Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson FoTo: ulla montan

Transkript

1 Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson FOTO: Ulla Montan

2

3 DET KROKIGA LÄRANDET

4

5 År 1953 insåg jag att den räta linjen för till mänsklighetens undergång. Friedrich Hundertwasser EFTERSKRIFT: KENNETH ABRAHAMSSON NTG-LÄRPROJEKTET OCH PARAPLYPROJEKTET 2007

6 Utgivare: NTG-lärprojektet ( och Paraplyprojektet ( Redaktionsgrupp: Kenneth Abrahamsson, Owe Ivarsson och Ludvig Rasmusson Författare: Ludvig Rasmusson och Kenneth Abrahamsson (efterskrift) Foto: Ulla Montan Copyright: Författarna, fotografen samt NTG-lärprojektet och Paraplyprojektet Grafisk form och original: West Studios Typsnitt: ITC Cheltenham och Univers Omslag: Urban Westling Tryck: Printfabriken, Karlskrona 2007 Beställning: Boken kan beställas från Liber, telefon Beställningsnummer: ISBN:

7 Innehåll Förord av Sture Nordh...8 Det krokiga lärandet Ludvig Rasmusson Man blir aldrig vad man trodde Källan är inte alltings början Mannen som gick ner i lön för ett roligare jobb Christian Andersson Man vill alltid bli något annat Elddop Löparstjärnan lärde sig av sina misslyckanden Malin Ewerlöf Hemma hos barnen Balettdansösen blev barnmorska Jeanette Challis Längre liv, längre arbetsliv När regementen läggs ner Två överstelöjtnanter Daniel Kindberg Torbjörn Junhov Författarna och deras romaner Stannar man för länge tappar man självförtroendet Kajsa Ingemarsson En utmärkt författarskola... 53

8 Läkaren blev författare Åsa Nilsonne Socionomen blev fotograf Ulla Montan Ett lagom mellanmjölksland Karriär? Borgerskapets inte särskilt diskreta charm Mitt förnamn är Ronny Ronny Ambjörnsson Klassresan Snickaren blev generaldirektör Ulf Westerberg En sjöman går i land Axel Sahlin Att söka sig fram Två rektorer Ingela Josefson Pia Sandvik-Wiklund Yrken som inte fanns Nyttan av att lära sig latin Barbro Berg I skogsbrynet Invandrarna Studievägledaren blev ståuppare Zinat Pirzadeh Allmän bildning och allmänbildning Greken blev svensk Petros Gougoulakis

9 Krokiga män och kvinnor Statusfällan Sågverksarbetaren blev professor Gunnar Aronsson Arbetskraftens rörlighet Det luriga med jämställdheten Marie Jakobi Man kan inte lära gamla hundar sitta Sjuksköterskan blev ingenjör Birgitta Hörling Dante och fyrtioårskrisen Kydösack Efterord Glädjen i att säga upp sig Thomas Ehrnström Banbytare, livsberättelser och lärande en efterskrift Kenneth Abrahamsson Från Hemvändarna till Det krokiga lärandet Från kaos i livets trappa till brytupp.nu Från arbetarminnen till banbytare Porträtt av arbetens mening och drivkrafter Den hemlösa klassresenären Inlåsning, krokigt lärande och nyckelkompetens Bättre jobbmatchning eller krokiga yrkesvägar? Utbildning som dörr till ett eller flera jobb Vuxnas lärande och Lissabonagendan EU:s visioner om livslångt lärande och den svenska verkligheten En krokig väg till en brokig framtid Litteratur och lästips

