Från brottsoffer till gärningsman. en studie av brottet grov kvinnofridskränkning i relation till rätten att försvara sig.

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Salomeh Eftekhari Från brottsoffer till gärningsman. en studie av brottet grov kvinnofridskränkning i relation till rätten att försvara sig. JUEN01 Straffansvar och straffpåföljder med särskilt fokus på det kriminella våldet Uppsats på juristprogrammet 15 högskolepoäng Handledare: Helén Örnemark Hansen HT 14

2 Innehåll FÖRKORTNINGAR 1 1 INLEDNING Bakgrund Syfte och avgränsning Frågeställning och delfrågor Rättssäkerhet och principen likhet inför lagen Metod och material Disposition 3 2 MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER Inledning Brottet grov kvinnofridskränkning Den brottsliga handlingen samt brottskonstruktionen Upprepad kränkning och allvarlig skada av brottsoffrets självkänsla 6 3 RÄTTFÄRDIGANDE OMSTÄNDIGHETER OCH ANSVARSFRIHET Inledning Nödvärn Påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person Preventivt nödvärn Avslutat angrepp Försvarlighetsbedömning 11 4 KVINNORS RÄTT ATT SLÅ TILLBAKA Inledning RH 1999: Svea hovrätt - B Helsingborgs tingsrätt - DB ANALYS OCH SLUTSATSER Inledning Kvinnors rätt till nödvärn Påbörjat angrepp 14

3 5.2.2 Överhängande angrepp samt preventivt nödvärn Kvinnors rätt till nödvärn kontra allas likhet inför lagen Slutsats samt avslutande reflektioner 16 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 17 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 19

4 Förkortningar BrB Brottsbalken (1962:700) Brå Brottsförebyggande rådet HD Högsta domstolen kap. Kapitel NJA Nytt juridiskt arkiv p. Punkt Prop. Proposition SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar 1

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Den 1 juli 1998 trädde bestämmelsen avseende brottet grov kvinnofridskränkning, 4 kap. 4a 2 st. brottsbalken (SFS 1962:700) (BrB), i kraft. Före dess hade mäns våld mot kvinnor särskilt uppmärksammats. En kommission tillsattes, Kvinnovåldskommissionen, med uppdraget att föreslå åtgärder för att minska sådant våld. Ett slutbetänkande lades fram vilket ledde till en omfattande proposition (1997/98:55) som tog sikte på nykriminalisering. Med det nya brottet skulle det vara möjligt att ta hänsyn till brottsoffrets, kvinnans, hela situation. Mäns våld mot kvinnor sker inte sällan i närstående relation bakom stängda dörrar. En fråga som en kvinna som utsatts för sådant våld kan ställa sig är; fly eller slå tillbaka? En avvägning mellan att själv bli skadad eller skada mannen är för handen. I 24 kap. 1 BrB föreskrivs nödvärnsrätten. Då bestämmelsens kriterier är uppfyllda föreligger ansvarsfrihet för gärningsmannen. Vid studie av bestämmelsen verkar den vid första anblick inte vålla allvarliga problem. I bestämmelsen återfinns dock rekvisitet ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person. Det är enlig min mening detta rekvisit i relation till brottet grov kvinnofridskränkning som vållar problem. Kvinnor som är utsätta för detta våld kan vid tidpunkten för våldet befinna sig i en fysiskt svagare position än mannen. Då kvinnan, brottsoffret, har möjlighet att försvara sig befinner sig vederbörande inte i en nödvärnssituation. Kvinnan anses i lagens mening inte längre vara brottsoffer utan gärningsman. Detta faktum kan leda till bekymmer i förhållande till den straffrättsliga principen likhet inför lagen, där krav ställs på att gällande rättsregler inte diskriminerar människor på grund av kön. Kan vi anses vara lika inför lagen då nödvärnsbestämmelsen är utformad på så vis att den inte anses tillämplig i de fall då kvinnor utsätts för våld i en nära relation? 1.2 Syfte och avgränsning Föreliggande studie har som huvudsakligt syfte att klargöra och presentera huruvida en kvinna som är utsatt för våld i nära relation, brottsoffer av brottet grov kvinnofridskränkning, har rätt att försvara sig. Vidare ges en analys av den problematik som kan uppstå vid rättstillämpningen. Jag har valt att avgränsa studien och endast behandla nationella straffrättsliga bestämmelser. Framställningen fokuserar särskilt på nödvärnsrättens rekvisit påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person samt de omständigheter som vid rättstillämpningen är beaktansvärda. I situationer då en kvinna inte anses befinna sig i en nödvärnssituation kan hennes handlande anses tillåtet i de fall då en nödsituation föreligger. Av utrymmesskäl behandlas ansvarsfrihetsgrunden nöd ej i denna framställning. 2

