SVENSKA VAPEN TILL FÖRTRYCKARE?

SVENSKA VAPEN TILL FÖRTRYCKARE? Ett debattinlägg om vapenexport och mänskliga rättigheter Harald Öfverholm 1

Harald Öfverholm, har_ald@hotmail.com, jämte Svenska Freds Författaren svarar ensam för innehållet i texten Utgiven av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Box 4134, 102 63 Stockholm Telefon 08-702 18 30, Fax 08-702 18 46 Internet www.svenska-freds.se E-post info@svenska-freds.se Maj 2001 2

INNEHÅLL INLEDNING... 5 VAPENEXPORT OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER... 5 Sveriges export av vapen... 5 HUR REGLERAS SVERIGES VAPENEXPORT?... 6 Vad säger riksdagens riktlinjer?... 6 Hur används riksdagens riktlinjer?... 6 Spelar det någon roll hur vapnen används?... 7 Finns det olika regler för olika vapen?... 7 SAMMANFATTNING... 8 VAPENEXPORT OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER?... 9 EN STATISTISK GENOMGÅNG... 9 Tio köpare av svenska vapen som begår brott mot sina egna befolkningar... 10 ETT HISTORISKT EXEMPEL: INDONESIEN... 12 Vilken roll har den indonesiska armén haft?... 12 Har det skett folkmord på Östtimor?... 12 Hur omfattande var den svenska exporten av krigsmateriel?... 13 ETT AKTUELLT EXEMPEL: MEXIKO... 14 Vilken roll har den mexikanska armén haft?... 14 Hur ser ISP på situationen i Mexiko?... 14 Hur bekämpar armén narkotikabrotten?... 15 Hur omfattande var den svenska exporten av krigsmateriel?... 15 SAMMANFATTNING... 16 Förslag till förändringar... 16 DE SVENSKA VAPENPRODUCENTERNA... 17 FOTNOTER... 18 KÄLLOR... 19 3

4

INLEDNING VAPENEXPORT OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER När en stat bryter mot mänskliga rättigheter kan omvärlden reagera på olika sätt. Genom bojkotter och kritik kan man försöka påverka staten i en mer human riktning, genom att ignorera brotten kan man visa att man inte vill lägga sig i statens angelägenheter och genom att sälja vapen till staten kan man aktivt stödja brotten. Påståendet att vapenexport stödjer mottagaren kräver ett förtydligande. Min utgångspunkt är att vapenförsäljning har två funktioner: dels att köparstaten stärks, dels att den legitimeras. Att staten stärks handlar om ett praktiskt konstaterande tillgång till fler och bättre vapen kan innebära att staten blir effektivare i sin maktutövning. Stater som bryter mot mänskliga rättigheter har i många fall arméer tränade för att bemöta inre oroligheter, snarare än för att försvara landets gränser. Tillgång till nya vapen kan då underlätta de brott som armén begår antingen direkt, genom att vapnen används till brotten, eller indirekt, genom att arméns och statens makt över samhället stärks. (Men det finns naturligtvis undantag, där vapnen inte på något sätt påverkar landets interna styrkeförhållande.) Att staten legitimeras av vapenexport är dock en regel utan undantag. Svensk vapenexport till ett land innebär i praktiken att Sveriges regering accepterar statens politik, och framförallt statens rätt att använda våld. Svensk officiell kritik av ett lands brott mot mänskliga rättigheter är inte trovärdig, om Sveriges regering samtidigt godkänner vapenexport till landet. Och omvänt en vägran från svenskt håll att sälja vapen, som motiveras med att köparstaten inte respekterar mänskliga rättigheter, visar att den svenska kritiken inte bara är retorik. SVERIGES EXPORT AV VAPEN Riksdagens officiella hållning är att svenska vapen inte ska säljas till länder som begår grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Trots denna hållning finns inget klart och entydigt förbud mot att sälja vapen till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Svenska företag har därför kunnat sälja vapen till tio sådana länder bara under de senaste tre åren. Summan av denna export uppgår till mer än 2 miljarder kronor. Första delen av den här skriften visar varför svensk lagstiftning inte reglerar vapenexporten, och hur de regler som finns kringgås av myndigheter och regering. I andra delen visas, med statistik och fallstudier, omfattningen av exporten samt de brott som mottagarstaterna är skyldiga till. 5

