De arbeten som bedrivs och publiceras inom Kompetenscentrums regi presenteras antingen som utvecklingsprojekt (2 nivåer) eller forskningsprojekt.

Transkript

1 Förord Den här rapporten har sin utgångspunkt i författarens och dennes kollegors osäkerhet om de arbetsterapeutiska åtgärderna, som ges vid en akutgeriatrisk klinik, är relevanta för den äldres aktivitetsförmåga i hemmet efter utskrivning. Med hjälp av bedömningar och intervjuer en månad efter hemgång kunde åtgärderna både bekräftas och diskuteras. Rapporten utmynnar i några handgripliga råd, bl.a. vikten av att noggrant kartlägga patientens tidigare aktivitetsförmåga, innan insjuknandet, för att hitta realistiska mål för rehabiliteringen. KC startades i juli 1999 som ett samverkansprojekt mellan Botkyrka kommun, Älvsjö stadsdelsnämnd, Stockholms läns landsting, Karolinska Institutet och Socialhögskolan vid Stockholms universitet. Från och med juli 2002 är även Hägerstens stadsdel med i projektet. Verksamheten får ekonomiskt stöd från regeringen och är en av de satsningar på regionala äldrecentra och försöksområden som beskrivs i den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken som antogs av riksdagen i juni Arbetet vid KC syftar till att stödja regional och lokal forsknings- och utvecklingsverksamhet men ska också utgöra en länk mellan utbildning, forskning och praktik. En sådan länk är publiceringen av slutförda projekt genomförda vid KC. Älvsjö Januari 2004 Lars Sonde Projektledare KC Projektnivåer inom KC De arbeten som bedrivs och publiceras inom Kompetenscentrums regi presenteras antingen som utvecklingsprojekt (2 nivåer) eller forskningsprojekt. Utvecklingsprojekt nivå 1: Kartläggningar och interventionsprojekt. Fakta och kunskaper om förhållanden inom Kompetenscentrums verksamhetsområde redovisas med hjälp av vetenskapliga metoder. Utvecklingsprojekt nivå 2: Projekt eller studier är baserade på vetenskapliga metoder och har handletts av doktorander vid Kompetenscentrum. Projekten kan även göras i form av C-uppsatser och handleds då från respektive högskola. Forskningsprojekt nivå 1: Forskningsstudie genomförd av doktorand under handledning av disputerad forskare. Studien motsvarar minst högskolornas D-uppsatsnivå och kan komma att ingå i en doktorsavhandling. En lista på tidigare publicerade rapporter vid Kompetenscentrum finns i slutet av rapporten. Samtliga rapporter kan läsas via hemsidan: 1

2 Utvecklingsprojekt nivå 2 De arbetsterapeutiska åtgärdernas betydelse - Uppföljning en månad efter utskrivning från akutgeriatrisk klinik Therese Rykatkin är leg arbetsterapeut och arbetade vid tidpunkten för studien vid Nacka Närsjukhus, Nackageriatriken AB. Hon handleddes av Kristiina Heikkilä, Kompetenscentrum, doktorand i omvårdnad med inriktning mot äldrevård vid Neurotec, Karolinska Institutet och Annika Öhman, leg arbetsterapeut och doktorand vid Neurotec, Karolinska Institutet. Korrespondens Therese Rykatkin KC Kompetenscentrum Box Älvsjö kc@slpo.sll.se 2

3 Innehållsförteckning FÖRORD... 1 SAMMANFATTNING... 4 INLEDNING... 5 BAKGRUND... 5 SYFTE... 9 FRÅGESTÄLLNINGAR:... 9 METOD... 9 RESULTAT DELSTUDIE BESKRIVNING AV DELTAGARNAS ADL FÖRMÅGA ANALYS AV DE ARBETSTERAPEUTISKA ÅTGÄRDERNA KONKLUSION RESULTAT DELSTUDIE UPPLEVELSER AV HEMBESÖKET ATT LÄRA SIG LEVA MED NYA FÖRUTSÄTTNINGAR KONKLUSION DISKUSSION RÅD OCH TIPS REFERENSER BILAGOR

4 Sammanfattning Det saknas samlad och dokumenterad kunskap om vad som händer med de äldres förmåga direkt efter utskrivning från akutgeriatrisk vård och hur de upplever hembesöket som görs under vårdtiden. Syftet med denna studie var att beskriva och följa upp de arbetsterapeutiska åtgärderna vid en akutgeriatrisk klinik en månad efter utskrivning samt att undersöka vilken betydelse åtgärderna haft för patienterna. Studien är uppdelad i två delstudier. I delstudie 1 deltog 30 personer över 65 år som vårdats på akutgeriatrisk klinik och som skrevs ut direkt till eget boende. Vid utskrivning bedömdes deltagarnas ADL med hjälp av instrumentet ADL-taxonomin. En månad efter utskrivning gjordes sedan ett nytt hembesök och en ny ADL-bedömning. De olika aktiviteterna klassificerades i funktionsnivåer. Sedan jämfördes om deltagarnas förmåga i de olika ADL aktiviteterna hade förändrats. Samband mellan deltagarnas förändrade förmåga i ADL och de arbetsterapeutiska åtgärderna som erhållits under vårdtiden på kliniken undersöktes. Likaså undersöktes om det fanns samband mellan deltagarnas förändrade förmåga och förmågor innan sjukhusperioden. Resultatet en månad efter utskrivning visar att deltagarna främst förbättrats i personlig vård. Förflyttning var den aktivitet där flest förbättrades. Av de 30 deltagarna förbättrades 28 i en delaktivitet eller flera. Om den arbetsterapeutiska åtgärden överrapporterats till distriktsarbetsterapeut eller hemrehabteam fanns ett samband med förbättrad förmåga i ADL. Den mest betydande bakgrundsfaktorn för förbättrad förmåga var deltagarnas tidigare aktivitetsförmåga. Intagningsorsaken kunde inte förutsäga förändrad förmåga i ADL. En slutsats är att det är viktigt att kartlägga patientens tidigare aktivitetesförmåga och hjälpbehov för att kunna sätta realistiska rehabiliteringsmål. I delstudie 2 intervjuades fem personer som vårdats på klinken och som direkt efter utskrivning återgått hem samt deras anhöriga. Under vårdtiden hade ett hembesök gjorts där den anhörige närvarade. En månad efter utskrivning gjordes intervjun med deltagaren och den anhörige i deltagarens bostad. Intervjuerna var kvalitativa med öppna frågor om hur de upplevt hembesöket, hur de upplevt första tiden hemma efter utskrivning och hur hjälpmedlen fungerat. Intervjuerna analyserades med en jämförande analys. Intervjuerna kodades och kategoriserades och ur kategorierna framträdde olika teman. De flesta deltagarna tyckte att det var ansträngande med hembesök men att det trots allt var en positiv upplevelse. Genom information om hur hembesöket skulle gå till kände sig deltagarna mer aktiva under hembesöket. Det tog ungefär två veckor för deltagarna att komma in i vardagsrutinerna hemma. Bostadsanpassningen och de flesta hjälpmedel som initierats under vårdtiden hade fungerat bra och underlättat aktivitet för deltagarna men uppföljningen av de utprovade hjälpmedlen i hemmet kan förbättras. 4

