Hårsbäcksdalens naturreservat Buskastenen P Ådalens vattentorn Altuna hembygdsgård och skolmuseet Runstenen med Tors fiskafänge Lundellska galleriet Karleby tingshus P Vadsbacke Skutters skans P Copyright Lantmäteriet, Medgivande nr MS2006/1489
1. Hårsbäcksdalen Buskastenen Ådalens vattentorn Altuna hembygdsgård och skolmuseet Runstenen med Tors fiskafänge Lundellska galleriet Karleby tingshus Vadsbacke Skutters skans Den nordvästra delen av kommunen är främst en jordbruksbygd, men där finns också större skogspartier och den slingrande Örsundaån dyker upp här och var. Slätten runt Fjärdhundra kallas Marstallen och var förr ett av Upplands största sankängsområden. Sedan ängarna dikats ut, har det blivit stora åkermarker, där det knappt syns ett hus. Silon i Fjärdhundra står som ett utropstecken över slättbygden. I kanterna runt slätten ligger byarna och där slingrar vägarna som de gjort i århundraden. Hårsbäcksdalen Hårsbäcksdalen är en djup ravin skapad av Örsundaån där den skurit sig ned och brutit igenom Enköpingsåsen. Den här delen kallas Flostaåsen. Området är vackert och välskött. Det är lätt att ta sig runt och små stigar lockar till att utforska ravinen. För den intresserade finns informativa skyltar som berättar om ovanliga växter som går att hitta bara man håller ögonen öppna. Namn som trolldruva och gullpudra sätter fantasin i rörelse och uppe på åsens torra partier finns riktiga rariteter som frösöstarr och mosippa. Gråalen växer här på sin sydgräns i landet. Vid källutflöden från åsen är det bitvis riktigt frodigt och i dalgångens botten ser du den storvuxna ormbunken strutbräken. Foto: Mats Thorburn 9
En grupp besökare har kommit för att beundra den tidigblommande tibasten (som syns längst till vänster). Foto: Anders Lindholm Vare sig man är floraintresserad eller bara ute efter en avkopplande promenad bland hassel, ek och lind är detta ett givande utflyktsmål. Redan tidigt i april blommar den sällsynta och väldoftande tibasten med rödvioletta blommor på bar kvist. Lite senare kommer bl a blåsippor, underviol och vitsippor och genom den spirande grönskan hörs svarthätta, grönsångare, stjärtmes och gärdsmyg. Blomprakten fortsätter under sommaren med grönkulla, vildbalsamin, dvärghäxört och många fler. På hösten exploderar alla de olika lövträden i ett fyrverkeri av gult, orange och rött. På vintern kan du se strömstaren sitta vid öppet vatten och dyka ned till åns botten efter husmaskar. Naturreservatet, som till största delen hör till Heby kommun, är föredömligt skött och skyltningen är god redan från väg 254. Det finns en stor parkeringsplats och flera rastplatser med eldstad, vedskjul och toalett. Buskastenen En promenad på några hundra meter genom hag- och skogsmark för dig till en undanskymd runsten. Hembygdsföreningen har iordningställt stigen, som är välmarkerad och lätt att följa. Om det är rätt säsong kan det vara en god idé att ta med bär- och svampkorgen på turen. Runstenen, som är ristad som ett minnesmärke över fadern och maken Assur, står långt från vikingatidens bebodda trakter. Vanligtvis restes runstenarna där så många som möjligt skulle se dem, men den här faller utanför mönstret. Det finns teorier om att en vinterväg mot Sala passerade förbi och det är kanske förklaringen till placeringen. Stenen är ristad av den produktive runristaren Öpir, som har signerat ett femtiotal stenar i Uppland. Öpir var för övrigt bara hans artistnamn och betydde ropare eller skrikhals. Ta en extra titt på kartan, så att du hittar till parkeringen där stigen har sin början. 10
