Eventuella hinder och/eller förutsättningar i det praktiska genomförandet av behandlingsprogrammet PRISM

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Eventuella hinder och/eller förutsättningar i det praktiska genomförandet av behandlingsprogrammet PRISM En kvalitativ intervjustudie med behandlingspersonal inom Kriminalvården Examensarbete hp Kriminologi Examensarbete 1-2, Avancerad nivå (30 hp) Höstterminen 2010 Catherine Tsogas

2 2

3 Sammanfattning Alla behandlingsprogram som implementeras inom Kriminalvården ska uppfylla det vetenskapliga rådets ackrediteringskriterier. Programmanualerna ska därmed formas utifrån kriterierna och innehålla direktiv som utgör en förebild, något allmänt vedertagen som väl fungerande i utförandet av nationella program, det vill säga best practice. Behandling som utförs enligt programmanualens direktiv fyller viktiga funktioner utifrån vad forskning har visat ge effekt på återfall, dock under förutsättning att programmanualen följs i det praktiska genomförandet. I denna studie kommer det praktiska genomförandet av Kriminalvårdens ackrediterade behandlingsprogram PRISM (Programme for Reducing Individual Substance Misuse) jämföras gentemot programmanualens direktiv. Syftet är att synliggöra eventuella hinder och/eller förutsättningar att i det praktiska genomförandet följa programmanualen. Studien bygger på en kvalitativ intervjuundersökning med Kriminalvårdens yrkeskategori programledare. Viktigt att poängtera är att jämförelsen sker utifrån hur urvalet av programledare beskriver det praktiska genomförandet inom sju geografiskt valda anstalter. Resultatet kan därmed inte generaliseras till hur programledare inom andra anstalter utför det praktiska genomförandet. Intervjuerna med samtliga programledare presenterades i tematisk form med en intervjuguide som avsåg att spegla programmanualens direktiv. Därmed har direktiven används som kriterium vid jämförelsen och studien kan komma att resultera i klar vägledning för dem som berörs av den. Denna studie belyser programledarnas problematik med att i det praktiska genomförandet följa programmanualens direktiv utifrån narkotikamissbrukarnas komplexa behov. Behandlingsverksamheten inom de valda anstalterna uppvisar två sidor. Å ena sidan handlar det om att skapa trovärdighet i de skrifter som beskriver hur det nationella behandlingsprogrammet skall utföras för att nå vad som forskning har visat ge effekt på återfall. Å andra sidan handlar det om att utförandet av PRISM har en praktisk tillämpning i verksamheten. Resultatet visar att det paradoxalt nog innebär att organisationen har tagit till sig behandlingsprogrammet med vaga föreställningar om vad utförandet av programmanualen innebär eller hur det i realiteten ska fungera i den egna verksamheten. Resultatet visar tydliga indikationer på de förutsättningar som krävs för att praktiken ska stämma överrens med retoriken. Tid för adekvat handledning, tillgänglig information, stödjande insatser från chefer och utrymme för reflektioner och lärande är exempel på programledarnas förutsättningar att i det praktiska genomförandet av PRISM följa programmanualens direktiv. 3

4 Förord Under det år som detta examensarbete har pågått, har mina dagar fyllts med intensivt och givande arbete. Jag hade inte kunnat genomföra studien utan hjälp av andra. Jag vill tacka de programledare som har låtit sig intervjuas och delat med sig av sina beskrivningar, tankar och erfarenheter. Jag vill tacka min handledare, Tove Pettersson, för ett mycket intensivt och lärorikt samarbete. Tack Bo Sandberg som varit min ledstjärna och stöd under stora delar av mitt arbete. Utan min familjs stöd och speciellt min man som ihärdigt har motiverat och stöttat mig under omöjliga stunder, hade detta examensarbete aldrig slutförts. Tack Erik! Stockholm, januari

5 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING... 3 FÖRORD... 4 INLEDNING... 9 SYFTE DEFINITIONER Ackreditering Best Practice Programmanualens direktiv Begreppet kvalitetsarbete DISPOSITION BAKGRUND PRISM (Programme for reducing individual substance misuse) Kort om Kriminalvårdens organisation och ansvar Etablerandet av det vetenskapliga rådet inom kriminalvården Narkotikabekämpningen inom kriminalvården What works och dess framväxt inom Kriminalvården TIDIGARE FORSKNING TEROETISK UTGÅNGSPUNKT METOD KOMPARATIVA UTVÄRDERINGSMODELLER URVAL GENOMFÖRANDE Semi strukturerade intervjuer Direkta och telefonintervjuer Intervjusituationen VALIDITET OCH RELIABILITET FÖRFÖRSTÅELSE ANALYS/RESULTAT URVALSPROCESS FÖRÄNDRINGSMODELL DYNAMISKA RISKFAKTORER EFFEKTIVA METODER FÄRDIGHETSRIKTNING ORDNINGSFÖLJD OCH VARAKTIGHET ENGAGEMANG OCH MOTIVATION

6 KONTINUITET I PROGRAMMET OCH ANDRA INSATSER PROGRAM SYSTEM FÖR KVALITETSSÄKRING FORTLÖPANDE UTVÄRDERING DISKUSSION OCH SLUTSATS DISKUSSION Avslutande diskussion Slutsats Reflektioner och förslag till fortsatta studier REFERENSER BILAGA INTERVJUGUIDE INTERVJUGUIDE KLIENTURVAL: VILKA KLIENTER ÄR PROGRAMMET AVSETT FÖR? HUR SKER URVALET, MED TANKE PÅ INKLUDERING (LÄMPLIGA) OCH EXKLUDERING (OLÄMPLIGA)? URVALSMETODER: HUR SÄKERSTÄLLS ATT KLIENTER INTE UTESLUTS PÅ GRUND AV SIN BAKGRUND (ETNICITET, ÅLDER, RELIGION, SEXUALITET ETC)? BEDÖMNINGSINSTRUMENT (VARFÖR DE ANVÄNDS ELLER RELEVANTA ASPEKTER)? FÖRÄNDRINGSMODELL: HUR AVSER PRISM ATT FRAMKALLA RELEVANTA FÖRÄNDRINGAR HOS KLIENTEN? HUR SKER UTESLUTNING AV KLIENTER, EFTER PROGRAMMET STARTAT? DYNAMISKA RISKFAKTORER: VILKA DYNAMISKA RISKFAKTORER INRIKTAR SIG PROGRAMMET MOT? HUR VÄRDERAS OCH MÄTS RISKFAKTORERNA? HUR RIKTAR SIG PROGRAMMET MOT VAR OCH EN AV RISKFAKTORERNA? PÅ VILKET SÄTT VISAR PROGRAMMET ATT DESSA RISKFAKTORER KOMMER ATT FINNAS HOS DEN ENSKILDE DELTAGAREN? EFFEKTIVA METODER: OM, OCH I SÅ FALL VILKA METODER ANVÄNDS FÖR ATT PÅVERKA DE DYNAMISKA RISKFAKTORERNA (METODER GÅ VIDARE TILL FRÅGA 2, ANNARS GÅ TILL NÄSTA TEMA)? HUR ANPASSAS METODEN BEROENDE PÅ KLIENTENS BAKGRUND?