6 1.3 Frågeställning och delfrågor Mot bakgrund av det i förgående kapitlen anförda kan det uppkomma frågor då en kvinna utsätts för våld i nära relation och dennas rätt att försvara sig. Huvudfrågan i denna framställning lyder: Har kvinnor som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning rätt till nödvärn? För att uppnå ett tillfredställande svar på den ovannämnda huvudfrågan består framställningen av följande delfrågor. Vad föreskrivs i bestämmelsen 4 kap. 4a 2 st. BrB? Vad föreskriver bestämmelsen avseende nödvärn i 24 kap. 1 BrB? Hur ska rekvisitet påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person tolkas? Sätter detta rekvisit rättsäkerheten och principen likhet inför lagen på spel? 1.4 Rättssäkerhet och principen likhet inför lagen Rättssäkerhet och hög grad av förutsebarhet skyddar medborgarna från godtyckliga ingrepp från samhället. Aleksander Peczenik menar att generella rättsregler som återspeglar medborgarnas likhet inför lagen främjar rättssäkerheten i en rättsstat. 1 Med likhet inför lagen menas i denna framställning att rättsreglerna ska vara utformade på så vis att de vid rättstillämpningen inte diskriminerar medborgarna på grund av kön. Föreliggande studie fokuserar på likhet inför lagen avseende den straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunden nödvärnsrätten och dess utformning. Där likhet inför lagen ställs mot skilda bedömningar vid tillämpning av bestämmelsen. 1.5 Metod och material Framställningen har som utgångspunkt att studera de nationella bestämmelserna avseende brottet grov kvinnofridskränkning i relation till nödvärnsrätten. De traditionella rättskällorna, avgöranden från underinstanser samt myndighetspublikationer har studerats. För att skapa djupare förståelse för mäns våld mot kvinnor har bland annat viss sociologisk samt kriminologisk litteratur studerats. Då annat forskningsmaterial än juridisk doktrin använts i framställningen har en utvidgad rättsdogmatisk metod med ett nationellt perspektiv tillämpats Disposition Det andra kapitlet behandlar brottet grov kvinnofridskränkning med fokus på brottets konstruktion samt syfte. Ansvarsfrihetsgrunden nödvärn, dess syfte och utformning presenteras i framställningens tredje kapitel. Framställningens fjärde kapitel är ägnat åt kvinnors, som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning, rätt att slå tillbaka. I femte kapitlet redovisas en analys och sammanfattning av mina egna slutsatser. 1 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Nordstedts Juridik AB. 1995, s. 51ff. 2 Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap, Juridisk tidskrift 1995/96, del 3, s

7 2 Mäns våld mot kvinnor i nära relationer 2.1 Inledning Den 1 juli 1998 trädde kriminalisering avseende grov kvinnofridskränkning i kraft via 4 kap. 4a 2 st. BrB. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer har under senare tid alltmer uppfattats som en politisk snarare än en privat angelägenhet tillsattes en kommission av regeringen, Kvinnovåldskommissionen, vars uppdrag var att utifrån ett kvinnoperspektiv synliggöra mäns våld mot kvinnor. Kommissionens uppgift var även att föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. 3 Kvinnovåldskommissionen lade 1995 fram sitt slutbetänkande, SOU 1995:60, Kvinnofrid. Flera förslag avseende lagändringar föreslogs, bland annat nykriminalisering men även ändringar avseende ett flertal gällande brott. Förslagen tog främst sikte på synliggörande av kvinnan i lagstiftningen. Beträffande nykriminalisering menade kommissionen att det var av vikt att straffbelägga kränkningar som grundade sig i föreställningen att kvinnor har ett lägre värde i förhållande till män. 4 Det var med andra ord fråga om att i straffrätten lyfta ett könsrelaterat maktmissbruk. Kvinnovåldskommissionens förslag fördes vidare i proposition, 1997/98:55, Kvinnofrid. Syftet med propositionen var att motverka våld mot kvinnor varvid ett nytt brott, grov kvinnofridskränkning, skulle införas i brottsbalken. Brottet tog sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktade sig mot nära anhöriga kvinnor. 5 Regeringen menade främst att mäns våld mot kvinnor var ett allvarligt samhällsproblem samt att det var av vikt att prioritera bekämpandet av sådant våld. 6 Genom brottet grov kvinnofridskränkning skulle det vara möjligt att beakta systematiska kränkningar och upprepat våld. På så vis förflyttades fokus från bedömning avseende enskilda brottsliga handlingar till en samlad bedömning av upprepade brottsliga handlingar. 7 I en kartläggning som Brottsförebyggande rådet (Brå) redovisade i maj 2014 framkommer det att kvinnor och män är lika utsatta för brott i nära relationer. Dock utsätts kvinnor oftare för grövre upprepat våld och är i större utsträckning i behov av vård med anledning av grov misshandel. 8 I rapporten föreskrivs dock att även om statistik talar för att fler idag anmäler brott där gärningspersonen är en närstående är mörkertalet fortfarande stort. 9 Knappt fyra procent av brottsoffren polisanmäler brott som de utsatts för i 3 Burman, Monica, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor, Uppsala: Iustus Förlag AB. 2007, s. 75f samt s. 82f. 4 SOU 1995:60, Kvinnofrid, s. 306f. 5 Prop. 1997/98:55, Kvinnofrid, s. 1f. 6 Prop. 1997/98:55, s Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole, Wennberg, Suzanne, Brottsbalken En kommentar Del I (1-12 kap.), Stockholm: Nordstedts Juridik AB. 2013, kommentar till 4 kap. 4a BrB, s Brå rapport 2014:8, Brott i nära relationer en nationell kartläggning, s. 48f samt s Brå rapport 2014:8, s

8 en nära relation. Det vanligaste skälet till att de avstår från en polisanmälan är för att de betraktar händelsen som en småsak eller att de finner det lönlöst att anmäla Brottet grov kvinnofridskränkning Som tidigare nämnts stadgas brottet grov kvinnofridskränkning i 4 kap. 4a 2 st. BrB. I paragrafens första stycke föreskrivs rekvisiten för brottet grov fridskränkning, som är en könsneutral bestämmelse. Då bestämmelsens andra stycke knyter an till dess första stycke är det av vikt att studera båda styckena. Framställningen fokuserar dock endast på brottet grov kvinnofridskränkning som regleras i paragrafens andra stycke. 4 kap. 4a BrB föreskriver att: Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse i lägst nio månader och högst sex år. Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna [min kursivering] som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. Regeringen valde att införa ett stycke där mäns våld mot kvinnor i nära relationer särskilt reglerades för att markera våldets allvarlighet. Detta trots att handlingarna inrymdes i det grova fridskränkningsbrottet. 11 De brottsliga gärningarna som föreskrivs i bestämmelsen ska ha begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person. För brottet grov kvinnofridskränkning ska brottet begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden. Högsta domstolen (HD) fastslog dock i NJA 2004 s. 97 att även pojk- och flickvänner som inte varit samboende ansågs omfattas av begreppet närstående. Våld mot kvinnor i nära relation sker inte sällan i kvinnans bostad där möjligheten att tillkalla hjälp är begränsad. Vid studie av det typiska brottsoffret och gärningsmannen vid brottet grov kvinnofridskränkning står det klart att gärningsmannen, mannen, är lång, muskulös och ond medan brottsoffret, kvinnan, är fysiskt svagare och rädd Brå rapport 2014:8, s. 78 f. 11 Prop. 1997/98:55, s Christie, Nils, Det idealiska offret, I Åkerström, Sahlin (red), Det motspänstiga offret, Lund: Studentlitteratur AB. 2000, s. 47f. 5

