Barndomens sedliga förvildning

C-UPPSATS 2007:082 Barndomens sedliga förvildning En studie om vanart och försummelse i Piteå stad 1926 1936 LARS PETTERSSON Samhällsvetenskapliga och ekonomiska utbildningar Luleå tekniska universitet Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap HISTORIA C 2007:082 ISSN: 1402-1773 ISRN: LTU - CUPP--07/82 - - SE

Innehåll 1. INLEDNING... 1 1.1 UNGDOMENS SEDLIGA FÖRVILDNING... 1 1.2 FORSKNINGSLÄGE... 1 1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 3 1.3.1 Begreppsförklaring... 4 1.4 AVGRÄNSNING... 4 1.5 METOD OCH KÄLLMATERIAL... 5 1.6 TEORETISK ANKNYTNING... 6 1.7 DISPOSITION... 7 2. BAKGRUND... 8 2.1 FILANTROPI OCH PEDAGOGIKENS UNDERVERK... 8 2.2 LAGSTIFTNING... 8 2.3 VANARTSPROBLEMATIKEN OCH SYNEN PÅ VANART... 10 2.4 BARNAVÅRDSNÄMNDENS LAGSTADGADE HANDLINGSMÖJLIGHETER... 11 3. PITEÅ STAD OCH DESS BARNAVÅRDSNÄMND... 13 3.1 PITEÅ STAD... 13 3.2 BARNAVÅRDSNÄMNDEN OCH DESS REPRESENTANTER... 13 3.3 ÄRENDEN RÖRANDE VANART OCH FÖRSUMMELSE... 15 3.3.1 Snatteri och tjuvnadsbrott... 15 3.3.2 Osedlighet... 17 3.3.3 Bedrägligt förfarande... 18 3.3.4 Försummelse... 20 3.4 DEN VANARTIGA BARNASKARAN... 22 3.4.1 Vanart ur ett könsperspektiv... 22 3.4.2 Vanart ur ett åldersperspektiv... 23 3.4.3 Vanart ur ett klassperspektiv... 23 SAMMANFATTNING... 25 4. SLUTSATS OCH SLUTDISKUSSION... 28 4.1 SLUTSATS... 28 4.2 SLUTDISKUSSION OCH FORTSATT FORSKNING... 32 KÄLLFÖRTECKNING... 34

1. Inledning 1.1 Ungdomens sedliga förvildning Vid sekelskiftet 1900 genomgick samhället stora förändringar, genom industrialiseringen och urbaniseringen fylldes städerna av barn med förvärvsarbetande föräldrar. Långa skift inom industrin skapade en ny grupp av oövervakade barn som mer eller mindre var ensamma när föräldrarna arbetade. På många ställen innebar boendesituationen att flera familjer delade bostad eller att familjen hade inneboende gäster. 1 Tillsynen av dessa barn kom i fokus genom städernas barnavårdsnämnder som hade uppgiften att hålla uppsikt över barn och dess föräldrar så att inte sedlig urartning spred sig i samhället. Barnavårdslagar skapades och barnavårdsnämnder grundades av rädsla för att samhällets moraliska tillstånd skulle sjunka. Allt fler barn levde utanför samhällets normer om ett sunt leverne och en god barndom. Ett av Sveriges hetaste debattämnen under tidigt 1900- tal var just problematiken kring vanartade och sedligt försummade barn. 2 Denna problematik ställdes mot en idealbild av bardomen och den moraliska karaktär och bildning som skulle byggas upp i folkskolan. Vanart och osedlighet var en plåga som samhället, med framförallt folkskolelärare i spetsen ville få bort innan det spred sig till en epidemi. 3 1.2 Forskningsläge Vanart och sedlig försummelse har under tidens lopp angripits av ett stort antal forskare inom olika vetenskapliga discipliner. Forskningens problemformuleringar har dock förändrats under 1900-talets gång. I början av seklet sågs vanart och sedlig försummelse som ett problem som forskningen försökte att förklara och lösa. Detta 1 Swärd, Hans, Mångenstädes svårt vanartad (Floda, Zenon Förlag, 1993). sid.43. 2 Nilsson, Roddy, Kontroll, makt och omsorg. Sociala problem och socialpolitik i Sverige 1780-1940. (Lund, Studentlitteratur, 2003) sid 20-22. 3 Sundkvist, Maria, De vanartade barnen, Mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings barnavårdsnämnd 1903-1925. (Falkenberg, Hjelm Förlag, 1994. ) sid 39 1

synsätt var dominerande fram till 1950-talet. 4 Inom svensk forskning finns ett antal studier som kartlagt antalet vanartiga. 1941 utförde Gustav Jonsson en studie av ärenden som handlagts av barnavårdsnämnderna under samma år. 5 Ju närmare nutid vi kommit har forskningen mer och mer vinklats mot ett kritiskt förhållningssätt till begreppet vanart. 6 De danska forskarna Johansen och Thoisen har forskat kring den danska Barnelovens tillkomst i början på 1900-talet. De hävdar av de institutioner som växte fram skapade nästintill massysteri och rädsla hos arbetarklassens barn och ungdomar. Det var barn från arbetarklassen som angreps i form av avvikare och normbrytare i det borgerliga Danmark. Anne Lokke, även hon från Danmark har bedrivit forskning kring barnavårdsnämnden i Köpenhamn mellan 1906-1920. Hon konstaterar att nämndens fokus oftast låg på samhällets allra fattigaste och utsatta barn, med ogifta eller frånskilda mödrar, medan de som satt i nämnden var män från borgerliga kärnfamiljer. 7 Om man tittar till svensk forskning finns en hel del arbeten inom fältet. Maria Sundkvist har i sin avhandlig De vanartade barnen, Mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings barnavårdsnämnd 1903-1925 lagt fokus på familjernas reaktioner och handlingar och försöker beskriva både barnavårdsnämndens ledamöter och de berörda familjerna ur ett aktörsperspektiv. Sundkvist refererar även till Sociologen Kajsa Ohrlander som gjort en studie kring hur barnavårdslagstiftningen var ett instrument för kontroll av familjer och barn. Ohrlander lägger vikten på en diskursanalys av fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt centralförbundet för socialt arbetes verksamheter och kommer fram till att barnavårdsnämnderna var barnavårdsfältets centrum. 8 Gunnar Bramstång har med fokus på Lag om samhällets barnavård från 1924 granskat de juridiska förutsättningarna för omhändertagande av barn. Bramstång menar att gränsen mellan uppfostran och straff i mångt och mycket 4 Sundkvist, sid. 14. 5 Swärd, sid. 16. 6 Sundkvist, sid. 14. 7 Swärd, sid. 15 8 Sundkvist, sid. 17 2

