ÖGONBLICKETS UTSEENDE

Transkript

1 ÖGONBLICKETS UTSEENDE av Maria Lönnberg December Maria Lönnberg

2 Händelserna utspelar sig på ett vårdhem för åldringar. Personer: Otto 28 år, skadades alvarligt i en bilkrock för fem år sedan, är totalförlamad och kan inte prata. I krocken överlevde mamman och systern Mirjam, pappan dog. Kyösti Ottos rumskamrat, äldre sängpatient med afasi Mirjam Ottos två år äldre syster Bettan sjukskötare Kerstin sjukskötare Susanna sjukskötarstuderande Läkaren avdelningsläkare Läkarens mamma dement dam Dam 1 - från Snickarbackens syförening Dam 2 - från Snickarbackens syförening Präströst - i radio Rollerna dam 1, dam 2 och läkarens mamma kan göras som dubbelroller Otto och Kyösti ligger i sina sängar i patientrummet då publiken börjar komma in i salen. Maria Lönnberg 2

3 SCEN 1 (Ett sjukhusrum, Otto och Kyösti ligger i sina sängar. I rummet finns bl.a. två kronikerstolar, ett runt bord, rullbord med vårdtillbehör för andningskanyl och liggsår, Ottos andningsapparat, en hög pall vid vardera sängen, två stolar instuckna vid fotändorna, ryan Flammande lågor, affisch av Munchs Skriet. Ett fönster med nedan beskrivna gardiner och ett träd med höstlöv utanför. Susanna kommer in med en bricka med Ottos och Kyöstis kaffe) Hej. (Susanna ställer ner brickan på Ottos sängbord som är framdraget ur nattygsbordet och vinklat framför Otto, tar Kyöstis kaffe, går till honom) Hej. Jag heter Susanna. (hon tittar en stund på Kyösti, går sedan till fotändan av sängen och tittar på namnlappen) Och du är Kyösti ser jag. (Susanna häller kaffe i behållaren till näs-magslangen, går till Otto, knyter en haklapp runt hans hals medan hon pratar) Jag kommer ihåg att du är Otto. Från rapporten. (Susanna tar näbbmuggen och sätter sig bredvid Otto på en hög pall) Sådär. En klunk kaffe. Maria Lönnberg 3

4 (Otto sväljer och dräglar, Susanna torkar med haklappen) Jag skall praktisera här i fyra veckor. Som sjukskötarstuderande. (Susanna fortsätter mata kaffe) Det har blivit kallare ute. Får se hur länge det tar innan löven trillar det här året. Vi borde kanske gå på en promenad någon dag, om jag har tid. Vill du ha en klunk till? (Susanna matar kaffet men det rinner ner längs med mungiporna) Du är kanske inte på kaffehumör i dag. (Susanna tar bort haklappen, knölar ihop den, går till Kyösti och stänger av näsmagslangen och går mot dörren) Vi ses snart. (Susanna vinkar och går ut) I det här rummet, i den här sängen, med Kyösti mittemot. Med neonrören i taket, lavoaren, tvålpumpen, gardinerna och mina inramade människor. På sängbordet står Mirjam, mamma, pappa som är död och Baba, alla tittar på mig. Baba som förresten inte längre är min. När jag ligger på vänster sida ser hela min värld på mig. Om jag är svängd till höger är ryggen mot alla. Ibland som en protest, ibland med en längtan som gör att de inramade ögonen dansar på mitt ensamma ryggskinn. Maria Lönnberg 4

5 Till vänster om Kyösti, alltså på högra sidan från hans håll sett, ser jag lönnen utanför fönstret. Det börjar bli en tidsfråga när löven lossnar och jag har ont i magen varje morgon innan gardinerna dras åt sidan. På samma vägg hänger Flammande lågor. Jag undrar vems idé det har varit att hänga upp Munchs Skriet i vårt rum? Den kunde hänga i korridoren där nästan ingen utom de friska rör sig. Att Kyösti och jag varenda dag skall blicka in i det öppna gapet är fräckt. Gardinerna vill jag egentligen inte tänka på nu, försöker leka att de bara hänger där. Men jag säger att då för fem år sedan när jag första gången kom in i rummet så var det en sak jag var säker på och det var att jag hatade gardinerna. Om jag kunde så skulle jag skrika att ta bort de där förbannade hängande tarmaktiga trasorna. Färgen är slemhinneaktig och tygets ytmönster gör att man kan ana polyper och obehagliga veck. Gardinerna gör mig dessutom besviken på Baba. Då trodde jag ännu att hon kände mig. Hennes första tanke när hon steg in i rummet borde ha lutat åt gardinbyte men om det är som jag tror så ser folk mig antagligen bara som en matsmältningskanal. (Ronden kommer in) Jag blir matt av ronden. Läkaren, Kerstin som pustande skuffar vagnen med patientjournaler, buttra Bettan. Och nu också Susanna. (man ser personerna placera sig runt sängen; Bettan, Kerstin som färdigt tagit Ottos journal ur vagnen, och läkaren på vänster sida, Susanna till höger om sängen, Kerstin ger Ottos journal till läkaren som bläddrar i den) Susanna vill jag faktiskt att kommer. Hon är vacker. Maria Lönnberg 5

6 Läkaren: Och här har vi då Otto som skadades mycket alvarligt i en kollision för fem år sedan. Otto är tetraplegiker, ni vet väl vad det betyder? (läkaren tittar mot Susanna som nickar) Lyssna nu till läkarens predikan, det här har jag hört tusen gånger förut. Läkaren: Han är kopplad till respirator, kan inte prata, har inneliggande kateter, stödskenor på händer och fötter. Vad är det viktigaste vid vården av en kronisk sängpatient? (tittar över glasögonkanten på Susanna) Det viktigaste är att se patienten som en helhet och försöka beakta alla grundläggande behov. Läkaren: (suckar) Förbannade allvetare. Läkaren: (föreläser vänd mot Susanna) Det viktigaste vid skötseln av en totalt förlamad patient är lägesvård, dvs. förebyggande av liggsår. Det är också viktigt att komma ihåg att tetraplegiker får omotiverade gråtattacker. Det hör till den neurologiska symptombilden. (läkaren tittar barskt på Susanna) Maria Lönnberg 6

7 Läkaren: Små händelser i omgivningen kan aktivera nervsystemet så att patienten helt utan orsak börjar gråta. Ibland ser det ut som en reaktion på ett specifikt stimuli men det kan likaväl vara ett sammanträffande. Det är bara vi med vårt logiska sätt att tänka som anser att reaktionen hänger ihop med något som t.ex. just sades. Därför är det speciellt viktigt att inte ta så mycket notis om sådana reaktioner. (paus) Läkaren: Och det är särskilt viktigt att man som ung och oerfaren studerande inser detta. (läkaren tittar igen på Susanna som tittar ner i golvet medan Bettan sätter armarna i kors och nickar nöjt) Läkaren: (bläddrar i journalen medan han fortsätter prata) Det är naturligtvis viktigt att ta hand om patienterna på bästa möjliga sätt. Det är klart. (läkaren tittar på Kerstin och småler) Om jag bara kunde smälla till honom. (Läkaren, Kerstin och Bettan förflyttar sig till journalvagnen, Kerstin tar Kyöstis journal och räcker den till läkaren som talar till journalen utan att titta mot Kyösti) Läkaren: Jaha, och här har vi Kyösti och om honom finns det inte så mycket att säga, han har ju legat här väldigt länge. (Ronden går ut i hierarkisk ordning; läkaren, Kerstin, Bettan, Susanna sist som tittar mot Otto och vinkar i smyg) Maria Lönnberg 7

