjukhus och Ericsson är kolosser. Det är segjobbat med långa beslutsprocesser och mycket byråkrati. Det går inte att göra något snabbt och lätt. Arbete i sig är roligt. Jag tycker inte om att vara sysslolös. Helst vill jag göra något i samarbete med andra människor. Jag är rätt social, så jag har fått många nya vänner på jobbet genom yrkesbytet. Jag hade inte vågat satsa på ingenjörsutbildning utan Kalle, min man, som är civilingenjör. Han var den som jag kunde fråga om jag körde fast. Kalle är född ingenjör, han är tekniker ut i fingerspetsarna. Att vara tekniker i den bemärkelsen, det är som musikalitet, det är medfött. Det är jag absolut inte. Det finns många sådana på min arbetsplats, men också rena humanister. Det finns alla sorters människor på Ericsson. Det är väldigt intressant att jobba i en så blandad miljö. När jag pluggade vid KTH och Kalle samtidigt doktorerade och barnen var små, var enda tiden vi kunde plugga under Bollibompa. Vi gick upp klockan fem varje dag. Mina kamrater på KTH som var tjugo, de sköt på sina arbetsuppgifter. 9 Dante och fyrtioårskrisen De första orden i Dantes Divina Commedia är berömda: När jag nått halvvägs på min levnads bana. I dyster nattsvart skog jag mig befann, där icke väg, ej spår jag kunde spana. Det är en tidig beskrivning av en medelålderskris, eller fyrtioårskris som vi numera säger. Dante var trettiofem år när han jubelåret 1300 gick vilse i den svarta skogen, för att strax därefter hamna i helvetet. På hans tid var trettiofem år halvvägs på levnadsbanan endast för en liten privilegierad grupp. Dante tillhörde samhällseliten och hoppades väl på ett långt liv, men blev bara femtiosex. Och Vergilius, hans ledsagare i helvetet, blev femtioett, men så kom han också från fattigare förhållanden. 137

140 138 Divina Commedia motsvarar väl Mark Twains definition på en klassiker: En bok som ingen vill läsa, men alla vill ha läst. Många har försökt och gett upp, trots att komedin har en happy end i paradiset. Men tyvärr är paradiset bokens tråkigaste parti, jolmigt och fullt av tråkiga änglar. Dagens svenska trettiofemåringar har i snitt några år kvar till halva levnadsbanan. Dit kommer de några år senare, då den omtalade fyrtioårskrisen inträffar. Det känns som en kris för många idag att fylla fyrtio. Då är de definitivt inte längre unga, vilket med vår tids ungdomsideal blivit värre än förr, då det var fint att vara äldre och respektabel. För inte länge sedan räknades man som vuxen redan vid tjugo. Då hade de flesta hunnit jobba flera år, vilket de började redan när de var tretton, och det fanns ingen ungdomskultur. Drängarna möttes vid vägskälen på lördagskvällarna och slogs, och det fanns ett dansbaneelände. Men ingen pop, inga jeans, inga raggare, ingen teve, alls inget roligt för unga män och kvinnor. Många längtade efter att bli vuxna, då livet skulle bli bättre, medan nu många vuxna längtar tillbaka till ungdomen då livet ännu var värt att leva. I fyrtioårsåldern kroknar lärandet och livet på allvar. Det har flutit på några år, men nu rubbas mönstren och man känner en oro. Barnen börjar klara sig själva. Samtidigt har man kommit så långt som man kan i jobbet, och inser att karriären inte kan gå mycket längre. Endast få kan bli höga chefer och man verkar inte höra till dem. Och man vill egentligen inte heller. De brittiska ekonomerna David Blanchflower och Andrew Oswald har gjort studier där de frågat européer om lyckan i deras liv, och upptäckt att svenskarna hör till de lyckligaste. Men också att fyrtioårsåldern för européer är den olyckligaste tiden i livet. Botten nås vid års ålder. Sedan börjar det bli bättre igen. De två ekonomerna förklarar denna tid med att man då inser sina begränsningar och resignerar. Men som jag försöker visa i denna bok, resignerar inte alla, utan många tar nya tag och lär sig nya saker, gifter om sig, flyttar, skaffar nytt jobb och intresserar sig för andra saker. Men om de inte gör det är det risk att den medelålders resignation som man inte gör något åt, permanentas. Man dör vid fyrtio och begravs vid åttio. Det som för en del blir en ny start blir för andra början på en väg nedåt, där man inte vågar byta jobb och inte orkar intressera sig för något nytt. Fyrtioårskrisen förlöjligas ofta, särskilt när den drabbar män. Det är

141 roligare att driva med män som skaffar sig HD än med kvinnor som känner ångest över att de bara har några år kvar att föda de barn de inte haft tid eller man till. Även om ekonomin brukar bli bättre och man bor bättre, är orken sämre för de flesta och de ser äldre ut. Så är grunderna för den svenska fyrtioårskrisen. Men det är sällan någon verklig kris, utan snarare en av livets alla krokar och en omorientering. Att framställa detta naturliga åldrande som en serie kriser är minst sagt konstigt, och säger mycket om hur små krav på kriser vi har idag och hur bortskämda vi blivit. Det svenska ordet kris kommer från det grekiska krisis, där det betyder vändning och förändring, alltså inte bara något jobbigt utan som också kan bli en positiv vändpunkt. Kris är i ordets ursprungliga bemärkelse något som leder vidare. Bonden Paavo Johan Cullbergs bok Kris och utveckling kom ut 1975 och har sedan dess getts ut i fyra nya utgåvor och sålts i en kvarts miljon exemplar. Det är en av vår tids största svenska bestsellers, som antagligen påverkat sina läsare mer än några storsäljande deckare. De exemplar jag sett har varit fulla av understrykningar. De har haft aktiva läsare, mest som kurslitteratur. Boken har påverkat synen på människor och deras kriser. Det var där som begreppet kris först lanserades i vårt land när det gällde människor och inte bara ekonomi. Boken handlar mycket om trauman och stress. Cullberg började skriva den efter att som ung underläkare ha kommit i kontakt med två kvinnor, som förlorat sina barn vid förlossningen. Han skriver att människor ofta växer med sin kris. Men en del klarar inte krisen utan fastnar i bitterhet och utanförskap. Redan i bokens allra första ord slår han an tonen: Vårt liv är en lång serie av psykiska kriser. När jag läste det tyckte jag att det var överdrivet. Fullt så krisartade är väl ändå inte våra liv? I varje fall inte mitt. Det har gått upp och ner och ofta dåligt. För en frilansjournalist är det naturligt och är man inte beredd på det ska man försöka bli fast anställd. Nu när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv ser jag en uppgång i tjugoårsåldern som följdes av en nedgång och sedan en ny uppgång och en nedgång och en uppgång och en nedgång och en uppgång som tills vidare hållit i sig. Men några kriser var det inte, inte vad jag och Cullberg menar med 139

142 kriser. För egna företagare är svängningarna alltid stora, det hör till. Förr i tiden levde alla krokiga liv. Det fanns få fasta jobb. Goda år och missväxt följde varandra. Ibland kom många dåliga år i följd, med svält och elände. Men bortsett från klimatförändringar, som när den lilla istiden började på trettonhundratalet efter sekler av goda skördar, vilket gav skjuts åt pesten, har det alltid till slut gått upp efter en nedgång. Under artonhundratalets dåliga år emigrerade många till USA, där de så småningom fick det bättre, men där deras barn och barnbarn under trettiotalet drabbades av depressionen. Sådana krokar har varit naturliga i alla samhällen i historien. Vi har i vår tid försökt skydda medborgarna mot det med försäkringar, a-kassa, omskolningsbidrag och socialhjälp. Det är inte längre som på bonden Paavos tid. Nu har den under människans historia naturliga krokigheten ersatts av för oss lika naturliga, jämna och trygga förlopp. I arbetslivet och ekonomiskt har vi i det välordnade Sverige lyckats rätt bra med detta. Även om arbetslösa ensamstående mammor har det svårt, riskerar de ändå inte att slås ut helt som Paavo. Istället har vi fått individuella psykologiska krokar; sjukdomar, skilsmässor, ensamhet, fetma, rökning och depressioner. Kriserna som sågs som av Gud skapade, har drabbat privatlivet, som det är läkarnas, psykologernas och socialsekreterarnas jobb att ta hand om. Vid sidan av de personliga kriserna är jobbkriserna oftast så mycket lindrigare att det känns överdrivet att alls kalla dem kriser. De är snarare vågdalar och omorienteringar. När jag frågat dem jag intervjuat vilket som var svårast, att byta jobb eller att skiljas, säger alla skilsmässan. Även de som tog initiativet till skilsmässan och upplevde den som en befrielse, och de som fick sparken. De kriser som Cullberg skriver om är rejäla kriser, ibland traumatiska. Men det är inte sådana livskriser jag skriver om här. Det är snarare de banala kriserna, som vid sidan av Cullbergs är som förkylningar vid sidan av infarkter. Hos Cullberg är krisen en sjukdom som det gäller att bota. Lyckas det kan det komma något gott ur det. Men det är inte det primära, det är att botas. Vi har också en femtioårskris. Men det är en arbetsgivarkris att så få svenskar börjar på nytt efter femtio beror främst på den attityd som finns i det svenska samhället, som säger att man är för gammal vid femtio. Det är en del av vår åldersdiskriminering. Idag anses vi för gamla för 140

143 nya jobb redan vid femtio trots att vi i snitt lever tio femton år längre än för bara några generationer sedan och även åldras tio femton år senare. Detta speglas inte på arbetsmarknaden. Vilket inte bara är paradoxalt utan också samhällsekonomiskt katastrofalt! 9 Kydösack Cul -de-sac är ett franskt ord som betyder botten på säcken, men oftast används som beteckning på en mer allmän återvändsgränd. Livet är fullt av cul-de-sacs, och i mycket hög grad utbildningssamhället. Jag har alltid uttalat cul-de-sac helt fel, trots att jag läst franska fyra år i gymnasiet, fram tills jag helt nyligen lärde mig att man inte ska uttala l:et. Man ska säga kydösack En gång frågade jag en rektor för en stor konstskola om utbildningen där inte var en typisk kydösack: Det är ju nästan inga av dina elever som kommer att kunna försörja sig som konstnärer, sa jag. Nej, sa han. Det stämmer. Men under studierna lär de känna sig själva och förstår bättre vad de vill i livet och det ger dem sedan en bra grund till att bli något annat. Detta hade jag inte alls tänkt på, så jag protesterade inte. Särskilt inte när jag fick veta vad de fick lära sig om de mest skiftande saker i hans skola. Det var rätt imponerande. Men sedan upptäckte jag att även om konsteleverna fick en bra grund till något annat, så blev få av dem det. Utom spärrvakter, personliga assistenter och andra yrken som samhället naturligtvis behöver (tills vidare snart har vi automatspärrar), men som inte var vad de blivande konstnärerna en gång drömde om, och som de hade kunnat sköta lika bra utan konstskolan och som var så lågt betalda att de aldrig skulle kunna betala sina studielån. Och som de fastnade i medan de fortsatte att drömma om att bli konstnärer och därför inte tog itu med att byta inriktning. Yrken och uppgifter som det snart dessutom kanske kommer att behövas specialutbildning till, och då kan de inte få dem heller. Konstnärer som examinerats från konsthögskolor och efter några år då de upptäcker att konstnärsyrket inte fungerar för dem, vill bli något annat, till exempel läkare, måste gå igenom en lång läkarutbildning. Lä- 141