HUR REGLERAS SVERIGES VAPENEXPORT? Det är regeringen och de inblandade myndigheterna som är ansvariga för svensk vapenhandel. Vapnen produceras och marknadsförs av enskilda företag, men regeringen avgör vilka vapen som får säljas till vilket land. Till grund för dessa beslut ligger de lagar och regler som riksdagen beslutat om. Lagen säger dock inte konkret vilka länder som får eller inte får köpa vapen. Den lag som finns (lagen om krigsmateriel) säger bara att svenska vapen får exporteras om det är säkerhetspolitiskt önskvärt, samt om det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Dessa villkor är inte närmare definierade, eftersom det rör sig om politiska beslut som hela tiden förändras. För att komplettera lagen finns därför riktlinjer, som är beslutade av riksdagen, men som inte har samma status som en lag. Alla beslut om vapenexport ska utgå från dessa riktlinjer. VAD SÄGER RIKSDAGENS RIKTLINJER? Riksdagens riktlinjer är alltså det enda officiella dokument som avgör vilka länder Sverige får exportera vapen till. Vilka krav ställer då riktlinjerna, och vad säger de om mänskliga rättigheter? Riktlinjerna ställer både villkorliga och ovillkorliga krav på det land som ska köpa svenska vapen. De ovillkorliga kraven, som alltså inte får brytas, säger bara att Sverige inte får exportera vapen till länder som FN (eller någon annan internationell organisation som Sverige är med i) har vapenembargo mot. Detta gäller i dagsläget exempelvis Irak. Handelsblockader är dock ovanliga, och de flesta länder i världen kan därför komma ifråga för svensk vapenexport. När regeringen ska ta ställning till om ett sådant land får köpa vapen, är det de villkorliga riktlinjerna som används. Dessa riktlinjer ställer ett antal krav som köparstaten bör uppfylla ordet som används är bör, inte ska. Sverige bör inte exportera vapen om: Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer i mottagarlandet Mottagarlandet har inre väpnade oroligheter Mottagarlandet befinner sig i väpnad konflikt Ett av kraven berör alltså direkt mänskliga rättigheter. Det är dock inte ett förbehållslöst krav att staten ska respektera mänskliga rättigheter: kränkningarna måste vara grova och omfattande för att Sverige inte ska exportera vapen. Formuleringen grova och omfattande definieras inte närmare. 1 HUR ANVÄNDS RIKSDAGENS RIKTLINJER? Det är regeringen (främst utrikeshandelsministern) som är ansvarig för politiken bakom den svenska vapenexporten. Det är dock en särskild myndighet som fattar merparten av de enskilda exportbesluten: Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP). Chefen för ISP, 6

krigsmaterielinspektören, har det faktiska ansvaret för myndighetens beslut. När ISP får en ansökan om exporttillstånd görs en individuell bedömning. Det finns alltså inga generella regler för vilka länder som får eller inte får köpa vapen, utan istället fattar ISP ett enskilt beslut för varje ansökan. De villkorliga riktlinjerna behöver då inte följas fullständigt det är möjligt att ett tungt skäl för export kan åsidosätta ett skäl mot export. ISP skriver dock att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd ska beviljas. 2 ISP kan också helt eller delvis lämna ifrån sig ärenden. Om ISP anser att en ansökan har stor politisk betydelse, kan regeringen få fatta beslutet, och om ISP har svårt att tolka riktlinjerna, kan ett råd bestående av riksdagsledamöter få lämna synpunkter Exportkontrollrådet (EKR). Det är dock svårt att avgöra hur ISP i praktiken arbetar, och på vilka grunder besluten tas, eftersom all verksamhet är hemlig. SPELAR DET NÅGON ROLL HUR VAPNEN SKALL ANVÄNDAS? En kontroversiell fråga är huruvida ISP ska ta hänsyn till de svenska vapnens användningsområde. Om ett lands militärpolis bryter mot mänskliga rättigheter, ska Sverige ändå kunna sälja vapen till flottan? I praktiken är det så det fungerar. ISP kan godkänna vapenleveranser till länder som bryter mot mänskliga rättigheter, med motiveringen att de svenska vapnen inte ska användas till brotten. Så var exempelvis fallet med Mexico, där ISP godkände export av vapen till flottan, trots att armén i landet gjorde sig skyldiga till övergrepp på civilbefolkningen i Chiapasområdet. ISP:s chef Stefan Hanson sa då: vi tar hänsyn till vad utrustningen ska användas till. Om vapnen skulle ha använts i Chiapas hade det blivit nej. 3 I riksdagens riktlinjer står dock att ingen hänsyn skall tas till vapnens användningsområde. Om detta sade Stefan Hanson att det i vissa fall inte är realistiskt att följa den delen av riktlinjerna. Detta synsätt strider emellertid mot Sveriges officiella hållning, som i riktlinjerna förtydligas enligt följande: Situationen i mottagarlandet vad gäller mänskliga rättigheter ska alltid vägas in även i de fall då det är frågan om utförsel av material som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter 4 FINNS DET OLIKA REGLER FÖR OLIKA VAPEN? För att produkter ska klassas som krigsmateriel i Sverige måste de ha förstörelsebringande verkan eller vara särskilt modifierade för militärt bruk. 5 Därför klassas många varor inte som vapen, trots att de kan användas för militära ändamål. Svenska företag kan då sälja sådana varor till andra länders arméer utan att ta hänsyn till riksdagens riktlinjer eller ISP. De varor som klassas som krigsmateriel delas in i två kategorier: krigsmateriel för strid (KS) och övrig krigsmateriel (ÖK). Övrig krigsmateriel är utrustning som inte är avsedd direkt för förstörelse exempelvis obestyckade fordon, övningsammunition och liknande. Riktlinjerna för KS och ÖK är olika formulerade. Övrig krigsmateriel (ÖK) kan få exporteras till stater som bryter mot mänskliga rättigheter. Detta beror på att exempelvis minröjare klassas som ÖK, och sådana bör få säljas även till stater som har inre oroligheter. 7

SAMMANFATTNING Denna redogörelse för de svenska exportreglerna visar att det finns många oklarheter i fråga om vilka länder som får köpa svenska vapen. Framförallt finns inget tydligt och ovillkorligt förbud mot att sälja vapen till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Denna slutsats bygger på fyra konstateranden: De regler som finns är bara riktlinjer, och har alltså inte samma ovillkorliga status som en lag. Riktlinjerna krav på köparstaten är bara villkorliga: staten bör inte bryta mänskliga rättigheter. ISP tar hänsyn till vapnens användningsområde, och tillåter därför försäljning även till stater som bryter mänskliga rättigheter. All krigsmateriel klassas inte som krigsmateriel. Produkter som fyller viktiga militära funktioner klassas ibland som civila, och kan då exporteras utan att riktlinjerna behöver följas. Förutom dessa punkter finns även mer oklara förhållanden vad betyder det att ISP kan åsidosätta regler om ett avsnitt i riktlinjerna talar för och ett annat emot? Finns det tungt vägande skäl för export som är viktigare än köparstaters brott mot mänskliga rättigheter? Frågorna är svåra att besvara, eftersom ISP:s arbete är så fullständigt omgärdat av sekretess. REGERINGEN SÄGER Arbetet för de mänskliga rättigheterna är i flera avseenden ett svenskt intresse. Respekten för folkrätten och dess efterlevnad är viktig för vårt land. Men engagemanget för rättigheterna har också en solidarisk klangbotten. Många människor i vårt land reagerar mot övergrepp och orättvisor i vårt närområde och längre bort. Det är regeringens skyldighet att kanalisera denna opinion i effektiva insatser. Det handlar mindre om att markera åsikter än om att faktiskt bidra effektivt. Sveriges politik för de mänskliga rättigheterna skall vara resultatinriktad. Det fodrar en kompetens som i sin tur kräver både kunskap och klok strategi. (kap. 13) Regeringens skrivelse SKR 1997/98:89, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik 8

SÄLJER SVENSKA FÖRETAG VAPEN TILL LÄNDER SOM BRYTER MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER? EN STATISTISK GENOMGÅNG September 1994 granskade Amnesty International och Svenska Freds vilka mottagare av svensk krigsmateriel som gjorde sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter. Enligt dem förekom omfattande och grova kränkningar i 14 köparstater: Bahrain, Bangladesh, Colombia, Indien, Indonesien, Sydkorea, Kuwait, Mexiko, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Tunisien och Venezuela. 6 Med hjälp av Amnestys Internationals årsrapporter har jag gjort en uppdatering av listan. För att kunna göra en konsekvent bedömning av länder har jag försökt precisera begreppet grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, ett begrepp som inte definieras närmare av vare sig riksdagen eller regeringen. I min precisering utgår jag från att kränkningar av mänskliga rättigheter främst avser fysiskt våld. Många andra innebörder är ju tänkbara, inte minst om man utgår från FN:s deklaration mänskliga rättigheter innefattar då allt från tryckfrihet, religionsfrihet och demokrati till regelbunden semester och arbetslöshetsförsäkring. Men eftersom riksdagens riktlinjer säger att kränkningarna skall vara grova förutsätter jag att detta syftar på våld dels aktivt våld, i form av misshandel och tortyr, dels passivt våld, i form av frihetsberövanden. Jag har ställt upp fyra kriterier för omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter : Kränkningarna skall vara utförda direkt av statsapparaten och / eller militären Kränkningarna skall i ett flertal fall ha lett till döden för de utsatta Tortyr skall användas systematiskt av polis / militär Samvetsfångar (fängslade på grund av sina politiska åsikter) skall förekomma och / eller rättssäkerheten skall, för vissa medborgare, vara satt ur spel I ett land där dessa kriterier är uppfyllda lever någon del av medborgarna under dödshot, och hotet kommer direkt från den egna staten. Med kriterierna som grund har jag jämfört den svenska krigsmaterielexporten under 1998, 1999 och 2000 med Amnesty internationals årsrapporter för samma år. 7 Min slutsats är att tio köparstater gjorde sig skyldiga till omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter: Brasilien, Indien, Malaysia, Mexico, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Tunisien, Turkiet, Venezuela. Alla länder utom Turkiet har fått köpa krigsmateriel för strid (KS). Den totala summan av exporten uppgår till 2.24 miljarder kronor. 9

TIO KÖPARE AV SVENSKA VAPEN SOM BEGÅR ÖVERGREPP MOT SINA EGNA BEFOLKNINGAR Siffrorna avser svensk krigsmaterielexport under 1998, 1999 och 2000 (miljoner kr). De länder jag granskat har köpt krigsmateriel för över en miljon svenska kronor totalt. Brasilien KS 373.1 total 875.6 Amnesty 1999: Det kom rapporter om att polisen ofta utsatte människor för tortyr och misshandel. Förhållandena i häkten och fängelser innebar grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Hundratals människor dödades av polis och dödspatruller knutna till säkerhetsstyrkorna. Omständigheterna kring dessa mord tydde på att det var frågan om utomrättsliga avrättningar. /.../ I delstaten São Paulo dödade civilpolis och militärpolis enligt uppgift 525 civila under året, en ökning jämfört med tidigare år. /.../ Dödspatruller, som bestod av poliser som inte var i tjänst, fortsatte att ostraffat verka i flera delstater. Indien KS 1.7 total 131.7 Amnesty 1998: Tusentals politiska fångar, däribland samvetsfångar, hölls egenmäktigt fängslade. Tortyr och misshandel var allmänt förekommande, vilket ledde till att minst 300 människor dog i häkte. Fängelseförhållandena var ofta sådana att de kan betecknas som misshandel. Även 1997 försvann människor. Det kom uppgifter om hundratals utomrättsliga avrättningar. /.../ Även 1997 kom anklagelser om att renegater (väpnade grupper som samarbetade med säkerhetsstyrkorna) hade gjort sig skyldiga till övergrepp i Jammu och Kashmir. /.../ Det kom allt fler rapporter om att personal inom armén hade gjort sig skyldiga till våldtäkt. Malaysia KS 113.8 total 135.3 Amnesty 1999: Minst 35 samvetsfångar och människor som kunde vara det, kvarhölls. Människor som misstänktes utgöra ett hot mot statens säkerhet, däribland regimkritiker, shiamuslimer och fredliga demonstranter, greps och hölls fängslade utan rättslig prövning. Hundratals fredliga demonstranter greps och många misshandlades av polisen vid gripandet eller i häkte. Det förekom att fångar misshandlades, förnedrades eller utsattes för hårda psykiska och fysiska påtryckningar för att tvingas till erkännanden. /.../ I samband med en tvångsförpassning i mars dödades åtta indonesier och ett stort antal skadades. Mexiko KS 265.9 total 295.9 Amnesty 1999: Det kom rapporter om att säkerhetsstyrkorna och armén utövade tortyr och misshandel. Offren nekades ofta läkarvård. Erkännanden som framtvingats under tortyr godkändes även i fortsättningen som bevismedel av domstolar. /.../ Flera människor försvann och hundratals försvinnanden från tidigare år var fortfarande ouppklarade. /.../ Det kom flera rapporter om utomrättsliga avrättningar och dödsfall till följd av övervåld från säkerhetsstyrkorna. /.../ Minst 20 personer dödades vid två skilda tillfällen i juni med inblandning av säkerhetsstyrkorna i El Charco, delstaten Guerrero, och El Bosque, delstaten Chiapas. Några av personerna rapporterades ha blivit utomrättsligt avrättade. Nepal KS 22.7 total 24.6 Amnesty 1999: Tortyr av fångar, särskilt i polishäkte, förekom i stor omfattning. /.../ I samband med polisens aktioner under den intensifierade säkerhetsmobiliseringen dödades mer än 200 människor. Bland dem väpnade medlemmar av CPN (maoisterna) som dödades i vad myndigheterna kallade sammandrabbningar med polisen. Rapporter tydde dock på att många av de dödade hade avrättats utomrättsligt efter att ha tagits till fånga. Vid andra tillfällen ska civila som misstänktes stödja CPN (maoisterna), ha avrättats utomrättsligt. 10

Pakistan KS 34.2 total 43.7 Amnesty 1999: Tortyr, bl.a. våldtäkt, förekom fortfarande i stor omfattning i polishäkten och fängelser, och ledde till att minst 50 människor dog. /.../ Det kom uppgifter om minst 120 avrättningar, framförallt i Punjab, som kan ha varit utomrättsliga. Enligt myndigheterna hade offren dött i skottväxling mellan polisen och förhärdade brottslingar. I minst 30 av dessa påstådda sammanstötningar ska offren ha suttit i polishäkte innan de dödades avsiktligt. Vid andra tillfällen sköt polisen ihjäl brottsmisstänkta i stället för att försöka gripa dem. Saudiarabien KS 0.4 total 2.0 Amnesty 2000: Brottmålsrättegångarna uppfyllde inte på långt när de mest elementära internationella normer. Fångar hölls totalisolerade, åtalade hade inte rätt till advokat, de fick inte försvara sig eller överklaga en dom. I några fall ledde sådana bristfälliga rättegångar till avrättning, stympnings- eller spöstraff. Under 1999 greps människor för politisk verksamhet, även sådana som inte använt eller förespråkat våld. Andra, som gripits under tidigare år, satt fortfarande fängslade utan rättegång. Det kom ständigt uppgifter om tortyr och misshandel, däribland de grymma lagliga påföljderna spöstraff och stympning. Enligt uppgift avrättades mer än 100 människor. Det verkliga antalet kan ha varit avsevärt mycket större. Tunisien KS 13.9 total 23.7 Amnesty 1998: Hundratals samvetsfångar, både män och kvinnor, som misstänktes för förbindelser med förbjudna politiska grupper, greps. /.../ De bortåt 2000 politiska fångar de flesta samvetsfångar som gripits under tidigare år, var fortfarande fängslade. /.../ Även 1997 kom rapporter om tortyr och misshandel. Övergreppen skedde i inrikesministeriets lokaler och i fängelser. /.../ Minst sex människor dog i häkte, enligt uppgift till följd av tortyr, misshandel och bristfällig läkarvård. Turkiet bara ÖK total 1.4 Amnesty 2000: Från hela landet kom det regelbundet rapporter om tortyr, och ett flertal personer ska ha dött till följd av tortyr. I september dödades tio politiska fångar av säkerhetspoliser i det slutna fängelset i Ankara under oklara förhållanden. Trakasserier mot människorättsförsvarare fortsatte under hela 1999. / / Tortyrmetoderna omfattade också elchocker, slag mot fotsulorna, mordhot samt sexuella övergrepp och våldtäkt. Bland offren fanns barn, kvinnor och gamla, bybor, politiskt aktiva och socialt missgynnade personer. / / Det kom rapporter om en rad avrättningar som kunde vara utomrättsliga. Venezuela KS 416.2 total 707.3 Amnesty 2000: Människorättssituationen var fortsatt svår under 1999. / / Polis och militär dödade enligt uppgift minst 100 människor, varav de flesta brottsmisstänkta. /../ De flesta dödades av polis, men minst 15 människor dödades av armén. Minst 50 dog under omständigheter som tyder på att det kan ha rört sig om utomrättsliga avrättningar. /../ Liksom tidigare kom det rapporter om tortyr och misshandel, trots lagstadgade garantier om att skydda rätten till personlig integritet. De övergrepp som oftast rapporterades var att polis misshandlade fångar vid gripanden eller under förhör. /.../ Fångarna fick inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda vilket innebar att fängelseförhållandena i många fall kunde betecknas som grym, omänsklig och förnedrande behandling. Mängder av fångar dog enligt uppgift till följd av usla sanitära förhållanden eller brist på läkarvård. REGERINGEN SÄGER Sverige kan och skall påverka andra staters respekt för de mänskliga rättigheterna det är legitimt att lägga sig i. (kap. 3) SKR 1997/98:89 11

ETT HISTORISKT EXEMPEL: INDONESIEN Sedan 1976 har Sverige exporterat vapen till Indonesien. De senaste åren har dock exporttakten minskat, samtidigt som Indonesien genomgått stora omvandlingar en valutakris drabbade landet 1997, diktatorn Suharto föll 1998, och året därefter blev Östtimor självständigt. Indonesien är ett historiskt exempel på hur svenska vapen exporteras oberoende av mottagarens brott mot mänskliga rättigheter. Det indonesiska exemplet kompletteras i nästa kapitel med en skildring av en av dagens mottagarstater, Mexiko. Tillsammans utgör dessa två exempel en skarp kontrast till regeringens retorik om mänskliga rättigheter, och de visar på den svenska vapenexportens kontinuitet genom åren. VILKEN ROLL HAR DEN INDONESISKA ARMÉN HAFT? Under nittiotalet höll den indonesiska armén fyra landområden med våld: Västpapua, Acheh, Moluckerna och Östtimor. 8 Alla dessa områden hade egna beväpnade separatiströrelser, och i alla områdena kom den indonesiska armén att begå omfattande brott mot civilbefolkningen. Mest känd för omvärlden har situationen på Östtimor blivit, där den indonesiska armén är skyldig till folkmord. Armén är ansvarig för att upprätthålla ordningen i landet, och har i samband med detta gjort sig skyldig till brott mot den egna, indonesiska befolkningen. 9 Ett citat ur Amnestys årsrapport 1996 skildrar omfattningen av dessa brott: hundratals människor greps och hölls kortvarigt fängslade utan rättslig prövning. Tortyr av fångar, även minderåriga, förekom ofta och ledde i några fall till döden. Ett stort antal människor avrättades utomrättsligt. Tidigare fall av försvinnanden och utomrättsliga avrättningar var alltjämt ouppklarade. HAR DET SKETT ETT FOLKMORD PÅ ÖSTTIMOR? Den sjunde december 1975 invaderade Indonesien Östtimor, och ockuperade sedan landet fram till 1999. Under denna period utförde den indonesiska armén vad människorättsorganisationer ofta kallat ett folkmord. Begreppet folkmord har naturligtvis ingen självklar definition, men i fallet Östtimor talar siffrorna ett tydligt språk. Under de 25 åren av indonesisk ockupation dödades 200.000 av den ursprungliga befolkningen på 600.000: en tredjedel av östtimoreserna omkom i avrättningar, svält och epedimier. 10 Den största mordvågen kom direkt efter invasionen 1975, då 65.00 timoreser dödades inom loppet av månader. 11 Morden har dock fortsatt in på nittiotalet exempelvis kunde en massaker på 270 timoreser vid Santa Cruz avslöjas 1991, sedan en journalist vid namn Max Stahl lyckats filma händelsen. Massakern kunde också bekräftas av en avhoppad indonesisk militär, João Amorim Diaz. 12 REGERINGEN SÄGER Dialogen måste vara resultatinriktad. Den får inte ge motparten möjlighet att fortsätta kränkningarna och samtidigt undgå risken för kritik. Där förhållandena så påkallar måste öppen kritik kunna tillgripas. (kap. 4.4) SKR 1997/98:89 12

Amnestys skriver i sin årsrapport 1996: även 1995 kom det rapporter från både Indonesien och Östtimor om utomrättsliga avrättningar av människor som misstänktes för politiska eller allmänna brott.... I januari avrättades sex män utomrättsligt av militären i Liquiza i Östtimor.... I Östtimor fortsatte den rutinmässiga tortyren av politiska fångar. Så sent som veckorna innan folkomröstningen 1999 kom rapporter från den romersk-katolska kyrkan om omfattande militära övergrepp. Östtimors biskop uppskattade det totala dödstalet till 10.000 timoreser alla dödade inom en period av två veckor, av armén eller av paramilitära styrkor i samarbete med armén. 13 Avrättningarna av politiska dissidenter begränsades för övrigt inte till Östtimor. 1996 skriver Amnesty i sin årsrapport att minst 2000 civila i det ockuperade området Acheh avrättats i utomrättsliga rättegångar mellan 1989 och 1993. Ett citat Den 11 oktober 1996 får Carlos Ximenes Belo, Östtimors biskop, Nobels fredspris för sitt arbete med mänskliga rätigheter. I sitt tacktal kritiserar han i skarpa ordalag den svenska vapenexporten till Indonesien. Än mer direkt blir han i en intervju med John Pilger i maj 1997: som biskop och herde för Östtimor, vars folk har drabbats av fruktansvärda lidanden på grund av vapentillverkning i länder långt från våra stränder vädjar jag till Storbritanniens regering och dess allierade, vilkas fabriker tillverkar mängder av olika vapen, att tänka över vilka fruktansvärda konsekvenser denna så kallade försvarsindustri har. Jag ber er, skärp reglerna för exporttillstånd för vapen ytterligare. Sluta stödja en konflikt som utan denna vapenförsäljning aldrig hade uppstått.. 14 HUR OMFATTANDE VAR DEN SVENSKA EXPORTEN AV KRIGSMATERIEL? Under perioden från 1976 (året efter ockupationen av Östtimor) fram till idag, har Sverige sålt vapen till den indonesiska militären för 698,2 miljoner kronor. Det är framförallt Bofors som stått för leveranserna: 49 kanoner och 84 luftvärnsrobotar, samt en mängd mindre utrustning. Bara under nittiotalet har Sverige sålt vapen till Indonesien för 91.8 miljoner kronor, bland annat fyra kanoner 1996. 15 Flera svenska officiella personer har varit aktiva i kontakten med regimen i Indonesien: exempelvis har Hadar Cars, Kjell Olof Feldt, Birgitta Dahl och prins Bertil rest med vapeninriktade handelsdelegationer till Jakarta. 16 Efter att fem partier (v, mp, kd, fp, c) den 27 februari 1997 tagit avstånd från fortsatt krigsmaterielexport till Indonesien, har exporten av krigsmedel för strid (KS) upphört. Sedan dess har endast följdleveranser nått den indonesiska militären, och så sent som 1999 sålde vi övrigt krigsmaterial (ÖK) för 300.000 kronor. REGERINGEN SÄGER I diskussionen har ibland framförts att uppmärksammandet av efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna skulle kunna äventyra svenska företags möjligheter att exportera till och handla med vissa länder. Sådana farhågor bör dock kunna avvisas. Sverige har en lång tradition av att stå på de mänskliga rättigheternas sida, och ingen erfarenhet av sådana negativa effekter. Tvärt om är det av avgörande betydelse för hela den svenska utrikespolitikens trovärdighet att principerna upprätthålls inom alla dess delar. (kap. 4.7) SKR 1997/98:89 13

ETT AKTUELLT EXEMPEL: MEXIKO 1999 började Sverige exportera vapen till Mexiko i stor skala, och sedan dess har svenska vapenproducenters intresse för landet bara ökat. Mexiko är därför ett dagsfärskt exempel på svensk vapenexport till ett land som bryter mot mänskliga rättigheter. VILKEN ROLL HAR DEN MEXIKANSKA ARMÉN? Den mexikanska arméns uppgift är främst att bekämpa inre oroligheter. Dessa oroligheter har under de senaste åren tagit sig två uttryck: narkotikabrottslighet och gerillakrigföring. Den mexikanska armén befinner sig i väpnad konflikt med tre gerillaarméer: den Chiapasbaserade nationella Zapatistiska befrielsearmén (EZLN), folkliga revolutionära armén (EPR) och revolterande folkets revolutionära armé (ERPI). Trots tillfälliga vapenvilor har strider mellan dessa gerillastyrkor och armén utkämpats under hela senare delen av nittiotalet, och i Chiapas ökade den mexikanska arméns mobilisering under 1999. Angående detta skriver Amnesty i sin årsrapport 2000: den olösta konflikten med EZLN i delstaten Chiapas samt den svåra situationen för indianbefolkningen i området stod fortfarande i händelsernas centrum både inom landet och internationellt sett. Brott mot de mänskliga rättigheterna, däribland dödsskjutningar, tortyr och misshandel av fångar, samt fördrivning av befolkningsgrupper, tillskrevs polis och militär Den politiska oppositionen i Mexiko lever under ständigt hot från militären, och förtrycket riktar sig inte bara mot gerillasympatisörer. I alla delar av landet förekommer tortyr, utomrättsliga avrättningar, godtyckliga frihetsberövanden samt mordhot. De utsatta är framförallt indianer, småbönder, människorättsförsvarare och politiskt aktiva, och förövarna är polisen, armén samt de paramilitära styrkor som med rättssystemet och arméns goda minne får verka fritt. Regering och myndigheter har visat sin ovilja mot människorättsaktivister, och i ett flertal fall har utländska rapportörer fängslats och utvisats. Mest uppmärksammad blev utvisningen av den amerikanska prästen Thomas Hansen från präster för fred 1997. 17 REGERINGEN SÄGER Det är angeläget att den svenska hållningen är, och av omgivningen upplevs som, konsekvent. Konsekvens i ställningstaganden, liksom att dessa vilar på en saklig och principiellt fast grund, är av avgörande betydelse för tilltron till och framgången för vår politik. Detta gäller utrikespolitiken som helhet men är inte minst viktigt på området mänskliga rättigheter... (kap. 4.8) SKR 1997/98:89 HUR SER ISP PÅ SITUATIONEN I MEXIKO? ISP:s chef Stefan Hanson har sagt att han är medveten om situationen i Chiapas, och att han inte skulle tillåta export av vapen som kunde användas i konflikten. Enligt Hanson skulle de svenska vapnen användas i kampen mot narkotikan, en kamp som Mexiko för i samarbete med USA. Hanson har sagt att han ser denna kamp som förenlig med riksdagens riktlinjer. 18 14

HUR BEKÄMPAR ARMÉN NARKOTIKA- BROTTEN? Det är oklart varför Hanson anser att den mexikanska armén använder andra metoder i kampen mot narkotikabrottslighet än i kampen mot gerillan. Armén misstänks för en stor mängd försvinnanden i samband med narkotikabekämpning, och Amnesty misstänker att ett antal av de försvunna nu är mördade. I Amnestys årsrapport 1999 står att läsa: gång på gång kom det rapporter om att arméenheter och paramilitära styrkor som var anknutna till dem begick brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta skedde i samband med försök att upprätthålla lagen och bekämpa narkotikabrott och gerillaoperationer. Att armén är skyldig till grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i samband med narkotikabekämpning bekräftas både av Utrikespolitiska Institutet och Human Rights Watch. 19 Ett av de brott som rapporterats oftast är att personer som försvunnit torteras och misshandlas i arméhäkten tills de erkänner sig skyldiga till narkotikabrott. Narkotikamisstänkta har i ett flertal fall varit offer för summariska avrättningar. Amnesty har vidare ifrågasatt USA:s samarbete med den mexikanska armén, särskilt den amerikanska exporten av vapen till landet, då detta samarbete innebär en legitimering av arméns inhumana och grymma arbetsmetoder. 20 År 2000 uppgick den svenska exporten till 231.8 miljoner kronor. Mexiko köpte krigsfartyg (klassat som KS) samt ammunition och delar till eldrörsvapen. 21 I skrivande stund (mars 2001) är den mexikanska regeringen på väg att köpa radarsystemet ERIEYE från Ericsson, ett system som ska användas för övervakning av skogsområden. Förhandlingarna mellan Ericsson och Mexiko har ännu inte avslutats, men priset beräknas bli 1,2 miljarder kronor. 22 REGERINGEN SÄGER Respekt för de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten förutsätter medvetenhet och kunskap om dem. Sverige kommer därför att fortsätta stödja insatser för att sprida kunskap om dessa regler bland såväl soldater som allmänhet och, där så är möjligt, även bland väpnade grupper. (kap. 10.4) SKR 1997/98:89 HUR OMFATTANDE VAR DEN SVENSKA EXPORTEN AV KRIGSMATERIEL? 1999 exporterade Sverige vapen till den mexikanska armén för 64.1 mkr, varav huvudparten var krigsmedel för strid (KS). Detta var den första stora ordern till Mexiko tidigare under nittiotalet har endast krigsmateriel för 3.6 mkr sålts. Vad denna order består av, och vilket företag som ligger bakom den, har varit omöjligt att ta reda på. Uppgifterna är hemliga både på ISP och på statistiska centralbyrån. 15

SAMMANFATTNING Slutsatsen av denna redogörelse är att Sveriges vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter är omfattande och medveten. Den är omfattande, då den sker till många olika länder och omfattar mycket stora summor. Detta framkom framförallt i jämförelsen mellan Amnestys årsbok och den svenska exportstatistiken. Den är medveten, då uppgifterna om brotten mot mänskliga rättigheter i mottagarländerna är offentliga och välbelagda, då ISP uppenbarligen känner till dem (Hanson hänvisar själv till Amnesty), då exporten trots att uppgifter om grova kränkningar framkommit fortsätter (se exempelvis Indonesien), och då ISP och företagen vid flera tillfällen själva erkänt att mottagarländerna bryter mot mänskliga rättigheter (men att just de svenska vapnen inte skall användas till detta ändamål). FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRINGAR Det finns idag ett gap mellan den politiska retoriken och den faktiska vapenexporten, och detta gap är inte acceptabelt i en demokrati. Myndigheter och företag bryter systematiskt mot de regler som riksdagen beslutat, och tar därmed lagen i egna händer. Jag vill föreslå tre grundläggande reformer för att förändra denna situation: Riktlinjerna bör göras lagligt bindande Det grundläggande problemet är att riktlinjerna är just riktlinjer. Även om dessa är politiskt bindande bör de göras juridiskt bindande och regleras i lag. Brott mot reglerna ska därmed kunna leda till allmänt åtal som kan avgöras i svensk domstol. Riktlinjerna bör bli tydligare Riktlinjernas allmänna hållning ger stort utrymme för tolkningar, och jag har visat flera exempel på att de helt enkelt vantolkas eller åsidosätts. Alla riktlinjer bör därför specificeras för att inte lämna utrymme för godtycke och kompromissande. Bedömningar bör vara öppna ISP:s och regeringens bedömningar av länder bör vara öppna för allmänheten att ta del av. Varje utförseltillstånd som godkänns ska motiveras, källor ska redovisas och vapnens användningsområden ska preciseras. 16

DE SVENSKA VAPENPRODUCENTERNA Avser år 2000 i miljoner kronor. Anställda avser anställda inom krigsmaterielområdet. Företag Krigsmaterielförsäljning Export Anställda Bofors Defence AB 1283 240 553 Ericsson Microwave Systems 1328 953 1725 Hägglunds Vehicle AB 1653 899 760 Kockums AB 932 714 1100 Nammo Sweden AB 289 50 281 Nexplo AB 146 88 200 Saab AB 11144 2771 10800 Volvo Aero Corp 1400 0 382 Summa 18175 5715 15801 Källa: www.defind.se 17

