Lunk nr 6, Hamburgerbryggeriet, Hjerta och Club Opera, 2013-04-15 Ja denna litet småtrista och regniga måndag var det nästan som när vi gick före tillkomsten av Gubblunken. I Helenelund äntrade Ingemar Pendeln och utanför Karlberg väntade vi två ett tag innan vi strosade iväg till Odenplan via S:t Eriksplan och in till vänster på Norrtullsgatan. Vi begapade de få rester av Hamburgerbryggeriet vilka finns kvar. I den gamla administrationsbyggnaden (tror jag den varit) fanns en skylt om Café en trappa upp. En spaning kunde inte skada och däruppe erbjöds kaffe/the för 10:- och samma pris för en smörgås eller en bulle. Fast om Gubblunken kommit dit med maxstyrkan (14 st) hade brödförrådet länsats. Cafét kan vara bra att känna till ifall vi skall ordna med en ekonomilunk (lägsta totalpris!) någon gång. Inne på gården kunde de nya husen (kanske 15 år gamla) ses och det är svårt att tänka sig att hela tomten en gång hyst ett jättebryggeri med stall nere vid Hagagatan. Där fanns en gång så många som 145 hästar. Ute på Norrtullsgatan vek vi ner vänster på Surbrunnsgatan. Återigen frågade jag mig vad är en Surbrunn? Senast jag ställde frågan var när Nils Erik och jag i fredags besökte Ramlösa. Enligt Wikipedia är en Surbrunn en källa som ger kolsyrehaltigt och järnrikt vatten (för mera info om denna surbrunn läs längst ner vad Bostadsrättsföreningen Surbrunn - 13 SBC skriver). Vid Döbelnsgatan korsade vi Odengatan och framme vid Markvadsgatan (där det en gång fanns en affär som kunde slipa sågklingor) togs det till höger och så vänster och då var vi på Luntmakargatan. Promenaden fortsatte i riktning mot Kungsgatan. Mitt lunchmål hade varit Arirang, koreansk, på Luntmakargatan men tur nog kollade jag på morgonen på nätet hur länge lunchöppnandet var och då visade det sig att de hade stängt måndagar. Någon lunchoro kändes dock inte eftersom jag hade två ställen nedkrafsade på mitt kuvert (återbruk alltså!). Bonnierhusets baksida är ståtlig men naturligtvis inte lika pampig som frontsidan mot Sveavägen. Vid David Bagares gata var det så dags att ta Sveavägen ner mot Öhrströms glaspinne. Vi slank in på Gallerian därför att ett besök på Gubbdagiset var nödvändigt, slut på skrivarbläcket. När vi klev ut på Regeringsgatan hade regnet tilltagit en aning och frågan var då om vi skulle ta den närmaste lunchen, på B.A.R. eller masa oss ut till Hjerta. Brödet fällde avgörandet så det fick bli Hjerta där man denna dag hade fyra rätter. Gazpacho Helstekt biff Någon är ranunkelfreak
Vi valde båda Timjans- och vinmarinerad biff vilken vilade på en bädd av kapris och finhackade inlagda rödbetor. Soppan denna vecka var gazpacho vilket hade varit ett utmärkt val om det varit varmt ute. Den gick dock alldeles utmärkt att sleva i sig tillsammans med rikliga mängder med Manitobabröd. Vi avslutade med kaffe (ingår) vilket ni kommer ihåg serveras i en öronlös mugg med en stickad muff/mössa så att icke de små tassarna skall brännas. Till detta naturligtvis mängder med Manitobabröd och rikligt smörade. Denna komposition kan nästan mäta sig med gräddbakelser när det gäller smakupplevelsen. Tiden led och vi njöt i fulla drag men det började bli dags att tänka på återtåget eller nästa dagsmål. Vi gled förbi Grand och Fersenska Terrassen och korsade Karl den XII s Torg. Ingemar fortsatte mot sitt och jag slank 15:10 in på Club Opera och till skillnad från i höstas var det ingen kö. Därinne var det lagom fullt vilket innebar att jag kunnat få en stol att sitta på men som vanligt hade jag kameran med och strosade runt småknäppande en aning. Kerstin Fernstedt fanns på plats, på scenen och hälsade alla välkomna och berättade om allt som skulle ske under dagen samt litet om resor, vinklubben och att underhållaren denna dag var den Sjungande Kocken Teddy Lundberg, mm. SPF Stockholmsdistriktet hänger med sin tid och bildar nu en vinklubb vilken på något sätt skall hanteras av Bengt Fritjofsson, den vitt kände. Han stod på podiet och provsmakade två viner ett rött och ett vitt. Han frågade publiken vilket de föredrog och jag tyckte nog det såg ut som det vita segrade. Litet underlig fråga för jag tror knappast att det var någon mer än Bengt F som hade två glas. Ett glas ingår ju i entrépriset och så där utan mat väljer nog fler ett vitt vin att sippa på. Så utlystes det en tävling där det gällde att hitta på ett namn på vinklubben. Bengt Fritjofsson Eftermiddagsgympa eller gäddfiske? Jag var kanske litet fräck för jag lämnade flera förslag på samma blankett. Tydligen var de inte så häftiga för ingen har kontaktat mig än. Man skulle nog inte skrivit Ruset! Detta förslag ger nog enbart ris.
Distriktshöjdare och sistaresanhjälpare Vid bardisken Finns någon av vinnarna här? Reet Frid från TallinkSilja Hm, är det inte Kerstin o Bengt? Fort dölj oss! Det finns paparazzi här Teddy Lundberg underhöll oss med trevligt småprat och populära sånger. Han hade det litet snärjigt med att få styr på orkestern. Kan vara litet knepigt med annan utrustning än den egna CD-spelaren.
