Arne Fritzson: Själavård med extra dimension Människor med funktionshinder har inte andra själavårdsfrågor än människor utan funktionshinder. Men frågorna får ett tillägg, en extra dimension. Jag har blivit ombedd att skriva en artikel kring själavårdsfrågor i förhållande till personer med funktionshinder. Man kan reagera på olika sätt inför en sådan artikel. Man kan se detta som något positivt. Då har man utgångspunkten att själavård för personer med funktionshinder på något sätt aktualiserar speciella frågeställningar som behöver lyftas fram och diskuteras. Men man kan även reagera med skepsis mot själva idén att en sådan artikel behöver skrivas och att dessa frågor överhuvudtaget ställs. Man kan mena att personer med funktionshinder är människor som alla andra, med samma själavårdsfrågor. Med en sådan hållning ifrågasätter man om det överhuvudtaget är meningsfullt att diskutera dessa frågor. Är inte själva det faktum att frågan ställs, i sig att utpeka personer med funktionshinder på ett olyckligt sätt? Det faktum att jag skriver denna artikel visar att jag på något sätt tagit ställning för den förra hållningen, att frågan är möjlig att diskutera utan att man på ett felaktigt sätt skiljer ut personer med funktionshinder från andra. Men det innebär inte att jag anser att frågan om det är möjligt att diskutera detta på ett sätt som inte lyfter fram skillnader, mellan personer med funktionshinder och andra, på felaktigt sätt är enkel eller irrelevant. Tvärtom anser jag att frågan är så brännande att jag bävar inför uppgiften som den här artikeln ställer mig inför. Hur noggrann jag än skulle vara med att uttrycka mig nyanserat skulle någon alltid hitta punkter där allvarliga invändningar skulle kunna resas mot det jag skriver. Dessa invändningar skulle kunna vara av två slag: antingen att jag utmålar personer med funktionshinder som alldeles för annorlunda, som människor med speciella problem som kräver ett annorlunda förhållningssätt, eller att jag skriver som om jag trodde att personer som inte har funktionshinder skulle sakna själavårdsmässiga problem. Att sådana invändningar i det närmaste alltid kan resas mot olika försök att närma sig dessa frågor ligger i sakens natur. Det är svårt, ja näst intill omöjligt, att särskilja det som är speciellt och det som är allmänmänskligt i personer med funktionshinders livssituation. Dessutom öppnar alltid texter möjligheter till flera tolkningar. Det vissa menar är ett nyanserat sätt att tala om känsliga existentiella frågor, är för andra utslag av en arrogant okänslighet. När man diskuterar själavårdsfrågor med sina existentiella djup, som tar upp områden där vi alla är mer eller mindre sårbara, blir detta tydligt på ett särskilt sätt. Själavårdsfrågor får särskilt tillägg Själavårdfrågor ur personer med funktionshinders perspektiv är således minerad mark, där vi i det närmaste är på förhand dömda att misslyckas om vi försöker diskutera dem. Ändå, eller snarare just därför, är de nödvändiga diskutera. Personer med funktionshinder och deras anhöriga ställer, som konfidenter, samma själavårdsmässiga frågor som människor i allmänhet, frågor om vad som gör livet meningsfullt i olika
aspekter av vår tillvaro, såsom yrke, fritid och familj, men de gör det med ett särskilt tillägg: hur blir alla dessa aspekter meningsfulla tillsammans med mitt eget eller min anhörigas funktionshinder? Själavårdsfrågor i relation till personer med funktionshinder är samma frågor som människor i allmänhet har, men ändå finns det en skillnad. Själavårdsfrågorna tillförs en annan dimension. Det är den dimensionen den här texten kommer att diskutera. Jag har arbetat med frågor kring funktionshinder i 24 år. Ju längre jag arbetar med dessa frågor, desto svårare och samtidigt mer angeläget tycker jag det är att diskutera skillnaden mellan det allmänmänskliga och särskilda i livssituationer med funktionshinder. Det ligger i sakens natur att en sådan distinktion behöver göras. Om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om personer med funktionshinder bygger det på att det finns något som skiljer dessa från människor i allmänhet. Jag anser att distinktionen mellan människor i allmänhet och personer med funktionshinder är nödvändig att göra. Utan den avhänder vi oss möjligheten att diskutera frågor om funktionshinder överhuvudtaget. Den möjligheten är nödvändig om vi ska kunna bearbeta de problem personer med funktionshinder har. Att säga att alla människor har något funktionshinder gör inte situationen mindre svårhanterad, tvärtom. Det är att osynliggöra det faktum att några människor lever under livsvillkor som på något sätt skiljer sig från andras. Om termen funktionshinder överhuvudtaget ska ha en betydelse i ett offentligt samtal kan inte alla ha funktionshinder. Alla människor lever med begränsningar, men inte alla begränsningar är funktionshinder. När detta har konstaterats kommer frågan tillbaka med ändå större styrka: Hur ser skillnaden mellan människor i allmänhet och personer med funktionshinder ut? Det här är inte frågan om någon gränsdragning. Vi vet ungefär vilka vi menar när vi talar om personer med funktionshinder. Det finns gränsfall när man kan behöva diskutera vem som tillhör vilken kategori, men för det mesta är det ganska klart vilka vi menar. Det är inte problemet. Problemet är hur vi hanterar den gräns som ofrånkomligen finns, mer eller mindre tydlig, när vi talar om att det finns personer med funktionshinder. Den frågan får en speciell aktualitet just i relation till själavårdsfrågor. Lika och olika När man tänker om mänskliga kategoriseringar, till exempel personer med funktionshinder, kan man göra det antingen utifrån grundförståelsen att vi människor är lika eller utifrån den motsatta grundförståelsen, att vi människor är olika. Båda har goda grunder. Å ena sidan är vi människor ganska lika varandra. Vi har många gemensamma grundbehov och vi kan känna igen vår egen sårbarhet i våra medmänniskor. Å andra sidan är det ju mycket som skiljer oss åt. Vi lever med olika kön, under olika sociala, ekonomiska och etniska villkor. Vi har skilda livserfarenheter. Några av oss har erfarenheten att leva med funktionshinder. Tanken på att det finns mänskliga rättigheter bygger på föreställningen att vi människor är lika. Den gyllene regeln (Matt 7:12) bygger på att vi människor är lika. Uppmaningen är att du ska känna igen dig själv i din medmänniska. Andra idéer, till exempel vissa former av feminism eller olika former av det vi kallar kontextuella teologier, bygger på att vi är olika och att vi måste utgå från de skillnader som finns.
