Till Europeiska gemenskapernas domstol Kansliet L 2925 LUXEMBURG Begäran om förhandsavgörande C-341/05 Hänskjutande domstol: Arbetsdomstolen - Sverige Skriftligt yttrande från Laval un Partneri Ltd Stockholm den 1 februari 2006 Kärande: Ombud: Laval un Partneri Ltd Advokat Anders Elmér Elmzell Advokatbyrå HB Gamla Brogatan 32 SE-111 20 Stockholm Advokat Martin Agell Advokatfirman Foyen AB Box 7229 SE-103 89 Stockholm Svarande: Svenska Byggnadsarbetareförbundet Svenska Byggnadsarbetareförbundet, avdelning 1 Svenska Elektrikerförbundet Som ombud för Laval un Partneri Ltd (fortsättningsvis Laval) får vi härmed inkomma med detta yttrande till EG-domstolen.
2 1. INLEDNING Arbetsdomstolens beslut av den 15 september 2005 i vilket frågorna till EG-domstolen formulerades är mycket kortfattat. Det finns i målet ytterligare två beslut av betydelse. Arbetsdomstolen beslutade den 22 december 2004 att ogilla Lavals yrkande om att stridsåtgärderna omedelbart skulle förbjudas interimistiskt. Beslutet bifogas i svensk originaltext som bilaga 1. Arbetsdomstolen höll huvudförhandling i målet den 11 mars 2005. Efter huvudförhandling beslutade Arbetsdomstolen den 29 april 2005 efter en genomgång av fakta och rättsliga grunder att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen (beslut AD 2005 nr 49). Även detta beslut är av vikt för förståelsen av målet. Det bifogas i svensk originaltext som bilaga 2 och i engelsk översättning som bilaga 3. Den engelska översättningen är gjord av internationellt verksamma översättare med expertkompetens i arbetsrätt och gemenskapsrätt. Besluten 2004 nr 111 och 2005 nr 49 borde finnas tillgängliga på EG-domstolens arbetsspråk. Laval har begränsade resurser att översätta handlingar. I Sverige spelar regeringens överväganden till antagna lagar, de så kallade förarbetena, en mycket stor roll. Laval kommer att citera följande förarbeten. Regeringens proposition 1990/91:162 om vissa fredspliktsregler beskriver lagändringen då tre lagregler infördes som särbehandlar utländska kollektivavtal i Sverige. Ds 1994:13 Lex Britannia, är ett utredningsbetänkande från tiden före tillkomsten av direktiv 96/71 angående frågan om de tre lagregler som särbehandlar utländska kollektivavtal i Sverige är förenliga med gemenskapsrätten. Regeringens proposition 1998/99:90 - Utstationering av arbetstagare - innehåller regeringens överväganden vid införlivandet av direktiv 96/71 i svensk rätt. I kommittédirektiv 2004:98 - Bättre möjligheter till bevakning av kollektivavtal - redovisas regeringens uppdrag till en särskild utredare i samband med EU:s utvidgning 2004 att lämna förslag på hur svenska fackföreningar kan ges möjlighet att bedriva en effektiv bevakning av efterlevnaden av kollektivavtal även i de fall fackföreningen inte har några medlemmar på en arbetsplats, som exempelvis är fallet med gästande företag. Detta yttrande är disponerat på följande sätt. I avsnitt 2 redogörs för de faktiska omständigheterna. I avsnitt 3 utvecklas Lavals rättsliga grunder. I avsnitt 4 ges kortfattat förslag på svar på Arbetsdomstolens frågor. I avsnitt 5 förtecknas bifogade handlingar
3 2. SAKOMSTÄNDIGHETER 2.1 Laval, Baltic och de lettiska arbetarna Laval är ett bolag enligt lettisk rätt med säte i Riga, Lettland. Laval har under 2003 och 2004 utstationerat arbetskraft från Lettland till företag som driver verksamhet i Sverige. All Lavals verksamhet upphörde i Sverige från och med januari 2005 på grund av svenska fackliga organisationers stridsåtgärder. Under 2004 utstationerade Laval arbetskraft i samband med ett par entreprenader som bedrevs av bolaget L&P Baltic Bygg AB (Baltic) i Sverige. Baltic var ett aktiebolag enligt svensk rätt. Det försattes i konkurs den 24 mars 2005. Baltic bedrev från maj 2004 till januari 2005 en entreprenad avseende ombyggnad och tillbyggnad av en skola, Söderfjärdsskolan i Vaxholms stad. Vaxholms stad är belägen cirka 30 kilometer utanför Stockholm, Sveriges huvudstad. Laval utstationerade genom avtal med Baltic från tiden juni 2004 till december 2004 cirka 35 lettiska arbetare till arbetsplatsen vid Söderfjärdsskolan i Vaxholm. Laval var även verksamt vid två mindre byggnadsobjekt, ombyggnaden av en privatbostad i Danderyd och ett kontor i centrala Stockholm. Cirka 65 procent av de lettiska arbetarna var medlemmar i det lettiska byggnadsarbetareförbundet. De betalade en procent av sin lön till det lettiska byggnadsarbetarförbundet som medlemsavgift. Ingen av de lettiska arbetarna var medlem i Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), Svenska Elektrikerförbundet eller något annat svenskt fackförbund. Inget av de inblandade fackföreningarna hade någon medlem som var anställd av Laval eller som berördes av tvisten. Laval betalade sina arbetare 13.600 kr (1.500 euro) i månaden samt naturaförmåner till ett värde av ungefär 6 000 kr (650 euro) i månaden vilket inkluderade fri bostad, fri logi, fria resor till och från arbetet, fri tillgång till TV, radio och telefon samt en fri resa till Lettland var tredje månad. Arbetsdomstolen har i beslut 2005 nr 49 fastslagit att dessa villkor inte utgjorde social dumpning i Sverige. Baltic hade under våren 2004 tillsammans med andra företag deltagit i en offentlig upphandling i Vaxholms stad. Upphandlingen skedde enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling, en lag som i hög utsträckning bygger på EG-direktiv. Baltics anbud utsågs till vinnare och upphandlingsavtal mellan Vaxholms stad och Baltic undertecknades i maj 2004. I upphandlingsavtalet mellan Vaxholms stad och Baltic fanns ursprungligen en klausul intagen av innebörd att svenskt kollektivavtal måste gälla för arbetet på arbetsplatsen. Vaxholm stad och Baltic enades emellertid senare om att detta villkor inte skulle tillämpas. Enligt svensk rätt har svenska kommuner inte rätt att ställa krav på kollektivavtal vid upphandling. Detta slogs fast 1995 i en dom från Kammarrätten i Stockholm, se bilaga 4. Det anses att kravet på kollektivavtal vid offentlig upphandling strider mot principen om ickediskriminering och att leverantörer utan kollektivavtal missgynnas. Vaxholms stad hade förbisett att det inte är tillåtet för svenska kommuner att ställa krav på kollektivavtal. Kravet i avtalet mellan Vaxholms stad och Baltic på svenskt kollektivavtal var dessutom diskriminerande enligt gemenskapsrätten eftersom anbudsgivare med utländska kollektivavtal diskrimineras jämför med anbudsgivare med svenska kollektivavtal.