5 Inledning En fråga många arbetsterapeuter inom akutgeriatriken ställer sig är hur det går för patienterna efter hemkomsten? I och med den här studien har jag kunnat göra uppföljande hembesök hos patienterna, för att se hur de har klarat sig och höra hur de upplevt första tiden hemma efter utskrivningen. Med min kliniska bakgrund som arbetsterapeut inom akutgeriatrik var det stimulerande att få träffa deltagarna i deras hem efter utskrivning. Det har gett mig mycket feedback och tvingat mig att fundera över de arbetsterapeutiska åtgärderna vi erbjuder under vistelsen på kliniken. Bakgrund Den åldrande människan Sveriges befolkning blir allt äldre. Många äldre har idag, trots hög ålder, god hälsa och lever ett aktivt liv. Andra lever länge med sjukdomar som ofta leder till ett stort behov av sjukvård och äldreomsorg (Socialstyrelsen, 1996). Ålderdomen sägs starta vid års ålder, eftersom många av de i fysiska och psykiska nedgångarna blir uppenbara de vid den åldern. Förklaringar till nedgångarna varierar. De vanligaste teorierna är att dessa beror på att kroppen har slitits ut eller förbrukats efter långvarigt användande. Muskelmassan blir mindre och styrkan i de muskler som återstår minskar. Perceptuella förändringar kan leda till svåra handikapp för de äldre. Hjärnan får en mer begränsad och långsammare uppfattning av omvärlden (Stuart-Hamilton, 1995). Äldre personer får med åren minskad fysisk aktivitet vilket leder till ökad risk för muskelsvaghet, benskörhet och nedsatt cirkulatorisk anpassning med yrsel och falltendens. Hos äldre kan vardagssysselsättningar som dammsugning, bäddning, promenader och gång i trappor utgöra den fysiska träningen. Om man får hjälp med dessa aktiviteter minskar den fysiska aktiviteten, vilket leder till sämre fysiska funktioner. Man har kunnat visa att reaktivering ger den äldre människan en förbättring av den allmänna konditionen. Särskilt viktigt är det hos de äldre som får hjälp med sina dagliga aktiviteter. Förbättring av styrka och kondition är av stor betydelse för det allmänna hälsotillståndet och för aktiviteter i dagliga livet (ADL) (Höök, 2001). Akutgeriatrik När äldre personer över 65 år blir sjuka eller skadade kommer de först oftast till akutsjukhusen. När sjukdomen eller skadan är kartlagd och eventuellt opererad och patienten är i behov av mer vård och/eller rehabilitering innan hemgång flyttas han/hon till en akutgeriatrisk klinik. Sedan Ädelreformen genomfördes i början av 1990-talet har vårdtiderna inom akutsjukvården förkortats (Socialstyrelsen, 1996). Geriatrisk vård har övergått till att vara akutsjukhus med rehabilitering, geriatrisk bedömning och terminalvård. När det är möjligt ska läkarna remitera de äldre direkt till akutgeriatriken för att de ska slippa gå via akutsjukhusen och riskera ytterligare försämring under väntetiden där. Inom akutgeriatriken finns det geriatrisk- och allmänmedicinsk vård och rehabilitering (Landstingsrevisorerna, 1998). Det ska även finnas kompetens för den äldre människans komplexa sjukdomsbild med flera olika diagnoser, skiftande sociala situation och dess omvårdnadsbehov. Där finns även kunskap och engagemang kring den äldres behov. Geriatriken har en viktig samordnande roll i vårdkedjan (Socialstyrelsen, 1996). 5

6 Vård och omsorg i hemmet De flesta äldre önskar att så länge det är möjligt kunna bo kvar i sitt eget hem (Socialstyrelsen, 1996). Även politiker och hälsovårdsmyndigheter förespråkar vikten av att äldre ska kunna bo kvar i eget boende så länge som möjligt (Lilja, Nygård, Borell, 2000). Det innebär att äldre som fortfarande är i behov av medicinsk behandling och rehabilitering kan skrivas ut från akutgeriatrisk klinik till eget boende. Det kallas att patienten är medicinskt färdig eller medicinskt färdigbehandlad och betyder att man inte behöver akutsjukvård utan mer långsiktig sjukvård, omvårdnad och/eller rehabilitering som kan ges i hemmet istället för på sjukhuset (Hulter Åsberg, 1990). Efter utskrivningen från akutgeriatrisk klinik är samordningen mellan sjukhuset, vårdcentralen och hemtjänsten av stor betydelse för att vardagen ska fungera för de äldre (Lilja et al. 2000). I en studie av Mistiaen et al (1997) undersöktes vilka problem äldre människor upplever efter utskrivning från sjukhus. Av de 145 deltagarna tyckte 80 procent att de saknade tillräcklig information. De flesta hade svårt att sköta hushållet och 40 procent hade något hjälpbehov som inte var tillgodosett. Målet är att den äldre, trots sjukdom och handikapp, ska kunna fortsätta att bo i eget boende. Detta ställer dock höga krav på vård och omsorg. För många känns det viktigt att kunna sköta hushållet och klara de dagliga rutinerna så självständigt som möjligt (Sonn, 2000). Nygren och medarbetare (2001) undersökte geriatriska patienters upplevelse av rehabiliteringsprocessen, hjälpbehov i ADL och upplevelsen av välbefinnande under ett års tid. Resultatet visade att nästan alla (86 procent) var nöjda med sin rehabilitering. I stort sätt var alla beroende av hjälp i en eller flera ADL-aktiviteter. Största hjälpbehovet fanns i aktiviteten förflyttning. Deltagarna uppskattade dock sitt subjektiva välbefinnande som väl eller bra. Författarna understryker dock behovet av fortsatt diskussion om effekterna av geriatrisk rehabilitering. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1996) har ungefär personer social hemhjälp. För många är detta ett villkor för att kunna bo kvar i eget boende. Under 1990-talet har hemtjänsten förändrats från att tidigare mest bestå av sociala serviceinsatser till insatser som rör personlig omvårdnad. För dem som inte kan bo kvar hemma kan kommunen erbjuda särskilt boende. Socialstyrelsen rapporterar att ca personer bor i särskilda boendeformer. De som idag flyttar till servicehus, ålderdomshem eller särskilt boende har ett så stort och omfattande behov av vårdinsatser dygnet runt att de inte kan bo kvar i eget boende trots massiva insatser från hemtjänsten (Socialstyrelsen, 1996). Med särskilt boende menas tillgång till egen möblerad bostad med personal dygnet runt (Grönebrand, 2003). Hälso- och sjukvårdslagens tredje paragraf säger att man vid funktionshinder har rätt till hjälpmedel. Hjälpmedlen ska planeras i samverkan med den enskilde. I lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. står det att bidrag ges för anpassning av hemmiljön för att funktionshindrade ska ha möjlighet att bo kvar i sin bostad. Man söker bidraget hos kommunen som både beviljar ansökan och ansvarar för att anpassningen utförs i bostaden (Boverket, 1993). Arbetsterapi En arbetsterapeut arbetar med att utveckla patientens aktivitetsförmåga eller förhindra nedsatt aktivitetsförmåga, så att patienten klarar sin dagliga livsföring. Arbetsterapeuten arbetar efter att förebygga risk för nedsatt aktivitet, förbättra eller bibehålla aktivitetsförmåga och kompensera nedsatt aktivitetsförmåga. Åtgärderna kan också vara miljöinriktade eftersom 6