144 kare kan däremot om de målar tillräckligt bra få ställa ut även i fina gallerier. Detta är en mycket viktig skillnad, och det är det som gör så många konstnärliga utbildningar till kydösacker. Konstnärsyrket verkar alltså vara ett återvändsyrke, medan läkaryrket för många är ett startyrke. Liksom även civilingenjörsyrket många av våra mest betydande företagsledare är civilingenjörer från början, och har inte gått i någon handelshögskola, trots att deras arbete består i sådant som handelshögskolornas långa utbildningar ska leda till. En civilingenjör som började sin karriär med konstruktionsarbete kan till slut bli chef för ett stort teknikföretag men en pol mag kan inte få ens ett enkelt ingenjörsjobb, hur händig han än är. Det finns ingen rättvisa. Eller symmetri, om man vill uttrycka det så. Tanken på symmetri styrde mycket av förra seklets utbildningsreformer. Eftersom det krävdes utbildning för att bli läkare borde det krävas även för alla andra som skulle arbeta med vård. Helst lika mycket och med lika mycket teori. Eller att de mer avancerade vårdyrkena skulle kräva längre utbildning. Därför var det naturligt att sjuksköterskor skulle ha längre utbildning med mer teori än undersköterskor och läkare längre och med ännu mer teori än sjuksköterskor med därav följande skillnader i lön. För att höja journalisternas status och kompetens infördes högre journalistutbildning. På det sättet skulle journalistyrket bli lika seriöst som läkaryrket eller advokatyrket, och murvelstämpeln suddas ut. Det bidrog till att den journalistiska standarden i svensk press steg markant under en tid, vilket märktes tydligt i landsortspressen som i Sverige idag bitvis håller en mycket hög nivå. Journalistutbildningen har sedan blivit längre och mer teoretisk med åren, en utveckling som i det svenska utbildningssamhället ofta verkar ske med automatik. Och som inte förbättrat den journalistiska standarden ytterligare. All erfarenhet visar att journalister lär sig mest av praktik och lär sig teori bäst när de kan förankra den i tidigare praktik. Idag utbildas det dessutom betydligt fler journalister än som har chans att få jobb. Journalist har blivit ett trendigt modeyrke, vilket lockar många ungdomar. Särskilt att vara journalist i teve och leda program. Andra sådana modeyrken är modedesigner, popmusiker och skådespelare, som dessutom har det gemensamt att framtidsutsikterna är usla samtidigt som utbildningarna till dem ökar. Medan det saknas rörmokare och elektriker både på utbildningarna och ute i samhället. Delvis sä- 142

145 kert på grund av myten om att konstnärsyrket är fritt och skapande det krävs och kommer ännu mer att krävas i framtiden, minst lika mycket kreativitet för att bli en skicklig rörmokare eller elektriker. Här ser vi tydligt utbildningssamhällets dåliga framtidsplanering. Charlie Parker lärde sig själv Särskilt tydligt ser vi symmetritänkandets brister i de konstnärliga utbildningarna. Ingen kan bli violinist i en symfoniorkester utan skolning. Det krävs många års studier och hårt arbete för att väl kunna spela klassiska kompositioner. Men det betyder inte att även jazzmusiker måste utbildas av lärare. Tvärtom visar jazzhistorien tydligt att lika viktigt som det är med lärarledda studier för blivande klassiska musiker, lika viktigt har det varit för jazzmusiker att lära sig av praktik. När jag för några år sedan skrev biografier om jazzhistoriens mest framgångsrika musiker i Bonniers Musiklexikon slog det mig att praktiskt taget alla var självlärda. De viktiga stilbildarna, som Armstrong och Charlie Parker hade tagit en del lektioner, men var i allt väsentligt autodidakter. Dagens yngre jazzmusiker som gått på skolor är ofta tekniskt mycket skickliga, men är inte skapande konstnärer på samma sätt som Parker och Armstrong var. Och de har knappt någon publik, utan tvingas försörja sig på annat. Det är nästan likadant inom bildkonsten. En lång rad av de viktigaste nyskapande svenska konstnärerna från våra dagar har inte gått på konsthögskolor, som Öyvind Fahlström, Olle Baertling, Dick Bengtsson och Jockum Nordström. Om de börjat direkt efter gymnasiet i förberedande konstskolor och sedan fortsatt i konsthögskolor hade de kanske blivit tekniskt skickligare. Men de hade säkert inte utvecklats som de nu gjorde, utan snarare hindrats i sina experiment. Utbildning hade gjort den moderna svenska konsten mer likriktad, försiktigare och fattigare. Denna risk löper dagens nya svenska författare. Av symmetriskäl har man infört författarundervisning på många håll. Men det beror också på att sådana utbildningar är lönsamma för universiteten eftersom de kräver få lärare och obetydlig utrustning. Ska de lära sig poesi räcker det med papper och penna och en lågbetald poetlärare. Kanske ger dessa författarutbildningar med tiden oss nya bra författare, men hittills har de inte gjort det. Under samma tid som skolorna fört fram en rad författare som knappt märkts, har flera med andra bakgrunder (socionomer, journalister, läkare) lyckats både konstnärligt och 143

146 kommersiellt. Hela den svenska nationallitteraturen har skapats av författare som aldrig gick en skrivarkurs. Det är en förskräcklig tanke att Bellman, Almqvist, Strindberg, Taube och Tranströmer skulle studera författeri fyra år på universitet. Hade det blivit kvar något av deras originalitet om de gjort det? Utbildning i klassisk dans och musik är krävande. Den brukar börja redan innan tonåren. För att klara den och få ett arbete måste man arbeta mycket. Det krävs även av elitidrottare. Av bildkonstnärer och författare krävs det mindre. Den klassiska pianist som får reumatism och inte kan spela längre har kvar en vana att studera och arbeta hårt, som han har nytta av om han vill studera till ingenjör. Den vanan har i allmänhet inte högskoleutbildade målare. Endast någon procent av dem som gått på konsthögskolor kan försörja sig på det de utbildat sig till. Många ångrar bittert sitt yrkesval. Men de har sällan den vana som krävs för att kunna starta med något helt annat. Jag känner en kvinna som lärde sig spela oboe på Musikhögskolan, men tvingades sluta sedan hon skadat handen. Hon började istället läsa ekonomi och fick ett bra jobb på Finansdepartementet. För henne betydde kunskapen i att spela oboe mindre än den studievana den gett henne. De vaga konstnärliga utbildningarna kan verka flexibla, men blir lätt mer låsta än hårt specialiserade utbildningar till läkare och civilingenjör. Den konstnärliga ofta kravlösa utbildningen slår ut många i längden. Den infördes efter protester mot det mekaniska avritandet av gipsstatyer, som möjligen var själsdödande, men ändå gav teknik och arbetsvana. Konstnärernas kreativitet har skadats mer av kravlöshet än av kopierande. Det finns en romantisk myt om kreativa konstnärer. Men ingenting tyder på att unga konstnärer är fantasifullare än unga ingenjörer och jurister. De var ofta duktiga i teckning i skolan, en begåvning som verkar vara lika medfödd som musikalitet och sinne för matematik, men liksom den inte har med kreativitet att göra. Ännu när man är tjugo och börjar sin konstutbildning har man kvar sin barnsliga skaparglädje och fantasi. Den konstnärliga utbildningen strukturerar den ofta för hårt, och de utmaningar saknas som kunde frigöra dem. Inom den konstnärliga världen kan man särskilt tydligt se utbildningssamhällets svagheter

147 Efterord Utgångspunkten för denna bok var att jag tyckte att det krokiga lärandet var något bra. Det var bra att många lärde sig nya saker under livet och ibland även bytte jobb. Men detta var ju min privata åsikt, som sannolikt också styrt mitt urval av intervjupersoner i denna bok. Det var inte min avsikt att den som nu blivit en serie framgångshistorier. Jag ville också intervjua sådana som misslyckats att lära och bli något nytt, och, framför allt, de som fastnat i sina jobb och inte vågat bryta upp och lära om. Men de ville inte ställa upp, vilket jag har full förståelse för det hade jag själv inte gjort i deras situation. Det är lätt för mig att idag tala om de svackor jag haft i mitt liv och som jag nu har bakom mig när jag befann mig där var det svårare. Men jag tycker inte att detta är något verkligt problem. Om det hade varit en vetenskaplig undersökning hade det varit det. Men nu är detta en journalistisk bok, där jag försöker visa på de möjligheter som finns att lära om och börja om och visa exempel på det. Det finns inga undersökningar som bekräftar min subjektiva åsikt att det krokiga lärandet är bra, eller för den delen heller motsäger det. Det finns över huvud taget inga undersökningar alls vad jag vet. Vilket är konstigt eftersom det krokiga lärandet och arbetsbytena är en sådan stor och viktig del av det svenska utbildningssamhället. Kanske stämmer min reservation som jag inledde förordet till denna bok med, när jag undrade om det verkligen var rationellt att byta jobb till något som man inte utbildat sig till, och att inte utnyttja den utbildning man hade. Men även om det skulle visa sig att samhället förlorar på det, så verkar byten och krokigt lärande vara något som ökar i Sverige och som allt fler svenskar gillar. Även om de förlorar på det ekonomiskt och i karriären. Arbetet är för dem inte bara något att tjäna pengar på utan något som intresserar dem. När det inte gör det längre vill de göra något annat om de inte resignerar. Förr var jobbet för de flesta främst något att försörja sig på. Det hindrade inte att de ofta trivdes med det, att skomakaren tyckte om att pligga skor och kolaren att kola. Men lönen var det primära. Fortfarande finns det massor av rena försörjningsjobb i Sverige, ofta lågbetalda. Ju tristare desto sämre lön. Men fler jobb än någonsin är sådana som intresserar de arbetande. De vill ha ut mer än pengar. Förr fanns männens kompisar främst på jobbet. Idag betyder arbets- 145

148 uppgifterna mer och arbetskamraterna mindre för allt fler män. De har ett liv även utanför jobbet. För många män betyder barnen mer än kollegorna det gjorde de sällan förr. Jag har känt flera män även i min egen generation som haft bättre kontakt med arbetskamraterna än med barnen, men inga kvinnor. Jag tror att vi med åren får en arbetsmarknad där arbetets innehåll betyder mer och barn och familj ännu mer. Det är kanske inte lönsamt för samhällsekonomin (utom kanske på sikt?). Men hur det än är, är det sannolikt den framtid vi har framför oss. Och den verkar vara trevlig. Det sägs att vi hela livet fortsätter att tycka bäst om de melodier som vi älskade när vi var tjugoett. Det är dem vi gnolar på när vi står och lagar mat i köket och dem vi vill höra på skiva när vi blivit så gamla att vi inte längre törs gå ut och roa oss. Detta är filosofin bakom radioprogram som Lugna favoriter där man spelar skiva efter skiva med gamla tjatiga låtar för en stadgad saggig publik. När Rolling Stones kommer till Sverige lirkar de på sig sina gamla jeans och sin gamla fru och jublar när de första takterna av Satisfaction dunkar fram. Då rinner känslorna till! Många håller fast vid sin ungdoms intressen även på andra sätt. De fortsätter i samma yrke som de lärde sig, om än inte med samma entusiasm, men är ändå på det hela taget rätt nöjda, man kan ju inte begära allt. Andra upptäcker nya artister, flyttar, engageras av nya politiska tankar, omskolar sig, börjar spela golf, får nya vänner. Georges Clemenceau sa: Om min son inte hade blivit kommunist vid tjugotvå års ålder hade jag gjort honom arvlös. Liksom om han fortfarande var kommunist när han var trettio. Andra har sagt samma sak med andra ord. I många länder har studenterna gjort uppror för att sedan som ålderstigna makthavare förtrycka de unga. Det har varit en del av spelet som sällan lett till annat än ännu mer förtryck och ännu fler studentrevolter som följts av ännu fler studentrevolter. Detta förekommer än idag, även om det inte är lika vanligt som det brukar påstås. Dagstidningarna engagerar gärna kolumnister som började långt till vänster och som med åren hamnat till höger, ofta mer än de som började i mitten. När man skriver en bok får man ofta nya perspektiv. Den bok man till slut skrivit är inte riktigt densamma som den man en gång började på och 146

149 skrev kontrakt på. Att skriva böcker är att skriva krokigt. Särskilt kanske just denna bok, som blivit den krokigaste jag skrivit. Det är särskilt två saker som blivit annorlunda i denna bok än jag först tänkte. Det ena är att jag intervjuat fler pedagoger. De har själva ofta en krokig bana bakom sig. Men det var inte därför jag tog med dem. Det var för att få deras av liv och forskning förvärvade syn på det krokiga lärandet. När jag först började skriva boken trodde jag som många andra att den svenska undervisningen var lika förstockad som när jag var ung. Och att det krokiga lärandet var för pedagogerna förhatligt. Intervjuerna har lärt mig att mycket har hänt sedan dess. Det andra som blivit annorlunda är att jag förstått hur viktiga åren kring fyrtio är i mångas liv och särskilt deras lärande. Det är oftast där det krokiga lärandet krokar till ordentligt. Riktigt varför det är så vet jag inte, men jag hoppas att jag gett några ledtrådar. 9 Glädjen i att säga upp sig Thomas Ehrnström En kväll när jag satt vid datorn och skrev det allra sista på denna bok, kom min hustru hem och sa: Vet du vem jag träffade i porten? Det var väl någon granne! Det var inte så svårt att gissa. Ja, sa hon. Thomas! Och jag har aldrig sett honom så glad! Vet du varför? Nej, han är ju alltid glad. Fast inte så glad. Han hade sagt upp sig. När jag några dagar senare träffade hans hustru på gården sa hon: Thomas går och sjunger hemma på dagarna! Thomas Ehrnström: Jag sa upp mig andra maj. Jag hade funderat på det över helgen, och bestämt mig för att vara aktiv och försöka hitta ett nytt jobb. Nu ville jag göra det! 147