4 2.2 Kollektivavtalsförhandlingar I juni 2004 kontaktades en företrädare för Laval av företrädare för Avdelning 1 ur det Svenska Byggnadsarbetareförbundet, (fortsättningsvis Avdelningen). Avdelningen krävde att Laval skulle teckna svenskt kollektivavtal med Avdelningen. Avdelningen överlämnade i juli 2004 utkast på kollektivavtal. Utkastet innehöll ett krav på att Laval för sina arbetare skall tillämpa en timlön på 145 kr (16 euro). I det följande anges avtalskrav och lönenivåer i såväl svenska kronor som euro. Enligt den svenska Riksbankens genomsnittskurs för år 2004 motsvarade 1 euro 9 kr och 10 öre. Avdelningens avtalskrav innebar dessutom att Laval skulle - varje månad skicka kopior på de lettiska arbetarnas lönebesked till Byggnads för att Byggnads skall kontrollera beloppen och för detta varje månad betala 1,5 procent av lönesumman i så kallad granskningsavgift till Byggnads, - betala 0,8 procent av lönesumman i avgift till en utbildningskassa för svenska byggnadsarbetare, - betala 5,9 procent av lönesumman i avgifter för svenska kollektivavtalade försäkringar vilka i allt väsentligt inte motsvaras av någon nytta för Lavals arbetare, - tillämpa samtliga regler i Byggnadsavtalet som endast finns på svenska och som omfattar 170 sidor komplicerad juridisk text, starkt präglad av den speciella svenska arbetsrättstraditionen, - tillämpa olika svenska lagar som enligt svensk tradition har integrerats som en del av kollektivavtalet, till exempel hela den svenska lagen (1982:80) om anställningsskydd. Byggnadsavtalet, 2004 års tillägg och de två ackordsprislistorna bifogas som bilagorna 5-8. Företrädare för Laval träffade företrädare för Avdelningen, bland annat Lars-Göran Bromander som var Avdelningens avtalsansvarige i förhållande till Laval, vid ett flertal tillfällen under juli och augusti 2004 utan att enighet om avtalsvillkoren kunde nås. Laval erbjöd sig följa den lägsta lönenivån i Byggnadsavtalet, den så kallade stupstocken. Under 2004 var denna lägsta nivå 109 kr per timme (12 euro). Eftersom nivån 109 kr (12 euro) är tillämplig för svenska byggföretag som omfattas av Byggnadsavtalet var det naturligt för Laval att acceptera den nivån. Detta godtogs inte av Avdelningen som genomgående har krävt genomsnittslön för byggbranschen. Det har senare visat sig att det framställda lönekravet på 145 kr (16 euro) per timme låg över genomsnittet. Parterna möttes för ytterligare en förhandling den 15 september 2004. Det gemensamt undertecknade protokollet från förhandlingen finns återgivet i sin helhet i Arbetsdomstolens beslut 2005 nr 49: 1 Lars-Göran Bromander framställde Svenska Byggnadsarbetareförbundets krav att LAVAL un Partneri Ltd skall sluta kollektivavtal med förbundet avseende byggnadsarbetena vid Söderfjärdsskolan i Vaxholms stad. Förbundet anför härvid följande. Kollektivavtalet bygger på den förutsättningen att parterna skall försöka enas om att arbetet skall utföras mot ackord. Kan parterna inte enas om en ackordsöverenskommelse finns en stupstock angiven i kollektivavtalet med innebörden att i så fall utgår en ersättning på 109 kronor per timme. Se byggnadsavtalet 3. Om parterna är överens om att arbetet på arbetsplatsen inte kan ske på ackordsmässiga grunder, träffas överenskommelse om tidlön. Förbundet upplyser vidare om att den
5 genomsnittliga förtjänsten vid tidlön för yrkesarbetare vid trä- och betongarbete i Byggettans avtalsområde är 145 kronor per timme. 2 Anders Elmér uppgav att LAVAL un Partneri Ltd är berett att förhandla om ingående av kollektivavtal med timlön, men att arbetsgivaren med hänsyn till egna avtal, och fördyrande omkostnader för sin verksamhet i Sverige, inte har råd att sluta svenskt kollektivavtal med en timlön på 145 kr. Skulle bolaget tvingas utge 145 kronor per timme till sina byggnadsarbetare skulle bolagets kostnader för sin verksamhet vida överstiga svenska konkurrenters kostnadsnivå. Bolaget är dessutom redan bundet av ett lettiskt kollektivavtal med det lettiska byggnadsarbetarförbundet. Lars-Göran Bromander uppgav att i Sverige gäller dom svenska avtalen och att han inte kan se att företaget skulle ha några förpliktelser till dom anställda för avtal med lettiska byggnadsarbetarförbundet. 3 På fråga från Anders Elmér uppgav Lars-Göran Bromander att timlönen 109 kr utgör stupstock vid ackordarbete i Byggnadsavtalet, men att förbundet inte är berett att sluta kollektivavtal med en timlön på 109 kr. För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder. 4 Parterna överenskom att arbetsgivaren skall svara på Förbundets krav efter det att Anders Elmér återvänt från en längre utlandsvistelse den 28 september. Förhandlingen avslutades. Laval fann under sommaren 2004 det lämpligt att omfattas av kollektivavtal. Det föreföll mest naturligt att teckna kollektivavtal med det lettiska byggnadsarbetareförbundet. Det lettiska byggnadsarbetareförbundet hade medlemmar anställda hos Laval, tillhörde samma rättsordning som Laval, den lettiska och var etablerat i samma medlemsstat som Laval, Lettland. Laval agerade därvid på samma sätt som svenska arbetsgivare, vilka regelmässigt tecknar kollektivavtal med fackförbund i hemlandet men inte i andra medlemsstater. Den 14 september 2004 tecknade Laval ett kollektivavtal med det lettiska byggnadsarbetarförbundet, som omfattade de av Lavals anställda som var medlemmar i det lettiska byggnadsarbetarförbundet. Den 20 oktober 2004 tecknades ytterligare ett kollektivavtal med det lettiska byggnadsarbetarförbundet som omfattade samtliga av Lavals anställda som utstationerats för att utföra arbete utanför Lettland, oavsett om de var medlemmar i det lettiska byggnadsarbetarförbundet eller inte. Kollektivavtalen undertecknades av ordföranden i det lettiska byggnadsarbetareförbundet, M. Tomsone. Båda kollektivavtalen tecknades som fullt giltiga och fungerande rättsliga instrument. Genom att Laval tecknade kollektivavtal med ett etablerat fackförbund som hade medlemmar anställda hos Laval och genom att avtalet gjordes tillämpligt på samtliga anställda hos Laval, erhöll Lavals anställda ytterligare trygghet och stabilitet. Avtalen innebar även ett erkännande av det lettiska Byggnadsarbetareförbundet som kollektivavtalspart. Byggnads fackliga stridsåtgärder mot Laval startade den 2 november 2004. Den 1 december 2004 gjorde Laval genom en förhandling ytterligare ett försök att komma överens med Avdelningen om kollektivavtal. Avdelningen upprepade emellertid i stort sett samtliga krav med en marginell justering av kravet på timlön från 145 kr till 138 kr per timme. Avdelningen förklarade att om inte kraven bifölls skulle stridsåtgärderna pågå tills Laval hade accepterat kraven. Laval framförde andra förslag på hur situationen skulle kunna lösas, som bl.a. innebar att Avdelningen tillsammans med det lettiska byggnadsarbetarförbundet skulle ha ett
6 gemensamt avtal med bolaget. Förslagen avvisades dock av Avdelningen som krävde att enbart Byggnadsavtalet skulle tillämpas. Vid sammanträde inför Arbetsdomstolen den 20 december 2004 framförde Avdelningen återigen sina krav men med ytterligare en justering. Avdelningen frånföll kravet på timlön om 145 kr (16 euro) och krävde att bolaget skulle underteckna Byggnadsavtalet. Detta skulle innebära att Laval blev skyldig att förhandla om alla villkor enligt Byggnadsavtalets komplicerade förhandlingsordning och under denna tid skulle vara skyldig att betala en timlön på 140 kr (15,50 euro). Denna nivå motsvarade den av de centrala parterna i Byggnadsavtalet fastställda utbetalningsnivån som gällde år 2004 i Stockholmsområdet. Laval krävde omedelbart svar på frågan vilken löneform och vilken lönenivå Byggnads krävde att Laval skulle betala. Avdelningens företrädare vägrade svara på frågan utan hänvisade till avtalets förhandlingsordning vilken innebär att avtalet först skall undertecknas och därefter skall arbetsgivaren och fackföreningen förhandla om löneform och lönenivå. Laval kunde inte acceptera att skriva på ett avtal utan att veta vilka skyldigheter detta medför varför avtalet inte heller den 20 december 2004 kunde undertecknas. 2.3 De fackliga stridsåtgärderna och Lavals begäran om interimistiskt förbud I enlighet med sitt hot i förhandlingsprotokollet av den 15 september 2004 varslade Avdelningen den 19 oktober 2004 i en skrivelse Laval om fackliga stridsåtgärder. Stridsåtgärderna trädde i kraft den 2 november 2004. Eftersom Byggnads inte hade någon medlem bland de lettiska arbetarna och inte hade någon anställd av Laval fick detta första konfliktvarsel ingen omedelbar betydelse för arbetet. Lavals juridiska ombud skrev efter mottagandet av varslet till Byggnads och krävde att stridsåtgärderna skulle avbrytas, bland annat på grund av Laval redan var bundet av giltiga kollaktivavtal och avtalskraven och stridsåtgärderna utgjorde en otillåten begränsning av Lavals rättigheter att tillhandahålla tjänster i Sverige enligt artikel 49 EG-fördraget. Byggnads företrädare kommenterade tvisten i tidningen Dagens Nyheter den 5 november 2004. De fackliga stridsåtgärderna hade då pågått i tre dagar. Artikeln bifogas som bilaga 9. Byggnadsarbetareförbundet har satt ett skolbygge i Vaxholm i blockad. Det lettiska byggnadsföretaget betalar snickarna för dåligt, anser Byggnads. Nästa höst ska de första eleverna flytta in i Söderfjärdsskolan i Vaxholm. Skolan byggs i ett ståtligt tegelhus på en sydvänd sjötomt som försvaret övergivit i samband med en av otaliga nedskärningar. Just nu är det ett bygge med förhinder. De lettiska byggnadsarbetare som fortfarande arbetar gör det trots att bygget är satt i blockad av Byggettan i Stockholm. - De förstår inte ett ord svenska så det är lite svårt att diskutera arbetsvillkor med dem. Men vi har stoppat bygget för att se till att de får anständiga löner, säger Lars-Göran Bromander, ombudsman i Byggettan. Ett lettiskt företags dotterbolag i Sverige tog hem entreprenaden på ombyggnaden av den militära stabsbyggnaden till skola. Arbetarna har tagits från moderbolaget i Lettland och efter förhandlingar har företaget varit villigt att höja lönerna från omkring 80 till 105 kronor i timmen. Det är en hög lön för en snickare i Lettland, men en låg lön för en svensk byggnadsarbetare. - Vi har krävt 145 kronor i timmen. Det är ungefär den genomsnittliga lönen för en byggnadsarbetare i Stockholmsområdet som går på timlön, säger Lars-Göran Bromander.
