Bostadsfastigheter med kompletterande ändamål

TRITA-INFRA EX 05-009 ISSN 1651-0194 ISRN KTH/INFRA/EX--05/009--SE EXAMENSARBETE FASTIGHETSVETENSKAP EX-05-143 Bostadsfastigheter med kompletterande ändamål En undersökning av fastighetsbildning och markanvändning Johan Graf och Björn Holmgren Examinator: Thomas Kalbro Handledare: Leif Norell, Lantmäteriet STOCKHOLM 2005

Förord Detta examensarbete är ett avslutande moment i vår utbildning till civilingenjör i lantmäteri vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Vi har utfört arbetet under hösten 2004 vid Institutionen för infrastruktur, avdelningen för fastighetsvetenskap, KTH. Initiativtagare har varit Lantmäteriverket, Fastighetsbildningsenheten i Gävle. Examensarbetets syfte är att undersöka hur de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 fastighetsbildningslagen (FBL) tillämpas för stora bostadsfastigheter med kompletterande ändamål på landsbygden, i vardagligt språkbruk ofta kallade hästfastigheter. Vi vill härmed tacka: Vår handledare Leif Norell, Lantmäteriverket och Thomas Kalbro, KTH, för värdefulla synpunkter och ett gott samarbete under hösten. Personalen på Lantmäteriets kontor i Uppsala, Linköping, Lycksele och Umeå, samt personalen på de kommunala lantmäterimyndigheterna i Uppsala, Linköping och Skellefteå. Tack för ett alltid lika trevligt bemötande och ett stort visat intresse! Speciellt vill vi tacka de lantmätare som låtit sig intervjuas av oss. Personalen på länsstyrelsens lantbruks-/landsbygdsenhet i Uppsala, Östergötlands och Västerbottens län, som låtit sig intervjuas av oss. Jessica Eklund för hjälp med enkätutskicken, samt släkt och vänner som ställt upp med mat och husrum under fältarbetet. Till sist vill vi tacka alla de 536 fastighetsägare som tagit sig tid att svara på vår enkätundersökning. Det är tack vare dem som detta examensarbete kunnat genomföras. Stockholm i december 2004 Johan Graf Björn Holmgren 2

Innehållsförteckning Abstract... 5 Sammanfattning... 6 1 Inledning... 8 1.1 Bakgrund... 8 1.2 Syfte... 8 1.3 Metod... 10 1.4 Felkällor... 12 2 Fastighetsbildning för bostadsändamål på landsbygden... 14 2.1 Det allmänna lämplighetsvillkoret i 3 kap 1 FBL... 14 2.2 Förarbeten... 14 2.3 Rättstillämpningen... 16 2.4 Tidigare examensarbeten... 18 3 Beskrivning av undersökta kommuner... 20 3.1 Uppsala län... 21 3.1.1 Uppsala kommun... 21 3.1.2 Enköpings kommun... 21 3.2 Östergötlands län... 22 3.2.1 Linköpings kommun... 22 3.2.2 Söderköpings kommun... 22 3.3 Västerbottens län... 23 3.3.1 Skellefteå kommun... 23 3.3.2 Lycksele kommun... 23 4 Inventering av förrättningsakter... 24 4.1 Samtliga kommuner... 24 4.2 Uppsala län... 28 4.2.1 Uppsala kommun... 28 4.2.2 Enköpings kommun... 30 4.3 Östergötlands län... 32 4.3.1 Linköpings kommun... 32 4.3.2 Söderköpings kommun... 34 4.4 Västerbottens län... 36 4.4.1 Skellefteå kommun... 36 4.4.2 Lycksele kommun... 38 4.5 Avslagna yrkanden... 40 5 Enkätundersökning... 41 5.1 Svarsfrekvens... 41 5.2 Redovisning av enkätsvar... 41 3

6 Intervjuer... 50 7 Analys och slutsatser... 55 8 Källförteckning... 61 Bilagor Mall för inventering av förrättningsakter...bilaga 1 Inventering av förrättningsakter förteckning över identifierade fastigheter Uppsala län Uppsala kommun...bilaga 2 Enköpings kommun...bilaga 3 Östergötlands län Linköpings kommun...bilaga 4 Söderköpings kommun...bilaga 5 Västerbottens län Skellefteå kommun...bilaga 6 Lycksele kommun...bilaga 7 Brev till fastighetsägare...bilaga 8 Enkät till fastighetsägare...bilaga 9 Enkätundersökning redovisning av inkomna svar Förklaring till förkortningar i bilaga 11-16...Bilaga 10 Uppsala län Uppsala kommun...bilaga 11 Enköpings kommun...bilaga 12 Östergötlands län Linköpings kommun...bilaga 13 Söderköpings kommun...bilaga 14 Västerbottens län Skellefteå kommun...bilaga 15 Lycksele kommun...bilaga 16 Intervjufrågor...Bilaga 17 4

Abstract Title: Residential properties with supplementary purposes - investigation of property formation and land use This Master s of Science Thesis has been performed at the Department of Infrastructure, Division of Real Estate Planning and Land Law, at the Royal School of Technology in Stockholm, Sweden. This thesis was initiated by the Swedish surveying authority, National Land Survey (Lantmäteriverket). Our supervisor has been Leif Norell, National Land Survey, Gävle, and our examiner has been Thomas Kalbro, Royal School of Technology, Stockholm. The purpose of this Master s of Science Thesis is to investigate how the law of property formation is applied on residential properties with supplementary purposes in the countryside. In 1991 the law was changed that made it possible to form properties in the countryside that included land not only for housing, but also for example cultivation or pasture. These properties are in our thesis called Residential properties with supplementary purposes. In order to gather material for this thesis we have been reading dossiers at the cadastral authorities in Uppsala, Linköping, Umeå and Skellefteå. In all we have read more than 11 000 cadastral dossiers. We have also interviewed surveyors from the local cadastral authorities and staff from the County Administrations. The most important part in the thesis is an opinion poll to more than 700 property owners. In conclusion we have found that there are not so many regional differences in how the law of property formation is applied on residential properties with supplementary purposes in the countryside. What we have found, is that a large amount of the property owners do not use their properties for the purpose that was described in the cadastral dossier. 5

