På spåret i Tallinn berättelser för den som vill se och höra mer Linje 1 Ettan

Transkript

1 På spåret i Tallinn berättelser för den som vill se och höra mer Linje 1 Ettan ISBN Paula Liukkonen 2012 OskarMedia Oü Omslag: Lennart Orvarsson Tryckt hos Oy Fram Ab Vasa 1

2 Tallinns spårvägar fyllde 124 år den Första hästspårvagnen trafikerade på linjen Vene turg (Hobujaama) Narvavägen Weizenbergigatan Poska

3 Reseguide för resan och berättelsen Till läsaren och medresenären Kom med nu åker vi spårvagn mot havet! Från Kadriorg till Kopli Tillbaka till Kadriorg Om den inre och yttre resan Pistolen och risken att hamna på betonggolvet Pornografiska rör och rävullsyllestrumpor Resor och urspårningar Flugjakten i gamla stan Lilla svarta damen kommer i morgon Sommarminnen från Kadriorgparken 3

4 Till läsaren och medresenären Det här är en annorlunda personlig resebok om Tallinn, om dess kultur och om intressanta platser att besöka. Jag vill berätta om mina personliga möten med människor och platser samt tankar resorna väcker. Numera är jag också bosatt i staden. Jag har sett hur människor som bor i Tallinn möter nya frihetstiden och utvecklar staden och sin livsmiljö. Första gången jag besökte Tallinn var i mitten på talet. För resan behövdes visum och det fick man ansöka om från Sovjetunionens ambassad i Helsingfors eller i Stockholm. Resan gjordes från Helsingfors med ett litet fartyg som hette Tallinn och efter fem timmars sjöresa var jag i Sovjetrepubliken Estland och i dess huvudstad Tallinn. På den tiden fanns ingen båtförbindelse mellan Stockholm och Tallinn utan man var tvungen att åka från Helsingfors. I dag görs samma resa från Helsingfors snabbast med svävare på knappt två timmar. År 1976 upplevde jag att jag förflyttades trettio år tillbaka i tiden. Jag hamnade i en stad som var grå, sliten och full med allvarliga människor rädda för främlingar. Långt senare förstod jag vad orsaken till 4

5 rädslan var. Den förkortas med tre bokstäver och heter KGB (Kommittén för statssäkerhet). I Tallinn var allt som i min barndoms efterkrigstid i Finland. Att linjen mellan Helsingfors och Tallinn kunde öppnas för passagerartrafik var tack vare Finlands dåvarande president Urho Kekkonen. Det berättas att han och Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov hade en mycket god relation vilket underlättade förhandlingarna. Kanske bidrog också det gemensamma bastubadandet hos Kekkonen i Tamminiemi, skidåkning i Kääriku och simturerna med ryska ledare i Bajkalsjön till möjligheterna att på nytt öppna båtförbindelsen mellan Helsingfors och Tallinn. Tidigare, i början av 1900-talet, fanns båtförbindelser mellan Åbo, Helsingfors, Tallinn och S:t Petersburg. Trafiken mellan Stockholm och Tallinn återupptogs 1990 av Estline och Estonian Shipping Company. Jag har under åren sett hur Tallinn och människorna där utvecklas, söker nya kontakter och skapar sin självständiga plats i världen. På 1970-talet kom det inte ens på fråga att Tallinnbor fick tala med oss turister. Många var rädda för risken att hamna i förhör om otillåtna kontakter. Påbudsplakat på arbetsplatserna varnade för att vi var farliga främlingar som man inte skulle ha någon kontakt med. Pladdra inte med främlingar, varnar plakatets stränga kvinna. 5

6 Många trodde att vi turister var USA-agenter med hemliga uppdrag i Tallinn. Några, som min sedermera goda vän, var så rädda för oss att de trodde att vi skulle döda dem vid första bästa tillfälle. Så hade de hört att utländska agenter gjorde. I slutet av 1980-talet blev Tallinn öppnare och många kontakter knöts mellan byggnadsarbetare som byggde Viru- och Olümpia-hotellen och kvinnor som ville till väst. Intourist, ryska statens turistbyrå, började ordna turistresor till Tallinn och antalet resenärer ökade, båtarna blev fler och större. I Finland skämtade man på 1980-talet om finska politiker och sade att alla hade en egen hem-ryss som underlättade den egna politiska karriären. I Tallinn hade vanligt folk och högt uppsatta militärer samt KGB-personal en egen hemfinne eller hem-svenne som resande handelsman för import av varor som inte gick att köpa i affärerna i Tallinn. Allt från jeans och strumpbyxor till tandkräm fraktades över av resenärer. Den stränga kontrollen över de egna medborgarna minskade i samma takt som makthavarna började inse att de farliga turisterna var helt normala människor och inte alls så illvilliga som propagandan påstod. Dessutom kunde man tjäna pengar på turister. Olympiska spelens seglingstävlingar på Pirita i Tallinn bidrog också till att öppna staden för yttervärlden. 6

7 Hotell Olümpia Olümpia-hotellet som byggdes 1980 var ett stort bygg- och samarbetsprojekt mellan finska och sovjet-estniska byggare. Hotellet blev färdigt till olympiska spelens seglingstävlingar i Pirita. Bilden är från 1985 och i dag finns på området flera byggnader och hotellet försvinner bakom de nya höghusen. På 1980-talet var alla taxibilar i Tallinn gula. Stadens dåvarande makthavare och KGB åkte i stora svarta Volga bilar. Mina vänner som första gången på 1980-talet fick utresevisum och besökte Helsingfors berättade att de allra först kontrollerade om det verkligen var sant att det fanns så mycket mat och kläder i affärerna som finska tevereklamen, som kunde ses i Tallinn, visade och att man inte behövde köa för att handla. Stora finska affärskedjans lite runda, alltid glada och välmående Väiski (motsvarigheten till svenska ICA-kedjans Icander) troddes vara en fejkad propaganda skapelse. Så bra kunde det ju inte vara i fattiga icke socialistiska Finland. Sverige visste man inte så mycket om eftersom svensk teve inte kunde ses i Tallinn. 7

8 Jag råkade vara i Tallinn båda gångerna Sovjetunionens högsta ledare dog och kunde från hotellrummets fönster bevittna sorgmarscherna på huvudgatan utanför Viru-hotellet. Först dog Leonid Brezjnev 1982 och på hans sorgmarsch var det mycket flaggor och folk samt flera dagars landssorg. När hans efterträdare Jurij Andropov dog bara två år senare var antalet flaggor och sorgmarscherande människor färre. För Andropov fick samma formuleringar i begravningstalet räcka som för Brezjnev. Något höll på att hända i partiet, i landet, i världen och de första tecken på att partimaskineriet började hacka kunde ses av den som kunde tyda tecken. Och sådana teckentolkare fanns i Estland och i andra länder. Mina berättelser spänner tidsmässigt över flera årtionden och det är händelser som på ett eller annat sätt har anknytning till en viss plats längs spårvagnslinje 1. Det finns fyra spårvagnslinjer i Tallinn, och det är den mest spännande Ettan som får inleda serien om reseminnen från Tallinn. Ettan är en linje som går från öst i Kadriorg till väst i Kopli. Den passerar många intressanta platser och synliggör tydligt olikheter i människors levnadsmiljöer men visar också hur lika de är. Resan börjar i vackra och väl upprustade Kadriorg och slutar i havsuddens överdådliga grönska i sommarblå Kopli. I Kopli finns vackra trähus som i Kadriorg, men också stora betonghus byggda under Sovjettiden. Vi kommer att se områden och bebyggelser som ännu inte har rustats upp. De liknar våra svenska förorter i stadens invandrartäta ytterområden, som byggdes 8

9 med miljonprogrammet på 1960-talet. Skillnaden är inte så stor förutom att husen i Tallinn är sämre byggda och mer förfallna än hos oss. Orsakerna till förfallet tror jag är rätt lika och går att finna i sådant som skapar människors utanförskap. I Sverige har dessa miljonprogrammets bostadsområden rustats upp, men utanförskapsproblemen har inte heller vi löst. Oavsett om tunnelbanestationen heter Fittja eller spårvagnshållplatsen Angerja, ser man samma grupper av arbetslösa män som fördriver tiden vid spåret. På resan berättar jag om mina minnen och visar intressanta platser att besöka. Jag skriver inte en historiebok, för det är inte mitt ämne. Det finns författare som kan sådant mycket bättre än jag som forskar och undervisar om ekonomi, organisation och arbetsmiljö på Stockholms universitet. Fast helt går det inte att undvika historien i en gammal fin Hansastad. Tallinn har under åren haft många namn. Namnet Reval ersattes av Tallinn som antogs när fria republiken Estland grundades år Andra historiska namn är Kesoniemi, Kolõvan, Lindanisa, Lindanise, Lindenäs, Revalia, Reveln, Revel och Räffle. Jag använder här namnet Tallinn för att få bättre flyt i texten. Först vill jag dock ge en kort faktaöverblick över landet du besöker och förmedla lite kunskap om hur man åker spårvagn i Tallinn. Jag hoppas att det går bra att jag tilltalar min läsare och medresenär med du i följande text. Annars är det här brukligt att säga ni till äldre personer och till personer man inte känner. 9

10 Jag, reseledaren på Ettan heter Paula Liukkonen och är ekonomie doktor och docent. Jag forskar om ekonomi, organisation och arbetsmiljö på Stockholms universitet. Tallinbor är jag sedan några år tillbaka, men har rest till och i staden under närmare fyrtio år. Jag är född i Finland, arbetar i Stockholm och bor i Tallinn. Paula Liukkonen Kreutzwaldi, i augusti

11 Fakta om Estland Eesti Vabariik Republiken Estland Huvudstad: Tallinn Största stad: Tallinn, cirka invånare Officiellt språk: estniska Statsskick: republik President: Toomas Hendrik Ilves Premiärminister: Andrus Ansip Yta: totalt km2, därav vatten 4,56 % Befolkningstäthet: 29/km2 BNP (PPP): enligt 2011 års beräkning miljoner USD Kort historik: Tillhörde Sverige och Ryssland Förklarade självständighet 24 februari 1918; självständigheten erkändes av Sovjet-Ryssland 2 februari Ockuperades och blev Estniska Sovjetrepubliken 21 juli Ockuperades av Tyskland Ockuperades åter och annekterades av Sovjetunionen Estland utropade sig självständigt 20 augusti

12 Källa: Linje 1, eller Ettan som jag kallar den, är markerad med en svart linje på spårvagnskartan. Ändstationerna finns i Kadriorg och Kopli. 12

13 Kom med nu åker vi spårvagn mot havet! Jag ser att du redan står på ändhållplatsen i Kadriorg och väntar på tåget som sakta rullar in. Här i Kadriorg brukar tåget stanna några minuter innan det fortsätter. Stressa inte, vi åker snart. Jag vill redan nu berätta att den här resan från Kadriorg till Kopli kommer att ta ca minuter. Om du vill åka tillbaka samma väg bör du reservera två timmar för turen. För mig brukar resan tur och retur ta flera timmar för jag fastnar ofta på intressanta platser. Härom dagen hamnade jag i Maleva på en kyrkogård utan ett enda gravminnesmärke eller kors och även kyrkan hade likviderats. Vänta så ser du, vi kommer dit på den här resan. Linje 1, eller Ettan. Bilden är från ändhållplatsen som finns i början A.Weizenbergigatan i Kadriorg. Tallinns spårvägar fyllde 124 år den 24 augusti Första hästspårvagnen trafikerade på linjen Hobujaama (Vene turg) Narvavägen (Narva maantee) Weizenbergigatan (Weizenbergi) Poska i Kadriorg (Liiva)

