SERENAD POICHÈ MANCÒ SPERANZA TEXT och MUSIK: Luigi Felice Rossi (1598-1653). Italiensk sångare, lutenist, organist och kompositör. Rossi studerade för J de Macque i Neapel. 1620 flyttade han till Rom där han arbetade som musiker hos Marc Antonio Borghese i 20 år. 1633 blev han organist i S Luigi de Francesi. Efter några mellanår som sångare och lutenist hos furstefamiljen Medici i Florens återvände han till Rom och var fem år i tjänst hos kardinal Antonio Barberini. Från 1641 arbetade han hos påve Urban VIII. I Rom skrev han bl.a. operan Il palazzo d'atlante incantato, som uppfördes 1642. De följande åren skrev han en mängd kantater (ca 250) och oratorier och kallades för kantaternas mästare. Den vid den här tiden kända sångerskan Adreana Basile sjöng tillsammans med sina systrar vid hovet i Mantua i början av 1600-talet. Hon hade två döttrar: Leonora (f.1611) och Caterina (f.1620), som också blev sångare. Efter en tid (1624 1633) i Neapel bosatte de sig i Rom. Där uppträdde de ofta och var en del av kretsen kring kardinal Barberini. Alla tre inte bara sjöng utan ackompanjerade också sig själva och varandra på instrument som lira da gamba, viola da gamba och harpa. Leonora ansågs vara den mest lysande av de tre. En hel diktsamling skrevs till hennes ära. 1639 hörde den engelske poeten John Milton de tre sångerskorna och han skrev tre epigram för att hedra Leonora. Samma år hörde den franska gambaspelaren André Maugars dem under sitt besök i Rom och skrev att "de fina röster och de olika instrumenten så intog mina sinnen med överraskning... Jag glömde min dödlighet och trodde jag redan var bland änglarna". Luigi Rossi och de tre sångerskorna kände varandra väl. När familjen Barberini förvisades från Rom, efter kardinal Barberinis farbror påven Urban VIII:s död (1568 1644), fann både Luigi Rossi och Leonora en fristad vid det franska hovet under beskydd av kardinal Mazarin. Det kan knappast råda något tvivel om att Luigi Rossi skrev sina kantater speciellt för dessa tre fina sångare.
Duetten Poichè mancò speranza, Cantata per 2 soprani e B.c. Wo 186 (= Alfred Wotquennes verkkatalog) och Gh 330 (= Alberto Ghislanzonis verkkatalog) är med största säkerhet komponerad av Luigi Rossi. Den har kopierats flera gånger och de olika kopiorna skiljer sig ibland åt. I kopian från Bryssel finns en tredje vers upptecknad. Dessutom skiljer sig omkvädet åt i de olika verserna. I Ludwig Landshoffs (1874 1941) version (Ed. Peters) saknas vers tre och vers ett och två har samma omkväde. I vers två är melodin i versen en smula utsmyckad. Det var 1646 som han flyttade till Paris och började sin tjänstgöring hos kardinal Mazarin. Tack vare honom uppfördes Rossis andra och sista opera l Orfeo (text: Abbot Buti). Det var den första opera i italiensk stil som skrivits för Parisoperan och för första gången la man större vikt vid ariorna än vid recitativen. Den världsberömda kastratsångaren Atto Melani hade huvudrollen. Kardinal Mazarin kritiserades hårt för denna påkostade opera. Rossi är mest berömd för sina vokala världsliga kantater t.ex. Feriti un cavaliere (text: Fabio della Corgna) och Lamento della Regina di Svetia (1632, över Gustav II Adolfs död i Lützen). Genom denna kantat blev han känd i hela Europa. Han komponerade också för påvefamiljen och det franska kungliga hovet. Det blev mer än 300 italienska världsliga dikter, som han tonsatte som kammararior och duetter. Han brydde sig inte särskilt mycket om ifall hans musik publicerades, men 1646 gavs samlingen Canzoni a due voci ut. poichè= eftersom; speranza= förhoppning; nutrire= uppfylla; giacchè= eftersom; cedere=ge efter, vika; volere= vilja; cangiar av cambiare= förändra, utbyta; pentirsi= ångra; seguire= följa; beltà= skönhet; giammai= aldrig; mal= duol= sorg; guai= ack!; pietà= medlidande, förbarmande; giovare= hjälpa; fermezza= fasthet, bestånd; congiungere= förena, sammanfoga; ardore= glöd; ammollare= mjuka upp; durezza= hårdhet; placare= beveka, blidka; aspro= bitter, hård, grym; rigor= stränghet; Att sjunga: Ferito un cavaliere-lament of the Queen of Sweden (till minne av Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen 1632 till text Fabio Della Coragna), E te, mio core, a te, Sì o no, dissi al mio core och Speranza, al tuo pallore (ur Alte Meister des bel Canto: Italienische Kammerduette des 17. und 18. Jahrhunderts/Peters), Sanctus och Agnus dei ur Vespro Feritale-Tantum ergo feritale och Due labra di rose (2 sopraner).
POICHÈ MANCÒ SPERANZA 1. Poichè mancò speranza, che mi nutriva il cor, e chè morir m avanza giacchè la vita mia cede al dolor Misero, che farò? vorrò cangiar desire o mi vorrò pentire? No no, no, no amerò, seguirò la beltà, che giammai non ha del mio mal, del mio duol, de miei guai pietà. 2. Se non giovò fermezza, congiunta a tanto ardor, ad ammollir durezza e d un alma placer l aspro rigor, Misero, che farò? vorrò sdegnato amante cangiar mia fè costante seguirò la beltà, 3. Se non prezzo mio Canto ne mai s inteneri e non curò quel pianto chio già sparsi per lei la notte è di Misero che farò? se più merce non Spero vorrè cangiar pensièro Nò. nò amerò, Seguirò la beltà. Kopia av originaltexten.
SERENAD 1. Nu när som allt hopp sinat, det hopp som hjärtat närt, och torkat och förtvinat. Snart smärtan nu har mitt livs glöd förtärt. Ack ve mig arme man! Skall jag min åtrå följa och kärleken då dölja? Nej, nej! Älska dig, följa dig, älska dig, följa dig, följa dig måste jag, följa dig måste jag trots att du aldrig känna kan djupet i min sorg, förtvivlan, i mitt kval och min förtvivlan. 2. Om ej med hjälp av trohet, blandat med kärleksglöd, jag blidka kan din hårdhet och för alltid förjaga kärleksnöd. Ack ve mig arme man! Blir jag en älskling bitter? Av trånad kroppen spritter. Nej, nej! Älska dig, följa dig, älska dig, följa dig, följa dig måste jag trots att du aldrig känna kan djupet i min sorg, förtvivlan, i mitt kval och min förtvivlan.
3. Sången vill örat smeka den aldrig hjärtat rör. Kan dig min gråt beveka som på natten så tårdränkt kinden gör Ack ve mig arme man! Om hoppet börjar tryta ska jag vårt löfte bryta? Nej, nej! Älska dig, följa dig, älska dig, följa dig, följa dig måste jag trots att du aldrig känna kan djupet i min sorg, förtvivlan, i mitt kval och min förtvivlan. Svensk text: Sten Neiker