Sammanfattning Sedan drygt tio år tillbaka finns det möjlighet att på landsbygden bilda större bostadsfastigheter med tillgång till mark för till exempel mindre djurhållning och odling. Detta blev möjligt genom den ändring av de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 fastighetsbildningslagen (FBL) som trädde ikraft 1991. Tidigare, under 1970- och 80-talen, hade sådana yrkanden vanligtvis inte kunnat tillgodoses. Vår uppgift har varit att undersöka hur de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 FBL tillämpas för stora bostadsfastigheter med kompletterande ändamål, det vill säga fastigheter där det ingår mark för till exempel djurhållning och odling. Sex kommuner har valts ut och studerats. Det är Uppsala och Enköpings kommun i Uppsala län, Linköpings och Söderköpings kommun i Östergötlands län samt Skellefteå och Lycksele kommun i Västerbottens län. Först gjordes en inventering av samtliga förrättningsakter i de undersökta kommunerna från 1991, då lagändringen trädde ikraft, till och med 2003. Syftet med inventeringen har varit att identifiera alla bostadsfastigheter med kombinerat ändamål som bildats under den aktuella tidsperioden. Uppgifter som tagits fram är till exempel areal, antal skiften och det ändamål som fastigheten skulle kompletteras med. Totalt har drygt 11 000 akter undersökts. Därefter har en enkätundersökning till fastighetsägare genomförts. Syftet har varit att undersöka vad som hänt med de kombinerade fastigheterna efter lantmäteriförrättningen. En fråga har till exempel varit i vilken utsträckning fastighetsägarna bedriver den verksamhet som bostadsfastigheten kompletterats med, till exempel mindre djurhållning. Sammanlagt har drygt 700 enkäter skickas ut, och drygt tre fjärdedelar har svarat. Slutligen har vi genomfört intervjuer med lantmätare och företrädare för länsstyrelsens lantbruks-/landsbygdsenhet. Dessa har främst syftat till att ge en bild av huruvida olika bedömningar görs i de olika regionerna. Genom inventeringen har vi kunnat konstatera att totalt 707 fastighetsbildningar berörande kombinerade fastigheter genomförts i de undersökta kommunerna. Flest bildades i Skellefteå kommun, 212 stycken, medan Söderköpings kommun uppvisade det lägsta antalet, 32 stycken. De vanligaste ändamålen för vilka fastigheterna har kompletterats är odling i kombination med djurhållning (cirka 43 procent) och djurhållning (cirka 38 procent). Genom enkätundersökningen har vi kunnat konstatera att det föreligger markanta skillnader när det gäller i vilken utsträckning ändamålet med fastighetsbildningen uppfyllts. Detta beror främst på att andelen fastighetsägare som bedriver den verksamhet som fastigheten skulle kompletteras 6

med, till exempel mindre djurhållning, varierar i stor utsträckning bland de undersökta kommunerna. Av de fastighetsägare som svarat på enkätundersökningen har totalt 45 procent uppgivit att de inte bedriver den verksamhet som bostadsfastigheten kompletterats med. I Östergötlands län anger relativt sett flest att de bedriver verksamheten. Söderköpings kommun ligger i topp med 70 procent. I Västerbottens län anger lägst andel av de tillfrågade att de bedriver den tilltänkta verksamheten. Skellefteå kommun ligger i botten med 25 procent. De flesta kombinerade fastigheter som bildats har givits en areal på ett till tre hektar. Detta storleksintervall är vanligast i fem av sex undersökta kommuner. I Enköpings kommun är intervallet tre till sju hektar vanligast. Genom inventeringen har vi också kunnat konstatera att det är ovanligt att fastigheterna består av flera skiften. Endast 0,8 procent av fastigheterna bestod av mer än ett skifte. Det är även ovanligt att fastighetsbildningen sker för fritidsändamål. Endast 3,4 procent av alla förrättningar berörande kombinerade fastigheter skedde för fritidsändamål. I frågan om skogsmark har i enkätundersökningen 53 procent av fastighetsägarna uppgivit att de har skogsmark på sin fastighet. Andelen är högst i Skellefteå kommun, 63 procent, och lägst i Uppsala kommun, 43 procent. Det vanligaste användningsområdet för skogen är att ta ved. Vi har också konstaterat att fastighetsbildningen verkar främja boendet på landsbygden. 37 procent av fastighetsägarna har svarat att de skulle ha bosatt sig på annat ställe om möjlighet inte funnits att bilda en sådan kombinerad fastighet som nu ägs. Inventeringen har visat att 60 procent av fastigheterna har samma ägare idag, som vid bildandet för tio år sedan. Det verkar också som om fastighetsbildningen har haft en positiv inverkan på byggnadernas skick. Andelen fastighetsägare som svarat att bostadsbyggnaderna respektive ekonomibyggnaderna skulle ha varit i sämre skick om fastighetsbildningen inte kunnat ske är 34 respektive 45 procent. Enkätundersökningen har också visat att ungefär en femtedel av fastighetsägarna arrenderar mark, medan ungefär en fjärdedel arrenderar ut mark. Det vanligaste ändamålet för att arrendera mark är för bete. De som arrenderar ut mark är ofta de som inte bedriver någon kompletterande verksamhet och då arrenderar ut överskottsmarken. Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte verkar finnas några större regionala skillnader i hur 3 kap 1 tillämpas, i fråga om kombinerade bostadsfastigheter på landsbygden, om man ser till faktorer som storlek och utformning. Regionala skillnader har dock kunnat påvisas när det gäller hur stor andel av fastighetsägarna som bedriver den verksamhet som fastigheten kompletterats med. Här finns tydliga skillnader mellan de undersökta länen, och mellan de undersökta kommunerna. 7

1 Inledning 1.1 Bakgrund År 1991 skedde en ändring av 3 kap 1 fastighetsbildningslagen (FBL). Ändringen innebar en ny möjlighet att på landsbygden bilda större bostadsfastigheter med kompletterande ändamål. Oftast handlar det om tillgång till mark för hobbyverksamhet, vanligen mindre odling eller mindre djurhållning. I dagligt tal benämns dessa fastigheter ofta hästfastigheter eller hästgårdar. Förutom för odling eller djurhållning kan en bostadsfastighet även kompletteras med mark som behövs för att bedriva viss näringsverksamhet, till exempel entreprenadrörelse, verkstad eller stuguthyrning. Fastighetsbildningen är endast tillåten om ändamålet anses varaktigt och om den inte strider mot något starkare motstående intresse som till exempel skyddet för jordbruksnäringen och skogsbruksnäringen eller det rörliga friluftslivet. Innan lagändringen trädde i kraft 1991 hade man varit mycket restriktiv med tomtstorleken för bostadsfastigheter. I förarbetena till FBL uttalades att det till en bostadsfastighet inte bör läggas mer mark än vad som väsentligen har karaktär av bostadstomt. Detta fick ett stort genomslag under 1970- och 80- talen, och uppskattades inte alltid av fastighetsägarna eftersom deras möjlighet att bestämma över utformning och storlek på sina bostadsfastigheter var begränsade. Ett av de starkaste motiven bakom lagreformen 1991 var att man av regionalpolitiska skäl ville göra det möjligt att skapa attraktiva bostadsfastigheter på landsbygden och därigenom stimulera till en ökad bosättning. Idag har hästfastigheter blivit en vanlig företeelse runt om i landet. 1.2 Syfte Syftet med examensarbetet är att undersöka hur de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 fastighetsbildningslagen (FBL) tillämpas för stora bostadsfastigheter med kompletterande ändamål på landsbygden. Viktiga frågeställningar är: Finns det regionala skillnader i tillämpningen av 3 kap 1 FBL i fråga om bostadsfastigheter med kompletterande ändamål på landsbygden? 8