7 miljön påverkar patienters aktivitetsförmåga i t.ex. boendet (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 1993). Våra vardagliga aktiviteter utgör en bas för vår självkänsla. I aktiviteten sker en interaktion mellan individen och uppgiften. Det innebär att uppgiften bestämmer kraven och påverkar hur individen ska utföra uppgiften. För att individen ska kunna utföra uppgiften behöver han veta hur, ha kapacitet för att kunna göra den och utföra den när det behövs. På detta sätt kan en aktivitet betraktas som uttryck för vad individen vill, måste och kan utföra. Att ha funktion eller förmåga kan därmed bedömas genom aktivitetsförmåga (Törnqvist, 1995). Arbetsterapeutiska åtgärder Arbetsterapeuten ingår ofta i rehabiliteringsteamet kring geriatriska patienter. Vid rehabilitering av dessa patienter är det viktigt att individuellt anpassa träningen. De geriatriska patienterna har ofta många diagnoser och är sköra. Man behöver ta hänsyn till patientens medicinska tillstånd, kognitiva färdigheter, motivationen och art av funktionsnedsättning. Det är viktigt att patienten och vårdpersonalen har samma målsättning med rehabiliteringen. Vid vissa medicinska tillstånd bör man avvakta med träning tills det akut medicinska problemet är under kontroll (Hoenig et al. 1997). Enligt Rogers och Holm (1998) ska arbetsterapeuten göra en screening d.v.s. kartlägga patientens tidigare aktivitetsförmåga, boende, hjälpmedel och anpassningar. Man intervjuar patienten och eventuellt anhöriga eller hemtjänst om hur patienten klarat sin personliga vård och hushållet, hur bostaden ser ut och vilka hjälpmedel de har. Arbetsterapeuten utvärderar patienternas förmåga i ADL och hur de klarar eget boende genom ADL-bedömning. ADLbedömningen kan utföras dels genom en intervju där man frågar patienten ganska ingående hur de gör och/eller genom observation när arbetsterapeuten är med vid morgontoaletten eller i köket och observerar hur patienten gör (Rogers och Holm, 1998). Om patienten har nedsatt förmåga och man är tveksam till hur de ska kunna klara sig hemma, gör arbetsterapeuten tillsammans med patienten ett hembesök för att bedöma om det är möjligt för patienten att vid utskrivning återgå till bostaden. Vid hembesöket kan enklare hjälpmedel monteras och man bedömer behov av bostadsanpassning (Clark, Dyler och Hartman, 1996). I en studie av Nygård (2000) på en geriatrisk klinik beskrevs och utvärderades arbetsterapeutiska åtgärder och bedömningar vid hembesök. Åtgärderna bestod av hjälpmedelsutprovning, ge råd och rekommendera om patienten kunde skrivas hem eller inte, bedöma aktivitesförmåga, ge stöd till närstående och anpassning av boendemiljön. Resultatet visar att hembesöken var välmotiverade och de flesta patienterna var nöjda. Ett problem som avslöjades var att en del anpassningar inte blev utförda i tid vilket kunde medföra allvarliga följder. Studien resulterade i att arbetsterapeuterna började prioritera hembesöken. En annan arbetsuppgift för arbetsterapeuten är att bedöma vilka patienter som behöver fortsatt träning och överrapportera dessa personer till hemrehab-team eller distriktsarbetsterapeuter i primärvården. Lilja et al. (2000) använde sig av ADL taxonomin (Törnqvist & Sonn, 1993) som instrument för att beskriva personernas aktivitetsförmåga. Arbetsterapeuten på sjukhuset fyllde i ADL-statuset enligt ADL-taxonomin samt ett par kompletterande frågor och sände över dessa uppgifter till distriktsarbetsterapeuten för överrapportering. Resultatet visar hur man tidsmässigt, strukturerat och professionellt skulle kunna använda ADL-taxonomin vid överrapportering. En studie som undersökt patienternas upplevelse av utskrivningsprocessen från sjukhus är gjord av Clark, Dyler och Hartman (1996). De har även undersökt äldre människor som fått anpassningar och hjälpmedel i hemmet. Studien visade bl.a. att patienterna utvecklade egna 7

8 strategier för att klara sin vardag. Det visade sig också att äldre i samband med utskrivning hamnade mellan två huvudmän. Resultatet har de använt för att förbättra de brister som patienterna påtalat bl.a. genom att förbättra samverkan mellan de två huvudmännen. De beskriver arbetsterapeutens nyckelroll när äldre människor skrivs ut från sjukhus. Arbetsterapeuten bidrar till att patienten får insikt i vilka svårigheter som kommer vid hemgång samt beställer och monterar hjälpmedel för att underlätta aktivitet för patienterna. I rapporten beskrivs också att arbetsterapeuterna på sjukhuset sällan får veta hur patienten klarat sig hemma efter utskrivning och hur de åtgärder och anpassningar arbetsterapeuten utförde hos patienterna under vårdtiden sedan fungerat. ADL-bedömning ADL-bedömningar är det vanligaste sättet för arbetsterapeuter att mäta personers aktivitesförmåga (Törnqvist, 1995). ADL betyder Aktiviteter i Dagliga Livet. Det handlar om aktiviteter som är gemensamma för de flesta människor och som vi utför regelbundet för att leva ett självständigt liv. Dessa aktiviteter kan indelas i aktivitetsområderna personlig ADL och instrumentell ADL. Personligt-ADL (P-ADL) kallas även primär ADL och innefattar aktiviteter som har med vården av den egna personen att göra. Instrumentell ADL (I-ADL) kallas även sekundär ADL och innefattar aktiviteter som har med boendet, hushållet och fritiden att göra (Hulter Åsberg, 1990). ADL-förmågan anger förmågan att självständigt klara de dagliga aktiviteterna. Förmåga betyder att man förmår göra (Hulter Åsberg, 1990). Syftet med ADL-bedömning är: att beskriva en individs förmåga att vidta lämpliga vård- och rehabiliteringsinsatser att kartlägga patientens hjälpbehov att följa förändringar i hjälpbehovet över tid att utvärdera effekten av olika åtgärder. (Hulter Åsberg, 1990) Arbetsterapeuterna inom akutgeriatriken har behov av mer kunskap om vad åtgärderna som patienterna får under sjukhusvistelsen har för effekt efter utskrivningen. Jag har inte funnit någon studie som beskriver patienternas ADL-förmåga efter utskrivning från akutgeriatrisk klinik eller hur de upplevde hembesöket under vårdtiden. Väljs rätt åtgärder under den korta vårdtid patienterna vistas på akutgeriatrisk klinik? Har patienterna nytta av dessa åtgärder när de kommer hem? Det är av stor vikt att få veta vad patienterna anser om de tidiga hembesöken som görs medan de är kvar på sjukhuset, då många fortfarande är svaga och inte alltid färdigutredda. Hur kan hembesöket göras så skonsamt som möjligt för den äldre? Arbetsterapeuterna på akutgeriatriska kliniken sätter igång olika hjälpmedelsutprovningar och bostadsanpassningar utan att sedan ha möjlighet att följa upp om man ordinerade rätt insatser (Clark, Dyler och Hartman, 1996). Det är också viktigt att få kunskap om hur patienterna fungerar i sin hemmiljö, för att rikta de arbetsterapeutiska åtgärderna inom akutgeriatriken mot de områden som har betydelse för patienten efter utskrivning från kliniken. 8