Dessa frågor har en avgörande betydelse i mötet mellan en själavårdare och en konfident med erfarenhet av eget eller nära anhörigs funktionshinder. För en själavårdare som inte har ett funktionshinder blir det en avgörande skillnad, om man tänker om den person som har ett funktionshinder att detta är en person som i grunden är som jag själv, som har samma behov och samma sårbarhet som jag, visserligen utifrån andra förutsättningar, eller om man tänker att erfarenhet av liv med funktionshinder gör livet så annorlunda än mitt eget att ingen eller en högst begränsad identifikation är möjlig. Låt oss konstatera att båda hållningarna leder till absurda konsekvenser om de drivs till sina extremer. Att inte se att ett liv med funktionshinder ger livsvillkor som är delvis annorlunda än andra liv, omöjliggör en själavårdande process. Samma sak kan sägas om en hållning som betraktar personer med funktionshinder som så olika andra människor att det skapar ett gap som omöjliggör varje form av identifikation. Själavårdaren behöver hitta en kompromiss mellan dessa båda hållningar. Så långt är det enkelt. Men då återstår den svåra frågan: Hur ska en sådan kompromiss se ut? Jag tror inte att det är önskvärt eller ens möjligt att ge någon enkel formel för detta. Det är tvärtom genom insikten av hur svårt detta är, som själavårdaren får en beredskap att möta de speciella aspekter på själavårdsfrågor som aktualiseras i själavård i relation till funktionshinder. Sårbarhet framträder på särskilt sätt Dessa problem, som jag här diskuterat som själavårdens problem i förhållande till funktionshinder, är också brännande frågor för konfidenter med erfarenheter av eget eller nära anhörigs funktionshinder. Frågeställningar som ofta aktualiseras i dessa sammanhang är av typen: Beror det här som bekymrar mig på det funktionshinder som finns i den aktuella situationen, skulle det se annorlunda ut om det inte fanns ett funktionshinder med i bilden? Det kan gälla frågor om ensamhet eller brist på meningsfull sysselsättning. Det är ganska lätt att konstatera att detta kan man aldrig veta, men, och det är det viktiga, därmed inte sagt att frågan är oväsentlig att diskutera. Det ju så att de frågor som är väsentliga för oss, och därmed viktiga att dryfta, i stor utsträckning är de vi inte kan hitta några enkla lösningar på. Att ha en så instrumentell syn på själavård att man där endast ska lyfta frågeställningar som kan lösas och övervinnas är att reducera själavård till någon form av andlig reparationsverkstad. En central uppgift för kristen själavård är att hjälpa människor att stå ut med den brist på enkla lösningar som finns i allt mänskligt liv och som finns på ett särkilt sätt i liv med funktionshinder. Kristen själavård finns i spänningen mellan hur människor önskar sig att livet ska vara och den sårbarhet vi människor lever med. Detta gäller oavsett om konfidenten har erfarenhet av funktionshinder eller ej. Skillnaden är att den sårbarhet som är allmänmänsklig framträder på ett särskilt sätt i ett liv med funktionshinder. Det är inte säkert att den blir större eller allvarligare i ett liv med funktionshinder, men den framträder på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna säga att det som gäller människor i allmänhet gäller personer med funktionshinder i synnerhet. Låt mig illustrera med ett vardagligt exempel: Jag var en gång med om ett strömavbrott på en arbetsplats där jag fanns en period. Alla drabbades vi när våra dataskärmar blev mörka, men mina medarbetare kunde fortfarande ta fram papper och penna och fortsätta arbeta, medan jag som inte kan skriva utan åtminstone
en elektrisk skrivmaskin inte hade den möjligheten. Alla är vi sårbara i sådana situationer, men det gäller i synnerhet dem som, i likhet med mig själv, inte kan skriva för hand. Detta enkla exempel kan föras över till snart sagt varje livsområde: livets mening, längtan efter gemenskap, meningsfull sysselsättning, hälsa, relationsproblem m.m. På alla dessa områden kan personer som lever med funktionshinder behöva samtala med en själavårdare om hur man hanterar detta med mitt eller min nära anhörigas funktionshinder. Det gäller att hitta ett sakligt förhållningssätt till funktionshindret där man varken förstorar dess betydelse eller förnekar de verkliga svårigheter som ett liv med