9 2.2.1 Den brottsliga handlingen samt brottskonstruktionen I bestämmelsen, 4 kap. 4a BrB, föreskrivs straffansvar då den brottsliga handlingen består av flera, var för sig, brottsliga gärningar. På så vis är det av vikt att flera brottsliga gärningar tas upp för prövning vid domstol. Dock ställs det inte krav på att de brottsliga gärningarna ska vara av samma slag då det kan vara fråga om olika gärningar som faller inom bestämmelsens begränsningar. I praktiken är en form av konkurrensreglering för handen. Istället för att bedöma gärningsmannens straffansvar för enskilda brottsliga gärningar bedöms ansvaret för ett sammanslaget brott. På så vis tas hänsyn till de fall då brottsoffret utsätts för systematisk kränkning, vilket var bestämmelsens syfte. 13 För brottsoffret kan det dock vara av svårighet att precisera varje enskild gärning till tid och rum. HD har dock slagit fast att det inte krävs att alla gärningar kan preciseras till tid och rum men att det är av vikt att några av de kan det. 14 Denna syn framhävde även regeringen då de menade att det inte ställdes krav på att de enskilda gärningarna preciserades. Denna förenkling skulle dock inte påverka åklagarens bevisbörda beträffande det faktum att handlingen ägt rum. 15 Gärningarna ska dock ha skett under brottet grov kvinnofridskränknings preskriptionstid vilket i enlighet 35 kap. 1 BrB är tio år. Det råder delade meningar beträffande det grova kvinnofridskränkningsbrottets konstruktion. Kvinnovåldskommissionen menade att kvinnorna som utsattes för detta brott hävdade att det var en pågående process. Därav menade kommissionen att brottet skulle motsvara denna process och straffbeläggas som ett perdurerande brott. I de fall då brottet hade varit perdurerande hade brottet påbörjats då brottsrekvisiten varit uppfyllda och ansetts vara ett pågående brott så länge tillståndet varade. Regeringen motsatte sig detta och föreskrev att det inte var fråga om ett perdurerande brott. Det var snarare fråga om att straffbelägga enskilda gärningar var för sig men sedda i sitt sammanhang Upprepad kränkning och allvarlig skada av brottsoffrets självkänsla Bestämmelsen föreskriver vidare att gärningarna ska ha utgjort led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet samt att gärningarna ska ha varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Då dessa rekvisit inte är uppfyllda bedöms gärningsmannens straffansvar avseende var och en av de enskilda brottsliga gärningarna Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, kommentar till 4 kap. 4a BrB, s. 2f samt s Se NJA 2004 s. 437, s. 465 f. 15 Prop. 1997/98:55, s Prop. 1997/98:55, s. 76, Wennberg, Suzanne, Grov kvinnofridskränkning en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s. 792, s. 794 samt NJA 2006 s Nilsson, Göran, Lagkommentar till Brottsbalken ( ), Karnov, Kommentar till 4 kap. 4a BrB. 6

10 Det framkommer inte hur många kränkande gärningar som krävs för att de ska anses ha utgjort led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet. Närmare precisering avseende upprepade kränkningar har överlämnats till rättstillämpningen och bedömning bör ske med utgångspunkt i det enskilda fallet. Det faller dock naturligt att det ska röra sig om flera gärningar, med andra ord fler än två. 18 HD har slagit fast att det är av vikt att beakta gärningarnas karaktär. Desto allvarligare en gärning är desto färre gärningar krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad. 19 Gärningar som tidigare blivit lagförda kan inte återupptas till prövning vid bedömning av brottet grov kvinnofridskränkning, det skulle strida mot principen ne bis in idem. Dock kan de tidigare gärningarna åberopas som belägg för att rekvisitet, upprepad kränkning, ska anses styrkt. 20 Vidare föreskriver bestämmelsen krav på att gärningarna ska ha varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Även om de flesta brottsliga gärningar som omfattas av bestämmelsen oftast skadar offrets självkänsla ställs här krav på att skadan ska vara allvarlig. Gärningar av normalgraden skadar typiskt sett brottsoffrets självkänsla allvarligt. Vid lindriga gärningar kan gärningen även anses skada självkänslan allvarligt då gärningarna utövas systematiskt. Det är av vikt att framhäva begreppet ägnade då det följer att det anses tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. Det ställs ej krav på att det i det enskilda fallet bevisas att kvinnans självkänsla i realiteten skadats allvarligt. Vidare ska domstolen vid bedömning av rekvisiten bortse från gärningsmannens egna värderingar och motiv. Det är dock av vikt att kvinnans hela situation tas i beaktande vid bedömningen. 21 Sammanfattningsvis är det tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt avseende de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. Värdering och bedömning beträffande huruvida gärningarna föranlett allvarlig skada på kvinnans självkänsla ska göras av domstolen. 18 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, kommentar till 4 kap. 4a BrB, s. 3f. 19 NJA 2003 s. 144, s. 156f. 20 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, kommentar till 4 kap. 4a BrB, s Prop. 1997/98:55, s. 132f samt NJA 2003 s. 144, s