150 148 Jag tycker att jag har haft ett jättefint jobb. Samtidigt har jag ju hela tiden haft på mig en ryggsäck genom åren. Det är som om jag haft en plog framför bilen som samlat på sig grus och dynga, det har blivit trögare och trögare. Att säga upp sig var som att lyfta plogen och köra över hela högen. Jag vet inte exakt vad mitt nya jobb ska vara. Jag har pratat med vänner och bekanta och träffat två headhunters som vill lära känna mig lite grand, men jag är för sent ute för de rekryteringar som de hade på gång före sommaren, så jag räknar med att få börja på allvar med jobbsökande efter semestrarna. Det kommer kanske att ta tid, och om jag inte vet vad jag ska göra fortfarande i september oktober, då kommer jag nog att tvivla på att jag gjort rätt, och kanske förlora en del av självförtroendet. Jag vill inte göra mitt nuvarande jobb halvdant risken om jag fortsatte att jobba kvar var att jag inte längre skulle vara hundra procent motiverad. Nu har jag massor av energi att lägga ner på jobbet, jag vill bli klar med det jag gör, och göra ett bra jobb in i det sista, och bädda för efterträdarna. Nu kan jag ta större risker i jobbet de sista månaderna, och jag säger också rätt ut vad jag tycker. Jag jobbade förr bland annat på Microsoft, och de sista nio åren för Astra Zeneca i Manchester. Där ligger huvudkontoret i världen för Astra Zenecas it-verksamhet. En gång i veckan i nio år har jag pendlat mellan Stockholm och Manchester, och stigit upp klockan fem på morgonen och kommit hem igen vid midnatt. Nu vill jag ha ett jobb med mindre resor, en gång i månaden kanske. Att inte resa alls skulle inte kännas bra. Jag har lärt mig hur människor fungerar i England och USA och hur det skiljer sig från Sverige. Det är en kunskap som jag vill kunna använda. Jag vill gärna arbeta för ett stort svenskt företag som är internationellt. På senare år har jag jobbat med ett projekt att hjälpa svenskar inom företaget att bli synliga och vara effektiva i roller med globalt ansvar. Det finns en hel del positiva styrkor hos mina svenska kollegor, som inte alltid når fram till utländska chefer när de rekryterar. Engelska chefer har t.ex. en tendens att värdera typiskt engelska styrkor, och det finns en hel del som vi svenskar kan göra för att visa upp oss lite bättre. När det är konkurrens om jobben så går det inte bara att förlita sig på en hög kompetens (typiskt svenskt ), utan det gäller att sälja sig själv lite mer än vad många svenskar är vana vid och bekväma med (Jantelagen).

151 Om man är en Zlatan i Sverige och ska spela fotboll i italienska ligan så räcker det inte att bara spela på samma sätt som man alltid gjort man måste lära sig ett nytt spelsystem också för att lyckas. Jag är väldigt intresserad av hur olika kulturella aspekter spelar in inom ett företag och framför allt hur vi blåögda svenskar ska lyckas bra och utnyttja vår potential. Hur kan vi (jag) bli nöjda med oss själva när måttstocken sätts av människor med helt andra referensramar? En kväll kommer Thomas ner till oss med en påse full av boardingkortslippar från flygplan: Jag har sparat dem under alla dessa år. Många hundra. De är som en påminnelse om att det egentligen inte är riktigt klokt att leva på det sätt som jag gjort. I många år har jag fantiserat om att ta med mig en plastpåse till chefen och strö slipparna över hans bord och säga: I QUIT! Men nu känns det inte längre som att jag behöver göra det jag sa upp mig ändå, utan slippar

152 Banbytare, livsberättelser och lärande en efterskrift Kenneth Abrahamsson Från Hemvändarna till Det krokiga lärandet Förra året skildrade Ludvig Rasmusson och Ulla Montan i boken Hemvändarna i ord och bild svenskar som återvänt hem efter att ha jobbat några år i Europa. För många innebar hemkomsten att de hamnade i skuggan av sig själva; kompetens, erfarenheter och idéer från andra länder togs inte tillvara. Nu följs projektet upp i en ny bok på temat Det krokiga lärandet. I den här boken skildras människor som gjort tvära kast i livet, satsat på en utbildning och blivit något annat, tagit några extra friår för att hitta sig själv, bytt jobb från ett område till ett annat. Framtagningen av denna skrift utgör ett projekt inom ramen för den nationella tematiska satsningen på lärande miljöer, vilket sker med stöd av Equal-medel från den europeiska socialfonden. 1 Flertalet av de personer, som porträtterats av Ludvig Rasmusson och Ulla Montan i denna bok, har själva tagit initiativ till yrkesbyte eller tvära kast i livet. Många berättelser vittnar också om mödosamma klassresor utdragna över längre perioder. Ofta har högre utbildning utgjort ett redskap för förändringen. En annan väg har gått genom ombudsmannarollen och facklig erfarenhet. Växelgången kan också ske från mjuka samhällsområden som sjukvård och omsorg till teknik och ingenjörskonst. Här finns också sjömannen som gått i land och etablerat en ny karriär. I några fall är det sena yrkesbyten, som speglar en ny karriär efter yrkesarbete och pensionering. De mest krokiga livsvägarna speglas i två invandrares berättelser. Det är sammantaget ett tjugotal vuxna och erfarna personer som intervjuats. Det finns inte så många under fyrtio och de flesta har en medelklassbakgrund. Ofta är det inre drivkrafter, att man kört fast, vill pröva på något nytt, vill ta steget vidare. Det är också personer som har lätt för att uttrycka sig och vars framgångar i hög grad beror på förmågan att hantera språket. Några har blivit författare. Andra sysslar med högskoleutbildning, förlagsverksamhet eller kommunikation i andra former. I Bourdieus terminologi kan man säga att de intervjuade ofta är kapitalstarka personer med olika kom- 150

153 binationer av ekonomiskt kapital, socialt kapital, symboliskt kapital och kulturellt kapital. 2 Av särskild betydelse är nätverk och socialt kapital om man framgångsrikt vill byta yrke i vuxen ålder. Den utbildningssociologiska forskningen visar på en påfallande lagbundenhet i val av utbildning och yrke med utgångspunkt i klass och kön. I en viss mening kan sägas att de intervjuade representerar avvikare; dvs. de som bryter mot normen och den sociala följsamheten. Boken är inte en representativ bild av yrkesrörlighet och karriärbyten i Sverige. De båda invandrarna är framgångsrika i sina nuvarande 1. Syftet med projektet NTG-lär, den nationella temagruppen om lärande miljöer, är att synliggöra och värdera det lärande som ligger utanför skolans formella ramar (se De personliga porträtten och den reflektion och analys som ges mellan porträtten lyfter fram centrala aspekter på det informella lärandet, i denna skrift benämnt det krokiga lärandet.. Pierre Bourdieu (1991) Kultursociologiska texter i urval av Donald Broady och Mikael Palme. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag. Symposion. 151

154 verksamheter. Det finns få personer från arbetarklassen och som har vanliga arbetaryrken. Endast i några fall är det förändrade yttre villkor som påverkat förändringarna. Men dessa begränsningar till trots speglar boken på ett intressant sätt det som vi kommit att kalla det krokiga lärandet. Berättelserna utgör också studier i mänsklig tillväxt. Hur en människa utvecklas och förändras över livsloppet. Att byta yrke och satsa på en annan livsväg är i och för sig inte så originellt. Numera är det kanske mer ovanligt att stanna inom ett yrke och samma arbetsplats hela livet. En av mina skolkamrater från Blommensbergs skola i Stockholm, Kjell, är ett sådant exempel. Efter nio års skolgång började han praktisera hos sin farbror, som hade ett urmakeri på Kungsholmen. Efter några år reste han utomlands för att förkovra sig i yrket, ett exempel på den klassiska gesällvandringen. Han återvände i början av sjuttiotalet till Sverige med förstärkt yrkeskompetens och en maka från Tyskland. Sedan dess har han arbetat i samma uraffär i över tre decennier fram till sin pensionering. Klockorna har kommit och gått. Tekniken har utvecklats. Behovet av reparationer minskade eftersom både armbandsur och väckarklockor blev färskvara, digitaliserades och där batteribytet blev den vanligaste insatsen. Därför utvecklade han sin speciella nisch att restaurera gamla ur, väggklockor, moraklockor och fick under en tid även i uppdrag att svara för omvårdnad av urbeståndet inom hovet. Både i dagens och i framtidens arbetsliv blir det alltmer ovanligt att man stannar i samma yrke och på samma arbetsplats hela livet, en situation som var vanlig i det gamla brukssamhället. 3 Från kaos i livets trappa till brytupp.nu För snart tjugo år sedan drog jag och Thomas Fürth igång projektet Kaos i livets trappa som en samverkan mellan Institutet för framtidsstudier och Skolöverstyrelsen. Projektet skulle vara idéskapande och opinionsbildande och pågå mellan år 1989 och Utgångspunkten var den gamla ålderstrappans sammanbrott. Livets vägar följde inte längre trappstegen barndom, ungdom, vuxendom och ålderdom. Förändringar i livsstil, kultur, kläder, medier, yrkes- och familjeroller suddades ut, åtminstone på ytan liksom gränserna mellan generationer. Jeansen hade man på sig långt in på äldre dar, ja kanske till och med i den sista vilan. Så här skrev vi i den programförklaring som vi gjorde tillsammans samma år som Berlinmuren föll. 152

155 Allmogemålningarnas ålderstrappor skildrar en idealiserad bild av det goda livet med födelse, barndom, skolgång och uppväxt, familjebildning och yrkesarbete som uppstigande platåer och med ålderdomen som en nedtrappning. Idag är kanske sådana föreställningar om livsrollernas bestämda turordning myter eller besvärjelser för att vi bättre ska handskas med vår oro inför framtiden kaoset i livets trappa. Oavsett vilka bilder vi använder för att beskriva människors livslopp, förändras hela tiden våra levnadsvillkor. Det gäller till exempel samlevnad och familjebildning, boende och fritid, studier och arbete, kultur och medievanor. Relationerna till andra människor sätts på prov. Genom att både kvinnor och män inte bara yrkesarbetar, utan också vuxenstuderar i ökad omfattning förändras samspelet mellan barn, föräldrar och samhälle. Förändringar i födelsetal och familjemönster är viktiga att beakta inför framtiden. Tillgång och efterfrågan på platser i skola och utbildning, i barn- och äldreomsorg styrs av befolkningsutvecklingen. Ett allt äldre Sverige ställer både ökade och förändrade krav på social omsorg och äldrevård. Vem ska vårda vem i framtiden? Hur kommer vårt livsmönster i förhållande till arbetsliv, familjeliv, lärande och social kompetensutveckling att se ut i framtiden? Mycket av vårt lärande och av vår kompetensutveckling sker utanför den formella vuxenutbildningen. Arbetslivet har blivit ett forum för utbildning och personlig utveckling. Våra inlärningsmiljöer har blivit mer uppsplittrade. Kommer dessa förändringar att leda till nya kunskapsklyftor i framtiden? Projektet kom dock inte att fullföljas. Det avvecklades som en följd av det kaos som uppstod när Skolöverstyrelsen lades ned sommaren 1991 och ersattes av Skolverket, som inte ville ta över projektet. 4 Även om projektet upphörde fortsatte informella kontakter mellan en del av projektmedarbetarna. Som exempel utvecklade Ludvig Rasmusson begrep- 3. Det går också att ha kvar ett visst jobb, men att byta arbetsgivare vid skilda tillfällen. Jag är själv ett sådant exempel. Sedan början av sjuttiotalet har jag arbetat med FoU-administration inom utbildnings- och arbetslivsområdet och därmed blivit utsatt för en rad nedläggningar och omvandlingar inom staten. Det började med Universitetskanslersämbetet till UHÄ och sedermera Skolöverstyrelsen, därefter Arbetsmiljöfonden, Rådet för arbetslivsforskning, vilka alla är nedlagda. Numera arbetar jag vid FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Efterhand har jag utvecklat en viss omställningskompetens. Från 2002 är jag också adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet.. Några seminarier genomfördes och ett internationellt symposium om Life Transitions and Learning, arrangerades senhösten Dessutom gjordes en miniturné till USA i maj 1991, där några av deltagarna i projektgruppen deltog i seminarier; bland andra Lars Dencik, Maj Fant, Carmilla Floyd, Ludvig Rasmusson och Gunilla Zackari. Den forskning som fördes vidare bars fram av Gunilla Bjerén, Inga Elgqvist-Saltzman och Kajsa Sundström- Feigenberg och handlade om kvinnors livslinjer, yrkeskarriär och familjebildning. 153