FOTNOTER 1: Uppgifter om ISP och lagstiftning är hämtade från ISP:s hemsida (www.isp.se), riksdagens arkiv på nätet samt Kruse 1998 2: www.isp.se 3: Tillförordnade krigsmaterielinspektören Stefan Hanson intervjuad per telefon av författaren (6/10 2000) 4: Regeringens skrivelse 2000/01:114 5: Förordning 1992:1303 6: Undersökningen bl.a. publicerad i Westander 1995 7: Både ISP och regeringen använder bland annat Amnestys årsrapport när de bedömer det interna läget i länder (uppgift från regeringens skrivelse 1997/98:89 och från intervju med Hanson). Amnesty är politiskt obunden, arbetar med hjälp av egna observatörer på plats, och åtnjuter stor internationell trovärdighet. Därför har jag ansett det befogat att använda Amnesty som enda källa. I en del fall, exempelvis Brasilien och Mexiko, har jag jämfört Amnestys rapporter med rapporter från Human Rights Watch (www.hrw.org), och då funnit att de överrensstämmer mycket väl. 8: Svensk vapenexport till Indonesien... av Ann Larsson (i Kruse 1998) 9: Utrikespolitiska Institutet 1998 10: Enligt den östtimoresiska katolska kyrkan (Chomsky 1999b), Amnesty International (Blum 1999) och det australiensiska parlamentets utrikesutskott (Pilger 2000). 11: Enligt USA:s dåvarande FN-ambassadör Moynihan (Chomsky 1999b) 12: João Amorim Diaz vittnesmål om den andra Santa Cruz-massakern (i Kruse 1998) 13: Chomsky 1999b 14: Pilger 2000 (s.352) 15: Westander 1997; Larsson i Kruse 1998; Regeringens skrivelser om vapenexport 1993, 1995, 1998, 2000 16: Nilsson 1999 17: Uppgifter om Mexiko från Utrikespolitiska Institutet 1997; Amnesty Internationals årsrapporter om Mexiko; Human Rights Watch 18: Se not 3 19: Utrikespolitiska Institutet 1997; Human Rights Watch 20: Salinas 1998 21: Regeringens skrivelse 2000/01:114, Bilaga 1 22: Palmeus 2001 18

KÄLLOR Amnesty International: Årsrapporter 1996 / 1998 / 1999 / 2000 (www.amnesty.se) Blum, William: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik (Epsilon Press, 1999) Chomsky, Noam: Makt, lögner och motstånd (Ordfront, 1999a) Chomsky, Noam: Vi har hela tiden stött blodbadet (Ordfront Magasin 12/99, 1999b) Försvarsindustriföreningens hemsida (www.defind.se) Human Rights Watch: World Report 98 Mexico Human Rights Development (www.hrw.org) Inspektionen för strategiska produkter: Introduktion, Riktlinjer, Exportkontrollrådet (www.isp.se) Kruse, Karin (Red.): Vapenexport och mänskliga rättigheter, exemplet Indonesien (UFFN Förlag, 1998) Nilsson, Katrin: Sverige beväpnade mördarna (Ordfront Magasin 12/99) Palmeus, Lennart: Klart med miljardaffär för Ericssonradar i Mexiko (Dagens Industri, 080201) Pilger, John: Den dolda dagordningen (Ordfront, 2000) Regeringens skrivelse 1997/98:89: Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik Regeringens skrivelse 2000/01:114: Redogörelse för den svenska exportkontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år 2000 (från www.svenska-freds.se) Regeringens skrivelse 1999/2000:110: Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1999 (från www.svenska-freds.se) Regeringens skrivelse 1998/99:128: Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1998 (från www.svenska-freds.se) Regeringens skrivelse 1995/96:204: Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1995 (från www.svenska-freds.se) Regeringens skrivelse 1993/94:237: Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1993 (från www.svenska-freds.se) Salinas, Carlos (m.fl.): Amnesty International Calls for Monitoring of US-Mexico Arms Trade (www.amnesty.se, 98/03/31) Utrikesdepartementet: Förordning (1992:1303) om krigsmateriel (rixlex.riksdagen.se) Utrikesdepartementet: Lag (1992:1300) om krigsmateriel (rixlex.riksdagen.se) Utrikespolitiska Institutet: Länder i fickformat: Mexiko (UI, 1997) Utrikespolitiska Institutet: Länder i fickformat: Indonesien (UI, 1998) Westander, Henrik: Vapenexport svenskt stål biter (SÄK nr 2, Svenska Freds, 1995) Westander, Henrik: Hyckleri till salu krigsmateriel till Indonesien (Svenska Freds, 1997) 19

Riksdagens officiella hållning är att svenska vapen inte ska säljas till länder som begår grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Trots detta finns inget klart och entydigt förbud mot att sälja vapen till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Svenska företag har därför kunnat sälja vapen till tio sådana länder bara under de senaste tre åren. Summan av denna export uppgår till mer än 2 miljarder kronor. Första delen av den här skriften visar varför svensk lagstiftning inte reglerar vapenexporten, och hur de regler som finns kringgås av myndigheter och regering. I andra delen visas, med statistik och fallstudier, omfattningen av exporten samt de brott mot de mänskliga rättigheterna som mottagarstaterna är skyldiga till. 20