I vilken utsträckning bildas kombinerade fastigheter? För vilka ändamål kompletteras fastigheterna? Hur stora är fastigheternas arealer? Hur vanligt är det att fastigheterna består av flera skiften? I vilken utsträckning sker förrättningarna för fritidsbostadsändamål? Vilken är den vanligaste förrättningsåtgärden vid bildandet av kombinerade fastigheter? Hur vanligt är det att sakägarnas yrkanden revideras eller avslås? I vilken utsträckning ingår det skogsmark? Syftet med examensarbetet är också att följa upp de bildade fastigheterna för att få reda på vad som hänt med dessa efter lantmäteriförrättningen: Bor de som sökte fastighetsbildning för tio år sedan kvar på fastigheterna idag? Har ändamålet med fastighetsbildningen uppfyllts, det vill säga i vilken utsträckning bedriver fastighetsägaren den verksamhet som bostadsfastigheten skulle kompletteras med, till exempel mindre djurhållning? Hur nöjda är fastighetsägarna med utformningen av och storleken på sina fastigheter? Kan fastighetsbildningen rädda byggnader som annars skulle ha förfallit? Har fastighetsbildningen främjat bosättning på landsbygden? I vilken utsträckning arrenderar fastighetsägarna mark? I vilken utsträckning arrenderas mark ut? 9

1.3 Metod Examensarbetet består av två delar, en teoretisk del och en empirisk del. Den teoretiska delen består av en litteraturstudie och presenteras i kapitel 2. Studien omfattar de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 FBL, förarbeten, rättstillämpningen och tidigare examensarbeten som har undersökt stora bostadsfastigheter på landsbygden. Den empiriska delen består av en undersökning och en uppföljning av förrättningar berörande kombinerade bostadsfastigheter. Undersökningen innefattar åren 1991-2003, det vill säga från det att ändringen i 3 kap 1 FBL trädde i kraft fram tills idag. Sex kommuner från tre olika län har valts ut och studerats. Det är Uppsala och Enköpings kommun i Uppsala län, Linköpings och Söderköpings kommun i Östergötlands län samt Skellefteå och Lycksele kommun i Västerbottens län. Samtliga kommuner beskrivs utförligare i kapitel 3. I undersökningen har tre olika metoder använts: Inventering av förrättningsakter Enkätundersökning till fastighetsägare Intervjuer med lantmätare och företrädare för länsstyrelsen Inventering av förrättningsakter Inventeringen har genomförts på Lantmäteriets kontor i Uppsala, Linköping, och Umeå, och på de kommunala lantmäterimyndigheterna i Uppsala, Linköping och Skellefteå. Inventeringens främsta syfte har varit att identifiera alla bostadsfastigheter med kombinerat ändamål som bildats i de sex undersökta kommunerna sedan lagändringen. I praktiken har det inneburit att vi läst samtliga förrättningsakter från 1991 till och med 2003, totalt 11 260 stycken. Då en kombinerad fastighet påträffades antecknades relevanta uppgifter, som till exempel det ändamål som fastigheten skulle kompletteras med, landareal, förrättningsåtgärd, antal skiften med mera. För att alla fastigheter skulle behandlas lika upprättades en inventeringsmall som kontinuerligt fylldes i (se Mall för inventering av förrättningsakter, bilaga 1). I samband med inventeringen gjordes även en slagning i fastighetsregistret för varje identifierad fastighet. På så sätt fick vi fram aktuella ägaruppgifter, vilket behövdes för enkätundersökningen. Resultat av inventeringen presenteras i kapitel 4. 10

Enkätundersökning För att undersöka vad som hänt med de kombinerade bostadsfastigheterna efter lantmäteriförrättningen, har en enkätundersökning till fastighetsägare genomförts. Samtliga fastigheter som identifierats genom inventeringen av förrättningsakter har ingått i enkätundersökningen, förutom fem stycken där ägaren varit bosatt utomlands eller där adressuppgifter saknats i fastighetsregistret. Totalt har 702 enkäter skickats ut. Varje utskickad enkät har anpassats för den aktuella fastighetsägaren. Vi har i varje enskild enkät fyllt i fastighetsägarens fastighetsbeteckning, det ändamål som fastigheten skulle kompletteras med, och det år som fastighetsbildningen skedde (se Enkät till fastighetsägare, bilaga 8). Vi har också haft i åtanke att det kan vara känsligt för fastighetsägarna att svara på vissa frågor. Med anledning av detta har vi försökt att vara tydliga med att garantera anonymitet för fastighetsägarna, och att inga fastighetsbeteckningar, ägaruppgifter eller liknande publiceras (se Brev till fastighetsägare, bilaga 9). Fastighetsägaren har fått en svarstid på ungefär två veckor, därefter har en påminnelse skickats ut. Enkätsvaren presenteras i kapitel 5. Intervjuer För att få ytterligare en uppfattning om hur de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap 1 FBL tillämpas, för stora bostadsfastigheter med kompletterande ändamål på landsbygden, har vi genomfört intervjuer. De har främst syftat till att ge en bild av huruvida olika bedömningar görs i de olika länen och i de olika kommunerna. Intervjuer har genomförts med lantmätare från Lantmäteriets kontor i Uppsala, Linköping och Lycksele, samt med lantmätare från de kommunala lantmäterimyndigheterna i Uppsala, Linköpings och Skellefteå kommun. En lantmätare från varje kontor har intervjuats. Därutöver har vi intervjuat en företrädare för länsstyrelsens lantbruks/landsbygdsenhet i Uppsala, Östergötlands och Västerbottens län. En sammanfattning av samtliga intervjuer redovisas i kapitel 6. 11

1.4 Felkällor I en så pass omfattande empirisk studie som den vi genomfört, måste man vara medveten om de felkällor som förekommer. Nedan diskuteras dessa. Inventering av förrättningsakter Under inventeringen har vi gått igenom samtliga förrättningsakter mellan 1991-2003. En felkälla är att vissa akter har saknats i arkivet. Detta torde främst gälla det sista året. Orsaken är vanligtvis att en del ärenden ännu inte är avslutade. Vidare kan akter vara utlånade till lantmätare eller annan personal på kontoret. På grund av dessa omständigheter finns det en risk att vi missat någon kombinerad fastighet som borde ingått i undersökningen. För att identifiera vilka fastigheter som är bostadsfastigheter med kompletterande ändamål har vi läst protokollen. I en del fall framgår det tydligt vad ändamålet är, till exempel helårsbostad i kombination med mindre djurhållning, medan det i andra fall är något mindre tydligt uttryckt. Det kan till exempel stå att ändamålet är helårsbostad, men när man läser vidare i fastighetsbildningsbeslutet står det att fastigheten innehåller mark lämplig för mindre djurhållning. Vi har låtit samtliga bostadsfastigheter ingå, där vi kunnat utläsa att de har ett kompletterande ändamål, men risken finns ändå att vi sorterat bort någon fastighet på grund av att ändamålet inte uttryckts tillräckligt tydligt i protokollet. I vissa protokoll är ändamålet väldigt tydligt specificerat. Det kan stå att bostadsfastigheten skall kompletteras med till exempel odling av medicinalväxter, en kapplöpningsbana för hundar eller en vapenverkstad. För att göra detta någorlunda hanterbart har vi i redovisningen av inventeringen i denna rapport valt att göra en klassificering i fyra grupper, nämligen: Odling Djurhållning Odling och djurhållning Verksamhet I vissa fall har det varit svårt att klassificera ändamålet i någon av dessa grupper. En fastighet kan också ha en verksamhet kombinerat med något av de andra tre alternativen, till exempel stuguthyrning och potatisodling. Till sist kan tilläggas att inventeringen innefattat en hel del manuellt räknande, varpå den mänskliga faktorn kan ha spelat in. Detta gäller även för enkätundersökningen. 12