14 Har du biljetten klar och har du stämplat den i tågets stämpelmaskin? Stämpelmaskinerna är de små dosorna som finns på vagnstolparna och det brukar finnas två sorters dosor. De enkla gråa har en grön överdel där du stoppar in biljetten, sedan drar du dosan mot dig själv så att biljetten blir hålad. I de andra dosorna stoppar du bara in biljetten, så stämplar maskinen datum och tid. Klick, så är det klart. Säkert kommer du att fumla på ett sätt som avslöjar att det är första gången du åker spårvagn i Tallinn. Det gör inget, för vänliga medresenärer hjälper dig att stämpla. Har du tur får du resesällskap som berättar om platserna vi passerar. Spårvagnsbiljetter (trammipilet) kan köpas från nästan alla större kiosker i staden. Du kan köpa biljetter för en resa eller ett tioresors biljetthäfte. En biljett kostar 1 euro i förköp och i häftet 80 cent. Om du har missat att köpa en biljett så går det att köpa en på tåget. Jag missade att köpa biljetten en gång min första och sista. Numera har jag alltid ett biljetthäfte med mig. Det var nämligen inte alls så lätt att hantera alla kassar och 14

15 rota i handväskan efter exakt 1,60 euro att stoppa i den lilla luckan som finns bakom tågföraren. Till slut hade jag engagerat flera medresenärer i att lösa mitt biljett- och betalningsproblem. Tågföraren har ingen växelkassa och det är bra om du betalar med jämna pengar. Hon bara kör. Att det är en hon är jag helt säker på för jag har mött bara en enda manlig spårvagnsförare. För dig som tänkte åka utan biljett vill jag berätta något om den estniska biljetkontrollen. Ni andra som redan har biljetten kan hoppa över följande rader. Det är nämligen så att biljettkontrollen här är mycket effektivare än t.ex. i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingfors eller Oslo. I våra egna färdmedel kan man ofta slinka i väg på samma station som biljettkontrollanterna kommer in och i bästa fall undvika att åka fast som fripassagerare. Det gäller inte här! Här kommer biljettkontrollanterna in och stoppar tåget mellan stationerna, stiger in för att kontrollera biljetterna och stänger samtidigt dörrarna så att ingen kommer ut. Dessutom har du, utan träning ingen som helst möjlighet, att vara så snabb som alla de andra som vill åka utan att betala. När de ser att kontrollanterna är på väg att stoppa tåget rusar alla till apparaten och stämplar. Det här är ett rysligt spännande skådespel, och det finns alltid några som inte hinner utan åker dit med ostämplad biljett. Tåget står mellan stationer och väntar tills kontrollen är klar. Bredvid spåret står polis- 15

16 bilen för att ta hand om fripassagerarna så att kontrollanterna kan dela ut bötesförelägganden medan vi andra fortsätter resan. Jag råder alla att betala biljetten och behålla den i fall tåget stoppas för kontroll. Att åka utan giltig biljett kostar 40 euro i böter. Alla som har fyllt 65 år och bor permanent i Estland får inom Tallinn åka helt gratis i spårvagn och bussar. Har du redan noterat att här är det många äldre människor som åker spårvagn? Jag tycker det är ett mycket fint initiativ av Tallinns beslutsfattare, för nyttan av den fria biljetten kan räknas hem på många sätt. Som ekonom tänker jag inte bara på den företagsekonomiska nyttan utan också på den samhällsekonomiska. Äldre rör på sig mera, tar hand om sig själva, har kontakter runt om i staden, besöker sin familj, sina barn, barnbarn och vänner. Här ser man verkligen att äldre människor är ute på stan. Den 25 augusti fyller jag år och då ska jag åka kors och tvärs i Tallinn hela dagen och födelsedagsfira på många kaffeserveringar och spännande platser! Var inte det själve Charles Darwin som menade att kroppen och själen utvecklas på resor? Ännu en påminnelse. Se till att i vagnen eller bussen ge plats till äldre människor och föräldrar med små barn. Bli inte förvånad om en ung man stiger upp och ger dig sin plats. Här fungerar det så. Tacka och ta emot fast det kanske kokar inombords när du som en evig ung person nyss har blivit klassad som en sjuttioårig gammelmor eller gammelfar. Här i Estland visar man stor respekt för äldre 16

17 människor. Jag tycker det är fint och värdigt av ungdomarna. 17

18 På första bilden syns Vene turg. I dag kallas platsen för Viru väljak där Viru-keskus och hotell Viru nu ligger. Brandstationen med höga tornet står på sin gamla plats. Svartvita bilden är från början av 1900-talet och den visar Vene turg som var spårvagnens ändhållplats. På nedersta bilden visas samma plats fotograferad sommaren Estoniateatret, det stora vita huset bakom parken till vänster på bilden, saknas på den översta bilden. Teatern byggdes 1913 och arkitekterna var finländarna Armas Lindgren och Wivi Lönn. Innan vi åker vidare med Ettan föreslår jag att vi gör en enkel språk- och bildförståelsetest. Hör du vad rösten i högtalaren säger? Hobujaama järgmine peatus Põhja puiestee betyder på svenska att nu är vi på stationen Hobujaama och efter den kommer Põhja puiestee. Järgmine peatus är på svenska nästa station. Här utropas alltid namnet på stationen där tåget stannar och samtidigt också namnet på nästkommande station. Vad ser du en tax, en gris eller en räv? 18

19 Från Kadriorg till Kopli Då tror jag allt är klart för turen och tåget glider gnisslande i väg. Nu svänger vi till vänster mot Poska vid hörnet av Kadriorg-palatsets gamla vaktstuga där det nu finns en kaffeservering. Kanske satt du där med en kopp kaffe och goda kakor eller promenerade i slottsparken medan du väntade på tåget. Kadriorgparken tillhör alla invånare enligt en offentlig tillkännagivelse från 1723 av Peter den store. Sedan han byggt sig ett landthus, Catharinenthal, nära Reval, förvånade han sig vid sitt första besök därstädes öfer att parken var folktom. Tänkte man väl, att han låtit så många människor arbeta och gifvit ut så mycket penningar blott för sin egen skull? Följande dag tillkännagaf en offentlig utropare för Revals invånare, att parken tillhörde dem och att de kunde promenera därstädes så mycket de ville. Så skriver Kazimierz Waliszewski 1898 i boken om Peter den store. Jag gör som tsaren rådde och promenerar efter dagens skrivpass i parken och dricker en kopp kaffe i vaktstugans uteservering. Skulle vi träffas där är det bara att komma fram och hälsa, så berättar jag mera om den här fina staden. Se så lummig Kadriorg är och hur man har lyckats behålla så många gamla trävillor och trädgårdar. Kände du vind- 19

20 pusten från havet? När det blåser från Finska viken går friska vinden med en susning genom tåget. Nu är vi på stora Narvavägen som är en av stadens huvudvägar mot andra städer i öst. På vänstra sidan finns gamla fina trävillor. Kanske hann du se att den turkiska ambassaden har sitt residens där. På högra sidan finns Tallinns universitet, båda gamla delen och nybygget som ser ut att bli ytterligare ett stort glas- och betonghus. Om du hinner titta till vänster så ser du början på min hemgata Fr.R. Kreutzwaldi. I hörnan står City-hotellet och där finns fotvårdare som jag tycker är en av de bästa i staden. Alla lärare, och även andra stå-upp-arbetare, borde få fri fotvård några gånger under året. Kom kvinnor och män till Tallinn med era trötta fötter! Fotvården kostade sist jag var på behandling 20 euro, ca 170 svenska kronor. Nog om arbetsmiljö och tjänstemarknadsföring! Nu åker vi. Men här ska vi inte stanna! Vad är det som händer? Tåget lämnar och tar in resenärer mitt på gatan! Det ser värre ut än vad det är. Första gången jag åkte spårvagn vågade jag knappt stiga ut, och var rädd för bilarna som jag trodde skulle köra på mig. Det gör de inte utan här fungerar trafiken mycket väl. Når spårvagnen stannar för att släppa in och ut passagerare stannar också bilarna och väntar artigt på att alla kommer över gatan. Efter universitetet kommer vi till hållplatsen Hobujaama. Översatt till svenska blir det Häststationen. På den här platsen fanns redan på 1700-talet stadens kvarn och hästarna 20

21 lämnades uppbundna i bommar bakom nuvarande posthus, alldeles i närheten av det massiva magasinhuset i grå kalksten. Huset står fortfarande kvar och är skyddat som en historisk byggnad. Det är det hålade huset som ser ut som en schweizerost. I hålen stack man in långa metall stöttar som balanserade sädesmagasinet och förstärkte väggarna så de inte ramlade ihop när spannmålslagren var fulla och huset andades. Saltkvarnen, ett annat värdefullt hus på sin tid, finns en stenkast från kvarnen. Stadens rikedom fanns här och när spannmålslagren och saltförråden var fulla och havet gav fisk hade invånarna mat för kommande vinter. Nu är vi i centrala Tallinn och till vänster kan du se bakom Viru-keskus stans högsta glas- och betonghus. Området kallas för Tornimägi och på svenska blir det Borgbacken. Till höger ligger banker och affärer samt Tallinns huvudpostkontor. Om du inte vill bära med dig allt du har köpt i Tallinn så går det bra att använda postens tjänster. De fungerar mycket väl och personalen i posten talar estniska, ryska och engelska. Att skicka brev och paket till Sverige kostar ungefär lika mycket som hemma. Till höger finns ett litet köpcentrum med märkesbutiker och därifrån går också en genväg till Ahtrigatan och hamnen. Till vänster ligger Viru-keskus med många affärer och restauranger. De mörka lite murriga husen på vänstra sidan strax före Viru är gamla Stalintidens affärs- och bostadshus. Förr fanns i dem sprit- och brödaffärer. Jag kommer ihåg hur jag alltid, till min mans stora förtret, köpte med oss goda ryska limpor. Han gillade inte alls allt elände bröd- 21

22 köpet förde med sig i tullen. Bröden var stora och långa som björkved. Jag förstår gamla pensionärer som nu klagar på matpriserna och säger att man knappt har råd att köpa bröd. Förr var det gott om bröd och brödet var också mycket billigt. Tullmännen vände och vred på våra limpor och tyckte synd om de stackars finländarna som var så fattiga att de måste släpa med sig så mycket bröd från Tallinn för att inte svälta ihjäl. Det gick bra att köpa bröd tills svartabörshajarna kom på knepet att öppna limporna, skrapa bort innehållet och i stället lägga in smuggelgods i rågeller setsurlimpan. Då kändes det inte alls roligt att köpa gott mörkt bröd när man visste att tullen skulle öppna brödpaketen, lägga limporna på smutsiga tullbord och låta hundarna sniffa på dem. I stället köpte vi goda tårtor tills samma elände med smugglade guld- och diamantringar uppdagades i tårtorna och tullen började röntga även gräddbakelserna. Det finns mycket att berätta om Viru och den gamla vilda tiden i hotellet. Högst upp i Viru-hotellet har ett KGBmuseum öppnats på våning 22. Du kan se hur övervakningen av turister organiserades och vilken utrustning som användes. Jag återkommer till ämnet senare i berättelsen om Pistolen och risken att hamna på betonggolvet. Vi fortsätter på spåret. På din vänstra sida ser du de höga tornhusen och stadens silverglänsande finanscentrum, och på högra sidan sädes- och saltmagasinen i grå kalksten, de som förr svarade för stadsbornas välfärd. 22

23 Tornimägi och gamla sädesmagasiner på Hobujaama. 23

24 Spårvagnen svänger till höger i blomsterrondellen vid Viruhotellet och vi fortsätter mot Kopli. På vänstra sidan i det gamla fina stenhuset fanns förr brandkårens huvudcentral. Nu är det helt andra bränder i brinnande kärlekstörstande hjärtan som släcks i striptease- och danslokalerna runt om det gamla tornhuset. Det gamla fina trähuset med ett litet salutorg står kvar. Men hur länge? Husen lever farligt om inte de är minnesmärkesskyddade. Nästa gång du kommer hit kan där stå ytterligare ett glas- och betonghus, vilka nu så rikligt växer upp ur tomma intet här i Tallinn. Det verkar gå bra för bankirer, hotellägare, advokater, mäklare och andra med pengar flitigt sysselsatta yrkesgrupper om man nu ska mäta framgången med de moderna höghusens höjd och inte som förr med spannmål och salttillgångar i magasinen vid Hobujaama. Hobujaama är en intressant hållplats där gammalt och nytt möts och jag återkommer till mina reseminnen från den här stationen senare i boken. Linnahall ropar rösten i tågets högtalare och här ska du av om du vill göra ett besök i gamla staden och påbörja din promenad vid Estonia-minnesmärket. Det ligger på kullen till vänster, och från tåget kan du se korset och minnesmärket; den brutna bågen som symboliserar alla som inte kom hem. En bruten resa och en plats för den stora sorgen och saknaden för många ester, ryssar, svenskar och finländare. I början av vår spårvagnsresa på Narvavägen finns ett annat minnesmärke som restes för offren i ryska pansarskeppet Russalkas förlisning i Finska viken år