10 Förord av Sture Nordh Arbetslivet förändras ständigt, och i en allt snabbare takt. Mer än en tiondedel av alla jobb försvinner i Sverige varje år och ungefär lika många nyskapas. Arbetens livslängd blir kortare, som ett resultat av ökad global konkurrens, nya tekniska möjligheter och produktionsmetoder. Det här förändrar kraven på kunskaper i arbetet, efterfrågan på välutbildade ökar. Kraven både på företag och på individer att ställa om ökar, att byta jobb, lära nytt, lära mer. Ingen kan längre gå igenom arbetslivet och klara sig med den utbildning man en gång skaffade. Därför måste lärandet bli mera krokigt. Om jag ska kunna arbeta ett helt yrkesliv, och inte hamna utanför när mitt yrke inte längre behövs, då måste många vägar till lärande finnas, för att jag ska kunna få ett annat jobb. Flera chanser att skaffa kunskap, nya möjligheter till utbildning behövs i det vanliga utbildningssystemet. Därför är det så viktigt att nya återvändsgränder inte heller skapas, exempelvis genom lärlingsutbildningar med otillräcklig teoretisk grund, och som inte ger behörighet till vidare studier. Istället måste utbildningar gå att bygga på, kunna leda vidare i arbetslivets krokiga lärande. Kunskap är något annat och mycket mer än utbildning, det visar denna bok på ett utmärkt sätt. Kunskaper förvärvas genom hela livet, i arbetet, genom att byta jobb, genom fritidsintressen, i egna studier och i utbildning. Och kunskap är mycket viktigare än att bara vara ett instrument för något annat, för konkurrenskraft, för jobb eller ekonomisk utveckling till exempel. Det är sant att utbildning spelar roll för alla dessa faktorer och många fler. Men kunskap är djupare än så. I grunden är det en del av det som gör oss till människor, till individer. För vårt växande som sociala och kulturella varelser och som aktiva och ansvarstagande medborgare. Om detta, om kunskapens värde i sig, borde den utbildningspolitiska debatten mera handla om, och faktiskt lite mindre om exempelvis kepsar inomhus. Det krokiga lärandet visar på människor som förverkligat sitt livslånga lärande, genom att byta jobb och yrkesbana. Ibland för att möta sin längtan till något annat, ibland med att modigt följa sin nyfikenhet, ibland därför att de varit tvungna. De krokar de tagit har gett ny kunskap och en ny start. Och deras berättelser är fantastiskt inspirerande! 8

11 Men exemplen visar också värdet av en god utbildning i början. Ofta är det för framtiden inte så viktigt vad examen innehöll, viktigare är att den togs. För det finns en övertro på att unga människor i gymnasieålder kan bestämma vad de ska göra långt senare i livet. Intressen kan ändras, den efterlängtade utbildningen var inte vad man trodde, eller möjligheterna på arbetsmarknaden har drastiskt försämrats. Det den högre utbildningen alltid ger är ökade möjligheter till jobb, bättre kompetens, lättare att finna kunskap och bättre förmåga att lära om när arbetsmarknaden eller du själv förändras. Värdet av varvad och återkommande utbildning i och utanför arbetet och av det informella lärandet måste öka, när arbetslivet förändras snabbare. Kanske måste utbildningspolitiken tänka mera krokigt inför framtiden. För det livslånga lärandet är krokigt till sin karaktär. 9 Sture Nordh är ordförande i TCO. 9

12 Det krokiga lärandet Ursprunget till den här boken är en essä jag skrev för länge sedan, Det vilda lärandet. Idén till titeln fick jag av Claude Lévi-Strauss tanke om Det vilda tänkandet, men min essä hade mycket lite med Lévi-Strauss att göra. Den bestod helt enkelt i min rätt självklara iakttagelse att det mesta vi lär oss, lär vi oss på egen hand, en aning vilt jämfört med schemalagda lektioner. Vi lär oss gå och prata själva, och i tonåren lär vi oss en massa mindre nödvändiga kunskaper, i stil med idrottsresultat och namn på popmusiker. Som vuxna fortsätter vi att lära oss, i vår tid särskilt på jobbet och av erfarenhet. Men medan jag skrev blev jag mer och mer intresserad av den krokiga sidan av lärandet, vilket denna bok nu handlar om. Med det krokiga lärandet menar jag det man lär sig sedan man blivit vuxen och slutat sin grundutbildning, helt på egen hand eller av erfarenheter på jobbet eller på vidareutbildning på jobbet eller på olika kurser. För många allt fler, verkar det som leder detta till att man inte bara bryter upp och byter jobb utan också byter yrke. Detta sker ofta i fyrtioårsåldern, och det är det som denna bok huvudsakligen handlar om. Vilket är något som varken utbildningssverige eller arbetsmarknadssverige uppmärksammat tillräckligt, tycker jag. Och som det därför inte finns någon beredskap för. Ludvig Rasmusson Muskö sommaren

