Vägledning vid skogsmarkskalkning

RAPPORT 9 2008 Vägledning vid skogsmarkskalkning Stefan Anderson, Hampus Holmström, Johan Hagström, Per Olsson

Skogsstyrelsen mars 2008 Författare Stefan Anderson Hampus Holmström Johan Hagström Per Olsson Projektledare Karin Hjerpe Fotograf Stefan Andersson Papper Colotech+ Tryck SJV, Jönköping Upplaga 120 ex ISSN 1100-0295 BEST NR 1796 Skogsstyrelsens förlag 551 83 Jönköping

Innehåll Förord 1 Bakgrund 2 Syfte med skogsmarkskalkning 2 Områden i behov av skogsmarkskalkning 4 Urval av avrinningsområden 5 Områden som inte lämpar sig för skogsmarkskalkning 7 Biologiskt känsliga områden 7 Områden som riskerar en hög kväveutlakning 7 Områden där oönskade miljöeffekter kan uppkomma 8 Områden där kalkning inte förväntas ge önskad effekt 8 Val av medel 9 Val av spridningsmetod 10 Val av mängd 11 Kontakt med markägare och andra intressenter 12 Fastighetsstruktur 12 Ägarkontroll 12 Informationsmöte 12 Fortsatta markägarkontakter och avtal 13 Kommunicering av avtalet med markägaren 13 Information inför spridning 13 Information i samband med spridning 13 Planläggning av markbehandling 14 Förplanering 14 Helikopterspridning 14 Markspridning 15 Spridningstidpunkt 16 Upphandling av markkalkning 18 Samråd 20 Exempel på hantering av samrådsförfarandet 20 Rekommenderat samrådsförfarande utifrån erfarenheter ovan 21 Tillsynsmyndigheten initierar skogsmarkskalkningen 21 Annan myndighet eller aktör än tillsynsmyndigheten initierar skogsmarkskalkningen 21 Kalk- och spridningskontroll 22 Spridningskontroll 22 Kontroll undantagna ytor 23

Jämnhet och giva 23 Siktanalys 24 Vad säger lagen? 25 Bilaga 1 Inbjudan till informationsmöte 26 Bilaga 2 Avtal med markägare 27 Bilaga 3 Underlag upphandling 30 Bilaga 4 Avtal kalkentreprenör 36

Förord Skogsstyrelsen har bedrivit försöksverksamhet kring åtgärder mot markförsurning under drygt 15 år. Mot bakgrund av vunna insikter och erfarenheter presenterades år 2001 ett åtgärdsprogram Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken (Skogsstyrelsen meddelande nr. 4, 2001). Åtgärdsprogrammet inriktade sig på åtgärder mot försurning orsakad av luftföroreningar, kompensation för det näringsuttag som sker vid skörd av skogsbiomassa, främst grot-uttag, samt anpassade skogsbruksåtgärder för uthålligt brukande av skogsmarken. Genomförandet av åtgärdsprogrammet föreslogs omfatta en förberedelsefas på tre år och en påföljande åtgärdsfas på omkring tio år. Förberedelsefasen gick i åtgärdsprogrammet ut på att utreda och besvara de kvarstående frågeställningar som hade identifierats. Även en relativt omfattande praktisk verksamhet ingick i syfte att utveckla verktyg för det praktiska genomförandet. Hösten 2004 beslutade regeringen att Naturvårdsverket fick avsätta högst 10 miljoner kronor till motverkande av skogsmarksförsurning i enlighet med förberedelsefasen i Skogsstyrelsens åtgärdsprogram. Skogsstyrelsen arbetade, i samråd med Naturvårdsverket, fram en projektplan för perioden 2005 till 2007. Ett av projektets syften var att få bättre kunskap om hur en eventuell framtida storskalig skogsmarkskalkningsinsats ska genomföras rent praktiskt. Denna rapport utgör en sammanställning av de erfarenheter som vunnits i samband med den kalkspridning som genomförts på 4 500 ha inom projektet och även, till viss del, de slutsatser som dragits under diskussioner med den expertgrupp bestående av olika specialister som tillsattes samt i de studier som finansierats inom projektet. Tanken är därmed att rapporten ska utgöra ett underlag som kan användas som vägledning om storskalig skogsmarkskalkning blir en realitet. Rapporten ingår i Skogsstyrelsens rapportserie där författarna står för innehåll och slutsatser. Jönköping 2008 Karin Hjerpe Projektledare 1

Bakgrund Skogsstyrelsen bedrev under åren 1989-2003 försöksverksamhet kring åtgärder mot markförsurning, i första hand skogsmarkskalkning. Syftet med åtgärderna var att förhindra skogsskador orsakade av markförsurning samt att förbättra kvaliteten på avrinnande vatten. Sedan dess har forskning visat att markförsurning, i den omfattning som finns i sydvästra Sverige, inte har någon negativ effekt på trädens vitalitet. Däremot utgör försurning av ytvatten fortfarande ett påtagligt problem, bl.a. genom skadligt höga halter av oorganiskt aluminium, i många vattendrag i södra Sverige. Därför har fokus mer och mer flyttat till att förbättra kvaliteten på avrinnande vatten. Skogsstyrelsen har under försöksperioden presenterat tre förslag till åtgärdsprogram. I det tredje förslaget, som presenteras i rapporten Åtgärder för ett uthålligt brukande av skogsmarken och mot försurning (Skogsstyrelsen meddelande nr. 4, 2001), anlades ett helhetsperspektiv på skogsmarkens försurning, skogsvatten och eventuella näringsobalanser i skogsmark. Såväl markkalkningsåtgärder för att åtgärda antropogen försurning som askåterföring för att kompensera för biomassauttag samt anpassade skogsskötselsmetoder för uthålligt brukande av skogsmarken vävdes in. När inte heller det tredje förslaget erhöll någon finansiering, beslutade Skogsstyrelsen att avbryta försöksverksamheten. Naturvårdsverket avsatte, på uppdrag av regeringen, från 2005 till 2007 tio miljoner kronor per år till markkalkning, i enlighet med förberedelsefasen i Skogsstyrelsens åtgärdsprogram. Därmed kunde Skogsstyrelsen åter börja arbeta med åtgärder för att påskynda återhämtningen från försurning orsakad av luftföroreningar. I samråd med Naturvårdsverket tog Skogsstyrelsen fram en projektplan för arbetet. I denna gjordes en prioritering av de åtgärder som omnämndes i förberedelsefasen i åtgärdsprogrammet från 2001. Syfte med skogsmarkskalkning Syftet med skogsmarkskalkning är att genom en engångsåtgärd försöka återställa den kemiska status marken hade innan den påverkades av försurande luftföroreningar. Tanken är att även kvaliteten på avrinnande vattnet ska förbättras. Därmed kan behovet av återkommande sjö och våtmarkskalkning minska. Syftet med projektet har bland annat varit att ta fram riktlinjer för hur storskalig skogsmarkskalkning kan gå till både operativt och organisatoriskt. Genom projektet har vi fått mer kunskap om: Hur man väljer ut lämpliga områden för kalkning. Lämpligt kalkverkande medel. Lämpliga spridningsmetoder. Lämplig kalkgiva. Hur man kommunicerar spridningen med markägare och andra intressenter. Hur man genomför planläggningen inför spridningen. Hur upphandlingen av spridningen genomförs. 2

