Kommentarer Thailands väg bort från demokratin På hösten 2007 framkom det att Sverige gjort upp om att sälja tolv Jas-plan till Thailand. Nyheten möttes av massiv kritik, både här hemma och i Thailand. Flera ledande thailändska politiker ansåg att det fanns bättre stridsflygplan på marknaden, inte minst amerikanska. Andra hävdade att Jas över huvud taget inte behövdes i den thailändska vapenarsenalen. Arméchefen replikerade: Jas skulle fungera utmärkt, förklarade han i Bangkok Post, och det behövdes. Inte minst i landets södra delar där en muslimsk gerilla sedan några år bedriver ett lågintensivt krig mot regeringen. I Sverige ifrågasatte kritikerna, bland dem oppositionspartierna i riksdagen, om vi verkligen skulle sälja vapen till en diktatur. Året före, på hösten 2006, hade den thailändska militären störtat den folkvalda regeringen under ledning av Thaksin Shinawatra och infört en period av militärstyre. Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverade försäljningen med att juntan hade utlyst val till den 23 december samma 59
år och att Thailand därför på nytt skulle bli en demokrati. Det är möjligt att Reinfeldt ångrar den formuleringen i dag. Thailand tycks ha fastnat i en ond spiral av demokratiska val, folkliga resningar och militärkupper. I dagsläget finns det inget klart svar på frågan hur Thailand ska kunna bryta trenden och hitta tillbaka till den demokratiska utveckling som präglade 1990-talet. Folkliga protester Under hela sommaren och hösten har det pågått en blockad mot regeringsbyggnader i huvudstaden Bangkok. Blockaden leds av Folkets demokratiska allians (PAD), en koalition av grupper från det civila samhället i Thailand; fackliga organisationer, människorättsgrupper och intellektuella från Bangkoks medelklass. De protesterar mot den folkvalda regeringen, som står nära den avsatte premiärministern Thaksin. Han lever numera i exil, men det var hans ombildade politiska parti som vann valet 2007 och det är hans gamla partikamrater som sitter i regeringen. PADs protester har pågått mer eller mindre utan avbrott sedan i maj. Målet är att avsätta regeringen, även om det skulle innebära att militären på nytt grep makten. På ett plan är den nuvarande oron ett thailändskt normaltillstånd. Militärens övertagande på hösten 2006 var den artonde militärkuppen sedan landet blev en konstitutionell monarki 1932. Alla folkvalda politiker har styrt med militärens öppna eller tysta medgivande. Ofta har ministrar och höga statstjänstemän hämtats direkt från barackerna och så snart politiken tagit en riktning bort från militärens inflytande har den återtagit kontrollen. På 1990-talet trodde många att den onda spiralen skulle brytas. Efter ett militärt maktövertagande 1991 utbröt väldiga folkliga protester, ledda av studenter vid universiteten i Bangkok. Flera av dem återfinns i dag i PAD. Den gången 60
Kommentarer slog armén ned demonstrationerna med blodigt våld, men sedan kunde de inte behålla sitt grepp om makten. Istället utlovade man demokratiska val och det startades en bred process för att skriva en ny, demokratisk konstitution. Folkliga organisationer blev en del av denna process, vilket gjorde att det civila samhället tog plats på den politiska scenen, som en ny, mer eller mindre välorganiserad kraft. Konstitutionen antogs 1997. Den skulle garantera demokratiska fri- och rättigheter och en maktbalans mellan parlament, regering och statliga myndigheter. Militären skulle respektera demokratins spelregler. Samtidigt svepte en finanskris över Sydostasien och den thailändska ekonomin lämnades i ruiner. Nationen vände sig till Internationella valutafonden, som erbjöd frikostig hjälp mot att Thailand levde upp till fondens krav på avregleringar och liberaliseringar av ekonomin. Regeringen kontrollerades då av det mittenorienterade Demokratiska partiet, som snabbt tappade sitt stöd på den fattiga landsbygden. Thailands ekonomiska problem banade vägen för Thaksin Missnöjet mot IMF och den allmänna ekonomiska osäkerheten ledde fram till Thaksins första valseger 2001. Han trädde fram med ett program som var en paradoxal mix av nationalism och hyperkapitalism. Han hade byggt upp sin förmögenhet genom halvskumma kontrakt med den thailändska regeringen och ägde landets ledande kommunikationsföretag, Shin Corporation. Han sög in stora delar av den ekonomiska och politiska eliten i sitt parti. Affärsbekanta och de egna företagen gynnades konsekvent av regeringens förslag. Under de första åren närmade sig Thailand bland annat militärdiktaturen i Burma, där Thaksin hoppades att Shin Corporation skulle lägga under sig marknaden för satellitkommunikation. Vid 61
