Livet efter branden föredrag av Stefan Danielsson, etnologiska institutionen i Lund Ett mildrande snötäcke hade lagt sig över marken när vi följde med till Per-Anders Erikssons skifte i Västbo. Det var det svårt förstå vidden av katastrofen. De flesta träd stod kvar som tunna spjut och ljusspelet mellan stammarna kändes levande. Men nästa dag töade sorgen fram och skogsmarken låg sotsvart på Jens Enbergs mark. Det tog elden ett dygn att ödelägga Jens och hans morfars livsverk. När vi träffade kyrkoherden i Harads, Lennart Åström, talade han om att den lilla kaffe-elden som ger värme och gemenskap under vårvinterns skoterfärder. Plötsligt förvandlades skogselden till något fasansfullt. Lennart säger att skogen här uppe alltid har varit fattigmans väst. Den är en katedral av trygghet, som föll sönder till ruiner. Han kallade till en förbön när röken låg tung över bygden. Efter en tid började människorna söka upp honom för att tala om branden. En dörr öppnades till andra frågor, än att just 1900 hektar hade brunnit. Vad utmärker bygden som drabbades? Människorna i Harads och Bodträskfors känner varandra väl. Det skapar en känsla av samhörighet att vara med i jaktlaget eller deltidsbrandkåren. Men många har flyttat. Antalet invånare har minskat från närmare 6000 när skogsbolagen och Vattenvalls behövde arbetskraft till dagens 1600 invånare. Under en kort parentes bygdens historia var jobben tryggade. Sedan mekaniserades skogsbruket och Vattenfall drog vidare. Men trots att jobben i skogen är få så har flertalet av Harads och Bodträskfors arbeten anknytning till skogsbruket och omvårdnaden i kommunen. Det finns nästan ingen alternativ tillverkningsindustri. 1
Det blir en ond cirkel när invånarantalet sjunker för djupt. Bodträskfors har redan förlorat all service. Nu följer Harads. Skolan och vårdcentralen balanserar på gränsen till nedläggning. Posten och banken har redan lämnat orten. Det finns inte ens en bankomat. Bussen till Boden går allt för sällan. Det är främst pensionärer, som flyttar till området. PRO är samhällets största förening med närmare 300 medlemmar. Skolan har en del problem med socialt utsatta familjer, som bosätter sig i Harads för att husen är billiga. Det går inte att förändra sitt liv genom ett lån eftersom banken vägrar att ta ett lågvärderat hus som säkerhet. Den som äger mark och ett fint hus kan känna sig fastlåst till bygden eftersom man inte får tillbaka sina investeringar om man säljer och flyttar. Men femton kilometer närmare Boden, i Svartlå och ännu ett snäpp mot stan, i Bredåker, är situationen annorlunda. Där är det just nu ett inflyttningsöverskott och en annan framtidstro. Det är viktigt att betrakta platsens universum när man funderar över markens betydelse. Lokala strukturer ger både begränsningar och möjligheter. Eftersom det finns få nya jobb i Harads och ingen direkt entreprenörstradition får marken en ännu större betydelse för trivsel och försörjning. Området omnämns i skrifter efter 1850. Jorden har använts som ängar och fäbodvallar av Haradsbönderna. Skogsägarna har ärvt sina skiften, som togs i anspråk av släkterna under 1900-talet. Familjerna kombinerade små jordbruk med säsongsarbete i skogen. Marken hade framförallt ett värde som betesmark till djuren och ingick i naturahushållningen. Den kollektiva gemenskapen var stor i Västbo och Klusån fram till 50-talets brytningstid. Byborna hjälptes åt vid slåttern och gick på tur hos varandra vid större helger för att dricka kaffe. I dag bor fem av skogsägarna i byarna Västbo och Klusån permanent på sin mark. De övriga använder främst släktgårdarna som fritidshus. Familjen Nilsson i Klusån äger några får. Men 2
det sista lantbruket lades ned 2005. Ingen av markägarna kan livnära sig på sina skiften. Men samtliga har brukat marken och ser den som en livsnödvändighet. De flesta skogsägare verkar ha samma känsla som Jan-Erik Långström: - Det var som om en nära anhörig gått bort. När skogen brunnit är markens frukter inte längre en självklarhet och det blir så tydligt vad som går förlorat. En nära anhörig, säger Jan-Erik, och ser alltså landskapet som en individ du kan lära känna. Forskare brukar använda begreppet uppgiftslandskap för att beskriva relationen mellan konkret arbete och mentala tankeprocesser. Människan tillägnar sig landskapet genom att vara ute och jobba. Hon gör det till sitt på en både materiell och en symbolisk nivå. När markägare Sten-Åke Elming gick på sitt skifte brann det i hans fotspår. På en del platser har elden bränt bort själva jorden så att fornlämningar kommit i dagern; grustag, stensättningar och tjärdalar, som visar hur förfäderna använt marken. Han kände en stor gemenskap med dem. Nu är både hans pappas och hans egen skog borta och samtidigt även hans sons skördar. Därmed rubbas även ett sätt att tänka och förhålla sig till landskapet. Sten-Åke Elming bjuder på te i sin jaktstuga, som innehåller många exempel på hur han materialiserat tingen till identitet och livsstil. Plankor och stockar är hämtade från den egna skogen. Han vet var bräderna växte och känner precis till var de fulaste knastarna och finaste bitarna sitter. På så sätt har han tagit med själva landskapet in i stugan, som får en materiell och symbolisk mening, liksom älgkronan som hänger på väggen under taket. Var och en av skogsägarna har utvecklat sin personliga stil i skogen. Den relation som skapas till marken kan vara både traditionell och modernt framåtriktad eller helt individuell. 3