Hur man genomför samrådsprocessen gentemot markägare och andra myndigheter. Lämplig spridningskontroll. I denna rapport sammanställs de erfarenheter som vunnits och den kunskap som erhållits inom projektet. Rapporten ska kunna användas som vägledning av aktörer som arbetar praktiskt med skogsmarkskalkning om en mer storskalig verksamhet initieras. 3

Områden i behov av skogsmarkskalkning Behov av skogsmarkskalkning kan finnas i ett avrinningsområde om: - avrinningsområdet är antropogent försurat och -den naturliga återhämtningen bedöms som otillräcklig De områden som historiskt sett fått ta emot den största delen av surt nedfall ligger främst i de sydvästra delarna av Sverige. Stora arealer i denna del av landet har även sådana geologiska förhållanden att markerna är känsliga för försurande ämnen. Därför är behovet av åtgärder störst i Västra Götalands, Hallands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge och Skåne län. Även vissa områden i Värmlands, Örebro och Dalarna-Gävleborgs län kan dock komma ifråga. Trots att den sura depositionen nu minskat pekar modelleringar på att markerna inte kommer att kunna återhämta sig enbart genom naturliga processer. Hjälp av kalkverkande medel kan därmed behövas för att kunna skapa en kvalitet på avrinnande vatten som gör att försurningskänsliga djur och växter i vattendragen inte tar skada. 4

Urval av avrinningsområden Viktiga frågor vid prioritering av vilket avrinningsområde som bäst lämpas för skogsmarkskalkning - Finns ytvatten som är dokumenterat försurningspåverkade? - Är bedömningen att naturlig återhämtningen inte kommer att vara fullständig inom överskådlig framtid? - Förekommer höga halter av oorganiskt aluminium i avrinnande vatten? - Är sjöar och våtmarker inom avrinningsområdet kalkade? - Finns miljöer med höga biologiska värden som hotas av försurning eller förhöjda halter av oorganiskt aluminium? - Finns för kalkning lämpliga marker i mer än 50 % av avrinningsområdets areal? - Finns höga sociala värden som t.ex. sportfiskevärden, som gynnas av en förbättrad vattenkvalitet? För att få en miljömässig och kostnadseffektiv kalkning kommer ett urval alltid att behöva göras för att få kalken där den gör mest nytta. Vid urvalet av vilka skogsmarksområden som får mest positiv effekt av kalkning så är Länsstyrelsernas, kommunernas och/eller Vattenmyndigheternas kännedom om vattendragen till stor hjälp. Ofta finns redan kunskap kring vilka områden som kan vara lämpliga då Länsstyrelsen har planerat och följt upp tidigare och pågående kalkningsinsatser av sjöar och våtmarker. Länsstyrelsen har också vattenkemisk och biologisk övervakning i många vattendrag. Resultaten från denna övervakning är ett utmärkt underlag för urval av lämpliga avrinningsområden. Som underlag för att inte minst bedöma återhämtningen bör man också ta hjälp av bedömningsgrunder för miljökvalitet (se även under www.ivl.se). Det pågår även en omfattande karakterisering av vattendragens status enligt EU: s ramdirektiv för vatten. Försurningspåverkan är en av flera viktiga parametrar vid denna statusklassning. Det är nödvändigt att urvalet av områden som planeras för kalkning sker ihop med Länsstyrelsens kalkningsansvariga och en fördel om samverkan sker i tidigt skede med övriga berörda delar av myndigheten. För att kalkning med normalgivan 3 ton/ha av ett avrinningsområde ska få en phhöjande effekt i vattendragen så bör minst 50 % av avrinningsområdets areal behandlas. Om mer än 50 % av arealen av någon anledning undantas från åtgärd så bedöms kalkning med givan 3 ton/ha inte få tillräcklig effekt på vattnet. Dessa avrinningsområden bör således prioriteras ner och undantas från kalkning. Det kan exempelvis gälla för områden med stor andel torvmarker eller om stora markägare inte vill ha kalkat. 5

Figur 1. Vid val av skogsmarkskalkningsområde måste hela avrinningsområdet beaktas. En viktig faktor är även halten av oorganiskt aluminium i vattnet. Oorganiskt aluminium är giftigt för flertalet vattenlevande organismer som andas med gälar. Det är därför angeläget att prioritera de avrinningsområden där halterna av oorganiskt aluminium i avrinnande vatten är höga. Aluminium är ett vanligt förekommande ämne i marken men det blir giftigt i oorganisk form. Aluminiumets giftiga form har ett samband med ph värdet, ju lägre ph desto högre förutsättningar för höga nivåer av oorganiskt aluminium. För fiskarna lax, elritsa och mört är den kritiska nivån för oorganiskt aluminium, enligt Naturvårdsverkets handbok för kalkning av sjöar och vattendrag, 30 μg/l medan motsvarande värde för flera övriga fiskar som t.ex. öring och abborre är 50 μg/l. Vid urval av områden bör de med höga halter av oorganiskt aluminium prioriteras. Skogsmarkskalkning bör i första hand ske i avrinningsområden till tidigare kalkade vattendrag. Sjöar och vattendrag där det finns högre sociala värden som t.ex. ett aktivt friluftsliv och/eller ett aktivt sportfiske som gynnas av kalkningen är en positiv faktor vid urvalet av avrinningsområden. Exempel på sådana vatten kan vara där det finns aktiva fiskevårdsföreningar, ett aktivt sportfiske, en frekvent förekommande friluftsturism eller liknande sysselsättningar där flera intressen kan gynnas av åtgärden. 6