suddades ut med tidens gång. 9 Hans Swärds avhandling Mångenstädes svårt vanartad visar hur vuxensamhället förhållit sig till ungdomsproblem och på vilket sätt unga uppfattas i samklang med det rådande samhällsklimatet. Swärd hävdar att det offentliga försökt kontrollera barn och ungdomar genom institutioner och uppsökande verksamhet. Eva Lis Bjurman har i Barnen på gatan visat upp sin undersökning av Stockholms skolkarehem under tidigt 1900-tal. Bjurman menar att vanartsproblemet var en strategi för överklass och välbemedlad medelklass att lösa klasskonflikter och kontrollera underklassens barn. 10 Utöver denna ganska massiva forskning på området har även Sara Arlesten vid Växjö universitet behandlat vanart och sedlig försummelse i en uppsatts C nivå. I denna har hon genom komparativa studier mellan två småländska kommuner försökt att se hur arbetet i barnavårdsnämnden skiljde sig mellan stad och landsbygd under tidsperioden 1918-1933. 11 I den tidigare forskningen har främst större städer eller mer tätbefolkade områden i södra Sverige undersökts. Frångående från detta mönster är dock Sara Arlesten vars undersökning innefattar en glesbygdskommun. Enligt min vetskap så finns det dock ingen tidigare forskning på området som berör Norrbotten och dess invånare. 1.3 Syfte och frågeställningar Syftet med min studie är att göra en analys av vilken utsträckning vanart och försummelse var förekommande i Piteå stad under perioden 1926-1936 samt hur stadens barnavårdsnämnd handskades med dessa frågor. I mitt arbete har jag valt att utgå från ett antal frågeställningar: 9 Sundkvist, sid. 14. 10 Swärd, sid. 15. 11 Arlesten, Sara, Sedlig urartning bland barnen i vår stad, En jämförande studie av Värnamo stads barnavårdsnämnd och Bredaryds kommuns barnavårdsnämnd mellan 1918 och 1933 (Växjö, Växjö universitet, 2004) 3

I vilken utsträckning förekom vanart och försummelse i Piteå stad under den aktuella perioden? Vad beslutade nämnden om för åtgärder? Vilken typ av människor var i dessa frågor vanligast förekommande hos barnavårdsnämnden 1.3.1 Begreppsförklaring Vad begreppen vanart och försummelse betyder är inte helt lätt att svara på. Begreppen vanart och försummelse var under denna tid ytterst vaga. Lag om samhällets barnavård gav vissa exempel angående vanart, så som brottslighet, bettleri och skolförsummelse men hade även tillägget: eller annorledes. Detta gav barnavårdsnämnden spelrum för egna tolkningar som ej upptogs i lagen. Försummelse som i 1902 års Lag angående vanartade och sedligt afseende försummade barn hade benämningen sedlig försummelse var också ett begrepp med vagt innehåll, enligt lagen var försummelse föräldrars lastbarhet, oförmåga att ge barnen en god uppfostran eller föräldrars vårdslöshet mot barnen. Vad detta innebar i praktiken var svårt att svara på och även här ett fall för barnavårdsnämnden att tolka. 12 Att man omformulerat begreppet sedlig försummelse till endast benämningen försummelse hade dock ej någon inverkan på försummelsebegreppets innehåll. 13 Kortfattat kan man säga att begreppen vanart och försummelse i denna uppsats kommer att baseras på hur barnavårdsnämnden i Piteå stad rörde sig med dessa ord eller agerade mot personer utifrån dessa premisser. 1.4 Avgränsning Min studie avgränsas genom att endast Piteå stad undersöks i denna studie. ( Nuvarande Piteå var under den valda tidsperioden uppdelad i fyra kommuner, Piteå stad, Piteå landsort, Hortlax samt Norrfjärden) Valet av tidsperiod är grundat på det faktum att 1926 är det år när Lag om samhällets barnavård träder i kraft och i och 12 Sundkvist, sid. 56ff 13 Aldén, Gustav A. Lag om Samhällets Barnavård 1924 och därtill hörande lagar med inledande översikt, utdrag ur motiven, förklarande anmärkningar och register, (Stockholm, Lars Hökerbergs bokförlag, 1925.).51ff 4

med detta även en starkare myndighetsutövning genom barnavårdsnämnden. Vanart och försummelse var väldebatterade ämnen under den valda tidsperioden och rädslan för Ungdomens förvildning var på många håll påtaglig och även detta faktum har varit avgörande för mitt val av tidsperiod. Varför 1936 valts som slut är på grund av sekretessregler (70 års sekretess). Jag har i min arkivforskning endast fokuserat på vanart och försummelse och genom detta valt bort övrig verksamhet inom nämnden. Det bör tilläggas att dessa frågor endast var en liten del av barnavårdsnämndens arbete och många ärenden som inte är relevanta för denna undersökning uteslutits. Till sist ska sägas att jag tar i denna uppsats inte tagit hänsyn till de eventuella fall av vanart och försummelse som ej noterats av barnavårdsnämnden och som gått det offentliga samhället förbi. 1.5 Metod och källmaterial Min arbetsmetod i detta arbete har framförallt varit av kvalitativ art, vissa kvantitativa inslag finns dock när jag redogjort för antalet behandlade fall av de i studien berörda områdena, barnens kön, ålder etc. En kortfattad redogörelse av stadens befolkningsmängd kommer även att presenteras. I min arkivforskning har jag fokuserat på vanart och försummelse och har försökt att i dessa ärenden finna den moral som genomsyrade nämndens arbete. Jag har lagt fokus på de berörda personernas samhällsbakgrund, som klart framgår i protokollen, detta för att klargöra i fall nämndens arbete och beslut varierade beroende på de utsattas klasstillhörighet. Denna uppsats är till största delen baserad på arkivmaterial från barnavårdsnämndens protokoll i Piteå stad. Dessa finns att finna i Piteå kommuns centralarkiv (PKC). Källorna är handsskrivna men relativt lättlästa och innehåller mycket information. Informationen rör sig främst om olika händelser, nämndens resonemang kring dessa samt påföljder. I många fall lämnas ytterst detaljerade beskrivningar där protokollen ger uttryck för mer än enbart de formella besluten. I denna uppsats kommer ej personupplysningar så som namn, födelsedata eller liknande att redogöras, detta för att skydda berörda personers integritet. Visserligen 5

