Skadeståndsdirektivet vid konkurrensrättsliga överträdelser troliga praktiska implikationer Den 10 november 2014 antog Europeiska unionens råd ett direktiv som syftar till att uppmuntra och underlätta konkurrensrättsliga skadeståndsanspråk samt att harmonisera medlemsstaternas rättssystem inom området. I denna artikel ger advokat Sara Eklöf, specialist inom EU- och konkurrensrätt vid Advokatfirman Lindahl, en övergripande förklaring av vad det nya skadeståndsdirektivet kan komma att innebära i praktiken. Medlemsstaterna har två år på sig för att införliva direktivet i den nationella lagstiftningen. Sannolikt kommer de nationella domstolarna att börja ta direktivet i beaktande vid skadeståndsprocesser redan innan implementeringen är slutförd. 1. Bakgrund Artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) förbjuder konkurrensbegränsande avtal och missbruk av dominerande ställning. Konkurrensbegränsande agerande såsom priskarteller eller missbruk av en dominerande ställning på marknaden gör ekonomin mindre effektiv och mindre konkurrenskraftig och kostar EU:s ekonomi flera miljarder euro varje år. Europeiska kommissionen ansvarar, tillsammans med de nationella konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna, för att genomdriva dessa förbud och utreder och bötfäller företag som bryter mot konkurrensreglerna, s.k. offentlig tillämpning.
44 NY JURIDIK 1:15 När företag bryter mot EU:s konkurrensregler drabbar det även konsumenter och företag som följer reglerna. EU-domstolen har upprepade gånger slagit fast att alla enskilda, med hänsyn till EU-rätten, också måste kunna begära ersättning för skada som lidits till följd av en överträdelse av EU:s konkurrensregler, s.k. privat tillämpning. Avsaknaden av nationella regler som på ett lämpligt sätt styr skadeståndstalan vid överträdelser eller, tvärtom, skillnaderna mellan nationella regler försätter de skadelidande, men även dem som har brutit mot konkurrensreglerna, i en orättvis situation. Detta kan även ge upphov till en konkurrensfördel för företag som har överträtt konkurrensreglerna, men som inte har sitt huvudkontor eller är verksamma i någon av de "fördelaktiga" medlemsstaterna. Skillnaderna mellan systemen för ersättningsansvar inverkar negativt på konkurrensen och utgör ett hinder för den inre marknadens funktion. Syftet med direktivet är därför att se till att EU:s konkurrensregler tillämpas effektivt genom att i) optimera samspelet mellan offentlig och privat tillämpning av konkurrensreglerna, och ii) säkerställa att skadelidande vid överträdelser av EU:s konkurrensregler kan få full ersättning för den skada de lidit, oavsett var i EU de bor. Direktivet har diskuterats främst i samband med skadeståndstalan mot karteller, men gäller för alla brott mot den europeiska konkurrenslagstiftningen, såsom missbruk av dominerande ställning och överträdelser inom horisontella eller vertikala samarbetsavtal samt licensavtal. Direktivet hanterar inte alla frågor som rör konkurrensrättsliga skadeståndsprocesser. Det är särskilt värt att notera att direktivet inte innefattar bestämmelser som rör (i) frågan om jurisdiktion; (ii) möjligheten för flera kärande tillsammans väcker talan mot samma lagöverträdare, en så kallad class action; (iii) riktlinjer för kostnader i samband med processen kring att väcka en skadeståndstalan; eller (iv) möjligheten att ansöka om interimistiskt föreläggande, i en skadeståndstalan som inte bygger på ett föregående beslut av en konkurrensmyndighet, när den påstådda överträdelsen inte har upphört. Frågan om jurisdiktion kommer även i fortsättningen att avgöras i enlighet med den så kallade Brysselförordningen, medan övriga frågor