13 Man blir aldrig vad man trodde För många år sedan läste jag i en tidning om en kvinna som skaffat sig en lång och seriös utbildning i något yrke som jag inte minns, och sedan blivit något annat. Hon sa i intervjun: Det är bra att lära sig något annat än det man blir. Först tyckte jag att det var en efterrationalisering. Hon försökte slingra sig från sitt misslyckande. Men med åren har jag börjat tycka att hon kanske vunnit något på sitt krokiga lärande först en grundlig utbildning och sedan praktik och vidarestudier i något annat. De brittiska kolonialtjänstemännen var exempel på att man lärde sig något och blev något annat. De studerade ofta grekiska och latin, men inte etnologi och hindi, och for sedan till Indien, där en mycket liten grupp sålunda felskolade tjänstemän regerade detta väldiga land utan nytta av sin akademiska bildning. De hade större glädje av sina kulsprutor. Men kanske betydde det också något att de tvingats lära sig något så svårt som klassisk grekiska, 11

14 till vilket krävdes vilja och arbetsdisciplin och som gav dem perspektiv på det främmande de mötte. Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski for till Indien på femtiotalet med Herodotos Historia (skriven på fyrahundratalet f.kr.) som enda vägledning. Det var den enda litteratur de som skickade ut honom från Polen kunde hitta. Han skrev senare en bok om detta, Resa med Herodotos. I ett mer välordnat land än Polen till exempel Östtyskland hade han antagligen inte fått utresevisum. Och i Sverige hade han förstås förberetts bättre än med Herodotos. Eller hade det verkligen varit bättre? Var det inte en fördel för denna författande journalist som många anser vara den främsta i sin genre i vår tid att han inte av rätt litteratur styrts in på spår som han sedan inte vågat lämna? Gav Herodotos honom större frihet? Väl pålästa utrikeskorrespondenter och reseskildrare har ofta visat att förkunskaperna gjort att de inte sett med friska utan förutfattade ögon. De vet vad de ska se, och ser det. Historiens mest kända reseskildrare, Marco Polo, hade inte ens läst Herodotos. Det var samma sak med de höga brittiska tjänstemännen i Indien, som inte studerade det som de skulle studera idag för sina jobb, till exempel statsvetenskap. Av våra mest etablerade internationella tjänstemän i vår tid, var Dag Hammarskjöld docent i nationalekonomi, Sture Linnér docent i grekiska och Margot Wallström bankkamrer. Borde de ha pluggat statsvetenskap och gått UD:s internutbildning? Hade de lyckats bättre om de tidigt i livet fått råd av yrkesvägledare? Jag tror förstås inte det. För visst är det en retorisk fråga! Jag tror att de vann mycket på sina konstiga bakgrunder. Kanske eftersom jag själv gjorde något liknande. Jag studerade estetik och konsthistoria vid universitetet, men blev journalist, och skrev knappt något om konst. Några år försörjde jag mig på att skriva om rock. Jag tror att mina studier gav mig perspektiv. Utan Boileau hade jag inte förstått Beach Boys. Mina studier gav mig integritet som gjorde det lättare att stå emot modetrender och kommersiella påtryckningar. Konsthistorikern blev ungdomsgårdsföreståndare Jag ska återvända till den kvinna som jag inledde med och som hade ett mycket kvalificerat arbete, men saknade vad man i Sverige kallar formell kompetens. 12