har sekretessen utlöpt för dessa ärenden men denna uppsats har till uppgift att finna mönster och strukturer i barnavårdsnämndens arbete, inte att oförsiktigt klargöra vilka barn och föräldrar som nämnden agerade mot. Jag har istället försökt att ge mer allmänna beskrivningar och i vissa fall använt tidstypiska, dock fingerande namn på personer som nämns i arbetet. I de flesta fall har jag valt att endast benämna kön ålder och samhällsklass för att redogöra vem som var under granskning. Eftersom historien inte är entydig finns det alltid en risk med kvalitativa undersökningar där data kan försvinna eller sållas fram. Ett annat problem är att viss information kan ses så självklar för författaren att denna inte anser det nödvändigt att presentera eller beskriva detta för läsaren med sin eventuellt annorlunda utgångspunkt 14. Jag har förhållit mig till detta genom att försöka vara medveten om betydelsen av klara definitioner och en noggrann bakgrundskontroll. Jag har även jämfört mina resultat med tidigare forskning på området. Utöver arkivmaterial har även Gustav Aldéns Lag om Samhällets Barnavård 1924 och därtill hörande lagar med inledande översikt, utdrag ur motiven, förklarande anmärkningar och register använts främst för att Lag om samhällets barnavård där finns publicerad i sin fulla text. Denna har tillsammans med annan tidigare forskning fått ligga som bas för min bakgrundsinformation. 1.6 Teoretisk anknytning Denna undersökning har Michel Foucaults teorier kring makt och kontroll som bas för de teoretiska överväganden som gjorts. Huvudsakliga teorikapitel har hämtats ur Foucaults Övervakning och straff 15. Foucault pekar på att det är samhället som gör brottslingen, att detta begrepp inte finns om det inte står i relation till vad som anses korrekt. Det finns inga naturliga brott utan dessa bestäms av den omgivning i vilken handlingen begås. 16 Michel Foucault utvecklar i Övervakning och straff idén om själen som kroppens fängelse. 17 Foucault påstår att utvecklingen under 1800-och 1900 talet genom vård istället för straff, mentalsjukhus, förbättrade fängelser etc. Var 14 Swärd, sid. 33. 15 Foucault, Michel Övervakning och straff (Lund, Arkiv förlag, 2003) 16 Foucault, sid. 106 17 Foucault, sid. 21fff 6

inslag i ett program avsett att disciplinera medborgarna. 18 Foucault menar att samhället hela tiden befinner sig i en disciplineringsprocess där hela tiden nya och starkare medel för disciplinering skapas. Disciplineringen i sig är avsedd att öka den nytta som kan utvinnas ur individerna. 19 I och med denna teoretiska ansats: att människor omhändertogs för att disciplineras, uppfostras och utnyttjas, kommer för mig frågan vilka skulle disciplineras och på vems beslut? Det vill säga, vilka aktörer finns med och på vilket sätt förs denna disciplineringsprocess framåt? Efter visst övervägande kommer jag i denna uppsats att ha som utgångspunkt att kontrollen och disciplineringen kom från de mer välbeställda samhällskicken som kan sägas vara normskapande i samhället och kontrollen riktas i första hand mot den fattiga, mindre välbärgade befolkningen som står utanför den borgerliga normen och borgerliga värderingar. Detta vill säga att jag i denna uppsats även lagt in ett perspektiv baserat på klasstillhörighet. 1.7 Disposition Jag har delat in uppsatsen i fyra olika kapitel. Uppdelningen ser ut på följande sätt: Kapitel ett innehåller inledning där syfte, metod etc. framförs. Kapitel två innefattar en allmän beskrivning av samhällsklimatet och en redogörelse för den framväxande vanartsproblematiken samt vilka åtgärder som sattes in mot detta. Kapitel tre visar upp det resultat som jag fått fram genom den arkivforskning som bedrivits, den del som visar hur vanartsproblematiken i Piteå stad såg ut och behandlades, på vilka grunder och vad detta ledde till under den aktuella perioden. Till sist utgörs kapitel fyra av mina slutsatser och min slutdiskussion där resultatredovisningen och de teoretiska övervägandena fått möta varandra i en analytisk slutsats. 18 Foucault, sid. 308ff 19 Foucault, sid. 178-195 7

2. Bakgrund 2.1 Filantropi och pedagogikens underverk 1800-talets sista decennium blev starskottet för den nya filantropin. En ny, mer vetenskapsbaserad filantropisk verksamhet växte fram i Sverige efter engelsk förebild. Den filantropiska verksamheten skulle endast ges om de garanterade att mottagaren fördes i rätt riktning. Hjälp till självhjälp blev mottot och självhjälpsprincipen var en stark ideologisk grund för den sociala verksamheten i början på 1900-talet. Genom vägledning, strikt kontroll och uppfostran skulle filantroperna skapa ordning och reda. Målet var att lotsa vilsna människor till sin rätta position i samhället, positioner starkt förknippade med föreställningar om genus och klass. Filantropin och utbildningsväsendet under denna tid kom att bilda en stark ideologisk plattform tillsammans. Detta på grund av den aktuella pedagogikens roll i arbetet att forma samhällsmedborgaren i rätt riktning. Genom pedagogiken växte det fram en stark tro på människans utvecklingsbarhet och på det inre goda. Med hjälp av stark kontroll, rätt uppfostran i rätt miljö kunde även de svåraste fallen av moralförsummelse åtgärdas. Kategorisering och differentiering var grunden för den verksamhet som kom att bedrivas på olika institutioner för att få bukt med problematiska vanartiga barn och ungdomar. Moralförfall, vanartighet och försummelse skulle med alla medel bekämpas och stävjas. Genom samhällets institutioner skulle förfallna människor byggas upp till goda välvårdade samhällsmedborgare som kunde föra sig och veta sin plats i tillvaron. 20 2.2 Lagstiftning För att kunna få bukt med de problem som ungdomen innebar fanns Lag angående vanartade och sedligt afseende försummade barn från 1902 som det offentliga samhället arbetade efter. De instanser som arbetade med dessa frågor var främst barnavårdsnämnden, fattigvården och fosterbarnsnämnden. 1924 la dock andra 20 Nilsson, sid. 227f 8