25 Det stora gråa huset med jord- och grästak på tågets vänstra sida är en bunker. Det byggdes i början av 1950-talet och skulle vara ett skyddsrum för alla Tallinnbor. Med tanke på skyddsrummets storlek räckte det troligen bara åt dem som byggde bunkern och en mindre del av invånarna i gamla staden. Tallinnbor berättar att det förr fanns en tunnel från Toompea, där makthavarna hade sina arbetsoch boplatser, direkt till skyddsrummen i bunkern. Portarna till gamla staden är numera öppna dygnet runt. Förr, på 1800-talet, stängdes portarna till övre staden där borgarna och köpmännen bodde för att invånarna skulle få nattro. I nedre staden, utanför gamla staden bodde vanligt fattigt folk. Från Viru-gatan finns en annan ingång, Viruporten, alldeles nära blomstersäljarnas stånd. Bilden visar Viruporten sommaren 2012 och jämfört med dagens folkmyller av turister och Tallinnbor var det på talet rätt folktomt i gamla staden. Finska och svenska vodkaturister satt för det mesta på hotell Viru och höll hov, 25

26 vilket avsevärt underlättade KGB:s bevakning av sina stamgäster. Sent på kvällen kunde man höra hur de som skulle bevakas och bevakarna tillsammans sjöng ryska, svenska och finska fyllevisor. Viru-hotellets ökända skinnsoffor. Bilden är från början av talet. Gruppen kallades för Viru-hotellets vodkakör eller skinnsoffornas sångare. För det mesta satt, sov eller låg körmedlemmarna på eller under sofforna medan vakterna nöjda såg på; resenärerna var samlade och hade sjungit färdigt samt slocknat och bestulits på kvarvarande pengar. Vi andra stannade inte på hotellet utan drack vårt kvällskaffe utan kask i gamla staden. 26

27 Längre fram på Pikkgatan finns ett ställe som förr av turister kallades för tyska kaféet. Takets mosaikmönster och övrig inredning är mycket vackra och jag tror att just det här rummet tidigare har varit en rik köpmans fest- eller matsal. Inredningen är exakt densamma som på 1970-talet och man har inte ändrat på något, borden och stolarna är desamma. Möjligen har man tagit bort några krokar som fanns på väggen för att kunna hänga upp ytterkläder. Jag var alltid livrädd för dessa krokar och i de hängande ytterkläderna för på min första resa till Tallinn hade jag sett hur en kackerlacka kröp ut ur fickan på en vinterpäls. Krokarna för ytterkläderna försvann redan för trettio år sedan och ingen behövde vidta så drastiska åtgärder mot kackerlackor som Peter den store. Tsaren hade nämligen själv spöat en av sina officerare för skämtet att spika fast en kackerlacka på väggen i en festsal. Åsynen av en kackerlacka kom honom nästan att få svimma. Mig med. I tyska kaféet finns alltid gott kaffe, goda bakverk och sist men inte minst trevlig personal. Ett annat gammalt och fint kaffeställe finns i passagen mellan Pikkgatan och Rådhustorget, i hörnet mittemot Helgeandskyrkan. Såg du klockan framför kyrkan? På 1600-talet fanns bara tre stora klockor på allmänna platser i Europa; en i Venedig, en i London och en i Tallinn. Vägg i vägg med Maiasmokk kaféet finns en gammal konstaffär. Där finns mer konstverk än vad man först tror. Expediten berättar gärna om konstnärer så på köpet kan du få en redogörelse över tavlans historik samt information om dess målare och dennas produktion. Här har många 27

28 turisters intresse för estnisk grafik och måleri väckts. Den här målningen påminner mig om barndomsmiljön i norra Finland. När jag ser på tavlan som är målad av Ivan Minin, en känd målare som bor i Tallinn, tänker jag på mitt barndomshem hos morföräldrarna och första övningarna på skidor i den snötyngda skogen. Det här är granskogen där jag lärde mig skida. Kärleken till naturen är densamma för oss alla som bor kring Östersjön, tänker jag när jag i konstaffären ser på målningarnas motiv. Om du är i Tallinn i december, och står på torget och beundrar den långa och majestätiska julgranen som står i mitten av torget, ber jag att du nu blundar och lyssnar. Året är 1723 och stadens folk, alla som kunde komma, var på torget. De väntade på Peter den store som skulle komma med julgranen från Kadriorgskogen. Där syns de och ekipaget har redan passerat kvarnen och magasinen i nedre stan. Två hästar drar en stor gran som ligger välbunden i en kraftig släde. Men vad ser vi, är det verkligen sant att det är tsaren själv som kör hästarna som drar den långa granen? Ja, det är tsaren och väl framme på Rådhustorget hoppar han ner från kuskbocken och tar av sig sin päls. Måttar granens plats, instruerar sina män om hur granen ska lyftas 28

29 och hjälper dem slutligen att resa julgranen. Men vad gör du nu? Hörde jag rätt, att du ropade med folket: Hurra! Länge leve tsaren! Mycket bra, för det var kanske just vad vi i Sverige och Finland hade fått ropa om det hade blivit så som Peter den store ville. Om Revel (Tallinn) hade varit mitt 1702 hade jag aldrig byggt den ryska huvudstaden vid sumpmarken i Neva utan Revel hade blivit vårt fönster mot väst. Smaka på orden: Nordens huvudstäder; Köpenhamn. Oslo, Stockholm, Helsingfors och Tallinn eller Köpenhamn, Oslo och Tallinn. Eller bara Tallinn huvudstaden för det som förr var Sverige, Finland och Ryssland. Vakna, drömmen tar nu slut. Vi ska åter ut på spåret och fortsätta resan mot Kopli. Märker du hur tåget kränger och kör sakta och försiktigt i kurvorna efter stationen Linnahall? Det märks att spåret inte ligger på en jämn mark utan ibland tar tåget extra fart för att orka i uppförsbacken för att sedan som ett majestätiskt fartyg gungande på vågorna fortsätta mot nästa station. Efter Linnahall heter stationen Põhja puiestee (Norra parkvägen) och därifrån är det gångavstånd till det som har blivit en av de sorgligaste sevärdheterna i Tallinn, nämligen fängelset Patarei. Vet inte hur många berättelser och megabyte det finns på nätet om turisters besök på detta ställe. Om du absolut måste se dödens och lidandets plats är mitt råd som gammelmor att inte ta dit små barn. Låt barnen slippa att se den här sidan av människans ondska, för platsen kommer att skrämma dem. Att Patarei numera för- 29

30 knippas med ondskan och dess verkan är så tydligt när man ser det som har bevarats och nu visas upp i fängelset. Ursprungligen byggdes området för att vara en militäranläggning och som sådan fungerade Patarei redan i början på 1800-talet. Det var härifrån och från S:t Petersburg Alexander I:s trupper påbörjade sin resa mot krigsfälten i södra och mellersta Finland. Året var 1808 och Fullständigt färdigt blev Patarei först 1840 under tsar Nikolai I och som fängelse har makthavarna, så väl tyska och estniska som ryska, använt anläggningen mellan åren 1920 och Fängelset fungerade som en militärkasern mellan 1867 och Peter den stores tanke var att det skulle finnas en modern krigsfästning i Reval, som staden då hette, Rogervik (nuvarande Paldiski) och Kopli områden skulle användas till sjöfart, skeppsbyggnad och försvar. Staden skulle skyddas av en modern sjöfästning. Den sista arkebuseringen i Patarei skedde så sent som hösten 1991, strax efter Estlands självständighetsförklaring den 20 augusti samma år. Det var en dubbelmördare som avrättades. Dödsstraffet i Estland avskaffades år Men det ska vi inte behandla nu. Framåt ska vi med tåget mot Kopli! Vi är alldeles strax på Tallinns järnvägsstation som heter Balti Jaam, Baltiska stationen. Spårvagnen stannar och utanför ser du stationsingången och massor av små stånd med blommor, frukt och grönsaker. Det här är inte allt utan bara början till det som finns på några meters avstånd. 30

31 Spana efter skylten Jaama turg på svenska Järnvägstorget eller i folkmun Rysstorget. I Tallinn finns två stora torg och det andra torget heter Keskturg (Centraltorget på svenska). Där säljs grönsaker, frukt och bär, kläder, skor, gamla verktyg och militärskräp. Saluhallen ligger på Keskturg. Till Keskturg kommer du med spårvagn nummer två eller fyra. Men nu är vi på Rysstorget och här finns allt. Under tak finns matvaror i stora hallar och i ett annat hus gamla möbler, maskiner, antik, militärskräp m.m. Här kan man göra fynd av alla möjliga slag, men se upp för stöldgods som jag har hört också säljs på torget. Det bästa med torglivet är att man kan råka på spännande människor och ibland går tiden fort och man märker inte att ett kort möte kan bli början till en lång diskussion om sådant som intresserar de tillfälliga bekanta. Här har jag träffat turister, pensionärer och militärer med lång tjänstgöring i den sovjetiska armén, estniska skogsbröder och f.d. KGB-män och informatörer. Allt jag har köpt på torget har fått livslevande bakgrundsbeskrivningar, eller som antikexperter säger varans amnesi är känd och höjer dess värde. 31

32 Järnvägstorget har öppet vardagarna mellan 8 och 18, lördagar och söndagar från klockan 8 till 17. Spårvagnshållplatsen heter Balti Jaam. På stationsområdet finns många små kaffe- och matställen. Strunt i pengar och lyssna på människors berättelser, där ligger behållningen i att förstå varandra och det som värdesätts i olika kulturer. Härom dagen var jag inne i ett bokstånd och hittade Leo Tolstojs Krig och fred på ryska i 1937 års upplaga. Boken är vacker och texten är satt så fint med stor stil. Det var också här på torget min granne köpte fluggiftet som jag 32

33 skriver om i berättelsen Flugjakten i gamla stan. Det var nära att jag själv dog av giftet! Längst bort på torget finns massor av kläder i stora högar. Här gör kvinnor fynd och deras små händer vispar i klädhögen som ekorrens klor när den skalar kottar. De värdefulla fynden ska snabbt fram innan någon annan hittar samma sak. I dag när jag gick förbi såg jag hur en ung kvin- 33

34 na höll i en mycket vacker och dyr festklänning som hon hade hittat för tre euro. Och vad gör det om den är någon annan som har använt den en gång, för kemtvätten kostar inte mer än 6-7 euron per plagg, hörde jag henne argumentera för sin väninna i telefon. En mycket klok ung kvinna, prismedveten och troligen en blivande ekonom! Från klädtorget går en liten smal passage till andra sidan av torget där grönsakshandlarna har sina säljbord. På den här sidan av torget finns ännu fler små stånd där helt fabriksnya kläder, skor, glas och porslin samt hushållsvaror av alla slag säljs till låga priser. Följ med, här på torget ska vi inte stanna utan vi är ju på väg till Kopli. Jo, en sak måste jag berätta just här innan resan fortsätter. Nu blir husen slitna och människors livssituation lite annorlunda. Det här glömde jag säga i Kadriorg. Vi är på väg från den fina stadsdelen i Kadriorg till Kopli som av många Tallinnbor uppfattas som ett sämre bostadsområde med dåligt rykte. Arbetslösheten är hög och människor har inget att göra vilket också syns. Unga män hänger i de lokala affärscentrum som ofta består av en mataffär som utöver mat även säljer sprit. Människor bor i gamla hus som inte har renoverats som i Kadriorg utan har fått förfalla. Det är som våra svenska eller finska storbyggen på 1960-talet i Rinkeby, Fittja, Rosengård, men ännu värre. I Kopli finns skogar och parker lika stora och vackra som i Kadriorg. Du kan också se många stora trähus när vi nu 34