7 I Rådhuset i Vaxholm sitter de ansvarig för stadens skolor och väntar och ser vad som händer i konflikten. - Vi kan inte göra så mycket annat. Vi ska enligt lagen om offentlig upphandling ta det lägsta godtagbara anbudet när vi begär in offerter. Vi har ingen möjlighet att bestämma vilken timlön en byggnadsarbetare ska ha. Och den möjligheten ska vi inte ha heller, säger Gerd Johansson, kommunchef i Vaxholm. Det som kan hända ut Vaxholms synvinkel är att bygget blir så pass försenat att det inte går att ta skolan i bruk som planerat. För Byggettan gäller striden mer än så. - Vi måste se till att utländska företag som bygger i Sverige betalar svenska löner, förklarar Lars-Göran Bromander. Vid en liknande konflikt med samma företag om ett bygge i Ekerö för några år sedan fick Byggnads igenom sina krav. Men Lars-Göran Bromander ser med viss oro fram emot den tid då allt fler utländska byggföretag vinner upphandlingar om byggen i Sverige. - Det är inte så att byggnadsarbetare från exempelvis de baltiska staterna gör ett dåligt jobb. De gör bra jobb även om det inte går så fort. Men de har ofta dålig arbetsmiljö, sämre säkerhetstänkande och lägre lön. Vårt enda motmedel är blockader, sympatiblockader och strejker, säger Lars-Göran Bromander. Vid skolbygget i Vaxholm blir det sannolikt så att de svenska underentreprenörerna som arbetar vid bygget tas ut i sympatistrejk redan nästa vecka om inget händer med lönerna för arbetarna. I mitten av november 2004 var de lettiska arbetarna oroade över stridsåtgärderna. Samtliga lettiska arbetare undertecknade ett intyg. Intyget återfinns med lettisk originaltext och svensk översättning som bilaga 10-11. Det har följande lydelse: Till svenska domstolar och myndigheter Vi som har undertecknat detta intyg är alla byggnadsarbetare, anställda av Laval un Partneri Ltd. Vi är utstationerade från Lettland till Sverige för att under en begränsad tid arbeta med byggnadsverksamhet. Under oktober 2004 har det kommit till vår kännedom att Svenska Byggnadsarbetareförbundet (fortsättningsvis Byggnads) har startat fackliga stridsåtgärder mot Laval Partneri un Ltd. Enligt vad vi har fått veta har Byggnads förklarat att det måste gälla ett svenskt kollektivavtal för oss, att vi måste ha en timlön på 145 SEK, och att en del av vår lön måste betalas till Byggnads för att Byggnads skall kontrollera att den lön som betalas till oss är riktig. Vi kräver att svenska domstolar och myndigheter ska lyssna på oss och respektera våra intressen så som vi uttrycker dem. Vi anser att Byggnads företräder helt andra intressen är våra. Vi har aldrig blivit tillfrågade av Byggnads om vår åsikt eller vad vi vill. Ingen av oss är medlem i Byggnads. Vi vill inte att Byggnads skall framföra krav som ska gälla för oss. Vi erkänner inte att Byggnads har någon rätt att företräda oss eller våra intressen. Vi menar att vi enligt EU:s lagar har rätt att bli utstationerade till arbete i Sverige. Vi vill arbeta enligt de anställningsavtal och kollektivavtal som vi har med vår arbetsgivare. Vi anser också att gällande svenska lagar skall följas. Vi anser att svenska domstolar och myndigheter är skyldiga att lyssna på vad vi vill. Vi stöder inte något av Byggnads krav. Vi är motståndare till de stridsåtgärder som har inletts. Vi kräver att stridsåtgärderna upphör. Byggnads krav och stridsåtgärder hotar våra arbeten. Vi som är medlemmar i det Lettiska Byggnadsarbetareförbundet har särskilt angett det nedan. Vi erkänner det Lettiska Byggnadsarbetareförbundet som vår lagliga fackliga företrädare, inte Svenska Byggnads. Vi anser att det är en kränkning av våra fackliga rättigheter att Byggnads
8 utan att fråga oss vad vi vill kräver att ett nytt kollektivavtal skall gälla för oss och att Byggnads anger vilka anställningsvillkor som skall gälla för oss och tillgriper stridsåtgärder som påverkar våra arbeten. Vi motsätter oss bestämt att behöva betala avgifter till Byggnads. Underskrifter Medlem i Lettiska Byggnads Ort och datum Intyget är åberopat i Arbetsdomstolen men har inte beaktats. På begäran av Byggnads varslade det svenska Elektrikerförbundet i en skrivelse den 23 november 2004 arbetsgivareorganisationen för elinstallationsföretag, ( EIO ) om så kallade sympatiåtgärder. Skrivelsen skickade till EIO, till två svenska företag som utförde elinstallationsarbete som underleverantörer i Vaxholm och till Medlingsinstitutet en myndighet under regeringen med ansvar för medling i fackliga tvister men inte till Laval. Laval fick dock kännedom om varslet på annat sätt. Laval skrev ett brev till Elektrikerförbundet och krävde att stridsåtgärderna skulle upphöra utan resultat. Elektrikerförbundets sympatiåtgärder trädde i kraft den 3 december 2004. Stridsåtgärderna innebar att den elektriska installatörsorganisationens (EIO) samtliga 2500 medlemsföretag med omkring 22000 anställda var indragna stridsåtgärderna mot Laval. Inget av dessa 2500 företag kunde längre leverera elinstallationstjänster till Laval och Laval kunde inte få några sådana tjänster utförda i Sverige. Stridsåtgärderna resulterade i att de två svenska elföretag som var underkonsulter upphörde att utföra elinstallationer åt Laval. Arbetet vid arbetsplatsen i Vaxholm upphörde därefter gradvis. Det bör noteras att ingen elektriker strejkade, de endast upphörde att arbeta på Lavals arbetsplatser. Det var alltså fråga om en blockad enligt svensk rätt. För att om möjligt få hjälp att förstå Byggnads avtalskrav eller få vetskap om vilka rimliga minimivillkor Laval måste tillämpa i Sverige, kontaktade Laval i slutet av november 2004 det svenska förbindelsekontor, Arbetsmiljöverket som har upprättats i enlighet med artikel 4 i direktiv 96/71. Laval bad i en skrivelse till Arbetsmiljöverket om svar på följande tre frågor: 1. Vilka arbets- och anställningsvillkor är Laval skyldigt att tillämpa i Sverige? 2. Finns det någon minimilön, andra förmåner eller avgifter som Laval är skyldigt att betala? 3. Om Arbetsmiljöverket hänvisar till kollektivavtal, vilken minimilön, andra förmåner eller avgifter är Laval då skyldigt att betala? Arbetsmiljöverkets chefsjurist svarade Laval i ett brev den 2 december 2004, som bifogas som bilaga 12. Brevet har följande lydelse: Frågor om utstationering av arbetstagare Enligt 5 i lagen om utstationering av arbetstagare skall en arbetsgivare, oavsett vilken lag som annars gäller för anställningsförhållandet, tillämpa de bestämmelser som anges i 6 samma lag för utstationerade arbetstagare. I nämnda 6 anges alltså vilka arbets- och anställningsvillkor i den svenska lagstiftningen som en arbetsgivare skall tillämpa vid en utstationering i Sverige. Häri ingår vissa bestämmelser i semesterlagen, föräldraledighetslagen, jämställdhetslagen, diskrimineringslagarna m.m. Vidare ingår både arbetsmiljölagen och arbetstidslagen i sin helhet. I ovannämnda regler finns vissa förmåner, t.ex. betald semester, som arbetsgivaren således är skyldig att utge. Däremot finns det inga regler om minimilön i den svenska lagstiftningen som arbetsgivaren är skyldig att tillämpa vid utstationering. I den mån det alls finns bestämmelser om minimilön, återfinns dessa i kollektivavtal, som inte har någon offentligrättslig ställning. Genom kollektivavtal kan också göras avvikelser från lagreglerna om semester och arbetstid.