156 pet Det vilda lärandet i en bok jag redigerade om vuxenutbildningens framtida villkor. 5 Vilt lärande kan man kalla allt man lär sig på egen hand, av egen lust och utan att någon annan ordnat det åt en. Det viktigaste vi kan har vi lärt oss vilt; att prata och gå. Det vilda lärandet undervärderas alltid av dem som arbetar med organiserat lärande och också är de som utvärderar. I det framtida informationssamhället där man har enkel tillgång till en mängd information behövs inte vår jämna allmänbildning. Idag värderas de med jämna kunskaper högt. Att hitta i Hamburg som i sin egen ficka kan vara bra, men vet man inte att Lissabon är Portugals huvudstad hjälper det inte; tycker det organiserade lärandets representanter. Så blir det kanske inte i framtiden. Då har man allmänbildningen i datorn. Och så här sammanfattar Rasmusson sin syn: Det vilda lärandet består framför allt i att se och lyssna på världen utan vägledning. Hans essä är en lång exempelsamling på hur man kan lära i vardagen genom att resa, bo utomlands, gifta sig med en italienska, titta på MTV, läsa böcker, driva ett popband eller att lära sig lyssna på fåglarnas sång. Där finns också en stark plädering för lärandet som en nyfikenhetsdriven upptäcktsresa, att kunna iaktta, analysera och förstå vad som sker i vår vardag. I undertexten finns också en kritik mot det formella lärandet, mot akademiker och kunskapens hierarkier, mot det bestående och oförmågan att se det nya i det gamla. Bryt upp inför den nya dagen Förra våren dök det upp en del tankeväckande affischer i tunnelbanan i Stockholm. De visade en ung kvinna som sitter på tåget och ser ut genom fönstret. I bakgrunden syns en sjö röra sig hastigt förbi. Överst på fönstret sitter ett vitt ark med följande fråga Har livet blivit som du tänkt dig? och en hänvisning till hemsidan När jag i olika sammanhang frågat människor om vad sidan handlar om, är det ytterst få som gissat rätt. Många tror att det gäller att bryta upp från sitt jobb, att skilja sig eller att göra något annat spännande för att bryta vardagens tristess. I själva verket handlade reklamkampanjen om att stimulera Stockholmare att flytta till västra Mälardalen. Metaforen att bryta upp speglar också innehållet i denna bok. Men 154

157 det är också förändringen i sig som är viktig att lyfta fram. Karin Boyes ofta citerade dikt I rörelse lyfter fram vägen som livsresans mål och avslutar med de välkända orden: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Är svenskarna inlåsta i sina jobb och yrkesroller mer än människor i andra länder? Ibland sägs det att dansken säger upp sig men svensken hänger kvar vid sitt jobb medveten om att man vet vad man har men inte vad man får. Om det finns en skillnad kanske den inte bara kan förklaras av mentalitet och attityder utan kanske mer av det faktum att risktagandet i Danmark är lägre eftersom ersättningen under omställningsprocessen både är högre och gäller under en längre tidsperiod. Den här boken handlar inte främst om rörligheten på arbetsmarknaden utan hur livet ter sig för människor som gjort tvära kast i sina yrkesliv. Det är intressant att se hur arbetssökande beskriver sig själva i ansökan. Ofta speglas ett starkt personligt engagemang och moderna egenskaper som flexibel, socialt kompetent, it-kunnig. Nyligen stötte jag på en sökande till ett jobb som beskrev sig själv som 360 grader och med kort startsträcka. Ordet lappkast används ibland för att beskriva tvära förändringar, oftast 180 grader. Lappkastet som metafor har dock sin begränsning. Den som svänger 180 grader finner snart att han eller hon rör sig tillbaka på det ursprungliga spåret. (Se nyhetsbrev 1-03, Vad betyder ordet lappkast? Är det en beteckning för något som samerna gör på fjället, eller har det med papperslappar att göra? Definitionerna är flera, men de vanligast förekommande är de som har med skidåkning att göra, närmare bestämt en 180-gradsvändning på skidor, på stället. Alpint utförs ett lappkast när åkaren inte vågar göra elegantare sladdvändning under fart. I nordisk skidåkning utförs lappkastet på platt mark som ett ekonomiskt sätt att vända tillbaka i samma spår. Att se framtiden som grader och rörelser i en livets kompass är en ofta använd metafor. En annan finns i ordet vändpunkter, tillfällen i livet då det är möjligt att fortsätta i en annan riktning än den som var planerad. Vägskäl och korsande vägar speglar också begreppet krokigt lärande. 5. Se uppsatsen Det vilda lärandet morgondagens folkbildning, i Kenneth Abrahamsson (1991, red.) Hela vuxenutbildningen! En framtidsbild i historiens ljus. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan. 155

158 Det lärande som sker längs livets slingriga vägar kan också kännetecknas av ordet serendipity. I korthet innebär det att man gör lyckliga och oväntade upptäckter av en slump. Det kan ske exempelvis genom oplanerade och gränsöverskridande möten, genom oförutsedda händelser och genom okonventionellt tänkande individer. 6 I vetenskapliga sammanhang förknippas ofta begreppet serendipity med kreativitet och nytänkande. Att främja goda förutsättningar för serendipity är också en aspekt på informellt lärande. Det informella och tillfälliga lärandet speglas också i följande reflektion. 7 En gång sprang jag vilse. Tyvärr hittade jag hem innan det blev spännande. Från arbetarminnen till banbytare Studier av yrkesporträtt har stolta anor i Sverige, vilket bl.a. skildrades i den serie av arbetarminnen som Nordiska Museet började samla in år Efter andra världskriget tog Nordiska Museet initiativ att bl.a. tillsammans med fackföreningar samla in levnadsberättelser från olika yrkesområden. Totalt insamlades nära berättelser och omkring sidor material. De var skrivna och överlämnade av främst arbetare inom olika områden, exempelvis glasbruksarbetare, statare, sågverksarbetare, rallare, skogsarbetare, byggnadsarbetare, järnvägsmän, smeder, metallarbetare, bokbindare, typografer, stenhuggare, sjömän och tullare. Mer nutida exempel är den dokumentation om yrken som bedrivits vid Arbetets Museum i Norrköping samt av Föreningen Liv i Sverige. Den har under de dryga två decennier man varit verksamma stimulerat en rad livsberättelser inom flera olika områden. 9 Föreningens motto är: Varje liv är värt att skildra. Ett av de intressanta projekten kallas Kvinnors arbetsliv och i den samlingen ingår sex volymer, som baseras på berättelser från olika yrken. De är utgivna av Ingela Josefson och Göran Palm och kommenterade av forskare. I den första boken medverkar en fotomodell, ett vårdbiträde och en slakteristäderska som också arbetat som hembiträde. Den andra skriften handlar om en kaféidkerska, en mångsysslande elvabarnsmor och två vårdanställda. Den tredje boken speglar arbetslivet för tolv kommunalanställda kvinnor undersköterskor, hemsamariter, bussförare, barnskötare m.fl. I den fjärde boken återges berättelser av fyra kvinnliga lärare, fem kontorister, en kyrkvaktmästare och en laboratorieassistent. Den näst sista boken handlar om kvinnor i butik och fabrik; en skoaffär, 156

159 en modebutik, en bensinmack, ett stålverk och en livsmedelsindustri är fem av de många arbetsplatser som här beskrivs. Avslutningsvis beskrivs elva kvinnor som startat eget bland annat som formgivare, entreprenadläkare, helare, musiker, hästägare och ekonomikonsult. Detta kollektiva grävprojekt i regi av Föreningen Liv i Sverige pågick mellan åren 1995 och Krönikor över olika yrkesgruppers utveckling är också en vanligt förekommande form, exempelvis i anslutning till olika fackförbunds jubileer. Studier av livslopp i väven arbete, familj och civila gärningar utgör också ett växande forskningsfält. Arbetets Museum i Norrköping genomförde våren 2000 en forskarkonferens om yrkens innehåll och utveckling i ett historiskt och mångvetenskapligt perspektiv. 10 Det finns också ett stort antal porträttböcker. Ett rätt tidigt exempel är Elsa Bolins Porträtt i guldram. Elva kvinnor i livets skola, där hennes egen berättelse kom sist i boken. 11 De enskilda porträtten är alla mycket omfattande och ingående skildrade. Till boken finns också ett appendix med reflektioner i anknytning till flera svenska forskares arbeten inom området. I guldramen finns också ett tydligt genusperspektiv. Det är dock inte lätt att lyfta fram lärandet som en tydlig komponent i berättelserna, eftersom det vävs in i vardagens olika sysslor och därmed blir en del av livet, eller livet i sig års lärares brevduva En annan grupp vars yrkesvägar skildrats utförligt är lärare. En sådan skildring finns i boken Var det bättre förr?, där en grupp kvinnliga lärare, utexaminerade 1947, berättar om sina liv i en brevbok eller som det kallades, en brevduva. 13 Brevboken skickades runt och tanken var att den 6. Se Jonas Rundqvist: Slump eller systematik. Om oväntade effekter i projekt. Högskolan i Halmstad. Perspektiv på projektledning. Volym 12, Nr 1, Citatet är hämtat från ett kort av Lisa Tofft, Kivik med en bild av en vilsen vovve. 8. Se exempelvis Bo G. Nilsson (1996) Folkhemmets arbetarminnen, Stockholm: Nordiska Museet, som analyserar denna forskningstradition. 9. För ytterligare information hänvisas till Temat var Att vara eller jobba betydelsen av yrken i arbetslivet. Arbetets Museums skriftserie 2001: Boken som utkom 1994 omfattar över 500 sidor och utgavs av Komanco HB och PM Bäckströms förlag. 12. Biografisk och livshistorisk forskning med anknytning till pedagogik och lärande har utvecklats intensivt de senare åren; se Linden West, Peter Alheit, Anders Siig Andersen och Barbara Merill (2007, eds.) Using Biographical and Life History Approaches in the Study of Adult and Lifelong Learning; European Perspectives: Frankfurt am Main: Peter Lang. 13. Se VAR DET BÄTTRE FÖRR? En avgångsklass 1947 berättar om de första åren som folkskollärare. Årsböcker i svensk undervisningshistoria

160 skulle skickas vidare inom åtta dagar med en tillagd kommentar eller berättelse från mottagaren. En stor del av berättelserna handlar om skolans vardag. Var den ligger, vilka klasser man undervisar i och vilka barn man har ansvar för. De flesta skildrar också sitt vardagsliv samt familj och barn. Berättelserna sträcker sig över en tjugoårsperiod. I många fall byter man skola och flyttar till en annan ort. Berättelserna ger också glimtar från fortbildning och yrkesrelaterat lärande, exempelvis nya undervisningsmetoder. Några utbildar sig vidare i läraryrket. Endast en lärare lämnar lärarbanan och avsåg att emigrera till Amerika. Efter ett och ett halvt år i olika yrken återvände hon till sin lärarbana i Sverige. Det finns exempel både på dubbelarbetande kvinnliga lärare och på kvinnor som stannar hemma för att ta hand om barnen. Men livet kunde också vara fyllt av vanliga dagar, som i Birgittas brev från 1966: Just nu flyter livet bara lugnt fram omkring oss, dagarna komma, dagarna flykta, vi planerar inte för framtiden och ser inte heller mycket bakåt. Vi lever och arbetar i nuet, står väl enligt de gamle på livets middagshöjd, har väl slutat att drömma ljuva dagdrömmar men tycker, att livet är rikt ändå. Jag känner mig ständigt medveten om att det här är våra bästa år, dem som vi kommer att längta tillbaka till, när vi är gamla. (Det skrev jag visst sist också.) I samma berättelse om livets lugna gata talar hon om att de har fyra barn, att hennes man har gått på vidareutbildning i Karlstad och att hon vikarierar för honom och tillägger: Det är väl underbart, säg, att ha hemskt mycket arbete och känna, att man orkar med det?. I en annan berättelse, säger Margit att hon är världens lyckligaste människa, att hon är lyckligt skild och lever ett harmoniskt liv med sina tre söner. Hon har fått ett nytt jobb och har kommit upp ur dyn och rest till Kanarieöarna under julen. Banbytare starta eget som exempel Varje år ändrar en av tio på arbetsmarknaden yrkesstatus. Under 2003 bytte nästan personer jobb. Samtidigt var det som fick jobb genom att de trädde in på arbetsmarknaden och blev sysselsatta. Ännu fler, enligt statistik från SCB, lämnade arbetsmarknaden. 14 Totalt var över en miljon berörda av rörligheten på arbetsmarknaden. De flesta förändringarna sker hos samma arbetsgivare. Hur många som gör tvära kast och byter yrke eller bransch är svårare att överblicka. En 158