9 Syfte Syftet med studien är att beskriva och följa upp de arbetsterapeutiska åtgärderna vid en akutgeriatrisk klinik en månad efter utskrivning samt att undersöka vilken betydelse åtgärderna haft för patienterna. Frågeställningar: 1. Hur är patientens förmåga i personlig vård (P-ADL) en månad efter hemskrivning jämfört med förmågan vid utskrivningstillfället? 2. Hur är patientens förmåga i instrumentell ADL (I-ADL) en månad efter hemskrivning jämfört med förmågan vid utskrivningstillfället? 3. Finns det samband mellan deltagarnas förändrade ADL-förmåga och de arbetsterapeutiska åtgärderna de fått under sjukhusvistelsen? 4. Finns det samband mellan förändrad ADL-förmåga och deras gemensamma bakgrundsfaktorer? 5. Hur upplevde patienterna hembesöket under vårdtiden? 6. Hur upplever patienterna att det fungerat med ADL förmågan den första månaden efter hemskrivning? 7. Hur upplever patienterna att hjälpmedlen och bostadsanpassningen fungerat? Metod Arbetet består av två delstudier, delstudie 1 och delstudie 2. Urval I delstudie 1 deltog 30 personer. Antalet bedömdes vara tillräckligt för att registrera eventuella statistiska skillnader mellan mättillfällena. Deltagarna valdes efter följande kriterier: Patienter som; Varit inskrivna och vårdats september december hösten 2002 på akutgeriatrisk klinik. Före vårdtillfället bott i eget boende Erhållit en eller flera arbetsterapeutiska åtgärder under vårdtiden på kliniken Bedömdes ha nedsatt förmåga i en eller flera ADL-aktiviteter vid utskrivning Återgått direkt till eget boende efter utskrivning När datainsamling två inleddes skulle ha varit utskrivna från slutenvården under minst en månad utan att under den tiden ha varit i behov av slutenvård Möjliga deltagare rekryterades medan de var inskrivna på kliniken genom journalgranskning och rapporter från arbetsterapeuter. Patienter som uppfyllde kriterierna tillfrågades i slutet av vårdtiden om de var intresserade att delta i projektet. De intresserade fick skriftlig information om projektets syfte och vad deltagandet innebar. Totalt blev 46 personer tillfrågade om deltagande i projektet. Fyra personer avböjde att medverka med anledningen av sviktande hälsotillstånd eller för att de inte tyckte att de hade något att tillföra. Av de totalt 46 tillfrågade var det 12 personer som blev återinskrivna till slutenvården inom en månad och uppfyllde därmed inte det sista kriteriet. I delstudie 2 inkluderades fem patienter och deras anhöriga. De valdes utifrån samma kriterier som i delstudie 1 med följande tillägg: Under vårdtiden hade det genomförts ett hembesök där en anhörig också var med Vid hembesöket utfördes och monterades minst tre nya hjälpmedel 9

10 Hembesöken hade inte utförts av författaren, som själv arbetar vid denna klinik Patienterna skulle ha verbal förmåga att uttrycka sig I denna studie kallas patienterna för deltagare eftersom de bodde hemma och inte var inskrivna vid kliniken. Deltagarna och deras anhöriga tillfrågades i slutet av vårdtiden om de var intresserade av att delta i projektet. Totalt sju patienter tillfrågades. De intresserade fick skriftlig information om projektets syfte och vad deltagandet innebar. Två personer blev återinskrivna till slutenvården inom en månad och uteslöts därför från projektet. Stor vikt lades på att anhöriga skulle känna deltagaren väl. Deltagaren och den anhöriga skulle ha kontinuerlig kontakt vid och efter utskrivning för att den anhörige skulle veta hur personen upplevde och klarade sig första tiden hemma. Datainsamling I delstudie 1 användes ADL-taxonomin (Törnquist & Sonn, 2001) som mätinstrument eftersom kliniken där studien genomfördes använder denna ADL-bedömning. ADLtaxonomin är ett arbetsterapeutiskt instrument och vanligt förekommande för arbetsterapeuter. Syftet med Taxonomin är att bedöma en persons förmåga att utföra aktivitet (se tabell 1). ADL-bedömningen består av följande 12 basaktiviteter: äta och dricka, förflyttning, toalettbesök, på-avklädning, personlig hygien, övrig kroppsvård och kommunikation dessa kallas för personlig-adl (P-ADL). Resor, matlagning, inköp av dagligvaror, städning och tvätt kallas för instrumentell-adl (I-ADL). Basaktiviteter är sedan indelade i 3-6 delaktiviteter (Törnquist & Sonn, 2001). De olika delaktiviteterna bedöms under observation och/eller intervju med variablerna gör och gör ej (bilaga 1). Delaktiviteterna har inte kunnat säkerställas i hierarkisk ordning (Sonn, Törnqvist och Svensson, 1999). Instrumentets validitet är säkerställd, men reliabiliteten har endast prövats i enskilda studier (Törnqvist och Sonn, 2001). Tabell 1. Exempel på basaktiviteternas uppdelning i delaktiviteter enligt ADLtaxonomin. Förflyttning Förflyttar sig i säng, dvs. ändrar läge t.ex. vända sig/sätta sig upp Förflyttar sig från säng till stol mellan stolar Förflyttar sig mellan rum på samma våningsplan Förflyttar sig mellan våningsplan via hiss eller trappa Förflytta sig ut och in ur huset Förflyttar sig i yttre närmiljön Toalettbesök Utför blås- och tarmtömningar viljemässigt/kontroll Förflyttar sig av och på toalettstolen samt torkar sig i samband med toalettbesök Ordnar klädsel och ev. sanitets- eller inkontinenshjälpmedel samt tvättar händerna Förflyttar sig i tid till toalettrummet gör/gör ej Datainsamlingen för delstudie 1 genomfördes i två steg. Först när patienterna gett sitt godkännande bedömde författaren deras förmåga enligt ADL-taxonomin (bilaga 2). Bedömningen gjordes i slutet av sjukhusvistelsen. Det andra steget genomfördes cirka en 10