lagutskottet i Sveriges Riksdag fram en sammanfattning av brister som de tyckte sig se i den dåvarande barnavårdslagstiftningen Denna kritik av gällande lagstiftning baserades främst på bristande effektivitet och en otillfredsställelse av organisationsformerna. Barnavården var som tidigare påpekats, under denna tid uppdelad i flera instanser. Barnavårdsnämnd, fattigvård och fosterbarnsnämnd hade alla ett finger med i spelet kring och detta sågs nu som klart otillfredsställande. De som sökte hjälp eller som ville anmäla andra barns missförhållanden hade svårt att veta var man skulle vända sig. Lagutskottet pekade därefter även på att Lag angående vanartade och sedligt afseende försummade barn inte tillämpades på det sätt den borde i stora delar av landet och detta skapade ineffektivitet i barnavården. Till sist menade man också att lagen var för begränsad i sin formulering och att detta ledde till att man inte nådde alla barn och ungdomar som befann sig i missförhållanden och som var i behov av samhällsintervention. 21 Den 6 juni 1924 utfärdades Lag om samhällets barnavård, denna lag skulle nu efterträda 1902 års Lag angående vanartade och sedligt afseende försummade barn och lagen trädde i kraft 1 januari, 1926. Den nya lagen banade väg för en stakare centralisation och mer enhetlig barnavård. Barnavårdsnämnden fick nu ta över fosterbarnsnämndens uppgifter eftersom denna avskaffades, barnavårdsnämnden fick även ta över de fall som tidigare legat på fattigvårdens bord, fattigvården fanns kvar men ansvaret kring barnafrågor flyttades över till barnavårdsnämnden. 22 Landets kommuner fick i uppgift att utse en barnavårdsnämnd, detta innebar i praktiken att alla Sveriges kommuner var tvungna att upprätta en sådan nämnd i stället för den tidigare möjligheten låta skolrådet upprätthålla barnavårdslagen. Varje kommun var nu tvungen att inneha en egen barnavårdsnämnd som endast handskades med dessa ärenden. (Mindre kommuner kunde dock ansöka om anstånd 21 Aldén, sid. 7-9. 22 Aldén, sid. 11-16. 9

hos kungen för att tills vidare befrias från skyldigheten att ha en särskild barnavårdsnämnd. 23 ) Nämnden skulle bestå av präst, minst en representant för folkskolan, en läkare och en representant från kommunens fattigvård. Utöver dessa skulle det även beredas plats för lämpliga människor i samhället som genom nit och intresse kunde anses vara en tillgång i barnavårdsnämndens arbete. Den nya lagen innebar även en åldersförändring av klientelet. 1902 års lag innefattade tillsyn av barn upp till 15 år, eller i särskilda fall 16 år, nu höjdes åldern till 18 år. 24 2.3 Vanartsproblematiken och synen på vanart Samhällsdiskussionen kring vanart och ungdomens sedliga förvildning hade pågått sedan slutet på 1800-talet. Orsaken till detta problem ansågs ligga främst i arbetarhemmen. När föräldrarna förvärvsarbetade lämnades barnen vind för våg som offer att falla för de lättjefulla lustarna som stadens gator innebar. Den industriella expansionen och ändrade familjeförutsättningar innebar problem. Bland annat trångboddhet och alkoholmissbruk var en fara för barnens välbefinnande. Vanart och osedlighet sågs av många, nästintill som en smittsam sjukdom. Vanart och moraldestruktiva krafter kunde spridas vidare till de välartade. Den nya folkskolan skulle vara till för alla barn. Den konservativa borgerligheten och den mer välbeställda medelklassen hade intresse i att göra folkskolan så bra som möjligt och största problemet för att skapa en väl fungerande folkskola var risken att välartade barn skulle komma i kontakt med de vanartade. Dessa skulle då bidra med dåligt inflytande. 25 Vanartsproblematiken var en ett stadsproblem i första hand. Industriarbetarna var i diskussionen ett stort problem och genom sina levnadsvillkor och dess konsekvenser drev fram skapandet av lagar gällande vanart och försummelse. Arbetarbostäderna sågs som smutsiga och farliga, vilket ledde ökat behov hos de styrande att kontrollera denna del av befolkningen. 26 Begreppen vanart 23 Aldén, sid. 27 Lag om samhällets barnavård 1Kap 7 24 Aldén, sid. 11-16. 25 Sundkvist, sid. 43. 26 Swärd, sid. 44. 10

och försummelse var ytterst vaga. Lag om samhällets barnavård gav barnavårdsnämnden stort spelrum för egna tolkningar. Det fanns inga tydliga gränser mellan vanart och försummelse. Om ett barn var vanartigt hade barnets försummats i sedlig bemärkelse och tvärt om. I dessa tolkningsfrågor hade barnavårdsnämnden tolkningsföreträde och barn och föräldrar hade svårt att protestera. 27 2.4 Barnavårdsnämndens lagstadgade handlingsmöjligheter Barnavårdsnämnden hade i sin verksamhet Lag om samhällets barnavård som främsta arbetsredskap. Lagen reglerade allt från hur nämnden skulle vara strukturerad till huruvida barns äktenskapliga börd kunde beräknas eller ej. Nämnden hade i denna lag klart formulerade tillvägagångssätt vid vanartsfall, vilket innebar: hur nämnden skulle gå tillväga för att stävja och bearbeta vanartiga barn: I första hand skulle barnavårdsnämnden tilldela varning till den berörda familjen, föräldrarna skulle i första hand få en uppläxning att bättre se över sina barn. I andra hand skulle nämnden ge allvarlig varning till de berörda barnen och i vissa fall upplysa barnen om eventuella påföljder som kunde komma om de ej bättrade sig. Om det vanartade barnen var pojkar under 15 år eller flickor under 12 år kunde nämnden utdela aga ifall de tidigare varningarna och förmaningarna ej givit önskvärt resultat. I vissa fall hade nämnden möjlighet att utse övervakare till de barn som ansågs i behov av detta. Övervakaren skulle då i första hand se över i vilken riktning barnets hemmiljö och levnadsförhållanden påverkade barnet samt om barnet skötte sig och inte hängav sig åt oönskade aktiviteter. Om ingen av dessa åtgärder hade önskvärd effekt, om barnen ej kunde bättra sig skulle nämnden omhändertaga barnen för skyddsuppfostran. Barnen 27 Sundkvist, sid. 56f 11

kunde då placeras i skyddshem, fosterhem eller barnhem detta utefter art och grad av problem som barnen hade. 28 I frågor angående försummelse angav lagen att barn, på grund av föräldrars försummelse skulle omhändertagas och beredas samhällsvård utanför hemmet. Lagen benämnde försummelse i ordalag så som: liknöjdhet, oförmåga, sjukdom, missbruk, lastbart levnadssätt, oordentligt levnadssätt samt om barnet ansågs genom föräldrarnas beteende i övrigt vara i fara att bli vanartat. Utöver denna typ av försummelse angav lagen även här de barn som övergivits eller hade avlidna föräldrar. Om något av dessa kriterier uppfylldes skulle barnen omhändertagas och placeras i en omgivning som bäst kunde tillgodose barnens behov av uppfostran, ordning och struktur. Nämnden hade här till uppgift att se till att barn inte levde under något av dessa förhållanden. 29 28 Aldén, sid.44ff Lag om samhällets barnavård 3 Kap 23-24. 29 Aldén, sid.51ff Lag om samhällets barnavård 3 Kap 29-31. 12