Vattentornet i Ådalen Foto: Katja Jahn Strax efter sekelskiftet 1900 skedde en revolution i Altunabygden. Då anlades det järnväg mellan Enköping och Heby-Runhällen och station byggdes i Ådalen. Plötsligt fanns helt nya kommunikationsmöjligheter med den stora världen. Runt stationen växte det fram ett samhälle med bl a handlare, skräddare, skomakare, post och mejeri. Alla de nya husen byggdes i tidens moderna jugend- och nationalromantiska stilar. Idag är tågen sedan länge borta och rälsen uppriven, men vattentornet, där vatten fylldes på till ångloken, står kvar som epokens tydligaste minnesmärke. Det är en märklig medeltidsinspirerad tegelbyggnad som ligger invid vägen genom Ådalen. Överst i tornet finns en stor vattencistern, där det sägs att järnvägskarlarna brukade bada. Inne i vattentornet har hembygdsföreningen ställt upp föremål med järnvägsanknytning, som är väl synliga genom fönstren. Altuna hembygdsgård och skolmuseet i Hembygdsföreningen ordnar en del arrangemang, t ex nationaldagsfirande och midsommarfirande, vid Altuna hembygdsgård i byn Fröslunda. Passa på att besöka gården vid ett sånt tillfälle, för det är en riktig upplevelse att komma in i huset. Den har tidsenlig inredning och väggarna är målade i de mest fantastiska mönster och kulörer. Gården byggdes på 1840-talet och utvändigt kan du titta på de vackert svängda vindskivorna i rokoko-inspirerad form. Intill hembygdsgården Tiden står still på hembygdsgården i Fröslunda by. Foto: Katja Jahn 11
ligger socknens första skolhus från 1846. Det är idag ett pietetsfullt renoverat skolmuseum med mängder av fina gamla föremål. Museet går att besöka efter överenskommelse med hembygdsföreningen, men det är också öppet i samband med hembygdsgårdens evenemang, liksom under Enköpings kulturvecka i maj. Runstenen med Tors fiskafänge Framför Altuna kyrka står en runsten som har mycket intressant att berätta. Tre av stenens sidor är ristade. På en sida syns tre figurscener som alla har samband med den fornnordiska mytologin. Överst står en person, kanske guden Heimdall, som vaktade bron mellan gudarnas och människornas värld. Vid fara blåste han i sitt horn, Gjallarhornet. Nedanför syns en figur till häst, möjligtvis är det Oden på hästen Sleipner. Längst ner finns den bild som gjort Altuna-stenen vida känd; Guden Tor på fiskafänge. I ena handen håller han sin hammare Mjölner och i den andra en metrev som han agnat med ett oxhuvud. Nappar gör den gigantiska Midgårdsormen och starke Tor tvingas hålla emot så hårt att han trampar igenom båtens botten. Det är en illustration till en välkänd fornnordisk berättelse Det gäller att undersöka Altunastenen noga. Här illustreras en tvåhundra år efter runstenens tillkomst. Här ser vi som skrevs ner av islänningen Snorre på 1200-talet, välkänd gudasaga med många ett tydligt exempel på vilken livskraft de muntliga detaljer. berättelserna hade och deras geografiska spridning. Foto: Ylva Fontell På en annan av stenens sidor berättar en runrad om Holmfast och Arnfast som blev innebrända. Det är den kände ristaren Balle, som tillsammans med Frösten, huggit runorna. Den tredje sidan visar ett fabelaktigt runstensdjur. Vissa forskare menar att det är ett lejon, en tidig kristen symbol. Sådana förekommer ganska ofta på runstenar, men det är bara på den här stenen som djuret blir angripet av en örn. Örnen har slagit klorna i dess nacke och hackar det med sin krökta näbb. Nästan alla runstenar är tidiga kristna monument. Den här stenen är däremot rest av Altunabor som säkerligen inte var kristna. Scenen med örnen som hackar på runstensdjuret kan rent av tolkas som att de kraftfullt motsatte sig den nya religionen. 12