Enkätundersökning En enkätundersökning är ett bra sätt att fånga upp data och åsikter från ett större urval. Innan man drar slutsatser ur en enkätundersökning är det dock viktigt att beakta de eventuella fel som undersökningen kan innehålla. Först och främst bör man göras uppmärksam på svarsfrekvensen. I vår undersökning har vi en svarsfrekvens på 76,4 procent, vilket enligt vår uppfattning är en hög och bra siffra. Innan man drar allt för långtgående slutsatser av undersökningen bör man ändå ha i bakhuvudet att svar saknas från ungefär en fjärdedel av antalet identifierade fastigheter. Ett annat problem med undersökningen är att en del fastighetsägare har haft svårigheter med att tolka vissa frågor rätt. Alla frågor innehåller alternativ, till exempel Ja/Nej/Delvis, men i några frågor har fastighetsägarna dessutom givits möjlighet att utveckla svaret med egna ord. När vi sedan läst fastighetsägarnas motivering till svaret har vi ibland sett att frågan misstolkats. Vi har i sådana lägen gjort vår egen bedömning av vilket alternativ som borde kryssats i med hänsyn till fastighetsägarens motivering. Till sist bör man tänka på att vissa av frågorna kan upplevas som något känsliga att svara på. Främst torde detta gälla om fastighetsägaren kanske inte haft ärliga avsikter med sin ansökan om fastighetsbildning. Med anledning av detta kan man inte utgå från att alla fastighetsägare svarat sanningsenligt. 13

2 Fastighetsbildning för bostadsändamål på landsbygden 2.1 Det allmänna lämplighetsvillkoret i 3 kap 1 FBL Det allmänna lämplighetsvillkoret i 3 kap 1 FBL säger att fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som ombildas eller nybildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas att fastigheten får en lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt område. I detta lämplighetsvillkor ligger att fastighetsbildningen skall vara anpassad till samhällsplaneringen, samt gällande jord- och skogsbrukspolitiska riktlinjer (prop. 1989/90:151, s 11 ff). Bestämmelsen är därför relativt flexibelt utformad. Ledning för hur reglerna skall tillämpas får på sedvanligt sätt sökas i förarbeten och prejudikat. 2.2 Förarbeten I förarbetena till FBL (prop. 1969:128) uttalades att det till en bostadsfastighet inte bör läggas mer mark än vad som väsentligen har karaktär av bostadstomt. Departementschefen var av åsikten att om en tomtplats är alltför vidsträckt torde vissa delar av den bli så extensivt utnyttjade att de knappast kan anses stadigvarande utnyttjade (Landahl och Nordström 1991, s 47). Som motiv för önskemålet att begränsa bostadsfastigheternas omfång angavs två skäl. Främst ansågs det ur samhällsekonomisk synpunkt vara angeläget att marktillgången utnyttjades effektivt. Vidare ansågs det betydelsefullt att allmänhetens fria tillträde till markområden som kunde användas för det rörliga friluftslivet inte i onödan hindrades eller försvårades. Den sistnämnda synpunkten hade enligt departementschefen särskilt stor betydelse när det gällde fastighetsbildning för fritidsbebyggelse (LMVrapport 1988:9, s 62). Principen att det till en bostadsfastighet inte bör läggas mer mark än vad som väsentligen har karaktär av bostadstomt fick en stark genomslagskraft under 1970- och 80-talen. Detta ledde till en obenägenhet att föra jordbruksmark eller skogsmark till bostadsfastigheter. Yrkanden om att bilda bostadsfastigheter av storleksordningen ett par hektar och uppåt, för till exempel mindre djurhållning, kunde vanligtvis inte tillgodoses (LMV-rapport 1988:9, s 65). 14

Mot slutet av 1980-talet började man märka en mer flexibel tillämpning av reglerna. Detta berodde delvis på de förändringar som skedde inom jordbrukspolitiken och jordförvärvslagstiftningen. En översyn av reglerna i 3 kap FBL ansågs därför nödvändig. Regeringen gav detta uppdrag åt Lantmäteriverket, som senare redovisade sina synpunkter i rapporten 1988:9. I rapporten föreslog Lantmäteriverket att det borde bli möjligt att bilda större bostadsfastigheter med kompletterande ändamål, till exempel mindre djurhållning och odling. Man påpekade att det i lagtekniskt hänseende fanns två alternativ, nämligen dels att behandla de åsyftade fallen inom ramen för det allmänna lämplighetsvillkoret i 3 kap 1 FBL, dels att hänvisa frågorna till prövning enligt undantagsreglerna i 3 kap 9 FBL. Av dessa alternativ förordades det första alternativet (LMV-rapport 1988:9, s 69). Det efterföljande lagstiftningsarbetet som gav bestämmelsen i 3 kap 1 FBL sin nuvarande lydelse (lag 1990:1101) ledde inte till någon ändring i sak. Ändringarna i lagtexten var endast av redaktionell karaktär, men däremot gavs tillfälle att ändra tillämpningen genom uttalanden i förarbetena. Departementschefen uttalade bland annat i prop. 1989/90:151 följande till stöd för en ändrad praxis vid tillämpningen av 3 kap 1 FBL. Enligt min uppfattning är det bland annat av regionalpolitiska skäl angeläget att fastighetsbildningslagen inte tillämpas så att man regelmässigt vägrar att till en bostadsfastighet på landet lägga mark för mindre djurhållning eller mindre odling eller liknade verksamhet. En sådan fastighetsbildning bör kunna tillgodoses om den inte strider mot något starkare motstående intresse, till exempel skyddsreglerna för lantbruket och skogsbruket (prop. 1989/90:151, s 18). Frågan om hänsyn till motstående allmänna intressen berördes ytterligare i propositionen. Departementschefen framhöll att jordbruksnäringens och friluftslivets intressen skall beaktas när mark tas i anspråk för en bostadsfastighet. Om till exempel åkermark behövs för att vidmakthålla ett familjejordbruk bör marken inte tillåtas ingå i en bostadsfastighet. Avgörande blir den bedömning som lantbruksnämnden gör (idag länsstyrelsen). När det gäller frågan om huruvida skogsmark bör ingå anförde statsrådet att produktiv skogsmark inte bör tillåtas ingå med hänsyn till de skogspolitiska målen. I vissa fall kan det dock vara rimligt att små arealer skogsmark som saknar intresse för det aktiva skogsbruket kan ingå. De fall som anges är om det behövs för boendemiljön och/eller för att få till stånd en lämplig arrondering av bostadstomten. Vidare framgår att det inte finns någon anledning att tillföra en bostadsfastighet skogsmark enbart för att skapa en skyddszon mot till exempel avverkning kring tomtplatsen. Anledningen är att skogsvårdslagen har ett skydd för boendemiljön, den allmänna hänsynsregeln i 21 (idag 30 ). 15