11 månad efter utskrivning. Efter överenskommelse per telefon med deltagaren genomfördes ett hembesök där en ny ADL-bedömning gjordes. Vid bedömningen på kliniken utfördes delen personlig-adl enligt observation och delen instrumentell-adl genom intervju. Bedömningen i hemmet utfördes delvis genom observation men mest genom intervju med deltagaren (jmf. Rodgers och Holm, 1998). ADLbedömningarna har sedan arbetats om enligt vad man i ADL-taxonomin kallar gruppdokumentation (Törnquist & Sonn, 2001). Det innebär att man klassificerar deltagarens förmåga i nivåer. Nivåerna går från A till F, där A betyder att deltagaren klarar självständigt, B att deltagaren är i behov av hjälp med en delaktivitet osv. Antalet nivåer beror på hur många delaktiviteter basaktiviteten består av (Sonn et al. 1999). Sedan har bedömningarna jämförts för att se om förmågan i aktiviteterna förbättrats, försämrats eller varit oförändrade. Genom journalgranskning av patientens huvudjournal på kliniken har deltagarnas diagnos, vårdtid, boende, tidigare hjälpbehov samt vilka arbetsterapeutiska bedömningar och träning de fått under vårdtiden på kliniken kartlagts. Informationen baseras på det som är dokumenterat i journalen. Som datainsamlingsmetod i delstudie 2 valdes halvstrukturerade intervjuer. Det bestämdes tid för intervju via telefon. Intervjun ägde rum hemma hos deltagaren en månad efter utskrivning från sjukhuset. Först intervjuades deltagaren och sedan den anhöriga, men under båda intervjuerna satt både deltagare och anhöriga med. Intervjuerna var kvalitativa med öppna frågor om hur deltagarna upplevt hembesöket och hur det fungerat hemma första tiden efter utskrivning (Patton, 1990). Frågorna till de anhöriga var liknande men utifrån perspektivet hur de uppfattat att deltagaren upplevt situationen. Intervjuerna spelades in på band och skrevs sedan ut ordagrant direkt efteråt. Intervjuerna varade i minuter. Databearbetning Datainsamlingen för delstudie 1 har analyserats i dataprogrammet Statistical Package for Social Sciences (SPSS). Med hjälp av SPSS gjordes frekvenstabeller över ADLbedömningarna, de arbetsterapeutiska åtgärderna och deltagarnas bakgrundsfaktorer. Frekvenstabellerna över ADL-bedömningarna visar hur deltagarnas förmåga att utföra aktiviteten förändrades, dvs. hur deras hjälpbehov av att utföra olika delaktiviteter förändrades. Eftersom datamaterialet var relativt litet och mestadels på nominal- och ordinalnivå användes chi 2 -tester för att studera olika samband mellan variablerna. Därutöver har det undersökts om det finns samband mellan deltagarnas förändrade förmåga och de arbetsterapeutiska åtgärderna de fått under sjukhusvistelsen med hjälp av chi 2 -tester. Med samma test analyserades eventuella samband mellan deltagarnas förändrade förmåga och tidigare bakgrunds faktorer (status innan sjukhusvistelsen) (Eljertsson, 1992). Intervjuerna i delstudie 2 har analyserats genom beskrivande jämförande analys (Bogdan & Biklen, 2002). Analysen skedde i flera steg: Intervjuerna lästes för att få en förståelse av innehållet. Därefter kodades intervjuerna för att se regelbunden förekomst av olika uttryck, vilka i sin tur kategoriserades efter de olika uttrycken. Detta ledde till framträdande teman. Varje intervju kodades och kategoriserades för sig. Detta gjorde det möjligt att strukturera intervjuerna och urskilja likheter och skillnader mellan de olika deltagarnas erfarenheter. På samma sätt kodades och kategoriserades intervjuerna med de anhöriga för att se framträdande teman. Det visade sig vara stora likheter mellan deltagarnas och anhörigas kategorier. Därför har kategorier bearbetats tillsammans och kategorierna resulterade i två huvudteman med sex underkategorier. 11

12 Etiska aspekter Personerna har efter muntlig och skriftlig information om studien gett sitt medgivande till deltagande. Under studien har det framför allt tagits hänsyn till följande; För att deltagarna inte ska blanda ihop mina dubbla roller som behandlande arbetsterapeut och forskare har jag förmedlat kontakt till annan professionell person om patienten varit i behov av arbetsterapeut efter utskrivning från kliniken; För att inte göra intrång eller skada deltagarnas integritet vid hembesöken har jag varit lyhörd och inte frågat eller bett dem utföra saker som verkar för svårt, jobbigt eller känsligt för dem och; För att deltagarna inte skulle känna sig pressade att delta i studien har de noggrant informerats om att deltagandet är frivilligt och att de när som helst kan avbryta utan att det påverkar deras vård och omhändertagande; Tillstånd för att få bedöma patienterna i hemmet samt granska journaler gavs av forskningsetiska kommittén (dnr 279/02). Presentation av deltagarna I delstudie 1 deltog 30 patienter varav 26 var kvinnor och 4 män. Deras ålder varierade mellan 66 och 93 år, med en medelålder på 84 år. Övervägande delen av deltagarna, 26 personer, var ensamstående och fyra deltagare bodde med sin make/maka. Majoriteten av deltagarna, (21 personer) bodde i lägenhet. Fyra personer bodde i villa och fem i servicelägenhet. Den vanligaste intagningsorsaken var fall i hemmet utan att det blivit någon fraktur. De flesta deltagarna var multisjuka, dvs. hade flera diagnoser. Deltagarnas vårdtid varierade från 5 till 40 dagar. Medelvårdtiden för gruppen var 15 dagar. De flesta deltagarna hade redan när de kom till kliniken kontakt med hemtjänst. De hade också hygien- och gånghjälpmedel sedan tidigare. En tredjedel av deltagarna hade före vårdtiden på kliniken delvis hjälp med sin personliga hygien (Tabell 2). I delstudie 2 bestod gruppen av fem patienter, fyra kvinnor och en man, och deras anhöriga. Deltagarnas ålder varierade mellan 66 till 91 år. Tre levde med sin make/maka och två var ensamstående. Fyra bodde i lägenhet och en i villa. Två av deltagarna var höftplastikopererade, en hade fotled- och armbågsfraktur, en stroke och en hade blivit intagen pga. andfåddhet och muskelsmärta. De hade varit på kliniken mellan 10 och 40 dagar med en medelvårdtid på 24 dagar. Av de anhöriga var det två män och tre kvinnor. Tre var make/maka, en var dotter och en var svägerska. 12

13 Tabell 2. Data om deltagarna i delstudie 1. Ålder: Intagningsorsak: Antal personer (n=30) kotkompressioner, kontusioner, fall utan fraktur 12 frakturer, höftplastik opererade 6 hjärt-lungsjuka 2 stroke 4 nedsatt allmäntillstånd, förvirring 4 smärta 2 Antal vårddagar: Tidigare hjälp: hemtjänst 22 hygien hjälpmedel 24 bostadsanpassning 9 Tidigare aktivitetsförmåga: gått med hjälpmedel 21 behov av hjälp vid dusch 9 behov av hjälp vid daglig morgonhygien 3 De vanligaste arbetsterapeutiska åtgärderna på kliniken var ADL-bedömning i personlig vård och träning samt kartläggning av boende och tidigare aktivitetsförmåga med s.k. ankomststatus. Hälften av deltagarna boendebedömdes och överrapporterades. Tabell 3. Arbetsterapeutiska åtgärder under vårdtiden på kliniken och antal personer som erhöll dessa. Arbetsterapeutiska åtgärder Antal personer (n=30) Ankomststatus 26 ADL-bedömning/träning 29 Boendebedömning 16 Aktivering 4 Hjälpmedelsutprovning 3 Kognitivbedömning 4 Kontakt med anhöriga 11 Överrapportering till DAT/hemrehab 15 13