Lundellska galleriet i I ett gråskimrande hus med röda och blå detaljer finns Gunilla Lundells keramikverkstad och galleri. Du kan strosa runt i den ljusa och luftiga gallerilokalen och titta på Gunillas alster, kika in i verkstaden och se hur arbetet med krukor, muggar och skulpturer fortgår eller ta en fika med hembakt bröd. Det finns gott om plats både inne och ute i den trivsamma och spännande trädgården. Karleby tingshus i Karleby tingshus syns på långt håll från väg 70 likt en främmande fågel bland bondgårdarna på slätten. Det ljusputsade huset med valmat tak krönt av ett klocktorn togs i bruk till vintertinget 1688. Under två hundra år användes huset för rättegångar och det fanns också en arrestlokal i husets källare. I fängelsehålan kan du se handklovar med skruvanordningar som skulle tvinga fram bekännelser. Där berättas också om Elg-Kajsa, som var den sista som blev dömd till döden i tingshuset. Hon hade blandat arsenik i brödet och förgiftat sin make, sin mor och sin dotter. I juni 1839 blev hon halshuggen på avrättningsplatsen vid Bärby skog, en halvmil åt Salahållet. Under sommaren kan du under veckosluten fika i tingshuset. I hembygdsföreningens regi bjuds det på hembakt kaffebröd eller en enkel smörgås. Det är skönt att sitta i solen utanför tingshuset och begrunda den huggna marmordevisen ovanför ingången. Den är på latin, men betyder Gör det rätta och frukta ingen. En kort promenad i omgivningen passar bra efter fikapausen, det är en fin liten bymiljö ner mot den lilla ån, där du kan förundras över pestskråpets enorma livskraft. Gunilla Lundell visar gärna och berättar om hur hon jobbar i sin verkstad. Foto: Ylva Fontell I Karleby tingshus finns det gott om plats både inne och ute. Foto: Mats Thorburn Pestskråp ansåg förr hjälpa mot pesten. Då odlades den. I våra dagar frodas den på fuktiga och näringsrika platser. Foto: Ylva Fontell 13
I ett av husen längs bygatan ligger Karleby handel i, där man kan köpa linoljefärg och allt annat som behövs för att renovera gamla fönster. Dessutom finns ett nostalgiskt utbud av godis och leksaker. Vadsbacke gravfält Strax söder om Simtuna kyrka ligger gravfältet Vadsbacke, med ungefär trettio gravar. Det är både stensättningar, rösen och en grav markerad av en rest sten. Gravformerna skvallrar om att de anlagts under en lång tid, de äldsta kan vara 2 500 år gamla, de yngsta drygt tusen år. På grund av vägbyggen har gravfältet naggats i kanten och arkeologiska undersökningar har gjorts flera gånger. Resultaten är spännande och fynden visar att de begravda hedrats långt utöver det vanliga. En grav innehöll resterna efter en man med full vapenutrustning och två stridshästar. Graven har daterats till 900-talet, d v s vikingatiden. En annan innehöll en man som hade bränts i en båt på 500-talet. Med sig på bålet hade han fått tre hundar, delar av en häst och nötkreatur. Den här typen av gravar har bara hittats på några få platser i Sverige och visar att det bodde stormän under flera hundra år här. Parkera i vägfickan på RV70, vid vägrestaurangen, där en vandringsstig har sin början. Ett gravfynd från Vadsbacke. Foto: Katja Jahn Skutters skans På en moränhöjd högt över bygden ligger Skutters skans, en stor fornborg från järnåldern. Sväng in vid fornlämningsskylten, parkera bakom uthusen och fortsätt uppför den branta skogsvägen. Skutters skans är en av ca 150 fornborgar i Uppland. Hit kom folket för att söka skydd mot fiender i oroliga tider. Borgen var en säker plats för både 14
Sugen på resa i tiden? Följ pilen mot fornborgen. Foto: Katja Jahn människor och husdjur från den omgivande trakten. Stenvallen som omger borgen är upp till två meter hög och på sina håll är murarna dubbla. Murarna var antagligen grunden för en kraftig palissad av timmer, som kanske hade bröstvärn och skottgluggar. I nödfall kunde folk och fä klara en längre vistelse i borgen, här finns flera källor och vattenhål. Idag är det dock inte mycket förutom vallarna, som visar hur det såg ut när borgen var i bruk, det syns inga spår efter hus eller forna strider. Det är en stilla plats med susande tallar och hällar täckta av fönsterlav. På den ena sidan fortsätter skogen och på den andra skymtar det öppna vida åkerlandskapet. Föga förvånande finns det en uppsjö av sägner knutna till Skutters skans, i trakten berättas bl a att fästet en gång hade en herre som kallades Skuttersgubben. Borgmiljön ger fantasin spelrum och det är lätt att glömma bort tiden medan man leker stråtrövare eller indianer. Aldrig smakar väl picknickmaten så gott som när man jagat undan tjuvar, banditer och ondsinta svarta riddare! 15
Stensättningar är en gravtyp som förekommer ofta under järnåldern. Grav från Hjulsta ekhagar. Foto: Katja Jahn Forntida gravfält I Enköpings kommun ligger fornlämningarna tätt och på många håll kan du se forntida gravar och gravfält. De ligger vanligen nära den dåtida bebyggelsen, eftersom det var viktigt att begrava sina döda hemmavid. Därför hittar arkeologer ofta spår efter boplatser nära gravfält, men det är inget som syns ovan mark. Gravarna ser ut på många olika sätt: rösen av stenar, stensättningar av skiftande form eller högar i varierande storlekar. Stensättningar är vanligast och förekommer under bronsåldern och hela järnåldern. Det är flacka konstruktioner, ofta runda, men de kan också vara rektangulära eller trekantiga. Ibland har de en tydlig kantkedja av större stenar, ibland syns bara enstaka stenar i jordytan. När jorden tas bort vid en arkeologisk undersökning visar det sig dock, att gravarna i regel är konstruerade av en mängd vällagda stenar i samma storlek. Mot yngre järnåldern börjar man att bygga allt fler gravhögar. Ju större högen är, desto högre status har den döde haft. Ett bra exempel på det är Blotsvens hög som byggdes väl synlig invid det stora vadstället över Sagån. Du har kanske sett en stensättning eller hög med en grop på toppen? Det beror på att många gravar blivit plundrade, men det kan också betyda att det funnits en gravkammare med tak av trä, som så småningom multnat sönder och sjunkit ihop. Vi har inte så mycket kunskap om förhistorisk religion. Det saknas skriftliga källor som på ett direkt sätt kan säga något om trosföreställningarna i Skandinavien under bronsåldern och äldre järnåldern. Vikingatidens gudavärld vet vi mer om. De flesta av dagens forskare tror att vikingarnas religion har en lång tradition bakåt i tiden, även om gudarna kanske hade andra namn och delvis andra egenskaper. 16
Högen vid Torstuna kyrka brukar kallas Kungshögen och är 6 meter hög. Foto: Ylva Fontell Den vanligaste begravningsritualen var att bränna den dödes kropp. Antagligen tänkte man sig att själen släpptes fri av den förgörande elden och övergick till en ny existens. Elden har i många olika kulturer satts i samband med fruktbarhet och därmed tankar om återväxt och återfödelse. Elden hade samma krafter som solen, att väcka till liv det som var dött. De brända benen togs om hand på olika sätt. Benen kunde samlas i en ask eller kruka, som grävdes ner i graven, men de kunde också bara strös ut bland gravens stenar. Ibland är de tvättade, ibland har de krossats till småbitar. Ibland har bränningen skett på en speciell bålplats, ibland har graven byggts direkt över bålet. Ofta verkar det ha räckt med att bara en liten del av benen hamnade i graven. Resten användes i olika ceremonier som vi finner små spår efter. Gravarna innehåller nästan alltid flera gravgömmor, det låg alltså flera personer i varje grav och ibland kan man se att det har gått lång tid mellan de olika gravläggningarna. Skelettbegravningar var ovanliga under största delen av brons- och järnåldern. De blir mer förekommande först under slutet av vikingatiden, när inflytandet från kristendomen börjar göra sig gällande. Gravfälten var viktiga kultplatser och kraftcentrum. Här dyrkade man sina förfäder och kände gudarnas närvaro. Antagligen återvände man gång på gång till gravarna och utförde speciella ceremonier där. På ett sätt tänkte man sig kanske också att anfäderna verkligen bodde i graven. Gravfälten är ofta placerade högt och väl synligt i landskapet. Det hade säkert flera anledningar, men en var att gravarna fungerade som en slags makt- eller revirmarkeringar. Förbipasserande skulle upplysas om vilka som styrde och ställde i just den trakten. 17