9 Det svenska systemet innebär att det är arbetsmarknadens parter som, genom kollektivavtal, överenskommer om bl.a. lönefrågor och som också övervakar att dessa överenskommelser efterlevs. Organisationerna på arbetsmarknaden har rätt att vidta stridsåtgärder i form av strejk eller blockad. Regeringen uttalade i prop. 1998/99:90 (sid 27) att redan möjligheten att använda dessa påtryckningsmedel innebär en inte oväsentlig förutsättning för att kollektivavtalssystemet skall upprätthållas. Vidare ansåg regeringen (sid 28 a.a.) att de mekanismer och förfaranden som står till de olika aktörernas förfogande och garanteras i lag, på ett tillfredställande sätt leder till att i kollektivavtal fastställda minimikrav förverkligas även för utstationerade arbetstagare. Regeringen konstaterade vidare (sid 29 a.a.) att för det fall en utländsk arbetsgivare krävs på dubbla avgifter, p.g.a. att denne får dubbla avtalsvillkor, kan frågan tas upp i domstol, varvid domstolen har att ta hänsyn till EG-domstolens praxis. För information om vilka avtalsvillkor som gäller enligt svenskt kollektivavtal på det aktuella området, får Arbetsmiljöverket hänvisa till arbetsmarknadens organisationer; Sveriges Byggindustrier och Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Maria Hagberg Den 13 och 14 december 2004 uppställde Byggnads en spärrande strejkvaktskedja framför infarten till arbetsplatsen i Vaxholm. Händelsen liksom andra fysiska hinder hösten 2004 vid Lavals arbetsplatser finns redovisade av båda parter i Arbetsdomstolens beslut 2004 nr 111. Utdrag ur AD 2004 nr 111 (Laval): Bolaget har under tiden september-december 2004 drabbats av tilltagande svårigheter att bedriva verksamhet, särskilt i Vaxholms stad. Byggnads ombudsmän har avlagt ständiga besök inne på arbetsplatsen, vilket har försenat arbetet. Avdelningens ombudsmän har satt upp röda anslag vid arbetsplatsen om stridsåtgärderna som oroar omgivningen, beställaren och leverantörer. Det har skett även inne i byggnader som Byggnads inte har tillträde till. Den 12 november 2004 inträffade en incident. En lastbilsleverans med varor från Finland anlände till arbetsplatsen i Vaxholm. Chauffören noterade anslaget och kontaktade avdelningen för att få veta vad det innebar. Avdelningens ombudsman uppmanade chauffören att inte leverera varorna. Varorna anlände, efter påpekanden och förfrågningar från bolaget till leverantören, först den 16 november 2004. Sedan den 2 december 2004 patrullerar strejkvakter från Byggnads i varierande antal utanför arbetsplatsen i Vaxholm. Avdelningen har den 9 december 2004 vidtagit en egen sympatiåtgärd genom att avdelningen stoppade en leverans av en lastbilsburen betongpump från företaget Svealands Betongpumpar AB. Inget varsel har lämnats avseende stridsåtgärder vid detta företag och inget beslut har fattats av Byggnads. Den 13 december 2004 har ett 50-tal medlemmar från Byggnads blockerat infarten för de lettiska arbetarna, försökt stoppa bilar och ropat bl.a. go home. Bolagets arbetare har tvingats stanna i sin buss i cirka tio minuter och har reagerat med obehag. Åtgärderna leddes av avdelningens ordförande Torgny Johansson. Han har för övrigt i en intervju i tidningen Byggnadsarbetaren uppgett att det gäller att störa bolagets verksamhet så mycket som möjligt. Den 14 december 2004 har medlemmar från Byggnads blockerat infarten för bilar, bl.a. en kranbil som måste vända från platsen. Bolaget har kontaktat polis för hjälp och bl.a. fått till svar att polisen inte har rätt att ingripa i blockaden och inte har rätt att avlägsna fysiska hinder samt att de lettiska arbetarna är strejkbrytare och om blockaden riktades mot ett svenskt företag skulle företaget lägga ned arbetet. Det är minst sagt anmärkningsvärt att företrädare för en svensk myndighet kan uttala sig på det sättet. Utdrag ur AD 2004 nr 111 (Byggnads): De påstådda stridsåtgärderna avseende varuleveranser, händelsen den 13 december 2004 och händelsen den 9 december 2004 med betongbilen är avslutade och saknar därför betydelse för frågan om ett interimistiskt förordnande
10 De varuleveranser som Byggnads syftar på och kallar påstådda inträffade den 12 november respektive 9 december 2004. I övrigt bekräftar Byggnads Lavals redogörelse av händelserna den 13 och 14 december 2004, det vill säga de dagar då en spärrande strejkvaktskedja uppställdes och polisen vägrade ingripa. Avdelningen har genom sin ordförande Torgny Johansson bekräftat användningen av våld i tidningen Byggnadsarbetaren, se bilaga 13. Ett 50-tal medlemmar i Byggnads i Stockholm hade "luciakaffe" på parkeringsplatsen vid infarten till Laval un Partneris skolbygge i Vaxholm i dag på morgonen. Syftet var att stå i vägen när de lettiska byggnadsarbetarna kom till jobbet. Eftersom de inte bryr sig om blockaden så gäller det att störa dem så mycket som möjligt, säger Byggettans ordförande Torgny Johansson. Han säger att aktionen kan upprepas vid fler tillfällen under blockaden. Också Lavals bygge i Salénhuset i centrala Stockholm är nu blockerat. Blockadbeslutet gäller samtliga Lavals arbetsplatser. Torgny Johansson intervjuades även i Svenska Dagbladet, (bilaga 14), den 13 december 2004 tillsammans med en anställd från Laval (Elza Ligere): Vi kom hit vid sjutiden i morse och då stod det massa folk här, berättar Elsa Ligere, projektkoordinator för Laval un Partneri, som kom åkande i en bil och försökte komma in på byggområdet. - De försökte ställa sig i vägen så att vi inte skulle komma fram med bilen. När föraren gick ur bilen så lyckades han nästan inte ta sig tillbaka in igen. Torgny Johansson (Byggettans ordförande) försökte att hålla för dörren. Sedan slog han till på rutan där jag satt, säger hon. När bussen med de lettiska arbetarna sedan kom ställde sig folksamlingen i vägen igen. Till slut fick arbetarna gå ur bussen och promenera in. - Alla skrek och ropade när vi gick förbi. Några ropade go home, go home. Det var väldigt obehagligt. Jag ville inte prata med dem då. Det känns som att det bara är ledningen som kan ta det här nu. Torgny Johansson håller med om att stämningen var aggressiv. - Det är klart som fasen att den var. Om det är ett gäng svartfötter som går ut på bygget och inte bryr sig om vår blockad, då ska de också få veta att de är ett gäng svartfötter, sa Torgny Jonsson till SvD.se. - Det vi vill är att de ska teckna svenskt kollektivavtal. De kan inte hålla på att leka med oss så här. De är ute på arbetsplatserna både kvällar, lördagar och söndagar. Det är inte omöjligt att vi står där i morgon också när de kommer, säger han. Om anklagelserna från Elsa Ligere att han slog på bilens ruta svarar han. - Jag ville bara påkalla uppmärksamhet. Som framgår av redogörelsen i AD 2004 nr 111 har Lavals juridiska ombud den 13 december 2004 kontaktat polismästaren i Vaxholms polismästaredistrikt för att denne skulle tillse att polisen garanterade fri infart för Lavals fordon men polismästaren vägrade ingripa med hänvisning till att de lettiska arbetarna var strejkbrytare. Det kan tilläggas att Byggnads strejkvakter inte hade någon anknytning till arbetsplatsen utan var anställda tjänstemän från Byggnads kontor som av Byggnads kommenderats till platsen för att utgöra strejkvaktskedja och störa arbetet.