3. Piteå stad och dess barnavårdsnämnd 3.1 Piteå stad Piteå stad var under perioden endast en liten del av vad som brukar benämnas pitebygden. Staden utgjordes av en ca 35 km2 stor yta med en folkmängd på 3102 invånare inneboende i 842 hushåll 1920. 30 Mellan 1920-1940 hade staden en växande befolkning och ökade folkmängden till 4259 personer. Av dessa drygt 4000 fanns det 1031 barn under 15 år. 31 3.2 Barnavårdsnämnden och dess representanter Precis som lagstadgat innehöll Piteå stads barnavårdsnämnd en representant från fattigvårdsstyrelsen, en kyrkoherde, två folkskollärare samt en läkare. Hur dessa platser tillsattes varierar över tid men det var enligt lag stadgat inom vilka yrkeskategorier som nämndens ledamöter skulle komma. Utbyte av ledamöter i nämnden var dock oerhört ovanligt och hela fyra av de sex ledamöterna satt på sin post under hela tioårsperioden. En och samma läkare var invald i nämnden vid två olika tillfällen. Utöver dessa ansågs även en av stadens frisörmästare vara kvalificerad för nämndens arbete och även denne ingick i nämnden under den undersökta perioden. Nämndens ledamöter var i klar majoritet manliga, kvinnor som valts till nämnden var i vanligaste fall suppleanter. 30 Kungliga statistiska centralbyrån, Folkräkningen, den 31 december 1920 31 Kungliga statistiska centralbyrån, Folkräkningen, den 31 december 1940 13

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 Totalt antal nämndmöten Möten som behandlade vanart eller försummelse Diagram 1. Totalt antal nämndmöten och antal möten upptagna av vanart eller försummelse 32 Nämnden träffades 56 gånger mellan 1926-1936. De vanligaste arbetsuppgifterna för barnavårdsnämnden utöver arbetet med vanart och försummelse var att bistå med hjälp vid vårdnadstvister, se till att underhållsplikten upprätthölls, bistå ogifta mödrar med s.k. barnavårdsmän, utreda adoptionsansökningar etc. Nämndens arbete kan dock ses som extra intensivt med flera träffar när ärenden rörande vanart eller försummelse var aktuella. Hade barnen varit tillsammans under illdåden fick de även vara det hos nämnden. Flera barn kunde behandlas i samma ärenden hos nämnden vilket resulterade i att ett ärende kunde röra upp till fem barn samtidigt 33. I vissa fall hände det att någon av nämndens ledamöter utöver sin roll som ledamot även hade funktionen som vittne vid olika typer av utredningar. Huruvida nämnden var eniga eller ej i sina beslut, vilken form av majoritetsförfarande som används etc. framkommer ej i källmaterialet. Det protokollförs dock vid några fall att nämnden enhälligt beslutar. Eftersom nämnden inte i övriga fall redogjorde för beslutsunderlaget så tenderar just skrivelsen om enhälliga beslut vara en markering från nämnden för att visa hur viktigt och angeläget ärendet var. Detta kom till uttryck främst i de fall där barn omhändertogs för skyddsuppfostran. 32 PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 33 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 30/11 1931 14

3.3 Ärenden rörande vanart och försummelse Antal Allvarlig Förmaning Skiljande från Ingen barn varning, till hemmet åtgärd villkorlig föräldrar dom Snatteri,tjuvnadsbrott 15 (6) 14 8 3 0 Osedlighet 5 (5) 1 1 2 1 Bedrägligt förfarande 2 (2) 0 2 2 0 Försummelse 16 (8) 0 0 16 0 Samtliga grupper 38 15 11 23 1 Tabell 1. Antal barn samt åtgärder för vanart och försummelse mellan 1926-1936 i Piteå stads barnavårdsnämnd. (Antal ärenden inom parentes.) 34 3.3.1 Snatteri och tjuvnadsbrott Mellan 1926 och 1936 så behandlar barnavårdsnämnden i Piteå stad 6 fall där totalt 15 barn begått kriminella handlingar såsom snatteri, stöld och inbrott. De flesta av är av barnen är mellan 9 och 17 år och alla är pojkar. Nämnden har i dessa fall i största utsträckning utdelat varningar och förmaningar till de berörda barnen och dess föräldrar. Nämnden har inte i något fall av tjuvnadsbrott valt att omhänderta barn efter första förseelsen. Barnavårdsnämnden har i många av dessa fall beklagat sig över hemmens bristande tillsyn av barnen. I flera avseenden förklaras barnens agerande utifrån bristen av god moral som barnens familjer gjorde sig skyldiga till. Nämnden såg dock inte lätt på tjuvnadsbrotten som var det klart överhängande vanartsproblemet i Piteå stad med 15 barn inblandade i allehanda tjuverier. De tre barn som nämnden omhändertog till skyddsuppfostran var alla återfallsförbrytare som begått brott minst två gånger. Nämnden var väldigt grundliga och detaljerade i sina underökningar av de anmälda barnen och la ofta in andra aspekter förutom det begångna brottet, detta för att kunna få en helhetsbild av barnens moral och säregna karaktär. 34 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 15

Exempel på nämndens arbete är en 12 årig skolgosse som tagit sig in i Betels stora sal (kyrkan) och tagit en sparbössa innehållande tre kronor och tio öre. Det framkommer i nämndens protokoll att pojken kom från arbetarfamilj som levde under knappa förhållanden. Nämnden beslutade att pojken som ej tidigare varit mål för barnavårdsnämnden endast skulle tilldelas en allvarlig förmaning och detta skulle ske genom gossens lärare och utdelas i skolan. 35 Samma gosse blev ånyo ett fall för barnavårdsnämnden ett halvår senare då denne än en gång gjort sig skyldig till vanart. Pojken hade åter igen stulit pengar, denna gång från en kvarglömd plånbok utanför cirkusen, pojken tänkte använda pengarna för att lösa en cirkusbiljett. Nämnden hade kallat gossen, hans far och även pojkens lärare till möte. Denna gång var nämnden ej lika timid mot pojkens handlingar och frågade hur fadern ställde sig till ett omhändertagande av gossen, fadern var dock ovillig till detta och ville uppfostra sin son hemma. Efter att nämnden skickat ut far och son hördes läraren som inte sa sig ha något egentligt att anmärka men konstaterade att pojken var moraliskt defekt, läraren fick av nämnden i uppdrag att i egenskap av gossens lärare övertala fadern och få denne att se att pojken skulle få det bättre vid en samhällsintervention än om han stannade i hemmet. 36 Efter lärarens övertalning gav fadern vika och gossen omhändertogs av nämnden till skyddsuppfostran på grund av sin vanart. 37 Utöver detta finns ett annat exempel på hur nämnden arbetade och hur nämnden handskades med bevisbörda, i de fall oklarheter fanns kring bevisningen kring barnens vanartsbrott. Detta fall berör två pojkar som i blivit misstänkta för delaktighet vid ett kioskinbrott. De kallades de till förhör hos barnavårdsnämnden men förnekade brott. Barnen uppgav visserligen att de varit vid kiosken och sett andra pojkar (som dömts skyldiga 38 ) men ej själva deltagit i stölden. Nämnden ansåg 35 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1.1 26/3 1926 36 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 23/7 1926 37 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 30/7 1926 38 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 3/11 1931 16