Områden som inte lämpar sig för skogsmarkskalkning Exempel på områden som bör undantas från kalkning är: - Biologiskt känsliga områden. - Områden som riskerar en hög kväveutlakning. - Områden där oönskade miljöeffekter kan uppkomma. - Områden där kalkning inte förväntas ge en önskad effekt. Biologiskt känsliga områden Kalk ska inte spridas i områden med dokumenterade höga naturvärden som kan skadas. Vanliga exempel på områden som bör undantas är nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden, biotopskydd och naturvårdsavtal, sumpskogar i klass 1 och 2, våtmarker, bergs- och myrimpediment samt ängs och hagmarker med höga naturvärden. Om andra kända miljöer med en kalk eller kvävekänslig flora eller förekomst av känsliga lavar eller mossor finns så bör dessa ofta undantas. Två grupper som är känsliga för kalk är vit- och levermossor vilka ofta förekommer i fuktigare miljöer och i de bäcknära zonerna. Även vissa lavar som återfinns i skogar med lång kontinuitet eller på torr mark har visat sig vara känsliga för kalk. Det kan finnas undantag då värdet med att kalka är högre eller förenligt med det naturvärde som finns och alla värdefulla områden bör därför inte med automatik undantas från kalkning. Om områden med dokumenterade naturvärden tas med vid kalkningen så ska det tydligt framgå och åtgärder bör endast genomföras efter diskussioner med experter på berörda miljöer. De effektstudier som genomförts har inte kunnat visa några skador av kalk på normal fastmarksvegetation vid den rekommenderade kalkmedlet och givan 3 ton/ha. När det förekommit områden med vitmossor som kalkats så har dessa vid vissa tillfällen påvisat skador som varit små och kortvariga. Kalkspridning ska undvikas då störningen kan medföra att rödlistade arter blir påverkade vid känsliga tidpunkter och i känsliga områden som t.ex. spelplatser för tjäder, häckningsplatser för storlom och fiskgjuse. Det finns ett antal sjöar och vattendrag i försurade områden som medvetet inte kalkats för att fungera som referens vid kontroll och uppföljning av kalkningens effekter. Det är viktigt att eventuella tillrinningsområden till dessa miljöer inte kalkas. Områden som riskerar en hög kväveutlakning Kalk bör inte spridas på större föryngringsavverkade ytor som saknar heltäckande hyggesvegetation. Ett ökat kväveläckage kan ske efter kalkning på grund av en ökad nedbrytning av organiskt material som frigör kväve. Finns vegetation så tas kvävet oftast upp av denna men saknas vegetation så ökar risken för att kväve lakas ut till närliggande vattendrag. Det är särskilt viktigt att undanta föryngringsavverkade ytor som ligger nära vattendrag och/eller som har en hög grundvattennivå. 7

Kalk bör inte spridas på torvmarker eftersom dessa är naturligt sura och den låga dosen på 3 ton/ha inte kommer att ge tillräcklig effekt på avrinnande vatten utan endast riskera att skada vegetationen på plats. Inga högmossar och/eller våtmarker med torvlager som är tjockare än 30 cm ska därför kalkas. Områden där oönskade miljöeffekter kan uppkomma Kalkning med markspridare ska inte medföra körskador på känsliga marker som fuktiga miljöer eller vid bäcknära zoner. Körskador i dessa miljöer kan medföra en mängd negativa effekter som t.ex. sedimenttransport till vattendrag. Körskador får inte heller uppstå vid fornlämningar eller vid andra värdefulla kulturmiljöer. Områden där kalkning inte förväntas ge önskad effekt Kalk bör, om möjligt, inte spridas direkt i vattendrag eftersom den giva som ges endast medför en kortvarig ph höjning. Det innebär dessutom en onödig kostnad att sprida kalk där det inte ger avsedd effekt. Vid helikopterspridning så är det dock inte ekonomiskt och/eller miljömässigt motiverat att undanta alla mindre vattendrag från spridning. Detta medför att det endast är större (bredare än 5 m) bäckar som undantas vid spridning. Vid markspridning är det lättare att undvika att kalk sprids direkt i vattendrag. Områden med geologiska förhållanden som medför att de inte är försurade, kan finnas inom ett avrinningsområde. Ett exempel på sådana är områden med lättvittrade basiska bergarter som grönsten och kalksten. Förekomsterna finns utmärkta i berggrundskartor. I en situation där bäckvattenkvaliteten indikerar att behandling behövs trots att avrinningsområdet har en större andel lättvittrad berggrund så kan en fördjupad analys behövas för att bedöma hur markvattnet påverkas av berggrunden. Markprover kan då vara nödvändiga. Om osäkerhet fortfarande råder kan man konsultera SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Ett annat exempel är områden med mäktiga moränlager där vatten infiltrerar djupt. Sådana områden kommer att buffra surt vatten betydligt bättre än ett grunt lager eller ett lager med ytligt grundvatten. Det går och göra grova skattningar av mäktigheten utifrån jordartskartor men det kräver erfarenhet. I många fall behövs komplettering med provtagning i fält. I de fall drumliner återfinns inom avrinningsområdet borde dessa kunna undantas från kalkbehandlingen. Kostnaden för kalkeffekt som går förlorad i och med att kalk sprids i områden där den önskade effekten kanske inte uppnås bör ställas mot den kostnad som tillkommer om planläggarna och spridningsentreprenörerna måste lägga ned extra arbete på att undvika kalkning av små områden. Minimiarealen för områden som undantas av denna anledning bör ligga på ca 3 ha men hänsyn måste tas till områdets form och geografiska placering. 8

Val av medel Krav på kalkprodukten: - Kalken ska innehålla minst 4 % magnesium. - Finkornshalten, d.v.s. mängden material som vid torrsiktning passerar sikt med maskvidd 0,20 mm, ska inte vara högre än 10 %. - Produkten ska vara så beskaffad att problem med damm minimeras vid spridningen. - Den maximala kornstorleken ska vara 3 mm. - Den syraneutraliserande förmågan ska minst motsvara 45 % CaO-halt. - Metallhalterna i kalken ska ligga inom gränsvärdena för P-märkt kalk. De vanligaste kalkmedlen är gjorda av kalksten (CaCO 3 ) eller av dolomitkalk (CaMg(CO 3 ) 2 ). För skogsmarkskalkning är dolomitkalk att föredra på grund av att den även innehåller magnesium. Orsaken är att halterna av magnesium ofta kan vara låga i försurad skogsmark. För att få en lämplig upplösning av kalken och en kalkeffekt som varar under lång tid så ska kalk av grövre (0,2-3 mm) fraktioner användas. För att få så liten damningseffekt som möjligt är det viktigt att kalken inte innehåller för mycket fint material, så kallad finsvans. En bedömning har gjorts att max 10 % av kalkvolymen får ha en diameter under 0,2 mm. I eller i anslutning till områden som är känsliga för damning så kan dammfria produkter användas. Här finns några olika alternativ på marknaden som t.ex. fuktad kalk eller granulerad kalk. Det viktiga är att produkterna uppfyller gällande kvalitetskrav. Alternativa produkter är i dagsläget betydligt dyrare än grovkalk. Kalkprodukten får inte innehålla ämnen i för naturen skadliga koncentrationer. P- märkning innebär att kalken uppfyller en kvalitetsdeklaration för fraktion, CaOvärde och tungmetaller. CaO-värdet för kalk ligger normalt på värden mellan 45 och 52 %, vilket ger ett mått på kalkens syraneutraliserande förmåga. Kalkmjöl är en kemisk produkt enligt 14 kap. Miljöbalken. De som beställer och genomför kalkspridning ska därför vidta nödvändiga försiktighetsmått för att motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 9