flera tillfällen fick han själv eller honom närstående personer köpa statliga tillgångar till kraftiga underpriser. Samtidigt ökade Thaksin sitt folkliga stöd genom att satsa stora summor på sjukvården och ge förmånliga lån till småbyarna. Efter ytterligare en valseger 2005 fick regeringen stöd av parlamentet i allt, och alltfler omfattande politiska reformer klubbades igenom direkt av regeringen. För politiker och tjänstemän blev det nästan omöjligt att få tillträde till nya poster om de inte först skapade personliga band till Thaksin. Inom militären tillsattes alla betydande tjänster av personer som stod nära premiärministern, vilket direkt missgynnade andra delar av den militära eliten. Samtidigt startades juridiska processer mot flera journalister som gjort kritiska granskningar av Thaksins styre. Det stod nu klart att Thaksin inte tänkte respektera den nya konstitutionens krav på maktdelning och kontrollsystem för att förhindra envälde. Protesterna från PAD startade redan 2005 och de växte i styrka när det stod klart att Thaksin sålt Shin Corporation till ett företag i Singapore och lyckats undvika att betala vinstskatt i Thailand. Ett nyval utlystes till den 2 april 2006, men oppositionen bojkottade valet, som på nytt kunde vinnas av Thaksins parti Thai Rak Thai. I det läget grep kung Bhumibol Adulyadej in i handlingen och uppmanade domstolarna att utreda om det förekommit valfusk i landets norra provinser. Kungen har en särställning i thailändsk politik. Han har suttit vid makten i mer än 60 år och hans folkliga stöd är enormt. Han är dessutom den enda institution som i grunden respekteras av militären. Thaksin avgick kort därefter och lämnade makten till en interimsregering. Men protesterna fortsatte och den 19 september 2006 tog militären över. Nära tio års demokratiskt styre var till ända. 62
Kommentarer Militärkuppen försvarades av många av dem inom PAD som lett protesterna på Bangkoks gator. Eller som en av dem uttryckte saken: ibland måste demokratin ta ett steg tillbaka för att sedan ta ett steg framåt. Militären lovade att snabbt återställa demokratin. En ny konstitution skulle skrivas och nya val skulle hållas inom ett år. Thaksin förbjöds att verka politiskt och flera utredningar om korruption startades. Problemet var bara att Thai Rak Thai ombildades till Folkets Maktparti (PPP), vilket vann valet den 23 december 2007. Stödet på landsbygden hade inte gått förlorat, trots den politiska turbulensen. Ledarna för PAD började nu argumentera på ett sätt som inte tyder på några djupgående demokratiska reflexer. Eftersom väljarna på landsbygden gång på gång röstar fram politiker som inte respekterar den demokratiska grundlagen borde vi kanske ge upp systemet med en-man-en-röst, resonerade de. Varför ska lågutbildade på landsbygden få sin röst viktad lika tungt som den välutbildade medelklassen i städerna? Kanske måste folket mogna innan det kan få ansvaret att välja sina politiker. Och så fortsatte PAD sina protester. Ond spiral I maj i år intog man på nytt gatorna och efter några månader tvingades premiärminister Samak att avgå. Han ersattes snabbt av den nuvarande premiärministern, Somchai Wongsawat, som är svåger till Thaksin. I början av oktober blev protesterna mer aggressiva och polisen ingrep med tårgas och gummikulor. Två människor dödades och flera dussin skadades. Händelsen fick arméchefen Anupong Paojinda att kräva regeringens avgång. Även det ett slags statskupp, om än i verbal form. 63
Några veckor senare dömdes Thaksin till två års fängelse av landets högsta domstol, en dom som inte kommer kunna verkställas så länge den förre premiärministern stannar kvar i exil. Domen måste rimligen ha satt stopp för alla planer på en politisk come back. För PAD innebar domen en bekräftelse på att de gör rätt som forsätter protestera mot regeringens nära band till Thaksin. I skrivande stund har militären inte ingripit. Varje gång generalerna fått frågan har de svarat att detta är en politisk kris, som måste lösas på politisk väg. Faktum kvarstår dock: de representerar en armé som i grunden aldrig accepterat folkstyret, som fortfarande anser att kungen är den enda instans som står över dem i det thailändska samhället. Thailand tycks ha fastnat i denna onda spiral, och de demokratiska landvinningarna från 1990-talet är i princip utraderade. Allt fler kräver att de stridande fraktionerna sätter sig vid förhandlingsbordet, kanske i en samlingsregering, och arbetar fram ytterligare en konstitution som kan leda till en mer stabil utveckling. Om inte kommer nya bilder på stridsvagnar längs Bangkoks gator snart att kablas ut över världen. Jesper Bengtsson Journalist och författare 64