dock att pojkarna verkade så nervösa och tillgjorda i sina förklaringar att de troligen for med osanning och borde och anses som delaktiga. Det två pojkarna tilldelas en varning och alvarlig förmaning av nämnden. 39 3.3.2 Osedlighet Nämnden behandlar under perioden fem fall av osedlighet. Osedlighet var i mångt och mycket ett flickproblem och handlade om flickors vanor tillsammans med vänner av det motsatta könet. Flickornas relationer och sexuella vanor eller misstanke om aktiv sexualitet ledde fram till fyra fall av osedlighet. Två av dessa fall där endast dåligt umgänge och sena utekvällar konstaterats ledde nämndens åtgärder endast till förmaningar och varningar. I de fall där flickorna konstaterats vara sexuellt aktiva ledde detta till omedelbart omhändertagande. Som exempel har vi ett fall kring en 18 årig flicka som anmäls till nämnden av sin mamma. Modern uppger att dottern gjort sig skyldig till ett lastbart levnadssätt. Flickan kunde ej behålla de anställningar hon fått under någon längre tid samt att hon enligt inkommen uppgift var smittsam med könssjukdom som hon vårdades för på lasarettet. Föräldrarna vädjade till nämnden om hjälp när de inte längre ansåg sig kunna kontrollera dottern och avhålla henne från sexuellt umgänge. Att flickan var ytterst vanartig rådde det i nämnden inga tvivel om. 40 Nämnden beslutade enhälligt att omhänderta flickan för skyddsuppfostran. 41 Ett fall av osedlighet som ej berörde tonårsflickors sexualitet var där skolan anmälde en 8 årig pojke för osedlighet sedan han försökt begå osedlig handling med en 5 årig ficka. 42 Pojken erkände inför nämnden att han tagit av sig och den lilla flickan byxorna men pojken verkade enligt nämnden inte förstått innebörden av sin handling. Modern, som var ensamstående med barnet bedyrade att hon försökt att förmana pojken och agat honom för det anmälda brottet. Nämnden beslutade dock 39 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 22/12 1931 40 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 13/8 1930 41 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 27/8 1930 42 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 26/10 1933 17

att tilldela modern en allvarlig varning och meddelade henne att: Därjämte erinrades om att, därest gossen ånyo gör sig skyldig till vanart, kommer lagens bestämmelse ang. skyddsuppfostran att träda i verkställighet. 43 3.3.3 Bedrägligt förfarande Två fall av bedrägeri eller vad nämnden kallar bedrägligt förfarande behandlades i barnavårdsnämnden under tioårsperioden. Dessa ärenden behandlade barn som betett sig bedrägligt, lurats eller ljugit för att få saker som rätteligen inte tillhörde dem. Denna form av vanartsproblematik där barn utstuderat och lögnaktigt lurat vuxna människor såg nämnden som ytterst allvarligt. Båda fallen leder till nämndens enhälliga beslut att omhänderta barnen för skyddsuppfostran. Dessa fall berörde sådana fall av vanart att de förtjänar en egen redogörelse för att visa på de problem som nämnden såg så allvarligt på. Fall 1. Arvid, en 12 årig pojke, tidigare straffad för stöld kallades våren 1930 till nämnden med sin far. Det framkommer under mötet att Arvid genom lögn och bedrägeri narrat tjänstefolket hos en A. Stålberg och där tillskansat sig en häst tillsammans med en kamrat. Utöver detta hade Arvid gått till läkaren (som sitter i nämnden) och lurat till sig ett recept å faderns vägnar på nerv och hjärtstyrkande droppar, som han sedan lämnat in på apoteket. Därefter gick han till en av stadens åkare för att låna 8 kronor till medicinen, Åkaren kontrollerade detta genom telefon med apoteket och Arvid fick låna pengarna. Arvid löste dock ej ut receptet utan begav sig till Luleå. Arvid hade utöver detta, enligt uppgift från skolan, där uppgett att han var opererad för var i lungorna och fortfarande led men av detta. Läraren påpekade att när det gällde skolarbete så var pojkens uppfattningsförmåga ej så stor. Arvid var oftast vid glatt sinne men påverkade dock sina kamrater på ett mindre gott sätt, han hade en oregelbunden skolgång med mycket skolk och när han kommit tillbaka kunde han ej redogöra var han varit, han var dock en hejare på att svänga 43 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 3/10 1933 18

sig och hitta på ursäkter och undanflykter för att komma undan tillrättavisning. Läraren ansåg att det var av stor vikt att Arvid snarast omhändertogs och sattes i skyddshem. Nämndens läkare meddelade att pojken inte alls led av någon sjukdom som hindrar honom att delta i skolarbetet. Uppgiften om Arvid lungsjukdom var felaktig och baserad på lögn. Eftersom detta inte var första gången Arvid gjort sig skyldig till vanart beslöt nämnden enhälligt att omedelbart omhänderta gossen till skyddsuppfostran. Fadern lämnade sitt samtycke 44 Fall 2. Våren 1936 uppmärksammas ett fall av bedrägligt förfarande, denna gång av en 16 årig flicka som i Luleå tillskansat sig varor under falskt namn och under vistelsen i Luleå ej sökt något arbete trots att detta var målet med resan. Modern var änka men levde med en för nämnden okänd man. Det meddelades även att flickan under sin skoltid gjort sig skyldig till lögn och snatteri. 45 Flickan hade vid upprepade tillfällen uppträtt bedrägligt och kommit över saker om rätteligen inte var hennes, hon hade enligt uppgift skrivit en insamlingslista för påhittat ändamål i syfte att få pengar. Utöver detta framkommer det att flickan endast fått skolbetyg C i uppförande. Nämnden beslutade att omhänderta flickan och uttryckte skarpt att hemmet uppenbarligen ej var lämpligt för barnuppfostran. 46 I dessa fall baserades nämndens beslut främst på bristande moral. Barnen hade med illvilja och berått mod enligt nämnden begått moralvidriga handlingar och fört hederliga människor bakom ljuset. Det var just bristen på moral som nämnden bemärker som allvarligast. I flickans fall lägger nämnden även in att flickans hemmiljö ej var den bästa för en god uppfostran när mamman levde med okänd man vilket enligt nämnden var ytterst klandervärt. 44 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 11/3 1930 45 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 10/3 1936 46 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 21/3 1936 19