11 Den 7 december 2004 väckte Laval talan vid Arbetsdomstolen. Laval yrkade att Arbetsdomstolen genom interimistiskt beslut omedelbart skulle förklara att de pågående fackliga stridsåtgärderna var olovliga och måste förbjudas. Svarandeparterna bestred Lavals yrkanden. I beslut 2004 nr 111 av den 22 december 2004 avslog Arbetsdomstolen Lavals yrkande om interimistiskt förbud för stridsåtgärderna. Arbetsdomstolens beslut kommenteras nedan. Under tvistens handläggning i Arbetsdomstolen har olika ministrar i Sveriges regering, särskilt arbetsmarknadsminister Hans Karlsson, med direkt hänvisning till Lavals tvist med Byggnads uttalat sig och gett Byggnads sitt stöd. Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson uttalade sig i Dagens Nyheter den 4 december 2004 om tvisten, se (bilaga 15): Vaxholm är en del av den historiska avtalskampen..vilka villkor man ska komma överens om ska jag inte ha en uppfattning om. Nu råkar jag kunna avtalsvärlden. Vi har olika sorters avtal. Byggnads är ett så kallat normallöneavtal. Först när företaget har ett kollektivavtal kan man genomföra en lokal förhandling om villkoren i det avtalet. Så det är klart att Byggnads inte förhandlar om villkoren innan man har ett nytt avtal..byggnads är inte mer militant än andra fackförbund. En dryg vecka efter ministers uttalande vägrade polisen att ingripa mot en spärrande strejkvaktskedja. Ytterligare en vecka senare tillät Arbetsdomstolen fortsatt blockad mot Laval. Den 22 december 2004 lät den svenska regeringen i ett meddelande från Näringsdepartementet meddela att Arbetsdomstolens beslut att inte förbjuda blockaden interimistiskt var riktigt och att Laval nu borde teckna kollektivavtal med Byggnads (se pressmeddelande i original, bilaga 16): Arbetslivsminister Hans Karlsson kommenterar Arbetsdomstolens interimistiska beslut idag med anledning av konflikten mellan Byggnads och det lettiska företaget Laval un Partneri. Dagens beslut från Arbetsdomstolen innebär ett besked om vad som gäller på svensk arbetsmarknad enligt våra rättsregler. Min förhoppning är nu att konflikten i Vaxholm leder fram till en snabb avtalsuppgörelse, säger arbetslivsminister Hans Karlsson. I slutet av 2004 utökades de fackliga stridsåtgärderna kraftigt mot Laval. Sju ytterligare fackförbund startade på begäran av Byggnads sympatiserande stridsåtgärder i form av en blockad mot samtliga medlemsföretag i 19 arbetsgivareorganisationer. Dessa ytterligare fackliga organisationer var Svenska Metallarbetareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet, Skogs- och Träfacket, Handelsanställdas förbund, Industrifacket, Fastighetsanställdas Förbund och Tjänstemannaförbundet HTF. Fackförbunden skickade samtliga blockadvarsel till Medlingsinstitutet, de 19 arbetsgivarorganisationerna men inte till Laval. Laval fick dock kännedom om varslen senare under 2005. Blockaden utökades med följande arbetsgivarorganisationer och företag: Arbetsgivarorganisation Antal varslade företag Antal anställda Teknikföretagen 3 100 300 000 Maskinentreprenörerna 3 500 25 000 Bemanningsföretagen 320 31 500 Svetsmekaniska Arbetsgivarförbundet 500 5 000 Sveriges Byggindustrier 2 600 100 000
12 Biltrafikens Arbetsgivarförbund 5 300 60 300 Skogsindustrierna 300 40 600 Svensk Handel 14 000 250 000 Trä- och Möbelindustriförbundet 760 26 700 Byggnadsämnesförbundet 190 10 800 Almega Tjänsteförbunden 3 900 131 000 Fastigo 1 550 25 000 BAO, Bankinstitutens Arbetsgivarorganisation 160 50 000 FAO, Försäkringsbranschens Arbetsgivarorganisation 115 15 000 KFO 2 300 85 000 Idea 800 8 100 Vårdföretagarna 1 800 39 000 Arbetsgivaralliansen 1 775 18 000 Elgrossisternas Arbetsgivarförening 12 2 000 Totalt 42 982 1 223 000 I samtliga blockadvarsel beskrevs åtgärderna mot Laval med följande formulering: Blockaden avser att hindra allt arbete, försäljning, uthyrning, leveranser samt transporter till och från samtliga arbetsplatser i Sverige där Laval bedriver verksamhet. Tillsammans med de varslade medlemsföretagen i EIO hade därmed över 45.000 svenska företag med över 1,2 miljoner anställda blivit indragna i åtgärderna att stoppa Lavals verksamhet i Sverige. I stort sett hela det privata näringslivet är förhindrat från att ha en affärsmässig relation till Laval. De utvidgade sympatiaktionerna omöjliggör all fortsatt verksamhet i Sverige för Laval och har långt mer hindrande effekt än ett offentligrättsligt beslut. Vid julhelgen 2004 reste Lavals arbetare hem till Lettland för julfirande och verksamheten vid Lavals arbetsplatser låg nere. Verksamheten återupptogs aldrig. På grund av stridsåtgärderna hade bygget i Vaxholm vid jultid 2004 försenats kraftigt. På grund av förseningarna krävde Vaxholms stad i februari 2005 att kontraktet med Baltic skulle hävas. Baltic hade inget annat val än att lämna projektet och häva avtalet om inhyrning av arbetskraft med Laval. Laval har på grund därav kommit att lida omfattande ekonomisk skada. Laval tvingades överge även sina två övriga arbetsplatser. Lavals arbetare återkom inte till Sverige utan blev uppsagda av Laval i Lettland. Baltic blev försatt i konkurs av svensk domstol den 24 mars 2005. I mars 2005 tog ett svenskt byggföretag, NCC Construction, över entreprenadarbetet i Vaxholm. NCC använder sig av svenska byggnadsarbetare. Sedan januari 2005 har Laval ingen verksamhet i Sverige. Medlingsinstitutet är en myndighet som lyder under den svenska regeringen. Enligt 45 medbestämmandelagen är fackföreningar som startar stridsåtgärder skyldiga att skriftligen informera Medlingsinstitutet om planerad facklig stridsåtgärd 7 arbetsdagar i förväg. Medlingsinstitutet har befogenhet att skjuta upp en varslad stridsåtgärd i 14 dagar men har i övrigt inga befogenheter. Eftersom en blockad kan pågå hur länge som helst, har Laval i januari 2006 begärt upplysningar från Medlingsinstitutet för att få information om det aktuella läget. Medlingsinstitutet har informerat Laval om att ett fackförbund, Elektrikerförbundet, delvis har återkallat sin sympatiåtgärd men att i övrigt, myndigheten inte har fått några besked om att stridsåtgärderna mot Laval har återkallats. De aktuella uppgifterna framgår av bifogade
13 kopior på varsel och återkallelser från Medlingsinstitutets akt vilka är daterade den 25 januari 2006 och som bifogas som bilagorna 17-29. Laval fick kännedom om de ytterligare varslen efter huvudförhandlingen i målet den 11 mars 2005 varför inte alla varsel är nämnda i Arbetsdomstolens beslut 2005 nr 49. Eftersom i huvudsak blockaden i januari 2006 ännu pågår, är Laval förhindrat att återuppta verksamhet i Sverige. Laval har ingen kännedom om hur länge blockaden kommer att pågår. 3. RÄTTSLIGA SYNPUNKTER 3.1 Lavals grunder för talan i Arbetsdomstolen I Arbetsdomstolen anförde Laval i första hand att Byggnads avtalskrav i förening med de samlade stridsåtgärderna utgör en otillåten och oproportionerlig inskränkning i Lavals frihet att tillhandahålla tjänster i Sverige enligt artikel 49 i EG. Avtalskraven och de samlade stridsåtgärderna strider även mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12 i EG och mot direktiv 96/71. Dessutom anförde Laval att redan Laval är bundet av två giltiga kollektivavtal. De fackliga stridsåtgärderna syftar till att undantränga dessa kollektivavtal och ersätta dem med Byggnadsavtalet. En svensk arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal skyddas i motsvarande situation genom regler om fredsplikt mot stridsåtgärder som syftar till att undantränga det först tecknade kollektivavtalet med ett annat kollektivavtal. Enligt en speciell lagregel som är del av Lex Britannia gäller inte denna fredsplikt om det första kollektivavtalet är tecknat av en utländsk arbetsgivare med en utländsk fackförening. Denna lagregel i Lex Britannia innebär diskriminering på grund av nationalitet och skall inte tillämpas enligt Artiklarna 12 och 49 EG och direktiv 96/71. 3.2 Svenska fackföreningars ställning För att närmare kunna svara på Arbetsdomstolens frågor och bedöma gemenskapsrättens betydelse i målet är det nödvändigt att känna till fackföreningarnas betydelse i Sverige. Den svenska lagstiftningen inom arbetsrättområdet har växt kraftigt de senaste 30 åren i Sverige. Trots detta har arbetsgivarorganisationer och fackföreningar enligt olika lagar en möjlighet att komplettera eller till och med ersätta lagbestämmelser med regler i kollektivavtal. Fackföreningar har i vissa fall till och med getts möjlighet att göra detta i kollektivavtal som sluts direkt med en enskild arbetsgivare. Offentligrättsliga bestämmelser ersätts på det sättet med privaträttsliga regler. Kollektivavtalet binder deltagande organisationer samt deras medlemmar. På en arbetsplats som omfattas av kollektivavtal tillämpas kollektivavtalet på såväl medlemmar i avtalsslutande fackförening som oorganiserade anställda. Statens förtroende för fackföreningarna är särskilt stort på ett område, nämligen upprätthållandet av minimilöner i Sverige. Lagregler om minimilön saknas. Institutet allmängiltigförklaring av kollektivavtal finns inte i Sverige. De enda regler om minimilön som finns, är intagna i kollektivavtal och dessa har privaträttslig ställning. Detta innebär dock inte att staten anser så kallad social dumpning önskvärd. Staten har i upprepade lagstiftningsärenden deklarerat att det är ett viktigt allmänt intresse att förhindra social dumpning och att detta intresse i Sverige tillgodoses genom att