15 Även om jag tyckte att detta var orationellt, tänkte jag att man måste räkna med ett visst bortfall. Människor är inte alltid så rationella, det får man ta. Och hon var ett undantag. De flesta andra svenskar sysslar lyckligtvis med det de en gång utbildat sig till. Hur skulle det se ut annars? Då skulle en mängd dyrbar utbildning vara bortkastad! Samtidigt som en massa svenskar hade ansvarsfulla uppdrag som de saknade utbildning till. Men sedan träffade jag fler som gjorde annat än de utbildat sig till, så många att jag till slut började undra om det i Sverige bara var tandläkare som arbetade med det de lärt sig. Och sedan lärde jag känna den kvinna som nu är min fru. Hon hade utbildat sig till socionom och arbetat som socialsekreterare men var nu fotograf (vilket jag var glad för, annars hade vi aldrig träffats). I ett annat avsnitt i denna bok beskriver hon denna utveckling själv. Jag började se mig om bland mina vänner, och upptäckte fler som blivit något annat. En av dem var journalist och blev musiker, en annan ingenjör och blev journalist, en tredje fil kand i konsthistoria och blev ungdomsgårdsföreståndare. Och när jag frågade andra som haft samma jobb hela livet, sa de att skenbart var det så, men jobbet hade förändrats så starkt att det blivit nytt. Och det de en gång studerat hade de ingen nytta av i detta förändrade jobb. Traktorn blir helikopter Vi har i Sverige en idealbild av utbildningssamhället där man som tonåring ska välja en linje i gymnasiet som sedan leder till en viss utbildning som sedan leder till ett jobb som man har till sextiofem då man avtackas med tårta, och sedan spelar golf och tar hand om barnbarnen. Det ryms många sedan i ett sådant liv, och inga plötsligt. Under dessa år går många kurser, vilket gör dem mer kvalificerade än när de var nyutexaminerade. Mycket av dessa lärdomar som de tar till sig under resans gång gör dem inte bara bättre på jobbet, utan är nödvändiga för att kunna hänga med i den förändring som de flesta arbetsuppgifter i vår tid undergår. En journalist som började på sjuttiotalet måste lära sig ordbehandling. För läkare och elektriker och många andra krävs en kontinuerlig uppdatering. Allt detta ingår nu i ett normalt arbetsliv, vilket det inte gjorde förr då yrken inte förändrades lika snabbt och genomgripande. Men när man stannar på samma jobb så stannar man ju i alla fall i det 13

16 yrke man en gång utbildade sig till! Eller gör man det? Allt oftare förändras villkoren och uppgifterna så kraftigt att man till slut i praktiken har ett annat arbete än det man började med, trots att man sitter vid samma skrivbord som när man började. Man har blivit som en gammal Volvo som den händige bilfixaren byter ut fälgar och hjul och allt annat på tills det till slut blir en Fiat. Några år senare är det en Mazda. Endast fantasin sätter gränser. Kan man göra en Mazda av en Volvo kan man nog sedan göra en traktor av Mazdan och en helikopter av traktorn, och flyga ut i världen. Fortfarande är detta mycket svårt. Men inom yrkeslivet har det skett mycket mer dramatiska förändringar än av Volvobilar till helikoptrar. När man till slut har ett arbete som skiljer sig avgörande från det man en gång lärde sig, men ändå är kompetent till, är det ett exempel på krokigt lärande. Man kan också kalla det en krokig karriär. Men jag tycker att krokigt lärande är bättre, eftersom man på ett krokigt sätt skaffat sig ny kompetens. Lärandet är det centrala och avgörande. Bytet av jobb kan vara det utlösande, men det krävs nya kunskaper för att man ska klara det nya. Jag tycker att man borde undersöka hur det krokiga lärandet går till när man planerar utbildning, till exempel varför vissa utbildningar (till exempel till läkare och civilingenjör) är så bra utgångspunkter för andra jobb och andra (till exempel konstnär) är återvändsgränder. Man kan dra två slutsatser av detta när man planerar grundutbildning. Den ena är att alla ska specialisera sig så sent som möjligt i livet. Man vet ju inte när man är femton vad man vill bli när man är trettiofem. Det är bättre att pröva på allt möjligt. I tonåren är man inte kapabel att fatta livsavgörande beslut. Den andra är att man ska specialisera sig tidigt. Det gör många unga som jobbar intensivt i popband och dansar. En del ägnar fritiden åt skateboard. Få kan försörja sig på det som vuxna. Men har de en gång lärt sig att satsa allt på en sak och tränga djupt in i den har de också lärt sig en metod att arbeta, leva och lära sig som de sedan kan göra mycket med. Kryssare Även om de som byter jobb ofta gör det för att de tröttnat på det gamla (som de utbildat sig till) och längtar efter något annat, räcker inte blott 14