Departementschefen uttalade också att det på motsvarande sätt finns anledning att vara restriktiv med att tillföra en bostadsfastighet åkermark enbart därför att fastighetsägaren vill förhindra att skogsplantering sker på marken. Normalt bör det krävas att bostadsfastighetens ägare skall använda åkermarken för till exempel mindre djurhållning eller odling (prop. 1989/90:151, s 22). Bostadsutskottet berörde i sitt betänkande (BoU 1990/91:3) också frågan om mark skall kunna läggas till en bostadsfastighet som en skyddszon på landsbygden. Utskottet instämde i vad som uttalades i propositionen, det vill säga att en sådan fastighetsbildningsåtgärd inte bör få förekomma. Utskottet tillade att detta emellertid inte utesluter att mark kan läggas till en fastighet med hänsyn till boendemiljön och fastighetens arronderingsförhållanden. I sådana fall bör det enligt utskottet handla om mindre områden som inte har något större värde för jord- och skogsbruket (Landahl och Nordström 1991, s 49-50). Bostadsutskottet gjorde i sitt betänkande också ett förtydligande av departementschefens uttalande där man påpekade att en åtskillnad bör göras mellan fastighetsbildning för permanent- respektive för fritidsboende. Motiveringarna var bland annat regionalpolitiska. Att landsbygden skall leva och att folk skall ges möjlighet att bo kvar på orten. Då konkurrens råder om markresurserna ansåg man att helårsboende bör prioriteras framför fritidsboende i fastighetsbildningssammanhang. Motiveringen till ställningstagandet var att de som bor permanent på en fastighet kan som regel förutsättas ha ett större intresse och mer tid att hävda marken än vad den fritidsboende i allmänhet har. Med anledning av detta gjorde man bedömningen att större restriktivitet bör iakttas vid fastighetsbildning som går ut på att lägga ett större arealtillskott till fritidsfastigheter. Däremot bör det vara möjligt att, i de fall en fritidsboende avser att bedriva viss mindre odling eller liknande som är förenlig med boendet, tillåta att fastigheterna får ett sådant omfång att verksamheten kan bedrivas (BoU 1990/91:3). 2.3 Rättstillämpningen De mest omdiskuterade rättsfallen under senare år har ofta handlat om frågan om i vilken utsträckning skogsmark bör få ingå i eller läggas till kombinerade bostadsfastigheter på landsbygden. Förarbetsuttalandena i prop. 1989/90:151 om att produktiv skogsmark inte bör tillåtas ingå i bostadsfastigheter verkar ha fått ett stort genomslag i den praktiska tillämpningen av 3 kap 1 FBL (Norell 2004, s 8). Det finns inget prejudicerande utslag som belyser den här aktuella frågan. Ett par hovrättsmål kan vara av intresse att redovisa här. 16

Svea Hovrätt (1996-03-15, Ö 8) fann att det var tillåtet att föra över cirka 6,5 hektar skogsmark till en bostadsfastighet. Hovrätten bedömde, i likhet med fastighetsdomstolen och lantmäterimyndigheten, att den överförda skogsmarken var ointressant från skogsbrukssynpunkt. Motivet till detta var att den dåliga arronderingen gjorde det svårt för fastighetsägaren (ett skogsbolag) att rationellt bruka sina maskiner. Därför stred åtgärden varken mot 3 kap 1 FBL, eller mot skyddet mot skadlig delning av en skogsbruksfastighet i 3 kap 7 FBL. Hovrätten för Västra Sverige (2000-02-10, Ö 582-99) avslog, i likhet med fastighetsdomstolen och lantmäterimyndigheten, överföring av cirka 4,5 hektar skogsmark med inslag av impediment till en bostadsfastighet. Lantmäterimyndigheten fann att den begärda avstyckningen stred mot 3 kap 1 FBL, eftersom den aktuella marken inte var tillräckligt lämpad som bete för att ingå i en bostadsfastighet. Marken bestod i princip av en kuperad bergsrygg med inslag av stora block och lövsly. Dessutom saknades byggnader för djurhållning inom området. Domstolarna fann inte skäl att ändra lantmäterimyndighetens bedömning. Ovanstående två rättsfall behandlar främst frågan om skogsmark som saknar intresse för det aktiva skogsbruket. Denna situation omnämns, som tidigare beskrivits, i förarbetena, där det sägs att det kan vara rimligt att små arealer som saknar intresse för det aktiva skogsbruket kan ingå (prop. 1989/90:151, s 22). Frågan om huruvida produktiv skogsmark kan ingå har nyligen prövats i det så kallade Sibbetorpsärendet (Göta hovrätt, 2004-03-09, Ö 1624-03) och utslaget kan sägas innebära något av ett trendbrott. I målet prövades om det var tillåtet enligt 3 kap 1 FBL att föra över cirka fyra hektar produktiv skogsmark till en bostadsfastighet. Lantmäterimyndigheten fann att åtgärden var tillåten. Motiveringen lydde att syftet med marköverföringen var att skapa en bostadsfastighet med kompletterande verksamhet för mindre växt- och djurhållning samt husbehovsved och virke. Skogsvårdsstyrelsen hade avstyrkt regleringen i sitt samrådsyttrande, med motiveringen att den skulle strida mot förarbetena om att produktiv skogsmark som är av intresse för det aktiva skogsbruket i princip inte bör tillåtas ingå i en bostadsfastighet. Samma argument förde länsstyrelsen fram i sitt överklagande till fastighetsdomstolen och hovrätten. Fastighetsdomstolen fann i sin prövning att regleringen var tillåten. Hovrätten, som inhämtat yttrande från Lantmäteriverket, lämnade överklagan utan bifall. Rätten fann att fastigheten efter regleringen måste anses lämpad för sitt ändamål. I motiveringen anfördes att det inte framkommit skäl att ifrågasätta fastighetsägarens uppgift att ställa om skogsmark till betesmark. 17