Teddy Lundberg i dubbel upplaga Här i full sång Verandafolket i sin avskildhet Så fint med ljus, behövs verkar vara litet skumt Ja så var denna maratonlunk slut och väl hemkommen hade min stegräknare nått upp till 12.900 steg. Nu måste värdet korrigeras eftersom jag hade 1.700 morgonsteg till vårdcentralen men 11.200 lunkarsteg är klart godkänt, eller? Ny Lunk om några veckor. Tills vi ses ha det så bra och håll er friska./ulf B Surbrunnsgatan, Surbrunnen och andra brunnar Det var under senare hälften av 1600-talet, som brunnsdrickningen blev populär i Sverige. Den medicinska vetenskapen var bedrövlig och läkarna var mycket okunniga. De sjuka använde sig av huskurer. Det alternativ som mineral- eller surbrunnen erbjöd var därför ett bra alternativ till medicin. Peder Muur var präst i S:t Olofs församling, numera Adolf Fredriks församling. Han hade sin bostad i närheten av kyrkan, men behövde en större trädgård. Han köpte sig en tomt ute på "Sanden" som området kallades efter sandbergen i nuvarande Vanadislunden. Under arbetet här upptäckte han 1685 den verkligt hälsobringande hälsokällan som fick namnet Surbrunnen. Surbrunnsgatan i Vasastaden mellan Norrtullsgatan och Valhallavägen erinrar om den tid, då stockholmarna inom stadens gränser, kunde stärka sin hälsa med uppfriskande brunnsliv. Den gamla surbrunnen, som sades äga "ett undergörande och hälsobringande vatten" var belägen intill nuvarande Tule-, Oden- och Döbelnsgatorna inom det kvarter som fortfarande heter Surbrunn. Ryktet om det undergörande vattnet spred sig. Patienttillströmningen ökade snabbt och den lilla brunnsanstalten blev snart urvuxen. Från den tiden och fram till 1760-talet upplevde Surbrunnen sin storhetstid. Eftersom underhållet försummades förföll så småningom det lilla som fanns kvar. VIP-gästerna sökte sig till andra brunnar. Konkurrens fanns. Både vid Djurgårdsbrunn och Sabbatsberg. Sabbatsbergs brunn var i ropet från slutet av 1760-talet tills i början på 1800-talet. Djurgårdsbrunn hade sin storhetstid under 1820-1830. Efter att Urban Hjärne lagt sig i försummelsen
bekostades en upprustning och utbyggnad av Surbrunnen, som stod klar 1715. Snart ställdes högre krav på bekvämlighet och under 1720-talet gjordes en ny upprustning och utveckling av anläggningen. Så den gamla Surbrunnen var väl skickad för att fungera som socitetens tummelplats. Den nya brunnslokalen var större, bekvämare och elegantare än föregångaren. Den var tillbyggd vid vardera gaveln med en gudstjänstlokal på ena sidan och en gymnastiksal på den andra. Dessutom fanns inom brunnens område ett Apotek, ett boningshus för obemedlade brunnsgäster samt en krog, där man inte lär ha serverat någon mat utan endast stärkande drycker. Därmed växte små värdshus upp intill, bland dem Clas på Hörnet. Det var inte bara anläggningens förfall utan också brunnsgästernas uppförande som behövde åtgärdas. Följande år utfärdade stadsfysikus Johan von Hoorn ett brunnsreglemente för att stävja buller och bråk. Även kvinnofriden måste förbättras. Närgångna herrar kunde smyga sig in "på damernas spatserplats under den tid, de sin Frihet för sig Sielfwa hafwa böra". För allt sådant ofog stadgade det stränga reglementet nu bötesstraff. Den stränga ordningen på brunnen upprätthölls till 1724, då von Hoorn dog. Krigsåren var slut, folk började få det bättre och man började leva igen. Det blev mindre hälsokur och mera sällskapsoch nöjesliv. Surbrunnen blev tidens inneställe, inte minst eftersom kungafamiljen deltog. Surbrunnens kunder bestod av folk med allt tvivelaktigare vandel. Brunnsverksamheten ersattes alltmer av krogverksamhet. Från 1700-talet fick den namnet "Norr Malms Brunn" eller i dagligt tal endast "Norra Brunn", den troligen äldsta av Stockholms hälsobrunnar. Andra brunnar var Sabbatsbergsbrunnen, (namnet efter källarmästaren Valentin Sabbat) Djurgårdsbrunn, Björngårdsbrunn och Uggleviken. Vid mitten av 1820-talet skadades källådern till Norra Brunn och där började så småningaom andra vätskor att flöda. Brunnsgården blev värdshus, kallad Sura Brunn, och senare efter ombyggnad Norra Brunn. På 1930-talet låg SARA-restaurangen Norra Brunn här. Någon hälsobrunn var inte i användning. Restaurang Norra Brunn har upplevt skiftande öden. En tid var den en engelsk pub under namnet Old Bowler och senare omvandlades den till tysk bierstube och kallades Zum Alten Brunnen. Därefter hade den namnet Silver Bar. Nu, år 2005, heter den Norra Brunn. I ett numera rivet trähus på Surbrunnsgatan 45 föddes år 1833 Skansens och Nordiska Museets grundare Arthur Hazelius. Arthur Hazelius födelsehem på Surbrunnsgatan.