Val av spridningsmetod Kalk sprids antingen med hjälp av terränggående maskiner eller med helikopter. I första hand sker spridning via markgående spridare, oftast med hjälp av en traktor. Markspridning är billigare och tillåter bättre precision i spridningen. Markspridning kan dock ofta vara svårt att få till stånd på grund av terrängförhållandena, åldersstrukturen på skogen och tillgängligheten. En risk för körskador finns alltid vid markspridning. Rädslan för körskador gör att vissa markägare är tveksamma till markspridning som kalkningsmetod. Erfarenheter visar att andelen inom ett avrinningsområde som kan markspridas varierar mycket mellan olika län och i medeltal är ca 40 %. Vid markspridning planeras åtgärden på samma sätt som askåterföring och den arbetsrutin som finns framtagen för spridning av aska är även användbar för kalk. Planläggningen blir dyrare vid markspridning vilket ska tas hänsyn till vid val av metod. Där markspridning inte är genomförbar sker spridning med helikopter. Att sprida kalken med hjälp av helikopter är dyrare. Spridningen kan, om förhållandena är goda, ske under en kortare tidsperiod och problematiken kring körskador i bestånden undviks. En splittring av områden i både helikopter- och markspridning kan innebära en fördyring av helikopterspridningen, så att marksprida mindre delar av skogsmarkskalkningsområden är inte önskvärt. Detta kan medföra att det i vissa avrinningsområden är motiverat att endast sprida med hjälp av helikopter. 10

Val av mängd Skogsmark bör behandlas med 3 ton kalk per ha. Givan kan dock minskas med hänsyn till lokala förutsättningar beroende på historisk deposition, marktyp och markegenskaper. En tillförsel av 3 ton kalk/ha beräknas i normalfallet räcka för att kompensera för det sura nedfall som markerna mottagit. Högre doser ger större effekt men syftet med åtgärden är att kompensera för de sura ämnena som marken mottagit och inte att alla vattendrag ska nå ett visst högre ph. Givan 3 ton/ha har även visat sig ha små negativa effekter på t.ex. vegetationen i de kalkade försöksområdena. Figur 2. Lastning av kalk inför helikopterspridning. 11

Kontakt med markägare och andra intressenter - Ta kontakt med markägaren tidigt. - Markägaren har det yttersta ansvaret. Det är viktigt att involvera markägarna i ett tidigt skede eftersom kalk aldrig ska spridas utan markägarens tillstånd och detta kan påverka vilka områden som väljs ut för åtgärd. Markägaren har också det yttersta ansvaret för aktiviteter som genomförs på hans/hennes mark. Förslagsvis genomförs kontakter och information enligt arbetsgången nedan. Fastighetsstruktur Efter att gränserna för avrinningsområdet som ska skogsmarkskalkas har bestämts kartläggs fastighetsstrukturen. Man gör detta för att ta reda på om andra fastigheter än skogsfastigheter berörs av åtgärden. Om åtgärden ska ske intill eller i närheten av ett samhälle kan det vara nödvändigt att, förutom skogsägare, även informera berörda invånare om skogsmarkskalkningen. Ägarkontroll När fastighetsstrukturen är kontrollerad tar man fram en lista över ägare till skogsfastigheterna inom området. Kom ihåg att göra en jämförelse med aktuellt fastighetsregister om osäkerhet råder om ägareförhållandena vid t.ex. pågående fastighetsaffärer. Eftersom spridningsområdet kan komma att justeras efter hand så är det viktigt att även ta reda på ägarna till fastigheter som ligger i anslutning till området. Informationsmöte Som en inledande fas i informationen inbjuds berörda markägare till ett informationsmöte. I inbjudan, se bilaga 1, informeras översiktligt om skogsmarkskalkning. Informationsmötet tar ca två timmar. Det kan vara lämpligt att även bjuda in markägare som har fastigheter i anslutning till spridningsområdet. Informationsmötet bör behandla: Varför man vill skogsmarkskalka. Varför man har valt just detta avrinningsområde. Hur genomförs planeringen inför kalkning. Hur kalkningen går till. Avtalsfrågor Eventuell filmvisning om skogsmarkskalkning. Under punkt två är det en fördel om en representant från länsstyrelsen kan delta. 12

Fortsatta markägarkontakter och avtal Till de markägare som inte deltog på informationsmötet kan man skicka ut ett informationsbrev som beskriver skogsmarkskalkning och hur proceduren fungerar. Ett alternativ är att ta kontakt via telefon och informerar markägaren direkt om skogsmarkskalkning och avtal. Kommunicering av avtalet med markägaren När planläggningen är färdig skickas avtal, se bilaga 2, och tillhörande plan över områden som ska kalkas, ut till respektive berörd markägare för undertecknande. Fortlöpande kontakt med markägare är ofta nödvändigt för att få in alla avtal. Vid förändringar i den ursprungliga spridningsplanen är det också viktigt att komma ihåg att informera de markägare vars marker undantagits att de inte längre är berörda av åtgärden. Information inför spridning När tidpunkten för spridningen är bestämd skickas ett informationsbrev, med planerat startdatum och varaktighet för spridningen, ut till samtliga berörda markägare. I de fall där även andra berörs av åtgärden ska informationsbrevet också skickas till dessa. Kan spridningen i hög grad påverka allmänheten bör annonsering i lokaltidning göras. Information i samband med spridning Om det efterfrågas kan en förevisning och informationsträff genomföras i samband med spridningen. Det kan också vara aktuellt med en pressinformation vid detta tillfälle. 13

