Människorna, marken och makten Befria individer och regioner från regionalpolitik! ISBN 91-7566-520-4

JOHNNY MUNKHAMMAR Människorna, marken och makten Befria individer och regioner från regionalpolitik! ISBN 91-7566-520-4 NR 40 PEJLING 9 789175 665207

Författaren och AB Timbro 2002 Omslag: Formgivningsverket Illustration: Henrik Herko Sättning: Ateljé Typsnittet L&R AB, Stockholm Tryck: Elanders Gotab, Stockholm 2002 ISBN 91-7566-520-4 ISSN 1402-9391, nr 40 Timbro, tel 08-587 898 00, fax 08-587 898 55 www.timbro.se info@timbro.se

Innehåll 1. Politiken och principerna 7 2. Från privilegier till fri rörlighet och tillbaka? 17 3. Den stora regionalpolitiken finns överallt 25 4. Nytt på ytan, samma sak i grunden 61 5. Samhällsdebattens inriktning 67 6. Det man inte ser ett mycket bättre Sverige 83 Referenser 95 Tidigare utgivna pejlingar 101

1. Politiken och principerna HELA LANDET SKA LEVA. Ett slitet uttryck använt av generationer beslutsfattare och opinionsbildare, med stort genomslag. Det som kallas regionalpolitik i statens budget omfattar förvisso endast fyra miljarder kronor om året. 1 Men statens regionalpolitiska hänsyn inom alla politikområden har en betydligt större omfattning. Denna stora regionalpolitik beräknas omfatta ca 70 miljarder kronor om året i offentliga utgifter. 2 Exemplen är många och tydliga. Försvarets omstrukturering, etablering av högskolor och universitet, jordbrukspolitik, EU:s strukturfonder, skatteutjämningssystem för kommuner och landsting, stöd till företag, investeringar i infrastruktur, ett antal bidragssystem, lokalisering av myndigheter och verk och 1. Regeringens proposition 2001/02:1, vol 10, sid 11. 2. Norberg 1999, sid 96. 7

mycket mer därtill. Försvaret är inte bara till för att försvara landet och utbildningsväsendet är inte bara till för att ge kvalificerad utbildning, de ska också uppfylla regionalpolitiska mål. Men det viktigaste är inte hur detta ser ut och fungerar inom stat och politik, utan hur människor och samhälle påverkas. Är hela landet ska leva verkligen den bästa politiska principen för människorna i landet? Är denna princip ens bäst för de människor och regioner den främst avses vara till för? Nej, tvärtom! Denna princip utgår från landet med allt vad det innehåller som mark, skog och byggnader. Men alla ideologier av betydelse har sitt ursprung i upplysningstidens idéer om alla människors lika rättigheter och frihet. Därav följer att en stat främst ska vara till för människor och bygga på respekt för alla människor och deras olika, fria val. Statens första och viktigaste uppgift är att garantera lika grundläggande rättigheter. Därutöver bör alla ha frihet att sträva efter att förverkliga sina drömmar. Dagens stora, centralstyrda regionalpolitik står i motsats till detta. Människor och deras frihet sätts inte främst. I stället blir människor medel för att förverkliga centralt beslutade mål och visioner för samhället. Politiker och tjänstemän sitter på kontor i Stockholms innerstad och ritar upp planer för hur människor ska styras för att landet ska se ut som de önskar. På det viset behandlas människor olika och ojämlikt av staten. Stora och dyra system låser fast människor på vissa orter och i branscher som är på väg bort. Detta skapar ett beroende av staten och av politikernas godtyckliga beslut. Utgångspunkten för detta är att 8

människor i stora delar av landet inte har förmåga och företagsamhet nog att uträtta något produktivt. De anses vara i permanent behov av andras pengar och stöd. Det är en ojämlik och nedsättande människosyn. Människor måste vara lika inför staten och lagen, oavsett var de bor. Kunskap, kompetens och kreativitet fördelar sig inte olika över landet. Politiken måste bygga på respekt för alla medborgare. Självklart finns i hela landet en stark vilja och förmåga att forma livet av egen kraft, efter eget huvud. En stat byggd på denna insikt är ett land av möjligheter. En ung tjej eller kille från Berg eller Visby kan då fritt välja vart de vill flytta för att studera, praktisera eller arbeta. Ingen hålls kvar på en ort för att dess mark anses viktigare än personens önskemål och drömmar. Alla behandlas lika av staten. Frihet och rörlighet skapas. Att ifrågasätta syftet Enigheten bland beslutsfattare och opinionsbildare om att all politik ska innehålla regionalpolitik är dock mycket stor. Det är en av samhällsdebattens allra heligaste kor. Landsbygdspartiet, brukar det sägas, är det största partiet i riksdagen. Inom varje parti finns en mängd företrädare för linjen hela landet ska leva som få eller inga ifrågasätter. Politiken blir därefter regionalpolitik på alla områden. Dagens samhällsdebatt pekar också mot ännu mer regionalpolitik. Kirunas Lars Törnman, som har startat Norrbottens- 9

partiet och kandiderar till riksdagen i valet 2002, säger att vi ser en systematisk nedläggning av Norrland. 3 Centerledaren Maud Olofsson talar om att landet klyvs regionalt och påstår att Norrland förblöder utan att regeringen bryr sig. 4 Aftonbladet har haft en artikelserie med rubriken Sverige spricker. 5 Dagens Nyheters motsvarighet hade rubriken Ska hela Sverige leva?. 6 Socialdemokraterna, liksom övriga partier, visar tydliga tecken på oro och viker undan för denna opinion. Nästan alla släpper fram den regionalpolitiska ideologin. En stor mängd utvärderingar har gjorts för att se om de olika regionalpolitiska inslagen i politiken uppfyller sina syften. Slutsatserna varierar ibland anses pengarna vara bortkastade, ibland att de har haft viss verkan. Men få analyser, utredningar eller debattinlägg ifrågasätter syftena med de regionalpolitiska systemen. Men denna bok ska besvara frågan om syftena och principerna är bäst för människorna. Principiella konflikter Regionalpolitik bygger på vissa principer som står i konflikt med andra. Många beslutsfattare vill säkert ha lite av varje, en 3. Dagens Nyheter 20 okt 1999. 4. Olofsson 2001. 5. Aftonbladet 3 mars 2000. 6. Dagens Nyheter 20 27 okt 1999. 10