Bertil Eriksson i Västbo har den gamla förindustriella relationen. Landskapet skulle återställas och stökas upp eller stökas undan. Bertil förser sina söner med ved genom att vårda skogen en stund varje dag. Det innebär att han röjer bort träd som inte vill växa. Han vet var träden kan stå tätt eftersom marken just där är näringsrik och var den måste ha mer ljus och rymd. Och så har han en relation med en gammal björn som han aldrig ser mer än spåren av. Men björnen ser honom, säger Bertil För sonen Per-Anders är skogen en hobby, när han kör timmer med sin nordsvenska brukshäst. Och hans fru Marie erbjöd turridning genom de vackra delarna av skogen mot Klusåberget. Nu prövas deras relation med landskapet. Jens Enberg och Sten-Åke Elming ser både träd och älgar när de går i sina skiften. Men det är inte så lätt att känna sig som jägare när älgens gamla älsklingsplatser har brunnit bort. Nu blev det ändå fest med älgsoppa i år eftersom grannbyn upplåtit jaktmark till de drabbade. Men det är inte samma sak. Det har varit en tjuv i jägarnas vardagsrum. Elden. Denna närhet till landskapet gör att skogsägarna i Bodträskfors känner sina skiften som sitt eget vardagsrum. De började öva skogsbruk i samma veva som de lärde sig att gå och tala och ser inte bara skogen som ett ekonomiskt fält. Den egna marken lystrar inte till ord som produktion. Jens Enberg har en helt annan syn på de träd han fäller för SCA med sin högteknologiska skördare. För honom är äganderätten, själva brukandet och rekreationen via skoterkörning och älgjakten viktigast. Han ser inte sin mark som en möjlig industritomt eller föryngringsyta för sotsvart praktbagge. Nu förloras detta förhållande mellan mark och människa och hon måste tillägna sig landskapet på nytt. Men hur tillägnar man sig ett landskap som är så totalt förändrat? Identiteten skogsägare förlorar sin giltighet när träden är kolade. 4
När elden rövat bort både materia och identitet öppnas dörrar mot något annat? Kanske till nya sätt att betrakta marken. Naturreservat hade varit en ny väg. Men den ville ingen markägare vandra. Då hade marken blivit mer neutral eller negativt laddad. De hade tvingats förhålla sig till det framväxande landskapet på ett nytt sätt. Till ett forskningsfält eller kanske till turism. Alla verkar istället vilja återskapa det som varit. - När de kommer från länsstyrelsen och talar om sina skalbaggar som måste räddas så blir man förbannad. Tappar vi äganderätten blir det revolution, sa en markägare innan beslutet var taget. Jens Enberg ser det som en självklarhet att plantera ny skog och bruka marken trots att varken han eller barnen får uppleva slutavverkningen. - Det är ju själva meningen med att bo här uppe, säger han. Foto: Marianne Danielsson 5
Detta är en nyckelmening att fundera över. Vad är meningen med livet här uppe? För markägarna är det kanske att få vara kvar i sin miljö. Genom att köpa till lite skog kan de behålla sin livsstil. Efter branden reagerade markägarna snabbt tack vare sitt täta nätverk i jaktlaget och tvingade fram ett snabbt beslut för att avvärja hotet om expropriering. De har även agerat gemensamt mot virkesinköpare för att inte någon ska kunna splittra deras gemenskap, allt i akt och mening att bevara äganderätten. De har använt sitt kollektiv för att få fortsätta sin individuella livsstil. Det är en överlevnadsstrategi som inriktar sig mot familjen, hemmet och fritiden i landskapet. Och det verkar vara en lyckad strategi för markägarna i Västbo och Klusån. De bor ju kvar. Krävs kanske en stark relation till marken för att överleva? De flesta invånare i Västbo och Klusån kan berätta om sina föräldrar och tidigare släktingars liv i byarna. Men många av de andra byborna, som fick jobb i skogen var arbetare utan mark. De försvann när bron byggdes över Bodträskån. Det finns många frågor att ställa: Vilken betydelse har olika överlevnadsstrategier för hela samhällets fortlevnad? Vilken betydelse har minnen och känslan för släktgården för viljan att förändra eller bevara ett livsmönster? Man brukar säga att fångstekonomi har en kort planeringshorisont. Skogen finns som ett ständigt tillgängligt skafferi. När marken, där allt detta hämtas in, inte längre finns, blir perspektivet förändrat. Andra värden har utkristalliserats genom branden. Den starka viljan att bevara marken till barnen. Ett slags ägande av själva framtiden - på en plats, som en strid ström av människor lämnar. Vad vore markägarna här utan skogen? De upplever att deras frihet hade blivit hårt beskuren om staten blivit huvudman. Landskapets symboliska nivå hade monterats ner till något helt väsensfrämmandet. Men markägarnas reaktion hänger förstås även ihop med vilka alternativ 6
som står till buds när det gäller jobb, infrastruktur och egna målsättningar i livet. Alternativet till naturreservat var inte något nytt utan återgång till det gamla. Stefan Danielsson 7