35 börjar närma oss Kopli och det som är så fint i dessa välbevarade områden, mitt i de förfallna höghusen, är att fastigheternas stora tomter har inte styckats utan bevarats som trädgårdsland där det växer grönsaker, blommor och fruktträd. Allt är mycket välskött. Ibland förstår jag inte alls varför just det här området har så dåligt rykte. Naturen är alltid lika rik och generös oavsett om människorna som bor där är rika eller fattiga, tänker jag när vi passerar hållplatserna och närmar oss Maleva. Spårvagnen kränger och svänger, tar sats för att komma på rätt spår och dyker sedan in i en grön tunnel som skapas av lövträdens lummiga kronor och tjocka grenar. I Kopli finns stora landområden och det har talats om nya bostadsområden och modernisering av de gamla husen. Ofta kommer man tillbaka till frågan om vad man ska göra med de människor som bor här. Att ge dem jobb låter kanske som en för enkel lösning. Jag har förstått att detta är ett större problem än att bara ordna arbete åt alla. Utanförskapet kräver många sorters hjälpinsatser, såväl hos oss i Sverige som här i Estland. Enkla lösningar finns inte på svåra sociala problem, har jag hört av dem som arbetar med människor utanför samhällets skyddsnät. Vill alla bli hjälpta till bättre liv? Vad ett bättre liv innebär är ett ämne som kan diskuteras oändligt utan att frågan; bättre för vem? blir besvarad. 35

36 Gamla arbetarbostäder vid havsstranden i Kopli. Om några år finns här stadens finaste och dyraste bostadsområde, tror många Tallinnbor. Känner du havsvinden igen? Vi är nära havet i Angerja och på nästa station Sitsi kan du på högra sidan se industri- och 36

37 varvsområdet med fiskindustri, små verkstäder och gamla skepp som väntar på renovering eller skrotning. Vad hände med det första Tallinn-fartyget? Ligger det här i Kopli och är hon skrotad? M/S Tallinn sattes i trafik på linjen Tallinn Helsingfors år 1967 och hon var byggd på A. Zhdanov Shipbuilding Yard 1960 i Leningrad. Hennes strategiska mått var 101,50 m längd, 14,56 m bredd och 3,84 m djup. Maskineriet bestod av två 8-cylindriga Skoda dieslar. Maxfarten var 14,5 knop och fartyget hade plats för 250 passagerare. När jag för första gången reste till Tallinn var vi inte flera än ett tjugotal resenärer. Hennes första namn var M/S Svanetiya läser jag av informationen på där det finns en bild på fartyget med namnet M/S Tallinn. År 2002 påbörjades upphuggningen och därför tror jag att hon kan finnas kvar i Kopli. Andra gången jag reste till Tallinn hette båten M/S Georg Ots och från den har många finländare mycket kära minnen. 37

38 Nu börjar vi närma oss slutstationen Kopli men innan vi är där passerar vi Maleva. Flera affärer och ett spelkasino finns i ett större lokalt centrum och det stora gula huset på tågets högra sida är ortens skola. Stora parken som omringas med järnstaket är en plats som du skulle kunna besöka på hemresan. Jag har ofta åkt förbi här och beundrat parkens stora lummiga träd och välskötta blomsterrabatter i den. Länge har jag trott att det är en helt vanlig gammal väl bevarad herrgårdspark. Helt fel! Det här är den gamla fina Kopli-kyrkogården, eller som Tallinnbor i dag säger, Tyska kyrkogården. Tyskheten kommer från Katarina II, själv en tysk prinsessa, som var initiativtagare till och beskyddare av kyrkogårdsbygget. Hösten 1774 var kyrkogården klar för den första begravningen. Området var som störst över tio hektarer stort. Här fanns dåtidens vackraste kyrka och flera kapell samt familjegravar för många kända gamla tyska familjer, estländare och internationellt kända konstnärer och vetenskapsmän. Det finns inte en enda gravsten kvar på detta område, inte en kyrka, inte heller en enda gammal kapell. Vid ingången till området finns en stor tavla och i den finns kort information om området och dess historik, gravar och allt det som försvann under Stalintiden. År 1940 togs beslut att stänga kyrkogården men nedläggningen, likvideringen av kyrkogården som det står i protokollet daterat i Tallinns Täitevkomitee (TSN, motsvarighet till stadsledningen och verkställande styrelsen) dröjde. Arbetet påbörjades först år Då samlade man ihop alla gravste- 38

39 nar, järnstaket och järnkors för att återanvända dem. Gravstenarna användes som de var eller krossades till fyllnadsmaterial och kördes i väg som jordfyllnad till att förstärka strandvallar eller att användas som schaktmassa i husgrunder på nya bostadsområden. Det sägs att Lasnamäe är byggt på gravstenar från just Tyska kyrkogården. Till minnesmärket Russalka på Narvavägen användes järn av korsen man tog från Tyska kyrkogården i Maleva. Lasnamäe är ett område som byggdes ungefär samtidigt som bostadsområdet Fittja i Botkyrka. Vad hade hänt i Sverige om kommunledningen i Botkyrka hade beordrat motsvarande likvidering av den närmaste kyrkogården och tillåtit gravstenarnas användning till att mura husgrunden i Fittja? Du behöver inte svara på min fråga för jag ställde den för att väcka tanken om hur olikheter i det som människor värdesätter och visar vördnad för kan variera och vilken styrka värderingen har för det vi gör. Kyrkan, den vackraste och finaste på sin tid i Tallinn, gjordes om till en danspaviljong som kom att heta Laibakas (spökpaviljong) och de mindre kapellen användes som svinhus. Det här är en av de sorgligaste platserna, likt Patarei, längs den här spårvagnslinjen. När jag senast besökte parken och kyrkogården i Kopli fanns det en estnisk text på informationstavlan. Jag har översatt delar av texten till svenska och lagt den i slutet av boken. Det är inte enbart tyska och estniska släkters förfäder och förmödrar som är begravda på den här försvunna kyrkogården utan här finns också svenska och finska släkters gravar. På Kopli, och just 39

40 här i närheten av kyrkogården, fanns tidigare på 1700-talet en finsk fiskarby med mer än 300 fiskare. Kopli-kyrkogården eller Tyska kyrkogården i Maleva. 40

41 Kyrkogården är i dag ett stort parkområde med ett minnesmärke Fall going to underground av arkitekterna Indrek Peil och Siiri Vallner (2005). Jag återkommer till minnesmärket och visar delar av vattenfontänen i slutet av boken. Bilden på den här sidan visar Charles Leroux gravplats. Leroux var en av ballongflygningens pionjärer och bidrog med sitt arbete att utveckla den moderna fallskärmens konstruktion. En innovation som kom att rädda många miljoner människors liv. Själv fick han och alla de andra vars gravar likviderades inte vila frid. Men här ska vi inte stanna i sorgen och bedrövelsen, tåget går vidare, livet också, och nu är vi snart på sluthållplatsen. Den andliga kulturen och värdegrunden som dessa människors arbete byggde upp i Estland går aldrig att rycka bort till skillnad från deras gravar. Vördnaden för dem lever i människors sinnen, i musiken, i konsten, i vetenskapliga pionjärinsatser och i allt arbete de gjorde för sitt land, tänker jag när tåget fortsätter mot Kopli. Nu är vi på väg till Sirbi och här kan det hända att du får en reskamrat som vill sitta bredvid dig en stund. Ingen fara, de tillfälliga resekamraterna är inte farliga. De vill bara prata och kan du inte språket så får du nicka och le, men se till att det blir på rätta ställen och att du inte råkar säga ja till ett 41

42 frieri! I går när jag åkte spårvagnen till Kopli så fick jag resesällskap i Sirbi. En man i min ålder ville sitta en stund bredvid mig i den halvtomma vagnen och berätta att han inte kunde gå hem för att han hade för mycket vodka i huvudet. Inte är det så ovanligt i våra länder heller att män eller kvinnor ibland har för mycket av något i huvudet och inte kan gå hem. Rätt mänskligt och jag bara nickade medlidande och såg ledsen ut och mumlade njet harashoo, njet harashoo (inte bra, inte alls bra). Det som är fint här är att äldre kvinnor får komma med sådana moraliska kommentarer om det ena och det andra utan att den som blir tillrättavisad tar illa upp. Jag har förstått att det är min rättighet och skyldighet som äldre kvinna att ha synpunkter på det mina medmänniskor gör. Det är helt annat än i Sverige där jag inte behöver bry mig om något om jag inte vill. Här krävs att man lever med och tycker till när det behövs. Det går inte att blunda! Jag har också lärt mig under spårvagnsresorna att de som har vodka i huvudet inte alls är farliga, men de som inte har vodka i huvudet ska man akta sig för. På vänstra sidan vid ändhållplatsen finns matstället Derevjaska och beroende på dag och tid så är livet i Kopli mer eller mindre lugnt. På morgonen är det få resenärer som stiger på men på sena kvällen kan man se allt från par som hittar varandra för att ingå tillfälligt äktenskap i närliggande park, till dem som kryper från ölstället på sina fyra upp till tågperrongen. Med sökande steg tar de sig upp i spårvagnen för att där måtta och träffa en ledig sittplats. Ofta får de, har jag hört, en ordentlig uppläxning av tågföraren om reg- 42

43 lerna som gäller för resan. Så bra med en rejäl utskällning för den visar ju bara att någon bryr sig om dig, tänker jag när jag sitter på bänkraden bakom. På Derevjaska serveras utöver kaffe och alkohol goda smörgåsar. Det var kanske just det här du behövde, skulle jag vilja säga till mannen. Dock sitter vi, en hel rad äldre kvinnor, och ser på honom bistert som om vi alla skulle vilja ta honom i örat och säga: Skärp dig, människa! När jag ser och lyssnar på det som händer under spårvagnsresan tänker jag på den svåra konsten att vara människa när man bara ser eländets elände i sitt arbete. Och hur mycket värdighet det finns i dessa tågförares, båda unga och äldre, 43

44 sätt att hantera de allra mest medmänsklighetsbehövande. De tar med fyllot och lämnar honom inte i regnet, snön eller kylan på perrongen utan låter honom åka med. Jag frågar mig om vi hade gjort så i våra länder. Hade vi bara slängt i väg honom eller inte alls låtsats om att han finns? Här är valet vi gör och handlingens värdighet så synliga och det finns inget att gömma sig bakom efter taget beslut. Antingen tar du med fyllot och alla i tåget godkänner tyst ditt beslut. Eller så lämnar du honom eller henne och får skäll av arga resenärer som ifrågasätter din mänsklighet. Vad är du för människa som gör så här? Du kunde väl ändå ha låtit honom få komma in! I spårvagnen blir man lätt filosofisk och börjar fundera på värdighet. Går det att mäta resultatet av människors medmänskliga handlingar? Ska det vi ser kanske beskrivas med ord som visar om vi tog med fyllot eller lät honom eller henne frysa ihjäl i brist på medmänskligt ansvar? Dystra tankar smyger i sinnet när tåget närmar sluthållplatsen! Tåget stannar på Sepa i Kopli. Vi är framme och alla ska av. Föraren fortsätter och kör tåget till vändplatsen och tar en kort rast. Nu finns det tid för oss att promenera och se på havet från udden i Kopli. Tågen går tillbaka med tio eller femton minuters mellanrum, så nu kan vi sträcka på benen. 44