Planläggning av markbehandling - Vilken behandlingsmetod som avses, mark- och/eller helikopterspridning, är avgörande för planläggningen och bör därför bestämmas i ett tidigt skede. - Kontroller görs först på rummet gentemot befintliga inventeringar, dokumenteringar och registeruppgifter i ett geografiskt informationssystem (GIS) för att sedan kompletteras med fältbesök. - Resultatet av planläggningen, som redovisas i spridningsplanen, är viktig och ska kunna tolkas entydigt av alla berörda remissinstanser, spridningsentreprenörer, m.fl. Förplanering Den förberedande planeringsfasen sker på rummet, lämpligen i ett GIS med uppdaterade register och bra kartdata, över det utvalda avrinningsområdet. Från denna areal undantas vissa områden som är registrerade i olika GIS-skikt hos Skogsstyrelsen, länsstyrelse samt i geologiska- och jordartskartor. Områden som här undantas är: Nationalparker, Naturreservat, Natura 2000-områden och dylikt. Biotopskydd och områden med naturvårdsavtal. Nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden. Sumpskogar med hög naturvärdesklass (ofta orörda/extensivt brukade). Mark med djupa torvlager (>30 cm). Ängs- och hagmarker, lövskogsområden med höga naturvärden. Redan (med kalk, aska eller motsvarande) behandlade områden. Fornlämningar och känsliga kulturmiljöer. Områden där kalken, av geologiska orsaker, inte har någon effekt. Vissa av ovanstående områden kräver dessutom en skyddszon. Detta kan även bli aktuellt vid spridning intill annat ägoslag än skogsmark. Läge i terräng, lutning, befintlig vegetation och områdets/objektets känslighet är några av de faktorer som påverkar utformningen av skyddszonen. Därutöver kan det tillkomma en teknisk skyddszon, baserad på föreliggande spridningssystems tekniska begränsningar och rådande förutsättningar (t.ex. väderförhållanden). Denna anpassas bäst av spridningsentreprenören. Observera att den spridningsplan som görs på rummet alltjämt är preliminär, först efter kontroller i fält kan en slutlig plan fastställas. Denna kan ändras om markägaren har några invändningar. Beslutet om behandling fattas alltid av markägaren. Helikopterspridning Då helikopterspridning erbjuder stora möjligheter till en fullständig täckningsgrad kan planläggningen fokuseras till områden som ej ska behandlas. Inom valt be- 14

handlingsområde är det alltså viktigast att avgränsa undantagna områden och att detta görs tydligt i spridningsplanen och dess karta (främst för spridningsentreprenören/helikopterföretaget). Aktuell entreprenör känner bäst till helikopterns och spridningssystemets tekniska förutsättningar och kan på bästa sätt anpassa skyddszoner (med lämplig bredd) så länge undantagna områden, och orsakerna härtill, tydligt angivits. Utöver hänsyn till dokumenterade undantagsområden, t.ex. nyckelbiotoper, tillämpas försiktighetsprincipen, vilket innebär att spridning undviks i alla områden där negativa effekter riskerar uppstå. En fältkontroll kan även ge klarhet angående i vilken utsträckning betesmarker används (och i så fall av vilket sorts kreatur) och om ett visst säkerhetsavstånd bör tillämpas. Detta gäller normalt även till byggnader, bostäder och tomtmark. Det kan tilläggas att fältkontrollen inte enbart leder till ytterligare undantagna områden utan ute i fält kan även mark upptäckas som, till exempel genom igenväxning, övergått till skogsmark och därför kan behandlas. Dessutom kan man i fält upptäcka en annan, faktisk vattendelare, som avviker från SMHI:s avgränsningar. Detta medför en annan avgränsning av behandlingsområdet. Spridningsentreprenören ansvarar alltid för planering av vägar och uppställningsplatser inför spridning. Markspridning Markspridning sker normalt med hjälp av någon terränggående maskin (t.ex. en ombyggd skotare). Vid markspridning ställs högre krav på planläggningen och det är extra viktigt att beakta: Typ av spridningssystem. Åtkomst till spridningsområde. Framkomlighet i spridningsområde. Skaderisker. I samband med upprättande av spridningsplan bör det säkerställas att maskinen kommer åt aktuellt område, från allmän väg till sista basväg ute i skogen. Rådande bärighet och överfarter (t.ex. över vattendrag) kan orsaka problem, liksom branter och även mer modesta lutningar i terrängen, då materialet transporteras omvända vägen jämfört med virket. Väl framme vid det område som ska behandlas krävs framkomlighet, helst genom ett bra stickvägssystem efter en relativt nyligen utförd gallring. Oftast kan även oplanterade eller nyplanterade föryngringsytor och gles, äldre skog markspridas. I genomsnitt kan dock uppemot 60 % av skogsmarksarealen inte erbjuda åtkomst för en markbunden spridare, åtminstone inte utan risk för skador. 15

Figur 3. Fältövning i markspridningsplanläggning. Risken för skador är ofta större vid markspridning än vid helikopterspridning. Det kan handla om direkta körskador på mark, vegetation samt natur- och kulturvärden. Genom körning i växande skog riskeras skador på trädens stammar och rotsystem, något som i sin tur kan leda till svampangrepp. Bra skogsbilvägar kan vid nyttjande under fel tid på året bli förstörda. Ökad körning på skogsmark leder dessutom till ökade transporter av material, med risk för näringsläckage/kväveutlakning. Spridningsplanen kommuniceras först med berörda markägare och sedan eventuella korrigeringar gjorts skickas planen till spridningsentreprenör. Framtagen spridningsplan kan efter överenskommelse levereras digitalt (t.ex. med spridningsområden som polygoner för användning i ett fält-gis) likväl som på papper utskrivna kartor och tabeller. Spridningstidpunkt Flera faktorer ska beaktas inför valet av spridningstidpunkt. I praktiken är det inget egentligt val utan en avvägning där olägenheterna av behandlingen bör minimeras. Om man avser att marksprida så tillförs ytterligare en mängd påverkande faktorer. Exempel på sådana faktorer är framförallt aktuellt skogstillstånd men även markens bärighet och trädens savningsperiod. I detta sammanhang är dock viktigast att markspridningen planeras in i tid före helikopterspridningen. Detta då ett eventuellt bortfall normalt är större vid markspridning och man kan i så fall hinna korrigera och behandla dessa arealer från helikopter. 16

Följande faktorer bör alltjämt beaktas: Störningskänsliga arter, t.ex. vissa fåglars häcknings- och kläckningsperiod. Eventuell vårflod, höga flöden i vattendrag och vattensjuk fastmark. Jaktperioder, främst avseende älg. Helgdagar. Väderleksförhållande kan påverka spridningstidpunkten. Exceptionell köld, vindstyrka eller nederbördsmängd kan medföra att spridningstidpunkten måste framflyttas. Även andra önskemål, från t.ex. boende inom spridningsområdet, rörande spridningstidpunkt ska försöka tillgodoses. Helgdagar bör i normalfallet inte undantas, om det inte är av besökare högfrekventerad skogsmark. 17

Upphandling av markkalkning Ju högre krav som ställs på spridningen desto dyrare blir den. Gör därför en avvägning mellan krav på t.ex. spridningsjämnhet och dammfriprodukt och hur viktigt det egentligen är att dessa krav uppfylls. Lagen om offentlig upphandling reglerar all offentlig upphandling vilket innebär att kommuner, landsting, statliga myndigheter och vissa av deras bolag samt vissa privata bolag som arbetar med särskilt tillstånd m.fl. (upphandlande enheter) ska följa lagen vid i stort sett all anskaffning, köp, hyra, leasing m.m. av varor, tjänster, inklusive driftentreprenader samt byggentreprenader. Bestämmelserna är olika för upphandling över respektive under vissa tröskelvärden och beroende på vilken typ av upphandling det gäller. De grundläggande gemenskapsrättliga principer som ska efterlevas vid all offentlig upphandling är principerna om ickediskriminering, likabehandling, transparens (öppenhet och förutsebarhet), proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Inför all upphandling är det viktigt att ta fram så mycket fakta som möjligt. Att kunna branschen och dess beteenden är också viktigt. Om flera personer är inblandade är det en fördel om en person tar på sig en sammanhållande roll för specifikationen i förfrågningsunderlaget. För att tidsplaner ska hållas ska upphandlaren informeras i god tid och även få möjlighet att delta i processen att ta fram en specifikation. Det är viktigt att klart beskriva hur, var och när kalken ska spridas, liksom vilken kvalitet produkten ska ha. Ju noggrannare vi beskriver vad vi vill ha, desto bättre och precisare anbud får vi. Luddiga och svårbegripliga underlag ger högre priser. Förfrågningsunderlagets utvärderingskriterier ska vara klart och tydligt beskrivna. För att inte hamna i tidsnöd är det viktigt att veta att normaltiden för den här typen av upphandlingar ligger på mellan 5 och 7 månader. Avtalet åskådliggör parternas åtaganden. Enklast är att upphandla en totalentreprenad om det inte finns tillräcklig kunskap och resurser för att samordna de olika ingående delarna med att sprida kalk på mark, se bilaga 3 och 4. Kalkbranschen är speciell då det i stort sett råder oligopol på den svenska marknaden. Ökar volymerna kommer säkert utländska aktörer att dyka upp. Det är viktigt att från början veta om man ska marksprida eller helikoptersprida kalken. Det är svårt att göra sådana ändringar under avtalstiden om det inte varit med i förfrågningsunderlaget. Därför är det viktigt att upphandlaren har varit med på ett tidigt stadium. Det är mycket bra med ett planeringsmöte med leverantören så snabbt som möjligt. Detta för att ta reda på, när bästa tiden är för helikopterspridning, när helikoptrarna har minst att göra och när det är bäst för miljön. Det är viktigt att kontrollera hur hanteringen av kalken sker, är det genom säcksystem eller annat system. Vid val av system kan det vara en fördel att få systemen förevisade. Dessutom bör det undersökas hur kalktransporterna till spridningsområdena går till. Finns det miljövänliga alternativ? 18

Ur kostnadssynpunkt, för helikopterspridning, är det viktigt att få lastningsplatsen så nära objektet som möjligt. I ett pris ingår ofta ett medelflygavstånd om detta överskrids kan det fördyra spridningen för uppdragsgivaren. För att få ett bra förfrågningsunderlag är det bra att samtliga, som ska delta i projektet, är med vid en tidig upphandlingsgenomgång. Det är också bra att upphandlaren är med vid uppföljningsträffar med leverantören. 19

Samråd Skogsstyrelsen är samrådsmyndighet enligt miljöbalken för åtgärder som omfattas av skogsvårdslagen som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Hittills har skogsmarkskalkning ansetts vara en skogsbruksåtgärd och omfattas av skogsvårdslagen. Eftersom det finns en risk att skogsmarkskalkning kan påverka naturmiljön negativt anser Skogsstyrelsen att skogsmarkskalkning ska anmälas för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken. Normalt är det markägarens skyldighet att anmäla en planerad skogsbruksåtgärd som väsentligt kan påverka naturmiljön för samråd till Skogsstyrelsen. I de fall det handlar om en storskalig skogsmarkskalkning initierad av någon annan än markägaren är det dock inte markägaren utan den som initierar åtgärden som rimligen kan anses som verksamhetsutövare och därför är samrådsskyldig. För försöksverksamheten med storskalig kalkning initierad av Skogsstyrelsen innebar det att myndigheten i princip blev samrådskyldig med sig själv. Exempel på hantering av samrådsförfarandet Eftersom Skogsstyrelsen både initierade kalkningen inom projektet och hade tillsynsansvar enligt miljöbalken fanns det inget behov av med att ha ett formellt samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken, utan en intern konsekvensanalys av den planerade kalkning bedömdes vara lämpligare. Eftersom Skogsstyrelsen bestod av tio självständiga Skogsvårdsstyrelser när försöksverksamheten startade valde vissa Skogsvårdsstyrelser att ändå formellt anmäla kalkningen för samråd till den egna myndigheten. Inom Västra Götaland län valde dåvarande Skogsvårdsstyrelsen att göra en intern konsekvensanalys av den planerade kalkningen, framför allt med hänsyn till naturvärden och känsliga områden som bör undantas spridningen. En handläggare som inte hade varit involverad i själva planläggningen kontrollerade att hänsyn hade tagits till natur- och kulturvärden inom de planerade spridningsområdena. Granskningen sammanfattades i en tjänsteanteckning. Spridningsplanerna skickades till länsstyrelsen, kommun och andra berörda för synpunkter och justerades sedan efter eventuellt ny information av vikt som framkommit. Inom Skåne, Halland och Kronobergslän valde de berörda Skogsvårdsstyrelserna däremot att formellt ta upp skogsmarkskalkningen för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken inom myndigheten. Samråden gick till på så sätt att länsstyrelsen bjöds in till ett inledande möte där Skogsstyrelsen redogjorde för skogsmarkskalkning, beskrev spridningsförfarandet och gick igenom det aktuella spridningsområdet. Detta för att i ett tidigt skede kunna upptäcka eventuella hinder för kalkning inom det planerade spridningsområdet. När planläggningen av området var klar skickades sedan en preliminär spridningsplan till berörd länsstyrelse och kommun för synpunkter varefter en slutlig spridningsplan upprättades utifrån de kommentarer som kom in. Erfarenheterna visar att ett tidigt möte med berörd länsstyrelse var mycket givande. Mötet gav bra möjligheter att identifiera eventuella problem och i ett tidigt skede anpassa planläggningen av spridningsområdena efter dessa. Det bör dock poängteras att länsstyrelsen var involverade i ett tidigt stadium i alla länen, även i Västra Götaland, eftersom de var med i processen att 20

välja ut de avrinningsområden som var prioriterade för åtgärder mot försurning och lämpliga för skogsmarkskalkning. Rekommenderat samrådsförfarande utifrån erfarenheter ovan Beroende på om skogsmarkskalkning ska fortsätta anses vara en skogsbruksåtgärd eller inte kan tillsynsmyndigheten för verksamheten komma att förändras. Om skogsmarkskalkning anses som en skogsbruksåtgärd är det Skogsstyrelsen som är tillsynsmyndighet medan länsstyrelsen i stället är tillsynsmyndighet om åtgärden inte anses vara en skogsbruksåtgärd. Om länsstyrelsen dessutom får det operativa ansvaret för en framtida skogsmarkkalkning blir länsstyrelsen både verksamhetsutövare och tillsynsmyndighet på samma sätt som Skogsstyrelsen varit under försöksverksamheten. Rekommendationerna nedan skiljer sig därför åt beroende på om skogsmarkskalkningen initieras av tillsynsmyndigheten eller om dessa två roller är åtskilda. Tillsynsmyndigheten initierar skogsmarkskalkningen Skogsmarkskalkningen tas inte upp för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken utan en intern konsekvensanalys av kalkningen utförs istället. Tillsynsmyndigheten initierar i ett tidigt skede ett möte med berörda myndigheter och övriga intressenter för att diskutera den planerade spridningen. Planläggningen anpassas i möjligaste mån efter den information som kommer fram på mötet. Tillsynsmyndigheten granskar sedan om tillräcklig hänsyn har tagits till berörda natur- och kulturvärden. Om tillsynsmyndigheten också varit inblandad i själva planläggningen utförs granskningen av en oberoende handläggare. Granskningen dokumenteras via en tjänsteanteckning. Vid behov justeras spridningsplanen innan berörda myndigheter och övriga intressenter ges möjlighet att lämna synpunkter på planen. En slutlig spridningsplan upprättas utifrån den information av vikt som kommit in. Annan myndighet eller aktör än tillsynsmyndigheten initierar skogsmarkskalkningen Den myndighet/aktör som initierar skogsmarkskalkningen bjuder lämpligen så tidigt som möjligt in tillsynsmyndigheten och övriga berörda till ett inledande möte. Informationen som framkommer vid mötet utgör sedan en grund för detaljplaneringen av spridning. När en första version av spridningsplanen är färdig anmäls den planerade spridningen för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten granskar om tillräcklig hänsyn har tagits till berörda natur- och kulturvärden och hämtar in synpunkter från berörda myndigheter och intressenter. Spridningsplanen justeras sedan efter de synpunkter av vikt som kom in till tillsynsmyndigheten. Om tillsynsmyndigheten inte kommer överens med verksamhetsutövaren om lämpliga anpassningar av kalkspridningen förelägger den förra om dessa alternativt förbjuder kalkningen. Det formella samrådet hanteras inom sexveckorsregeln för samråd. 21

Kalk- och spridningskontroll Produkten, spridningsjämnheten samt gränser mot områden som inte bör kalkas följs upp. Detta är extra viktigt om en ny entreprenör engageras. Ett uppföljningssystem för den praktiska spridningen har utvecklats. Syftet med uppföljningen är att kontrollera huruvida spridningsentreprenören genomfört arbetet enligt uppsatta riktlinjer. De faktorer som bedömdes vara viktiga att följa upp var: om uppmätt medelgiva ligger inom intervallet 2,5-3,5 ton/ha spridningens jämnheten, där variationskoefficienten bör vara 40 % kalkens beskaffenhet avseende kornstorlek och andel finsvans om spridning skedde enligt spridningsplan Spridningskontroll Inom varje avrinningsområde slumpas 20 koordinater fram för fältbesök. Med hjälp av GPS besöks punkterna i fält och kontrolleras med avseende på förekomst av kalk eller inte kalk. Om kalk inte påträffas på angiven koordinat, kontrollera hur långt ifrån punkten det finns kalk. Besöken kan göras upptill 3-4 veckor efter kalkspridning. Har det gått lång tid efter kalkningstillfället, alternativt att det regnat mycket efter spridningen, kan man behöva lyfta på eventuella mossor för att kunna se kalkkornen. Figur 4. Aluminiumform appliceras inför spridningskontroll. 22

Kontroll undantagna ytor Denna uppföljning görs för att kontrollera om de undantagna ytorna av har blivit behandlade och, om detta skett, i vilken omfattning. Samtliga undantagna nyckelbiotoper och andra områden med höga naturvärden kontrolleras. Uppföljningen görs okulärt genom att först besiktiga områdets gränser. Därefter görs en total avsyning av hela området. Till sist görs en bedömning av hur stor andel, i procent, av det undantagna området som blivit behandlat. Jämnhet och giva Tidigare erfarenheter av kalkspridning har visat att uppmätt medelgiva bör hamna inom intervallet 2,5 3,5 ton/ha, förutsatt att man följer instruktionen för uppföljning som beskrivs nedan. Alternativt kan man använda sig av Skogforsks metod för uppföljning av skogsgödsling. Inom spridningsområdet väljs den största föryngringsytan ut. På denna genomförs sedan spridningsuppföljning enligt följande. Inom ytan slumpas en startkoordinat fram. Nio stycken kluster läggs sedan ut systematisk i ett kvadratförband ( rutnät ) där förbandet (F) erhålls enligt: F (m) = 9 A där A är hyggets nettoareal i m 2 (totalarealen minskat med hänsynsytor etc. inom hyggets avgränsning). I varje kluster placeras nio vanliga ugnsformar i aluminium ut i kompassriktningarna nord-syd/öst-väst. Kvadratförbandet mellan formarna ska vara 10 m. Vid placering av formarna i fält, ta bort hinder som kan påverka hur mycket kalk som hamnar i kärlen, exempelvis grenar som täcker över delar av kärlet. Kontakta helikopterpiloten när placeringen av kärlen är klar så att spridningen kan påbörjas. Efter spridning, sätt lock på kärlen i samband med insamlingen. Bestäm ytan som kärlen representerar genom att mäta arean på locket (dm 2 ). Använd en våg med noggrannhet 0,01 gram vid vägning av proverna. Medelgivan beräknas genom att dividera massan kalk (g) med uppsamlingsarean (dm 2 ) och uttrycks sedan som ton per hektar. Vid omräkning av g/dm 2 till ton/ha går det bra att bara byta enhet. För att få ett mått på hur jämt kalken spridits beräknas variationskoefficienten ( VK ). VK är standardavvikelsen ( S ) för mätpunkterna utefter spridningsbredden i förhållande till faktisk medelgiva (G ), uttryckt i procent: VK (%) = S / G 100 Som exempel innebär en VK på 30 % att 2/3 av arealen tilldelas ± 30 % av den faktiska medelgivan. 23

Som ett alternativ kan Skogforsks metod för uppföljning av skogsgödsling användas. Instruktioner för denna återfinns i Skogforsks gödslingshandledning från 2005. Siktanalys 1) Kalk som ska analyseras hämtas lämpligen hos spridningsentreprenören i spridningsområdet. Ett halvkilo i en ren burk räcker gott och väl. Om möjligt tas prov från olika säckar eller från flera ställen i kalkhögen. 2) Använd en siktsats med maskstorlekarna 2 och 0,2 mm (eller anpassa om andra krav ställs i upphandlingen). Om dessa mått inte finns tillgängliga måste en siktkurva tas fram genom att sikta materialet i de olika storleksfraktionerna och därefter konstruera en siktkurva i diagram. 3) Väg siktskålarna innan provet appliceras. 4) Provet ska vara torrt för att inte klibba fast. Om det finns misstanke om fuktigt prov bör det torkas i ugn (ca 105ºC under några timmar). 5) Väg in ca 200 gram kalk. 6) Skaka siktsatsen i minst 10 minuter. 7) Väg återigen siktskålarna och subtrahera sedan siktskålens vikt. 24

Vad säger lagen? Skogsmarkskalkning bör anmälas för samråd enligt 12 kap.6 miljöbalken. Kalkning ska utföras så att skador på miljön undviks och begränsas. Skogsstyrelsen har enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken både det centrala och operativa tillsynsansvaret över frågor enligt 12 kap. 6 miljöbalken som rör skogsbruk och som omfattas av skogsvårdslagen. Hittills har Skogsstyrelsen bedömt att skogsmarkskalkning är en skogsbruksåtgärd och därför ingår i myndighetens tillsynsansvar. Vidare, eftersom kalkning av skogsmark är en åtgärd som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, ska en planerad skogsmarkskalkning anmälas till Skogsstyrelsen för samråd enligt 12 kap. 6 miljöbalken. Enligt samma paragraf får skogsmarkskalkningen tidigast påbörjas sex veckor efter det att en anmälan har gjorts, om inte Skogsstyrelsen medger något annat. I enlighet med 9 förordningen (1998:904) om täkter och anmälan för samråd ska Skogsstyrelsen ge länsstyrelsen tillfälle att lämna synpunkter innan myndigheten fattar beslut i ett samrådsärende om skogsmarkskalkning. De allmänna föreskrifterna i 2 kap. miljöbalken gäller även för skogsmarkskalkning och av föreskrifterna till 30 skogsvårdslagen (1979:429) framgår att skogsmarkskalkning ska utföras så att skador på miljön undviks eller begränsas. Syftet med skogsmarkskalkning har dock ändrats från att behålla trädens vitalitet till att minska skogmarkens bidrag av försurat vatten till sjöar och vattendrag. En storskalig skogsmarkskalkning inom ett avrinningsområde med det primära syftet att förbättra vattenkvaliteten bör kanske inte ses som en skogsbruksåtgärd utan i stället ingå länsstyrelsens tillsynsansvar enligt A16 i bilagan till förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. I sådana fall ska ett samråd om skogsmarkskalkning hanteras av länsstyrelsen och inte Skogsstyrelsen. Denna fråga bör dock utredas ytterligare. 25

Bilaga 1 Inbjudan till informationsmöte INFORMATIONSMÖTE 1(1) Datum 2001-01-01 Diarienr Distriktet Anna Andersson Box 1, 111 11 Staden anna.andersson@skogsstyrelsen.se Tfn 011-111 11, 070-111 11 11 Fax 011-111 11 Inbjudan till informationsmöte om skogsmarkskalkning Skogsstyrelsen har fått i uppgift av regeringen att undersöka möjligheterna att, med hjälp av skogsmarkskalkning, motverka luftföroreningsförsurning av mark och vatten i Sverige. Syftet är att ge underlag till om denna metod bör nyttjas och vidare eventuellt komplettera den redan pågående ytvatten- och våtmarkskalkningen. Vi vill också skaffa oss större kunskaper om markens återhämtningsförmåga, för att kunna ge skötselrekommendationer till ett uthålligt skogsbruk. Ett av de områden som planeras ingå i skogsmarkskalkningsprojektet är Stenåns avrinningsområde. Hela eller delar av din(a) fastighet(er) ligger inom detta område. Vi inbjuder därför till ett informationsmöte för att informera om hur vi planerar att genomföra kalkningen. För att åtgärden skall få god effekt bör en stor andel av avrinningsområdets areal kalkas. Kalkningen är en kostnadsfri åtgärd för markägaren. Kort om kalkningsförfarandet: Skogsmarkskalkningen kommer att utföras med helikopter. En giva på 3 ton kalk per hektar sprids vilket är en relativt låg dos. Kornstorleken är sådan att den inte skadar skogen men däremot kan träden se en aning grå ut, innan första regnet efter kalkningen. Precisionen av spridningen är mycket god. För frågor ring undertecknad eller Bengt Bengtsson, Skogsstyrelsen i Staden, tfn: 011-11 10 00, 070-111 00 00. Mötesplats: Lokalen utanför staden, onsdagen den 11/1-01 kl. 19.00 Vi bjuder på fika! Anmälan senast tisdagen den 10/1-01 till Anna Andersson, tfn: 011-111 11, 070-111 11 11. Med vänlig hälsning Anna Andersson Skogsvårdskonsulent 26

Bilaga 2 Avtal med markägare AVTAL Fastmarkskalkning Datum 2001-01-01 Avtal om fastmarkskalkning Mellan Skogsstyrelsen, nedan SKS, och ägaren/ägarna till berörda fastigheter, nedan kallad fastighetsägaren respektive fastigheten, har denna dag träffats följande avtal om kalkning av och askåterföring till skogmark. Bakgrund och syfte Staten har genom Naturvårdsverket ställt ekonomiska medel till förfogande för att kalkning av skogsmark ska kunna ske. Parterna är ense om att en väsentlig förutsättning för SKS fullgörande av detta avtal är att ekonomiska medel ställs till förfogande. Att sprida kalk direkt på skogsmark är ett alternativt sätt att behandla mark och vatten mot försurande luftföroreningar. Det vanliga är att kalka endast våtmarker, sjöar och vattendrag. Genom att kalka direkt på den försurade marken når effekten av kalkningen även bäckar och mindre vattendrag som tidigare inte kunnat behandlas. Det avrinnande vattnets kvalitet förbättras och försurningskänsliga arter ges därmed möjlighet att återhämta sig. En engångsbehandling av skogsmarken kan dessutom på sikt ta bort behovet av återkommande ytvattenkalkning i området. Fastighetsägaren lämnar härmed SKS tillstånd att företa kalkning på fastigheten i enlighet med bilagda karta. Samråd Parterna är ense om att samrådsbestämmelsen i 12 kap. 6 Miljöbalken inte är på så sätt tillämplig att fastighetsägaren är samrådsskyldig. SKS åtar sig att bedöma huruvida åtgärden kan tänkas strida mot miljöbalken eller annan lagstiftning. Produkt Krossad dolomitkalk från Gåsgruvan i Filipstad sprids i en giva på 3 ton/ha. Kalkningen sker med helikopter. Kontrollerad ren bioaska som uppfyller kraven i rekommendationer, enligt SKS meddelande nr.2, 2001, sprids i en giva på högst 3 ton torr aska/ha. Spridningen sker med specialbyggd skotare. 27