17 längtan ända fram. Och gör den det blir man inte långvarig på det nya jobbet, om man inte lär sig lika krokigt som man byter jobb, antingen man omskolar sig eller börjar från botten med det nya och arbetar sig upp och lär sig mer. Eller tar smällarna och lär sig av misstag, vilket är vanligt bland nya egenföretagare. Tänk om jag hade anat hur jobbigt det var! säger de sedan. Då hade jag nog stannat på mitt gamla jobb. Det konventionella lärandet sker i Sverige gradvis. Det inleds i förskolan och går steg för steg och klass efter klass tills man är arton och fortsätter sedan med vidareutbildning och kurser. Man bygger sin kunskap som man bygger ett hus med fast grund. När jag för många år sedan började fundera på att skriva om det krokiga lärandet (som jag då kallade det vilda lärandet) föreställde jag mig det som en rad utflykter från en rak linje. Jag tänkte att en del sökte sig fram hela livet, och hoppade från yrke till yrke tills det blev en livsstil. Många tar olika märkliga jobb när de är unga tills de når fram till något mer definitivt, vilket brukar ske senast vid trettiofem. Sedan är de i hamn, efter ett kryssande med många slag. Jag har träffat en del som fortsatt kryssa hela livet och skaffat sig brokiga erfarenheter. Men de flesta slutade med det när de blev riktigt vuxna. Det var om sådana kryssare som jag först tänkte skriva min bok om det krokiga lärandet. Men jag mötte färre kryssare än jag trodde, och desto fler som sedan de kommit tryggt i hamn efter en tid kastade loss och gav sig ut på nya seglatser till nya hamnar. I Sverige betonar vi oftare vikten av utbildning än av kunskap, och av sjukvård hellre än friskvård. Processerna intresserar oss mer än resultaten. Vi är en ingenjörsnation. Jag tycker att vi borde högre värdera vad utbildning leder till än hur den går till, om vi tyckte att kunskap var viktigare än lärande och att hur vägen dit ser ut är oviktig bara man kommer fram. Men det är klart att pedagogerna betonar! Liksom andra experter älskar de sitt eget område, som är lärande, inte kunskaper. Därför finns det lika lite pedagogisk forskning om folk som kan mycket som medicinsk om friska människor. Vi skulle behöva forskning i vår förmåga att göra något av våra kunskaper i livet. För det spelar ingen roll om man vet hur man ska göra om man inte gör det, antingen för att man hellre vill gå nya kurser eller sak- 15

18 nar självförtroende eller är för bekväm eller för att arbetsgivaren nöjer sig med dokumenterad kunskap och inte kräver dokumenterade resultat av kunskap. En viktig del i det krokiga lärandet är att det pågår jämt, liksom en flod rinner jämt. Det tar inte slut vid examina, vilket idrottsledare förstår bättre än lärare. De vet att kondition är färskvara. Springer jag inte på hela sommaren måste jag börja från början på hösten. De vet också att förmågan beror mer på vilja, självförtroende och beredskap att satsa hårt än talang. En del kunskaper är ingen färskvara, som konsten att cykla. Andra är det mer, som konsten att tala franska, om man inte praktiserat skolfranskan på flera år. En del är det i hög grad, som konsten att behärska en dator. Detta kommer att bli ett problem för morgondagens pensionärer. En del vill fortsätta att arbeta inom samma område även efter pensionen. Andra har varken ork eller lust till det, som många industriarbetare. Men inom administrativt arbete tappar man inte sin omdömesförmåga och överblick, där kan erfarenhet och mognad betyda avgörande mycket. Men det gäller att hänga med i informationstekniken. Är man borta från den några år är man ofta för alltid borta. Det är typiskt för det specialiserade lärandet att de kunskaper som det ger, ofta inte kan tillämpas på andra håll. Det gäller inte bara teoretiska studier. Jogging ger kondition och styrka, men gör det inte mycket lättare att åka skidor. Kunskaper är begränsat användbara. Men det skiljer sig från område till område. Ju fler språk man kan desto lättare blir varje nytt språk. Men man blir inte bättre seglare om man kan köra bil. Mitt körkort gäller även tung motorcykel, vilket jag skulle klara lika dåligt som alla dessa medelålders män som köper en Harley Davidson och kör ihjäl sig. Goda kunskaper inom ett område gör det till och med ofta svårt att arbeta med nya. Särskilt om man överskattar allmängiltigheten i sina kunskaper, vilket är en fara i det krokiga lärandet. Ovanpå en gedigen kunskap inom ett område lägger man det självinlärda. Man är kunnig på något som man inte sysslar med men har luckor inom det man gör. I det krokiga lärandet samspelar teori och praktik oavbrutet. I skolan lär man sig först och tillämpar sedan. I bästa fall arbetar man under utbildningen med praktiska fall och fortsätter med vidareutbildning i 16