45 Akademin för utbildning i sjöfart, teknik och ekonomi. Stora huset framför sluthållplatsen ser ut som ett historiskt monument och är byggt år I huset finns Estlands Sjöfartsakademi. Förr fanns där Tallinns Tekniska Högskola och Institutionen för ekonomutbildning. Det här är den vackraste högkolan jag någonsin sett. Huset restaureras och blir ursprungsfint. Se på omgivningen! Jag ville göra den här resan från Kadriorg till Kopli med dig för att du skulle få uppleva allt detta. Vi är nu framme! Följ med till stranden! 45

46 Stranden i Kopli och gamla bostäder vid havet. Förr bodde här varvsarbetare, fiskare och fabriksarbetare som hade sina arbetsplatser i Kopli. Nu är det mest tillfälliga boenden som har hittat husen som saknar både el och värme. 46

47 Stranden i Kopli. 47

48 Tillbaka till Kadriorg Vill du åka tillbaka och se på stationerna från andra hållet? Visst var Koplistranden vacker och skogen, parkerna och de små trädgårdarna på trähusens bakgårdar lika fina som i Kadriorg. Men här är det också fattigdomen som gör sig synlig. Nu åker vi från Kopli till Kadriorg. Det är just det här som jag ville att du skulle få uppleva. Motsättningen utan det ena finns inte heller det andra. I båda finns något som fångar oss. Resan med spårvagn från Kadriorg väcker varje gång nya tankar. Jag hör många frågor som mina medresenärer ställer och väntar på svaren som ges under resan. Ibland väcker svaren nya frågor som kräver ännu fler svar. Undran väcks över hur svårt och samtidigt rikt människors liv kan vara. Så mycket klokhet det kan finns i en äldre mans och en ung pojkes korta samtal under en spårvagnsresa då två främmande människor möts för en kort stund. Det här samtalet lyssnade jag på för en tid sedan. Jag vet inte alls vilka de var som talade med varandra för jag vågade inte vända mig om och titta bakåt för att riskera att förstöra den fina kontakten som fanns mellan en vuxen man och en ung pojke. Jag tror av rösterna att mannen kan ha varit i femtioårsåldern och pojken ungefär tio år. Jag kallar mannen (ÄM) för en äldre man och pojken bara för pojken (P). De satt i spårvagnen på bänken bakom mig 48

49 och de kände inte varandra före resan men nog så väl efteråt. ÄM: Vilket språk? P: Vad då för språk? ÄM: Modersmål så klart! P: Ahaa, modersmålet! ÄM: Ja, så klart ditt modersmål? P: Estniska. ÄM: Varför? P: Min mor är estniska. ÄM: Varför då estniska? P: För hennes far och mor är ester och talar estniska. ÄM: Din far då? P: Han är borta. ÄM: Borta, men vad har han för modersmål? P: Ryska så klart. ÄM: Talar du ryska? P: Nej. ÄM: Varför talar du då inte ryska? P: För att jag inte kan. ÄM: Varför kan du inte ryska? P: För min far är borta och ingen har lärt mig. 49

50 ÄM: Vill du lära dig ryska, din fars modersmål? P: Ja, jag vill om någon lär mig. ÄM: Varför vill du det? P: För att tala med min far. ÄM: Varför? P: För jag är hans son och han är min far. Jag satt och lyssnade, glömde stiga av vid Hobujaama och handla papper och bläckpatroner, blev helt fångad av samtalet och väntade på resultatet som jag visste skulle komma. För att tala med min far. För jag är hans son och han är min far. Den här metoden att fråga tills man kommer till problemets eller frågans slutliga svar har ett mycket fint vetenskapligt namn som heter Laddering-teknik. Samtidigt som man ställer frågor hjälper man den som svarar förstå problemet och dess orsaker och inse vilka lösningsmöjligheter det finns. Jag ville inte vända på huvudet och se hur mannen och pojken såg ut för mig räckte det att få lyssna på deras samtal och höra deras värdighet i sättet att fråga och ge svar. Bilden av dem hade jag skapat i mitt sinne och där stannar de två i all evighet. Så enkla och gripande är ofta svaren i verkligheten. Och så långt från dagens debatt om vilket språk det ska talas i våra länder. Skulle det inte räcka att bara svara enkelt: tala människors språk. För att kunna tala måste man ha ett språk. 50

51 För att kunna ta ansvar måste man bli sedd och förstådd. För att älska sin far eller sitt barn behövs ett språk. Alla barn ska kunna tala med sin mor och far, tänker jag hemma, och minns min egen barndom efter kriget i Finland, när jag var i pojkens ålder. Min far och mor var borta. Nästa dag var det dags att åka via Helsingfors till Stockholm. Jag åkte med snabbfärjan över och fortsatte från Helsingfors med en annan båt till Stockholm. Kanske var det just det här samtalet, och mannen och pojkens värdighet i mötet, som jag mindes när jag på snabbfärjan hamnade mitt i ett sällskap och tvingades lyssna på ett annat samtal. Det var så pinsamt att jag inte kunde vara tyst som på spårvagnen. Vad som hände och sades kan du läsa i Reserapporten. Den dagen var människans värdighet helt på villovägar. Jag tror den blev kvar i spårvagnen på Ettans linje. Är du fortfarande med på tåget? Nu närmar vi Kadriorg där resan började. Efter nästan två timmars spårvagnsresa kanske det smakar gott med en kopp kaffe, te eller dricka i gamla vakthusets fina cafeteria. Ser du kvinnan i en röd klänning och i en liten hatt? Hon som sitter vid vaktchefens hörnbord och skriver så flitigt. Jag har sett henne här ofta och jag tror hon heter något på N. Vad är det hon skriver? Ett brev? Jag tjuvtittar lite försiktigt när jag går förbi och läser adressen på kuvertet. Generalen Jakov Petrovitj 51

52 Fall going to underground av Indrek Peil och Siiri Vallner (2005). Minnesmärket finns på Tyska kyrkogården i Kopli. I en stor vattenfylld betongbassäng har konstnärerna placerat människofigurer vars kroppar solen speglar i vattnet mot lövträdens gröna kronor. Konstverket lever och väcker många tankar om det som finns under ytan i det vi inte ser, förstår eller vågar bemöta. Är det en röst av kärlek, respekt, saknad och sorg eller skam för det som en gång hände som nu hörs? Eller bevarar gravfältet enbart minnen av det ursinniga hat och den vilja att hämnas krigets orättvisor som ledde till likvideringen av gravarna? Är det den röst jorden än i dag hör och förmedlar till oss? 52

53 Om den inre och yttre resan På följande sidor berättar jag om händelser och möten med människor på platser som vi idag har besökt eller bara åkt förbi med spårvagnen. En gång för länge sedan letade jag förtvivlat efter den kyrkogård som jag trodde skulle finnas bakom den stora Oleviste-kyrkan i gamla staden. Först nu när jag har hittat Tyska kyrkogården förstår jag varför stans största kyrka inte har några gravar. Kyrkogården där gravarna fanns blev likviderad på 1950-talet. Men pistolen jag hade i handväskan lyckades jag ändå gömma. Jag har bott och på vintrarna frusit i på Pikkgatan i gamla staden. Aldrig kunde jag föreställa mig hur kallt det kan vara i ett gammalt stenhus med halvmetertjocka väggar, trots värmeelement och spis. Jakten på yllestrumpor och varma täcken sysselsatte mig och gav mig viktiga kunskaper om estnisk kultur; allt från att använda brännvinsyllestrumpor till att förstå hur man dödar råttor utan kemiska gifter. Efter att ha frusit på Pikkgatan i två vintrar flyttade jag till Kadriorg. Att resa är att utvecklas, sade Charles Darwin, han som gav kunskap om människans utveckling från apa till tänkande homo sapiens. Och utveckling har jag ju träffat på i många olika former. Hur människor bryr sig om varandra är det 53

54 finaste jag sett på mina spårvagnsresor. Här i Tallinn är jag del av bry-dig-om-kulturen och det går inte att sitta med tomma ögon och avvisande själ när det händer saker och ting runt om dig. Jag har under spårvagnsresorna övat på att bli bättre på att lyssna på människans röst. Det svåra är att för det behövs inte bara två öron och bra hörsel, utan även ett hjärta som vill lyssna. På hållplatserna kring Kopli har jag sett människor som kämpar hårt för att klara dagen. Medlen är små men värdigheten och viljan att klara sig själv är desto större. Jag minns min egen tid som finsk invandrare i Sverige på 1960-talet och känner så väl igen utanförskapets tydliga signaler. Det är sådant som bara den som varit med om det kan se i egna och andra människors handlingar. Det gäller att hålla måttet som människa. Med eller utan hjälp av den Svarta Damen eller någon annan inre röst. Frågan om vad som är saga och vad som är sant när själen reser kan alltid ställas. Resan, den här som alla andra, väcker minnen och ger oss ett utmärkt tillfälle att samtala med oss själva. Om det sedan blir ett samtal med vår inre röst eller med en Svart Dam är var och ens eget val. I själen finns någon som vaknar till liv på en resa, som ställer frågor, iakttar oss och prövar våra tankar och handlingar, frågar varför du tänker så och vad du själv skulle gjort i den situationen som du nu sitter i tåget och betraktar. Påminner de händelser du bevittnar om ditt eget liv och om dina val? Jag tror det var just det som filosoferna menade med att resandet utvecklar själen. I spårvagnen minns jag 54

55 orden jag tidigare hört om att man kryper till ny kunskap, man flyger inte dit. Just så är färden i en spårvagn! Vagnen kryper fram, och i den människor och deras tankar, var och ens värden samt klara eller oklara insikter om den egna livsvägens riktning, när de fysiska och mentala hållplatserna passeras. Vägen, spåret, stigen hur är de och vart leder de? 55

56 Oleviste-kyrkan och det gråa och mörka KGB-huset på Pagarigatan Pistolen och risken att hamna på betonggolvet På den tiden då Viru-hotellet i Tallinn beboddes av spritglada finska och svenska turister och lika törstiga KGBfunktionärer hände där märkliga ting. Hederliga och skötsamma turister betraktade storögt livet i Babels hus. Trots hård milisbevakning av turisters, allehanda affärsmäns och hotellets egna statliga glädjeflickors in- och utpasseringar slank det in folk i hotellet som absolut inte fick vara där. Affärer gjordes om allt möjligt och en gång bevittnade jag hur mina landsmän köpte en livs levande markatta. Inte heller lyckades KGB-männen bevaka de turister som ord- 56

57 nade egna program utanför de officiella och välbevakade turistutflykterna. Hotellet läckte som ett såll. På en av dessa Tallinnresor hade min man och hans estniska vänner hamnat i ett sällskap där släktbanden och brödraskapet mellan finländare och ester firades natten lång. Under festen kom sällskapet på den goda idén att försegla släktskapet med dopgåvor som brukligt är i ett fadderskap. Jag vet inte vad min man förärade sina estniska bröder, än mindre minns han det själv. Men på morgonen i hotellet förstod jag att han som gåva hade fått en pistol. En fulladdad pistol! Hans minnesbilder om hur det hade gått till var mycket suddiga. Men någon gång under natten hade han och hans estniska vän hämtat en spade och grävt upp en plåtlåda i marken på festhusets baksida. Var i Tallinn huset låg mindes han inte och inte heller hur huset såg ut. I plåtlådan fanns en pistol och några tillhörande patroner. Och vad skulle han nu göra med pistolen och patronerna? Det hade han inte hunnit tänka på. Jag påminde om den stränga ryska tullen som inte skulle släppa igenom honom till Helsingfors med en fulladdad pistol. Även jag skulle säkert bli inblandad och anklagad för olovlig vapenexport. Tullen släppte inte ens igenom bakelser och tårtor från hotellets bageri utan att röntga dem. Det hade hänt att gömda diamantringar hade hittats i tårtorna. Det var innan affärsmännen kom på idén att använda helt annorlunda, tvåbenta tårtor för diamantsmuggling. Och nu skulle en finsk turist med en fulladdad pistol genom denna tull! 57