Även om vissa delar av marken inte var möjlig att ställa om till betesmark, fann rätten, mot bakgrund av uttalanden i 1994 års lagstiftningsärende om ökat spelrum för den enskildes önskemål, att en sammanvägning av omständigheterna i målet ledde till slutsatsen att regleringen skulle tillåtas (Norell 2004, s 8). Det kan i sammanhanget nämnas att det åsyftade lagstiftningsärendet 1994 (prop. 1993/94:27) gällde frågan om ökade möjligheter att genom ändringar i 3 kap 5-7 FBL bilda mindre jord- och skogsbruksfastigheter. I sitt yttrande till hovrätten tog Lantmäteriverket upp två viktiga principfrågor. Det gällde frågan om överföring av skogsmark som avses att läggas om till annan markanvändning, till exempel betesmark, och frågan om överföring av skogsmark som avses att användas för uttag av husbehovsved. I sammanfattningen anfördes följande: Tillämpningen av bestämmelsen i 3 kap 1 FBL skall göras med hänsyn till bland annat gällande jord- och skogsbrukspolitiska riktlinjer. Vid överklagandet av den aktuella förrättningen har åberopats uttalandet i prop. 1989/90:151 (s 22), att produktiv skogsmark inte annat än i undantagsfall bör tillåtas ingå i en bostadsfastighet. Detta uttalande skall, enligt Lantmäteriverkets uppfattning, ses mot bakgrund av att skogsvårdslagen inte utgör hinder mot att ta i anspråk skogsmark för annat ändamål, samt de skogspolitiska mål som gällde vid den tidpunkten. I den nu gällande skogspolitiken har miljömålet fått en starkare ställning och produktionsmålet en annan inriktning än tidigare. Det bör mot denna bakgrund normalt inte möta hinder att till en bostadsfastighet föra över skogsmark som avses att läggas om till exempelvis betesmark under förutsättning att skogsmarken är lämpad för en sådan åtgärd och att det i det enskilda fallet är troligt att skogsmarken kommer att läggas om. Med hänsyn till de förändrade skogspolitiska målen torde det vidare, enligt Lantmäteriverkets uppfattning, vara möjligt att lägga viss skogsmark till en bostadsfastighet i syfte att fastighetsägaren kan ta ved till eldning (LMV:s yttrande 2003-09-23, Sibbetorpsmålet, s 1). 2.4 Tidigare examensarbeten Det har tidigare genomförts ett antal examensarbeten vid KTH som har behandlat frågan om bostadsfastigheter med kombinerat ändamål på landsbygden. År 2000 genomfördes ett examensarbete (Sölscher 2000) vars syfte bland annat var att undersöka i hur stor utsträckning fastigheter med kombinerat ändamål bildats sedan ändringen i 3 kap 1 FBL trädde i kraft. Det visade sig att detta varit vanligt i de studerade kommunerna. 18

Sölscher undersökte även i vilken utsträckning fastigheter tillåtits få en stor areal, utan att bostadsfunktionen kompletterats med något specifikt ändamål. Undersökningen visade att stora bostadsfastigheter, det vill säga fastigheter med en areal större än ett hektar, bildades i stor utsträckning. I intervallet ett till tre hektar bildades i de undersökta kommunerna totalt 65 kombinerade fastigheter, medan det bildades 153 stora bostadsfastigheter. Av dessa var 82 stycken permanentbostäder och 71 stycken fritidsbostäder. Ett annat examensarbete genomfördes år 1997 (Antonsson och Siljan 1997). De behandlade också frågan om i vilken utsträckning bostäder med kombinerat ändamål bildats. Deras undersökning omfattade åren 1985-1996, det vill säga sex år innan och sex år efter lagändringen i 3 kap 1 FBL. Antonsson och Siljan visade bland annat på att en effekt av lagändringen var att allt större vanliga bostadsfastigheter bildades på landsbygden och tomtbegreppet utvidgades. 19

3 Beskrivning av undersökta kommuner Eftersom en av våra frågeställningar i examensarbetet är att undersöka huruvida det finns regionala skillnader i tillämpningen av 3 kap 1 FBL, när det gäller kombinerade bostadsfastigheter på landsbygden, är det också av intresse att undersöka vilka skillnader som finns mellan de undersökta kommunerna. Figur 3.1. Undersökta kommuner. Vi har försökt att välja län och kommuner med väsentligt skilda förhållanden. De kommuner som har ingått i undersökningen är Uppsala och Enköpings kommun i Uppsala län, Linköpings och Söderköpings kommun i Östergötlands län samt Skellefteå och Lycksele kommun i Västerbottens län. Kommunerna skiljer sig åt i många avseenden, till exempel befolkningsmässigt och storleksmässigt. De representerar vitt skilda förhållanden, till exempel det norrländska inlandet och den östgötska skärgården. Både slätt- och skogsbygder finns representerade. 20

Den till ytan största kommunen är Skellefteå kommun med 6 859 kvadratkilometer, medan den minsta kommunen är Söderköpings kommun med 678 kvadratkilometer. Den mest tätbefolkade kommunen är Linköpings kommun med 95 invånare per kvadratkilometer. Detta kan jämföras med Lycksele, som är den minst tätbefolkade kommunen med 2,3 invånare per kvadratkilometer. Flest människor bor det i Uppsala kommun med 180 669 invånare, medan Lycksele kommun har den lägsta befolkningsmängden med 12 820 invånare. Statistikuppgifterna i detta kapitel är hämtade från Statistiska centralbyråns hemsida (www.h.scb.se/kommunfakta). 3.1 Uppsala län 3.1.1 Uppsala kommun Landareal (kvkm) 2 189 Invånare per kvkm 83 Folkmängd 31 december 1993 178 011 Folkmängd 31 december 2003 180 669 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) +1,5 Tabell 3.1. Statistik för Uppsala kommun. Observera att den 1 januari 2003 bildades Knivsta kommun. Knivsta hade tidigare tillhört Uppsala kommun. Den 31 december 2002 hade Uppsala kommun 192 259 invånare. Fastighetsbildning Uppsala kommun har en kommunal lantmäterimyndighet som svarar för fastighetsbildningen i kommunen. 3.1.2 Enköpings kommun Landareal (kvkm) 1 184 Invånare per kvkm 32 Folkmängd 31 december 1993 36 109 Folkmängd 31 december 2003 38 005 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) +5,3 Tabell 3.2. Statistik för Enköpings kommun. 21

Fastighetsbildning Fastighetsbildningen i Enköpings kommun sköts av den statliga lantmäterimyndigheten i Uppsala. 3.2 Östergötlands län 3.2.1 Linköpings kommun Landareal (kvkm) 1 436 Invånare per kvkm 95 Folkmängd 31 december 1993 128 610 Folkmängd 31 december 2003 136 231 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) +5,9 Tabell 3.3. Statistik för Linköpings kommun. Fastighetsbildning Kommunlantmäteriet i Linköping är den myndighet som ansvarar för fastighetsbildningen i Linköpings kommun. 3.2.2 Söderköpings kommun Landareal (kvkm) 678 Invånare per kvkm 21 Folkmängd 31 december 1993 13 840 Folkmängd 31 december 2003 14 082 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) +1,7 Tabell 3.4. Statistik för Söderköpings kommun. Fastighetsbildning I Söderköpings kommun är det Lantmäteriet som sköter fastighetsbildningen. Kontoret ligger i Linköping. 22