11 3 Rättfärdigande omständigheter och ansvarsfrihet 3.1 Inledning Som tidigare nämnts anses en straffbelagd gärning vid vissa avseenden vara tillåten då en tillämplig undantagsregel i brottsbalken gör den berättigad. 22 På lagstiftningsnivå har en intresseavvägning varit för handen då inskränkningar gjorts i det straffbelagda området. Till exempel är det av vikt att en polis har rätt att använda visst våld vid genomförandet av åligganden i sin tjänst. Vidare är det av vikt att den som utsätts för ett brottsligt angrepp har rätt att skydda sig. Nämnda exempel utgör det som kallas för positiva och negativa intressekollisioner. Beträffande positiva intressekollisioner föreskrivs gärningar som utgör ett led i en verksamhet av värdefullt slag där det är av vikt att gärningen inte hindras. Negativa intressekollisioner innebär att gärningen inte är ett led i en värdefull verksamhet men är nödvändig då någon behöver skyddas eller räddas. Bestämmelserna avseende ansvarsfrihet är tillämpliga över hela straffrätten och kan åberopas då gärningsmannen anser att vederbörande befunnit sig i någon rättfärdigande omständighet. 23 Nedan ska den rättfärdigande omständigheten nödvärn, som föreskrivs i 24 kap. 1 BrB, studeras och analyseras. 3.2 Nödvärn Som ovan redogjorts för är nödvärnsbestämmelsen en ansvarsfrihetsbestämmelse. Vid vissa fall måste det vara tillåtet att begå en annars otillåten gärning i syfte att skydda eller rädda någon eller något. Bestämmelsen bygger på två grundtankar, den ena som fokuserar på individens intressen och den andra på samhällets. Beträffande individens intresse är syftet vad som tidigare föreskrivits, tanken är att individen ska ha rätt till självförsvar. Avseende samhällets intresse riktar sig syftet snarare till de fall då rättsordningen måste upprätthållas även i de fall då det ej kan ske via statlig försorg. Då det för staten inte är möjligt att tillse rättsordningen är det av vikt att luckra på det statliga våldsmonopolet och tillåta den enskilda individen att hjälpa till. Det ska dock påpekas att nödvärnsrätten endast är en undantagsbestämmelse. 24 I 24 kap 1 BrB föreskrivs att: En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot 22 Se avsnitt 1.1 Bakgrund. 23 Asp, Petter, Jareborg, Nils, Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, Uppsala: Iustus Förlag AB. 2013, s. 208f. 24 Asp, Petter, Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv, I Granström, Görel (red), Lika inför lagen? Rätten ur ett genusperspektiv, Uppsala: Iustus Förlag AB. 1999, s. 88f. 8

12 1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom [min kursivering], 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, 3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller 4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. Nödvärnshandlingen är med andra ord en handling som företas då någon till exempel utsätts för ett brottsligt angrepp och behöver avvärja detta angrepp. Handlingen som företas, även om den faller under en brottsbeskrivning, anses inte utgöra ett brott. Försvarshandlingen ska riktas mot angriparen själv eller mot något i dennes intresse. Dock ställs det ej krav på att handlandet ska grunda sig i något särskilt syfte. Då nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund krävs det inte att den som vidtar handlingen är medveten om att det rör sig om en nödvärnssituation. Det är dock inte endast den som utsätts för angreppet som besitter nödvärnsrätten. Av 24 kap 5 BrB framkommer det att även den som kommer den angripne till hjälp har samma rätt som den angripne. Det är dock av vikt att påpeka att bestämmelsens uppräkning av nödvärnssituationer är uttömmande. 25 Vid första anblick må denna bestämmelse inte anses vara problematisk. Nödvärnssituationen påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person studeras nedan Påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person Rätt till nödvärn föreligger bland annat i de fall då det råder ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Vad som avses med brottsligt angrepp är de fall då angreppet uppfyller alla rekvisit för ett föreskrivit brott. Då det ska röra sig om ett brottsligt angrepp kan inte våld som är tillåtet på grund av nödvärnsrätten mötas av en nödvärnshandling. Det ställs dock krav på att angreppet ska vara riktat mot person eller egendom. Därav är angrepp på offentliga intressen uteslutna från nödvärnsrätten. 26 Det råder sällan tvivel beträffande när ett brottsligt angrepp påbörjats. Det kan snarare vara problematiskt att avgöra då angreppet är överhängande. I enlighet med förarbeten kan ett angrepp anses vara överhängande även i de fall då angreppet inte är omedelbart stundande. Då till exempel en fartygsbefälhavare fått information om att besättningen kommer att döda vederbörande då fartyget anländer till en viss plats är det inte nödvändigt att invänta nödvärnshandlingen tills fartyget når denna plats. Denna skrivelse möjliggör för den angripne att i vissa fall använda nödvärnshandlingen på något tidigare stadium. Nödvärnshandlingen kan därav vidtas då faran för brottsligt angrepp anses överhängande Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole, Wennberg, Suzanne, Brottsbalken En kommentar Del II (13-24 kap.), Stockholm: Nordstedts Juridik AB. 2013, kommentar till 24 kap. 1 BrB, s. 1f samt s Asp, Jareborg, Ulväng, s. 210f. 27 SOU 1953:14, Förslag till Brottsbalk, s