3.3.4 Försummelse I Piteå stads barnavårdsnämnd kom även ett antal fall av försummelse upp under den undersökta tidsperioden. Dessa fall var dock ej lika många eller lika omfattande som vanartsutredningarna. Barnavårdsnämnden använde sig inte av uttrycket försummelse i sina protokoll. I den fortlöpande protokollförda texten kan dock ses att det är just detta som avses eftersom samtliga fall berörde problemområden som Lag om samhällets barnavård angav som försummelseproblematik. Mellan 1926-1936 behandlade nämnden endast 8 fall av försummelse. I de allra flesta fall handlade detta främst om föräldrarnas ekonomiska situation. Nämnden såg en fara i att barn skulle växa upp i fattiga förhållanden, att detta skulle leda till vanart och sedlig urartning. Änkor och ogifta, ensamstående kvinnor var den största målgruppen för denna typ av utredningar. I hela sex av åtta fall handlade detta om ensamstående mödrar. I de ytterligare två fallen som handlades berördes arbetarfamiljer med knappa resurser. I de åtta fall som behandlades togs alla berörda barn omhand och utplaceras i fosterhem. 47 Nämndens resonemang kring dessa frågor var ofta av moralisk karaktär och de uttrycker sin oro i protokollen för oordentliga liv. 48 Ett exempel på detta är ärendet om en avliden snickares efterlämnade hustru och barn. Kvinnan kunde efter mannens död ej behålla sin bostad trots belåning och tvingades sälja huset på exekutiv auktion. På grund av detta fick kvinnan sina tre äldsta barn omhändertagna för försummelse. Nämnden ansåg att kvinnan ej kunde ses som god barnafostrare när hon varit så oförsiktig och satt sig i skuld. Nämnden utryckte att människor som ej kunde skota sköta sin egen ekonomi ej skulle uppfostra barn. 49 Kvinnan ansåg sig bli orättvist behandlad och överklagade beslutet till länsstyrelsen. Kvinnan menade att beslutet saknade grund eftersom hon nu hade ny bostad och inte såg något hinder för henne att fostra sina barn. I och med hennes överklagan tog nämnden på nytt 47 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 48 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 26/6, 1930 49 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 23/2 1931 20

upp hennes ärende men konstaterade återigen att kvinnan ej var lämplig för barnavård, när barnen där riskerade vanart. Denna gång var inte skälet inte endast att hon var skuldsatt och nämnden uttryckte: Att hon i moraliskt avseende icke är lämplig som fostrare anser nämnden framgå bl.a därav. att hon ett år efter mannens död nedkom med ett barn utom äktenskap, vilket ju är bevis för det levnadssätt, som fördes i hennes hem varest vid den tiden de tre äldre nu omhändertagna barnen vistades, 50 Utöver detta ansågs kvinnan fara med osanning i sin begäran att få tillbaka sina barn, nämnden beslutade att hon ej skulle få detta och avslog hennes ansökan. Nämnden beslutade även att omhänderta hennes fjärde barn, (det barn som fortfarande var hemmavarande) detta med omedelbar verkan. 51 Likheten mellan de åtta undersökta fallen är relativt stora i den bemärkelsen att alla berörda just levde under fattiga omständigheter och tvärtemot de rådande barndomsidealen. Försummelsen var inte direkt baserad på föräldrarnas förmåga eller oförmåga att ge sina barn god vård i fysisk mening. I dessa fall var det inte vården som i första hand brast utan huruvida föräldrarna var oförmögna att föra vidare en god moral till sina barn. 50 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 17/7 1931 51 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 17/7 1931 21

3.4 Den vanartiga barnaskaran 3.4.1 Vanart ur ett könsperspektiv Snatteri, tjuvnadsbrott Osedlighet, Bedrägligt förfarande Flickor 0 4 1 Pojkar 15 1 1 Samtliga 15 5 2 grupper Tabell 2. Vanartsfall uppdelat efter barnens kön. 52 Som tidigare nämnts var vanartsproblematiken främst ett problem bland pojkar. Utav de 22 barn som begått vanartig handling står pojkar för 77 % av fallen. Att flickor var föremål för barnavårdsutredning var ovanligt och rörde nästan endast fall där brottet var relationellt, det vill säga att brottet var knutet till flickornas relation till andra (pojkar). Pojkar anmäldes och straffades främst för olika former av tjuvnadsbrott och flickor för sedlighetsbrott. Nämndens syn på pojkars och flickors vanart skiljer sig på så sätt att ingen pojke omhändertas efter sin första förseelse. Alla omhändertagna pojkar var återfallsförbrytare. Bland flickorna hann ingen bli föremål för fler än en barnavårdsutredning och de som omhändertogs hade inte tidigare varit föremål för nämndens granskning. Det bör också anmärkas att nämnden vid ett tillfälle hade för avsikt att omhänderta en 17 årig pojke som vid ett flertal tillfällen visat sig vara svårt vanartad men ansåg att pojken på grund av sin ålder ej var aktuell för skyddsuppfostran. 53 Denna typ överväganden kan ej ses vid de fall där flickor gjort sig skyldiga till vanart där nämnden omhändertar flickor upp till 18 år utan att resonera kring ålder. 54 52 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 53 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 16/3 1926 54 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 13/8 1930 22

3.4.2 Vanart ur ett åldersperspektiv 7-12 år 13-15 år 16-18 år Ålder okänd Flickor 0 1 3 1 Pojkar 3 7 4 3 Samtliga grupper 3 8 7 4 Tabell 3. Antal barn kategoriserat efter ålder. 55 Största delen av de barn som i nämnden var föremål för vanartsutredning var mellan 13 och 15 år. Nämnden valde vid fyra tillfällen att utnyttja den förändrade åldersgränsen som i och med 1926 års lag innebar barn upp till 18 år istället för 16 år som tidigare varit övre åldersgräns i barnavårdsarbetet. Tre barn under 13 år var aktuella för nämndens åtgärder och av dessa så omhändertogs två till skyddsuppfostran. Av de barn där ålder ej angivits i protokollen har tre stycken rört sig tillsammans med andra barn i yngre tonåren. Om dessa var jämnåriga med sina kamrater är dock oklart och ej fastställt. 3.4.3 Vanart ur ett klassperspektiv De barn som främst var aktuella för barnavårdsutredning kom från arbetarklassen eller från de fattigaste delarna av stadens befolkning. I nämndens protokoll framkommer vid flertalet tillfällen vilken del av samhället barnen och dess föräldrar hörde hemma. Nämnden noterade vilken yrkeskategori fadern tillhörde, kvinnors yrken noterades dock inte utan dessa benämndes utifrån civil status och huruvida familjen var i kontakt med fattigvården. Vanligast förekommande yrkestitel var just arbetare (ospecificerat). I vissa fall ger protokollen något mer precisa beskrivningar så som träarbetare, fabriksarbetare, stenarbetare, åkare etc. men dessa hör till fåtalet. Kvinnorna benämndes så som änkor, hustrur eller ogifta. Om kvinnorna levde i ett förhållande utom äktenskap bemärktes även detta i nämndens protokoll. Vid tre tillfällen nämns ej föräldrarna i protokollen och ej heller deras sociala position, dock nämns i dessa fall att barnen på olika sätt hade usla hemförhållanden. Endast två fall 55 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 23

uppkommer under perioden där social ställning helt utelämnas ur protokollen, i övriga fall var barnen från sämre bemedlade samhällsskikt. 56 56 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 24