58 Något måste göras och det snabbt. Pistolen fick precis plats i min handväska. Den var rätt tung, men inte så tung som min fars tjänstevapen av märket Parabellum. Sent på kvällen när vapenägaren hade somnat tog jag handväskan med pistolen och patronerna och följde med ett större sällskap ut från hotellet. Jag hade bråttom att bli av med vapnet och letade efter ett ställe där jag kunde gömma pistolen utan att någon såg det. Jag for med snabba steg genom Viruporten mot Rådhustorget. Från torget tog jag vägen mot kyrkan som låg ensligt på en sidogata. Kyrkogården var ett bra gömställe och där kunde ingen se mig. Men när jag kom fram till kyrkan fanns där inte alls någon kyrkogård, utan bara ett förrådshus med två stora sandlådor utanför ingången. Jag öppnade försiktigt en av lådorna som var halvfylld med grus, grävde i gruset och stoppade pistolen långt ned i lådan. Patronerna slängde jag i den andra lådan och halvsprang sedan tillbaka till hotellet. Ingen tog notis om mig. Jag trodde att vapenaffären var avslutad för evigt och hade helt glömt bort den tills min estniske granne nyligen berättade om sin vän som arbetade i kyrkan som vaktmästare. Under Sovjettiden var kyrkan inte enbart en helig plats utan KGB:s avlyssningscentral mot väst. Högt upp i kyrktornet fanns avlyssningsutrustning som var så stark att milisen sades kunna avlyssna allt, till och med taxitrafiken i Helsingfors. Alla Tallinnbor visste att kyrkan var ett farligt område och att den låg granne med skräckens hus, KGB:s huvudkvarter på Pagarigatan. Det var hit överfriskade och 58

59 misstänkta turister som troddes vara amerikanska agenter kördes från hotellen för milisförhör. Milisen ville veta mera om deras kontakter och mellanhavanden med lokalbefolkningen. Det var strängt förbjudet att tala med turister, påmindes på förbudsplakaten. Vaktmästaren hade lovat visa mig kyrkans gamla inredning och speciellt ett par fina innerdörrar som jag ville fotografera. Under visningen berättade han om kyrkans historia, om sitt arbete under Sovjettiden och hur svårt kyrkan hade haft att verka under KGB:s hårda kontroll. Eftersom kyrkan var granne med KGB:s högkvarter ville jag veta om han någonsin var rädd att prästen och hans kollega skulle hämtas till förhör på Pagarigatan. På den tiden deltog KGB-männen i gudstjänsten och noterade allt som sades i predikan samtidigt som milisen höll kontroll på folk som besökte kyrkan. Barn som gick i kyrkan skrevs upp på listor och deras lärare fick order att bättre uppfostra ungdomarna i kommunistisk ideologi. Vuxna som besökte kyrkan fick uppfostrande samtal av partitrona kamrater. En god kommunist fick inte besöka kyrkan utan skulle flitigt delta i partiarbetet. Det var strängt förbjudet att tala med utlänningar, påminde kvinnobilderna på affischerna. Pladdra inte! En gång för länge sedan hade vaktmästaren hittat en pistol i kyrkans sandlåda. Denne tog hand om pistolen och vågade inte berätta för någon förutom sin kollega och prästen om vad han hade hittat. Hade KGB fått veta att kyrkans män ägde en pistol hade alla inblandade hamnat i förhör. Milisen 59

60 hade ställt frågor om pistolgömman. Vem hade de tänkt skjuta med vapnet? En statsman, en partiledare eller kanske en kyrkobesökare? Ett vapen kan man inte äga utan att vilja göra något med det. Med ett vapen skjuter man. Så återigen vem eller vilka hade prästen och vaktmästarna tänkt skjuta? Så hade förhöret fortsatt tills prästen och vaktmästarna varit villiga att uppge de tilltänkta offrens namn. De anhållna kyrkans män skulle ha fått ligga länge på betonggolvet i cellen. Pistolen var en Magnum 357, berättade jag vid kaffebordet, och tillade att det dessutom fanns fem patroner i den andra sandlådan. Hur kan du veta det?, frågade vaktmästaren förvånat. Då berättade jag hela historien om hur jag för över tjugofem år sedan halvsprungit genom gamla staden för att gömma vapnet. På den tiden kände jag inte till husen som fanns där särskilt väl. Det, enligt min uppfattning, säkra gömstället långt borta från centrum var faktiskt den farligaste tänkbara platsen. Hade milisen stoppat dig och visiterat dig och hittat vapnet, hade du hamnat på kall betong, påminde mig mina vänner. Uttrycket att hamna på kall betong symboliserar en av de värsta sakerna som kunde hända en vanlig människa under Sovjettiden. KGB-husets betonggolv var ökänt. Folk brukar än i dag berätta att under Sovjettiden hade man stadens bästa utsikt just där, från Pagarigatans fängelsehåla. Därifrån kunde man se ända till Sibirien. Det var på det golvet du hade hamnat, konstaterade mina vänner och invigde mig i fler av kyrkans hemligheter: 60

61 Uppe i kyrktornet satt även den natten du vistades utanför kyrkan en eller flera KGB-soldater och avlyssnade trafiken i staden. Kanske slarvade de, och struntade i att kontrollera vad det var som krafsade i sandlådan. Att gå ner de många stegen och upp igen till tornhuset var ansträngande. Kanske var de fulla och trötta och sov i vaktrummet. Kanske var soldaterna inte alls på plats. Jag hade haft änglavakt, konstaterade vännerna. Vapnet och patronerna låg i sandlådan några dagar innan de hittades av kyrkvaktmästaren. Vad kollegan gjorde av vapnet visste min bekant inte, eller så ville han inte berätta. Troligen sålde han snabbt pistolen vidare eller gav den till någon för att bli av bekymret. Kanske var han en mycket smartare vapengömmare än jag. I min fantasi förflyttar jag mig 25 år bakåt i tiden, till natten då en kyrkvaktmästare måste bli av med ett ovälkommet och farligt skjutvapen. Helt kallsinnigt smyger han sig i skydd av mörkret fram till KGB-husets baksida och lägger pistolen på trappan. På morgonen hittas det av tjänstgörande vakt, som inte förstår hur det har hamnat på trappan. Vapnet provskjuts och används sedan som tjänstevapen tills den helt spårlöst försvinner någon gång under julveckan Två månader senare, i slutet av februari 1986, 61

62 skjuts Sveriges statsminister mitt i Stockholm med en revolver av märket Magnum 357. Tallinn på natten. Bilden är från Viru-hotellet syns i mitten på bilden och i vänstra hörnet skymtar Oleviste-kyrkans höga torn. KGB-chefens kontor var på hotellets 22:a våning och därifrån fanns en direkt telefonlinje till högkvarteret på Pagarigatan i närheten av Oleviste-kyrkan. För turister som väckte misstankar ordna- 62

63 des snabbt extra bevakning både i och utanför hotellet. KGB-chefens arbetsrum på hotell Viru. Med den röda telefonen, hetalinjen, hade han direktkontakt med KGB-huset på Pagarigatan. Bilderna är från Viru-hotellets KGBmuseum på våning

64 November i professor Rudolf Bernhards hus på Pikkgatan 62. Pornografiska rör och rävullsyllestrumpor Heikki gillade inte alls mina rör under diskbänken i köket. Och det var inte bara kökets rör som hade hamnat i onåd hos min hantverkare. Han hade rakt igenom underkänt alla rörarbeten i lägenheten på Pikkgatan. Allt var ett exempel på värdelöst legoarbete. Typiskt slarvigt hantverk, muttrade han för sig själv. 64

65 - Paula, du har helt i onödan flera meter rör under diskbänken. Vad ska du med alla dessa rör till? Vi måste lägga om rören och ta bort de onödiga delarna. Dina rör är rent ut pornografiska. Så här kan du inte ha det i köket och inte heller i badrummet. Nej, pornografiska rör ville jag ju inte ha. Det lät liksom lite syndigt att ha sådana rör, kände jag. - Det är farligt med pornografiska rör för de kan spricka när som helst. Vi måste byta ut dem i morgon, insisterade Heikki. I järnaffären fanns allt vi behöver till köket i ett gammalt hus. Heikki talar om toobler och det låter nästan som svenskans tuber. Mina rör har nu förvandlats till pornografiska tuber och jag står lite skamsen bredvid Heikki när han förklarar för expediten att jag bor i en lägenhet där rören är pornografiska och måste bytas ut innan de spricker och börjar läcka. Vi köper allt som behövs för att påbörja rörbytet. Heikkis och min utflykt till järnaffären börjar bli en rutin varje gång jag kommer till Tallinn. Heikki ringer till Stockholm och frågar när jag kommer, möter mig och vi kör till affären för att handla. I affären vill Heikki att jag själv är med och godkänner det som ska köpas. Jag tror han har som mål att lära mig rörmokarens arbete från grunden. Kursen börjar med lektioner i materialkunskap och fortsätter med hur man gör affärer på estniska. Snällt står jag 65

66 bredvid min läromästare i järnaffären och försöker förstå skillnaderna i olika sorters tuber och deras hållbarhet. Koppar är bäst i gamla hus, har jag förstått. Det tar 20 minuter att åka från Pikkgatan till järnaffären i stans utkant och på bilresan hinner vi diskutera allt från världspolitiska läget till hur man mest kostnadseffektivt dödar råttor. Vi är helt överens om den bästa metoden, som är genialt enkel och absolut billigast. Först lägger man lite krita i ett fat och i ett annat vatten. Råttan äter kritan och dricker vattnet och naturen sköter resten. Miljövänligt, enkelt och billigt, utan dyra gifter. Med den här enkla metoden har man i alla tider hållit mössen och råttorna borta från de estniska husen. Om inte man har en katt. Katten är förstås bäst, konstaterar vi. Hemma på Pikkgatan monteras nya rör. Jag håller i arbetslampan när Heikki monterar ner de gamla rören under diskbänken och sätter de nya på plats. Heikki gillar inte plaströr, moderna masonitmöbler och gipsskivor. De är fuskets verktyg och i ett gammalt fint hus ska det vara äkta material. Folk respekterar numera inte det äkta utan ska bara ha billiga kopior av allt. Förr i världen när det var ont om material var man mycket mera mån om det man hade och värnade om sina ägodelar. Gamla som unga tog också tillvara allt som kunde användas i hushållet. Vi kom att tala om kvinnors arbete och jag passar på och frågar om Heikki vet något om rävullen i yllestrumporna. Jag hade tidigare på dagen köpt ett par rävullsyllestrumpor och undrade nu om de verkligen var stickade om rävull. 66

67 - Det stämmer, svarade Heikki. Min mor stickade alltid räv- eller hundull i yllestrumporna, för det motverkar reumatismen. Ullen fick hon av rävuppfödare eller av jägare som efter att ha fällt räven kammade skinnet och samlade rävullen i en påse för försäljning. Jag får en lektion i hur yllestrumporna ska användas om man är förkyld eller på väg att bli förkyld. Det är viktigt att alltid ha en flaska vodka hemma, för att kunna blöta yllestrumporna i spriten. När första förkylningssymptomen kommer tar man fram yllestrumporna, blöter dem i vodkafaten och tar sedan på sig de blöta vodkayllestrumporna. De värmer och gör att blodcirkulationen ökar och förkylningssymptomen försvinner. Gamla människor, särskilt de äldre kvinnorna, har alltid vetat hur man använder naturens örtprodukter för att kurera sig. Äldre män däremot har sina egna recept och påstår att förkylningssymptomen försvinner ännu effektivare om man efter att ha blött stumporna även dricker upp vodkan som blev över. Och oavsett om man har vodkan i strumporna eller i huvudet ska man alltid på sommaren sopa golvet med en björkkvast så att änglarna har det rent på golvet, och inte smutsar sina vita fötter, när de besöker den sovande på natten. Det var min första födelsedag på Pikkgatan, en dag då de pornografiska rören försvann och jag återigen blev en anständig kvinna med ett anständigt kök och för ett gammalt hus värdigt rörsystem. På kvällen drog jag på mig rävullsyllestrumporna som var mjuka och lena och värmde föt- 67