7 3 VAD FINNS DET FÖR STÖD FÖR ATT DEN VALDA METODEN HAR EFFEKT I RELATION TILL URVALET AV KLIENTEN? VILKA TEORETISKA MOTIV FINNS FÖR ATT METODEN SKA KUNNA ANVÄNDAS UTIFRÅN DE DYNAMISKA RISKFAKTORERNA? OM DET FINNS FLERA METODER HUR ANVÄNDS DE OCH HUR ÄR DE INTEGRERADE I VARANDRA? FÄRDIGHETSRIKTNING: VILKA FÄRDIGHETER LÄR SIG KLIENTEN? HUR SKA DESSA FÄRDIGHETER RELATERAS TILL MINSKAD KRIMINALITET? HUR UPPNÅS FÄRDIGHETERNA? HUR BEDÖMS KLIENTEN, I AVSEENDE OM DERAS FÄRDIGHETER FÖRE, UNDER OCH EFTER PROGRAMMET? ORDNINGSFÖLJD, VARAKTIGHET OCH INTENSITET: HUR ANPASSAS STYRKAN, VARAKTIGHETEN OCH ORDNINGSFÖLJDEN EFTER KLIENTERNAS SKILDA RISKNIVÅER, BEHANDLINGSBEHOV OCH INLÄRNINGSSTIL? FÖREKOMMER HEMLÄXOR, OCH I SÅ FALL GE EXEMPEL PÅ VAD KLIENTEN SKA GÖRA INFÖR VARJE SAMMANKOMST? VAD HÄNDER OM KLIENTEN MISSAR EN SAMMANKOMST ELLER OM HAN VISAR OTILLRÄCKLIGA FRAMSTEG? ENGAGEMANG OCH MOTIVATION: HUR BEDÖMS KLIENTENS MOTIVATION FÖRE PROGRAMMET? VILKA INSATSER GES FÖR ATT FÖRBÄTTRA EN KLIENTS MOTIVATION? VILKA METODER ANVÄNDS FÖR ATT UPPRÄTTHÅLLA MOTIVATIONEN HOS KLIENTEN UNDER PROGRAMMET? FÖREKOMMER MOTIVATIONSHÖJANDE INSATSER, UTIFRÅN KLIENTENS ÅLDER, ETNICITET, INLÄRNINGSSTIL OCH PERSONALIGA ERFARENHETER? HUR UPPMUNTRAS BEHANDLINGSATTITYDER HOS CHEFER OCH DEN ÖVRIGA PERSONALEN SOM KLIENTEN KOMMER I KONTAKT MED? KONTINUITET I PROGRAMMET OCH ANDRA INSATSER: HUR INTEGRERAS PRISM I KLIENTENS VERKSTÄLLIGHETSPLAN? HUR ARBETAR ANSTALTEN MED KLIENTENS BEHOV, EFTER AVSLUTAT PROGRAM (BOENDE, SYSSELSÄTTNING, SOCIALT NÄTVERK, FAMILJ O S V )?

8 3 HUR UPPRÄTTHÅLLS ANKNYTNINGEN OCH KOMMUNIKATIONEN MELLAN PROGRAMLEDAREN OCH ANDRA SOM KOMMER I KONTAKT MED KLIENTEN? VILKA ÅTGÄRDER FINNS FÖR DE KLIENTER SOM INTE FULLFÖLJER PROGRAMMET? HUR UPPRÄTTHÅLLS PROGRAMDELTAGANDET? GER PROGRAMLEDAREN NÅGRA REKOMMENDATIONER FÖR YTTERLIGARE BEHANDLING ELLER STÖDJANDE INSATSER? HUR INFORMERAS PROGRAMLEDAREN OM PROGRAMMETS MÅL OCH SYFTE? PROGRAM BEHANDLINGSINTEGRITET SYSTEM FÖR KVALITETSSÄKRING: HUR SKER URVALET AV PROGRAMLEDARE? VAD GES FÖR UTBILDNING? HUR KONTROLLERAS PROGRAMGENOMFÖRANDET? HUR ANVÄNDS KVALITETSKONTROLLEN AV PROGRAMMET (VIDEO LJUDBANDSUPPTAGNINGAR, DELTAGANDE OBSERVATIONER)? HUR UPPTÄCKS OCH HANTERAS TILL EXEMPEL KLIENTENS ÅTERFALL I MISSBRUK? FORTLÖPANDE UTVÄRDERING: FINNS NÅGON UTVÄRDERING AV PRISM ELLER NÄR KOMMER DET SKE? FINNS NÅGON UTVÄRDERINGSUPPLÄGGNING? TILL EXEMPEL: HUR KLIENTERNA BESKRIVS UTIFRÅN RELEVANTA FAKTORER SOM ANTAS HA BETYDELSE FÖR ÅTERFALL I BROTT HUR DE FÖRÄNDRINGAR I DE DYNAMISKA RISKFAKTORERNA SOM PRISM RIKTAR MOT BESKRIVS VAD ÅTERFALLSSIFFRORNA VISAR HUR NÄRVARO, FULLFÖLJANDESIFFROR OCH AVBROTTSSKÄL REDOVISAS (PROGRAMUPPGIFTER) SAMT HUR ANSTALTEN FÅR INFORMATION ANGÅENDE DE DELTAGANDE KLIENTERNAS SYNPUNKTER PÅ PROGRAMMET (PROGRAMUTVÄRDERING)