3.3 Västerbottens län 3.3.1 Skellefteå kommun Landareal (kvkm) 6 859 Invånare per kvkm 11 Folkmängd 31 december 1993 75 815 Folkmängd 31 december 2003 71 772 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) -5,3 Tabell 3.5. Statistik för Skellefteå kommun. Fastighetsbildning Skellefteå kommun har, liksom Uppsala och Linköpings kommun, en kommunal lantmäterimyndighet. 3.3.2 Lycksele kommun Landareal (kvkm) 5 560 Invånare per kvkm 2,3 Folkmängd 31 december 1993 14 228 Folkmängd 31 december 2003 12 820 Befolkningsökning/minskning 1993-2003 (%) -9,9 Tabell 3.6. Statistik för Lycksele kommun. Fastighetsbildning I Lycksele kommun är det, i likhet med Enköpings och Söderköpings kommun, den statliga lantmäterimyndigheten som svarar för fastighetsbildningen. Lantmäteriet har kontor i Lycksele. 23

4 Inventering av förrättningsakter 4.1 Samtliga kommuner Inventeringen av de sex undersökta kommunerna har omfattat totalt 11 260 förrättningsakter, från 1991 till och med 2003. Akterna består av samtliga förrättningsåtgärder som genomförts på det undersökta kontoret och kan således även innehålla servitutsåtgärder och förrättningar som inte innefattar fastighetsbildning, till exempel förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen. Av samtliga inventerade förrättningsakter har 707 stycken handlat om ny- eller ombildning av en kombinerad bostadsfastighet på landsbygden. Flest har påträffats i Skellefteå kommun där det bildades 212 kombinerade fastigheter under den aktuella tidsperioden, medan Söderköpings kommun uppvisat det lägsta antalet, 32 stycken. Om man ser till hur stor andel av förrättningarna som handlar om stora bostadsfastigheter med kompletterande ändamål, finner man att Lycksele kommun har den största andelen med drygt 12 procent. Uppsala kommun har den minsta andelen med 4,8 procent. Kommun Antal inventerade förrättningsakter Antal kombinerade fastigheter Andel kombinerade fastigheter (%) Uppsala 3 263 158 4,8 Enköping 1 271 81 6,4 Linköping 2 474 138 5,6 Söderköping 649 32 4,9 Skellefteå 2 894 212 7,3 Lycksele 709 86 12,1 Samtliga 11 260 707 6,3 Tabell 4.1. Antal och andel kombinerade fastigheter i samtliga kommuner. De olika ändamål som fastighetsägarna har önskat komplettera sitt boende med har varit många. För att underlätta jämförelsen mellan kommunerna har vi i denna redovisning valt att klassificera ändamålen i fyra grupper. Dessa är: Odling Djurhållning Odling och djurhållning Verksamhet En fastighet kan också ha en verksamhet kombinerat med något av de andra tre alternativen, till exempel verksamhet och odling. 24

Det vanligaste ändamålet har för hela undersökningen varit gruppen odling och djurhållning. Minst vanligt har det varit att man önskat komplettera sitt boende med någon form av näringsverksamhet. I de fall som förekommit har det, för att nämna några exempel, handlat om åkeri, behandlingshem och mindre verkstadsrörelse. Verksamhet Odling Odling & djur Djur Figur 4.1. Fördelning av ändamål för vilka fastigheterna har kompletterats. När det gäller storleken på de kombinerade fastigheterna återfinns de flesta inom intervallet 1-3 hektar. Där har 260 fastigheter påträffats. Minst vanligt är fastigheter med arealer över 10 hektar. Där har endast 66 fastigheter påträffats. Den minsta fastigheten med ett kompletterande ändamål återfanns i Uppsala kommun och hade en areal på 2 100 kvadratmeter. Den största fastigheten låg i Linköpings kommun och hade en areal på 32,34 hektar. 300 250 200 150 100 50 0 < 1 1-3 3-7 7-10 > 10 Areal (ha) Figur 4.2. Antalet ny- och ombildade fastigheter fördelade efter storlek. 25

Då vi påträffade en kombinerad fastighet studerade vi förrättningskarta och beskrivning för att se i vilken omfattning fastigheterna bestod av flera skiften. För att en fastighet skulle bestå av mer än ett skifte skulle den, om skiftena låg bredvid varandra, delas av en större väg eller järnväg. Om endast en mindre väg skar av fastigheten ansåg vi den bestå av ett skifte. Att fastigheterna består av flera skiften visade sig vara mycket ovanligt. Hela 99,2 procent av fastigheterna bestod av endast ett skifte. Kommun 1 skifte 2 skiften > 2 skiften Uppsala 156 2 0 Enköping 81 0 0 Linköping 136 1 1 Söderköping 30 2 0 Skellefteå 212 0 0 Lycksele 84 0 0 Samtliga 701 5 1 Tabell 4.2. Antal kombinerade fastigheter som består av ett, två eller fler än två skiften. Inventeringen har också visat att en betydande majoritet av alla förrättningar berörande kombinerade fastigheter sker för permanent boende, 96,6 procent. Andelen fritidsfastigheter var högst i Lycksele kommun med en andel på 9,5 procent. Den lägsta andelen återfanns i Söderköpings kommun, där ingen förrättning skedde för fritidsbostadsändamål. Genom inventeringen fann vi däremot ofta att fastighetsägaren var skriven på annan ort. Även i enkätsvaren uppgav flera fastighetsägare att de hade sin hemvist på annan ort. Detta talar för att en större andel, än vad statistiken visar, används som fritidsbostäder. Kommun Fritidsbostad (%) Uppsala 2,5 Enköping 3,7 Linköping 3,0 Söderköping 0,0 Skellefteå 2,4 Lycksele 9,5 Samtliga 3,4 Tabell 4.3. Andel av förrättningarna som sker för fritidsbostad. 26