14 Resultat delstudie 1. Beskrivning av deltagarnas ADL förmåga Aktiviteterna Förflyttning, Av-påklädning, Personlig hygien, Toalettbesök, Övrig kroppsvård, Matlagning, Inköp av dagligvaror samt Tvätt presenteras i tabeller. Aktiviteterna Äta och dricka, Kommunikation, Resor samt Städning presenteras i löpande text då endast små förändringar sågs mellan första och andra bedömningen. De fem aktiviteter där flest deltagare förbättrades presenteras i tabell 12 sidan 18 under Konklusion. Förflyttning Totalt förbättrades 17 deltagares förmåga i aktiviteten förflyttning (Tabell 12). Två deltagare försämrades och för 11 deltagare var förmågan oförändrad. Det vanligaste var att de kunde förflytta sig mellan olika rum själva men behövde hjälp att gå i trappor och komma ut. En av deltagarna var vid första bedömningen i behov av hjälp med fem delaktiviteter och vid andra bedömningen hade han förbättrats så mycket att han nu var självständig. Sex av deltagarna förbättrades 2 till 4 delaktiviteter mellan bedömningarna (Tabell 4). Tabell 4. Deltagarnas förmåga i aktiviteten förflyttning vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Förflyttning 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt 1 7 Hjälp med 1 delaktivitet 4 5 Hjälp med 2 delaktiviteter 6 2 Hjälp med 3 delaktiviteter Hjälp med 4 delaktiviteter 4 3 Hjälp med 5 delaktiviteter 3 1 Hjälp med hela aktiviteten 2 0 Av och påklädning Totalt förbättrades 14 deltagares förmåga i av-påklädning (Tabell 12). Tre försämrades och 13 hade oförändrad förmåga. Det här var den aktivitet där flest deltagare blev självständiga mellan bedömningarna. Efter andra bedömningen klarade 20 av deltagarna av-påklädning självständigt. En deltagare förbättrades fyra delaktiviteter mellan bedömningarna och två deltagare förbättrade tre delaktiviteter (Tabell 5). Tabell 5. Deltagarnas förmåga i aktiviteten av-påklädning vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Av-påklädning 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt Hjälp med 1 delaktivitet 2 0 Hjälp med 2 delaktiviteter 5 1 Hjälp med 3 delaktiviteter 3 2 Hjälp med 4 delaktiviteter 6 3 Hjälp med hela aktiviteten

15 Personlig hygien I delaktiviteten personlig hygien förbättrades 10 deltagare (Tabell 12). Två deltagare försämrades och 18 deltagare hade oförändrad förmåga. Den vanligaste hjälpen var hjälp med att duscha. Tre deltagare förbättrades 2 delaktiviteter (Tabell 6). Tabell 6. Deltagarnas förmåga i aktiviteten personlig hygien vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Personlig hygien 1:a bed 2:a bed Klarar självständigt 1 7 Hjälp med 1 delaktivitet 3 0 Hjälp med 2 delaktiviteter Hjälp med hela aktiviteten 3 2 Toalettbesök Nästan två tredjedelar av deltagarna klarade toalettbesök självständigt vid utskrivning och en månad senare klarade alla utom fyra deltagare aktiviteten självständigt. Totalt hade åtta deltagare förbättrat sin förmåga att utföra toalettbesök utan hjälp (Tabell 12). En försämrades och för 21 deltagare var förmågan oförändrad. Fyra deltagare har förbättrats fyra delaktiviteter och två har förbättrats två delaktiviteter (Tabell 7). Tabell 7. Deltagarnas förmåga i aktiviteten toalettbesök vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Toalettbesök 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt Hjälp med 1 delaktivitet 2 1 Hjälp med 2 delaktiviteter 5 0 Hjälp med 3 delaktiviteter 3 3 Hjälp med hela aktiviteten 1 0 Övrig kroppsvård Sex deltagare förbättrades i delaktiviteten övrig kroppsvård men, lika många försämrades. För 18 deltagare var förmågan oförändrad. De flesta har svårt att utföra pedikyr och manikyr självständigt. Fyra deltagare förbättrades två delaktiviteter. Tre deltagare försämrades en delaktivitet och ytterligare tre försämrades två delaktiviteter (Tabell 8). Tabell 8. Deltagarnas förmåga i aktiviteten övrig kroppsvård vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Övrig kroppsvård 1: a bedömning 2: a bedömning Klarar självständigt 2 4 Hjälp med 1 delaktivitet 8 8 Hjälp med 2 delaktiviteter Hjälp med 3 delaktiviteter 6 4 Hjälp med 4 delaktiviteter 2 3 Hjälp med hela aktiviteten

16 Äta och dricka De flesta (25 deltagare) klarade att äta och dricka självständigt vid första och andra bedömningen. Övriga behövde hjälp med en delaktivitet. Den vanligaste anledningen till att de behövde hjälp var att de inte kunde skära maten själva. Kommunikation Den här delaktiviteten består av samtal, telefonera, läsa och skriva. Det var 22 deltagare som klarade att kommunicera självständigt vid första och andra bedömningen. De övriga åtta deltagarna behövde hjälp med 1-3 delaktiviteter. Det vanligaste var att de såg för dåligt för att kunna läsa och/eller skriva. Resor Ingen deltagare klarade aktiviteten självständigt vid någon av bedömningarna. Det var 23 deltagare som behöver hjälp med hela aktiviteten, sju deltagare kan själva sätta sig i passagerarsätet i en personbil. Totalt förbättrades fem deltagares förmåga, en försämrades och för 24 deltagare var förmågan oförändrad. Två tredjedelar, dvs. 20 av de 30 deltagarna hade färdtjänst innan de vårdades på kliniken. Det var bara en deltagare som förbättrades två delaktiviteter och fyra deltagare förbättrades en delaktivitet. Matlagning Totalt förbättrades 11 deltagares förmåga (Tabell 12). Två försämrades och 17 deltagare hade oförändrad förmåga i matlagning. En deltagare behövde vid första bedömningen hjälp med hela aktiviteten och hade vid andra bedömningen förbättrats tre delaktiviteter till att ha blivit självständig i aktiviteten (Tabell 9). Tabell 9. Deltagarnas förmåga i aktiviteten matlagning vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Matlagning 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt 0 7 Hjälp med 1 delaktivitet 11 8 Hjälp med 2 delaktiviteter 5 4 Hjälp med hela aktiviteten Inköp av daglig varor Totalt har tre deltagare förbättrat sin förmåga i inköp av dagligvaror, två har försämrats och 25 deltagare har oförändrad förmåga. Det vanligaste var att de skrev inköps listan själva och hade sedan hjälp att handla. Ingen deltagare klarade vid någon av bedömningarna aktiviteten självständigt. Tre deltagare har förbättrats en delaktivitet och två har försämrats en delaktivitet (Tabell 10). Tabell 10. Deltagarnas förmåga i aktiviteten inköp av daglig varor vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Inköp av daglig varor 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt 0 0 Hjälp med 1 delaktivitet 1 3 Hjälp med 2 delaktiviteter Hjälp med hela aktiviteten