9 INLEDNING Både svensk som internationell forskning stödjer teorin om att frihetsberövade påföljder är dåliga påföljder. Forskning visar på risker att den dömde dels blir anstaltsanpassad och dels att individens kriminalitet befästs och fördjupas, därmed försämras möjligheterna till ett fullvärdigt socialt liv (Ekbom m fl:2006:52). För att minimera denna risk ska Kriminalvården erbjuda de dömda en sådan behandling och påverkan att individen ska ges möjligheter att leva ett liv utan att begå nya brott. Därmed ska Kriminalvården arbeta utifrån den så kallade what works principen, vilket innebär att alla åtgärder inom Kriminalvården ska utgå från en bedömning av klientens återfallsrisk samt en bedömning utifrån klientens behov. Alla metoder som används ska genom forskning visat ha en positiv effekt, det vill säga vara evidensbaserade (ibid:246). Parallellt med att fängelsevistelsen generellt innebär försämrade levnadsförhållanden, arbetar Kriminalvården utifrån visionen att den dömde skall vara bättre rustad och i bättre skick efter än före fängelsevistelsen. Faktum är att den sociala situationen istället riskerar att försämras under fängelsevistelsen (ibid: ). Det paradoxala med fängelsestraffet är att det exkluderar, samtidigt som insatserna ska bestå av att göra den dömdes återanpassning till samhället så smidigt som möjligt (ibid:304). De individer som förknippas med gruppen narkotikamissbrukare och definieras utifrån samhälleliga sanktioner som fängelsedömda är sammankopplade med sociala problem, en grupp som går mot en utveckling av tilltagande marginalisering och exkludering. Kriminalvårdens narkotikamissbrukare kan dessutom ha svårare att få gehör för sina behov och står därför i större utsträckning utanför samhällets sociala trygghetssystem (Nilsson & Flyghed 2007: ). En stor andel av Kriminalvårdens klienter är och kommer i framtiden att vara missbrukare, ett klientel som även kommer öka i antal (Kriminalvården 2010a). Förekomsten av olika välfärdsproblem hos dessa individer innebär att den största andelen av klienter som befolkar våra fängelser kommer att vara de resurssvaga i samhället (Nilsson 2002: 161). Kriminalvården har ett stort ansvar att under verkställighetstiden bekämpa narkotikamissbruket samt anpassa verkställighetstiden efter varje individs behov i syfte att motivera till förändring och behandling (2007: ). Program som bedrivs på anstalt ska genomföras i enlighet med direktiven i programmanualen samt genomgå kvalitetssäkring. Om detta inte görs finns risk att program inte genomförs på ämnat sätt med risk att effekten undermineras. Varje anstalt som arbetar med program har ansvar för att programmen genomförs i enlighet med Kriminalvårdens vetenskapliga råds uppställda krav (Kriminalvården 2010d:3). 9

10 Syfte De nationella programmen som bedrivs inom Kriminalvården skall vara ackrediterade, därmed utgör programmanualens direktiv en idealmodell för vad som är en förebild, något allmänt vedertagen som väl fungerande i utförandet av programmen. Denna studie ämnar jämföra det praktiska genomförandet av Kriminalvårdens ackrediterade behandlingsprogram PRISM (Programme for Reducing Individual Substance Misuse) gentemot programmanualens direktiv. Syftet är att synliggöra eventuella hinder och/eller förutsättningar att i det praktiska genomförandet följa programmanualen. Resultatet kan även komma att fungera som vägledning för dem som berörs av studien, då ny insikt och kunskap inom det undersökta området kan omsättas till rekommendationer om eventuella förbättringar i den egna verksamheten. Själva värderingen kommer att görs mot programmanualens direktiv och användas som kriterium vid jämförelsen. Studien bygger på en kvalitativ intervjuundersökning med yrkeskategorin programledare som representerar det praktiska genomförandet av PRISM inom sju kriminalvårdsanstalter. Samtliga intervjudeltagare kommer att intervjuas utifrån en intervjuguide som innehåller teman med ett antal frågeställningar som ämnar belysa programmanualens direktiv. Definitioner Ackreditering Ackreditering innebär att pröva och godkänna den vetenskapliga standard som ett brott och missbruksrelaterat program skall hålla i fråga om teoretisk grund och dess omsättning i praktisk programverksamhet (Kriminalvården 2010d:3). För att program ska kunna ackrediteras måste det svara upp mot de krav som enligt forskning visar vara nödvändigt för ett minskat återfall (evidensbaserade). Ackrediteringskriterierna är något allmänt vedertagna som väl fungerande det vill säga best practice inom området. Ackrediteringspanelen (beskrivs nedan) har som uppgift att göra fortlöpande kontroller av samtliga ackrediterade program för att avgöra programmets fortsatta ackrediteringsstatus, vilket innebär att panelen kan föreslå förändringar i programmet. Dessutom måste återrapportering av programmet ske minst vartannat år, vilket bland annat ska innehålla uppgifter om verksamhetens omfattning, utförandet enligt programmanualen, antalet klienter som deltagit samt resultat av ingående för och eftertester (ibid:4-6). Program som bedrivs på anstalt ska genomföras i enlighet med instruktionerna i programmanualen samt genomgå kvalitetssäkring. Om detta inte görs finns risk att programmen inte utövas på ämnat sätt med risk att effekten undermineras. Varje anstalt som 10

11 arbetar med program har ansvar för att programmen genomförs i enlighet med Kriminalvårdens vetenskapliga råds uppställda krav (ibid:14). För att eventuella effekter ska kunna uppmärksammas, krävs dessutom att programmen utvärderas. Utvärderingen inkludera bland annat programpopulationen utifrån relevanta faktorer som kan ha betydelse för återfall i brott, förändringar i de dynamiska faktorerna som programmen riktar sig mot, programutvärdering samt programuppgifter (ibid:15). Best Practice Begreppet best practice härstammar från ordet benchmarking som avser att jämföra en verksamhet med en annan som representerar det bästa på området. Där syftet är att få insikt och kunskap som omsätts till effektiva förbättringar i den egna verksamheten. Benchmarking har använts i tidigare studier inom exempelvis utvärdering inom FoU (forskning och utveckling) program, för att jämföra nationella program med best practice inom EU (Sandberg & Faugert 2007:83 84). Som ovan beskrivits framgår det att ackrediteringskriterierna utgör vad som forskning har visat förväntas minska återfall, förutsatt att programmen genomförs på ett korrekt sätt. Ackrediteringskriterierna fungera som indikationer på vad som forskning har visat vara best practice inom området, där kriterierna utgör en förebild, något allmänt vedertaget som väl fungerande. Programmanualerna skall formas utifrån ackrediteringskriterierna, och därmed ska innehållet omfatta tydliga direktiv som ämnar säkerställa att best practice följs i utförandet av de nationella programmen (Kriminalvården 2010d:3). Begreppet best practice kommer i denna studie att definieras som programmanualens direktiv, vilket bygger på det vetenskapliga rådets ackrediteringskriterier. Programmanualens direktiv Det ackrediterade behandlingsprogrammet PRISM har sin utgångspunkt i tillgänglig forskning visat förväntas minska återfall, förutsatt att det genomförs korrekt. Programmanualen avser att säkerställa att programledaren genomför programmet på det sätt som avsetts. I programmanualen ska det finnas specifika syften och mål för varje sammankomst, tydligt material, samt tydlig koppling mellan varje sammankomst, förändringsmodell och forskningsstödet. Därtill skall det finnas tydliga hänvisningar till relevanta teoriavsnitt (Kriminalvården 2010d:7). Programmanualen för behandlingsprogrammet PRISM beaktar ovan nämnda och betonar det inom delarna: programintegritet, programledarstil samt programledarfärdigheter. Programintegritet innebär att programledarna skall följa ordningen i manualen, vara organiserade och genomföra övningarna korrekt inom en bestämd tidsram. Vidare skall programledarna förklara och genomföra övningarna samt ange mål och syftet med varje metod enligt programmanualen. 11