68 terna. Jag väntade på rävaktiga och listiga tankar som skulle komma med strumporna och gula ljusskenet men föll i sömnen med Generalen i tankarna. Det var 200 år sedan Generalen den 25 augusti 1810 fick diamantsabeln av Alexander I för visat mod och kurage. Kanske hade tsaren och Generalen också flera par rävullsyllestrumpor. Peter den store som bodde några vintrar i sitt lilla hus vid Kadriorgpalatset i Tallinn hade flera par, berättar sägnen. Jag har också många och här är mitt senaste inköp! Yllestrumpor från Anni Butiik i Otepää. 68

69 Resor och urspårningar Resan till Tallinn gick utmärkt, vädret var bra, sjön lugn och maten god. Jag ägnade kvällen åt att rätta studenttexter medan jag njöt av taxfree-praliner. Hemma i Tallinn skrev jag mycket flitigt och belönade mig själv med tio liter lingon och lika mycket tranbär från salutorget. Efter några intensiva dagar med översättning av Generalens memoarer i Tallinn var det dags att åka via Helsingfors till Stockholm. Med mig hade jag tio liter lingon, tio liter tranbär, bärbar dator och tre par nyköpta yllestrumpor stickade på lammull och rävpälsull. Det var söndagkväll och snabbbåten till Helsingfors var full glada landsmän som hade varit på shoppingresa till Tallinn. Med nöd räckte krafterna till att dra rullvagnen med alla bär och strumpor in i båtens sittsalong. Jag slog mig ned på första lediga plats i salongen. Det råkade vara just den salongen där båtpersonalen ordnar en karaoketävling för resenärerna. Där satt jag som en sill i en burk och blev tvungen att lyssna på karaokestjärnorna i två hela timmar. Och inte nog med det: Jag tvingades dessutom ta ställning i en svår moralisk och medicinsk fråga. Så här var det. Bredvid mig i salongen satt tre par i 70-årsåldern, på väg hem efter sin Tallinnkryssning. Så fort affärerna på båten öppnades sprang fruarna till taxfreebutiken för att handla. Herrarna blev kvar och så fort kvinnorna hade försvunnit frågade en av männen om någon av de andra hade en 69

70 telefon han kunde ringa med utan att samtalet kunde spåras. Alla tre hade berättat för sina fruar att de hade besökt en bilmarknad i Tallinn medan fruarna behandlades på skönhetssalong. Men i själva verket hade de åkt raka vägen till hotellet där Olga väntade på dem. Nu skulle herrarna ringa till Olga och tacka henne för professionellt bemötande och boka tid för nästa träff om en vecka. Så gjordes. Eftersom sällskapet var något förfriskade så hälsade de glatt och generöst att om det blir barn av mötet så ställer de alla tre upp som fäder och barnet ska heta Margareta. Allt väl såldes. Fruarna kom tillbaka och lämnade konjaks- och likörpåsarna och fortsatte till kafeterian. Männen satt kvar och mindes mötet med Olga. Hon hade ju varit så professionell och alla tre hade fått en behandling de aldrig tidigare varit med om. Detaljerna om hur det professionella mötet gick till är jag alldeles för blyg för att berätta om här. Till och med pappret skulle rodna om jag återgav allt jag fick höra! Efter två timmars påtvingad föreläsning om livets allehanda härligheter hade jag fått nog. Vi var framme i Helsingfors och just då hade jag dividerat färdigt med mitt samvete om vad jag borde säga. Hör ni nu herrar! Eftersom jag är doktor och har viss medicinsk kunskap om aids och hiv och eftersom ni inte har skyddat er, så råder jag er att så fort ni kommer hem besöka närmaste länssjukhus för att låta er hiv-testas. Den där Olga ni träffade på Viru har med 90 procents säkerhet både aids och hiv och hon har säkert smittat er alla tre. Det vore inte rätt mot era fruar att smitta 70

71 även dem. Så mitt råd som doktor är att ni testar er snabbt. Symptomen på hiv dröjer ca tre månader. Ni kommer först att märka ett ökat behov att kasta vatten och sedan får ni kliande utslag i appendictus vulnerius. Tyvärr kom jag inte på andra fina latinska ord utan mindes bara blindtarmen, appendix. Vulnerius var helt enkelt ett utslag av min fantasi. Jag plockade ihop datorväskan, rullvagnen med tio liter lingon och tio liter tranbär, tre par nyköpta rävpälsyllestrumpor och gick.. I veckan åkte jag förbi Viru-hotellet och såg att samma reklamskylt finns kvar på fasaden som för några månader sedan. På skylten visas halvnakna vackra kvinnor som poserar utmanande för att locka gäster till kvällens kabaréföreställning. Jag hoppas att skylten försvinner snart, för den påminner mig om mitt första och sista besök på Viruhotellets nattklubb. Den pinsamheten och urspårningen skulle jag så gärna vilja glömma. Det här hände i mitten på 1980-talet då jag doktorerade om arbetsmiljöarbetets effektivitet på Stockholms universitet. Min handledare uppmanade mig att hämta inspiration till arbetsmiljöeffektivisering från grannländernas sätt att hantera miljöfrågorna. Efter studierna i Norge, Danmark och Finland skulle jag besöka Baltikum och studera effektiviteten i ett planekonomiskt system. Universitetet hade på den tiden ett eget institut för baltiska studier och med deras goda kontakter ordnades resan till Tallinn. Sovjetunionens 71

72 ambassad i Stockholm utfärdade visum för tre dagars studiebesök. I Tallinn togs jag emot av Vetenskapsakademins kontaktpersoner för utländska gäster. Föreläsningar och möjligheter att intervjua arbetsmiljöexperter på Tallinns tekniska högskola ordnades. Jag höll också en föreläsning om de svenska och finska sätten att organisera arbetsmiljöarbetet. Som arvode fick jag 50 rubel och stränga order om att pengarna måste användas innan jag åkte hem och på inga villkor fick tas med till Sverige. För rublerna köpte jag en fin kristallvas och permanentade håret i hotellets skönhetssalong. Permanenten lyckades över alla förväntningar. Damfrisörskan använde små trädspolar och jag frågade hur de skulle fungera i mitt hår. Ingen fara, det kommer att gå bra, svarade hon glatt. Och visst blev det bra. Så krullig som jag blev av rubelpermanenten har jag aldrig tidigare, och inte heller senare, varit. Håret var som en vit pudels päls och lockarna höll i evigheter och gick inte alls bort. På kvällen skulle jag nypermanentad på fest med min värd. Efter en god middag på Viru bjöds jag på varieté i hotellets nattklubb. Så brukade man göra på den tiden med utländska gäster. Middagen var mycket god och varietébesöket var det inte heller något fel på. Professorn, jag tror han var en bra bit över 80 år, satt med mig tappert från början av stripteaseföreställningen till slutet. Efteråt konstaterade vi 72

73 att det var mycket intressant att se hur man på olika sätt kan klä av sig och samtidigt åla sig runt en järnstång. Jag tror det var både min värds och mitt första och sista besök på en nattklubb. När tåget passerar stationen Hobujaama ser jag att det fortfarande finns folk som behöver en lektion i konsten att klä av sig. Jag undrar varför den här vackra och historiskt unika stadens reklammakare inte hittar något annat att visa än nakna kvinnokroppar på stans bästa skyltplats. Varför ska man visa just sådant som förknippas med forna tiders vodkaturism, sådant som tillhör 1980-talet? Smaken är som baken, delad. Kom att tänka på visdomen då jag på Ettan hörde hur mina landsmän beskrev sevärdheter på Rocca al Mare. En gillade handarbetsutställningen, en annan väderkvarnarna och lilla pojken tyckte mest om sågbocken och trähästarna han fick klappa. Till Rocca al Mare kommer du med buss 21 och 21B och ändhållplatsen ligger på järnvägsstationen. Spårvagnshållplatsen heter Balti Jaam. Rocca al Mare är ett friluftsområde som Skansen i Stockholm. Här kan du resa i tiden och se hur folk på och 1800-talet levde och skapade en rik estnisk kultur vars alster vi kan beundra i Rocca al Mare. 73

74 74

75 75

76 Gamla staden och Oleviste kyrkan på vintern. Huset på Pikkgatan ligger rakt nedanför kyrktornet och spårvagnsållplatsen är Linnahall. Flugjakten i gamla stan Ett kort meddelande från skrivkammaren i Tallinn till uppdragsgivaren i Sverige. Den här veckan har jag bara skrivit några sidor text till kommande lärobok. Det här att skriva och räkna är ett jobb som består av många olika aktiviteter. Nätterna långa har jag jagat och dödat utan att det har blivit så mycket lärofyllda ord i boken. Ber om mer tid att skriva färdigt texten och två burkar effektiv svensk fluggift. Innan det kan bli nya bemanningskalkyler ska jag döda en vinterfluga som har vaknat för tidigt och tror sig nu vara herren i mitt hus. Han plågar skaparkraften ur mig och gör mig mordlysten. Sänd giftet med kurirposten. 76

77 Skriver och skriver och hör helt plötsligt ett irriterande, surrande ljud. Är det en fluga? Mitt i vintern? Jag ska slå ihjäl den så fort jag kommer åt den. Förstår inte att den har kunnat överleva i ett kallt stenhus i februarikylan. Flugan vaknade till liv första natten då värmen från brasan nådde den i gömstället. Den flyger runt och attackerar mig och datorns ljusa skärm. Den ger blanka fan på tystnadsplikten i skrivkammaren. Nu ska jag döda den! Släcker lampan och tänder igen för att se var flugan sitter. Måttar in den och slår så fönsterrutorna skallrar. Miss! Upp igen på stolen och fortsatt jakt på flugan som nu flyr till takbjälkarna. Jag ska ta dig och slå ihjäl dig strax. Precis så här. Miss igen. Den flyger upp mot taket och jag når inte den stående på stolen. Nu ska jag lura dig din lilla ohyra. Släcker stora lampan och sätter på bara läslampan. Hör hur flugan närmar sig ljuset och då ska jag ta den. Når flugans huvud med smällaren men slaget dödar inte den. Den bara svimmar och kryper undan. Bra, nu är den tyst åtminstone. Sätter mera ved i brasan. Tar en kopp kaffe, läser boktexten med fötterna på varma spishällen. Skönt, äntligen tyst. Nu är det flyt i arbetet! Väcks av ett helvetiskt ljud. Flugan har vaknat och den döda flyger igen. Upp efter smällaren. Springer efter flugan från österfönster till västerfönster, rundar vedkorgen vid öppna spisen, arbetsbordet, hoppar som en gasell över datorsladdarna och flugan ger sig inte. Vilken fräck jävel. Står stilla i trappan, lurpassar och smyger närmare plågoanden. Hämtar klisterpapper och sätter det på alla fönster, 77

78 springer runt och viftar med handduken för att få flugan att fastna i fönstrens klisterremsor. Vilken härlig död det ska bli. Snart sitter den fast i klistret och svälter ihjäl. Nu ska jag skriva. Hör inte ett ljud på länge. Men helt plötsligt flyger den svarta kamikazepiloten direkt mot mig och bildskärmen. Den nuddar skärmen, tar sig lätt upp och försvinner i taket. Nu jävlar får det blir slut på det här. Springer ner och hämtar från källaren den ryska dödargasen som grannen har förbjudit mig att använda inne i huset. Gasen är för giftig. Vem bryr sig? Nu gasar jag ihjäl flugan! Den ska dö, kuradin, kuradin kurat 1! Vaknar på morgon med en helvetisk huvudvärk. Flugan inte jag ligger på rygg under skivbordet. Den är död. 1 Estniska svordomar med många härligt arga r-bokstäver! Dessa låter på svenska betydligt snällare och blir bara helvetets jävlars jävlar. 78