19 jobbet. I det vilda lärandet är lärande, kunskap och arbete ett och samma. Verklighetens lärande och praktik är på allvar och går inte att skjuta på tills man behärskar det. Teoretisk utbildning skjuter allvaret på framtiden. Först leker vi några år och sedan gör vi det på riktigt. Så gör barn som bakar sandkakor. Det borde man inte göra sedan. Då ska man inte leka med modeller och suga in teori. I ungdomen är många handlingskraftigast, starkast, mest intresserade av verkligheten och mest engagerade. Då ska man inte hållas kvar i lek och modeller. Leka kan man göra senare när man är tjugofem är det allvar. 9 Källan är inte alltings början Under många år brukade jag springa runt en sjö. Alla joggare vet att rundor runt sjöar är de bästa. Stigarna är mjuka och man har vattnet bredvid, och på vintern kan man göra avvikare ut på isen. Min runda var ungefär en mil, men jag förlängde den ibland med olika krokar. Mitt på rundan sprang jag över en bro. Under mig strömmade vattnet, långsamt på sommaren, brusande snabbt på våren, men alltid ut och bort från sjön. Jag undrade varför det bara fanns en enda bro det borde finnas en till, som ledde över en bäck eller en å som fyllde sjön med nytt vatten. Det var konstigt att vattnet bara flöt ut och aldrig in. På så vis borde sjön torka ut. Men en dag när det regnade förstod jag på gräsmattan ned mot sjön rann vattnet. Den fylldes alltså inte på av bäckar och åar, utan mer från sidan. Och nere i marken rann det också in vatten, sidledes och osynligt. Det var likadant med floder, upptäckte jag sedan. De fylls också på från sidan i rännilar och nere i jorden och av regn. Allt vatten är inte med från början eller kommer med bifloder och bäckar. Men för stora floder betyder bifloderna mycket. Det förstod jag när jag läste en bok om Seine, som strax vid inflödet till Paris fylls på av Marnes mörka vatten. Paris är en av många städer som ligger vid två floders sammanflöde, en annan är Lyon där Rhône och Saône möts. 17