8 SCEN 2 (Otto sitter ena kronikerstolen, Kyösti i den andra, han har en dagklänning, typ städrock på sig, Bettan och Kerstin pysslar med slangen till Ottos kanyl och skymmer hans sikt, när de är färdiga går Kerstin till blöjskåpet och ordnar, Bettan börjar kamma Kyösti, Otto vänder blicken mot Kyösti) Nej för helvete Kyösti! Vad har de där idioterna satt på dig? Du ser ut som vår städerska när jag var liten. En duk knuten kring huvudet med rosett framtill är det enda som fattas. (Otto skrattar) Förlåt. Ibland så finns det inget annat val än att skratta. Vet du vad Kyösti? Doktorn borde tvingas gå omkring i en likadan elegans. Kan du se honom komma in på ronden i den där klänningen? (Susanna kommer in i rummet med en förpackning kompresser i handen, tittar på Kyösti, sätter handen framför munnen och småler) Oj, förlåt. Jag hörde att de större dagskläderna inte har kommit från tvätten ännu. Jag lovar att byta dina kläder genast när lasset kommit. (Susanna lägger kompresserna på attiraljvagnen och går mot dörren men stannar upp då Bettan börjar prata) (Bettan slutar kamma Kyösti och går mot Susanna och dörren medan hon talar) Jag tror nog att Kyösti klarar av förmiddagen i de där kläderna. Han lyfts ändå i säng efter lunch och då kan vi lika bra sätta pyjamasen på honom så har kvällsturen Maria Lönnberg 8

9 mindre jobb. (Kerstin står vid blöjskåpet, Bettan och Susanna går ut och kolliderar med Mirjam i dörren, hon går fram till Otto, sätter armarna runt honom, kramar honom och gungar från sida till sida) Mirjam: Otto, min Otto. Hur är läget här i solstrålarnas paradis? (hon fortsätter krama Otto en stund, tittar sedan på honom och småler) Mirjam: Mmmmm. (Kerstin kommer fram till Otto och säger med glättig röst) Kerstin: Vi börjar vår blöjrond nu. Du borde vänta utanför en stund, vi skall lyfta Otto-ponken i säng. (Kerstin kniper tag i Ottos kind, småler och luggar kinden) Mirjam: (med hög röst) Men hallå! (Kerstin hoppar skrämd till) Mirjam: Ser du inte att vi ännu hälsar på varandra, jag kom just. Det kan väl inte vara så att Ottos hela livsrytm går åt skogen för att ni inte just nu i denna sekund får byta hans blöjor? (Kerstin går fort ut) Maria Lönnberg 9

10 Mirjam: Oh, de är hopplösa. (Mirjam sätter sig på armstödet till kronikerstolen med ena armen bakom Ottos nacke och talar mera till sig själv) Mirjam: Kommer du ihåg den där dagen när du, jag och Baba kom hit för att bekanta oss med stället? blink (vilket Mirjam inte ser) Mirjam: Det första vi såg, efter kansliet, var fyra sängar med fyra gamlingar som alla låg och sov med de tandlösa munnarna som öppna hål mot taket. Jag tänkte att vad i helvete. Otto är minst femti år yngre än de där. blink (en lång tystnad) Mirjam: (ruskar på huvudet och är närvarande igen) Vet du vad, Otto? För mig är du på något sätt alltid samma bror som du var innan olyckan. Som när vi simmade vid Tallstranden. Eller när vi byggde den där vansinniga skidhoppbacken och försökte konstruera vingar av plastsäckar för att flyga ännu längre än med bara skidor. Och när vi smygrökte. Mamma fick fast oss och höll en moralpredikan och grät över att hennes barn var likadana som resten av packet på gården. Och vi hörde till packet, du och jag. Fast jag var lite bättre än du. (Mirjam skrattar och tittar på Otto) Maria Lönnberg 10

11 Mirjam: Äsch! Du vet att jag skojar. Men jag var äldre och bestämde mera och tog hand om min lilla bror. Så enkelt var det! (Mirjam kramar om Otto och tittar sedan ut i rummet då hon fortsätter) Mirjam: Men kommer du ihåg Kerstin den där besöksdagen? Hon berättade och berättade om hur fint här är. Om all verksamhet och pyssel och program och TV-rum och sygruppen. Otto, vad fan. Också om du skulle kunna sy så kan jag inte se dig sitta med gamla tanter och brodera korsstygn på våffeltyg. Den där dumma kossan! Jag sade att det är ju fantastiskt, vilket utbud. Och hon blev helt vild och röd om kinderna och sade så där som bara hon kan att ja-a, vi skall nog ta väl hand om Otto. Och så grabbade hon tag i din stol och började köra på dig hit och dit. (fortsätter med förställd Kerstin-röst) Mirjam: Här är duschrummet och här vårt eget lilla kök. Balkongen. Där kan man sitta varma dagar. (fortsätter med egen röst) Mirjam: Tjoho, helt otroligt. Hon trodde faktiskt på riktigt att hon var föreståndaren på vårdhemmet Next to heaven. Äh, jag menar i bemärkelsen härligt. Sedan blev det nästan pinsamt. Och sorligt. Och nu är du här. (båda sitter och tittar ut i luften, Mirjam tar Ottos hand i sin och tittar på honom) Mirjam: Otto, du får förlåta mig men jag tänker lägga mig en stund i din säng, det blev sent i går, var ute på en barrunda. Maria Lönnberg 11

12 (Mirjam stiger upp, skuffar Ottos stol till sängen, flyttar den höga pallen till höger om nattygsbordet, lägger sig, tar Ottos hand i sin och sluter ögonen) (Otto tittar på Mirjam) Det finns gånger när jag inte vill ha besök. Jag menar inte nu, Mirjam. Men jag började tänka på alla gånger när Baba kom för att titta på mig. Du vet hur hon kunde titta på mig för att övertyga sig själv om att kärleken hade runnit av henne. Hon blev mer och mer övertygad medan hon tittade på slangen som kom fram under täcket och slutade i kisspåsen. Hon tittade på kanylen som perforerar skinnet med ett pustande ljud just under adamsäpplet. Och lukten. Människor som ligger fastnaglade utan att kunna gnugga sig i ögonen, dra handryggen över läpparna, krafsa sig i håret börjar lukta. Den lukten kände Baba. (det hörs klick-klack från andningsapparaten och ett pip) Du liknar egentligen mamma, fast hon är en fisförnäm kärring. Kom ihåg sedan när du hittar en flicka, Otto. Hitta! Som om kvinnor ligger borttappade här och där. Ja, alltså, då skulle jag komma ihåg att lika barn leka bäst. Vad lika var blev jag aldrig på det klara med men vad olika var fick jag uppleva några gånger innan Baba. Din bästa vän som jag hittade var finskspråkig. En annan var fel klädd, i typiska proletärkläder, som mamma sade. En hade visserligen en pappa som var professor men det uppvägde ändå inte hennes talfel. Mamma är inte dum, alltså elak, men hon är så begränsad. Otto, min Otto, jämrade hon sig då hon satt bredvid min sjukhussäng. Vad skall vi ta oss till med dig, sade hon, och flyttade till Spanien. (Bettan kommer in, tittar surt på Mirjam, inspekterar Ottos kisspåse, går till Kyösti och rättar till dynan bakom hans huvud, ställer sig vid Ottos säng med armarna i kors och tittar på Mirjam) Maria Lönnberg 12

13 Ni vet väl att besökare inte får sova i patienternas sängar. Mirjam: (öppnar ögonen, gäspar, tar god tid på sig och sträcker på kroppen) Åh, perfekt, för det här råkar faktiskt vara min brors säng och det var bra att du väckte mig för nu jag måste gå. Slut på det roliga, Otto. (Mirjam stiger upp, ger Otto en puss, tittar mot fönstret, går med raska steg fram och sliter ner gardinerna och klämmer in dem i sin väska och går mot dörren) Mirjam: Hej då Otto. De är för jävliga, hämtar nya nästa gång. Det var nu som sjutton. Min syster. Maria Lönnberg 13

14 SCEN 3 (Nya gulblommiga gardiner hänger i fönstret, Otto och Kyösti ligger i sina sängar, in kommer två äldre damer, dam 1 har två lapptäcken i rött, gult, orange över armen, dam 2 två handväskor, de blir stående på golvet, tittar nervöst på Otto och på varandra, dam 1 pajar täckena) Dam 1: Goddag. Vi är från Snickarbackens syförening och har sytt varsitt sängtäcke till er. (Andningsapparaten väser och klickar, längre tystnad) Dam 1: Det kan vara skönt att dra upp ett täcke över benen när det blir kyligt i rummet. Dam 2: Färgerna har vi valt så att de skall pigga upp tillvaron. (tystnad) Dam 2: Lite. (damerna står tysta bredvid varandra, dam 2 puffar dam 1 i sidan och vickar med huvudet mot Otto, dam 1 går fram till sängens fotända, lägger det ena täcket på Ottos fötter) Dam 1: Så vi hoppas att det skall värma i kalla stunder. (dam 1 går och ställer sig bredvid dam 2, de står en stund och tittar nervöst på varandra och på Otto) Maria Lönnberg 14

15 Dam 2: Adjö då. (tystnad) Dam 1: Och ha det så bra. (damerna är på väg ut när dam 1 lägger märke till det andra täcket som hänger över hennes arm, går raskt fram till Kyösti och lägger med en nick åt hans håll täcket över sänggaveln och båda skyndar ut) (lång paus) Vet du Kyösti vad jag längtar efter? Den där gudomliga känslan av en ordentlig, hederlig skitbrådska. Hemma i min egen våning med min egen tupp. Du vet säkert det där när man springer, åh Kyösti kommer du ihåg hur det var att springa. Ja alltså man springer omkring i lite halvpanik, klämmer ihop skinkorna medan man söker något att läsa. Rusar in på tuppen med en Kalle Anka i handen, sliter upp tupplocket. Drar SJÄLV ner sina EGNA byxor och sätter sig. Jag kan nästan börja gråta av det där minnet. Och Kyösti. Nu kakkar vi sittande i stolen, eller liggande i sängen, i en blöja med hopklämda skinkor. (Bettan och Kerstin kommer in) Kerstin: Jaha, vi börjar väl med Otto. Maria Lönnberg 15

16 (drar fram rullbordet med vårdateraljer) Kerstin: Så vänder vi på oss. (tillsammans vänder de Otto på sida, Bettan drar fram en av kronikerstolarna och dråsar ner i den så att hon räcks till atteraljbordet) Kerstin: Det här ser inte bra ut, man kan ana svanskotan. Ger du pastan och några kompresser. (Bettan räcker fram sakerna) Hörde du att lilla Anna dog i natt? Kerstin: Det var visst fullmåne. Det sägs ju att mänskor dör oftare då. Och jag sover inte. Har maror och hemska drömmar. Förresten var Anna en person jag inte kunde tåla. En riktig levande mara. (Kerstin jobbar en stund under tystnad, slutar greja med såret och tittar ut i luften) Kerstin: Det är underligt med döden. Själv går man omkring och är rädd för att dö. Eller att nån annan skall dö. Och så finns det människor som lever fastän de inte själva vill, bara ett enda kompakt lidande. (tystnad) Maria Lönnberg 16

17 Kerstin: Undrar just vad Otto skulle tänka om den saken ifall han kunde. (Bettan stiger upp, tittar på Otto, rättar till kanylen, Otto hostar, Bettan skriker till) Jävelens! (Bettan tar en kompress och putsar sig stönande i ansiktet, sedan baxar båda upp Otto i sittande läge, Kerstin tar tag under Ottos huvud och mumlar medan hon torkar hans kanylhål) Gissa vad som gör mig förbannad? Att det här snåla vårdhemmet inte ens kan betala för vårt kaffe. Hit skall vi släpa kaffepaket som vi betalat för och dessutom själva kokar. Någon måtta får det vara! Räcker det inte med att vi dag ut och dag in sköter om de här paketen. (sveper med handen i en gest mot Otto och Kyösti) Men nu går vi i alla fall och tar en kopp av det där förbannade kaffet. (Bettan tar tag i hörnet av rullbordet och sveper det med sig och svischar det mot väggen invid dörren, båda går ut) Tänk Kyösti att vi ligger här och är vittnen till all den här skiten. Såg du förresten vilken dålig patient jag var? Jag gormade och skrek, kastade mig omkring i sängen, fjärtade rakt i Kerstins hand och hostade en stor, grön slemklump i ansiktet på Bettan. Du skulle ha sett hennes min! Hon blev för en gångs skull helt tyst. Tyst av spyskräck. Maria Lönnberg 17

18 Det var befriande. Och jag skrattade och skrattade. Och så kom Kerstin med sin drypande fromhet och pladder och sitt nu lilla Otto skall vi putsa lite och torkade slemmet som rann längs min hals. (tittar en stund på Kyösti) Jag ser att du ler mot mig med ögonen fast dina mungiporna hänger rakt ner. Maria Lönnberg 18

19 SCEN 4 (Otto och Kyösti ligger i sina sängar) Jag hade en dröm i natt. Den sitter kvar så starkt att jag är där på nytt bara jag sluter ögonen. Kom med, Kyösti, jag lovar att du gillar havet och sanden. Du ser, jag bär på mitt gamla surfingbräde och tittar ut mot de enorma, gröna vågorna. Plötsligt ser jag någonting som kommer rullande i en av vågorna. Det är Susanna! Hon svallar upp på stranden och försöker stiga upp. Men det lyckas inte för hon har en sjöjungfrukropp. Susanna skrattar och säger att det inte är så roligt som det ser ut men att simning lyckas bättre utan ben. Jag lyfter upp Susanna på surfingbrädan som jag satt ner i strandkanten. Hon ligger där och jag puffar omkring på henne. Vet du Otto, säger hon, din röst är precis sådan som jag hade tänkt mig. Jag svarar inte och undrar hur hon kan veta det för jag tror inte att jag har sagt någonting. Susanna trutar med munnen och gnyr lite. Det förvånar mig för här i min dröm är hon liksom mera ett slags sagofigur och inte en kvinna som vill kyssas. Då jag böjer mig över henne hinner jag bara snudda med läpparna vid hennes kind och hon har försvunnit i vågorna. Men det märkliga Kyösti, det märkliga är att jag tänker att bra, nu kan jag fortsätta surfa i lugn och ro. Kan du fatta det? Nu vill jag bara tillbaka till stranden. Känna benen röra sig och fötterna blötas av vattnet och hålla kvar Susanna. (Susanna kommer in) Hej Otto. Kerstin sade att din andningskanyl borde bytas. (Susanna flyttar på kronikerstolen som Bettan lämnat kvar, drar fram rullbordet till sängen och börjar pyssla med kanylen böjd över Ottos kropp under en längre tystnad) Maria Lönnberg 19

20 Min kind snuddar vid varmt, mjukt kvinnoskinn. Andas in doften som rullat runt i mina drömmar. Ahhmmm. Hennes vackra bröst skymtar i urringningen. Mina händer i gårdagen omsluter rundningen, mina darrande händer fylls med tyngden av bröst. (ilsket) Förbannade händer, som förlamade köttklumpar på täcket. (paus) Den känslan, när jag kunde ta i, komma nära, vara nära. Med hela huden mot en levande, doftande, varm kvinna. Och nu kan jag inte ens röra händerna mot min dunkande lust. (paus) Hon tittar på mig. Rakt in i mina ögon och hennes kropp kommer ännu närmare och de fuktiga mjuka läpparna är färdiga att kyssas och sänker sig mot mig och jag vet, jag är säker på, att hon inte längre kan motstå sitt begär och våra läppar landar... Sitter kanylen rätt nu? blink blink-blink blink blink Är någonting på tok? Trycker kanylen eller är den obekväm? Maria Lönnberg 20

21 blink-blink (Susanna stannar upp och tittar länge på Otto) Blinkade du på ett visst sätt? blink Heter du Otto? blink Heter du Kyösti? blink-blink Förstår du...förstår du alltså? blink (Susanna vänder ryggen mot Otto, sätter händerna framför munnen och ser rädd ut, ordnar sedan med grejerna på rullbordet och för det på sin plats) Jag måste gå nu. Maria Lönnberg 21

22 SCEN 5 (Mirjam sitter vid Ottos säng på den framdragna stolen som finns vid fotändan, läser ur ett brev) Mirjam:...sedan åkte vi med färjan till en av de närliggande restaurangerna och åt en uuuutsööööökt middag i en kvällsluft varm som sammet. Pedro har flyttat in hos mig och vi har rustat upp trädgården bakom huset. (Mirjam kastar iväg brevet) Mirjam: Jävla kärring! Att hon täcks. Jag har inte ens sett hennes förbannade hus och vet faktiskt inte vad som är bakom eller framför. Och Pedro. Säkert hennes unga, muskulösa trädgårdsmästare som lever upp pengarna som jag skall ärva. Jag menar vi, Otto. (Mirjam tittar en stund på Otto och utropar) Mirjam: Ditt hår! Du har blivit klippt. Det visste jag inte. Jag skall visa hur det blev. (Mirjam stiger upp, tar en spegel ur nattygsbordslådan och visar upp den framför Otto) Mirjam: Se här. Åååååh. Fy. Nej. En sådan flottig, nippig, dräglig apa. Snälla Mirjam ta bort spegeln. Maria Lönnberg 22

23 Mirjam: Se vad fint ditt hår blev. (håller spegeln kvar och ordnar några strån som fallit ner i pannan, Otto sluter ögonen) Snälla, snälla, snälla Mirjam. Jag vill inte. Vill inte bli tittad på av en främling som glor rakt in i mina ögon. Göm spegeln så att den aldrig, aldrig mera hittas. Mirjam: Okey, okey. Här har vi mannen som inte kan tillåta sig lite fåfänga. Stänger ögonen så där blygsamt. (Mirjam stiger upp, sätter spegeln i lådan, sätter sig bredvid Otto) Mirjam: (eggar upp sig på nytt) Jag borde kunna koppla bort mamma helt och hållet. Hon är inte värd all den här ilskan som jag sprutar ur mig. Förlorad energi. Men jag blir bara så rasande förbannat arg. (läkaren kommer in i rummet och ställer sig vid Ottos sängända) Läkaren: Goddag. Jag hörde att ni var här och tänkte passa på att diskutera några omständigheter kring er bror. Mirjam: Det var då på tiden för nu är det jag som har några detaljer att diskutera och det handlar om Ottos hela liv. Det kan bara inte få vara så här. Att man ger upp, struntar i, bara lämnar en människa liggande. Otto är faktiskt en levande människa. Med hjärna och blod och muskler. Maria Lönnberg 23

24 (stirrar på läkaren under en kort tystnad) Mirjam: Fattar du någonting alls av det jag säger? Bara för att ni har testat Otto, förresten var han halvdöd då det gjordes, så har det ingen betydelse för mig att man påstår att han ingenting förstår. Livet är mera än det. Och desutom är jag säker på att Otto är tusen gånger livsklokare än vad du är. Doktorn: Nu tar vi det lilla lugna. Vi har att göra med medicinsk fakta. Det finns omständigheter som begränsar. Er bror kan inte röra sig, måste matas, kan inte prata. Ni måste förstå att god grundvård är... Mirjam: Nehe, inget lilla lugna här inte. Det finns faktiskt annat i livet än borstade tänder och en ren kropp. Hur är det med dig själv? (stirrar ilsket på läkaren) Mirjam: Va? (väntar på svar som inte ges) Mirjam: Om någon sade åt dig att sitt du där i din stol och titta ut genom kanslifönstret hela dagen, allt är bra, du har tvättad bak och torra blöjor. Är det tillräckligt för dig? Och lite mat i magen. Nu kräver jag faktiskt, och jag menar med kräver att saken inte bara stannar i det här rummet, att Otto från och med i dag framåt kommer att få... (en stum diskussion fortsätter mellan doktorn och Mirjam) Maria Lönnberg 24

25 (skriker) Jag vill inte! Jag vill inte!! Låt mig vara och försök förstå att allt som är mera än ingenting gör att det bara blir värre. (rösten blir mattare) Att hållas vid liv börjar bli tillräckligt jävligt. Jag vill inte masseras, föras till dagsalen, lyssna på ungar som sjunger, plågas av den skenheliga prästens malande. Jag dör om någon tar med mig på utfärderna till torget för att mata duvor. (gnyr) Det är redan för mycket att ha minnen. Jag vill bara lämnas ifred. Gå ut båda två, nu, ut ur mitt rum och låt mig få låta bli att vara delaktig av något annat än min förlamade tillvaro. Mirjam: (går gastande mot dörren och drar skramlande med sig stolen som hon dänger in under sängändan) Jag kommer att föra saken vidare. (vänder om sig i dörröppningen) Mirjam: Och Otto, försök överleva. (läkaren går långsamt ut efter Mirjam, skakande på huvudet från sida till sida) Maria Lönnberg 25

26 SCEN 6 (Susanna kammar Ottos hår) Har du sovit gott? blink (Susanna fortsätter kamma frenetiskt) Otto, jag har... eller jag funderade på det där som läkaren sade. Om gråtreflexer och sådant. Hela kvällen i går tänkte jag på dina ögon. Om du vill att jag vet? Äh, det lät galet. Jag vet ju inte ens om det är så. (Susanna tittar på Otto en lång stund) Är det sant att din mamma fhar lyttat till Spanien? blink (Susanna smeker snabbt Otto på kinden och går till Kyöstis säng och börjar kamma hans hår) Om du undrar vart Otto fördes i går så var han på sårvårdskliniken. Liggsåret du vet. (Susanna putsar Kyöstis mun med stora topsstickor) Det var riktigt kallt i dag. Jag lämnade cykeln hemma och tog bussen i stället. Det Maria Lönnberg 26

27 börjar vara slut på cykelsäsongen tror jag. (Susanna slutar putsa Kyöstis mun och tittar honom rakt i ögonen) Vet du vad höstdagjämning är? (Susanna flyttar sitt huvud långsamt från den ena till den andra sidan, tittar intensivt på Kyösti medan hon viftar med handen framför hans ansikte några gånger, står sedan stilla) Höst? Kommer du ihåg årstiderna? Sommar, höst, vinter, vår. (Susanna tittar en lång stund på Kyösti och skakar sedan på huvudet och smörjer in hans läppar) Jag vet inte om jag tycker om hösten. Eller skall vi säga att jag har trott att jag inte tycker om hösten för att alla alltid talar om sommaren som den enda tiden på året då man lever. (rakar Kyösti med el-apparat och sjunger under tiden en bit ur Den blomstertid nu kommer ) Nu är dina kinder mjuka som sammet. (Susanna smörjer in Kyöstis ansikte med salva och klappar honom på båda kinderna) Nu är du snygg som...som...jag vet, det är någon jag inte helt får tag på. En skådis. Kändis. Aaaah. Nu vet jag. Paul Newman. Du liknar precis Paul Newman. Lika Maria Lönnberg 27

28 manlig. (Susanna smeker ömt Kyöstis kind, vänder sig och går till atteraljvagnen, tar en sax, går tillbaka till Kyösti och börjar klippa hans naglar) I dag kommer lekskolebarnen hit, de skall sjunga höstsånger. Den där höstdagjämningen var väl i går tror jag. Oj nej, hjälp mig! Jag kan inte tåla små barn. Speciellt inte skenheliga små sjungande ungar som låter som skrikande katter. Snoriga kissnödiga äckliga barn som jag tvingas lyssna till. Samma sånger varje gång. Om kantareller och löv som faller och korkade djur som sover under någon möglig kvisthög. Plask och regn och så de där snorvalpalparna som håller på att spricka av stolthet. Det skall väl bli roligt. Barn är så söta. Och så alvarliga när de får sjunga och uppträda. (Susanna fortsätter klippa Kyöstis naglar) (uppskakad av det han sagt) Usch. Jag blir nästan rädd för mig själv. Vill inte märka alla fula tankar som går genom huvudet när jag ser mig sitta i dagsalen och titta på skitungarna. (skriker) Sluta Otto! (tystnad med suck) Maria Lönnberg 28

29 Och ändå knuffar jag omkull dem när de sträcker fram sina svettiga klibbiga händer. Tandlösa monster med krokodiltårar. För helvete, var glada över att ni får gå i lekskola. Skärp er!! Ni har inte en enda giltig orsak att böla. Att ni blir utan bulle är bara rätt åt er för i dag äter drägeltanterna och jag och Kyösti upp precis allt. (monster morrar) Spring hem och skvallra för era blöthjärtade mammor och ljug huvudet fullt på dem. Och låt dem oja sig och voja sig och gunga er i sina svettiga förkläden med såsfläckar. Stick, dra år helvete och kom inte tillbaka. Sådär, nu var naglarna klippta. (tittar mot Otto när hon går ut ur rummet) Vi kommer efter er i tid till sången. Maria Lönnberg 29

30 SCEN 7 (Bettan står i kansliet och delar ut veckoransonen av mediciner i dosetter, Susanna kommer in) Har du något emot att jag tittar på när du gör det där? Nehe då. Titta på du bara. Jag har inte tid att förklara systemet för dig, det får bli till en annan gång. (Bettan tar burkar ur skåpet, skruvar av lock, plockar ut piller, sätter i dosetter och emellanåt ställer hon små färgad plastkoppar på brickan, Susanna står tyst och tittar) Det är otroligt hur mycket pengar det ligger i det här skåpet. Svindyra mediciner. (Bettan suckar och skakar på huvudet) De där grannröda pillrena, är de triangelmediciner? Av värsta sorten. Bara av nyfikenhet. Jag menar om man tänker sig. Och missförstå mig nu inte, jag skall inte ta livet av mig. (skrattar krystat) Hur många behövs för att det skall bli farligt? Maria Lönnberg 30

31 Beror på människan. Två-tre för ett litet barn eller en tunn, mager skrake till vuxen. Sex för en fetknopp. (Susanna biter sig i läppen och vrider en pappersbit mellan fingrarna) Det farligaste med den här medicinen är faktiskt det att pillren ser precis likadan ut som de här. (Bettan tar en burk ur skåpet och knackar på locket med pekfingrets nagel) Multivitaminer. Otto får förresten dubbeldos av dem just nu. Det verkar som om Ottos tarmsystem inte suger upp näring tillräckligt, därför hästkuren. Om det nu går att göra något åt saken. Men alla skall väl skötas på samma premisser. (mumlar för sig själv) Verkar det som. (hon fortsätter att syssla med utdelningen, Susanna fortsätter att titta) Nehe. Nu måste jag gå, lovade att fylla på skåpen. (Susanna går ut ur kansliet med skuttiga steg, Bettan stänger dörrarna till medicinskåpet, placerar brickan med dosetterna i skåpet under och låser Maria Lönnberg 31

32 SCEN 8 (Ottos och Kyöstis rum, båda ligger i sina sängar) Det här var dagen då jag steg upp på fel sida om sängen. Alltså om jag kunde stiga upp. Men allt har gått åt helvete fast jag bara ligger här. Kyösti, kommer du ihåg Jesus och mannen som tog sin säng och gick. Den grejen känns faktiskt som en äldre version av, nåh vad heter den där illusionsmästaren? Någonting med Dickens. Ah, jag har det: David Copperfield. Dagen började med att Bettan skällde på den där stackars Kurt under hela morgontvätten. Jag fattar inte hur han står ut med henne. Jag tror ärligt sagt att jag hellre ligger här än bor med buttra Bettan. Men det värsta var att jag tyckte synd om mig själv för att jag både måste lyssna till gnället och tycka synd om Kurt. Och sedan fortsatte det. Susanna blev sjuk under morgonbestyren och gick hem. Så där flög hoppet om några stunder av hennes närhet. Skit. Dagen slutade med att Mirjam härjade med kvällspersonalen om allt från fläckar på mina lakan till vilka mediciner jag får och inte får. (lång paus) Det värsta i det hela är ändå den här förjävliga självömkan. Det är som att vara bosatt på Antarktis där man behöver nietusen kalorier om dagen bara för att hållas vid liv och få lov att nöja sig med en tallrik gurksoppa till middag. (Bettan och Kerstin kommer in, Bettan tar tandborste och mugg från Ottos nattygsbord, går till lavoiren och fyller på med vatten, börjar tvätta Ottos tänder, Maria Lönnberg 32

33 Kerstin ordnar med katetrar, kanyltillbehör mm på rullbordet) Jag var hos gynekologen i går. (tvättar en stund Ottos tänder under tystnad) Det är fråga om total övergångsålder. Inte en gnutta hormoner kvar. Det blir plåster och fanskap. (Bettan gnuggar Ottos tänder frenetiskt och är tyst en stund) Hon frågade om jag har humörsvängningar. Humörsvängningar! Det är väl det minsta man kan ha när man lever under samma tak som Kurt. Så jag svara bara att med det liv jag lever så är mitt humör fakta. (hon sätter fingret innanför Ottos kind, drar ut den och fortsätter att borsta hans tänder) Om hon tror att lite hormoner får mig att tycka att det är trevligare att leva med ett stumt kylskåp, så för all del, kanske ett plåster på baken kan göra livet med gubben lite mindre jävligt. Va vet jag. (böjer sig mot Kerstin över Otto, ännu med fingret i hans mun och tandborsten viftande som en taktpinne i luften, väser med tystare röst) Hon sa att slemhinnorna var ganska kaputt. Inte att undra på. Oanvända apparater förtvinar. Hur är det med dig förresten? Vi är väl lika gamla? Maria Lönnberg 33

34 (fortsätter att tvätta Ottos tänder) Kerstin: Jag har nog inte känt av några symptom. Jag tror att vinterbadandet har en positiv effekt på hormonbalansen och vegetarisk mat gör sitt. (Bettan torkar Otto kring munnen och börjar ordnar med hans lakan och täcke) Kerstin: Från det ena till det andra, läste du om fjärrkyla i tidningen i dag? Tänkte bara att om du har heta vågor. (slutar pyssla) Nä, jag hinner aldrig läsa tidningen. Kurt satt med sitt kaffe och tidningen i lugn och ro medan jag sorterade en maskin byke färdigt för att knäppas på när jag kommer hem, tömde diskmaskinen som måste tvätta på nattström enligt Kurt, kollade in om något måste handlas, skrev inköpslista, gick ut med hunden, plockade upp kringspridda saker, förde rosken på vägen till bussen... Kerstin: Oj nej, det låter kämpigt. (paus) Kerstin: Då kanske du inte lade märke till att halva stan är uppgrävd för att man håller på och installerar rör som skall föra den där kylan till byggnader. (Kerstin slutar pyssla med grejerna och lutar sig med båda händerna mot rullbordet) Kerstin: Jag kan nog ändå inte förstå varför man i ett land som Finland gör något sådant. Jag menar, om det är hett och när det är hett så svettas jag hellre än att pengar går åt till Maria Lönnberg 34

35 totalt onödiga projekt. Som att värma upp Alexandersgatan på vintern men tvärtom. (Bettan står ännu vid Ottos säng) Precis. Åtminstone behöver inte vårt hus kylas ner, det sköter Kurt om med att bara existera. (längre tystnad) Ibland tror jag att det skulle vara lättare att leva med en stum människa som inte kan tänka än att leva med en normal människa som både kan tänka och tala men varken använder hjärnan eller öppnar munnen. (paus) Och ibland önskar jag faktiskt att det var jag som låg så där som han. (nickar mot Otto) Förlamad i en säng och ompysslad. (Kerstin tittar förvånad på Bettan) Tänk nu att inte behöva städa, laga mat, ta hand om vardagen. Aldrig behöva ha en åsikt eller hamna i gräl. Bli tvättad, matad, klädd, insmord... (Bettan ser drömmande ut, Kerstin tittar på henne med lyfta ögonbryn och hopknipt mun) Kerstin: Jaha. Maria Lönnberg 35

36 SCEN 9 (Otto ligger i sängen i halvsittande ställning och lyssnar på morgonandakten i radion, Kyösti ligger i sin säng) Prästen i radion: Vi samlas i dag i en gemensam andakt för att tacka Gud för det liv han gett oss. Välsignad är du Herre, världsaltets Konung, du som har skapat livet och döden. I svåra stunder är det viktigt att komma ihåg att tacka Gud för livet, just för ditt liv som är så unikt och värdefullt. Tacka honom för gåvan som är Kristus, för alla hans välgärningar och återlösningen. Varje morgon när du vaknar är det en stund då du kan säga tack Herre för idag. Tacka honom för alla människor du får ha i din närhet den tid de vandrar på jorden. Att just vi får vara med och dela vandringsstegen... (prästens prat blir bakgrund) Tacka Gud! Prästen borde istället ta vara på sin ironiska inställning till livet och bli ståuppkomiker. Att jag skall tacka för den nåd att jag placerats i ett rum med en gammal gubbe, förlåt Kyösti, på en åldringsanstalt, går över mitt förstånd. Vad fan, och glädjas över att jag får vandra på livets stig tillsammans med gubbjäveln till läkare och Bettan som spottar på mig. (Kerstin och Bettan kommer in, Kerstin med matbricka, Bettan med näsmagslangsmat. Kerstin drar fram bordet ur nattygsbordet och vinklar det över Ottos mage, sätter ner brickan, tar den höga pallen och börjar mata Otto, Bettan står vid Kyöstis säng och ordnar med hans slangmat) Maria Lönnberg 36

37 Det är så otroligt irriterande med alla blåögda sjukskötarstuderande som tror att de kan ändra världens gång. Susanna är ett praktexemplar. Har du sett hur hon pjåskar och pratar med Otto? Man kunde nästan tro att hon är förälskad i honom. Kerstin: Kanske hon är det. Usch! Gud vad äckligt. Men medge nu. Du vet lika bra som jag att Otto är helt blanco. Ändå håller Susanna på med att fråga det ena och det andra. Jag tycker att det är nästan sjukt. Nekrofiliskt. Kerstin: Det är väl att gå aningen för långt. Och det kan väl inte vara till någon skada att Otto sköts som om han var en tänkande, talande individ. Jag har nu min åsikt om den saken och tänker inte ändra mig. Det finns något som heter erfarenhet och som kommer med åren. Jag har faktiskt jobbat inom den här branschen i snart trettio år så jag vet vad jag talar om. (Bettan kniper ihop läpparna och förmedlar med sin kroppshållning att hon tänker vara tyst) När jag var liten och rabblade kvällsbönen med mamma bad jag alltid att Gud också skulle beskydda de dumma för att de inte förstod hur elaka de är. Men nu vet jag inte längre om jag har lust att förlåta någon alls. Maria Lönnberg 37

38 Kerstin: Och så öppnar vi munnen lite bättre. (kör in en sked i Ottos mun) Kerstin: Det här är väl gott. Mmmmmm. Det doftar precis som i min mormors kök när jag var liten. Och så öppna munnen. En sked till för mamma och en för Mirjam. (under en längre tystnad går skeden mellan tallriken och Ottos mun) Kerstin: Så ja. Det var duktigt och raskt ätet. För inte skulle väl Otto ha velat äta kall snålsoppa. Uschiamej! (Kerstin torkar Ottos mun med haklappen, knölar ihop den och går ut med brickan) Måtte i min levnadssoppa lyckans klimpar alltid hoppa. (Susanna kommer in, blir stående på golvet) (är färdig med Kyöstis slangmatning, tvättar händerna, torkar dem i handpapper, skruttar ihop pappret och kastar det i papperskorgen med kraft) Jaha, då är det väl på tiden att du gör något ordentligt. Du får sköta Ottos liggsår, jag står bredvid och säger efteråt vad som gick fel. (Susanna drar fram rullbordet med sårvårdsatteraljer till sängen, Bettan ställer sig på vänster sida om sängen och hjälper till att vända Otto på sida, böjer det övre benet över det undre så att han hålls i sidoställning, tar fram papper och penna ur fickan) Maria Lönnberg 38

39 (jobbar med långsamma, lugna rörelser) Otto, jag drar ner dina pyjamasbyxor lite och flikar blöjan åt sidan så att jag kommer åt såret. (Bettan gör en min och suckar högt och djupt) Jag börjar med att ta bort det gamla förbandet. Nu river det till lite. Lite mera fart, vi har inte hela dagen på oss. (Susannas rörelser blir snabbare) Okey Otto, nu putsar jag såret, det här är den biten som kommer att göra lite ont. Nej nu får det vara slut med det här tramset. Otto känner ingen smärta, han är förlamad. Gå åt sidan, nu tar jag över det här. (Bettan går runt sängen mot den plats där Susanna står men Susanna vänder ryggen mot Otto och står mellan honom och Bettan som en mur, en länge nedtryckt frustration syns och hörs när hon talar) Jag tar hand om Otto så som jag vill ta hand om honom och du sköter dina patienter så som du tycker det är bäst. (Susanna står kvar och stirrar Bettan rakt i ögonen, Bettan stirrar tillbaka men blir slakare an efter och till slut vänder sig Susanna mot sina sysslor) Maria Lönnberg 39

40 Så jag fortsätter då, Otto, som jag sa, nu kommer den jäkligaste biten. (Bettan står stilla en stund och vänder sig sedan om och går med stel hållning ut ur rummet, Susanna går runt sängen och ställer sig framför Otto) Gör det ont eller är de så att du inte känner smärta? blinkar inte Ahh vad korkad jag är. Känner du smärta? blinkar lite obestämbart Känns det alltså bara lite? blink Okey, och jag skall fortsätta försiktigt. (Susanna fortsätter sköta såret) Bara Susanna är nära mig står jag ut med hur mycket smärta som helst. Maria Lönnberg 40

41 SCEN 10 (Bettan, Kerstin och Susanna sitter i kansliet och håller rapport före natturen) Med Kyösti ingenting speciellt, urin 450 ml totalt under eftermiddagen. Ottos liggsår bytt, kanylen kollad gånger två, är på extra kaloririk föda, har magrat två kilo under en månad, liggsåret ser sämre ut, antagligen på grund av dåligt näringsintag. (skruttar ihop lappen hon läst från och sätter den i fickan, sticker pennan i bröstfickan och stiger upp) Så där, nu hem och sova. Ha en trevlig natt. (Bettan går förbi Kerstin, himlar med ögonen mot Susanna och väser) Så trevligt man nu kan ha med nekrofilister. (Bettan går ut ur kansliet, Susanna börjar gråta) Kerstin: Ta det inte så hårt Susanna. Hon har det jobbigt med sig själv och sitt liv och tar tillfället i akt när vi har studeranden här. Det är inte hon eller vad hon säger. Det var bara vad som behövdes för att få mig att gråta. Kerstin: Har han lämnat dig? Maria Lönnberg 41

42 Otto? Kerstin: Otto? Inte heter väl din pojkvän också Otto? Oh. Nej. Jag var i helt andra tankar. Nej, Peter har inte lämnat mig. (snörvlar och torkar ögonen med handen) Det är det att jag har köpt en så fel, en så idiotisk födelsedagspresent åt Otto. Jag kan inte fatta att jag kunde göra det. Kerstin: Nåh? Ett par sovstrumpor! Fattar du! Otto fyller 29 och jag köper strumpor åt honom. Strumpor att ha i sängen. Det är för hemskt. Han borde få en snygg tröja, en bok, en fest. (tystnad) Jag vet att det här låter vansinnigt men jag brukar fantisera om att Otto och jag blir kära i varandra och flyttar ihop och Ottos liv blir något helt annat än vad det är nu. (Kerstin tittar betänksamt på Susanna) Kerstin: Det är nog bäst att du slutar fundera på sådana saker. Ottos liv kan inte bli något annat än vad det är. Det sker inte underverk. Människor stiger bara inte upp ur sina Maria Lönnberg 42

43 sängar efter att ha legat i år som paket. Det är inte heller det jag tror. Inte att Otto skulle börja prata eller gå eller ens röra på sig. Det är bara det att det här som är nu är... för hemskt. (Susanna ser gråtfärdig ut igen men gaskar upp sig) Men ja. Alltså. Jag kan inte ge presenten men det är så pinsamt för jag vet att han vet att jag vet att han har födelsedag idag. Och nu kan jag inte gå in till honom. Kerstin: Nu funderar vi. Det finns alltid en lösning på alla världsliga problem. (Kerstin stiger upp och börjar rota i skåpen) Kerstin: Här skall vi se. Ett guldfärgat pappersark. En rulle med rött paketeringsband. Säkert från förra julen. Nu gör du ett presentkort. En filmkväll tillsammans med dig! Gå efter penna och vitt papper. I morgon när vi har vaktur hyr du en film som Otto vill se och jag sköter avdelningen fram till klockan tolv. Hopp, hopp. Iväg nu och skriv ihop din inbjudan. (Susanna skriver, klipper och knyter, Kerstin delar ut mediciner på en rullvagn) Kerstin: Är du färdig? (Susanna nickar) Kerstin: Då går vi. Maria Lönnberg 43

44 (Kerstin och Susanna går från kansliet in i Ottos och Kyöstis rum) Kerstin: Delar du ut medicinerna här så går jag vidare. (hon tittar på Susanna och blinkar med ena ögat) Kom efter när du är färdig. Och kolla kisspåsarna, se om de måste tömmas. (Susanna nickar, tar medicinkopparna från rullvagnen, Kerstin går ut) Hej Otto, du är vaken. Gratulerar på födelsedagen. (Susanna ser generad ut) Jag har en minimal liten present. En biobiljett, liksom. Jag tänkte att om du vill så kan vi i morgon kväll titta på en hyrfilm tillsammans. (paus) Vill du? blink (Susanna visar upp sitt kort och lägger det sedan på sängbordet) Vill du ha lite vatten? Maria Lönnberg 44

45 blink Så där, jag lyfter upp ditt huvud så är det lättare. Har du svårt att sova? (paus) Vill du att jag sitter här en stund? (Susanna sätter sig på stolen men stiger upp efter en stund och pajar Otto på håret) Du har hett, ditt hår är alldeles svettigt. Vänta så skall jag fladdra med ditt täcke. (fladdrar en stund) Känns det svalare nu? blink Så. (hon packar in Otto under täcket och går till Kyöstis säng, sprutar medicin i hans näs-magslang och kollar kisspåsen, rättar till hans täcke, kommer tillbaka till Ottos säng, böjer sig ner och kollar hans kisspåse, står stilla bredvid sängen en stund, böjer sig plötsligt över Otto och kysser honom på munnen) Maria Lönnberg 45

46 Grattis. Sov gott. (hon går raskt ut ur rummet) Sover du Kyösti? Såg du? Hur in i hela helvetet skall man kunna somna efter den kyssen? Sova gott med alla vibrationer som går genom min slaka kropp! (tystnad) Okey! Det var härligt, skönt, upphetsande. Men det är just det här som gör att jag inte vill leva!!!! (under en längre tid blir det blir långsamt nattljus och småningom morgonnattsljus i patientrummet) Min svanskota värker. Händerna blir känslolösa på ett annat sätt så här på morgonnatten. Törstig. Tungan är enorm. (paus) Den här stunden med sega timmar tycker jag minst om av alla stunder i hela mitt liv. Jag blir mera förlamad än någonsin. Törsten som aldrig beror på att jag svettats och är sjuk i kroppen av ansträngning. Maria Lönnberg 46

47 Jag vill dricka. Vichyvatten som sticker och pirrar upp min munhåla. Cyklar. Mina lårmuskler spänns turvis. Styrstångens gummihandtag är svettiga mot mina händer. Vinden. Det är något jag saknar. Mera än jag förstått. Låter cykeln rulla ner för backen. Låter kroppen ta emot vinddraget och ropar, tjuter, skriker med musik i hörlurarna (här hörs Queens It s a beautiful day). (ljuset blir morgon och musiken tystnar) (kommer in) God morgon (Ottos prat hörs medan Bettan går fram till fönstret, drar bort gardinerna, öppnar fönstret, lyfter huvudändan av först Ottos, sedan Kyöstis säng och går sedan ut ur rummet) (suckar djupt) Jag tror att jag börjar bli gammal. Har börjat titta på fåglarna utanför fönstret så där som gamla människor gör. Jag undrar om Susanna brukar titta på dem? Jag kan inte namnen på dem men jag har mina egna benämningar. Gråbollarna är flest. Av hacknäbbarna finns det för tillfället bara två. Skalltottarna kommer flera gånger om dagen men orkar aldrig sitta mer än en liten stund. Rastlösa och hoppande. Du som är gammal på riktigt, Kyösti, tycker säkert mera om att stirra på fåglarna och du ser inte ens fönstret! Eller kanske vi har blivit ålderskumpaner av vårt tysta liggande. Vad tror du? Maria Lönnberg 47

48 Hur gammal är du förresten? Och blir saker och ting annorlunda för att man blir gammal och blir det mindre plågsamt att ha en fängslad kropp och att ingenting kunna? Liv och tid och ålder är egentligen ganska märkliga fenomen. Jag vill tänka som så att livets längd har människorna bestämt till något som man kan mäta i tid. Men hur kan vi veta om en upplevd minut är mera värdefull än högar av år? Har du haft ett rikare liv bara för att du hann leva längre än vad jag hann innan vi blev bakbundna. Kyösti? Mirjam, och nu också Susanna, är mina bästa människor. Men varje dag får de mig att vilja dö lite mera. Jag har vetat det en lång tid. Ju oftare Mirjam kommer på besök och ju mera Susanna pratar med mig desto oftare längtar jag efter döden. Det är sorgligt att Mirjam känner sig tvungen att hålla på mina rättigheter. Jag är tacksam, nog. Men ibland önskar jag att hon skulle lämna mig så att jag kunde dala ner i glömska. Hon och Susanna påminner mig om det jag inte längre kan vara och allt jag inte kan göra och så kommer det att vara i tid och evighet. Mitt liv fylls med luft från maskinen och jag fyller livet med min lukt och kan inte ens hålla andan för att kvävas. Att dö är faktiskt mycket mindre än att ligga här år efter år. Det har ju funnits en tid, en evighet, då jag inte fanns. På andra sidan om min födsel. Och nu längtar jag till samma icke-existens som kommer efter att jag fanns. Men ingen känner till min längtan för ingen har ställt den rätta frågan. Maria Lönnberg 48

49 SCEN 11 (Susanna står vid Ottos nattygsbord och tittar på fotografierna, tar upp dem, sätter ner, på bordet finns Ottos nattmediciner i en plastkopp) Otto, tänker du någonsin på hur det är att dö? (Susanna tittar på baksidan av ett av fotografierna) (blinkar flera gånger efter varandra, försöker sedan blinka en klar gång men Susanna står i sina tankar och tittar på fotografierna) Det är så underligt att tänka sig att man lever. Det händer en massa och så allt det som finns inuti en. Tankar, känslor, minnen. Jag vet inte om jag tror på att allt bara försvinner. Kanske det finns ett liv efter döden? Kanske det finns något som till och med är bättre än det här livet vi lever på jorden? (Susanna tittar på Otto) blink Du tror alltså på ett liv efter döden? blink-blink Inte? Vad tror du på? Tror du att allt bara tar slut? Maria Lönnberg 49

50 blink Det är egentligen en ganska sorlig tanke. Pang, slut, ingenting. blink-blink Så du är inte rädd? blink-blink Det är skönt för dig. Alla skall ju dö nån gång och det borde man vänja sig vid. Jag var jätte rädd för mörker när jag var liten. Eller egentligen är det att ljuga för jag är fortfarande rädd för mörker. Ibland kan jag bli helt vansinnig bara av att tänka på mörkret. Att det inte finns en enda prick av ljus eller en strimma av lampa under dörrkanten. Jag brukade somna med lampan tänd, alltså taklampan, när jag var liten. Mamma kunde inte förstå att man kan somna med en taklampa lysande i ögonen. En jul fick jag en nattlampa till julklapp. Som jag avskydde. Den lyste som ett grönt monsteröga nära golvlisten och jag vågade inte säga att jag var rädd för det var ju ändå en julklapp. (Susanna tar pillren ur plastmuggen och ger dem till Otto) Maria Lönnberg 50