SKADESTÅNDSDIREKTIVET 45 som listas ovanför kommer att bestämmas av nationella domstolar i enlighet med nationell processrätt. 2. Skadeståndsdirektivets huvudsakliga bestämmelser Rätt till full ersättning Den som har lidit skada till följd av en överträdelse av den europeiska konkurrenslagstiftningen ska enligt direktivet få ersättning för skadan han har lidit, såväl direkta förluster och utebliven vinst samt ränta. Ersättningen ska försätta den skadelidande i samma position som den personen skulle ha haft om överträdelsen inte hade begåtts. Rätten till ersättning ska enligt direktivet tillkomma alla fysiska eller juridiska personer och offentliga myndigheter, oavsett om det föreligger ett direkt avtalsförhållande med det företag som har begått överträdelsen och oavsett om en konkurrensmyndighet har fastställt att det föreligger en tidigare överträdelse. Varken den bevisbörda eller det bevisvärde som krävs för beräkning av skada ska göra det praktiskt omöjligt eller överdrivet svårt att utöva rätten till skadestånd. Även om de nationella domstolarna ska ha befogenhet att uppskatta beloppet av skadan om det fastställs att käranden har lidit skada är det praktiskt omöjligt eller överdrivet svårt att exakt beräkna beloppet av den lidna skadan på grundval av tillgängliga bevis. Det ska presumeras att kartellöverträdelser orsakar skada, men svaranden har rätt att motbevisa den presumtionen. Nationella konkurrensmyndigheter ska på begäran av en nationell domstol bistå domstolen vid fastställandet av skadans omfattning. Tillgång till bevis För att väcka en talan om skadestånd krävs ofta en komplicerad faktaanalys och ekonomisk analys. Inte sällan är det ofta motparten eller tredje part som har de bevis som krävs för att styrka en skadeståndstalan, medan den skadelidande inte har tillräcklig kännedom om eller tillgång till dem. Genom direktivet införs omfattande rättigheter för de nationella domstolarna att besluta om editionsföreläggande. Direktivet möjliggör för kärande att få tillgång till sådana bevis som är relevanta för deras anspråk, utan att de behöver precisera vilka delar av bevismaterialet det rör sig om. För att parterna ska ha en jämlik ställning i domstolen ska
46 NY JURIDIK 1:15 även svaranden i skadeståndsmål ha möjlighet att begära att kärande lämnar ut bevisning. Nationella domstolar ges även möjlighet att kunna utfärda ett föreläggande till tredje parter, däribland offentliga myndigheter, att lämna ut bevis. Direktivet kommer däremot inte att göra det lättare att genomföra s.k. fishing expeditions, dvs. icke-specificerade eller vagt formulerade sökningar efter information som sannolikt inte är relevant för parterna i förfarandet, utan domstolarna kommer att vara skyldiga att förordna om utlämnande av bevis endast om begäran om utlämnande är proportionell och tillräckligt precis. Det följer av proportionalitetskravet att utlämnande av bevis kan åläggas endast när en kärande på ett trovärdigt sätt, på grundval av de sakförhållanden som denne skäligen kan förväntas ha tillgång till, har visat att denne lidit skada som orsakats av svaranden. Eftergiftsansökningar och förlikningsförslag som skickats till nationell konkurrensmyndighet samt information som skyddas av advokatsekretess (korrespondens mellan svarande och advokat) ska dock inte omfattas av utgivandeskyldigheten. En eftergiftsansökan innebär ett program på grundval av vilket en deltagare i en hemlig kartell kan samarbeta med en konkurrensmyndighet i dennes utredning genom att frivilligt redovisa sin kännedom om kartellen och i utbyte beviljas befrielse eller nedsättning av böter. Eftergiftsprogram är viktiga verktyg vid offentlig övervakning av unionens konkurrensrätt, eftersom de bidrar till att de mest allvarliga överträdelserna av konkurrensrätten kan upptäckas och lagföras effektivt och bli föremål för sanktioner. Många beslut av konkurrensmyndigheterna i kartellärenden bygger på en ansökan om eftergift, och eftergiftsprogram är därför viktiga för en framgångsrik skadeståndstalan i kartellärenden. För att inte avskräcka företag från att ansöka om eftergift ska enligt direktivet eftergiftsansökningar och förlikningsförslag inte omfattas av utgivandeskyldigheten eftersom ett sådant utlämnande skulle innebära en risk för att företag eller deras ledning får ta ett civilrättsligt eller straffrättsligt ansvar på sämre villkor än andra företag som deltagit i samma överträdelse och som inte samarbetar med konkurrensmyndigheterna. Vidare ska bevis som innehåller affärshemligheter eller annan konfidentiell information i princip finnas tillgängliga vid skadeståndstalan. Sådan konfidentiell information måste emellertid vara tillräckligt skyddad genom möjligheten till redigering av känsliga