14 arbetsmarknadens parter sluter kollektivavtal. Det är dock inte obligatoriskt för företag att vara med i en arbetsgivarorganisation. Många kollektivavtal sluts därför mellan ett fackförbund och en enskild arbetsgivare som motpart som genom avtalet blir förpliktad att tillämpa en viss lön. Fackföreningarna tillgodoser statens intresse av att social dumpning förhindras i Sverige. Fackföreningarna har rätt att vidta stridsåtgärder även mot arbetsgivare där de inte har några medlemmar alls. Den svenska regeringen har redovisat att skillnaden mellan Sverige och andra demokratiska länder är en fråga om val av teknik. Minimibestämmelser implementeras i andra länder genom offentligrättsliga beslut men i Sverige genom privata kollektivavtal samt en utformning av lagstiftningen som syftar till att underlätta för fackföreningarna att utföra uppgiften att förhindra social dumpning. Detta beskrivs i förarbetena till den så kallade Lex Britannia (Regeringens proposition 1990/91:162 om vissa fredspliktsregler sidan 4). Understrukna partier har markerats av Laval: Bakgrund I alla demokratiska länder har man funnit det nödvändigt med sociala skyddsregler av olika slag för att värna arbetstagarnas intressen när det gäller löner och andra grundläggande anställningsvillkor. Tekniken för att skapa detta skydd skiljer sig åt från land till land. Man använder sig i olika utsträckning av lag- och avtalsregler. Utanför Norden är den fackliga organisationsgraden normalt avsevärt lägre än i Sverige. I dessa länder har man haft en annan utveckling än här när det gäller regleringen av arbetslivet. För att skydda samtliga arbetstagare har man där i många fall valt att införa olika minimibestämmelser i lag vad avser lön och andra anställningsvillkor. Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av starka organisationer som organiserar en mycket stor del av arbetsmarknaden på såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Den svenska arbetsrättslagstiftningen bygger därför sedan lång tid på tanken att det är de fackliga organisationerna som i första hand har att tillvarata arbetstagarnas intressen. Lagstiftningen syftar till att skapa goda förutsättningar för detta. Det som brukar kallas den svenska modellen kännetecknas framförallt av den starka ställning som parterna på arbetsmarknaden har. Typiskt för vårt system är vidare att det normalt inte finns något hinder mot att vidta stridsåtgärder när kollektivavtal saknas mellan parterna, men att förekomsten av ett kollektivavtal innebär i det närmaste total fredsplikt parterna emellan. Minimibestämmelser avseende lön och andra anställningsvillkor återfinns i princip endast i kollektivavtalet. Reglerna i avtalen kompletterar ofta regler i lagar och ersätter inte sällan lagregler. Olika regleringar förekommer i olika branscher beroende på skilda traditioner och förutsättningar. Kollektivavtalen täcker en helt dominerande del av arbetsmarknaden. Gentemot den fackliga organisationen anses arbetsgivaren ha en skyldighet att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser även på oorganiserade arbetstagare. Även på den del av arbetsmarknaden där kollektivavtal saknas utgör kollektivavtalen en norm för vad som ska gälle mellan arbetsgivaren och dennes anställda. På så sätt täcker de svenska kollektivavtalen i praktiken hela arbetsmarknaden. Kollektivavtalen är således det dominerande instrumentet i Sverige för att tillförsäkra de enskilda arbetstagarna det skydd som de i andra länder tillerkänns genom lagstiftning. Till kollektivavtalen är vidare enligt svensk lagstiftning kopplade olika rättigheter och skyldigheter. Exempel på sådana regler är reglerna i 11 och 19 medbestämmandelagen om primär förhandlings- och informationsskyldighet. I Sverige har vi funnit att vår modell med våra förutsättningar och traditioner i praktiken ger arbetstagarna ett effektivt skydd som är svårt att åstadkomma på annat sätt. Genom att sammansluta sig i föreningar har arbetstagarna skapat goda förutsättningar för att också i praktiken hävda sina rättigheter. Parterna på den svenska arbetsmarknaden är överens om att det är önskvärt att reglera löner och andra anställningsvillkor genom avtal även i framtiden. Bred enighet råder också om att vi inte bör införa någon minimilönereglering i lag för den svenska arbetsmarknaden.
15 I enlighet med uppdraget från staten kräver svenska fackföreningar regelmässigt kollektivavtal av gästande företag trots att fackföreningarna inte har några medlemmar som är berörda av kraven och att detta sker även mot de utstationerade arbetstagarnas vilja. De olika uttalanden som har gjorts av ministrar i Sveriges regering i Laval-fallet bekräftar statens intresse av att fackföreningarna kräver svenska kollektivavtal av gästande företag. Inför införlivandet av direktiv 96/71 (Regeringens proposition 1998/99:90, sidan 27) konstaterade regeringen att fackföreningarna ansåg sig ha god kontroll över gästande företag i Sverige och att fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna ansåg sig ha intresse av att gästande företag tillämpar svenska kollektivavtal. Regeringen har uppfattat det som ett problem att fackföreningarna inte har makt att kontrollera att gästande företag verkligen tillämpar de svenska kollektivavtal som har undertecknats. Statliga inspektörer som granskar att löner utbetalas med rätt belopp finns inte i Sverige och fackföreningarna får endast insyn i gästande företag om de har medlemmar bland de anställda. Regeringen tillsatte därför i samband med EU:s utvidgning 2004 en utredning med uppdraget att lämna förslag på hur svenska fackföreningar skall ges en rätt att kontrollera att företag följer tecknade kollektivavtal även om fackföreningarna inte har medlemmar på arbetsplatsen. Ur regeringens uppdrag till utredningen, (Dir 2004:98 Bättre bevakning av kollektivavtal), framgår bland annat följande. Bevakning av kollektivavtal När det gäller bevakningen av att ett träffat kollektivavtal respekteras har det i praktiken stor betydelse om den fackliga organisationen har medlemmar bland de anställda eller inte. På en arbetsplats där organisationen har medlemmar och förtroendevalda handhas saken via dessa. Ofta lär det saknas förutsättningar för att organisera arbetstagare i svenska fackliga organisationer när arbetstagarna är i landet endast en kort tid. Det finns i de fallen varken medlemmar eller förtroendevalda på arbetsplatsen som kan bevaka att ingångna avtal följs. Det finns således ett berättigat intresse av att de fackliga organisationerna har rättsliga och praktiska möjligheter att övervaka att ingångna kollektivavtal följs även i de fall det hos arbetsgivaren inte finns medlemmar i den fackliga organisationen. Nuvarande ordning kan sägas innebära att träffade avtal i vissa situationer kan ignoreras utan att den arbetsgivare som avviker från avtalet löper nämnvärd risk för upptäckt och sanktioner i anledning av avtalsbrottet. Detta är inte rimligt. Både av rättviseskäl för att den enskilde arbetstagaren inte skall utnyttjas otillbörligt och om ett försvar för den svenska arbetsrättsliga modellen där övervakningen av att träffade avtal följs anförtrotts arbetsmarknadens arter, bör det utredas hur en reglering kan utformas om ger arbetstagarorganisationerna den information eller de andra möjligheter som behövs för en effektiv bevakning av efterlevnaden av tecknade kollektivavtal även i de fall organisationen saknar medlemmar på en arbetsplats. Utredaren skall beakta bl.a. hänsynen till den enskildes integritet, exempelvis i förhållande till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och förhållandet till den negativa föreningsrätten. Enligt utredningsdirektiven skulle alltså svenska fackföreningar utföra den faktiska kontroll av gästande företag som i andra länder utförs av statliga inspektörer. En utredning har genomförts men inget lagförslag planeras för närvarande. Fackföreningarna hänvisar regelmässigt till det allmänna intresset av att förhindra social dumpning när de kräver kollektivavtal och inleder stridsåtgärder mot gästande företag. I