20 Boken om Seine spårade den till källan, långt bort i Champagne, där den ännu bara är ett mycket litet flodbarn. Vilket faktiskt inte är särskilt intressant, för det är under sin långa resa mot havet som denna tröga flod med alla sina meandrar, växer och får betydelse. Dess lopp är dubbelt så långt som den rakaste vägen var Seine rak och rationell skulle det gå undan och vara praktiskt på en del sätt, men då hade den aldrig fått sin väldiga betydelse i fransk historia och konst. Det är vid dess krokar som impressionismen föddes, och där ligger stora städer och mäktiga katedraler. Sedan läste jag en bok om Donau av den italienske forskaren Claudio Magris, som för en del år sedan när den kom ut väckte stor förtjusning, en förtjusning som jag inte delar. Magris är en utpräglad akademiker som knappt verkar ha sett Donau i levande skick utan mest läst gamla böcker. Han är mycket intresserad av dess källa, och berättar hur den börjar i skvalet från en vattenkran på en bondgård högt upp i Schwarzwald, en typisk sådan anekdot som akademiker älskar. Men det vatten som skvalar ur kranen i Schwarzwald saknar all reell betydelse utöver det anekdotiska planet. Det är sannolikt helt borta när den väldiga floden till slut rinner ut i Svarta Havet. Donau är en flod som växer under sitt lopp med bäckar och med vatten som flyter in från sidan och bifloder, och ju mer vatten den tar emot desto mäktigare blir den. Jag tycker att detta är en bra bild av livet tillflödena betyder mycket mer än källan, och en flod som inte fylls på från sidorna torkar till slut ut. Det fanns en tid då geografer och upptäcktsresande var besatta av att hitta flodernas källor, som om de där skulle hitta en förklaring på något, vad det nu var. Särskilt intresserade var de av Nilens ursprung. Efter många strapatser hittade de den också, vilket i sig var rätt ointressant och mest en idrottsprestation desto intressantare var allt de upptäckte på vägen till källan. New Orleansjazz Folklivsforskare och folkmusikforskare forskade under en period efter ursprunget till musik och sagor och seder, och försökte hitta de ursprungliga versionerna, med samma längtan efter det sanna som reformerande kristna försökte gå tillbaka till de urkristna församlingarna, som om de trodde att de där skulle finna lösningarna och de rena versionerna. När jag som tonåring blev intresserad av dixielandjazz läste jag om hur 18

21 jazzen föddes i New Orleans, och om gamla legendariska musiker som spelade den rena ursprungliga jazzen, innan det gjorts skivinspelningar och den kommersialiserats och anpassats. Att det inte fanns några inspelningar beklagade New Orleansromantikerna bittert, men jag förstod snart att de innerst inne var glada över det, för det gjorde att man inte visste hur de faktiskt spelade utan kunde fantisera fritt. Många legender spanns kring den legendariske trumpetarlegenden Buddy Bolden. När jag långt senare skrev en bok om jazz och på allvar satte mig in i jazzens källor, började jag ana att Buddy Bolden säkert aldrig spelade blues och sannolikt inte heller vad vi senare kallade jazz. Han spelade nog mest marschmusik i John Phillip Sousas efterföljd. Jazzromantiker hatar att höra detta samband mellan äkta New Orleansjazz och vaktparaden, men ska man till varje pris hitta jazzens källa finns den i marschmusiken, som var en blomstrande musikform under artonhundratalets slut. Den tidiga jazzen var inte en rak fortsättning på en musikalisk tradition med rötter i det mörka Afrika, utan var en blandmusik med influenser inte bara från marscher utan också från fransk opera, latinamerikansk musik av olika slag, cubanska rytmer och även något lite från Afrika. Den var frukten av en mycket krokig utveckling, en blandprodukt precis som New Orleans befolkning. Sedan skrev jag en bok om blues och upptäckte att blues inte som romantikerna påstod var slavarnas klagosånger med eko av Afrika och med en bakgrund i de västafrikanska grioternas (kringvandrande trubadurer) sånger, utan en ganska västerländsk sångstil starkt påverkad av psalmer och de vitas sånger. Bluesen uppstod liksom jazzen vid sekelskiftet, och deras förhistorier kan i sig vara intressanta om vi någonsin kan nysta upp dem men de säger faktiskt ingenting om bluesens och jazzens kärnor och mycket lite om deras vidare utveckling. De har ingenting att berätta om hur den tidiga jazzen utvecklades till swing som utvecklades till bop som utvecklades till den blandjazz vi har idag, eller hur den enkla lantbluesen blev Chicagoblues med elgitarrer och rhythmand-blues och till slut dagens rock-and-roll. Det intressanta hände under flodernas lopp. Äntligen stod prästen i predikstolen Länge fanns det i Europa en väldig fascination för källor och hur saker började, vilket verkar ha kulminerat vid förra sekelskiftet. Då formule- 19