79 Kreutzwaldi 12 i Kadriorg. Lilla svarta damen kommer i morgon! Hon är exakt 168 cm lång och jämntjock som jag. Jag tror vi är rätt lika förutom att jag är en halv centimeter längre än hon. Hon är verkligen en tuff liten dam. Huvudet håller hon kallt och hon har is i magen i alla lägen. Mycket tuffare än jag, det är hon faktiskt. Hon kommer i morgon kl. 13 och har med sig två unga män som alltid följer henne på resorna. Hon är van att bli uppburen på alla vis. Först nu när jag har ett värdigt hem 79

80 för hennes besök har hon lovat komma. Hon vill inte åka hiss utan föredrar att bli uppburen på två unga mäns starka armar. Aah, vem skulle inte vilja bli det! Jag har väntat på henne sedan första gången jag träffade henne och Claudio. Det var för femton år sedan i Reggio Emilia i Italien. Hon och jag gillade varandra från första mötet. Hennes självsäkerhet, tuffhet och värdighet imponerade mig. Aldrig tidigare hade jag sett en sådan dam. Att hon är en dam är det ingen som helst tveksamhet om. Hon är ingen vanlig kvinna, absolut inte en fjolla eller en småpissis. Nej, hon är en värdig vuxen dam som ska mötas med stor respekt, hälsade Claudio. Därför har jag städat hela veckan för att hon ska trivas hos mig i Tallinn. Golvet är tvättat så att till och med änglarna nu skulle kunna gå runt i lägenheten utan att smutsa sina vita fötter. I köket står design vattenflaskorna i rad. Det har tagit mig tio år att samla hela kollektionen för jag förstod redan i Guastella att hon inte dricker vatten ur vanliga flaskor utan den bästa designen gäller för en så fin dam. I köket väntar alla möjliga delikatesser på henne. Potatisar och lök har jag inte köpt för jag förstod att hon inte äter potatisar och av löken kan hon få tårar i ögonen. Kusinen som jag träffade förra året berättade att hon avskyr potatisgrisar och absolut inte vill ha något att göra med potatisar. Å, saltgurkorna! De höll jag på att glömma. Har köpt tre burkar estniska saltgurkor till henne. Jag tror hon kommer att gilla gurkorna. Av saltgurkorna blir man törstig och jag 80

81 har laddat upp med allt jag kan tänka mig hon vill dricka från rysk kefir till amerikansk coca-cola light. Hon har lovat stanna hos mig de närmaste åren. Hur många de blir vet bara Generalen. Jag har hört att människor blir kortare och krymper på längden och bredden när de blir äldre. Jag hoppas att det verkligen stämmer och att jag kan minska några centimeter på bredden för att hålla samma yttermått som Svarta Damen. Att hålla måttet är viktigt har jag förstått av Svarta Damen och även av mina spårvagnsresor med Ettan. Båda de andliga och fysiska måtten ska hållas, mässar damen och förbjuder mig att komma hem med gräddtårtor, bakelser och potatisar. Hon ser misstänksamt på mig när jag säger att jag ska promenera till Kadriorgparken. Jag tror hon kan läsa tankar och hör att jag ska till kafeterian där jag köper kaffe, smygäter en bakelse och sedan springer hem för att gottgöra bakelsekaffet. En sådan svag människa! säger hon och brummar extra högt. Skärp dig och fyll vattenflaskorna i skåpet och håll dig borta från de livsfarliga kakorna. Drick vatten! 81

82 Sommarminnen från Kadriorgparken I går kväll satt jag i Peter den stores park i Kadriorg och njöt av sommarkvällens vita ljus och värme. Det hade regnat och åskat hela dagen men på kvällen tittade solen fram, stormen la sig och vindarna blev ljumma. Se hur fin parken har blivit och hur den nu varsamt återställs till sin ursprungliga prakt. Vattenfontänen är på sin gamla plats och i slottets kök, som nu har gjorts till ett museum, finns under sommaren en klock- och vapenutställning. 82

83 Jag såg att de äldsta hästkastanjerna vid vattnet hade dött och nya har planterats. I nedre delen av parken finns tre mycket gamla hästkastanjer som sägs vara mer än 200 år gamla. De sibiriska granarna är ännu äldre och sådana har jag också själv planterat i min lilla trädgård. Jag köpte plantorna som små krukväxter och nu har de vuxit och är över två meter höga. I Kadriorg är granarna majestätiskt långa med breda starka grenar. Om jag hade en egen stor skog skulle jag göra som tsaren: plantera i den alla möjliga träd från världens olika länder och ett hav av rhododendron i olika färger. I Kadriorg finns 47 hektar parkmark. Peter den stores hus står på sin gamla plats och fungerar i dag som ett museum. Jag tog några bilder på hans arbetsplats och matsal. Gröna jackan hänger på karmstolen som om han bara hade gått ut för att kontrollera att allt går rätt till i kanalbygget. Han kan komma in när som helst. Hälsar på gästen, beordrar betjänten bjuda på en kopp tsai 83

84 och efter en kort rast skyndar han tillbaka till kanalbygget. Jag såg i sovrummet att där fanns den svenske kungens, ni vet Karl XII, svarta sälskinnsväska på golvet! Hur har den hamnat där? Kanske ett krigsbyte från Narva eller Poltava? Undrar om svenskarna vet detta? Nå ja, ännu har de inte ställt krav på att få väskan tillbaka till Stockholms slott. I nedre delen av parken renoverar stenarbetarna Peter den stores kanal mot havet. De ursprungliga planerna på att leda Kadriorg slottets och dess omgivningars regnvatten genom en kanal till havet verkställs. Om tsaren varit här hade han greppat tag i en spade och hoppat ner i den tomma kanalen, tagit del i arbetet, lyft stenar och murat dem och hjälpt till att forma vattendraget. Jag stannade en stund på byggplatsen och såg hur skickligt stenläggarna restaurerar kanalen och måttar stenarnas rätta plats som i ett stort pussel. När höstens regn kommer ska allt vara klart. Kanalbygget i Kadriorg. 84

85 Gamla vakthuset är kvar. Jag hittade huset och drack te i kommendantens sal. Huset har bevarats nästan i sitt ursprungliga skick. Det är bara de fyra kolonnerna som har tillkommit, men i övrigt har man bevarat husets karaktär som ett tvåvåningshus med stora fönster. Lusthuset har också sparats och det har varsamt renoverats så att alla spetsar i taklisterna och kring fönstren är kvar. Färgen är däremot fel och det är inte alls samma gula ton som förr. På estniska, som nu talas i staden, kallas lusthuset för kudrutamismaja. Direkt översatt till svenska blir det ett hus där man kuttrar och har sig, kuttringshus. Lusthuset har fått lyssna på kärleksförklaringar på många språk. Under Peter den stores tid på ryska och franska, ett tag på tyska sedan återigen på ryska och nu på estniska. 85

86 Kvällen var efter dagens regn och åska ljum och jag promenerade tillbaka till mitt hus på Kreutzwaldi gatan. På hemvägen stannade jag och tog bilder på flera gamla hus. Anton Hansen Tammsaares hus och trädgård finns på bild. Ska läsa hans bok Elu ja Armastus om livet i Kadriorg och sedan besöka hans hem. Hur ser hans skriv- och arbetsmiljö ut? Säkert var han mycket inspirerad av miljön och parken i Kadriorg. Gamla huset på Poska är så vackert. Trots att huset är helt fallfärdigt så står den gamla byggkonstens mästerverk majestätiskt på sin plats. Så skicklig byggaren var! Han hade öga för skönhet som varar än i dag. Huset är som en äldre silverhårig fin dam som är medveten om sitt värde och som beaktar tittaren med stor värme, som om hon vill säga något. Kanske något om vägen vi alla ska gå när vi blir äldre. Åldras värdigt, tyckte jag den viskade när jag gick förbi. Jag är så nyfiken på vem det är som har byggt detta hus. Huset ligger på gatan där alla som bodde var slottets arbetare, hantverkare eller på något annat sätt hade koppling till Kadriorg. Det här huset ligger högt upp på gatan och inte alls nära bad- och tvättstugorna. Jag gissar. Kan det ha varit trädgårdsmästarens eller en rik köpmans hus? Jag lämnade huset och viskade: kära gamla hus om jag hade en förmögenhet hade jag kommit och köpt dig, rustat upp dig varsamt och visat stor respekt för ditt ursprung och din charm. Sedan hade jag flyttat upp till vindskammaren och suttit där och skrivit många böcker. 86

87 I hörnet Faehlmanni och Vilmsi finns ett gammalt nästan fallfärdigt hus och på bakgården har ägaren byggt en liten matservering. Grillen och köket har placerats under tak och i trädgården står ett tiotal enkla bord. Någon inne i huset spelade rysk folkmusik, grillen glödde och härliga matdofter spreds på gatan. Vid borden satt män och åt, drack och sjöng. Jag var för blyg att gå in ensam och stannade i parken, lyssnade på sången och mindes orden. Occhi chornye occhi strastnye Occhi zhguchiye i prekrasniye Kak lyublyu ya vas kak boyus ya vas Dark eyes, passionate eyes Burning and splendid eyes How I love you, how I fear you 87

88 Tyska kyrkogården i Maleva I Maleva i början av vägen som går till fiskebyn anskaffades ett landsområde på 2-3 ha för bygget av en kyrkogård till kyrkorna Oleviste och Niguliste. I gamla staden fanns inte plats för en större kyrkogård och på landet i Maleva fanns för ändamålet lämplig lövskog. Planeringen började i september 1774 och redan i oktober samma år var kyrkogården klar för en första begravning. Katarina II bevakade själv arbetet och inspekterade också kyrkobygget vid sitt besök i Revel. Kapellet på bilden och kyrkan ritades av arkitekt Johann Schultz och kyrkogårdsplaneringen och genomförande leddes av överintendenten Gotthard Johann Jäger. På talet köptes större landområden och kyrkogården var över 10 ha. Här är det kanske på plats att notera att Oleviste kyrkan inte hade någon egen kyrkogård i gamla staden, utan kyrkogården som jag letade efter fanns här i Maleva. Inte så märkligt att jag inte heller hittade någon kyrkogård för den var ju likviderad. Om mitt letande efter kyrkogården vid Olaviste kyrkan berättar jag i Pistolen och risken att hamna på betonggolvet. 88

89 Graven och minnesmärken för familjen Leroux. Uppfinnaren och ballongflygaren Charles Leroux drunknade i havet utanför Tallinn 1889 på sitt 239:e hopp. På Tyska kyrkogården fanns gravplatser och minnesmärken för både kulturpersonligheter och vanligt folk som hörde till kyrkorna Oleviste och Niguliste. På informationstavlan som finns utanför ingången till parken där kyrkogården förr fanns läser jag om några som ligger begravda här; sångerskan Gertrud Elisabeth Mara som Goethe skrev och ägnade sina dikter till, folklivsforskaren och diktaren Alexander Heinrich Neus. Pedagogen Johann Jacob Nocks, etnografen och folklivsforskaren Wilhelm Russwurm, apotekaren Carl Julius Albert Paucker (RAEapoteket som är bevarat i gamla staden) och medicinedoktorn Johannes (VIII) Burchart, botanikern Rudolf Carl Georg Lechbert, Artur Korjus, far till sångerskan Miliza Korjus, konstnärerna Carl Ferdinand v. Kügelgen, Johannes Hau, Gustav Adolf Hippius, Netty Pinna, Sophie Tieck (Tieck-Bernhardi-Knorring), Eugenie Rosenthal (född Jannsen), generalmajor Gustaf Kunnos, amiral Lodewijk van Heyden, förläggare och bokhandlare Franz Kluge, kompositör Konstantin Türnpu. 89

90 Tack för resesällskapet! Det är dags att tacka för resesällskapet och önska dig fina dagar och många turer med spårvagnen, inte bara med Ettan utan också på de tre andra spårvagnslinjerna. Kanske skriver jag framöver något om Tvåan, Trean och Fyran. Tills vi ses på nästa resa, trevlig vistelse i Tallinn. På återseende med en bildhälsning från Rocca al Mare därifrån Kopli syns i horisonten. 90

91 Plats för egna anteckningar och reseminnen 91

92 92