13 Preventivt nödvärn Förarbeten föreskriver att det i vissa fall är tillåtet att vidta nödvärnshandlingen på ett tidigare stadium, då fara för brott anses överhängande. Det är dock av vikt att påpeka att det i Sverige inte är tillåtet att vidta nödvärnshandling i preventivt syfte. I de fall då en person med säkerhet vet med sig att vederbörande kommer att bli misshandlad anses det i enlighet med svensk rätt inte vara tillåtet för vederbörande att söka upp angriparen i förväg för att avvärja angreppet. Om en sådan handling skulle vara tillåten skulle det innebära en olämplig avvägning mellan rätten att försvara sig och samhällets intresse att minska våldsanvändningen. 28 Detta har väckt viss debatt avseende upprepad våld i nära relationer, då brottsoffret med säkerhet vet med sig att gärningsmannen kommer att skada vederbörande inom snar framtid. Mer om detta nedan. 29 I Norge har preventivt nödvärn dock inte ansetts vara olämpligt. Nödvärnsrätten i Norge sträcker sig så långt att den som vet med sig att vederbörande kommer att utsättas för ett brottsligt angrepp i framtiden har rätt att hindra samt avvärja angreppet. Nödvärnshandlingen får användas i förebyggande syfte, vilket inte anses tillåtet i Sverige Avslutat angrepp Då ett angrepp avslutats råder inte längre någon nödvärnsrätt. Vid till exempel brottet grov kvinnofridskränkning, som inte är ett perdurerande brott, anses angreppet avslutat då det enskilda brottsliga angreppet är avslutad. Det kan vara problematiskt att dra gränsen mellan ett pågående och ett avslutat angrepp. I detta hänseende måste bedömning ske i det enskilda fallet och med beaktande av rådande omständigheter. Dock anses angreppet avslutat i de fall då angriparen gett upp, anses försvarslös eller vänt ryggen till. 31 Således anses hämndaktioner eller motangrepp som överskridande av nödvärnsrätten. 32 I detta sammanhang är det av vikt att belysa det faktum att HD har konstaterat att vid de fall då en serie slag utövats betraktas alla slag ett angrepp. Det rör sig således inte om upprepade nya angrepp. 33 Vidare har HD konstaterat att i de fall då den angripne undviker det första slaget vid en serie slag anses angreppet inte avslutat i och med undvikandet. Det slag som den angripne utövar i förhållande till det undvikna slaget anses utdelat i nödvärn under påbörjat angrepp Asp, Jareborg, Ulväng, s. 211f. 29 Se kapitel 4 Kvinnors rätt att slå tillbaka. 30 Slettan, Svein, Øie, Toril Marie, Forbrytelse og straff, Aurskog: PDC. 1997, s. 137f. 31 Zila, Josef, Lagkommentar till Brottsbalken ( ), Karnov, Kommentar till 24 kap. 1 BrB. 32 NJA 1980 s. 280 samt NJA 1980 s NJA 1969 s NJA 1999 s

14 3.2.2 Försvarlighetsbedömning En straffbelagd gärning kan i enlighet med 24 kap. 1 BrB anses tillåten om den företas i en nödvärnssituation. Det ställs dock krav på att gärningen i sig inte ska vara uppenbart oförsvarlig med hänsyn till angreppets beskaffenhet, den angripnas betydelse samt omständigheterna i övrigt. Nödvärnsrätten är således relativ och det anses inte tillåtet att göra vad som helst för att avvärja ett brottsligt angrepp. En försvarshandling kan till exempel anses uppenbart oförsvarlig då angreppet hade kunnat avvärjas genom en mildare åtgärd som att ropa på hjälp. Vid försvarlighetsbedömningen ska hänsyn bland annat tas till den angripnes personliga egenskaper såsom kroppskrafter samt psykiska tillstånd. 35 Då nödvärnsbestämmelsen inte tydliggör de omständigheter som är beaktansvärda vid försvarlighetsbedömningen är det av vikt att bedömningen sker med utgångspunkt i det enskilda fallet. Två vägledande principer som ska beaktas vid bedömning är, ett; försvarsgärningen får inte klart avvika från vad som har varit nödvändigt, samt, två; det får inte råda ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Beträffande försvarshandlingar där tillhyggen använts har HD konstaterat att det endast i utpräglade undantagsfall ska accepteras att en person uppsåtligen använt tillhyggen för att försvara sig. 36 Vid en försvarlighetsbedömning anses mer våld tillåtet i de fall då angreppet utgjorts av våld med tillhyggen. Likaså anses ett livsfarligt angrepp berättiga mer våld än ett angrepp på egendom som i realiteten kan ersättas. Vid en bedömning ska även risker som nödvärnsgärningen medför beaktas. 37 Nödvärnsbestämmelsen föreskriver dock inget krav på att den som utsätts för ett angrepp flyr angreppet. Den angripne har rätt att stanna kvar på platsen och avvärja angreppet. Vidare är det inte av betydelse om den angripne själv provocerat fram angreppet eller själv försatt sig i en farlig situation. 38 Detta är vikt att komma ihåg vid studie av nödvärnsrätten i relation till brottet grov kvinnofridskränkning då det inte ställs krav på att kvinnan flyr förhållandet. 39 I de fall då en nödvärnssituation är för handen men nödvärnshandlingen ansetts vara uppenbart oförsvarlig kan den angripne i enlighet med 24 kap. 6 BrB anses vara ursäktad. Då nödvärnsexcess anses föreligga kan gärningsmannen undgå ansvar då vederbörande svårligen kunnat besinna sig. Gärningsmannens oförmåga att anpassa sitt handlande efter vad som anses tillåtet enligt nödvärnsbestämmelsen ska studeras vid en bedömning Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, kommentar till 24 kap. 1 BrB, s Asp, Jareborg, Ulväng, s. 217 samt NJA 1994 s Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman, Wennberg, kommentar till 24 kap. 1 BrB, s. 7f. 38 Asp, Jareborg, Ulväng, s Asp, s NJA 2009 s