161 sådan förändring är att starta eget och ta steget från anställd till egenföretagare. Det vägvalet görs numera också av arbetsmarknadspolitiska skäl, vilket skildras i en avhandling av Ewa Fredriksdotter Larsson. 15 Den bygger på berättelser från sex personer i norra Bohuslän, som alla närt en dröm att starta eget. Det är en kvalitativ studie om individers egna berättelser och drömmar i sin vilja att starta eget. De personer som lyckades bäst i den bemärkelsen att de realiserade sina företagarplaner tillhörde antingen dem som vågade följa sina drömmar eller dem som tog vara på möjligheter som fanns i deras omgivning. Hon kunde också se att hinder som föräldrar, könsroller och tradition medförde att några aldrig blev egna företagare. Den sociala omgivningen och dess stöd eller hinder, spelade en stor roll. Att våga ta steget är viktigt och hon fortsätter: Vi lever i ett samhälle som är i förändring, där vi inte längre kan förvänta oss långa, trygga anställningar. Det måste vi bli bättre förberedda på. Vi måste lära oss att inte vara rädda för otryggheten, utan lita på vår förmåga att hitta sätt att försörja oss på, säger hon. 16 Porträtt av arbetens mening och drivkrafter Vad driver människan till arbete? Var finns arbetsglädjen och arbetslusten idag? Hur tillvaratas människors egen skaparkraft i det dagliga arbetet? Vad händer med arbetet som drivkraft och identitetsskapande axel i dagens arbetsliv? Det är frågor som journalisterna Awiwa Keller och Gunhild Wallin för några år sedan belyste i ett antal personligt skildrade porträtt av människor i arbete. 17 Keller och Wallin valde att lyfta fram individernas egna berättelser om arbetets innehåll, villkor och mening. De har fått inspiration från den amerikanske journalisten och författaren Studs Terkels bok Working. People Talk About What They Do All Day and How They Feel About What They Do (New York: The New Press), som utkom i sin första upplaga år Se Jan Andersson och Björn Tegsjö (2006) En rörlig arbetsmarknad dynamiken bland jobb, individer och företag i SCB. Fokus på näringsliv och arbetsmarknad våren Information om utbildning och arbetsmarknad 2006:2, sid I Ewa Fredriksdotter Larssons avhandling Löneanställning eller eget företagande? Sex vuxna röster från norra Bohuslän, skildras starta-eget-bidraget som en väg till ett nytt jobb. 16. Citatet hämtat från ett pressmeddelande, Högskolan i Väst Se även Ewa Fredriksdotter Larssons avhandling Löneanställning eller eget företagande? Sex vuxna röster från norra Bohuslän och De tog en ny väg mitt i livet, LO-tidningen Se Keller, A. & Wallin, G. (2000) Arbetets mening och drivkrafter. Jönköping: Brainbooks. Detta projekt genomfördes med stöd av Rådet för arbetslivsforskning och byggde på förutsättningslösa och öppna intervjuer med människor i olika yrken. 159

162 160 Studs Terkels skrifter lyfter inte bara fram det sociala reportaget om människans villkor i nutidens arbetsliv. Han speglar i sitt författarskap den amerikanska drömmens vinnare och förlorare, minnen från andra världskriget, den stora depressionen, raskonflikten och vardagens samtal på gatorna i Chicago och många andra frågor. Awiwa Kellers och Gunhild Wallins bok är givetvis ingen Working på svenska. Den är tillkommen utifrån andra förutsättningar även om de delar Terkels nyfikenhet och upptäckarglädje. De har valt att beskriva arbetslivet utifrån de anställdas uppfattning om vad yrket innebär och vilket bidrag som ges i samhälle och arbetsliv. Med arbetet som drivkraft blev deras indelning följande. Vi som inspirerar till förändring, där ingår heltidsanställda politiker, f.d. präst och organisationskonsult, en psykolog, en apotekare och en läkare. I gruppen vi som skapar våra egna jobb ingår egenföretagare, IT-entreprenör och även en sjuksköterska inom offentlig sektor med egna utvecklingsidéer. Exempel på yrken inom vi som utvecklar ny teknik är datakonsulter, ljudtekniker och IT-ansvarig på bank. En skådespelerska, en renskötare och en husfru ingår i kategorin vi som värnar kulturen. I gruppen vi som leder arbetet blandas chefer och anställda på mellanchefsnivå eller med facklig erfarenhet. Verksamma inom industrin fångas in i gruppen vi som står i produktionen och de som arbetar i tjänstesektorn benämns vi som servar kunderna (anställda inom handel och distribution). Ytterligare grupper är vi står för marktjänsten, vi står till din tjänst (anställda i offentlig sektor, journalister/informatörer), vi utbildar dina barn (personal i skola och barnomsorg), vi vårdar dig (innefattande personer inom vård och omsorg) samt vi står för din säkerhet (tullen, polisen och brandman). Ett femtiotal unika individer ingick i Awiwa Kellers och Gunhild Wallins porträttgalleri. Det går inte att summera dessa personer i resultat, diagram eller trender. Vi läser om både eldsjälar och utbrända, unga och gamla, män och kvinnor, svenskar och invandrare, människor med och utan handikapp, egna företagare och anställda, innearbetare och utearbetare. Den stora arbetsbörda, som vissa individer bär, beror inte enbart på individen eller enbart på företaget. Ofta tycks det vara en kombination av inre och yttre drivkrafter som gör att människor inte sätter gränser för sitt arbete. Lönen finns med men andra belöningar förefaller minst lika viktiga, inte minst kontakten med kunder och klienter. En huvudfråga gäller om berättelserna ska kunna tala för sig själva och i vilken grad och från vilka referensramar de kan och bör tolkas. En

163 skillnad i förhållande till Terkels klassiska bok är berättelsernas omfång och djup. Även om Terkel också redovisar några korta porträtt är berättelserna i genomsnitt mycket längre. Avvägningen mellan bredd och djup är inte enkel. Det är svårt att veta om det skulle vara bättre att få mer ingående bilder av hälften så många personer. Priset skulle ha varit en minskad variation och mångfald på den svenska jobbkartan. Värdet av arbetet speglas ofta i förändringen. Därför blir det intressantare att läsa om dem som på eget initiativ bytt arbete exempelvis från militär till civil uppgift, från präst till konsult eller från sjuksköterska till entreprenör och egen företagare. En ännu mer accentuerad erfarenhet av arbetets värde ligger i erfarenheten av att vara arbetslös. Ett klassiskt exempel är Marie Jahodas studier av arbetslösa i Österrike på 1930-talet. Jahodas bidrag till forskningen ligger i att belysa arbetslöshetens psykologiska effekter. 18 I hennes begreppsvärld finns fem latenta funktioner för arbetet: En tidsstruktur för den vakna delen av livet Dagliga sociala kontakter och gemensamma erfarenheter med människor utanför kärnfamiljen Deltagande i kollektiva strävanden för mål som sträcker sig utöver de egna personliga målen En social status och identitet En regelbunden verksamhet Jahodas kategorier kan också nyttjas för att beskriva det nya gränslösa arbetslivet och inte bara arbetsförlusten som sådan. Behoven av tidsstruktur och regelbundenhet, sociala kontakter, status och identitet samt förverkligande av kollektiva mål speglar arbetets funktioner. Här finns också spännande anknytningar till Aaron Antonovskys sense of coherence känsla av sammanhang och Robert Karaseks och Töres Theorells begreppsmodell om krav, kontroll och socialt stöd. Den hemlösa klassresenären Den ursprungliga betydelsen i ordet klassresa är skolresa, men klassresan kan också ses som ett uttryck för moderna tiders ståndscirkulation. 18. Se exempelvis Jahoda, M. (1992) Sociala och psykologiska effekter av arbetslöshet på 1930-talet och Arbete och arbetslöshet på 1980-talet, i Idéer om arbete. Volym 6 i Tidens idéserie. Stockholm: Tidens förlag. 161

164 Några av personerna i Rasmussons och Montans porträttgalleri är klassresenärer. Ordet klassresenär är, enligt Mats Trondman, mer neutralt än uppkomling eller social klättrare. 19 Han ger följande bestämning av begreppet klassresa (a.a., sid. 25): Begreppet klassresa leder oss med andra ord till slutsatsen att klassresenären har en livshistoria som är präglad dels av en lossbrytning från den egna klassen och dels ett inträde i en jämfört med ursprunget annorlunda miljö som skall tillägnas mot bakgrund av ursprungserfarenheterna i arbetarklassen. Användningen av begreppet klassresa gör därmed klart att klassresenärens livshistoria präglas av ett tillägnande av och förhållande till två olika klass- och kulturmönster: först uppväxten i arbetarklassen och sedan resan till och tillägnandet av den akademiska kulturen. Trondman pekar på tre mellanmänskliga processer i denna utveckling. Det är när man lämnar sin uppväxtmiljö, lossbrytningsprocessen, integrerandet i nya sociala sammanhang, inträdesprocessen, och, till sist, hur man ser på sitt förflutna i förhållande till den nya positionen och identiteten. Att leva mellan två världar kan också skapa en hemlöshet, något som inte är ovanligt bland invandrare. Just hemlösheten i klassresenärens berättelse har analyserats av Åsa Andersson och Hildur Kalman (2007) i en essä på temat Resenären som aldrig kom fram. 20 De pekar på det utanförskap, det mellanrum mellan två världar, som klassresenären ofta upplever. Känslor som kan vara vanliga i dessa sammanhang är, enligt en referens till idéhistoriken Kjell Jonsson, som sammanfattat gemensamma drag i klassresenärernas skildringar; rotlöshet, osäkerhet, kluvna identiteter, hemlöshet, dåligt självförtroende, skam, förödmjukelse och hjälplöshet. Den subjektiva kluvna dimensionen i klassresan får inte överdrivas. Det finns också exempel på klassresenären som bemästrat den dubbla identiteten på ett positivt sätt. Folkbildaren, Gösta Vestlund, nämns som ett sådant exempel. Enligt författarna finns också en tendens att ibland idealisera arbetarklassbakgrunden och se medelklassen som en socialt trist norm att anpassa sig till. Världen ska uppfattas underifrån, med utgångspunkt i arbetarklassens villkor och klasskänsla. Vad som är arbetarklassens sociala kontext, identitet och hemvist, är dock inte så tydligt. Åsa Linderborgs egen barndomsskildring och bilden av sin far, Mig äger ingen, visar exempel både på skötsamhetens kultur och på det utsatta barnets levnadsvillkor. 21 I antologin Tala om klass berättar ett antal kvinnliga journalister, för- 162

165 fattare och politiker om sina egna klassresor. 22 De är alla första generationens klassresenärer. I förordet betonas vikten av ett starkt samhälle för att möjliggöra klassresor på bred front; skattesystemet, studielånen och vuxenutbildningen. Det är ett viktigt påpekande eftersom klassresenärer ofta skildras som solitärer, ensamma och starka människor, som tagit sig fram på egen hand, ett stort antal hinder till trots. Bokens redaktörer, Alakoski och Nielsen, speglar i förordet klassresenärens villkor som dåligt självförtroende och hemlöshet men också som starkt engagemang och viktiga kunskaper. En klassresenär spelar match på bortaplan hela sitt liv. Pendlar mellan dåligt självförtroende och övermod, känner sig inte hemma vare sig i den nya eller gamla klassen. En klassresenär ser klass, tolkar samhället från ett underifrånperspektiv och från ett medelklassperspektiv, helt enkelt för att hon kan det. Klassresenärer har dubbla kompetenser och därigenom ofta dubbla styrkor. Vi har passerat klassgränser av flytande dynamit, gått genom stängda dörrar och har livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit. Vi är konstruktiva överlevare. Flera av oss har gått från offer och utsatt till medborgare och aktör. Vi vet att våra erfarenheter betyder något. Därför finns nu Tala om klass. Boken ger också många inträngande berättelser av kvinnliga klassresenärer. Även om boken signalerar styrka, egenmakt och kompetens, är framtiden inte alltför ljus för framtida klassresenärer, kanske främst kvinnor. Andelen jobb på arbetsmarknaden som kräver en akademisk utbildning är färre än antalet utbildade. Inom vissa områden finns risker för överutbildning. Det är särskilt påtagligt inom humanistiska och konstnärliga områden. DN gav för ett par år sedan två sådana exempel på temat 19. Se Mats Trondman (1993) Bilden av en klassresa. Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag. 20. Se Åsa Andersson och Hildur Kalman (2007) Resenären som aldrig kom fram. Hemlöshetstemat i klassresenärens berättelse. Kulturvetenskapliga perspektiv. 2007/2: Se Åsa Linderborg. Mig äger ingen. Stockholm: Atlas, som ger ett närgånget och kärleksfullt porträtt av hennes far, härdmästaren Leif Andersson, samtidigt som det lyfter fram det utsatta barnets sköra livsvillkor. Villkoren i hemmet var stundtals torftiga, men fyllda av positiva relationer. Det fanns också komplementära och stödjande miljöer hos hennes mor, och framför allt hos far- och morföräldrar, som både präglades av skötsamhet, bildning, social omtanke och god mat. 22. Se Susanna Alakoski och Karin Nielsen (2007, red.) Tala om klass. Stockholm: Ordfronts förlag. 163