22 rade Freud sina teorier om barndomens fullständiga betydelse, om att det är barndomen vi måste söka oss tillbaka till för att hitta roten till våra trauman och obsessioner. Livets senare tillflöden intresserade honom mindre, källan bestämde allt. År 1900 utsåg Ellen Key 1900-talet till Barnens århundrade. Romanförfattarna försökte hitta anslående sätt att börja sina romaner: Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen och Äntligen stod prästen i predikstolen. Första meningen skulle inte bara fånga läsarens uppmärksamhet och läslust, utan också formulera romanens essens. Ellen Key var typisk för sin tid i Sverige. Det fanns en väldig optimism kring barnen, och man gjorde stora satsningar på barnen som ju var vår framtid. Carl Larsson avbildade bussiga ungar i ren och vacker svensk miljö och Selma Lagerlöf skrev en rolig skolbok för barn om Sverige om Nils Holgerssons resa på en gåsrygg. Man rustade upp skolorna, och fortsatte med det långt in på femtiotalet. Det gällde ju att börja med barnen, för hos dem grundlades allt, de var flodernas källor, romanernas första meningar. I våra dagar har man fört över denna filosofi på ungdomarna och deras utbildning, på gymnasiereformer och högskolereformer, som ska göra det senare yrkeslivet effektivare. Det är starten och början man intresserar sig för, mindre för vad som händer sedan. Det är inte flodens långa flöde och alla dess meandrar utbildning är något som ska ske i början. Även om jag inte tror att flodernas källor har någon intressant betydelse för deras fortsatta lopp, tror jag absolut att barndomen och de unga människornas lärande har det. Barndomen är viktigare för människorna än källan för floderna. Men den är lika lite avgörande som den grundläggande utbildningen. Man har lagt för stor vikt vid detta, lurade av tanken om källan som det viktigaste och styrande. Ibland när jag sprang runt min sjö och funderade på var allt vatten kom ifrån, gjorde jag långa avvikare, särskilt då jag tränade för Stockholm Marathon och det krävdes mer än en mil för att komma i form. Ofta sprang jag bort till Ulriksdal och över en spång med två gamla statyer av svarta morianer som stod där och låtsades fånga fisk i nät. De såg rätt lustiga ut, och jag undrade vad det kunde finnas för fisk i flödet under spången. Till slut tog jag reda på det, och upptäckte att det var grönlingar. De 20

23 är dock alldeles för små för att fastna i morianernas grova nät, de är inte större än kaffeskedar, och inget att äta heller. Grönlingen finns bara på några få ställen i Sverige, i rinnande sötvatten. En av dessa platser är Igelbäcken som rinner ut strax efter morianernas spång efter en lång färd ända bortifrån Tensta. En dag gick jag på exkursion längs bäcken tillsammans med Nils-Erik Landell som skrivit en bok om den, I grönlingens marker. Under lång tid rätade man ut bäcken, av samma rationalistiska skäl som man rätat ut så många andra flöden i Sverige, mest för att spara mark. Men det visade sig att grönlingen vantrivdes i denna raka fåra, vilket var en tydlig signal: Igelbäcken mådde inte bra av att rätas ut. Krokigheten var dess liv. Och därför har man på senare år börjat kroka till den igen, vilket är ett mycket dyrt företag. Krokiga flöden må ta onödigt stor plats, men de vinner i långa loppet mot raka. De är bra för djurlivet och växterna, de binder kväve och gör att vattnet där de rinner ut inte förorenas så mycket. Dessutom stoppar de under sin långa krokiga väg upp en massa vatten, och minskar risken för översvämningar. 9 Mannen som gick ner i lön för ett roligare jobb Christian Andersson Det intressanta är inte vad jag gjort utan vad jag valt bort. Jag minns en rad jobb som jag fick och som i grunden skulle ha ändrat mitt liv. Det finns också jobb som jag sökte men inte fick. Några exempel: Jag fick jobb 1969 på SIDA:s befolkningsavdelning (stoppa befolkningsexplosionen!) när jag just börjat finna mig till rätta i Algeriet. Christina jobbade vid den tiden där som sjuksköterska och vaccinerade barn mot tuberkulos. Vi gifte oss i Oran mellan Camus berömda stenlejon i rådhuset (är med i Camus Pesten) och våra två söner föddes där. SIDAjobbet tackade jag nej till. 21