15 4 Kvinnors rätt att slå tillbaka 4.1 Inledning Nödvärnsbestämmelsen har kritiserats för att utgå från en manlig norm då bestämmelsen behandlar två jämlika parter med motsvarande psykiska samt fysiska styrka. Bestämmelsen är tillämplig i de fall där ingen av parterna har något övertag och har möjlighet att använda samma styrka vid försvar. På grund av denna utformning går de kvinnor som utsätts för våld i nära relation miste om rätten att försvara sig. Detta då bestämmelsen inte tar hänsyn till kvinnans verkliga situation. Där kvinnan systematiskt förtrycks, utsätts för övergrepp och befinner sig i en fysiskt samt psykiskt svagare position än mannen. I många fall har kvinnan inte fysisk eller psykisk möjlighet att försvara sig i stundens hetta utan snarare då det direkta angreppet avslutats. 41 I de föregående kapitlen har det redogjorts för att kvinnor som utsätts för våld i nära relation sällan är benägna att anmäla den manliga partnern. I förarbeten till brottet grov kvinnofridskränkning förklaras detta utifrån den så kallade normaliseringsprocessen. Under denna process bryts kvinnans psyke gradvis ned av den fysiska och psykiska misshandeln. Till slut anser kvinnan att den rådande situationen är normal och beskyller sig själv snarare än mannen. 42 I de fall då kvinnan saknar förmåga att ta hjälp från omvärlden tillgriper hon grovt våld som en sista utväg för att kunna ta sig ur relationen. Frågan är om denna sista utväg anses omfattas av nödvärnsbestämmelsen och rätten att försvara sig? Då det grova kvinnofridskränkningsbrottet är konstruerat på så vis att brottet utgör en serie var för sig straffbara gärningar krävs det att nödvärnshandlingen är knutet till ett av angreppen som omfattas av åtalet. 43 Nedan studeras två avgöranden, RH 1999:86 samt Svea hovrätt B , som avgjordes efter införandet av brottet grov kvinnofridskränkning. I båda fallen åberopades nödvärnsrätten men domstolen ansåg att kvinnorna inte haft en sådan rätt. Ytterligare ett avgörande studeras, Helsingborgs tingsrätt DB Målet avgjordes före det att det grova kvinnofridskränkningsbrottet infördes men där preventivt nödvärn i förhållande till kvinnomisshandel särskilt diskuteras. 4.2 RH 1999:86 En kvinna åtalades för mord då hon berövat sin sambo livet genom att med en pistol skjuta honom i huvudet. Mannen hade under parternas förhållande allvarligt misshandlat, hotat och styrt kvinnan. Mannen hade även under 41 Nödvärnsbestämmelsen har kritiserats av bland annat Claes Lernestedt, Monica Larsson samt Petter Asp. Se: Lernestedt, Claes, Dit och tillbaka igen, Uppsala: Iustus Förlag AB. 2010, s. 194f. Larsson, Monica, Slå tillbaka! Har misshandlade kvinnor rätt till nödvärn? I Granström, Görel (red), Den onda cirkeln. Om brottsoffer, genus och rätten, Uppsala: Publishing House AB. 2004, s Asp, s SOU 1995:60, s. 300 samt prop. 1997/98:55, s SOU 1995:60, s. 302 samt prop. 1997/98:55, s

16 förhållandet anlitat personer som skadat kvinnan och hennes dotter. Kvinnan valde att införskaffa en pistol och en morgon insåg hon att han skulle döda henne. Kvinnan sköt mannen till döds innan han angrep henne. Kvinnan gjorde gällande att hon skulle anses fri från ansvar då hon handlat i nödvärn. Tingsrätten samt hovrätten fann att det inte fanns anledning att misstro kvinnans uppgifter och den situation kvinnan befunnit sig i. Dock förelåg det en vilja och ett välgrundat motiv att döda mannen. Beträffande nödvärnsinvändningen konstaterade både tingsrätten samt hovrätten att inget talade för att mannens beteende mot kvinnan var hotfullt vid gärningstillfället. Därav förelåg inget påbörjat eller överhängande angrepp mot kvinnan och invändningen framstod som obefogad. Kvinnan dömdes i de båda instanserna för dråp och till sex års fängelse. 4.3 Svea hovrätt - B En kvinna åtalades för grov misshandel då hon upprepade gånger knivhuggit sin sambo. Mannen hade tidigare dömts för misshandel mot kvinnan. Kvinnan menade att parterna den aktuella kvällen kommit i bråk med varandra. Då hon återvänt till hemmet befarade hon att mannen skulle misshandla henne. Då kvinnan kommit hem vaknade mannen och knuffade henne över en grind. Sedan gick han för att åter sova. Kvinnan hämtade då två knivar varvid hon högg mannen upprepade gånger. Nödvärnsbestämmelsen åberopades som ansvarsfrihetsgrund. Till skillnad från tingsrätten, som ogillade åtalet, menade hovrätten att kvinnan då mannen återvänt till sovrummet och avslutat angreppet inte längre befann sig i en nödvärnssituation. Det våld som utövats kunde inte betecknas som nödvärn och kvinnan dömdes för grov misshandel till ett år fängelse. 4.4 Helsingborgs tingsrätt - DB 1570 I oktober 1986 blev en sovande man ihjälslagen med en hammare av sin svärfar. Svärfadern åtalades för mord och mannens hustru samt dennas mor för anstiftan till mord. Mannen hade under en lång tid allvarligt misshandlat sin hustru samt sina två barn och hotat kvinnan samt hennes föräldrar till livet. Nödvärn åberopades då kvinnan och dennas föräldrar menade att de velat avvärja ett befarat angrepp kommande helg. Tingsrätten konstaterade att det var ställt utom rimligt tvivel att kvinnan och barnen varit föremål för misshandel av mannen. Beträffande nödvärnsinvändningen menade tingsrätten dock att trots att nödvärnsbestämmelsen ger möjlighet att på något tidigare stadium använda nödvärnsåtgärden ansågs tidsrymden mellan gärningen och befarat angrepp för lång. Det hade vid gärningen inte förelegat ett överhängande angrepp och nödvärnsbestämmelsen kunde inte vidgas för användning i preventivt syfte. Invändningen ogillades och svärfadern dömdes för dråp och kvinnan samt hennes mor för anstiftan till dråp. 13