17 Städning Hälften av deltagarna hade hjälp med hela aktiviteten städning. De andra 15 deltagarna kunde damma och plocka undan själva men behövde hjälp med dammsugning och torka golv. Totalt förbättrades tre deltagares förmåga medan en försämrades och 26 deltagare hade oförändrad förmåga. En deltagare förbättrades från att vid utskrivning ha haft hjälp med hela aktiviteten till att vid andra bedömningen vara självständig. Två deltagare förbättrades i en delaktivitet och en försämrades i en delaktivitet. Tvätt Det vanligaste var att deltagarna hade hjälp med all tvätt. Några hade egen tvättmaskin och tvättade lättare plagg själva. Totalt förbättrades fyra deltagares förmåga i tvätt. En deltagare försämrades och 25 deltagare hade oförändrad förmåga. En deltagare förbättrades två delaktiviteter och tre deltagare förbättrades en delaktivitet (Tabell 11). Tabell 11. Deltagarnas förmåga i aktiviteten tvätt vid utskrivning från akutgeriatrisk klinik och en månad senare. Tvätt 1:a bedömning 2:a bedömning Klarar självständigt 1 3 Hjälp med 1 delaktivitet 2 2 Hjälp med 2 delaktiviteter 8 6 Hjälp med hela aktiviteten Analys av de arbetsterapeutiska åtgärderna Mellan ADL-bedömningarna hade totalt 28 deltagare av 30 förbättrats mellan en till 14 delaktiviteter. I aktiviteten förflyttning förbättrades flest deltagare (17 av 30). Matlagning var den I-ADL aktivitet där flest förbättrades (11 av 30). I av-påklädning blev flest självständiga mellan bedömningarna. Fyra deltagare försämrades i någon delaktivitet men förbättrades i någon annan och för två deltagare var förmågan oförändrad i alla ADL-akiviteter. I analysen undersöktes om det fanns samband mellan deltagarnas förändrade förmåga mellan ADL-bedömningarna och de arbetsterapeutiska åtgärderna de fått under sjukhusvistelsen. Följande samband kunde ses: I aktiviteten toalettbesök fanns samband mellan deltagare som förbättrats och fått mellan två och sex ADL-bedömningar/träningar i personlig vård. De som förbättrades hade även fått boendebedömning och blivit överrapporterade till distriktsarbetsterapeut eller hemrehabteam för fortsatta åtgärder. I aktiviteten toalettbesök var det en person som försämrades. I aktiviteten av- och påklädning har de flesta av deltagarna som förbättrats blivit överrapporterade till distriktsarbetsterapeut eller hemrehab för fortsatta åtgärder. Av de fyra deltagare som fått aktivering på kliniken förbättrades tre i av- och påklädning. Tre deltagare försämrades i aktiviteten. Alla fyra deltagare som fått aktivering under sjukhusvistelsen förbättrats i aktiviteten matlagning. I aktiviteten förflyttning och personlig hygien kan man i den här undersökningen inte se några samband med deltagarnas förändrade förmåga och de arbetsterapeutiska åtgärderna. 17

18 Det undersöktes även om det finns något samband mellan deltagarnas förändrade förmåga mellan ADL-bedömningarna och om de har gemensamma bakgrundsfaktorer. Följande samband fanns: Vid förbättring i aktiviteterna förflyttning, av- och påklädning, personlig hygien och matlagning har deltagarna klarat sin personliga vård självständigt före vårdtiden på kliniken. De som behövt hjälp med ADL-aktiviteterna för sjukhusvistelsen har oftast visat oförändrad förmåga mellan ADL-bedömningarna. Intagningsorsaken påverkar inte hur deltagarnas förmåga i de olika aktiviteterna förändras. Tre av de fyra deltagarna som vårdats p.g.a. nedsatt allmäntillstånd/förvirring förbättrades i aktiviteten personlig hygien. Vårdtidens längd förefaller ha ett samband med förbättring i aktiviteterna av- och påklädning och toalettbesök. Nio av de14 förbättrade deltagarna hade en vårdtid på mer än 21 dagar. Samma vårdtid har sex av de åtta förbättrade deltagarna i aktiviteten toalettbesök. Tidigare bostadsanpassning och hjälpmedel förefaller inte ha något samband med förändringen av deltagarnas förmåga mellan ADL-bedömningarna. Aktiviteterna övrig kroppsvård, resor, inköp av daglig varor, städning och tvätt har antalet deltagare med förändrad förmåga varit för få för att något samband ska kunna ses. De fyra mest förbättrade deltagarna Dessa deltagare hade olika diagnoser men gemensamt var att alla hade blivit överrapporterade till distriktsarbetsterapeut eller hemrehab. Gemensamt var också att de före vårdtiden hade hög aktivitetförmåga och hade klarat det mesta själva. Vårdtiderna varierade mellan dagar. De hade fått olika mycket arbetsterapeutiska åtgärder och olika många ADLbedömningar/träningar i personlig vård. De tre deltagarna som försämrades Tre deltagare försämrades mellan ADL-bedömningarna. Två deltagare var hjärt-/lungsjuka och en deltagare hade höftfraktur. Vårdtiden varierade mellan 7, 18 respektive 30 dagar. Två av dem bodde ensamma i servicelägenhet och en bodde med sin make/maka i lägenhet. Alla hade före vårdtiden hjälp med I-ADL och P-ADL aktiviteter utom att värma mat som två av dem klarat tidigare. Alla hade gång-, hygien- och sänghjälpmedel. Arbetsterapeuter hade kartlagt deras boende och tidigare aktivitetsförmåga och två av dem har fått en ADLbedömning. För övrigt har de inte fått någon arbetsterapi. 18

19 Konklusion De största förändringarna mellan bedömningarna kan ses i P-ADL. Tabell 12 anger de aktiviteter där flest antal deltagare uppvisat förbättringar mellan första och andra bedömningen. I förflyttning förbättrades flest deltagare följt av Av-påklädning och Matlagning. När det gällde I-ADL aktiviteterna specifikt var det 5 deltagare som förbättrats. Vid analys av de fyra deltagare som förbättrats mest i deltagargruppen påträffades fyra olika intagningsorsaker men gemensamt var att innan vistelsen på kliniken hade samtliga klarat de flesta ADL-aktiviteter själva. De har erhållit olika mycket arbetsterapeutiska åtgärder. Alla har blivit överrapporterade till distriktsarbetsterapeut eller hemrehab för fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder. Gemensamt för dem som försämrats var att de tidigare (innan vistelsen på kliniken) hade mycket hjälpmedel och att arbetsterapeuten hade kartlagt deltagarnas aktivitetsförmåga och sedan troligen bedömt att de var för dåliga för vidare åtgärder. Tabell 12. De ADL aktiviteter där flest deltagare förbättrades mellan första och andra bedömningen. aktivitet förbättrats försämrad oförändrad förflyttning av-påklädning personlig hygien toalettbesök matlagning Delstudie 1 visade att deltagarnas tidigare aktivitetsförmåga har betydelse för förändringarna av deltagarnas förmåga mellan bedömningarna. Intagningsorsaken förefaller inte ha så stor innebörd för förändringen i aktivitet. Vid nedsatt förmåga i aktiviteten toalettbesök fanns samband mellan flera arbetsterapeutiska åtgärder och förbättrad förmåga. Samband finns också mellan förbättrad ADL-förmåga och om deltagarna blivit överrapporterade till distriktsarbetsterapeut och hemrehabteam med möjlighet till fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder. En slutsats kan vara att det är viktigt att kartlägga hur patienterna har levt och fungerat tidigare för att veta vad man ska rehabilitera till. När man sätter aktivitetsmål för patienterna ska man ta stor hänsyn till patienternas tidigare aktivitetsförmåga. Det är viktigt med överrapportering till distriktsarbetsterapeut och hemrehabiliteringsteam för att patienterna ska kunna fortsätta att träna och förbättras när de kommit hem. 19