SKADESTÅNDSDIREKTIVET 47 avsnitt i dokument, hörande bakom stängda dörrar, begränsning av de personer som har rätt att ta del av bevisen och anlitande av sakkunniga som kan sammanställa informationen i icke-konfidentiell form. Sådana åtgärder för att skydda affärshemligheter ska emellertid inte hindra utövandet av rätten till ersättning. Verkan av nationella beslut Om en nationell konkurrensmyndighet eller domstol har konstaterat att en överträdelse har ägt rum, är det ett faktum som inte ska kunna ifrågasättas av domstolen vid en skadeståndstalan i samma land. Sådant slutligt beslut av nationell konkurrensmyndighet eller domstol får ges in till nationell domstol i annan medlemsstat som prima facie-bevis för att en överträdelse ägt rum. Sedan tidigare gäller att beslut som fattats av EU-kommissionen är bindande för nationella domstolar i konkurrensärenden. Preskriptionstid Preskriptionstiden för att väcka skadeståndstalan ska vara minst fem år. Preskriptionstiden får inte börja löpa förrän överträdelsen har upphört och den skadelidande käranden fått kännedom om, eller rimligtvis kan förväntas ha fått kännedom om a) beteendet och det faktum att det utgör en överträdelse, b) det faktum att överträdelsen av orsakat honom eller henne skada, och c) överträdarens identitet. Dessutom ska preskriptionstiden avbrytas i samband med en utredning av en konkurrensmyndighet och fram till åtminstone ett år efter ett överträdelsebeslut vunnit laga kraft eller förfarandet avslutas på annat sätt. Preskriptionsfrister ska avbrytas även i samband med att en tvistelösning i godo pågår, så att ett väckande av skadeståndstalan kan hindra skadelidande parter och överträdare från att nå överenskommelse om den ersättning som ska betalas. För att det för båda sidor ska finnas en verklig möjlighet till tvistlösning i godo innan talan väcks vid nationella domstolar måste preskriptionsfristerna upphöra att löpa under den tid tvistlösningen i godo pågår.
48 NY JURIDIK 1:15 Solidariskt ansvar De företag som gemensamt överträtt konkurrensreglerna ska vara solidariskt ansvariga för hela den skada som överträdelsen orsakat, dvs. vart och ett av dessa företag är skyldigt att ersätta skadan fullt ut och den skadelidande har rätt att kräva full ersättning från vilket som helst av företagen till dess att den skadelidande fått full ersättning. Ansvaret ska dock vara begränsat för sådana företag som har lämnat in en eftergiftsansökan till en nationell konkurrensmyndighet. Eftergiftsansökanden behöver ersätta endast de faktiska direkta och indirekta skador som företaget i fråga har orsakat. Syftet är att se till att kommissionens och de nationella konkurrensmyndigheternas eftergiftsprogram fortsätter att vara attraktiva eftersom dessa program är viktiga instrument för att upptäcka karteller och därmed av avgörande betydelse för en effektiv offentlig tillämpning av konkurrensreglerna. Det finns även begränsningar i det solidariska ansvaret för små eller medelstora företag med marknadsandelar som understiger 5 procent. Sådant företag är är ansvarigt endast gentemot sina egna direkta eller indirekta köpare om, utöver den låga marknadsandelen, tillämpningen av de normala reglerna om solidariskt ansvar oåterkalleligen skulle äventyra dess ekonomiska bärkraft och medföra att dess tillgångar förlorade allt sitt värde. Begränsningen i ersättningsskyldigheten för det lilla eller medelstora företaget ska dock inte gälla om företaget ledde överträdelsen av konkurrensrätten eller tvingade andra företag att delta i överträdelsen, eller om företaget tidigare har befunnits skyldigt till överträdelse av konkurrensrätten. Begränsningen av ansvaret för det företag som beviljats bötesbefrielse kan dock inte vara absolut eftersom det då skulle inkräkta på de skadelidandes rätt till skadestånd. Företag som beviljats bötesbefrielse förblir därför fullt ansvarigt i sista hand, om den skadelidande käranden inte kan få fullt skadestånd av övriga företag som deltagit i samma överträdelse. Övervältring av kostnader för överprissättning De direkta kunderna till de företag som överträtt konkurrensreglerna kan i vissa fall vältra över hela eller delar av kostnaderna för en olaglig överprissättning på sina egna kunder. Lagöverträdarna ska därför ha rätt att åberopa argumentet om övervältring mot krav på ersättning från direkta kunder, s.k. passing-on defence. Beviskraven i samband med detta försvar ska ligga hos lagöverträdaren.