Sammanfattning Denna studie berör utsträckningen av vanart och försummelse i Piteå 1926-1936. Min arbetsmetod i detta arbete har framförallt varit av kvalitativ art, vissa kvantitativa inslag finns dock. Syftet med studien har varit att analysera utsträckningen av vanart och försummelse förekommande i Piteå stad under perioden 1926-1936 samt att se hur stadens barnavårdsnämnd handskades med dessa frågor. I min arkivforskning har jag fokuserat på vanart och försummelse och försökt att i dessa ärenden finna den moral som genomsyrade nämndens arbete. Denna uppsats är till största delen baserad på arkivmaterial från barnavårdsnämndens protokoll i Piteå stad. I undersökningen har jag använt Michel Foucaults teorier kring makt och kontroll som bas för de teoretiska överväganden som gjorts. Huvudsakliga teorikapitel har hämtats ur Foucaults Övervakning och straff. Utöver detta har även ett perspektiv baserat på klasstillhörighet lagts in. 1 januari 1926 trädde Lag om samhällets barnavård i kraft. Landets kommuner fick i uppgift att utse en barnavårdsnämnd. Varje kommun var tvungen att inneha en barnavårdsnämnd. Nämnden skulle bestå av en präst, minst en representant för folkskolan, en läkare och en representant från kommunens fattigvård. Utöver dessa fanns det även plats för andra människor som ansågs kvalificerade att väljas in i nämnden. Den nya lagen innebar även en åldersförändring av ungdomarna. 1902 års lag innefattade tillsyn av barn upp till 15 år, eller i särskilda fall 16 år, nu höjdes åldern till 18 år. 57 Samhällsdiskussionen kring vanart och ungdomens sedliga förvildning hade pågått sedan slutet på 1800-talet. Orsaken till detta problem ansågs ligga främst i arbetarhemmen. När föräldrarna förvärvsarbetade lämnades barnen vind för våg som offer att falla för de lättjefulla lustarna som stadens gator innebar. Vad begreppen vanart och försummelse betyder är dock inte helt lätt att svara på. Begreppen vanart och försummelse var ytterst vaga. Lag om samhällets barnavård gav 57 Aldén, sid. 11-16. 25

vissa exempel angående vanart, så som brottslighet, bettleri och skolförsummelse men utrymmet för barnavårdsnämndens egna tolkningar var stora. Försummelse var också ett begrepp med vagt innehåll, enlig lagen var försummelse föräldrars lastbarhet, oförmåga att ge barnen en god uppfostran eller föräldrars vårdslöshet mot barnen. Vad detta innebar i praktiken var svårt att svara på och även här ett fall för barnavårdsnämnden att tolka. 58 Lagen reglerade allt från hur nämnden skulle vara strukturerad till huruvida barns äktenskapliga börd kunde beräknas eller ej. Nämnden hade i denna lag klart formulerade tillvägagångssätt vid vanart vilket innebar hur nämnden skulle gå tillväga för att stävja och bearbeta vanartiga barn. Piteå stads barnavårdsnämnd var strukturerad utefter de direktiv som angavs i Lag om samhällets barnavård. Nämnden bestod främst av människor som utifrån sitt yrke tillsats i nämnden. Dessa poster var klart dominerade av män. Nämnden träffades 56 gånger under den undersökta perioden där vanart och försummelse var de problem som upptog den största delen av nämndens tid. Mellan 1926 och 1936 så behandlar barnavårdsnämnden i Piteå stad sex fall där totalt 15 barn begått kriminella handlingar såsom snatteri, stöld och inbrott, alla pojkar. Nämnden behandlar under perioden också fem fall av osedlighet. Osedlighet var i mångt och mycket ett flickproblem och handlade om flickors vanor tillsammans med vänner av det motsatta könet. Två fall av bedrägeri eller vad nämnden kallar bedrägligt förfarande behandlades i barnavårdsnämnden under tioårsperioden. Dessa ärenden behandlade barn som betett sig bedrägligt, lurats eller ljugit för att få saker som rätteligen inte tillhörde dem. Denna form av vanartsproblematik där barn utstuderat och lögnaktigt lurat vuxna människor såg nämnden som ytterst allvarligt. I Piteå stads barnavårdsnämnd kom även ett antal fall av försummelse upp under den undersökta tidsperioden. Dessa fall var dock ej lika många eller lika omfattande som vanartsutredningarna. Mellan 1926-36 behandlade nämnden endast 8 fall av 58 Sundkvist, sid. 56f 26

försummelse. I de allra flesta fall handlade detta främst om föräldrarnas ekonomiska situation. Anmärkningsvärt i försummelsefallen var dock att samtliga ärenden ledde till tvångsomhändertaganden av barn. De barn som främst var aktuella för barnavårdsutredning kom från arbetarklassen eller från de fattigaste delarna av stadens befolkning. I nämndens protokoll framkommer vid flertalet tillfällen vilken del av samhället barnen och dess föräldrar hörde hemma. Nämnden noterade vilken yrkeskategori fadern tillhörde, kvinnors yrken noterades dock inte utan dessa benämndes utifrån civil status och huruvida familjen var i kontakt med fattigvården. Vanligast förekommande yrkestitel var just arbetare (ospecificerat). I vissa fall ger protokollen något mer precisa beskrivningar så som träarbetare, fabriksarbetare, stenarbetare, åkare etc. men dessa hör till fåtalet. Kvinnorna benämndes så som änkor, hustrur eller ogifta. Om kvinnorna levde i ett förhållande utom äktenskap bemärktes även detta i nämndens protokoll. Vid tre tillfällen nämns ej föräldrarna i protokollen och ej heller deras sociala position, dock nämns i dessa fall att barnen hade usla hemförhållanden. Endast två fall uppkommer under perioden där social ställning helt utelämnas ur protokollen, i övriga fall var barnen från sämre bemedlade samhällsskikt. 59 59 (PKC) Piteå stads barnavårdsnämnd A 1:1 1926-1936 27