20 Resultat delstudie 2. Upplevelser av hembesöket Passiv väntan, ansträngande men också delaktighet Deltagarna beskrev att de känt sig passiva under hembesöket, men efteråt tyckte de ändå att det hade känts tryggt att ha varit hemma, provat att gå och se att hjälpmedlen ställdes på plats. Alla deltagarna upplevde att det gjorts bra förberedelser inför hembesöket. Det berodde dels på att de nu visste hur hembesöket skulle gå till och att arbetsterapeuten hade kartlagt och bedömt vilka hjälpmedel som behövde tas med och monteras under hembesöket. De tre som uppgav att de varit väl informerade inför hembesöket har under hembesöket känt sig mer delaktiga och trygga än de två andra. Det var viktigt att hembesöken gjordes vid rätt tidpunkt under vårdtiden. En deltagare var helt slut den dagen, hon kände sig alldeles för dålig för hembesöket. Hon hade ont och kunde inte andas. Deltagaren upplevde det konstigt att planera för hemgång innan det var utrett varför hon hade smärta och var andfådd. Hon hade velat vänta med hembesök. Hon upplevde dessutom att hon inte riktigt orkade delta i hembesöket utan mest satt utan att kunna medverka. De övriga deltagarna tyckte hembesöket genomfördes vid rätt tid under vårdtiden. En deltagare berättar så här om hur hon upplevde hembesöket: Ja, det hände inte så mycket. Vi var här inne och dom gick runt och tittade på vad som behövde fixas å så där och jag gjorde ingenting jag satt bara där, det var inte så väldigt lång stund vi var här sen åkte vi tillbaka igen. Fast då kände jag liksom att jag ville vara hemma. Hem, hem, hem det var det som gällde. Flera deltagare upplevde att de kom hem och fick sätta sig medan arbetsterapeuten var upptagen av att mäta och montera hjälpmedlen. De beskrev en passivitet, att de blev sittande där och inte riktigt visste vad arbetsterapeuten gjorde i de olika rummen. Arbetsterapeuten och den anhöriga kanske pratades vid men deltagarna visste inte riktigt vad som skulle hända. Deltagarna hade bara vaga minnesbilder av om de hade provat hjälpmedel och förflyttningar under hembesöket. Även anhöriga beskrev att de uppfattat att deltagarna känt sig passiva och att arbetsterapeuten varit upptagen med hjälpmedelsmontering medan deltagaren mest blivit sittande under hembesöket. En deltagare beskrev att hon fått prova olika förflyttningar och hjälpmedel. Det fick henne att känna sig delaktig i hembesöket. På frågan om det var ansträngande att göra hembesök berättade en deltagare: Ja det var det faktiskt på flera sätt både det här att sitta i bilen, det är ju en liten bit och så mentalt så där då, jag har ett vagt minne att jag visst låg resten av dagen En annan deltagare tyckte det var jobbigt att göra hembesök men besöket hade dock värt ansträngningen. De flesta deltagarna beskriver att resan i samband med hembesöket var ansträngande och att de blev trötta av den. Ja jag tycker det var väldigt jobbigt, först och främst resan hit var väldigt jobbig i den där stora kalla bussen. Det var verkligen ett konstigt sätt, jag tycker inte alls att det var något roligt. Och så komma hem då och så fara tillbaks. Det var väl lite så där. Jag tyckte det var väldigt jobbigt tillbaka. 20

21 Motivationshöjande eller traumatiskt Under hembesöken väcktes det olika känslor hos deltagarna, allt från hemlängtan till mer traumatiska känslor. Det var jobbigt att t.ex. återse platsen där de ramlat och väntat på hjälp. Deltagaren hade blivit inlagd på sjukhuset för att hon hade ramlat hemma och skadat sig. Vid hembesöket upplevde hon hemmet precis som det hade varit när hon lämnat det. Deltagaren berättade; Ja det kändes lite bistert faktiskt. Det hade varit en sån vacker dag när jag ramlade, det var så fin varm och vacker dag och så stod allting likadant. Ungefär. Då kändes det lite konstigt att inte kunna göra något. Hon hade hon fallit och legat och väntat på hjälp. När hon såg platsen där hon ramlat mindes hon hur det varit att ligga där och vänta på hjälp. Hon tyckte det kändes jobbigt för henne att återse platsen där olyckan skett. Under hembesöket blev hon också påmind om sin döde make som tidigare funnits där och hjälpt henne upp när hon hade ramlat. Det fick henne att uppleva hembesöket som traumatiskt: Det var ju ovant för jag har ju ramlat förr och då har ju min make varit hemma här. Det kändes ju väldigt ensamt på samma gång. Nu var det definitivt så att man verkligen var ensam. En deltagare hade innan hembesöket varit deprimerad och omotiverad till att träna. Under hembesöket beskrev deltagaren att hon insåg att hon ville vara hemma. Detta ledde till att hon kände sig mer motiverad att träna på sjukhuset för att bli bättre och kunna återvända hem. Deltagaren hade lärt sig att gå under sjukhusvistelsen och var nu beroende av rullstol endast vid längre sträckor utomhus. Det var mycket betydelsefullt för henne att hon kunde gå. Hon hade dock inte anammat den andra träningen på samma sätt. Efter utskrivning hade hon upptäckt att det var fler funktioner som var av betydelse hemma. Hon beskrev det så här: Man tänker att bara man kommer hem klarar man sig, men det gör man inte Efteråt förstod hon att hon borde ha tagit chansen att träna mer på av- och påklädning på sjukhuset för då hade hon kanske varit mer självständig efter utskrivningen. Sjukhusmiljön en kontrast till hemmiljön Flera deltagare beskrev hembesöket som ett positivt besök, att det kändes tryggt att ha gjort det och att det kändes bra att ha varit hemma. De upplevde det tryggt att hjälpmedlen ställts på plats och att de fått prova dem hemma innan de skrevs ut. För en deltagare och dennes anhörig förändrades oron för hur det skulle fungera hemma till en förhoppning att det skulle gå bra. Flera deltagare tyckte det var svårare miljö hemma än på sjukhuset. Sjukhuset upplevdes som en mer optimal miljö än hemmet med större toaletter, inga trösklar och dusch istället för badkar. Hemmet hade mer begränsad framkomlighet för rollator och rullstol, speciellt vid förflyttningar mellan rum och in i badrummet. Detta upplevde några av deltagarna som jobbigt. De upplevde rädsla för att ramla och en oro över att inte kunna klara sig i sitt boende. De var rädda att det skulle leda till att de blev tvungna att flytta. Anhöriga höll med om att det kändes jobbigt för deltagarna när de såg den begränsade framkomligheten. En anhörig kommenterade miljöns betydelse; Att träna i långa sjukhuskorridorer där allt är stort och öppet är en sak men sen att komma hem är ju Miljön hade stor betydelse för deltagarna. Vissa behövde svängrum och andra tyckte det gick lättare när det var trängre och de kunde hålla sig i väggar och möbler. Förutom miljön tyckte 21