De dominerande förrättningsåtgärderna vid bildandet av dessa fastigheter har varit avstyckning och fastighetsreglering. Klyvning har även förekommit, men endast i ett fåtal fall. I ett par fall har avstyckning föregåtts av en sammanläggning. Ett förfarande som också har varit ganska vanligt är att fastigheten först bildats genom avstyckning, och därefter har den undgått fastighetsreglering. I dessa fall har vi redovisat huvudåtgärden, det vill säga avstyckning. Kommun Avstyckning (%) Fastighetsreglering (%) Annan förrättningsåtgärd (%) Uppsala 50,0 49,4 0,6 Enköping 39,5 58,0 2,5 Linköping 42,0 55,8 2,2 Söderköping 40,6 56,3 3,1 Skellefteå 65,6 34,0 0,4 Lycksele 66,3 30,2 3,5 Samtliga 53,5 45,0 1,5 Tabell 4.4. Förrättningsåtgärd vid ny- och ombildning av bostadsfastigheter med kompletterande ändamål. Vi undersökte även hur stor andel av fastighetsägarna som bor kvar på sina fastigheter idag, jämfört med vid bildandet för tio år sedan. Resultatet visade att flest flyttat ifrån sina fastigheter i Enköpings kommun. Där har endast 36 procent av fastigheterna samma ägare idag, år 2004, jämfört med för tio år sedan. I Söderköpings kommun bor störst andel människor kvar. Där har 75 procent av fastigheterna samma ägare idag som för tio år sedan. Notera dock att underlaget för vissa kommuner är ganska litet. Kommun Antal kombinerade fastigheter 1994 Antal fall med samma ägare idag, 2004 Andel som bor kvar på fastigheten (%) Uppsala 15 11 73 Enköping 11 4 36 Linköping 6 4 67 Söderköping 4 3 75 Skellefteå 16 11 69 Lycksele 11 5 45 Samtliga 63 38 60 Tabell 4.5. Antal och andel av fastighetsägarna som bor kvar på fastigheten efter tio år. 27

4.2 Uppsala län 4.2.1 Uppsala kommun I Uppsala kommun, som är den befolkningsmässigt största kommunen, har totalt 158 bostadsfastigheter med kompletterande ändamål nybildats eller ombildats under åren 1991-2003. Flest förrättningar berörande kombinerade fastigheter skedde år 2000 då 19 bildades. År 1996 fann vi det lägsta antalet kombinerade fastigheter, endast fem stycken. När det gäller andelen kombinerade fastigheter i förhållande till det totala antalet förrättningar fann vi att år 2000 hade den största andelen med 10,0 procent. År 1991 hade man den lägsta andelen, 1,9 procent. År Antal inventerade förrättningsakter Antal kombinerade fastigheter Andel kombinerade fastigheter (%) 1991 369 7 1,9 1992 441 10 2,3 1993 326 17 5,2 1994 279 15 5,4 1995 234 9 3,8 1996 192 5 2,6 1997 197 18 9,1 1998 166 8 4,8 1999 173 16 9,2 2000 190 19 10,0 2001 263 10 3,8 2002 232 11 4,7 2003 201 14 7,0 Samtliga 3 263 158 4,8 Tabell 4.6. Antal och andel kombinerade fastigheter i Uppsala kommun. 28

I Uppsala kommun har mindre djurhållning varit det vanligaste kompletterande ändamålet med en andel på cirka 53 procent. På andra plats återfinns kategorin odling och mindre djurhållning med en andel på cirka 27 procent. Verksamhet Odling Odling & djur Djur Figur 4.3. Fördelning av ändamål för vilka fastigheterna har kompletterats inom Uppsala kommun. De flesta kombinerade fastigheterna i Uppsala kommun har givits en areal på 1-3 hektar. Inom detta intervall återfinns 56 fastigheter. Minst vanligt är storleken på över 10 hektar, där bara elva stycken återfunnits. Den största fastigheten var på 18,54 hektar och skulle kompletteras med mindre djurhållning. Den minsta fastigheten hade en areal på 2 100 kvadratmeter och skulle kompletteras med odling. 60 50 40 30 20 10 0 < 1 1-3 3-7 7-10 > 10 Areal (ha) Figur 4.4. Antalet ny- och ombildade fastigheter fördelade efter storlek i Uppsala kommun. 29

4.2.2 Enköpings kommun I Enköpings kommun har det under den undersökta tidsperioden bildats 81 bostadsfastigheter med kombinerat ändamål. Under 1994 och 1998 bildades flest, elva stycken. År 1991 och 1992 fann vi det lägsta antalet kombinerade fastigheter, endast en per år. År 1994 uppgick andelen kombinerade fastigheter till 13,8 procent av antalet inventerade förrättningsakter, medan den lägsta andelen 0,6 procent, återfanns år 1991. År Antal inventerade förrättningsakter Antal kombinerade fastigheter Andel kombinerade fastigheter (%) 1991 162 1 0,6 1992 146 1 0,7 1993 91 7 7,7 1994 80 11 13,8 1995 77 6 7,8 1996 81 8 9,9 1997 61 7 11,5 1998 127 11 8,7 1999 103 4 3,8 2000 66 6 9,1 2001 78 4 5,1 2002 93 10 10,8 2003 106 5 4,7 Samtliga 1 271 81 6,4 Tabell 4.7. Antal och andel kombinerade fastigheter i Enköpings kommun. 30

Det har i Enköpings kommun varit vanligast att man kompletterat sin bostadsfastighet med mindre djurhållning, cirka 53 procent. Det näst vanligaste ändamålet har varit odling och mindre djurhållning, cirka 30 procent. Verksamhet Odling Odling & djur Djur Figur 4.5. Fördelning av ändamål för vilka fastigheterna har kompletterats inom Enköpings kommun. I Enköpings kommun har de flesta fastigheter fått en areal på 3-7 hektar. Antalet uppgår till 35 fastigheter. Storleken 7-10 hektar har varit minst vanlig, då bara två stycken legat inom detta intervall. Den största fastigheten hade en areal på 28,40 hektar och skulle kompletteras med lätt industri, nämligen tillverkning av hästhoppshinder. Den arealmässigt minsta fastigheten hade en areal på 2 200 kvadratmeter och var en kombinerad bostad och pastorsexpedition. 40 35 30 25 20 15 10 5 0 < 1 1-3 3-7 7-10 > 10 Areal (ha) Figur 4.6. Antalet ny- och ombildade fastigheter fördelade efter storlek i Enköpings kommun. 31

4.3. Östergötlands län 4.3.1 Linköpings kommun I Linköpings kommun, som är den mest tätbefolkade kommunen, har totalt 138 bostadsfastigheter med kompletterande ändamål nybildats eller ombildats under åren 1991-2003. Flest förrättningar skedde år 1993 då 17 kombinerade fastigheter bildades. År 1998 fann vi det lägsta antalet kombinerade fastigheter, endast två stycken. Om man istället tittar på andelen kombinerade fastigheter i förhållande till det totala antalet förrättningar fann vi att år 1993 uppvisades den högsta andelen med 9,2 procent. År 1998 hade man den lägsta andelen, 1,1 procent. År Antal inventerade förrättningsakter Antal kombinerade fastigheter Andel kombinerade fastigheter (%) 1991 264 9 3,4 1992 189 10 5,3 1993 185 17 9,2 1994 197 6 3,0 1995 233 15 6,4 1996 214 11 5,1 1997 205 8 3,9 1998 174 2 1,1 1999 165 13 7,9 2000 156 9 5,8 2001 167 13 7,8 2002 187 16 8,6 2003 138 11 8,0 Samtliga 2 474 138 5,6 Tabell 4.8. Antal och andel kombinerade fastigheter i Linköpings kommun. 32