166 Klassresa med oväntade hinder. 23 Där skildras två kvinnor Katja och Ann med arbetarklassbakgrund som satsat på högskolan med sikte på framtida jobb. Ann utbildade sig till kontorist, skiftade mellan olika yrken, födde två barn men drömde om en annan framtid. Trots en filosofie magisterexamen, lyckades hon ej få jobb. När artikeln skrevs levde hon på aktivitetsstöd och socialbidrag, vilket hon uppfattar som förnedrande. Hon söker alla jobb, dock inte barnskötare. Jag vill hålla huvudet högre, jag är ju ändå akademiker. Vissa dagar undrar jag om det är något fel på mig. Andra dagar är jag fast besluten att kämpa, säger hon i intervjun. Exemplet visar att det är svårare att ändra sin yrkesposition i vertikal riktning, dvs. från arbetaryrken till akademikeryrken, än horisontellt. Många av de personer som Ludvig Rasmusson intervjuat, hade en kvalificerad utbildning att utgå ifrån. Inlåsning, krokigt lärande och nyckelkompetens Arbetslivsforskaren Gunnar Aronsson, som också porträtteras i denna bok, har ägnat stort intresse åt inlåsning som ett komplementärt begrepp till rörlighet. 24 Om en person både har hamnat på fel arbetsplats och i fel yrke, talar Aronsson om en dubbelinlåsning. Inlåsningen är vanligare i LO-grupperna och för individer med låg utbildning. Här finns också stora skillnader som speglar klasstillhörighet och utbildning. Enligt Aronssons bedömningar är var femte anställd dubbelt inlåst. Det är givetvis svårt att exakt bestämma antalet och begreppen inlåsning och utestängning används ibland mer som symbolmarkörer är vetenskapliga begrepp. Det gäller även det idag så politiskt heta begreppen, utanförskap och arbetslöshet. Inlåsningen kan också relateras till Karasek-Theorell-modellen, som lyfter fram krav, kontroll och socialt stöd. Om det är en obalans mellan arbetets krav och den anställdes möjlighet att själv kontrollera och styra arbetet, ökar stress och arbetsbelastning, vilket kan leda till ohälsa i olika former. Vantrivsel kan då bli en negativ strategi för att klara sig vidare istället för att protestera eller lämna jobbet. 25 Att ta steget från ohälsa och långtidssjukskrivning tillbaka till arbete är oftast ett angeläget mål både för individen och för samhället. I en kvalitativ studie har Aronsson m.fl. studerat tjugo långtidssjukskrivnas möjlighet att inom ramen för ett samarbete med flera arbetsgivare, en arbetsgivarring, ta sig tillbaka till arbetet. Uppmärksamhet har ägnats individernas arbetshistoria, hinder och vändpunkter. Hälften av gruppen var verksamma inom arbeten med oflexibla arbetskrav (fysisk be- 164

167 lastning och små möjligheter att anpassa arbetsuppgifter) och halva gruppen inom arbeten med gränslösa arbetskrav (otydliga gränser om arbetets volym och inriktning, hög arbetsbelastning och hög grad av självreglering). I de oflexibla jobben valde individen att härda ut, vara sjuknärvarande, ta mediciner och upprepade sjukskrivningar. I de gränslösa jobben ansträngde man sig mer, hade mer övertid, hoppade över luncher och raster, informella kontakter med kollegor. De psykologiska effekterna kunde vara brutna psykologiska kontrakt (man anstränger sig till bristningsgränsen, men kan inte känna trygghet i jobbet), bristande självtillit. I studien analyseras också potentiella vändpunkter och behov av nya strategier (individuellt anpassat arbete, våga inse sina begräsningar, lära sig sätta gränser och få tydliga arbetskrav). Vägen tillbaka till arbetslivet är oftast förenad med stora problem och hinder om man varit borta från jobbet mer än ett år. Någon annan har kanske tagit över arbetsuppgifterna. Möjligheter att anpassa arbetsuppgifterna till nya förutsättningar är sällan ett prioritetsområde i en alltmer slimmad arbetsorganisation. Dessutom är den enskildes hälsa och självtillit lika viktiga för arbetsförmågan som yrkesfärdigheter och kompetens. Bättre jobbmatchning eller krokiga yrkesvägar? Den bristande matchningen på arbetsmarknaden ses ofta som ett problem. Samtidigt som det finns stora grupper arbetslösa och i utanförskap, råder det brist inom olika yrkesområden. En bättre matchning är ett positivt mål för individ och samhälle och för företagande och offentlig verksamhet. 26 Det är den svenska normen för arbetsmarknadens funktionssätt och utveckling. Det krokiga lärandet och de tvära kasten tycks inte förekomma i någon högre utsträckning. SCB har nyligen gjort en studie av överensstämmelsen mellan utbildning och yrke. 27 Överens- 23. Se DN , Klassresa med oväntade hinder. 24. Se Gunnar Aronsson (2000 m.fl.) Yrkes- och arbetsplatsinlåsning. En empirisk studie av omfattning och hälsokonsekvenser. Arbete och hälsa. 2000:5. Stockholm: Arbetslivsinstitutet samt den kvalitativa studien Astvik, W., Mellner, C. och Aronsson, G. (2006) En kvalitativ studie av arbete, långtidssjukskrivning och rörlighet. Arbete och Hälsa, 2006:3. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 25. I den ovan citerade studien anknyts till Hirschmans klassificering av handlingsstrategier vid vantrivsel; sorti (exit), protest (voice) och lojalitet (loyalty). 26. För en översiktlig genomgång av problemen från AMS sida, se Torbjörn Israelsson, Tord Strannefors och Hans Tydén (2007) Var finns jobben år AMS Ura 2007: Se Tema: Utbildning. Sambandet mellan utbildning och yrke. En studie av högskoleutbildningar. Befolkning & välfärd 2007:1. Förvärvsarbetande mellan 25 och 54 år, i 24 högskoleutbildningar studerades år Se även SCB (2005) Fokus på arbetsmarknad och utbildning. Information om utbildning och arbetsmarknad 2005:4, där matchningen utbildning och yrke belyses i två uppsatser. 165

168 stämmelsen mellan utbildning och yrke är i allmänhet god. Allra starkast är den för läkarutbildade, där över 95 % är verksamma som läkare. Den sämsta matchningen förekom hos konstnärligt utbildade och humanister, men även för yrkeslärare. Journalister, särskilt kvinnor, hade också en lägre matchning. I studien, som var en totalundersökning av de berörda grupperna, delades man in i fyra grupper: 1. Rätt utbildningsnivå, rätt inriktning 2. Ledningsfunktion, chef 3. Rätt utbildningsnivå, fel inriktning 4. Fel utbildningsnivå Både för humanister och konstnärligt utbildade var andelen som verkade på fel utbildningsnivå, dvs. verkade inom ett område som inte kräver eftergymnasial utbildning, högst, för konstnärer 25 % och för humanister knappt 20 %. Matchningen beror också på hur befattningsspecifik en utbildning är. Det gäller särskilt legitimationsyrken som läkare och tandläkare. I dessa fall är matchningen nästan perfekt. Behörighetsyrken som lärare kan ge öppningar för att vara verksamma inom andra områden. För domare, åklagare och advokater krävs tingsmeritering, vilken gör att de har en snävare arbetsmarknad och specifika tillträdesvillkor. 28 Rörligheten kan betraktas som hög på den svenska arbetsmarknaden. 29 De flesta yrkesbytare får nytt jobb inom samma område. Några går vidare till högre tjänster inom verksamheten som chefer eller specialister. Andra byter helt område. Omfattning av horisontella yrkesbytare är svårare att uppskatta. Ett horisontellt yrkesbyte innebär att man byter typ av jobb inom samma bransch eller att man skiftar mellan olika branscher, exempelvis en industriarbetare som går över till omsorgen eller en förskollärare som blir traversförare. Det vertikala yrkesbytet kan innebära att man blir chef eller får en specialist- eller expertfunktion. Förr i tiden kallade man en person som bytte jobb för ofta, för en hoppjerka. Det hade en negativ klang, en person man inte riktigt kunde lita på. Idag är entreprenörskap, förändringsvilja och flexibilitet honnörsord inom näringslivet. Rickard Larsson, forskare vid ekonomihögskolan i Lund, har utvecklat fyra typer av karriärvägar, de gäller expertkarriären, den linjära karriären, den utvidgade karriärvägen samt den episodiska vägen. 30 Experten förlorar enligt Larsson status och är ofta inte så benägen att ställa upp på förändringar. Helst vill han eller hon fördjupa och för- 166

169 stärka sin expertis. Den linjära karriären premierar högre formella positioner, struktur och tydligt chefskap. Den utvidgade karriären innehåller inslag av personligt växande, missnöje med att sitta fast och viljan att gå vidare. Den episodiska karriärvägen befolkas av anställda, ofta kvinnor som vill pröva på något nytt redan efter ett par år i ett jobb, mer som ett öppet sökande och utan fast linje. Experten tycker att episodikern är en hoppjerka och blir själv beskylld för att vara en insnöad fackidiot. I förenklad form kan yrkesbytare beskrivas på följande sätt: Kategorisering av vertikala och horisontella yrkesbytare Vertikal yrkesbytare: JA Horisontell yrkesbytare: JA Ledningsfunktion inom en ny verksamhet/bransch. Exempel: Klassresenären som byter yrke och verksamhet; fackligt/politiskt aktiv som blir chef inom annat fält. Horisontell yrkesbytare: NEJ Befordring inom det egna verksamhetsområdet. Exempel är karriäristen, klättraren & chefsdrömmaren. Vertikal yrkesbytare: NEJ Byte av verksamhet/bransch. Exempel är hoppjerkan med långa skutt! Rasmusson använder begreppet Kryssaren, en som söker sig fram på tvären. Kvarstannarna. Positiva exempel är de nöjda, de som upplever det goda dagsverket, golvets hjältar. Negativa kvarstannare: De inlåsta, missnöjda, besvikna och uppgivna. De dubbelt inlåsta; se Gunnar Aronsson. Det är inte lätt för en ung människa att se vilket jobb man kommer att ha i framtiden. Det tar också flera år innan man etablerar sig på arbetsmarknaden, sällan med drömjobbet som första station. Man får söka sig fram. Det är därför inte överraskande att man inom vägledningen utvecklat begreppet Navigeringscentra istället för informationscentral. Utbildning som dörr till ett eller flera jobb En viktig utgångspunkt för att belysa utbildningars värde och effekter är att studera deras utbytbarhet och effekter på arbetsmarknaden. SCB (2000) har i rapporten Utbytbarhet på arbetsmarknaden. Yrken och löner för olika yrkesgrupper, analyserat det problemet. 31 Utgångspunkten är en 28. Se Högskoleverkets rapport: Arbetsmarknad och högskoleutbildning HSV Rapport 2006:28 R. 29. Se Andersson, Jan & Tegsjö, Björn (2006) Rörlighet och nya jobb på den svenska arbetsmarknaden. TCO granskar nr 10, Se Fyra typer gör karriär. Jusektidningen Se SCB (2000) Utbytbarhet på arbetsmarknaden. Yrken och löner för olika yrkesgrupper. Information om utbildning och arbetsmarknad 2000:2. Stockholm: SCB. 167

170 studie från nittiotalets början som visade att de flesta utbildningar har en egen nisch på arbetsmarknaden och att en vag yrkesinriktning kan leda till könsbundna yrkesval. Vidare framkom att många utbildningsbakgrunder finns i samma yrke, att mindre strikta utbildningskrav ställs i den privata sektorn samt att kvinnor ofta har mindre kvalificerade uppgifter än män. Begreppet utbytbarhet definieras av SCB på följande sätt (a.a., sid.11 12): Med utbytbara utbildningar menar vi de utbildningar som har en likartad yrkesfördelning. Man brukar tala om vertikal och horisontell utbytbarhet. Med vertikal utbytbarhet avses utbytbarhet mellan utbildningar med samma inriktning men på olika nivåer exempelvis högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer. Med horisontell utbytbarhet avses utbytbarhet mellan olika utbildningar på samma nivå men med olika inriktning, exempelvis ekonomer och samhällsvetare på högskolenivå. Ett annat centralt begrepp är yrkesspridningen, vilket handlar om hur personer med samma eller likartad utbildningsbakgrund sprider sig på arbetsmarknaden. I SCB-rapporten mäts olika utbildningars yrkesspridning utifrån ett index. Matchningen mellan utbildning och yrke kan beskrivas på olika sätt. Bland utbildningar med liten yrkesspridning återfinns i SCB-studien de s.k. legitimationsyrkena som tandläkare, läkare och psykologer och branschinriktade yrken som lärare, poliser och personal inom barn- och fritidsomsorgen. Även utbildningar med en mellanhög yrkesspridning kommer i huvudsak från högskoleområdet. Den största yrkesspridningen finns för utbildningar på grundskole- och gymnasienivå. Hög yrkesspridning finns också för allmänt inriktade högskoleutbildningar av humanistisk eller samhällskaraktär. Utifrån olika mått på utbytbarhet och yrkesspridning kan utbildningarna delas in i olika grupper enligt SCB-studien. Utbildningar med egen yrkesprofil. Det vanligaste exemplet är här de s.k. legitimationsutbildningarna eller utbildningar för legitimationsyrken. Omkring 80 % av dem som gått de gymnasiala omvårdnadsutbildningarna arbetar som vård- och omsorgspersonal. Ännu högre siffror gäller exempelvis för arbetsterapeut, läkare, sjukgymnast, sjuksköterska och tandläkare. 168

171 Bransch- och nischinriktade utbildningar. Vissa utbildningar ger kompetens för att arbeta inom två eller flera yrkesområden. I denna grupp ingår exempelvis tekniska och naturvetenskapliga utbildningar, industri- och hantverksutbildning samt ekonomiska utbildningar inom gymnasiet och högskolan. Studerande från den gymnasiala byggutbildningen och verkstadsutbildningen på gymnasial nivå arbetar i flera olika yrken. Endast 30 % av civilingenjörerna arbetar som civilingenjörer. Hälften av alla programmerare och systemerarna arbetar som dataspecialister. Utbildningar med allmän inriktning. Den första gruppen här är de som enbart har folkskola eller grundskola. I gruppen ingår även personer med humanistisk, samhällsvetenskaplig, social eller naturvetenskaplig utbildning, vilket bl.a. innefattar de studieförberedande utbildningarna inom gymnasieskolan. Utbildningar med svag arbetsmarknad. Vissa utbildningar med tydlig bransch- eller yrkesinriktning kan ha en låg träffbild för andelen anställda inom målyrken. Skälet härtill är främst att det inte finns en tillräckligt stor arbetsmarknad för att matcha intresset från de studerande. De estetiska utbildningarna inom gymnasieskolan utgör ett exempel, där endast en av fyra arbetar inom målområdet. Samma sak gäller utbildade inom jordbruks-, skogs- och trädgårdsutbildning och utbildade inom hotell- och restaurangområdet, där hälften eller mindre är verksamma inom målområdet. Ett viktigt resultat i SCB-studien är att könsskillnaderna är påtagliga när det gäller hur män respektive kvinnor går vidare efter utbildningar med varierande grad av utbytbarhet och yrkesspridning. Med en viss förenkling kan sägas att det finns två synsätt på yrkesdaningens roll i det moderna samhället. Dels har vi den tyska duala modellen, där det gäller att stärka de yrkesrelaterade och yrkestekniska kunskaperna och där en stor del av lärandet är knutet till arbetsplatsen, företaget och en viss bransch. Dels finns en mer generisk modell, som handlar om att utveckla generalistkompetens som kan nyttjas i olika sammanhang. Det går inte att ställa den ena modellen mot den andra eftersom modellerna i sig är relativt starkt knutna till kulturella villkor, marknadskrafternas roll och statens insatser både inom utbildnings- och välfärdspolitiken. 169

172 Vuxnas lärande och Lissabonagendan Vid Europeiska Rådets möte i Lissabon i mars 2000 lanserade stats- och regeringscheferna den s.k. Lissabonstrategin. Lissabonstrategins övergripande mål är att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi och uppnå full sysselsättning före år Strategin ska vara hållbar både ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Lissabonstrategins program är omfattande inom en mängd områden såsom t.ex.: Öka sysselsättningen Hålla nere inflationen Förbättra förutsättningar för en inre marknad Öka produktiviteten Försäkra tillgång till Internet i hela samhället Minska sociala klyftor Införa ett ekologiskt perspektiv Alla medlemsländer har tagit fram nationella handlingsprogram för att genomföra Lissabonstrategin. Varje år stämmer man av hur långt EU och de enskilda medlemsländerna har kommit. Strukturfonderna är c: a en tredjedel av EUs budget och ett viktigt instrument för att genomföra Lissabonstrategin. Socialfonden är en del av strukturfonderna och är framtagen som ett led i Sveriges nationella handlingsplan för tillväxt och sysselsättning. I den svenska satsningen betonas liksom i många andra länder behovet av livslångt lärande. I det perspektivet är också det informella lärandet människors kunskapssökande och lärande utanför ramarna viktigt att belysa, något som gjorts i denna skrift. Föreningen Liv i Sverige har som motto att Varje liv är värt att skildra. Det skulle också kunna ses som ett syfte med EU-initiativet Equal, som vill utveckla människors potential och samtidigt motverka diskriminering och utanförskap. Syftet med Equalsatsningen beskrivs på följande sätt på Svenska ESF-Rådets hemsida ( Genom Europeiska socialfonden och programmet Equal har Europeiska unionen och Sverige satsat resurser för att alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter ska tas till vara i arbetslivet, oavsett kön, ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller eventuella funktionshinder. Över en miljard svenska kronor har gått till att starta projekt, eller så kallade partnerskap, i Sverige. All projektverksamhet har inkluderat samarbete med partnerskap i andra EU-länder. 170

173 Tiden med Equal går nu mot sitt slut. Men fortfarande arbetas det för fullt runt om i landet med att skapa arbete och nya möjligheter för alla i linje med Equalprogrammets ambitioner. Projektresultat och nya samarbetsformer lever vidare och utvecklas, inte minst i de åtta Nationella temagrupperna (NTG) som bildats. Arbetet inom Equal har organiserats i så kallade utvecklingspartnerskap. Tanken har varit att flera samverkanspartners till exempel från offentlig förvaltning, näringsliv eller ideella organisationer går samman och utvecklar idéer, arbetssätt och metoder för att motverka diskriminerande strukturer. Med utgångspunkt i Lissabonagendan och fortsatta beslut inom den Europeiska Unionen, har Europaparlamentet och Europeiska Unionens Råd beslutat att inrätta ett handlingsprogram för livslångt lärande. 32 Det allmänna målet för programmet för livslångt lärande är:..att ett livslångt lärande skall bidra till gemenskapens utveckling mot ett avancerat kunskapsbaserat samhälle med hållbar ekonomisk utveckling, fler och bättre arbetstillfällen och bättre social sammanhållning, samtidigt som ett gott miljöskydd för kommande generationer säkerställs. I synnerhet syftar det till att främja utbyte, samarbete och rörlighet mellan utbildningssystemen i gemenskapen, så att de görs till en kvalitetsreferens för hela världen. Programmet ska vidare kännetecknas av följande mål: bidra till att främja hög kvalitet, innovationer och utveckling samt en europeisk dimension av det livslånga lärandet stödja inrättandet av ett europeiskt område för livslångt lärande göra möjligheterna till livslångt lärande mer tillgängliga och attraktiva genom livslångt lärande främja social sammanhållning, aktivt medborgarskap, interkulturell dialog, jämställdhet och självförverkligande rikta sig till alla åldrar och missgynnade grupper oavsett socioekonomisk bakgrund främja språkinlärning och språklig mångfald nyttja modern informationsteknik på ett innovativt sätt betona mänskliga rättigheter och respekt för andra kulturer och folk utveckla kvalitetssäkring inom alla utbildningsformer 32. Se Europeiska Unionens Officiella tidning ; EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT 2006/1720/EG av den 15 november 2006 om inrättandet av ett handlingsprogram för livslångt lärande. 171

174 tillvarata goda erfarenheter och ständigt vidareutveckla infrastrukturen och stödet för det livslånga lärandet Inom ramen för dessa mål görs omfattande satsningar på riktade program som Leonardo da Vinci, Socrates, Comenius, Jean Monnet m.fl. initiativ. Det finns en bro mellan satsningen på det livslånga lärandet och lärandeinitiativ inom den Europeiska Socialfonden. Den nationella temagruppen för lärande miljöer (NTG-lär) är en temagrupp inom EUs och Europeiska socialfondens satsning mot diskriminering på arbetsplatsen, Equal. NTG-lär syftar till att främja ytor för formellt och informellt lärande genom kunskapsbygge, nätverkande, spridning och strukturpåverkan. Centrala uppgifter för temasatsningen om lärande miljöer är att: Temasatsning om lärande miljöer inom Equal 1. Synliggöra miljöer för lärande 2. Fördjupa reflektion och teoriutveckling om lärande 3. Utveckla metoder för att dokumentera lärande 4. Expandera villkor och miljöer för lärande 5. Utveckla nya spridningsformer, mötesplatser och arenor 6. Påverka strukturella och institutionella hinder för lärande 7. Främja policyutveckling och forskning om formellt och informellt lärande för Equal Boken Det krokiga lärandet är ett av flera sätt att spegla de inledande punkterna i syftet med den Nationella Temagruppen om lärande miljöer, NTG-lär ( Det är också viktigt att ta steget vidare från idéer till praktisk handling. EU:s visioner om livslångt lärande och den svenska verkligheten Intervjuerna i denna bok vittnar i flera fall om högskolans och vuxenutbildningens centrala betydelse som växelstation och reflektionsyta för vuxna banbytare. Som ovan framgår betonas det livslånga lärandets idéer och organisatoriska former i den Europeiska gemenskapen. Sverige har internationellt sett uppfattats som vuxenutbildningens förlovade land. Vår folkbildning och våra folkrörelser har sina rötter i 1800-talet. Den första svenska folkhögskolan tillkom år Studiecirklarna började växa fram vid förra sekelskiftet. En mer systematisk politik för vidgat tillträde till högre utbildning initierades redan i början av femtiotalet. Den kommunala vuxenutbildningen formades i slutet av sextiotalet. Sjuttiotalets reformer banade väg för ett nytt jämlikhetstänkande 172

175 för vuxnas rätt till utbildning. Ett breddat utbud av folkbildning, utbyggnaden av komvux kom, i förening med studieledighetslagen och studiesocialt stöd, att sätta Sverige i främsta rummet i OECD-sammanhang. Samtidigt satsades särskilda resurser på fackliga studier. Under denna period myntade Olof Palme att Sverige var en studiecirkeldemokrati. LO och TCO drev på kraven på vuxenutbildning och återkommande utbildning. Den svenska vuxenutbildningens gyllene epok kröntes med kunskapslyftet under nittiotalet. I mitten av åttiotalet tog jag själv initiativ till två böcker om vuxenutbildningens framtid. Den första hette Den nya utbildningsklyftan nittiotalets utmaning från 1986 och pekade på att jämförelsepunkten för vuxnas utbildningsjämlikhet var gymnasieskolan, ej grundskolan. Efter två år gjordes en uppföljning på temat Det stora kunskapslyftet svensk vuxenutbildning inför Boken byggde på en framskrivning av utbildningsklyftan inför 2010, en tidpunkt som idag ligger nära. I början av nittiotalet kände jag oro för vuxenutbildningens, särskilt folkbildningens framtid, vilket speglades i boken Hela vuxenutbildningen! En framtidsbild i historiens ljus. 33 Den största förändringen kom att drabba arbetsmarknadsutbildningen som inte var förberedd för de nya behoven. I propositionen 2000/01:72 om Vuxnas lärande och utveckling av vuxenutbildningen betonades kommunernas fördjupade ansvar, det flexibla lärandets möjligheter och valideringens värde. De senaste åren har den formella vuxenutbildningen kommit i bakvattnet. Komvux kom till för stor del att handla om ungdomarnas taktikval. Vissa kommuner har lagt ut sin utbildning på entreprenad. Den tidigare prioriteringen av vuxenstuderande inom högskolan har tonats ned. Fokus ligger mer på att bredda den sociala och etniska rekryteringen, däremot är ålder ingen fråga som längre drivs med engagemang. 34 Luften håller på att gå ur 50-procentsmålet när det gäller rekrytering till högskolan. Idag höjs röster mot risken för överutbildning. Dagens utbildningspolitik fokuserar ungdomsutbildningen och inte vuxenutbildningen. 33. Se Kenneth Abrahamsson och Kjell Rubenson (1986, red.) Den nya utbildningsklyftan nittiotalets utmaning. Stockholm: Utbildningsförlaget Liber, Kenneth Abrahamsson (1988, red.) Det stora kunskapslyftet svensk vuxenutbildning inför Stockholm: Utbildningsförlaget Liber samt Kenneth Abrahamsson (1991, red.) Hela vuxenutbildningen! En framtidsbild i historiens ljus. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan. 34. Se Högskoleverket (2007) Utvärdering av arbetet med breddad rekrytering till universitet och högskolor. En samlad bild. HSV Rapport 2007:43R, där fokus ligger på social bakgrund och etnicitet samt till viss del funktionshinder. I ett Equal-perspektiv är ålder och sexuell läggning också viktiga anti-diskrimineringsgrunder. 173