17 5 Analys och slutsatser 5.1 Inledning Föreliggande studie hade som huvudsakligt syfte att klargöra och presentera hur nödvärnsrätten är konstruerad för kvinnor vilka anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning. Vidare hade studien i syfte att klargöra huruvida samhällets medborgare anses vara lika inför lagen vid tillämpning av nödvärnsbestämmelsen. Huvudfrågan i framställningen löd: Har kvinnor som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning rätt till nödvärn? För att uppnå ett tillfredställande svar var det av vikt att studera vad bestämmelserna avseende brottet grov kvinnofridskränkning och nödvärn föreskrev samt hur bestämmelsernas rekvisit skulle tolkas. Nedan följer en djupare analys av bestämmelserna, bestämmelsernas relation till varandra och den problematik som kan vara för handen. En problematik som kan underminera principen likhet inför lagen och rättssäkerheten. 5.2 Kvinnors rätt till nödvärn Som tidigare nämnts har nödvärnsbestämmelsen och rätten att försvara sig kritiserats för att utgå från en manlig norm. Resonemanget bygger främst på tanken att kvinnor som utsätts för våld i nära relationer är fysiskt svagare än männen och kan därför inte försvara sig då angreppet är påbörjat eller överhängande. Då kvinnorna har förmåga att försvara sig anses det brottsliga angreppet avslutat och kvinnorna har således inte rätt att försvara sig. Nödvärnsbestämmelsen har ansetts vara oanvändbar för kvinnor som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning Påbörjat angrepp Brottet grov kvinnofridskränkning är konstruerat på så vis att det inte är perdurerande. Det är av vikt att komma ihåg att brottet består av enskilda brottsliga gärningar sedda i sitt sammanhang. Då en av dessa gärningar anses avslutad är den avslutad till nästa brottsliga gärning påbörjas. Av nödvärnsbestämmelsen samt praxis framgår det att för att den angripne ska ha rätt till nödvärn ska angreppet vara påbörjat eller överhängande. Då angreppet anses avslutat återfinns ingen nödvärnsrätt för den angripne. Nödvärnsrätten för kvinnor som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning är endast tillämplig då någon av de enskilda gärningarna är pågående. I de fall då den angripne försvarar sig eller tar till våld för att avvärja ett kommande angrepp anses vederbörande ta lagen i egna händer och agera utanför nödvärnsbestämmelsen strikta ramar Överhängande angrepp samt preventivt nödvärn Av tidigare refererat rättsfall, Helsingborgs tingsrätt DB 1570, samt av förarbeten är det tydligt att nödvärnsrätten i vissa fall kan uppkomma vid något tidigare stadium. Det har konstaterats att rekvisitet överhängande 14

18 brottsligt angrepp även omfattar de fall då den angripne får reda på att ett angrepp kommer att påbörjas. I förarbeten till nödvärnsbestämmelsen föreskrivs ett exempel då en befälhavare över en båt fått information att besättningen kommer att döda denne då skeppet kommer till en viss plats. Angreppet har i detta fall ansetts vara överhängande och bestämmelsens vidgats så att befälhavaren har rätt att avvärja detta angrepp. Vidare föreskriver ovannämnda rättsfall samt förarbeten att svensk rätt inte tillåter att någon i förebyggande syfte avvärjer ett kommande angrepp, preventivt nödvärn. Jag ställer mig dock frågan vad som i realiteten är skillnaden mellan en kvinna som vet att hennes man kommer att utsätta henne för ett angrepp och befälhavaren? Det må vara så att lagstiftaren menat att befälhavaren på en båt inte har möjlighet att fly båten och det kommande angreppet. Dock är det av vikt att komma ihåg att nödvärnsbestämmelsen inte föreskriver ett krav på flykt. Som tidigare nämnts kan normaliseringsprocessen, då kvinnan är av tron att hennes situation är normalfallet, vara förklaringen till varför kvinnan inte har möjlighet att fly. Enligt min mening av vikt att nödvärnsbestämmelsen inte sträcker sig så långt att en upptrappning av våld i samhället är för handen. Jag menar dock att dagens nödvärnsbestämmelse mer eller mindre är oanvändbar för den kvinna som inte har fysisk möjlighet att vidta några handlingar då hon utsätts för brottsligt angrepp. Detta leder till ett dilemma avseende nödvärnsrätten och dess tillämpning. 5.3 Kvinnors rätt till nödvärn kontra allas likhet inför lagen Det har tidigare föreskrivits att rättssäkerhet och hög grad av förutsebarhet skyddar medborgarna från godtyckliga ingrepp från samhället. Generella rättsregler som återspeglar medborgarnas likhet inför lagen främjar rättssäkerheten. Att rättsreglerna ska vara generella innebär att de ska vara utformade på så vis att de vid rättstillämpningen inte endast är gällande för vissa utvalda medborgare. Ett konstaterande efter denna studie är att nödvärnsbestämmelsen är utformad på så vis att den är tillämplig i de fall då angriparen och den angripne är två jämlika parter. Bestämmelsen förutsätter att ingen av parterna har ett psykiskt eller fysiskt övertag. Lagstiftaren har fokuserat och utgått från en konfliktsituation som inte motsvarar kvinnors, som utsätts för våld i nära relationer, situation. Våldet mot kvinnor som synliggjordes i och med brottet grov kvinnofridskränkning synliggörs inte i nödvärnsbestämmelsen. Norge har till exempel valt en annan definition av nödvärnsrätten och har i och med rätten till preventivt nödvärn värnat om kvinnans utsatta situation. Detta har Sveriges lagstiftare valt bort. Då nödvärnsbestämmelsens utformning utesluter en konfliktsituation, mäns våld mot kvinnor, är jag av uppfattningen att allas likhet inför lagen kan ifrågasättas. Då en bestämmelse är utformad på så sätt att den endast är tillämplig vid vissa fall och för vissa utvalda medborgare underminerar denna bestämmelse rättsäkerheten. 15

19 5.4 Slutsats samt avslutande reflektioner Under analysens gång har det vid flertal tillfällen påpekats att nuvarande nödvärnsbestämmelse bortser från mäns våld mot kvinnor. Kvinnor som anses vara brottsoffer för brottet grov kvinnofridskränkning har sällan rätt att försvara sig. Detta har i sin tur lett till att allas likhet inför lagen kan komma att ifrågasättas. Frågan är dock, hur kan detta dilemma undvikas? Brottet grov kvinnofridskränkning är utformat på så vis att det inte är perdurerande, pågående. Brottskonstruktionen är unik och brottet består av en rad, var för sig skilda, brottsliga gärningar. Detta kan vara en bidragande faktor till det dilemma som råder. I de fall då brottet hade ansetts vara pågående hade det varit möjligt att ta hänsyn till kvinnans hela situation. Problemet med den nuvarande bestämmelsen avseende brottet i relation till nödvärnsrätten är att fokus läggs på de enskilda brottsliga gärningarna och på när de påbörjades och avslutades. I relation till nödvärnsrätten hade det kanske, om brottet varit perdurerande, varit möjligt att tillämpa nödvärnsbestämmelsen i fler fall. Ett påbörjat angrepp hade varit för handen och kvinnan hade haft en möjlighet att försvara sig mellan varje angrepp. Det är av vikt att komma ihåg att då nödvärnsbestämmelsen är tillämplig innebär det inte att vilket våld som helst tillåts. Den gärning som företas vid en nödvärnssituation får inte lov att vara uppenbart oförsvarlig med hänsyn till en rad faktorer. Vidare kan dilemmat som uppstår vid nödvärnsrätten i relation till brottet grov kvinnofridskränkning undvikas i de fall då nödvärnsbestämmelsen omarbetas eller kompletteras. Preventivt nödvärn är enligt svensk rätt inte tillåtet. Det hade dock varit möjligt att utvidga nödvärnsrätten så att den även är gällande i de fall då angreppet avvärjes i förebyggande syfte. Förståelse finns för att nämnda förslag kan leda till upptrappning av våld i samhället, vilket inte är lösningen. Dock hade det varit möjligt att komplettera nödvärnsbestämmelsen och införa ytterligare en nödvärnssituation där kvinnans situation synliggjordes. Detta så att kvinnors rätt till nödvärn lyftes in i bestämmelsen. Som tidigare nämnts skulle en försvarlighetsbedömning, som satte stopp för övervåld, fortfarande vara gällande. Sammanfattningsvis kan det konstateras att synliggörandet av mäns våld mot kvinnor genom brottet grov kvinnofridskränkning inte förändrat nödvärnsbestämmelsen. Ovannämnda förslag är bara förslag till hur ett dilemma i relationen mellan ett brott och en ansvarsfrihetsgrund kan undvikas. Förslagen behandlar dock straffrättsliga förändringar och omarbetningar, ett arbete som åligger lagstiftaren. 16

20 Käll- och litteraturförteckning Litteratur samt artiklar Asp, Petter Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv, I Granström, Görel (red), Lika inför lagen? Rätten ur ett genusperspektiv, Iustus Förlag AB Uppsala, Asp, Petter, Jareborg, Nils och Kriminalrätten grunder, Iustus Ulväng, Magnus Förlag AB, Uppsala, Burman, Monica Christie, Nils Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-Ole och Wennberg, Suzanne Larsson, Monica Lernestedt, Claes Nilsson, Göran Peczenik, Aleksander Straffrätt och mäns våld mot kvinnor, Iustus Förlag AB, Uppsala, Det idealiska offret, I Åkerström, Sahlin (red), Det motspänstiga offret, Studentlitteratur AB, Lund, Brottsbalken En kommentar del I (1-12 kap.) samt del II (13-24 kap.), Nordstedts Juridik AB, Stockholm, Slå tillbaka! Har misshandlade kvinnor rätt till nödvärn? I Granström, Görel (red), Den onda cirkeln. Om brottsoffer, genus och rätten. Publishing House AB, Uppsala, Dit och tillbaka igen, Iustus Förlag AB, Uppsala, Lagkommentar till Brottsbalk (1962:700), , Lexino Karnov, kommentaren till 4 kap. 4a. Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Nordstedts Juridik AB, Stockholm,

21 Sandgren, Claes Slettan, Svein, Øie, Toril Marie Wennberg, Suzanne Zila, Josef Om empiri och rättsvetenskap, Juridisk tidskrift nr 1995/96, häfte 3, s Forbrytelse og straff, PDC, Aurskog, Grov kvinnofridskränkning en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s Lagkommentar till Brottsbalk (1962:700), , Lexino Karnov, kommentaren till 24 kap. 1. Myndighetspublikationer Brå rapport 2014:8 Brott i nära relationer en nationell kartläggning. Offentligt tryck Proposition 1997/98:55 SOU 1953:14 SOU 1995:60 Kvinnofrid. Förslag till brottsbalk. Kvinnofrid. 18

22 Rättsfallsförteckning Högsta domstolen NJA 1969 s NJA 1980 s NJA 1980 s NJA 1994 s. 48. NJA 1999 s NJA 2003 s NJA 2004 s. 97. NJA 2004 s NJA 2006 s NJA 2009 s Hovrätterna Svea hovrätt RH 1999:86. Svea hovrätt Mål B Tingsrätterna Helsingborgs tingsrätt Mål DB