funktionshinder för med sig. Det här är betydligt lättare att säga än att göra. Därför är en av själavårdarens uppgifter att orka finnas kvar i denna osäkerhet, att hjälpa konfidenten att orka stå ut med att livet inte är en enkel formel där vi lätt kan säga vad som är vad. Det är oerhört viktigt att själavårdaren inte faller för frestelsen att smita ifrån verkliga problem genom att förneka att de finns. Själavårdaren måste möta egen sårbarhet För att själavårdaren ska orka med detta behöver hon/han ha bearbetat frågor kring sin egen sårbarhet. Ett funktionshinder visar på det som är en möjlighet i allas våra liv. Alla kan få ett funktionshinder. De flesta av oss kommer antagligen att få det, om vi inte redan har det, förutsatt att vi får ett någorlunda långt liv. Ska en själavårdare möta en konfident som har erfarenhet av funktionshinder på ett plan som är så djupt att en själavårdsprocess har förutsättning att ta form, kommer själavårdaren tvingas möta sin egen sårbarhet. Man ska inte tro att sådant kan göras på ett sätt som är enkelt och smärtfritt. Då förefaller flyktmekanismer erbjuda enkla utvägar. Men då överger själavårdaren konfidenten med dennes livssituation och sårbarhet, för konfidenten kan inte fly. Ett själavårdande möte måste ske mitt i den sårbarhet som vi alla lever med, oavsett om vi är själavårdare eller konfident. Det är i den gemensamma erfarenheten av att vara sårbar som den själavårdande processen behöver ha sin utgångspunkt. Det betyder naturligtvis inte att själavårdaren ska berätta om sin egen sårbarhet för konfidenten. Däremot behöver konfidenten känna att själavårdarens tolkning av konfidentens livssituation har en klangbotten i en personlighet som inte förnekar sin egen sårbarhet. Att leva med ett funktionshinder är för många att finnas i en brottningskamp. Man brottas med myndigheter, med omvärldens fördomar och brist på förståelse, med sina egna drömmar och besvikelser. I den brottningskampen kan ett stöd i form av god kristen själavård vara betydelsefullt. Det handlar inte om att fixa enkla lösningar utan om en själavård som gestaltar den närvaro mitt i livets svårtydbara mångfald som vi kallar Gud. Det är en själavårdare som vågar finnas kvar i osäkerheten och berätta för konfidenten att hon/han ser konfidentens situation. Ofta är det viktigt att berätta för konfidenten att man kan känna och tänka så om livet som konfidenten upplever det just nu. Själavårdarens uppgift är många gånger att berätta för konfidenten att denne inte är galen som känner eller tycker på det ena eller andra sättet. Andra gånger är det själavårdarens uppgift att hjälpa konfidenten att pröva
alternativa sätt att tolka och förhålla sig till sin livssituation. Då är det viktigt att själavårdaren så långt det är möjligt gör det utifrån konfidentens behov och inte utifrån sina egna önskningar att livet skulle vara annorlunda. Korset blev Jesu funktionshinder Kristen själavård har sin grund i tron på Gud som blev människa för att dela alla mänskliga villkor och som i korsfästelsen fick erfara vad det är att vara bunden och inte kunna röra sig. På korset fick Jesus ett funktionshinder. Gud är inte främmande för de svårigheter ett liv med funktionshinder kan föra med sig. I våra svårigheter finns Gud där som en förvandlande närvaro. Kristen själavård har uppgiften att visa på den närvaron och berätta om den närvaro som förvandlar just bara genom att finnas där. När Jesus mötte Bartimaios, den blinde tiggaren utanför Jeriko, började Jesus med att fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig? (Mark 10:51). Med denna befriande fråga lät Jesus Bartimaios själv definiera sina behov. Jesus utgick inte från att han själv skulle kunna veta vad Bartimaios behövde. Jesu möte med Bartimaios blev ett tecken på den befrielse som evangeliet berättar om. Det är en befrielse som är långt mera djupgående än ett under, ett tecken eller ett mirakulöst botande, hur viktigt sådant än kan vara. För kristen tro är den djupare befrielsen, som för Bartimaios, en möjlighet för allt mänskligt liv. Det är det hoppet som den kristna själavården är kallad att gestalta i mötet med sina konfidenter, oavsett om de har erfarenhet av funktionshinder eller inte. Arne Fritzson är pastor i Svenska Missionskyrkan, socionom, teol.dr. i tros- och livsåskådningsvetenskap