176 Idén om kompetenskonto hamnade i politisk långbänk utan praktisk tilllämpning. Den här skriften om krokigt lärande visar på den stora betydelsen av vuxenutbildning och högskoleutbildning i vuxna människors livsförändringar. Behovet av att ändra inriktning och byta yrke kommer inte att minska i framtiden, snarare tvärtom. Därför behövs alltjämt stora satsningar på livslångt lärande och vuxnas rätt till utbildning. Det behövs ett nytt kompetenslyft för Sverige. Det går inte att lämna över alla dessa frågor till marknaden eller enskilda individer. Staten och arbetsmarknadens parter har alltjämt ett stort och växande ansvar. Det behövs en fördjupad debatt och analys om hur det livslånga lärandet kan utvecklas i samhälle och arbetsliv. En viktig insats är att främja människors omställningskompetens genom att införa ett system av kompetensförsäkring som kan skapa trygghet i ett föränderligt samhälle. En annan åtgärd är att utveckla de nya regional- och socialfonderna så att de blir effektiva verktyg för att främja individens, företagets och regionens lärande. Det vidgade tillträdet till högskolan för vuxna och yrkesarbetande förtjänar en förnyad uppmärksamhet, gärna i ett bredare mångfaldsperspektiv. Yrkesutbildningens roll för en breddad social rekrytering både inom gymnasieskolan och högskolan kräver en fördjupad analys och fortsatta insatser. Idéer om teknikcollege och vårdcollege bör vidareutvecklas. Det bästa får inte bli det godas fiende. Satsningar på vetenskap och forskning av högsta internationell klass får inte innebära att högskolans roll för grundläggande utbildning och vidareutbildning lämnas åt sidan. Uppmärksamhet bör även ägnas samspelet mellan lön, kön, lärande och arbetets kvalitet. En politik för livslångt lärande måste också verka utanför den formella utbildningens murar. Det finns också skäl att certifiera lärande arbetsplatser präglade av hållbar utveckling. 35 Lärcentra, flexibelt lärande, fria läroår, krokiga karriärvägar, validering och vägledning samt oaser för bildning och reflektion, bör ingå. Metoder för mätning och bedömning av kompetens bör utvecklas. Valideringsmetodik bör även innehålla livshistorier och redskap som stimulerar individen att reflektera över sina kunskaper och kompetenser. Visionen är ett system för livslångt lärande och hållbar utveckling som främjar både ekonomisk och mänsklig tillväxt. 36 En krokig väg till en brokig framtid För att det ska bli möjligt måste förmågan att reflektera kring och utveckla sitt yrkeskunnande vidgas. Levnadsberättelser, dagböcker och 174

177 livshistorier kan vara en sådan väg. Därför bör man som komplement till kompetensportföljer och formella meritsammanställningar, utveckla individens förmåga att reflektera över sin egen kunskap och kompetens. Det kan göras både individuellt och kollektivt. Boken Det krokiga lärandet ger olika exempel. I början av åttiotalet arbetade jag med en studie av arbetslivserfarenhetens värde i högskolan. 37 I min bok: Vad är den goda erfarenheten värd? varvade jag intervjuer med fallstudier av utbildningslinjer (ingenjör, lärare och sjuksköterska) med teoretiska och begreppsmässiga analyser. För ett kvartssekel sedan stod erfarenheter från liv och arbete högre i kurs. Idag satsas mer på direktkopplingar mellan olika utbildningar och begränsade inslag av erfarenhet. En av de personer jag intervjuade var Torsten Hägerstrand, en legendarisk och internationellt mycket erkänd kulturgeograf. Jag låter därför mina eftertankar i denna skrift avslutas med en av de frågor jag ställde till Torsten Hägerstrand. Under sjuttiotalet har vi haft en stark betoning på yrkesinriktningen och arbetslivsanknytningen av högskoleutbildningen. Högskolereformen och sektorsindelningen är ett sätt att liksom vrida vetenskapens karta mot yrkesområden i stället för tematiskt inriktade områden eller disciplinområden. Hur ser du på sektorstanken och yrkesområdena i den nya högskolan? Och Torsten Hägerstrand svarar: Ja, det är ju det verkligt allvarliga felet med universitetet som det ser ut i dag. Att det har blivit en totalt felaktig filosofi beror på att man inte kan förutse något slags stabilt yrkessystem i framtiden. Då är en mera allmänt hållen utbildning säkerligen mycket värdefullare, därför att den ger en flexiblare anpassning. Detta är det ena problemet. Det andra är att man ger en alldeles för snävt definierad ram av vad som ska ingå i utbildningen för ett yrke. Den gamla fil. kand-examen var ju suverän genom att man kombinerade ämnen precis 35. Se Kenneth Abrahamsson och Gunhild Wallin (2007) Katekes för ett lärande arbetsliv. Stockholm: Premiss förlag. 36. Denna avslutande tanke bygger på en artikel i TCO-tidningen våren TCO-tidningen Se Kenneth Abrahamsson (1982, red.) Vad är den goda erfarenhet värd? Om relevant arbetslivserfarenhet i den nya högskolan. Stockholm: UHÄ och Liber Utbildningsförlag. Det område jag behandlade skulle i dag ha kallats validering av formell och icke formell kunskap. 175

178 som man ville och det måste ha varit bra både för skolan och för forskningen. De lärare jag minns bäst från min egen skola var sådana som hade bredd. Jag tror inte på linjesystemet varken för lärarutbildningen eller för forskningen. Om man gjorde sig besvär med att gå igenom vad äldre forskare, även sådana som har blivit mycket kända, egentligen har för bakgrundsämnen skulle man ju inte bli häpen över hur osystematiskt det verkar. Ett intressant exempel ger fallet med den genetiska koden som just klarades upp av forskare som inte var bundna av traditionella ämnesmässiga doktriner. Jag tror att man måste ge möjligheter till större frihet mellan olika sorters tvärförbindelser, både mellan livets realiteter och mellan olika teorier. Och där ska man låta saker och ting blomma efter individernas intresse

179 Litteratur och lästips Abrahamsson, Kenneth (1982, red.) Vad är den goda erfarenheten värd? Stockholm: UHÄ och Liber. Abrahamsson, Kenneth (1991, red.) Hela vuxenutbildningen! En framtidsbild i historiens ljus. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan. Abrahamsson, Kenneth; Abrahamsson, Lena; Björkman, Torsten; Ellström, Per-Erik och Johansson, Jan (2002, red.) Utbildning, kompetens och arbete. Lund: Studentlitteratur. Abrahamsson, Kenneth & Wallin, Gunhild (2007) Katekes för ett lärande arbetsliv. Stockholm: Premiss förlag. Alakoski, Susanna & Nielsen, Karen (2006, red.) Tala om klass. Stockholm: Ordfronts förlag. Ambjörnsson, Ronny (2005) Mitt förnamn är Ronny. Stockholm: En bok för alla. Andersson, Jan & Tegsjö, Björn (2006) Rörlighet och nya jobb på den svenska arbetsmarknaden. TCO granskar nr 10, Bjerén, Gunilla & Elgqvist-Saltzman, Inga (eds.) Gender and education in a life perspective. Aldershot: Avebury. Bourdieu, Pierre (1991) Kultursociologiska texter i urval av Donald Broady och Mikael Palme. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag. Symposion. Broady, D. (1986, red.) Professionaliseringsfällan. Vuxenutbildning, arbetsdelning och yrkeskunnande. Stockholm: Carlssons. Bron, Agnieszka & Lönnheden, Christina (2005) Identitetsförändringar och biografiskt lärande, i Bron, Agnieszka & Wilhelmsson, Lena (2005) Lärprocesser i högre utbildning. Stockholm: Liber. Cullberg, Johan (2006) Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur. 177

180 Dante Alighieri (1983) Den gudomliga komedin. Stockholm: Natur och Kultur. Ellerström, Jonas & Hall, Jesper (2007) Schackspelaren som blev författare. Frans G. Bengtsson. Lund: Quality Chess. Goodson, I & Numan, Ulf (2003) Livshistoria och professionsutveckling. Lund: Studentlitteratur. Högskoleverket (2007) Utvärdering av arbetet med breddad rekrytering till universitet och högskolor. En samlad bild. HSV Rapport 2007:43R. Josefson, Ingela & Palm, Göran (1995) Mona, Elsa och Ulla. Tre kvinnor om sina arbetslivserfarenheter. Stockholm: Bäckströms förlag/liv i Sverige. Josefson, Ingela & Palm, Göran (1996) Kafébönan och hennes systrar. Fyra kvinnor om sina arbetslivserfarenheter. Stockholm: Bäckströms förlag/liv i Sverige. Josefson, Ingela & Palm, Göran (1997) Vredens duvor. Tolv kvinnor skildrar sina jobb och fyra forskare kommenterar. Stockholm: Bäckströms förlag/liv i Sverige. Josefson, Ingela & Palm, Göran (1998) Slavar, rebeller och gifta fröknar. Tolv kvinnliga tjänstemän berättar och två forskare kommenterar. Stockholm: Bäckströms förlag/liv i Sverige. Josefson, Ingela & Palm, Göran (1999) Kvinnor i butik, kvinnor på fabrik. Stockholm: Bäckströms förlag/liv i Sverige. Keller, Awiwa & Wallin, Gunhild (2000) Arbetets mening och drivkrafter. Jönköping: Brainbooks. Levi-Strauss, Claude (1984) Det vilda tänkandet. Lund: Arkiv. Molin, Kari (1991) Klassresan. Stockholm: Alfabeta. Rand, Harry (1992) Hundertwasser. Köln: Benedikt Taschen Verlag. Rasmusson, Ludvig & Montan, Ulla (2006) Hemvändarna. Stockholm: Paraplyprojektet/Liber. 178

181 Terkel, Studs (1972) Working People Talk About What They Do All Day and How They Feel About What They Do. New York: The New Press. Trondman, Mats (1993) Bilden av en klassresa. Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag. Vandenbrande, Tom(2006,ed.) Mobility in Europe. Analysis of the 2005 Eurobarometer survey on the geographical and labour market mobility. Dublin: European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions. West, Linden; Alheit, Peter; Andersen, Anders Siig & Merrill, Barbara (2007) Using Biographical and Life History Approaches in the Study of Adult and Life Long Learning: European perspectives. Frankfurt am Main: Peter Lang. 179

182 När en människa drömmer ensam är det bara en dröm. När många människor drömmer tillsammans är det början till en ny verklighet. Fritz Friedrich Friederich Friedereich Friedensreich Hundertwasser Hundertwasser är en österrikisk arkitekt, konstnär, filosof och global miljövän, som levde mellan 1928 och Hans målningar är brokiga och färgstarka. Han var en aktiv motståndare till den raka eller räta linjen i all samhällsplanering. Ursprungligen hette han Friedrich Stowasser.

183

184 I denna bok ger Ludvig Rasmusson och Ulla Montan exempel på människor som gjort tvära kast i livet, satsat på en utbildning och blivit något annat. Varje år är det drygt individer på den svenska arbetsmarknaden som byter jobb. Nära individer kommer till och en något större grupp lämnar arbetsmarknaden. Rörligheten kan betraktas som hög. De flesta yrkesbytare får nytt jobb inom samma område. Några går vidare till högre tjänster inom verksamheten som chefer eller specialister. Andra byter helt område. Omfattning av horisontella yrkesbytare är svårare att uppskatta. Däremot finns gott om enskilda exempel. Boken handlar om hur sågverksarbetaren blev professor, balettdansösen blev barnmorska, sjuksköterskan blev ingenjör, socionomen blev fotograf eller flyktingen blev studievägledare därefter blev ståuppare och andra banbrytande människor. Deras gemensamma erfarenhet är att bryta upp och ändra yrkesbana. De vittnar också om lust och lidande i deras lärande livsresor. Att lära sig något nytt är att göra motstånd mot det gamla, att ta steget vidare mot nya okända mål. TCO-ordföranden Sture Nordh har skrivit förord och Kenneth Abrahamsson, adjungerad professor i arbetsvetenskap, Luleå Tekniska Universitet, en efterskrift. Boken ges ut med stöd av Equalprogrammet inom Europeiska socialfonden och den nationella temagruppen om lärande miljöer, NTG-lär. ISBN Beställningsinformation på sid 4