16 Laval-fallet har emellertid Elektrikerförbundet i sitt varsel om utökade sympatiåtgärder mot Laval av den 27 december 2004 hänvisat till behovet av att skydda svenska företag (se bilaga 17): I Sverige finns ingen lag om minimilön. De svenska fackförbunden har istället åtagit sig att upprätthålla en skälig levnadsnivå för arbetstagare i Sverige genom kollektivavtal. Detta har varit en framgångsrik linje som stat, fackförbund och arbetsgivare har varit överens om i mer än ett halvt sekel. Detta solidariska lönesystem kan inte upprätthållas om vissa företag tillåts ha lägre löner än den kollektivavtalsenliga. En sådan konkurrens skulle i vart fall långsiktigt utgöra en sådan press nedåt på lönenivån att de flesta arbetstagares löner i Sverige skulle sänkas. Det skulle också innebära att företag som tillämpar kollektivavtalsenliga löner skulle slås ut från marknaden. Det gäller särskilt på LO-området. En sådan social dumpning kan de fackliga organisationerna i Sverige inte acceptera. Elektrikerförbundets varsel är inte förenligt med gemenskapsrättens principer eftersom Elektrikerförbundets syfte med aktionerna mot Laval var att skydda svenska företag från utslagning, jämför EG-domstolens dom av den 24 januari 2002 i mål C-164/99 (Portugaia) punkt 26. Elektrikerförbundets varsel pekar på ett problem. Fackföreningarna är fria att beakta vilka hänsyn de vill när de kräver kollektivavtal, exempelvis intresset av att skydda svenska företag istället för utstationerade arbetstagare. Fackföreningarna företräder flera olika intressen varav vissa är helt motstående. De svenska medlemmarna i fackförbunden och svenska arbetsgivare har ett intresse av att kraven som ställs på gästande företag är så stränga som möjligt. Därigenom förhindras utländsk konkurrens i Sverige. De utstationerade arbetstagarna och gästande företag har ett intresse av att komma in på den svenska marknaden. Även om utstationerade arbetstagare har ett intresse av bra löner kan det inte antas att de har ett intresse eller nytta av oproportionerliga avgifter och komplicerade avtalsmekanismer. Svenska och utstationerade arbetstagare har i realiteten motstående intressen varför fackföreningarnas dubbla roller är synnerligen betänklig. Laval-fallet är ett exempel på hur fackliga krav på ett gästande företag sätts så högt att den reella effekten är att svenska företag och svenska arbetstagare gynnas. I svensk rätt finns ingen rättslig kontroll över fackföreningars krav och stridsåtgärder för att uppnå dessa krav. Det finns inget krav på objektivitet, inget krav på lika behandling, inget krav att framförda krav på gästande företag skall vara rimliga, inget krav på att stridsåtgärder skall vara proportionella, inget krav på att det skall finnas ett godtagbart facklig intresse och inget krav på att fackföreningar som kräver kollektivavtal har några medlemmar på arbetsplatsen. Rätten till sympatiåtgärder är oinskränkt. En enda primärkonflikt kan utvidgas till en landsomfattande blockad med deltagande av tiotusentals företag. En sådan blockad har vidtagits mot Laval. I Laval-fallet har Byggnads, som är världens starkaste fackförbund, organiserat en blockad med deltagande av 45 000 företag och 1,2 miljoner arbetstagare, som har fått stöd av den svenska regeringen. Fallet är extremt särpräglat och har betydelse enbart för svenska förhållanden. Såväl den svenska staten som de fackliga organisationerna åberopar gemenskapsrättens allmänintresse av att förhindra social dumpning som motivering till hindret för den fria rörligheten som fackliga stridsåtgärder utgör. Mot den bakgrunden vore det ologiskt om effekterna av stridsåtgärderna inte skulle kunna prövas.
17 Laval anser, att eftersom inskränkningen i den fria rörligheten motiveras med ett intresse som skyddas av gemenskapsrätten (allmänintresset), måste även gemenskapsrättens övriga beståndsdelar vara tillämpliga. Om en medlemsstat hade möjlighet att tillämpa endast de delar av gemenskapsrätten som rättfärdigar inskränkningar i den fria rörligheten och samtidigt befriades från skyldigheten att tillämpa de delar av gemenskapsrätten som begränsar inskränkningarna i den fria rörligheten, skulle en synnerligen effektiv inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster ha skapats. I tysk doktrin förekommer uttrycket Schranken för att beteckna nationella inskränkningar i den fria rörligheten som kan vara tillåtna enligt gemenskapsrätten och uttrycket Schranken der Schranken för att beteckna vilka krav som ställs på sådana inskränkningar. Sverige och de svenska fackföreningarna kan inte tillåtas åberopa gemenskapsrättens Schranken utan att samtidigt behöva tillämpa Schranken der Schranken. 3.3 Byggnads syfte Byggnads har under förhandlingarna med Laval förklarat att kraven syftar till att uppnå att gästande företag konkurrerar på lika villkor med svenska företag. Byggnads utgångspunkt är att gästande företag skall tvingas uppfylla precis samma krav som svenska företag. Därigenom menar Byggnads att konkurrensneutralitet med svenska företag uppnås. Först i Arbetsdomstolen har Byggnads i allmänna ordalag hänvisat till att avtalskraven mot Laval syftar till att skydda utstationerade arbetstagare. Eftersom Laval redan uppfyller alla svenska krav enligt utstationeringslagen, är det svårt att förstå varför Laval måste tillämpa tusentals bestämmelser i Byggnadsavtalet och exempelvis betala en utbildningsavgift på 0,8 procent av lönesumman till en kassa för utbildning av svenska byggnadsarbetare. Förklaringen har getts av Byggnads under förhandlingarna. Byggnads vill att ett gästande företag skall tillämpa samtliga bestämmelser och betala alla avgifter som gäller för svenska företag. Något annat syfte finns inte. Redan i en utredning av hur särbehandlingen av svenska kollektivavtal förhåller sig till gemenskapsrätten som utfördes inför det svenska medlemskapet i EU redovisas olika inställning bland fackföreningar, se Lex Britannia, Ds 1994:13 på sidan 337. LO är centralorganisation för fackföreningar som organiserar arbetare. LO har angivit som sitt mål att behandla utländska företag som är verksamma i Sverige lika som sina svenska motparter och att avgifter och försäkringar inte kommer att krävas i de fall där de utländska arbetstagarna inte kan tillgodogöra sig de förmåner som dessa skall medföra. Även övriga centralorganisationer torde ha denna grundinställning. Trots detta finns utrymme för olika uppfattningar i dessa komplicerade frågor om likabehandling. Byggnads har t.ex. genomgående krävt att utländska företag skall teckna AMF-försäkringar, vilket har lett till invändningar om konkurrenssnedvridning från norska byggentreprenörer. Olika fackföreningar har alltså olika inställning till vilka krav som får ställas. Byggnads tillhör de fackföreningar som inte accepterar att avgifter måste vara förenade med nytta för utstationerade arbetstagare och vara proportionella. 3.4 Byggnadsavtalet 3.4.1 Allmänt Byggnads har försökt tvinga Laval att skriva på Byggnadsavtalet, kollektivavtal för nyproduktion i byggbranschen. Detta avtal och den lönenivå Byggnads påstår att Laval måste
18 tillämpa för att få verka i Sverige, (16 euro per timme) står i centrum för de frågor EGdomstolen har att ta ställning till. På grund av Byggnads krav skulle Laval i EG-domstolen behöva inge en översikt och analys av hela innehållet. Detta skulle tynga processen avsevärt. Det är även för Laval och Lavals juridiska ombud komplicerat. Avtalets tillämpning bygger i hög grad på branschpraxis varför det inte räcker med att ha juridisk skolning för att till fullo förstå innehållet. Det är en märklig effekt av det svenska systemet, att ett gästande företag inte kan få någon information från ansvarigt förbindelsekontor om vilka arbets- och anställningsvillkor företaget måste följa och att företaget själv tvingas anlita dyrbar juridisk expertis för att försöka förstå de krav som fackliga organisationer framför. Den märkliga effekten är även att det gästande företaget som tvingas få till stånd en rättslig prövning och som är helt okunnigt om regelsystemet, åläggs en bevisbörda att i domstol visa att de komplicerade nationella krav som ställs på företaget strider mot gemenskapsrätten. Det är tyvärr nödvändigt att besvära EGdomstolen med en redogörelse för ett urval av de komplicerade bestämmelserna i Byggnadsavtalet. Byggnads har under förhandlingarna med Laval inte varit berett att diskutera någon modifierad tillämpning av avtalet, så att Laval exempelvis skulle tillämpa de delar av avtalet som eventuellt skulle vara relevanta för ett gästande företag. Byggnads har hela tiden krävt att Laval måste tillämpa samtliga bestämmelser i Byggnadsavtalet oavsett vad bestämmelserna handlar om. Byggnadsavtalet är utarbetat och antaget mellan arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier och Byggnads. Det gäller automatiskt för samtliga medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier genom företagens medlemskap i organisationen. Det gäller även för en del andra svenska företag som blir bundna av avtalet genom att företagen tecknar avtal direkt med Byggnads. Avtalsinnehållet är även jämfört med andra svenska kollektivavtal ovanligt komplicerat och starkt präglat av speciella svenska arbetsmarknadsförhållanden. Innehållet är så komplicerat att inget svenskt företag klarar av att följa avtalet utan biträde av expertis. Avtalet som Laval förelades att skriva på omfattar 167 sidor avtalstext. Till detta kommer två ackordsprislistor på cirka 300 sidor som används om parterna förhandlar om ackordslön. Antalet avtalsbestämmelser Laval har förelagts att tillämpa uppgår till tusentals. 