12 Programledarstil handlar om programledarens förhållningssätt i förhållande till klienten. Vilket omfattar tydliga direktiv hur programledarna skall visa respekt, empati samt hur de ska ställa sina frågor, reflekterar och summerar. Dessutom innehåller manualens direktiv hur programledarna ska uppmärksamma klientens förändringsprat samt hur de ska bekräfta och berömma klienten. Programledarfärdighet ämnar att tydliggör hur övningarna ska förankras i evidens/ teori för att anpassas till de klienter programmet riktar sig mot. Vidare klargörs hur programledarna skall kunna vara goda förebilder med lämpligt språk, röstläge och enkla förklaringar. Därtill innehåller direktiven styrning hur programledaren ska aktivera klienten under mötet, hur kopplingar mellan mötena och övningarna skall ske samt begränsningar i programledarens uttalanden om personlig information till klienten (Bedömningsunderlag 2009:3-6). Begreppet kvalitetsarbete Ett resonemang kring begreppet kvalitetsarbete är behövligt, eftersom Kriminalvårdens verksamhet grundar sig på ett antal styrande dokument. Styrdokumenten kan sammanfattas inom begreppet kvalitetsarbete, ett begrepp som i sin tur saknar en given definition. Kvalitetsarbete kan enligt min mening tolkas olika beroende på inom vilken organisation det rör sig om. Eftersom denna studie inriktar sig på Kriminalvårdsanstalter och programledarnas praktiska genomförande av behandlingsprogrammet PRISM, ligger fokus på en verksamhet som kan sägas rymmas innanför ramen av en så kallad människobehandlande organisation, MBO (något som jag återkommer till under teoriavsnittet). Därmed förhåller sig denna studie till kvalitetsarbete inom organisationer där arbetet sker med människor. Ifall studien skett inom exempelvis en bilfabrik hade begreppsresonemanget också varit annorlunda, då en sådan produktionsverksamhet inte vänder sig till klienter/brukare. Även om studien har ringat in den kategori av organisation jag applicerar kvalitetsbegreppet på, är det svårt att ge en klar bild av vad detta begrepp innebär och står för. I en regeringsproposition från 1998 (prop. 1997/1998:19) framhålls att kvalitet i högre grad än förut ska genomsyra den statliga verksamheten, och denna studie koncentrerar sig då på kriminalvården som statlig myndighet. Ekbom (2006) beskriver svårigheterna med att inom statliga verksamheter leva upp till de krav som ställs från flera olika håll som media, allmänopinionen, forskare och politiker (ibid:51-53). Krav på hög kvalitet och bra kvalitetsledning kan alltså ha flera olika ståndpunkter och innebära olika förväntningar, något som också komplicerar studier kring kvalitet inom offentlig sektor (Nordström 2000). Utöver en splittrad och komplex uppfattning av kvalitetsbegreppet och de omgivande krav som en organisation utsätts för måste den även ta hänsyn till högre chefer, tjänstemän och medarbetare i sitt arbete med kvalitet (ibid:23-24). 12

13 Inom Kriminalvården är det Q-BoM (Kvalitetsledningssystem för Brotts- och Missbruksprogram) som står för kvalitetsledningen och som sätter upp de interna kvalitetskraven inom verksamheten. Programmens syften är att förflytta klienten framåt i förändringsprocessen, väcka ett reflekterande tankesätt och stödja beslut om förändring. Klienturvalet till respektive program ska göras enligt mottot rätt program till rätt klient vid rätt tillfälle. Kvalitetsledningssystemet Q-BoM, s uppgift blir att säkerställa tydliga, mätbara, realistiska och tidsbestämda kvalitetsmål i verksamhetsplaneringen gällande programverksamheten. Syftet med detta system beskrivs på följande sätt: Kvalitetssystemets uppgift är att säkerställa att de brotts- och missbruksrelaterade programmen bedrivs i enlighet med uppställda krav, vilket kommer att bli så mycket viktigare allt eftersom så kallade ackrediterade program införs. Erfarenheterna visar att programeffekterna minskar eller uteblir om program bedrivs med dåliga kringförutsättningar, även om programmet i sig kan vara bra (Johansson 2009:2, 7 & 10). Disposition Uppsatsen har inletts med ett inledningskapitel där syfte och frågeställningar har presenterats. Vidare har begreppen ackreditering, best practice, programmanualens direktiv och kvalitetsarbete definierats. I följande kapitel kommer studiens bakgrund introduceras med beskrivning av behandlingsprogrammet PRISM, Kriminalvårdens organisation, etableringen av det vetenskapliga rådet och narkotikabekämpningen inom Kriminalvården samt en redogörelse för What works och dess framväxt inom Kriminalvården. I nästpåkommande kapitel redogörs tidigare forskning, därefter följer ett kapitel som presenteras teorin om människobehandlande organisationer och empowerment inom Kriminalvården, vilka är denna studies teoretiska utgångspunkter. Metodkapitlet innehåller beskrivning av studies metodik, urvalsförfarandet samt genomförandet av studiens semi - strukturerade intervjuerna. Vidare kommer frågor kring studiens validitet och reliabilitet diskuteras samt min förförståelse för studiens område att presenteras under detta kapitel. Det näst sista kapitlet innehåller min analys/resultat från den insamlade empirin, vilket redogörs under de tio teman som intervjuguiden omfattar. Det sista kapitlet innehåller min diskussion utifrån studiens resultat och avslutas med min slutsats. Vidare kommer en avslutande diskussion föras samt vägledande förslag ges till de som berörs av studien. Kapitlet avslutas med mina reflektioner samt förslag till fortsatta studier. 13

14 BAKGRUND PRISM (Programme for reducing individual substance misuse) Behandlingsprogrammet PRISM är ett av Kriminalvårdens (cirka fjorton) behandlingsprogram som genomgått vetenskapliga rådets ackreditering, det vill säga programmet har godkänts utifrån best practice. PRISM riktar sig i första hand till missbrukare av narkotika och tabletter, men även alkoholmissbruk. Behandlingsprogrammet kommer ursprungligen från den brittiska motsvarigheten till Kriminalvårdens frivård och är utformad av kriminologen Philip Priestley och professorn i psykologi Mary McMurran. PRISM började prövas i Sverige under 2003 och framlades som programförslag till ackrediteringspanelen Programmet bedömdes som utvecklingsbart och i december 2006 ackrediterades behandlingsprogrammet PRISM. Behandlingsprogrammets teoretiska utgångspunkt är social inlärningsteori, vilken utgår ifrån att beteenden är inlärda, att vi lär oss genom att se på andra och genom egna erfarenheter som förstärks genom de positiva konsekvenser beteendet får. I och med att beteenden är inlärda kan individen lära om (Edström 2003:1). Utförandet av PRISM är manualstyrt och genomförandet skall ske i mötet mellan klienten och programledaren där fokus ligger på programmanualens områden: kartläggning, färdighetsträning och tillämpningar. Den sammanlagda tiden för klienten i programmet är 32 ½ timmar. Det finns stöd i forskning för dessa olika faser i programmet vad gäller behandlingseffekt. Viktigt inom alla faserna är att programledaren uppmuntrar klientens förändringar i den allmänna livsstilen för att förbättringar skall kunna upprätthållas. Varje möte har ett specificerat innehåll där manualen detaljerat beskriver hur programledaren ska förhålla sig till metoderna, övningarna och klienten (ibid:2). Kort om Kriminalvårdens organisation och ansvar Kriminalvården är organiserad som en myndighet, med generaldirektören som myndighetens chef. Kriminalvårdsmyndigheten är uppdelad inom sex regioner som leds av regionchefer, under dessa finns 59 kriminalvårdschefer som vardera leder ett lokalt verksamhetsområde (anstalt, häkte eller frivårdskontor) med verksamhets personal och budgetansvar. Kriminalvårdsinspektörer leder under kriminalvårdchefen personalen i det dagliga arbetet och svarar inom verksamhetsstället bland annat för arbetsgivarfrågor, personalplanering samt vissa klientbeslut. Inom ett verksamhetsställe finns många olika yrken representerade (psykologer, lärare, fritidsledare). Den största yrkeskategorin består av kriminalvårdare där vissa arbetar som kontaktmän, andra som programledare och en grupp vårdare med mer direkt 14

15 säkerhetsarbete (Ekbom:2006: & ). Verksamhetsområdet ska ha en organisation med definierade ansvarsområden för brotts och missbruksrelaterade program, där befogenheter, samarbetsformer och kommunikationsvägar skall dokumenteras i kvalitetsledningssystemet Q Bom (se under rubriken kvalitetsarbete). Hur ansvar och befogenheter beslutas varierar mellan olika verksamhetsställen, men policyn inom Kriminalvården är att allas delaktighet är stödjande för programklimatet. Det är viktigt att all personal som har kontakt med klienterna har förståelse för programmen och dess syfte för att undvika missförstånd och motkrafter. Vidare skall samtliga i personalen kunna arbeta med andra prioriterade behov enligt verkställighetsplanen (Johansson 2009: 12). Ansvaret för upprättandet av klientens verkställighetsplan ligger på kontaktmannen (kriminalvårdare som tilldelas ett antal klienter). I verksamhetsplaneringen preciseras klientens skyldigheter och rättigheter. Planen grundas på klientens bakgrundsfaktorer och dynamiska faktorer som har koppling till risk för återfall. Tillsammans med kontaktmannen ska klienten komma överrens om vilka mål som han vill uppnå under verkställigheten, förändringsbehov ska beaktas och planen skall redovisas vid behandlingskollegium och fastställas av kriminalvårdsinspektören (Ekbom 2006: ). Kriminalvårdare som leder program ges särskild programledarutbildning. Samtliga programledare i nationella program ska bedömas utifrån gemensamma grunder, att programmen har utbildade och certifierade programledare är en del av ackrediteringsprocessen. Programledarnas ansvar innebär att de skall ha goda kunskaper inom: programmanualens direktiv för olika metoder och övningar, de olika byggstenarna i manualen, teorin som utförandet grundar sig på samt inom testförfarande, utvärderingsinstrumentens innehåll och registreringsrutiner (Kriminalvårdens riktlinjer 2009:1 s 2-3). Etablerandet av det vetenskapliga rådet inom kriminalvården Begreppet FoU står för Forskning och Utveckling och är en förutsättning för förverkligandet av Kriminalvårdens mål. FoU ger Kriminalvården ökad kunskap om kriminalvårdsarbetet, vilket leder till funktionella arbetsmetoder och ökad effektivitet. Funktionellt är det som forskningen stöder som best practice, eller det som i behandlingsforskningen ofta kallas what works (Kriminalvården 2010b:1). På grund av de satsningar som Kriminalvården gör ska bygga på bästa möjliga kunskap, är forskning och ständig utveckling nödvändigt. Det vill säga Kriminalvårdens implementering av nationella brott- och missbruksrelaterade behandlingsprogram ska på vetenskaplig grund kunna påvisas ha effekt på risken för återfall i brott (Kriminalvården 2010c). 15

16 FoU kan och ska bidra till effektivisering av befintlig verksamhet, men ska framför allt syfta till att ge underlag för långsiktiga förändringar och bättre metoder än de nu existerande. Därför är det viktigt att säkerställa att resultaten av den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor når Kriminalvården. Det finns inom utvecklingsenheten en tydlig akademisk förankring. Dels genom inrättandet av ett vetenskapligt råd, och dels genom rekrytering av personal med väletablerade kanaler till den akademiska världen (Kriminalvården 2010a:2). Som redan nämnts ska Kriminalvårdens arbete bedrivas med stöd av bästa tillgängliga kunskap. För att möjliggöra den vetenskapliga kvaliteten i FoU-arbetet bildades det vetenskapliga rådet (år 2007). Rådet består av tjugo forskare aktiva inom relevanta forskningsdiscipliner som psykiatri, kriminologi, psykologi, genetik och filosofi (Kriminalvården 2010b:4). Implementering av nationella brotts missbruksrelaterade behandlingsprogram syftar till att skapa en bas av program för Kriminalvården som riktar sig till majoriteten av klienterna. Basen för programmen bygger på what works principerna, vilket i denna studie kommer benämnas best practice (Kriminalvården 2010d:3). Kriminalvårdens vetenskapliga råds rekommendationer för best practice bygger på tio uppställda kriterier (se kapitel resultat/analys). De personer som, inom det vetenskapliga rådet, har till uppgift att bedöma om ett program uppfyller ackrediteringskraven eller ej kallas ackrediteringspanelen. Ackrediteringspanelen består av ledarmöter ur Kriminalvårdens vetenskapliga råd och kunskapen som dessa personer förfogar över omfattar samtliga av de ovan nämnda forskningsdisciplinära områdena. Narkotikabekämpningen inom kriminalvården År 2002 gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att genomföra en särskild narkotikasatsning. Bakgrunden till detta beslut var bland annat att Kriminalvården ansågs ha möjligheter att påverka narkotikamissbrukare då fängelsepåföljden innebar möjligheter till en drogfri miljö (Göransson 2008:5). När narkotikasatsningen startade 2002 var målet att identifiera narkotikamissbrukare som kom till Kriminalvården, i syfte att utreda deras behov och motivation samt erbjuda dem missbruksbehandling (Öberg & Holmberg 2008:6). Den särskilda narkotikasatsningen avslutades som projekt år 2005, men Kriminalvården fortsatte satsningen för att bekämpa narkotikamissbruket. Den särskilda narkotikasatsningen inom Kriminalvården kom att omfatta bland annat identifiering av missbrukarnas problem och vårdbehov, differentiering av anstaltsplatser, motivation och behandling samt personal och kompetensutveckling (Göransson 2008:5-7). 16