medelväg eller både och bland dessa principer. Men ibland uppstår målkonflikter och då måste man välja att inte göra det innebär likafullt ett val. 7 De som företräder devisen hela landet ska leva har dock i grunden gjort sina prioriteringar de sätter landet före medborgarna, regionerna före individerna, marken före människorna. Principen att alla medborgare ska behandlas lika av staten åsidosätts till förmån för att de som har valt att bosätta sig på vissa orter får privilegier. Alla får bosätta sig var de vill, men på vissa orter får man sitt uppehälle delvis finansierat av personer som bor någon annanstans. För att staten ska få det geografiska utfall som dess beslutsfattare önskar behandlas människor olika och ojämlikt. Detta innebär att orten, marken eller regionen som gynnas har ett större värde än likabehandling av medborgare. Individuell rättvisa ersätts av regional utjämning. De flesta människor delar värderingen att fattigdom ska bekämpas. Det kan innefatta olika insatser för att individer som är fattiga ska hjälpas ur fattigdom och få en ny start. Men regionalpolitik handlar inte om detta, och stundtals är den i direkt konflikt 7. Att förorda oförenliga mål och principer är dock inte ovanligt i politiken. Vi kan aldrig tvinga människor att bo på ett visst ställe, skriver några riksdagsledamöter i en motion, och förordar sedan olika åtgärder för att få människor att bo kvar i glesbygden. En kluven inställning, kan tyckas. Se motion 2001/02:N23 från folkpartiet. 11

med grundläggande föreställningar om individuell rättvisa. Till exempel får en tjej med ont om pengar i Stockholmsförorten Tensta betala skatt till direktörer i Skellefteå och professorer i Växjö. Det är en konkret följd av att sätta regioner före individer. Staten sätter de mål dess beslutsfattare har kommit fram till högre än människors rätt att göra som de vill. Om någon väljer att flytta borde den personen få göra det. Men genom en närmast oändlig mängd regionalpolitiska system styrs detta om. Staten håller kvar människor på deras hemorter med hjälp av omfattande ekonomiska medel. Människor blir medel för att uppfylla politiska mål för hur samhället ska se ut. Den fria rörligheten bromsas och riktas om. Sverige var förr ett samhälle med privilegier, skråväsende, inhemska tullar och en stor mängd hinder för geografisk och social rörlighet. Födelseort och efternamn avgjorde till stor del hur livet skulle utvecklas. Men dessa system avskaffades och näringsfrihet och parlamentarisk demokrati infördes. Det som alltmer kom att bestämma livets utveckling var personliga förtjänster. Regionalpolitiken är ett steg tillbaka genom att den gynnar vissa orter på bekostnad av andra. Förr var det städer som hade privilegier nu är det landsbygden. I stället för att människor i frihet har hela landet till sitt förfogande gynnar staten att de bor på vissa platser. Att någon bor kvar på en viss plats blir viktigare än fri rörlighet för alla på neutrala villkor. 12

Regional frihet och mångfald ersätts av centralstyrd likriktning. Staten ställer detaljerade krav på den offentliga sektorns utformning över hela landet. Kommuner och regioner har därmed små möjligheter att utforma sin verksamhet och service utifrån sina specifika förutsättningar. När staten har bestämt den offentliga verksamhetens innehåll följer de självklara kraven på att staten också, via olika system, måste bidra till finansieringen. Den statliga politiken blir sin egen centralstyrnings fånge den låser fast kommunerna och får även stå för utgifterna. Statlig regionalpolitik lovar vad den aldrig kan hålla. Den kan inte skapa likvärdiga levnadsvillkor för medborgarna i hela riket, som utlovas. 8 Remissvaren på den statliga utredning som föreslog detta mål för regionalpolitiken var med rätta kritiska till att uttrycket inte preciseras. 9 För det är inte möjligt. Trots alla regionalpolitiska system är förutsättningarna i Ransta och Stockholm city olika och kommer alltid att vara det. Det ena är en småort med lugn och natur, det andra en storstad med utbud och tempo. Deras olikhet bidrar dock till en nationell mångfald som kan vara en tillgång för alla. Med individuell frihet och rörlighet kan alla välja utifrån sina önskemål. 8. Regeringens proposition 2001/02:4. 9. SOU 2000:87. 13

Med regionalpolitiken sätter staten upp färdiga mål för samhällsutvecklingen, och använder makt och människor för att nå dit. I stället borde den släppa människor och utveckling fria. En sådan oförutsebarhet har alltid både lockat och skrämt. Det finns inget kontrollbord från vilket politiker, präster eller direktörer då kan styra över allt. Alla väljer fritt. Det kan leda till att det om några decennier i Sverige bor människor främst i ett par storstadsområden, och att övriga landet är naturreservat och fritidsområden. Eller också kan det innebära att allt fler har sökt sig till landsbygden för att lämna stressen och söka naturen. Ingen kan veta. Men har någon rätt att överpröva alla de mänskliga val som i frihet, på neutrala villkor, skulle leda dit? Varje individ ska leva där han eller hon vill Syftet med denna skrift är att ifrågasätta om den stora regionalpolitikens syften är rätt och bra. Den normativa utgångspunkten är att alla människors frihet ska ha högsta prioritet. Grunden för detta är värderingen att alla människor och deras fria vilja ska respekteras. Staten ska upprätthålla neutrala spelregler efter vilka människor kan sträva efter att förverkliga sina drömmar i frihet. Av det följer att individer ska behandlas lika av staten, att människorna ska gå före marken samt att individernas önskemål ska vara viktigare än statens planer. Tesen är att regionalpolitiken är dagens privilegiesystem som åsidosätter 14

likabehandling och rättvisa, sätter marken före människorna, hindrar fri rörlighet samt likriktar landet när mångfalden borde vara välkommen. Ett mycket friare och bättre Sverige är möjligt. På flera punkter har Sverige och stora delar av världen blivit friare det senaste decenniet. Frihet inom ekonomi och politik, marknadsekonomi och demokrati, har besegrat den statliga centralplaneringen på flera plan. Men den centrala dirigeringen lever kvar på flera områden, och individens frihet är långt ifrån så stor som den kunde vara. Det kanske mest omfattande området i Sverige, där ofriheten lever kvar utan att ifrågasättas, är den statliga regionalpolitiken. Ett Sverige utan den statliga dirigering och planering som dessa system innebär skulle inte bara vara samma land fast utan systemen, för det vi ser är dagens system och deras effekter. Det vi inte ser är det starkt positiva som skulle kunna vara i stället, med frihetens principer som grund för statens politik. 10 Stora resurser skulle bli över till annat än centralstyrd regionalpolitik. Vi har alla möjligheter att öka friheten, mångfalden och valfri- 10. Det exempel som Frédéric Bastiat använder för att beskriva hur lätt det kan vara att inte märka slöseri med resurser när man bara analyserar det man ser, handlar om en sönderslagen fönsterruta. Förvisso skapar denna ruta arbete för en reparatör till en viss kostnad, och det ser man. Men om den hade förblivit hel kunde dessa resurser ha använts till något annat allt annat lika. Fönstrets ägare kunde ha köpt ett par nya skor eller reparatören ha ägnat kraften åt att bygga något nytt. Bastiat 1999, sid 31 34. 15

heten för medborgarna och därmed få ett mer dynamiskt samhälle med ökad tillväxt och utveckling. Lantisar är nämligen inte alls dummare än stockholmare. Med frihet och rörlighet respekteras alla människor, och alla får möjlighet att sträva efter sina drömmar och mål. Vi bör ersätta hela landet ska leva med varje individ ska leva där han eller hon vill som princip och denna skrift ska visa varför. Individuell frihet är bättre än statlig centralstyrning. 16

2. Från privilegier till fri rörlighet och tillbaka? PÅ MEDELTIDEN OCH långt in på 1800-talet fanns omfattande hinder för social och geografisk rörlighet i Sverige. Tullar och andra barriärer inom landet stod inte bara i vägen för handel, utan också för personer. Människor hade inte frihet att bosätta sig där de önskade inom landets gränser. Man hade inte okränkbara lagliga rättigheter över hela landet, utan det utfärdades privilegier. Dessa privilegier som rättigheter, makt och tillgång till olika resurser var mycket olika. De fördelades i Sverige efter de olika stånden och ansågs vara kopplade till åtaganden som dessa hade. Självfallet tilldelades privilegierna ojämlikt och godtyckligt. 11 Även städer hade särskilda privilegier. Dessa kunde handla om rätten att driva affärsverksamhet, ta upp skatt eller om oli- 11. Svensk Uppslagsbok, vol 23; Hunt & Murray 2001, sid 115 124. 17

ka former av äganderätt. Vidare reglerades näringsverksamheten i städerna av skråväsendet, som avskaffades först 1846. Detta system styrde de olika hantverksgrenarnas utformning och omfattning. Medlemskap var obligatoriskt, och uppnåddes först efter att personen hade godkänts såsom borgare i staden. Varje skrå bestod av ett reglerat antal hantverkare i olika positioner inom ett visst område. Konkurrens, kreativitet och förändringar omöjliggjordes. Livet på landsbygden var likaledes, fast på andra sätt, reglerat och förutbestämt med dess gods och gårdar med strikta hierarkier. 12 Statsmakten behandlade människor och regioner olika och gav dem olika möjligheter. Samhällets stela strukturer och normer begränsade människors möjligheter. Det var inte förmåga som avgjorde livets utveckling utan var man råkade vara född. Både socialt och geografiskt var läget låst. Men detta luckrades upp av det stegvisa genomslaget för frihetliga idéer inom lärosäten, politik och ekonomi. Frihetsrevolutionen social och geografisk rörlighet De inrikes handelshindren avskaffades, liksom städernas privilegier, skråväsendet och huvuddelen av de individuella privilegierna. Medborgerliga rättigheter och likhet inför lagen infördes, liksom näringsfrihet. Den parlamentariska demokratin innebar att alla hade samma rätt att påverka politiken. Alla hade 12. Rosenberg & Birdzell 1991, sid 58 83; Svensk Uppslagsbok 1953, vol 26. 18

rätt att arbeta, driva företag, köpa, sälja, producera, konsumera, flytta och bosätta sig efter egna önskemål. Undersåtar blev medborgare. 13 Samtidigt skedde förstås bakslag, mycket av det gamla levde kvar och formella möjligheter är inte alltid reella. Men uppbrottet från det låsta privilegiesamhället var en frihetsrevolution, framför allt för dem med begränsade tillgångar. Städerna växte, Sverige gick från jordbruk till industri och landet blev rikare. Men att alla fick välja sysselsättning och bostadsort var en princip som mötte betydande motstånd från olika håll. Främst förstås från de konservativa. Den nya friheten och rörligheten möttes dock också av annan opposition till stor del grundad på det planekonomiska tänkande som kom att prägla ekonomisk politik under stora delar av 1900-talet. I takt med att statens institutioner byggdes starka fick de också alltmer långtgående uppgifter: att styra och planera samhällsutvecklingen. Många politiker var mycket tveksamma till urbaniseringen. Som en följd av detta införde Sverige en lokaliseringspolitik som senare kom att benämnas regionalpolitik. Lokaliseringspolitiken Grunden för lokaliseringspolitiken lades redan på 1600-talet genom indelningen av landet i län med länshuvudstäder. På 1600-talet fördes också en aktiv politik för att kolonisera Norr- 13. Magnusson 1996, sid 243 268. 19

land. Motivet för detta var att få tillgång till naturresurser, men det fanns även säkerhetspolitiska skäl. Land var en viktig produktions- och maktfaktor. Under 1700-talet tillkom som motiv för en regionalt jämnt fördelad befolkning i landet att hantverk och industri skulle utvecklas i syfte att begränsa landets importberoende. På 1800-talet skedde omfattande investeringar i infrastruktur, såsom Göta kanal och järnvägsnätet, vilket ledde till nya orters framväxt. En regional planering grundades när landshövdingarna vid samma tid fick i uppdrag att rapportera till kungen om tillståndet i länet. 14 På 1930-talet diskuterades urbaniseringen och dess följder flitigt, och under första hälften av 1900-talet avlöste olika Norrlandsutredningar varandra. I 40-talets politiska argumentation förespråkade många en samverkan mellan myndigheter och företag för att arbetskraften skulle kunna sysselsättas på hemorten. Kommunisterna framhöll särskilt starkt att befolkningen skulle vara regionalt jämnt fördelad, då de ansåg att staden och borgarklassen exploaterade landsbygden. Socialdemokraterna argumenterade för en balans mellan koncentration och utjämning, men inriktade sig ändå alltmer på dirigering av företag och människor för att skapa orter som, enligt dem, varken var för små eller för stora. 15 1952 fattade riksdagen beslut om införandet av en lokaliser- 14. Aldskogius 1991, sid 10 11. 15. Norberg 1999, sid 85 86. 20

Årtal och händelser i utbyggnaden av regionalpolitiken 1965 Statliga bidrag och lån till investeringar i industriföretag i norra Sveriges inland införs. Behovet av samhällsplanering poängteras. 1970 Obligatoriskt lokaliseringssamråd med större industriföretag införs. Sysselsättningsstöd till företag i det inre stödområdet börjar ges. Transportstöd i olika stödområden tas fram. 1973 Befolkningsramar för samhällsplaneringen i länen fastställs. Ett system skapas för ortsklassificering som ska ligga till grund för planeringen av samhällsutbyggnaden. Samordning av ekonomisk och fysisk planering beslutas ske. 1976 Sysselsättnings- och regionalpolitiken samordnas. 1979 Ett särskilt anslag för konkreta åtgärder kopplade till länsplaneringen införs, vilket disponeras av länsstyrelserna. En samordnad glesbygdspolitik påbörjas. 1982 Ett anslag för regionala utvecklingsinsatser införs. Företagens socialavgifter sänks i ett antal kommuner i Norrland. Befolkningsramarna ersätts av exakta planeringstal för länens framtida folkmängd. 1985 Persontransportstöd införs för företag i norra Sverige. 1990 Särskilda infrastrukturanslag införs. 16 16. Aldskogius 1991, sid 15 18. 21

ingspolitik som framför allt skulle bestå av information och rådgivning till företag. Mindre revideringar skedde fram till 1964, vilket anses vara ett genombrottsår för den mer omfattande lokaliseringspolitik som inriktades på regional utjämning. Den kom att innehålla medel som subventioner och lokaliseringsstöd. De följande decennierna präglades av stark tro på statens möjligheter att styra och planera fram en god utveckling, vilket innebar en utbyggnad av dessa system. Denna utbyggnad motiverades delvis av behovet att motverka den omfattande urbaniseringen under 60-talet. Men det fanns också andra anledningar. Det ansågs viktigt att tillväxten i storstadsområdena skulle dämpas, och lösningen var att den skulle avlänkas till andra delar av landet. Även säkerhetspolitiska skäl anfördes. Vidare var det viktigt att i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende skapa jämlikhet mellan människor i hela landet. Befolkningsramarna gällde tio år framåt och ortsklassificeringen hade fyra huvudgrupper: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Satsningar skulle göras utifrån vad som ansågs adekvat för dessa olika grupper. 17 70-talet präglades av lågkonjunktur och oljekriser. Strukturomvandlingen i näringslivet var omfattande, inte minst inom varvsindustrin. Staten betalade ut stora belopp för att hålla sysselsättningen uppe varav de största summorna betalades ut 17. Norberg 1999, sid 85 91; Aldskogius 1991, sid 19 22. 22

mellan 1975 och 1985. En viktig förklaring till att sysselsättningsnivån hölls uppe var dock den offentliga sektorns starka expansion. Mycket av expansionen hade en regionalpolitisk motivering. Under 70-talet utlokaliserades 43 statliga myndigheter med 10 000 anställda. En av ambitionerna med en utvecklad samhällsplanering var att öka politikens inflytande över samhällets utveckling, skriver regeringen i dag. 18 Regionalpolitikens senaste utveckling Regionalpolitiken förändrades under 80-talet från ren lokaliseringspolitik till att innehålla sektorsamordning och omfatta större delen av landet. Under 90-talet tvingade den ekonomiska krisen fram betydande minskningar av statens utgifter, också av regionalpolitiska satsningar. Även EU-medlemskapet har påverkat dess utformning och inriktning. 19 Men de modifieringar och tillägg som har gjorts anses också bära spår av marknadsekonomins landvinningar, en förändrad syn på drivkrafterna för nationell tillväxt, som regeringen skriver. 20 Den fria ekonomins grunder har dock inte omfamnats med glädje av alla, det har ofta varit en motvillig och svår omvändelse. Slutsatserna om marknadsekonomins överlägsenhet har 18. Regeringens proposition 2001/02:4, sid 9. 19. SOU 2000:87, sid 13 15; Regeringens proposition 2001/02:4, sid 9. 20. Regeringens proposition 2001/02:4, sid 10. 23

förstås varit särskilt svåra att acceptera för dem som ivrigast förespråkade en dirigerad ekonomi. Därför har många förändringar inte minst de ovan nämnda skett motvilligt och sent. En möjlig förklaring är att förändringen i synen på marknadsekonomin främst gäller dess förmåga att bäst leverera välstånd, inte de värden den bygger på. Därför har de senaste årens nyorientering inom regionalpolitiken i den mån den har varit idébaserad och inte berott på krisåtgärder eller andra externa faktorer framför allt gällt formen, inte syftet, innehållet eller omfattningen. I dag försöker politikerna förvisso delvis utnyttja de välståndsbildande krafterna för deras bevisat goda förmåga att leverera. Men fortfarande råder grundprinciperna att staten ska styra, utjämna, planera, omfördela, särbehandla och styra människors val. Den stora regionalpolitiska utredningen, som kom med sitt slutbetänkande 2000, påpekade att saneringen av statens finanser, som skett genom en kombination av inkomstökningar och utgiftssänkningar, åtminstone fram till 1998 inte tycks ha inneburit att den regionala omfördelningen minskat i omfattning. 21 21. SOU 2000:87, sid 131. 24

3. Den stora regionalpolitiken finns överallt RIKSDAGEN HAR BESLUTAT att regionalpolitisk hänsyn ska tas på alla politikområden. Alla politiker och tjänstemän ska tänka på hur de ska bidra också till regionalpolitikens mål. Dessa regionalpolitiska hänsyn är mer eller mindre uttalade, uppenbara och omfattande. Men de finns där nästan överallt. Den lilla regionalpolitiken Den lilla regionalpolitiken innehåller ett antal system som budgetmässigt motsvarar ca 4 miljarder kronor i statliga utgifter 2002. 22 Dessa är främst anslag som länsstyrelserna fördelar till regional utveckling, företagsstöd, utvecklingsbidrag, landsbygdsstöd, selektivt sysselsättningsstöd, transportbidrag, Stiftel- 22. Regeringens proposition 2001/02:1, vol 10, sid 11. 25

sen Norrlandsfonden, samt viss medfinansiering av EU:s strukturfonder. Det finns också ett särskilt gles- och landsbygdsperspektiv som avses påverka utformningen av olika åtgärder inom detta och andra politikområden. Flera av de utvärderingar som har gjorts pekar dock på politikens svårighet att förutse var satsningar kommer att löna sig, och att effekterna sällan kan beläggas. Ofta kan inga effekter alls säkerställas, förutom att företagsstöd i några fall har gett kortsiktigt positiva sysselsättningseffekter. 23 I dessa fall har sysselsättningsminskningen med hjälp av statliga pengar skjutits något på framtiden då ett företag som inte klarar konkurrensen ändå minskar sysselsättningen när statens stöd upphör. Regionala tillväxtavtal En av 90-talets stora förändringar inom regionalpolitiken var att regeringen 1998 beslutade om en ny regional näringspolitik. Målet sades vara att stimulera tillväxten i regionerna utifrån deras egna förutsättningar. Det nya i förslaget var främst införandet av regionala tillväxtavtal, som är en del av den lilla regionalpolitiken. Dessa är inspirerade av arbetet inom EU:s strukturfonder, och innebär att lokala offentliga instanser, utbildningsinstitutioner och det privata näringslivet tillsammans skapar program med aktiviteter för att gynna den regionala till- 23. Regeringens proposition 2001/02:4, sid 11 15. 26

växten. Dessa avtal avses vara ett sätt att genomföra regionalpolitiken och fördela dess resurser, med ett ökat beaktande av olika regionala förutsättningar. 24 Hittills har användandet av regionala tillväxtavtal varit en provverksamhet, men de avses bli permanenta regionala tillväxtprogram. I en utvärdering av systemets första år framgår att avtal har slutits i 18 län och omfattar 1624 olika projekt. Efter ett år hade beslut fattats om utgifter på 2 585 miljoner kronor, där staten stod för totalt 49 procent. Avsikten är att omfattningen ska öka. 25 Detta system är utformat för att utnyttja marknadsekonomins kraft att skapa tillväxt och utveckling. Avtalen tar viss hänsyn till regionala förutsättningar och kan bidra till en positiv samverkan mellan företag, myndigheter och högskolor. Men trots att de utnyttjar vissa andra drivkrafter baseras de på samma gamla principer. Politikerna har centralt definierat vad avtalen ska gynna, exempelvis jämställdhet mellan könen och ekologisk hållbarhet. De centralt placerade politikerna ser även till att projekten finansieras till stor del, bland annat med pengar från andra tydligen mindre prioriterade orter. Det är därmed fortfarande en central styrning och planering under lokala förtecken, men som utnyttjar marknadsekonomins drivkrafter. 24. Näringsdepartementet, Ds 2001:15, sid 9, 12. 25. Näringsdepartementet, Ds 2001:15, sid 12 13. 27

EU:s strukturfonder När Sverige blev EU-medlem 1995 påverkades regionalpolitiken kraftigt. En stor del av de regionalpolitiska frågorna ligger nu på europeisk, inte nationell nivå. Det innebär att Sveriges regering inte suveränt kan fatta beslut om dessa frågor. Men det är däremot fullt möjligt att ha en tydlig uppfattning som kan drivas med kraft på europeisk nivå. System kan förändras och avskaffas även där, om politikerna så önskar. Huvudsyftet med EU:s regionalpolitik sägs vara både att minska klyftorna mellan olika delar av unionen och att underlätta strukturomvandlingen i näringslivet. Både utjämning och tillväxt. Till största delen sker detta genom strukturfonderna, som har förändrats och kompletterats vid olika tillfällen. När Sverige och Finland blev medlemmar 1995 skapades ett glesbygdskriterium för bidrag. 1999 skedde den senaste förändringen, som innebar att de olika målen slogs ihop till tre. 26 För perioden 1995 1999 tilldelades Sverige ungefär 13 miljarder kronor från strukturfonderna. Till detta lades lika mycket från svenska offentliga medel. Största delen av medlen tilldelades områden med låg befolkningstäthet och inriktades på projekt som handlade om stöd till företag, deras marknadsföring och samverkan. Under den kommande programperioden 2000 2006 beräknas Sverige få ungefär 19 miljarder kronor. Totalt, tillsammans med nationell medfinansiering och privat 26. Regeringens proposition 2001/02:4, sid 20 22. 28

Strukturfondsmål och gemenskapsinitiativ programperioden 2000 2006 27 Mål 1 Insatser i områden vars BNP per invånare är mindre än 75 procent av gemenskapens genomsnitt, och insatser i de mest glesbefolkade områdena samt ett särskilt program för kusten i norra Sverige. Mål 2 Områden som genomgår en ekonomisk och social omställning inom industri- och tjänstesektorn, landsbygdsområden på tillbakagång, stadsområden med problem samt krisdrabbade områden som är beroende av fiske. Mål 3 Åtgärder för att utveckla arbetsmarknaden och de mänskliga resurserna, särskilt inom ramen för de årliga nationella handlingsplanerna för sysselsättning. Fiskeriåtgärder Strukturåtgärder inom fiskerinäringen, vilka bl a omfattar utanför mål 1 yrkesfisket, vattenbruket och bearbetning och saluföring av näringens produkter. Interreg III Gränsregionalt, transnationellt och interregionalt samarbete för att stimulera en harmonisk, balanserad och varaktig utveckling över hela gemenskapens område. Equal Samarbete mellan medlemsländerna för att främja nya metoder för att bekämpa allt slags diskriminering och ojämlikhet i anknytning till arbetsmarknaden. Leader + Insatser för landsbygdens utveckling. Urban II Ekonomisk och social förnyelse av städer och förorter som befinner sig på tillbakagång, genom att främja en hållbar stadsutveckling. 27. Regeringens proposition 2001/02:1, sid 22. 29

finansiering, omfattar strukturfondsprogrammen 60 miljarder i Sverige under perioden 2000 2006. 28 För Sveriges del sker insatserna främst inom mål 1, 2, 3 och Interreg III. Vad den korta sammanfattningen av de olika målen tydligt visar är att statlig planering och styrning inte enbart är ett svenskt fenomen. Stora resurser går exempelvis till landsbygdsområden på tillbakagång. Men de lär ju vara på tillbakagång för att människor fritt väljer att bo någon annanstans. Ska skattepengar gå till att hindra detta och därmed till att sätta landsbygdsområdet före människorna? Varför ska krisdrabbade områden beroende av fiske ha särskilda stöd varför prioriteras de mer än andra krisdrabbade områden? Varför ska skattebetalarna finansiera saluförandet av fisk? Det ska väl konsumenterna av fisk göra. Mycket kan sägas om olika inslag. Men klart är att en statsmakt i det här fallet en gemensam europeisk vill planera och styra samhällsutvecklingen. Detta gynnar vissa regioner framför andra och sätter ofta mark före människor. Vidare är det ett faktum att stöd till företag i olika branscher ofta endast ger kortsiktiga effekter, även för branschen. Därutöver kan konkurrensen snedvridas, priser sättas fel och produktiviteten bli svag. Daniel Tarschys har utrett strukturfondernas effekter inom ramen för ESO och kommit fram till att deras främsta mål utjämning mellan EU:s regioner inte alls har uppnåtts. 29 28. Regeringens proposition 2001/02:1, vol 10, sid 19 22. 29. Dagens Nyheter 14 nov 2000. 30

Centerpartiet vill dock att stöden ska utökas. 30 Lars Törnman skrev en debattartikel inför förhandlingarna om utfallet av innevarande programperiod. Han ville naturligtvis ha mer stöd till Norrland, för att det är de klassiska svenska motiven för en aktiv regionalpolitik som också måste vara de viktigaste skälen för den europeiska strukturpolitiken. 31 Till slut blev utfallet tre miljarder högre för Norrland under perioden. Det kan på sikt behövas en mekanism för viss omfördelning och insatser på europeisk nivå. Då handlar det om tillfälliga stöd, exempelvis vid en ekonomisk störning som endast drabbar en del av valutaområdet en specifik region. Men sådana tillfälliga stöd har inget med dessa strukturfonder att göra. Detta är ett permanent system för löpande bidrag, subventioner och centralstyrning. En viktig fråga är vad som ska ske med EU:s omfattande regionalpolitik vid utvidgningen av unionen. Eftersom ett av de främsta kriterierna för fördelning av resurser är att BNP per capita är lågt, kommer nya medlemsländer ofta att vara berättigade. Med samma ekonomiska omfång hos strukturfonderna skulle medlen fördela sig helt annorlunda knappt några medel skulle längre lokaliseras till svenska regioner. Men med samma mål skulle omfånget behöva öka kraftigt för att nuvarande mottagare skulle få samma stöd som i dag. Återstår att förändra målen eller avveckla systemet. 30. Tidningarnas Telegrambyrå 31 maj 1999. 31. Norrländska Socialdemokraten 23 aug 1997. 31

EU har många goda syften och sidor. Men till de dåliga hör att en klar majoritet av resurserna på europeisk nivå går till regionalpolitik och jordbruk. EU:s politik må ha vuxit fram under efterkrigstidens statliga planeringsoptimism men det är hög tid att ändra dess inriktning. Unionen öser ut skattebetalarnas pengar till olika insatser enligt en politisk plan, där resultatet i bästa fall är obefintligt, i sämsta fall negativt för många människor. Jordbruk, landsbygd och livsmedel Den svenska jordbrukspolitiken utformades till stor del under 1930-talet. Mot bakgrund av den internationella depressionen utformades ett prisregleringssystem vars syfte var att skydda det inhemska jordbruket. Denna grund bestod länge, men kompletterades genom åren. Till stor del byggdes jordbrukspolitiken upp med beredskapsmotiv i händelse av krig skulle landet kunna vara självförsörjande med livsmedel. Även ett inkomstmål sattes upp, vilket innebar att staten skulle garantera att jordbrukarnas inkomster utvecklades i samma takt som hos jämförbara grupper. 1990 fattades ett livsmedelspolitiskt beslut som innebar avregleringar och ökad konkurrens. Konsumenten skulle få större valfrihet. 32 Med EU-medlemskapet 1995 inträdde dock Sverige 32. Barkman m fl 1997, sid 21 22. 32

i den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken Common Agricultural Policy, CAP. Den innebar en återgång till ett system som innehåller omfattande politisk styrning, subventioner, tullar och kvoter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik bygger på tre delar: gemensam marknad för jordbruksvaror, skydd för jordbruksprodukter som har producerats inom EU samt gemensam finansiering av jordbruksregleringen. Detta innebär att tullar och handelshinder inom jordbruket har avvecklats mellan länderna, men att desto större sådana finns vid den gemensamma yttre gränsen. När politiken utformades i slutet av 50-talet fanns stor tilltro till den ekonomiska centralplaneringens förtjänster. Då var de europeiska länderna också nettoimportörer av jordbruksprodukter. På samma sätt som i Sverige fanns en strävan till självförsörjning med livsmedel, bland annat av säkerhetspolitiska skäl. 33 Nu har dock EU-länderna i decennier varit nettoexportörer av jordbruksprodukter och de säkerhetspolitiska motiven är borta. Olika förändringar av systemet har genomförts; bland annat infördes kvotsystem under 80-talet för att begränsa överproduktionen, vilket inte lyckades. 1992 fattades beslut om ytterligare förändringar, där politisk styrning i form av gränsskydd och exportbidrag minskade något i betydelse. Dock infördes nya stödformer, bland annat till jordbruk i mindre 33. Regeringens proposition 2001/02:1, sid 41 43. 33

gynnade områden. 34 Inför 1999 års omförhandlingar av jordbruksstöden fanns ett antal förslag och förhoppningar om avregleringar. Till stor del som en följd av franskt motstånd blev förändringarna marginella, och budgetramarna för de kommande sex åren i stort sett oförändrade. Jordbrukspolitiken omfattar i dag ungefär halva EU:s budget. De offentliga utgifterna i Sverige inom detta område beräknas till över 14 miljarder kronor år 2002. Det är den största summan på många år. Hälften kommer från EU-budgeten. Ungefär 12 av de 14 miljarderna går till det som numera kallas livsmedels- och landsbygdspolitik, men som fortfarande skulle kunna kallas jordbrukspolitik. Pengarna går till stor del till arealersättning, djurbidrag, exportbidrag och åtgärder för landsbygdens miljö och struktur. 35 Närmare halva värdet av jordbruksproduktionen i Sverige består av subventioner. 36 Till detta ska läggas de indirekta kostnaderna för handelshinder och den bristande förnyelse och svaga produktivitetsökning som blir följden av en hårt reglerad ekonomi. Dessa kostnader betalar vi både som konsumenter och skattebetalare. Den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken och därmed den svenska är en ekonomisk och moralisk katastrof. Detta stora planekonomiska system försvårar EU:s utvidgning 34. Barkman m fl 1997, sid 22 24. 35. Regeringens proposition 2001/02:1, vol 11, sid 15 16, 40, 69. 36. Barkman m fl 1997, sid 12. 34

österut, eftersom kostnaderna för en oförändrad politik därmed skulle öka rejält. Det hindrar fattigare länder att exportera till EU-marknaden, både direkt genom tullar och indirekt genom subventioner som pressar ned priset inom EU. Överproduktionen sänker även priset på världsmarknaden och försvårar för fattiga länder att producera något inom jordbrukssektorn över huvud taget, och låser fast dem i fattigdom. De europeiska skattebetalarna finansierar en produktion som samtidigt hindrar oss från att köpa det vi av pris- eller kvalitetsskäl kanske skulle önska från andra delar av världen. Det finns inte ett enda hållbart argument för en sådan jordbrukspolitik. Av de ursprungliga argumenten är samtliga borta. Den fria ekonomin har segrat i idévärlden och lett till omfattande avregleringar på område efter område. Andra varor och tjänster produceras på mer eller mindre fria marknader. Konsumenterna betalar det faktiska priset och efterfrågan styr utbudets omfattning, utseende och ursprung. Men inom jordbrukspolitiken råder fortsatt planekonomi. Det har blivit ett självändamål att denna näringsgren ska hållas vid liv oavsett vad konsumenterna tycker. Förvisso företräds jordbruksnäringen inte sällan av högljudda och hotfulla skaror som har kortsiktigt egenintresse av att få omfattande skattemedel. Men det finns andra mäktiga särintressen bland producenter som politikerna ändå trotsar. Den enda slutsats som kan dras är att de som ansvarar för politiken åter har satt marken före människorna. Detta system har som 35

syfte att hålla liv i en statisk syn på jordbruk, landsbygd och lantbruk. Oavsett vad konsumenterna vill ska de skattevägen vara med och finansiera en näring som anses hålla landsbygden vid liv, enligt en romantiserad, konservativ vision. Friheten, individerna och konsumenternas intressen borde även här gå före central dirigering, konservativa drömmar och mark. Systemet bör snarast avvecklas, avregleras och ersättas av fri och därmed rättvis konkurrens. 37 Företagsstöd Finansiell resursöverföring från stat, kommun och landsting till näringsidkare är en mycket vid definition av företagsstöd som gjordes av SAF och Industriförbundet 1996. Enligt denna uppgick företagsstödens summa år 1996 till 104 miljarder kronor. 38 En något snävare definition är direkta betalningar till företag eller indirekt stöd, t ex regleringar, som med viss sannolikhet påverkar deras lönsamhet eller prissättning. I denna ingår t ex inte sociala transfereringar. Enligt denna definition, av Catharina Barkman och Stefan Fölster, varierar 37. På jordbruksområdet förtjänar den svenska regeringen en eloge för att den har tagit tydlig ställning för konsumenten framför producenten, för avreglering och frihandel. Däremot är det svårt att påstå att det finns tydliga tecken på att regeringen har drivit frågan och starkt prioriterat att få igenom detta ställningstagande. Det borde den göra, eftersom nuläget skadar så många människor. 38. Se Avveckla företagssubventioner, 1996, sid 5. 36

stödens omfattning en hel del under perioden 1985 1995 mellan ca 45 och 85 miljarder kronor om året. 39 De exakta siffrorna bör tas med en nypa salt. 40 I några fall ingår i definitionerna områden som här redovisas på annan plats, såsom delar av arbetsmarknadspolitiken. Vad de varierande siffrorna däremot tydligt visar är att omfattningen förvisso kan vara stor, men att det är mycket svårt att få överblick. Ovan nämnda summor gäller endast statens stöd utöver detta finns företagsstöd som delas ut av en stor mängd andra aktörer. Det handlar självfallet om kommuner och landsting, men också om högskolor, mer eller mindre offentliga fonder och stiftelser, nämnder och styrelser. 41 Det torde vara lika svårt att räkna ut den exakta summan som att få en klar bild av alla syften, mål och mottagare. Även de statliga stöden har en mängd olika syften och former. Bara en del av dem är specifikt inriktade på vissa regioner och stödområden. I ett vidare samhällsperspektiv är det dock uppenbart att de omfattande stöden och de stora resurser de omfördelar medför stark regional påverkan. De är ett inslag i statsmaktens system för att hela landet ska leva på det sätt politikerna vill och planerar. Därför är hela det stora stödkom- 39. Barkman & Fölster 1995, sid 26, 33. 40. Detta inte minst eftersom det är några år sedan Barkmans och Fölsters skrift publicerades och förändringar förstås har skett i systemen även om de stora dragen består. 41. Barkman & Fölster 1995, sid 31. 37

plexet ett oundvikligt inslag i en analys av den statliga styrningens geografiska effekter och dess inverkan på medborgarnas möjligheter att göra individuella val. Barkman och Fölster delar upp stöden i två former: konserverande stöd och innovationsstöd. Den senare kategorin utgör en mindre del som mestadels är temporär och ofta handlar om satsningar på forskning och utveckling, FoU, och har visat sig ge en del goda effekter. De konserverande stöden däremot, som är den största delen, är en samlande beteckning på stöd till krympande branscher, och vars yttersta syfte är att upprätthålla en viss nivå på sysselsättningen. Formerna kan vara produktions-, sysselsättnings- eller investeringsstöd. De avsedda effekterna har i utvärderingar påvisats vara få och små, men däremot har kunnat noteras att produktivitetsutvecklingen ofta blir sämre, priserna högre och att olika effektivitetsförluster uppträder. 42 Staten tar upp skattepengar av medborgare och företag och delar därefter ut stora summor till företag i hela landet, av en mängd olika skäl. Till stor del är detta bortkastade pengar. Pengarna hade kunnat gå till annat eller borde inte alls ha tagits upp i skatt. Men detta fördröjer också en process av förnyelse och förändring i näringsliv och samhälle som alla får vara med och betala i egenskap av medarbetare och konsumenter. Till betydande del sker detta för att hindra en strukturell för- 42. Barkman & Fölster 1995, sid 79 87. 38

ändring med geografiska effekter. Men företag i olika landsändar ska inte ha stöd för att konstgjort hållas igång ett kort tag till. Det viktigaste bör vara människors frihet och välfärd. Infrastruktur För kommunikationer anslås närmare 24 miljarder kronor för år 2002 i statens budget. Detta omfattar transporter, vägar, järnvägar, sjöfart, luftfart, IT, tele, post och några andra mindre poster. Det allra mesta, 20 miljarder, går till väghållning, statsbidrag och Banverkets uppgifter. 43 Det är löpande, årliga utgifter. Den 3 oktober 2001 presenterade regeringen dock sin stora infrastrukturproposition, där den ekonomiska ramen fram till 2015 är på 364 miljarder kronor. 44 Propositionen handlar huvudsakligen om att rusta upp och bygga ut väg- och järnvägsnäten. Detta sker med utgångspunkter som att det är en viktig rättvisefråga, viktigt för välfärden och sysselsättningen, samt att det är en förutsättning för regional utjämning och livskraft. Regeringen skriver också att tillgängligheten för medborgare och näringsliv mellan glesbygd och centralorter samt mellan regioner och omvärlden bör successivt förbättras. 45 Propositionen innebär ökade satsningar 43. Regeringens proposition 2001/02:2, vol 12, sid 21 22. 44. Regeringens proposition 2001/02:20. 45. Regeringens proposition 2001/02:20, sid 27. 39

fram till 2004 på 12 miljarder resten återstår till stora delar att precisera. De enda projekt som specifikt preciseras är Botniabanan, Citytunneln i Malmö samt tunneln genom Hallandsåsen. Frånvaron av satsningar i Stockholmsregionen är påtaglig. Näringsminister Björn Rosengren kallade propositionen den största samlade satsningen i svensk infrastruktur i modern tid när han presenterade den. Det enda felet med den är, förklarade han, att den kommer att leda till så många vägarbeten att en och annan bilist kan bli irriterad. Hans formuleringar om summorna är intressanta. I dag föreslår jag 364 miljarder, sade han i riksdagen. 46 I en debattartikel preciserade han utgiften med att därför föreslår jag att 150 miljarder kronor ska gå till upprustning och att när det gäller nyinvesteringar i väg och järnväg, så föreslår jag en total ram på 169 miljarder. Det han personligen så frikostigt delar ut är dock pengar som skattebetalarna förutsätts arbeta ihop i framtiden. Rosengren underströk vidare att propositionen förbättrar möjligheterna för regional utveckling och tillväxt i hela landet. 47 Propositionen och därmed politiken för infrastruktur kan ha sina nackdelar. Den lägger nästan alla satsningar så långt fram i tiden att ingen kan ansvara för att de blir genomförda. År 2014 kan det trots allt sitta en annan regering vid makten. Att propositionen så dåligt preciserar satsningarna förstärker intrycket. Onekligen är det också så att betydande delar av propositionen 46. Rosengren 4 okt 2001. 47. Rosengren 4 okt 2001. 40

är utformade av regionalpolitiska skäl precis som det förvisso står i den och motiveras inte av infrastrukturella skäl. Propositionen har kritiserats starkt. Birgitta Swedenborg, som är forskningsledare på SNS, har skrivit på DN Debatt att landets främsta forskare och experter är eniga om att propositionen innebär ett samhällsekonomiskt slöseri på tiotals miljarder kronor. Förslagen är till stor del samhällsekonomiskt helt olönsamma, vilket delvis beror på att alla politiker agerar som företrädare för ett regionalt särintresse. Regionala och lokala politiker har alla intresse av att försöka genomdriva infrastrukturprojekt som ger lokal nytta, eftersom de endast bekostar en bråkdel av dem. Eftersom nationella medel bör ge nationell samhällsnytta måste detta ändras, menar Swedenborg. En väg att gå kan vara att trafikprojekt som endast ger lokal nytta ska finansieras lokalt. Hon påpekar dock att det motargument som kan framföras är att fattiga regioner inte får råd med sådana projekt men anser att finansieringen i så fall är en uppgift för regionalpolitiken, inte infrastrukturpolitiken. Problemet är dock åter att all politik enligt regeringen ska ta regionalpolitisk hänsyn. 48 I grunden torde det råda stor enighet om att det bör vara en statlig uppgift att ansvara för en grundläggande infrastruktur. Driften kan i många fall vara privat, och privat finansiering kan fungera väl i många fall, men det yttersta ansvaret för att det finns ett transportnät är statens. Men den vägledande principen 48. Swedenborg 25 nov 2001. 41

även för detta politikområde borde förstås vara att medborgare ska behandlas lika över landet, inte särbehandlas. I det fall satsningar per capita är kraftigt större i ett område än i ett annat bör det ifrågasättas. När omfattande satsningar sker lokalt och regionalt ska de ge nationell samhällsekonomisk nytta. Genom att understryka det regionala perspektivet leder regeringen utvecklingen i fel riktning. Den väldiga ramen men de få förslagen indikerar att det finns behov av att inför regionala kritiker kunna framhålla en stor ambition men inte behöva lova något konkret. I mångt och mycket är propositionen framdriven av en omfattande debatt om att landsbygden försummas, till stor del för att det inte satsas tillräckligt på vägar i glesbygd. 49 Ytterligare ett tecken på regeringens starka behov av att kunna ge regionala kritiker svar på tal var en TV-debatt i ämnet mellan Björn Rosengren och Lars Törnman. Den blev omskriven för att näringsministern skällde ut Törnman efter noter och menade att ingen kan göra mer för landsbygden än regeringen redan gör. 50 Men det är inte 49. Jonsson 12 jan 2000. 50. Lars Törnman bereddes plats i Expressen/GT/Kvällsposten den 3 oktober för att utveckla sina tankar, på temat vad jag inte fick säga i TV. Törnman förklarade att han inte tror ett ögonblick på att propositionen kommer att resultera i minskad utflyttning. Tvärtom ser jag propositionen som ytterligare ett steg mot total uppgivenhet i strävan att låta hela landet få del av tillväxten, skriver han. Förvisso drabbas alla av propositionens oklarhet och satsningar väldigt långt fram i tiden, men å andra sidan torde Törnman kunna uppskatta den tydliga regionalpolitiska inriktningen. 42

rimligt att medborgarna ska betala genom skatt och särbehandling för det regerande partiets valstrategi för att behålla väljare i glesbygd. Bredband Utvecklingen inom den digitala informationstekniken har lett till kraftigt ökade kommunikationer, och innebär tillgång till stora mängder information. Detta faktum ledde till den sannolikt mest omfattande debatten inom infrastrukturfrågor på senare år. Den stora frågan av relevans för politiken var förstås vem som ska ansvara och betala för en utbyggnad av bredband som når alla i hela landet. 1999 kom IT-infrastrukturutredningen, som hade till uppgift att kartlägga befintlig infrastruktur, analysera den tekniska utvecklingen samt presentera förslag avseende vilken roll staten skulle ta på sig i utbyggnaden. Utredningen rekommenderade utbyggnad av ett stomnät med optisk fiber över hela landet. Särskilt underströks att utredningen prioriterade den regionalpolitiska värderingen om hög regional täckningsgrad. En utbyggnad helt på marknadsekonomiska grunder skulle endast nå 70 procent av befolkningen, och därför måste staten ha en central roll, ansåg utredningen. Därför föreslogs bland annat ett nationellt strukturprogram, statlig samordning av kommuner, en nationell myndighet samt att staten skulle lägga in 12 miljarder kronor, huvudsakligen på utbyggnaden till de resterande 43