3.4.2 Byggnads lönekrav Byggnads har i protokoll från en förhandling med Laval den 15 september 2004 själv angett sitt lönekrav på Laval, 145 kr (16 euro) per timme, se ovan på sidorna 4-5. Arbetsdomstolen har i beslut 2005 nr 49 slagit fast att Byggnads avtalskrav mot Laval innebar att Laval skulle tillämpa Byggnadsavtalets villkor och en timlön på 145 kr (16 euro). EG-domstolen bör därför vid sin bedömning utgå från att Byggnads krav innebar en tillämpning av Byggnadsavtalets villkor och att Laval skulle tillämpa en lönenivå på 145 kr (16 euro). Avdelningen har påstått att en timlön på 145 kr motsvarade genomsnittet för tidlön i Stockholm 2004. Det har senare visats att ett denna uppgift var felaktig. Det verkliga genomsnittet i Stockholm var 133 kr (14,50 euro). Detta framgår av Byggnads egen lönestatistik för det tredje kvartalet 2004, se bilaga 30. Kravet på 145 kr per timme låg därmed till och med över genomsnittslönen för svenska byggnadsarbetare i regionen. Det
19 finns tillförlitlig statistik över löner i Sverige från den officiella svenska statistikmyndigheten, Statistiska centralbyrån (SCB). I Sverige finns inga minimilöner i lag eller kollektivavtal som har allmängiltigförklarats. De privata kollektivavtal som finns, uppgår till hundratals i privat och offentlig sektor. En allt större del av företagen är inte bundna av kollektivavtal, särskilt i tjänstesektorn. Eftersom det inte finns någon minimilön i Sverige finns inte heller någon norm att jämföra med när man försöker fastställa om ett lönekrav är rimligt eller inte. Detta system innebär att alla gästande företag tvingas föra process i domstol för att få veta vilken lön de måste betala i Sverige om fackföreningen framställer ett orimligt lönekrav. Domstolarna anses dock förhindrade att uttala att ett visst lönekrav är otillåtet eftersom nivån på ett visst lönekrav med svenskt synsätt inte är en juridisk utan en ekonomisk fråga. Effekten av avsaknaden av en allmän lönenorm i kombination med fackföreningarnas fria skön fungerar därmed som en inskränkning i gästande företags rätt enligt artikel 49 EG. I byggsektorn varierar lönerna beroende på att det finns många olika löneformer. Byggnadsarbetare har högre löner än andra arbetare i privat sektor. Med hänsyn till att det inte finns en allmän norm för lönenivå i Sverige anser Laval att det är rimligt att jämföra Byggnads krav på Laval med lönenivåerna för olika grupper av svenska arbetstagare, särskilt arbetare ( blue collar workers ) i privat sektor och inte bara med lönenivån för de byggnadsarbetare i Stockholm som Byggnads känner till. Eftersom kollektivavtalen inte har någon allmän täckning i Sverige är den verkliga lönenivån för byggnadsarbetare avsevärt lägre än vad Byggnads påstår. Om en svensk fackförening för varje gästande företag tillåts tillämpa ett jämförelseurval som har skräddarsytts med hänsyn till kategori av arbetare eller region faller dessutom hela tanken på att lönekravet måste kunna motiveras med ett tvingande hänsyn av allmänintresse. Tillämpas ett väldigt begränsat jämförelseurval kan det inte heller anses vara fråga om en tillämpning av en minimilön enligt artikel 3.1 c i direktiv 96/71. I det så kallade Teknikavtalet som gäller för 300.000 arbetare inom verkstadsindustrin, bland annat vid företag som Volvo, Scania och Ericsson, var lägsta timlön år 2004 73 kr (8 euro) för en okvalificerad arbetare och 87 kr (9,5 euro) för en kvalificerad arbetare, att jämföra med Byggnads krav på 16 euro. Statistiska centralbyrån (SCB), sammanställer varje år statistik över löner för olika grupper av anställda i Sverige. För år 2004 visar lönestatistiken följande, se bilaga 31. Siffrorna visar genomsnittlig månadslön. Avdelningens lönekrav mot Laval har omräknats från timlön till månadslön med omräkningsfaktorn 173 (145 kr x 173) vilket motsvarar antalet arbetstimmar en genomsnittlig månad. SEK EUR Samtliga arbetstagare 23.700 2.600 Samtliga arbetstagare offentlig sektor 22.200 2.440 Samtliga arbetstagare privat sektor 24.400 2.680 Tjänstemän privat sektor 28.300 3.100 Arbetare privat sektor 20.200 2.220 Arbetare privat sektor 90:e percentilen 25.000 2.750 Byggnads krav på Laval 25.085 2.760
20 Statistiska centralbyråns sammanställning för år 2004 visar alltså att genomsnittslönen för en arbetare i privat sektor motsvarade 2.220 euro i månaden och att lönen för de tio procent bäst betalda arbetarna i privat sektor överskred 2.750 euro per månad. Byggnads lönekrav på Laval motsvarade därmed en lön som under 2004 endast omkring 10 procent av svenska arbetare i privat sektor nådde upp till. Byggnads lönekrav är så höga att gästande företags anställda överhuvudtaget inte kommer att få arbete i Sverige. Därtill kommer att gästande företag har omfattande transaktionskostnader i form av översättningar, tolkar, juridisk hjälp, resekostnader m.m. samt inte sällan kostnader för naturaförmåner. Byggnads har deklarerat att Byggnads inte till någon del är berett att beakta att gästande företag har sådana kostnader. Enligt gemenskapsrätten accepteras utkrävande av minimilön enligt artikel 3.1 c i direktiv 96/71. Den statistiska jämförelsen är inte avgörande för att konstatera att Byggnads lönekrav utgjorde diskriminering enligt gemenskapsrätten eftersom Byggnadsavtalets lägsta lönenivå under 2004 ostridigt var 109 kr (12 euro). Svenska företag som omfattade av Byggnadsavtalet behövde 2004 inte betala mer än 12 euro per timme. Byggnads lönekrav var därmed uppenbart diskriminerande och otillåtet enligt artikel 3.1 c i direktiv 96/71 och artikel 12 EG och artikel 49 EG. 3.4.3 Byggnadsavtalets lönebestämmelser Det var inte direkt aktuellt för Laval att tillämpa Byggnadsavtalets lönebestämmelser ( 3 Byggnadsavtalet) eftersom Byggnads istället krävde en timlön på 145 kr (16 euro). 3 i Byggnadsavtalet hade dock kunnat aktualiseras för kommande byggnadsobjekt om Laval hade skrivit på Byggnadsavtalet. De bör därför redovisas. Lönebestämmelserna bör även redovisas eftersom de är centrala i Byggnadsavtalet och Byggnads själv kräver att de tillämpas av gästande företag. EG-domstolen bör även känna till 3 Byggnadsavtalet eftersom lönebestämmelserna enligt den svenska regeringens uppfattning utgör ersättning för sådan minimilön som skall finnas i Sverige enligt artikel 3.1 c i direktiv 96/71. Lönebestämmelserna utgör sålunda i byggbranschen den direkta anledningen till att Sverige inte har implementerat artikel 3.1 c i direktiv 96/71. Den avgörande frågan måste ställas om det är acceptabelt att en medlemsstat ersätter en sådan minimilön som skall finnas enligt artikel 3.1 c i direktiv 96/71 med en sådan synnerligen komplicerad och omfattande lönereglering som förekommer i 3 Byggnadsavtalet och vilka tvingande hänsyn av allmänintresse som kan föranleda att ett gästande företag måste tillämpa de bestämmelserna. Byggnadsavtalet är avsett att tillämpas vid nyproduktion. Ett annat av Byggnads kollektivavtal är Reparationsavtalet som är avsett att tillämpas vid ombyggnad. Huvudlöneform i Byggnadsavtalet är prestationslön i form av ackord medan det i Reparationsavtalet är tidlön i form av månadslön eller timlön. Laval har inte kunnat avgöra vilket av avtalen som skall användas för bygget av skolan vid Vaxholm eftersom bygget avser både ombyggnad och tillbyggnad av en skola. Byggnads har emellertid krävt en tillämpning av Byggnadsavtalet. Lönebestämmelserna finns upptagna på sidorna 23-37 i Byggnadsavtalet och har följande innehåll: