Stockholm den 24 april 2014

Transkript

1 R-2014/0557 Stockholm den 24 april 2014 Till Finansinspektionen FI Dnr Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 26 mars 2014 beretts tillfälle att avge yttrande över promemorian Förslag till föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter. Advokatsamfundet har få invändningar mot förslaget, men dessa är av närmast principiell art. 1. Advokatsamfundet menar att det är viktigt att olika statliga myndigheter noga håller sig inom sina respektive ansvarsområden (jfr vad Finansinspektionen (FI) säger om förhållandet till Konsumentverket vad gäller övervakningen av att konsumentkreditlagen följs på s. 8 i promemorian). Detta gäller i särskilt hög grad i förhållande till polis och åklagare. Andra statliga myndigheter som inte direkt eller indirekt av riksdagen har givits behörighet inom det brottsbekämpande området ska avhålla sig från att ingripa på det område som är förbehållet polis och åklagare. Advokatsamfundet kan därför inte hålla med om att det ligger inom FI:s behörighet att inom ramen för tillsyn av företag som driver verksamhet med konsumentkrediter avgöra huruvida brott har begåtts enligt 9 kap. 5 andra stycket brottsbalken (se s. 6). Vid misstanke om sådana brott får naturligtvis FI på samma sätt som medborgare i allmänhet anmäla sådan misstanke till polisen. FI får inte beivra en gärning som FI anser utgöra ett brott förrän då det föreligger en lagakraftvunnen dom och då endast under iakttagande av principen ne bis in idem. Ytterst ankommer det på de allmänna domstolarna och inte på FI att avgöra huruvida ett visst brott har begåtts.

2 2 2. Enligt FI är avsikten att de av styrelsen antagna reglerna ska fungera som ett arbetsverktyg och instruktion för de anställda när de handlägger krediter i olika steg (se s. 7). Advokatsamfundet menar att detta är en obefogad detaljreglering. De arbetsverktyg och instruktioner som konkret används av handläggare av konsumentkrediter, måste självklart uppfylla och inte strida mot de av styrelsen antagna reglerna. Däremot behöver sådana arbetsverktyg och instruktioner inte vara identiska med dessa regler. I stället torde en sund verksamhet förutsätta att reglerna ligger till grund för sådana instruktioner och arbetsverktyg, som varje ansvarig chef på varje nivå under styrelsen anser vara bäst lämpade för att uppnå efterlevnad av styrelsens regler. 3. FI förordar automatiserade processer (se s. 7). Advokatsamfundet inser att sådana processer mycket väl kan komplettera en manuell hantering. En automatisering och den därmed med nödvändighet följande schabloniseringen kan emellertid lätt medföra att kreditansökningar sållas bort utan att den sökande har fått en allsidig och mer ingående prövning av sin kreditvärdighet. Vad Advokatsamfundet erfar kan detta ofta utgöra ett problem för t.ex. egenföretagare, invandrare och olika minoritetsgrupper. Den vanligt förekommande schabloniserade kreditbedömningen torde vara en starkt bidragande orsak till att flera grupper stängs ute från det reguljära kreditsystemet och i stället hänvisas till andra källor för kredit. Det kan med fog ifrågasättas om inte just detta utanförskap som delvis drivs av främst de större bankernas effektivitetskrav, dels av olika offentliga kreditregleringar har varit en viktig bidragande orsak till att det har funnits en marknad för mindre nogräknade kreditgivare. Det är därför angeläget att FI:s föreskrifter och allmänna råd, liksom FI:s löpande tillsyn av de kreditgivande företagen, inte i onödan förstärker denna exkluderande process genom att insistera på automatiserade och därmed med nödvändighet schabloniserade och mer abstrakta kreditbedömningar, som inte egentligen är befogade mot bakgrund av en mer djupgående analys av den sökandes förmåga att återbetala en kredit. 4. Enligt FI syftar föreskrifterna till att kreditgivaren och konsumenten när de ingår avtal om kredit ska ha samma uppfattning om vad konsumenten utöver säkerheten kan komma att krävas på (se s. 9). Om FI med detta endast avser ett strävansmål, alltså att konsensus vad gäller värderingen av säkerheter är eftersträvansvärd, är uttalandet måhända invändningsfritt. Uttalande får emellertid inte tas till intäkt för att det skulle vara ett krav att kreditgivare och konsument har samma uppfattning om värdet av säkerheten för att en kredit ska lämnas. En värdering av säkerheter kommer alltid att vara i viss mån föremål för olika uppfattningar vilket är helt legitimt och inte alls oväntat. Tillgångsvärdering är pga. sitt framtidsperspektiv med nödvändighet alltid osäker och till viss del subjektiv. En kreditgivare kan inte endast vanligen förväntas vara i ett bättre läge att värdera säkerheterna än konsumenten. En låntagande konsument har också ett naturligt intresse av att hävda ett högt värde på säkerheterna, medan en kreditgivare torde ha motsatt intresse.

3 3 5. FI argumenterar för ett förbud om avgifter och räntor vid förlängning av obetalda krediter (se s. 10). Advokatsamfundet ifrågasätter såväl det lämpliga i ett sådant förbud som dess laglighet. I 3 räntelagen förskrivs att Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen. Enligt 6 beräknas räntan i förhållande till den av riksbanken fastställda referensräntan, med ett visst i lag fastställt påslag. Det kan inte råda något tvivel om att dröjsmålsränta i enlighet med räntelagens bestämmelser är förenlig med en sund kreditverksamhet. Genom avtal kan vidare högre eller lägre dröjsmålsränta överenskommas (se lagens 1 ). FI torde därför sakna behörighet att föreskriva att dröjsmålsränta inte får utgå eller att den inte får utgå i enlighet med räntelagens bestämmelser. Vidare torde den relativt goda betalningsmoralen i Sverige till inte ringa del bero på dröjsmålsräntans disciplinerande effekt. I länder utan lagstadgad dröjsmålsränta såsom t.ex. Storbritannien är det välkänt att betalningsmoralen är betydligt sämre. En dålig betalningsmoral torde vara en bidragande orsak till överskuldsättning. Ett förbud mot dröjsmålsränta torde därför närmast motverka lagstiftningens syfte att förhindra överskuldsättning. Europeiska kommissionen har konstaterat att det är osannolikt att frånvaron av begränsningar av dröjsmålsräntor leder till överskuldsättning. 1 Advokatsamfundet menar vidare att en förlängning av en kredit i sak är det samma som en ny kredit och att förlängningen behöver bedömas lika grannlaga som den ursprungliga krediten. Det är därför viktigt att företagen inte ges negativa incitament för att genomföra en sådan granskning, t.ex. genom att de förbjuds att ta ut en lämplig avgift för kreditbedömningen i samband med en förlängning. Om företagen inte får ta ut en sådan avgift, ligger det möjligen nära till hands att de tar det säkra för det osäkra och väljer att inte förlänga krediten. Konsumenten står i det fallet inför valet att antingen inte betala tillbaka krediten, med de följder detta kan få eller att refinansiera krediten hos en annan kreditgivare, med åtföljande avgifter. En ordning med sådana incitament förefaller inte lämplig. 6. Det kan erinras om att en gäldenär enligt 4 lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. är skyldig att betala avgift bl.a. för upprättandet av avbetalningsplan. Det kan därför inte principiellt vara illegitimt för kreditgivaren att ta ut en avgift för upprättandet av avbetalningsplanen också utan att inkassoåtgärder har vidtagits. 7. FI föreslår att en låntagare ska ha rätt till en förlängd kredit i form av en avbetalningsplan. Advokatsamfundet ifrågasätter huruvida en sådan bestämmelse som griper in i parternas avtalsförhållande alls kan meddelas i form av myndighetsföreskrifter (se RF 8 kap. 2 ). Advokatsamfundet menar därför att 5 kap. 5 andra stycket i de föreslagna föreskrifterna torde strida mot RF. 1 Se Consultation Document on the Study of Interest Rate Restrictions in the EU, 11 januari 2011 s. 3.

4 4 8. FI vill enligt uppgift motverka att företag har som affärsmodell att tjäna pengar på avgifter i stället för på räntor (se s. 17). Advokatsamfundet vill i sammanhanget erinra om de tvingande bestämmelserna 8 (effektiv ränta inkluderar hela kreditkostnaden som i sin tur inkluderar alla avgifter) och 18 (förbud mot vissa sorters avgifter) konsumentkreditlagen. Ingenting har framkommit i promemorian om varför dessa bestämmelser inte är tillräckliga för att uppnå syftet. 9. I 5 kap. 9 i de föreslagna föreskrifterna förefaller FI har velat införa ett förbud mot att konsumentkrediter blir föremål för factoring eller värdepapperisering. Detta är förfaranden som står andra kreditgivare såsom banker, tjänsteföretag och industriföretag till buds. FI har inte redogjort för varför andra regler i detta avseende ska gälla för här aktuella kreditgivare. Förslaget kan också, på samma grunder som anges ovan, anses strida mot riskdagens i regeringsformen fastslagna lagstiftningsmonopol. FI:s förslag i denna del torde gå utöver lagens syfte. I prop. 2013/14:107 s. 47 diskuterar regeringen förhållanden mellan lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och specialföretag för värdepapperisering av konsumentkrediter. Regering menade därvid att: Ett specialföretag för värdepapperisering lämnar inte krediter utan förvärvar konsumentkreditfordringar av en originator och emitterar obligationer för att finansiera förvärvet. Eftersom det är originatorn som lämnar krediten bör denne rimligen göra en kreditprövning. Följaktligen är det originatorn som ska underkastas tillståndsplikt. Någon annan bedömning är heller inte rimlig för de fall där specialföretaget gentemot originatorn har en skyldighet att fylla på säkerhetsmassan genom att förvärva ytterligare fordringar för att kompensera för amorteringar i säkerhetsmassan. Av detta stycke framgår att man från lagstiftarens håll har tänkt sig att det även efter det att den nya lagen har införts ska vara möjligt att värdepapperisera konsumentkrediter, även för företag som lyder under den nya lagen. Det kan därför knappast rymmas i FI:s bemyndiganden att meddela föreskrifter som omintetgör denna möjlighet. 10. FI har övervägt att införa ett räntetak i föreskrifterna (se s. 12). Advokatsamfundet delar bedömningen att det inte är självklart att syftet med regleringen skulle uppnås på ett bättre sätt genom att ett räntetak införs. Som framgått i samband med remissbehandlingen av tidigare lagförslag där räntetak aktualiserats, talar dessutom fler skäl än de som framgår av FI:s promemoria mot en sådan lagreglering. Advokatsamfundet ifrågasätter huruvida en bestämmelse om räntetak som griper in i parternas avtalsförhållande alls kan meddelas i form av myndighetsföreskrifter (se RF 8 kap. 2 ). Advokatsamfundet finner det därför anmärkningsvärt att Finansinspektionen i denna situation, och när tidigare förslag om lagreglering inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd, övervägt att

5 5 införa ett räntetak genom en föreskrift trots att ett räntetak alltså redan har avvisats i form av lagstiftning. 11. De föreslagna föreskrifterna överlappar vad gäller förhållandet till låntagarna i sak i stor utsträckning området för konsumentkreditlagen. Det framgår inte varför konsumentkreditlagens bestämmelser som gäller för alla konsumentkrediter skulle vara otillräckliga. Behovet av att ställa nya kategorier av kreditgivare under tillsyn påverkar inte nödvändigtvis de materiella konsumentskyddsreglerna. Detta framgår redan av det faktum att de föreslagna föreskrifterna inte föreslås gälla generellt för alla konsumentkrediter, som lämnas av företag som står under FI:s tillsyn (såsom t.ex. banker och kreditmarknadsbolag). Eftersom konsumentkreditlagen bygger på ett fullharmoniserande direktiv, kan det ifrågasättas huruvida de föreslagna föreskrifterna, till den del de går utöver vad som gäller enligt konsumentkreditlagen och det bakomliggande direktivet, är förenliga med unionsrätten. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg/ genom Maria Billing