SKADESTÅNDSDIREKTIVET 49 Skadelidande parter har rätt till skadestånd, oavsett om de är direkta eller indirekta köpare. Skadelidande parter har rätt till skadestånd för faktisk skada, dvs. skada orsakad av överpris, och för utebliven vinst. Om den skadelidande har kunnat minska sin faktiska skada genom att helt eller delvis övervältra den på sina egna köpare utgör denna övervältrade skada inte längre någon skada som den part som har övervältrat den måste kompenseras för. Om en skada övervältras, är det emellertid sannolikt att prishöjningen för den direkta köparen leder till minskad säljvolym. Denna förlorade vinst, och den faktiska skada som inte övervältrats (vid partiell övervältring) förblir konkurrensskada som den skadelidande parten kan yrka skadestånd för. Om skadan lids som en följd av en överträdelse som avser en leverans till det företag som begått överträdelsen, skulle övervältringen också kunna ske i ett tidigare led i försörjningskedjan. Detta vore fallet till exempel om leverantörerna till medlemmarna av en inköpskartell tar ut lägre priser, och dessa leverantörer därefter i sin tur tar ut lägre priser av sina egna leverantörer. För att säkerställa att direkta och indirekta köpare som verkligen lidit skada orsakad av överpris faktiskt kan kräva skadestånd omfattar det föreslagna direktivet uttryckligen en möjlighet för det företag som begått överträdelsen att åberopa argumentet om övervältring. I situationer där kostnaderna för överprissättningen har övervältrats på fysiska eller juridiska personer på nästa nivå i försörjningskedjan för vilka det inte är möjligt att rättsligt kräva skadestånd, kan argumentet om övervältring inte åberopas. Indirekta köpare kan råka ut för att det är juridiskt omöjligt att kräva skadestånd på grund av nationella kausalitetsregler såsom regler om förutsebarhet och långa avstånd. Lagöverträdaren har inte rätt att argumentera om övervältring när det är rättsligt omöjligt för den part som överpriset övervältrats på att yrka skadestånd, eftersom det skulle innebära att det företag som begått överträdelsen orättmätigt befrias från ansvaret för den skada det orsakat. Bevisbördan att övervältring skett faller alltid på det företag som begått överträdelsen. Om skadeståndstalan väckts av en indirekt köpare innebär detta en motbevisbar presumtion om att en övervältring på den indirekta köparen under vissa förhållanden har skett. Den nationella domstolen ska ha befogenheter att uppskatta vilken andel av kostnaderna för överprissättningen som har övervältrats på den indirekta köparnivån i den aktuella skadeståndsprocessen. Om skadelidande parter på olika nivåer i försörjningskedjan var på sitt
50 NY JURIDIK 1:15 håll väcker skadeståndstalan för skada som avser samma överträdelse av konkurrensreglerna bör nationella domstolar, så långt tillämplig nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning tillåter, ta hänsyn till samtidiga eller tidigare fall där talan väckts för att undvika under- eller överkompensation av den skada som orsakats av den överträdelsen och främja konsekvens mellan domar som är resultatet av sådana med varandra sammanhängande mål. 3. Skadeståndsdirektivets effekter på gällande svenska lagregler I Sverige handläggs i dag mål om skadestånd i allmän domstol enligt bestämmelserna i rättegångsbalken om dispositiva tvistemål, vilka bl.a. innefattar bestämmelser om edition. Rättegångsbalken innefattar också principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Direktivets bestämmelser om tillgång till bevisning i förhållande till nu gällande bestämmelser om edition och principen om fri bevisföring i rättegångsbalken framstår som något problematiska eftersom direktivet innehåller bestämmelser om inskränkning av möjligheterna för en skadelidande att få del av sådana handlingar som finns hos konkurrensmyndigheten, liksom direktivets bestämmelser om att viss sådan bevisning inte ska vara tillåten i domstol. Vidare måste direktivets bestämmelser om sanktioner för den som t.ex. underlåter att efterkomma en begäran om tillhandahållande av bevisning analyseras i förhållande till svenska lagregler om vite samt brottsbalkens bestämmelser om hindrande av urkunds bevisfunktion. När det gäller direktivets bestämmelse att en konkurrensmyndighets slutliga beslut eller en domstols slutliga avgörande om att en överträdelse har begåtts ska vara bindande för en nationell domstol som prövar frågan om skadestånd på grund av överträdelsen, återstår det att se hur direktivet i denna del kommer att förhålla sig till de svenska lagreglerna och principer om bl.a. rättskraft. Vidare återstår det att se hur direktivets bestämmelser om när en preskriptionstid ska börja löpa och vilka omständigheter som ska medföra preskriptionsavbrott kommer att förhålla sig till den svenska preskriptionslagen. Det saknas även i dag motsvarighet i svensk lagstiftning när det gäller bestämmelserna i direktivet som föreskriver att en part som