17 Differentieringen innebar att narkotikaplatserna delades initialt in i motivationsplatser, behandlingsplatser och särskilda motivationsplatser. Uppdelningen skulle spegla narkotikamissbrukarnas olika grad av motivation. Successivt har antalet narkotikaplatser koncentrerats, dock med bibehållen spridning över landet. År 2006 inrättades behandlingsanstalter där samtliga platser var avsedda för narkotikamissbrukare (ibid:12-13). Detta så kallade förmånssystem ansågs öka möjligheten att uppmuntra skötsamhet och reagera på misskötsamhet. Detta innebar att stor vikt kom att ligga på den intagnes motivation och Kriminalvårdens bedömning av om han/hon kunde förväntas leva upp till de krav som ställdes för en viss åtgärd. Risken med förmånssystemet är att de mer resursstarka klienterna gynnas, medan de resurssvaga får ökade problem. Dessutom kan klienter avstå från att genomgå ett behandlingsprogram av den anledningen att ett misstag kan riskera en nedflyttning i systemet (ibid:15-18). Narkotikasatsningen har även bidragit till att specialutbildningar har genomförts i motivationshöjande samtal för all personal som har klientrelaterat arbete. Denna kompetensutveckling har inneburit att fler narkotikamissbrukare har möjlighet att erbjudas missbruksrelaterade program. Från åren 2003 till 2007 har antalet dömda som gått igenom missbruksrelaterade program ökat från cirka 900 till (Öberg & Holmberg 2008:11 12). Kompetensutvecklingen har bidragit till att fler program som internationellt visat sig ha effekt har översatts och manualbaserats. Kriminalvårdens behandlingskoncept inom ramen för satsningen bygger inte bara eller främst på att missbrukarna ska motiveras och få möjlighet att delta i ett missbruksprogram. I modellen ingår även, som ovan nämnts, en avdelningsdifferentiering med behandlingsavdelningar som de mest uttalat behandlingsinriktade, vilka oftast ger möjlighet till fler förmåner än på andra avdelningar (ibid:14). Endast få studier belyser effekter av behandlingsmetoder i fängelse. I de studier som finns saknas ofta detaljerade beskrivningar av vad den studerade metoden är och vad som utmärker dem som deltar i behandlingen. Mest vanliga resultat ger en kombination av behandling som inleds i fängelse och fortsätter med behandling under längre tid efter frigivning. De flesta studier visar att behandlingsprogram för missbrukare i fängelse har effekter på återfall, men att de är ganska små. Det finns endast en utvärdering av den svenska narkotikasatsningen, förutom Brå:s tidigare studie från satsningens inledning (ibid:41-43). 17

18 What works och dess framväxt inom Kriminalvården Mellan åren genomfördes ett stort antal utvärderingar av behandlingsprogram inom den utländska Kriminalvården. Resultaten visade att "ingenting fungerar" i rehabilitering och slutsatsen som drogs var att, med några få och enstaka undantag, de rehabiliterande insatser som rapporterades hade inte haft någon märkbar effekt på återfall i brott. De negativa bedömningarna av rehabilitering som dominerade under 70-talet ifrågasattes av forskare som hävdade att den breda generaliseringen av slutsatserna försummade många positiva exempel på framgång (Sherman & MacKenzie 2001: kap. 2 & kap. 9). I början av 90 talet visade forskningsresultat (i USA och England) att behandling inom Kriminalvården faktiskt kunde ge effekt. Resultaten bidrog till att what works uppmärksammades som ny forskning och kom att inspirera både forskare och praktiker, vilket utmynnade i att ett stort antal program producerades under andra hälften av 90 talet. Det svenska intresset för what works väcktes inte förrän i början av 2000 talet och ett antal programmanualer importerades och översattes. En ackrediteringspanel inrättades med antagandet om att behandling baserad på ackrediteringspanelens godkända program skulle reducera återfall i missbruk och brottslighet. Narkotikasatsningen inom kriminalvården innebar att genomförandet av what works - principerna kunde börja struktureras och genomföras (Fabring 2008:3-4). Som ovan nämnts utgår Kriminalvårdens narkotikasatsning från de principer som gäller för what works. Begreppet definieras som; alla insatser måste vara evidensbaserade samt utgår från den dömdes risk för återfall och behov av insatser. Centralt i what works är anpassning till klientens inlärningsstil och begreppet kriminogena behov, vilket avser sådant som direkt styr eller hör samman med återfall (ibid:2). Den viktiga frågan är inte om något fungerar, utan vad som fungerar för vem? Tidigare meta analysresultat visade svårigheter att finna Det som var avgörande för hur ett program skulle betraktas som effektivt fungerande för olika kategorier av klienter. Bristen på konsekvens i resultaten gjorde det svårt, om inte omöjligt, att godkänna ett särskilt program framför ett annat. Därmed började forskare uppmärksamma egenskaper och kvaliteter i program som minskade återfall i brott. Kriminalvårdsforskningens ansträngningar bidrog till att den ovan nämnda what works principen började växa fram inom Kriminalvården. Tidigare forskning och dess identifiering av olika egenskaper, i syfte att minska återfall, i program ger idag vägledande best practice inom området (Beck 2008:3-4). 18

19 Tidigare forskning Forskning om institutionsbehandling visar att de behandlingsprogram som inriktar sig mot responsivitets och behovsprinciperna ökar de positiva effekterna på återfall i brott (Andreasson 2006: ). Principerna inbegriper behandling som först riktas mot direkta egenskaper som kan ändras (dynamiska) och som direkt är förknippade med individens brottsliga beteende. Forskning visar att de dynamiska faktorer som orsakar brottslighet kan vara individens attityd och relation gentemot sysselsättning, myndigheter, missbruk etcetera. Vilket är direkt relaterade till individens kriminella beteende. Andra riskfaktorer (statiska) i samband med brottslighet som ålder, kön och tidigare brottslighet kan inte ändras med behandling. Behandlingsprogram som riktar sig mot icke - kriminogena faktorer riskerar därmed bli mindre framgångsrika att minska återfall i brott. Huruvida behandlingsprogram är effektivt kan bero på programmens integritet eller behovet av effektiva program som skall levereras, planeras och utformas. Emellertid är det viktigt att leverera vård som behandlar inlärningsstilar och förmågor till klienten, till exempel kognitiv beteendeterapi som inriktar sig mot klientens sociala färdigheter snarare än icke - relationsinriktad rådgivning eller psykodynamisk behandling (Sherman & MacKenzie 2001 kap. 2 & kap. 9). De färdigheter och kunskaper som klienten lär sig under verkställighetstiden kan dock bli svåra att överföra på det vardagliga livet, efter verkställigheten. Detta innebär att behovet av eftervård kan vara betydelsefullt. Bristande stöd och hjälp från arbets och bostadsmarknaden, sociala myndigheten etcetera, kan bidra till att individen faller tillbaka till en livsstil med narkotika och kriminalitet (Andreasson 2006:275). Eftervård kräver samverkanspartner där det optimala övergripande målet för samverkan med andra myndigheter och organisationer kan innebära att ta till vara på gemensamma resurser, i syfte att stärka de dömdas sociala situation och underlätta deras anpassning i samhället. Med tanke på det stora antalet gärningsmän som har och kommer passera genom det straffrättsliga systemet, finns det förhållandevis litet antal utvärderingar angående lämpligheten av Kriminalvårdens behandlingsprogram. Tidigare forskning har visat att särskilda behandlingsprogram är förknippade med lägre återfall, men svårigheten låg i att identifiera exakt vilka egenskaper som var förknippade med effektiv behandling. Det finns bevis för att återanpassning är effektivt för att minska det kriminella beteendet hos åtminstone några gärningsmän. För att behandlingsprogram effektivt ska minska återfall i brott krävs (som ovan nämnts) att programmen är utformade efter klienternas särskilda egenskaper i syfte att verka som en förebyggande åtgärder för individens framtida brottsliga verksamhet 19

20 (Sherman & MacKenzie 2001 kap.2). Vidare visar tidigare studier att de behandlingsprogram som ger störst effekt är dels de intensiva programmen som riktar sig mot klienter som har hög risk för återfall, och dels de program som använder kognitiv och beteendemässig behandling. Dessa program skall bygga på teoretiska modeller såsom behaviorism, social inlärning eller kognitiv beteendeterapi om förändring som betonar positiv förstärkning (Perelman 2009: ). Som tidigare nämnts (under what works ) menar även Andrews (2006) att genomförandet av effektiv behandling inte bara är en fråga om att välja ett evidensbaserat program, utan frågan är också hur väl programmen genomförs. Vidare har forskare visat att minskningen av återfall i brott ökar med programmens följsamhet för risk - need responsivity principen (RNR). Det vill säga strukturerade och giltiga risk och behovsprövningsinstrument som ger information om klientens risknivå samt kunskap om vad som orsakar det kriminella beteendet (ibid:596). Vidare ska klienter med låg risk för återfall undvika att placeras inom en hög risknivå, det vill säga behandlingsplatser skall aldrig fyllas med olämpliga klienter. Dessutom uppmanar Andrews att motiverande samtal och förbehandling kan vara värdefullt. I syfte att undvika klientens misslyckande i programmet kan avledande åtgärder som till exempel introducera programverksamhetens övriga insatser hos klienten så att klienten själv kommer till insikt om att det finns alternativ behandling som bättre kan tillgodose klientens förmåga och motivationsnivå. Hur väl ett program visar följsamhet i RNR (risk-need-responsivity) påverkas även av verksamhetens urval av personal samt kvalitén på utbildning och handledning. Dessvärre visar tidigare studier stor brist av engagemang hos personal, vilket kan höra samman med otillräcklig utbildning och stöd. Andrews menar att klientens förändringsprocess avgörs i det interpersonella förhållandet med personalen (kännetecknas av ömsesidig respekt, tillit, entusiasm etcetera). För att uppnå positiva resultat bör därmed verksamheter ställa krav på riktlinjer samt öka respekten för följsamheten i RNR (ibid: ). Enligt Matthews m fl. (2001) antas dåliga resultat grunda sig i själva utformningen av programmen, när det istället handlar om att programmen inte genomförs som det är tänkt. Vidare visar tidigare studier att det är vanligt att rapporter om utfallsdata inte har någon tydlig indikation på vad programmen innehåller för att nå dessa resultat. Detta ger dels begränsat underlag för hur programmen ska kunna förbättras, dels blir replikering av effektiva program nästintill omöjligt. Matthews menar att om Kriminalvårdens behandlingsprogram ska ge effekt krävs att programmen har en god teoretisk grund, har en väldesignad behandlingsmodell samt att programmen genomförs som det är tänkt (ibid:457). 20

21 Ovan redovisning av tidigare forskning beskriver genomgående vad som enligt forskning visat vara effektiv behandling, något som måste föregås av en viktig fråga i samband med hur väl dessa program har blivit en integrerad del av verksamheten och i vilken utsträckning de bedrivs på ett sådant sätt att man upprätthåller en god behandlingsintegritet. Intresset för implementeringen av de nationella programmen inom Kriminalvården är framväxten av evidensbaserad praktik och är förenat med tänkespråket What Works, vilket är metoder som visat sig ha effekt i vetenskapliga studier. Skeptiker till evidensbaserad praktik menar att oavsett om metoderna enligt forskning har visat ge effekt, så säger det relativt lite om hur den i praktiken bör bedrivas där metoderna ska komma den enskilde klienten tillgodo. Argumentet stödjer sig på att den praktiska behandlingssituationen är så olik de situationer som konstrueras i kontrollerade studier, därmed är det svårt att generalisera från dessa studier. Antagandet om att styrkan i nya metoder grundar sig på vad forskning har visat ge effekt, är istället en beskrivning av en övertro på egenskaper hos metoden i sig (Holmberg & Fridell 2006:10 11). Implementering av program innebär en rad olika aktiviteter som genomförs aktivt under en längre tid. Alla delar av en organisation och dess samspel med omvärlden måste beaktas för att förankra och kvalitetssäkra det som implementeras. Till exempel kommunikationskanaler och ledarstil spelar en avgörande roll för hur program ska kunna spridas och stödjas i verksamheten. Tyngdpunkten ligger ofta på att skapa medvetenhet och intresse hos mottagaren och att alltför lite ansträngningar görs för att stödja utvecklingen av det praktiskt veta hur i användandet av metoderna (ibid:19-20). Manualbaserade program bygger på ett system för vad man ska göra, hur man ska göra och vilka förutsättningar som måste finnas. Därmed handlar det om en strävan efter att åstadkomma en hög grad likformighet. Detta påverkas även av hur organisationen är uppbyggd, hur väl kommunikationskanalerna inom organisationens olika nivåer är kopplade till varandra. Inom en väl förenad organisation får förändringar i en del av organisationen direkta konsekvenser i andra delar, därmed ges relativt direkta återkopplingar. Däremot i löst förenade organisationer finns det ofta fördröjningar mellan en förändring i en del och förändringar i andra delar (ibid:29). Vid bristande kommunikationskanaler inom organisationen, där det saknas struktur och arbetssätt som stödjer lärande, finns risk för att det manualbaserade programmet blir en angelägenhet för programledarna snarare än en del av verksamheten. Lärandet sker istället hos enskilda individer, utan att erfarenheterna kopplas till den övergripande utvecklingen av verksamheten. Därmed kan erfarenheterna av programmen istället tendera att bli en fråga för programledarna och olika experter (ibid:108). 21

22 Kriminalvården präglas av specifika villkor och förutsättningarna för att delta i motivations och behandlingsinsatserna måste förstås mot bakgrund av dessa villkor i termer av att insatserna sker inom ramen för straff. Inom Kriminalvården finns tydliga instruktioner för genomförandet av själva programmet och även specifikationer för vilka föreställningar som bör finnas för att programmet ska fungera på ett optimalt sätt. Det är betydligt svårare att föreskriva hur i konkreta situationer med en viss personal, utifrån vissa ramar ska leda implementeringen så att programmet blir en integrerad del av verksamheten (ibid:109). Behandlingsarbetet bedrivs även inom ramen för en avgränsad organisatorisk enhet där den närmaste chefen har en viktig roll i organiserandet av verksamheten, det vill säga hur arbetet fördelas, planeras och följs upp. En chef som har goda kunskaper om arbetets villkor kan stödja och hjälpa sin personal i arbetet med klienterna (ibid:31 & 38). Chefer som saknar kunskap om de implementerade program som bedrivs inom enheten, riskerar utsättas att hamna i situationer där de tvingas argumentera för ett program som de inte har någon kunskap om eller själva inte på ett genomtänkt sätt tagit ställning till. Vidare är viktiga aspekter att beakta i samband vid implementering av manualbaserade program att det finns tillgång till handledning där tillfällen för reflektion och lärande ges. Risken för att programutbildningen är för kort i kombination med den komplexa problematiken hos klienterna, är handledning en förutsättning för att säkerställa programintegritet och programledarnas utveckling (ibid:106 & 109). TEROETISK UTGÅNGSPUNKT Jag kommer inte använda mig av någon renodlad teori men däremot av teoretiska utgångspunkter som jag finner lämpliga och applicerbara på min undersökning. Den första utgångspunkten handlar om människobehandlande organisationer. Denna finner jag användbar eftersom påverkansarbetet inom Kriminalvården är en typisk människobehandlande organisation. De premisser man brukar tala om när det gäller människobehandlande organisationer utgör en bra grundval för att förstå och analysera min empiri. Min andra utgångspunkt är empowerment och dess förhållningssätt i arbete med klienter. Denna har relevans till denna studie då behandlingsprogrammet PRISM, kan ses som ett led i arbetet som handlar om att stärka klienternas självkänsla och att ge dem möjligheter att kunna arbeta med sig själva. Människobehandlande organisationer, MBO Människobehandlade organisationer (MBO) definieras enligt följande; I denote that set of organizations whose principle function is to protect, maintain or enhance the personal well 22

23 being of individuals by defining, shaping, or altering their personal attributes as human service organizations (Johansson 2003:13). MBO kännetecknas genom att det är de människor de arbetar med är organisationens råmaterial, samt att organisationerna grundar sig på att de förväntas stödja välbefinnandet hos dessa människor. Vidare betonas interaktionen i arbetet, där relationen mellan de olika aktörerna blir avgörande för hur enskilda insatser ska lyckas (ibid:14). Relationen kan vara avgörande då det organisatoriska sammanhanget inte ofta medger att individen behandlas som en individ. Ingen organisation kan, av kompetens- eller effektivitetsskäl, ta hänsyn till individens alla särskilda omständigheter. Därför måste organisationen konstruera en klient samt avgöra vad som är relevant för klienten utifrån klassificeringsscheman för hur ärenden definieras och hanteras (ibid:55). Inom Kriminalvården har det, i denna studie, framhållits att klienternas problem och behov varierar starkt. Vilket kan medföra stor variation i arbetsuppgifter för personalen. Rationaliteten riskerar att begränsas i och med att olika aktörer har olika intressen och mål i arbetet. Som ovan nämnts bygger människobehandlande organisationer på relationer mellan olika aktörer. Klienten finns inte från början utan måste konstrueras för att passa organisationens specialiseringsområde och dess inre gränser, med andra ord riskerar relationen att bli ojämnt fördelad mellan klienterna (ibid:51). Hur en klient kategoriseras avgörs hur han behandlas, men människor är komplexa och passar inte alltid in i standardprocedurer och rutiner. Risken är att hanteringen av de klienter som inte passar in i organisationens system undviks eller förhalas. Vidare omfattar människobehandlande organisationer ett moraliskt arbete. En mängd frågor som till exempel vilken brottskategori klienten tillhör, vad som har orsakat problembilden, vad som anses vara ett accepterat beteende med mera kräver svar. Svaren på dessa frågor och bedömningar av klientens problem och behov av hjälp bygger rimligtvis på moraliska överväganden. Inom Kriminalvården kan det vara den ansvarige tjänstemannens värdering av lagtexten, organisationens resurser eller begränsningar samt dennes tolkning av omgivningens åsikter och egna värderingar som styr. Detta kan i sin tur påverkas av samhällsmoralen och omgivningens krav (Hasenfeld 1992: 18 19). Empowerment Begreppet empowerment står för hjälp till självhjälp, och termen ger antydan om att vara en aktiv komponent då det står för egenskaper som delaktighet, självtillit, egenkontroll och kompetens. Det rör sig med andra ord om en förmåga och inre styrka hos individen, samt tro på den egna förmågan att nå uppställda mål. I arbete med klienten blir empowerment till ett förhållnings- och arbetssätt där klientens integritet sätts i fokus. I klientarbetet handlar 23