SKADESTÅNDSDIREKTIVET 51 erhållit eftergift av konkurrensskadeavgift ska undantas från att vara solidariskt ansvarig för den skada som överträdelsen har orsakat. Det saknas även i dag lagregler i svensk rätt som motsvarar dem i direktivet som anger vilka invändningar som en skadeståndsskyldig ska kunna framställa som innebär att den kärande har övervältrat överpriser vidare på nästa handelsled. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser hänförliga till tvistlösning av frågor om skadestånd genom frivilliga uppgörelser utanför nationell domstol som saknar motsvarighet i svensk rätt i dag. 4. Skadeståndsdirektivets förväntade praktiska implikationer I många EU-länder kommer direktivet ha en betydande effekt och, som en konsekvens kommer det totala antalet civilrättsliga skadeståndsprocesser i konkurrensrättsärenden öka betydligt. Det är värt att notera att ett antal EU-länder, såsom exempelvis Storbritannien och Nederländerna, överväger att införa ytterligare förändringar i sina respektive nationella lagstiftningar vad gäller skadeståndstalan, som skulle ge konsumenter ytterligare och mer långtgående rättigheter. Direktivet kommer troligtvis få en relativt liten påverkan i de EU-länder som redan har sett ett stort antal konkurrensrättsliga skadeståndsprocesser, förutom att direktivet kommer att fortsätta uppmuntra ytterligare skadeståndsprocesser. Hittills har dock bara ett mycket fåtal domar om skadestånd för konkurrensöverträdelse utdömts av nationella domstolar, men desto fler fall har gjorts upp i godo. Direktivet troligtvis kommer att få större påverkan i de EU-länder som hittills inte haft några eller endast ett fåtal konkurrensrättsliga skadeståndsprocesser. Det kommer bli intressant att följa om några EUländer kommer att implementera direktivet ännu mer till kärandens fördel, exempelvis genom generösare bestämmelser om utlämning av bevis, vilket i sin tur kan leda till s.k. forum shopping, trots att ett av syftena med direktivet var att harmonisera EU-lagstiftningen på området för att bl.a. undvika just forum shopping. Anledningen till att direktivet kan komma att implementeras olika i EU-länderna är att direktivet lämnar öppet för tolkning av vissa artiklar i direktivet: exempelvis ska en nationell domstol se till att en begäran om utlämnande av bevis ska vara proportionell och exkludera konfidentiell information. En sådan begäran kommer i praktiken
52 NY JURIDIK 1:15 att skilja sig mycket åt mellan medlemsländerna. Direktivet ger inte heller några riktlinjer för hur domstolarna ska bestämma nivån på det skadeståndsbelopp som ska utdömas, vilket även det kommer variera mycket åt mellan länderna. Inom vissa EU-länder kan de nationella konkurrensmyndigheterna komma att vara de nationella domstolarna behjälpliga i den svåra uppgiften att bestämma nivån på skadeståndsbeloppet. Preskriptionsregeln och bestämmelserna om bevisning och editionsplikt för svaranden är några av de mest betydelsefulla bestämmelserna i direktivet. Reglerna har skilt sig åt betydligt mellan EU-länderna inom de områdena och har i hög grad begränsat kärandens möjligheter att driva skadeståndsprocesser. Trots att direktivets syfte bl.a. är att harmonisera EU-ländernas lagstiftning på området, kommer troligtvis väsentliga skillnader bland EU-ländernas lagstiftning kvarstå, vilket innebär att käranden i konkurrensrättsliga skadeståndsmål troligtvis kommer att fortsätta att försöka få talan väckt och prövad i det för käranden förmånligaste processlandet. Vidare är det oklart hur nationella domstolarna i praktiken kommer att tillämpa direktivet, vad det gäller exempelvis bestämmelsen som innebär att en nationell domstol ska beakta beslut av en nationell konkurrensmyndighet i ett annat EU-land eller hur nationella domstolar kommer att tillämpa proportionalitetsprincipen i samband med begäran om utfående av bevis. Det är positivt att direktivet klargör att eftergiftsansökningar och förlikningsinlagor även i fortsättningen kommer att skyddas och inte lämnas ut till käranden. Det är en viktig princip för EU-kommissionen som varnat för att det, om en sådan reglering hade saknats i direktivet, skulle ha fått en avskräckande verkan för företag att i framtiden inkomma med eftergiftsansökningar och förlikningsinlagor. Företag som lämnat in en eftergiftsansökan kommer att bli skadeståndsansvariga endast för sina egna direkta eller indirekta köpare, om inte övriga lagöverträdare i samma överträdelse är oförmögna att ersätta de skadeslidande. I praktiken kommer detta att erbjuda endast en begränsad försäkran för företag som överväger att ansöka om eftergift eftersom det kommer att föreligga en potentiell risk för att sådana företag blir ersättningsskyldiga för hela skadeståndet. Det är inte kartlagt i direktivet hur eller när det ska avgöras huruvida medskyldiga till en överträdelse ska anses vara oförmögna att kompensera skadelidande. Detta kan innebära att
SKADESTÅNDSDIREKTIVET 53 företag som lämnat in eftergiftsansökan måste vänta flera år innan de får klarhet i omfattningen av sin ersättningsskyldighet. Det kan även poängteras att begränsningen av ersättningsskyldigheten enligt ordalydelsen i direktivet ska omfatta endast företag som lämnat in eftergiftsansökan och erhållit full befrielse från konkurrensskadeböter, men inte företag som efter eftergiftsansökan endast erhållit nedsättning i bötesbeloppet, även om det bakomliggande motivet till att erbjuda skydd för bötesbefriade företag är desamma som för företag som erhållit nedsättning av bötesbeloppet. Direktivet kommer troligtvis i praktiken att leda till extremt långa preskriptionstider och därmed en ökad risk för företag att konkurrensrättsliga skadeståndsprocesser kan väckas flera år efter det att en överträdelse har upphört. Ett exempel: Anta att en kartell avslöjades av EU-kommissionen som öppnade ett granskningsärende 2014. Preskriptionstiden för att väcka talan skulle då avbrytas i avvaktan på utkomsten av granskningsärendet, och skulle fortsätta att vara avbruten fram till det att eventuella överklaganden till EU:s domstolar hade avslutats och överträdelsebeslutet vunnit laga kraft, vilket skulle kunna pågå fram till åtminstone 2022. I sådant fall skulle preskriptionstiden starta på nytt året därefter, 2023, och löpa i fem år, fram till 2028. Det skulle troligtvis utgöra ett allvarligt bekymmer för företagen, som kommer att möta ökad osäkerhet och risk vad gäller sin potentiella exponering för konkurrensrättsliga skadeståndsprocesser i framtiden. Vidare: om skadestånd tillerkänns skadelidande flera år efter överträdelsen ägt rum, kommer även räntan på skadeståndet att uppgå till betydande belopp. Från ett praktiskt perspektiv kommer det troligtvis även bli svårt för nationella domstolarna att utföra faktagranskande åtgärder flera år efter överträdelsen har upphört, när tillgång till både dokument, vittnen och övrig bevisning kan vara mycket begränsad. Den ökade exponeringen för ansvar som direktivet innebär kommer troligtvis att tvinga företag som granskas av konkurrensmyndigheter att göra upp i godo i samband med kartellundersökningar eller att erbjuda åtaganden, för att undvika att konkurrensmyndigheter fattar ett slutligt beslut som kan användas som bevisning i en efterkommande skadeståndsprocess. Det finns en risk att förlikningsavtal eller åtaganden, även om de är viktiga verktyg för att uppnå snabba lösningar på konkurrensrättsliga överträdelser, kommer att användas som ett sätt
54 NY JURIDIK 1:15 för företag att på det minst kostsamma sättet slippa undan höga böter och efterföljande konkurrensrättslig skadeståndsprocess. Trots att direktivet har sina begränsningar är direktivet sammantaget ett stort steg framåt för effektivare privat tillämpning av skadeståndstalan mot lagöverträdare av konkurrensreglerna inom EU och kommer troligtvis öka antalet skadeståndsprocesser. Klart är i alla fall att när direktivet väl trätt i kraft, kommer skadelidande ha betydligt ökade möjligheter att få ersättning för överträdelser av konkurrensreglerna. Direktivets bestämmelser är till synes kärandevänliga; företag kommer i betydligt högre grad än tidigare att riskera att dras in i skadeståndsprocesser efter konstaterandet av en konkurrensrättslig överträdelse i EU, särskilt med tanke på den långa preskriptionstiden.