Svarsskrivelse Sida 1 (11) Datum Rättsavdelningen 2012-10-04 ÅM 2012/3932 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost 2012-05-29 B 4803-11 Rotel 18 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm HG./. riksåklagaren ang. grov misshandel (Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 22 september 2011 i mål nr B 33-11) Högsta domstolen har förelagt mig att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet HG åtalades för grov misshandel för att han uppsåtligen tillfogat AH skada på vänster knä, korsband och sidoligament samt den inre menisken genom att köra på honom med en personbil. Det gjordes gällande att misshandeln var att bedöma som grov eftersom HG visat särskild hänsynslöshet och råhet. Tingsrättens dom HG bestred ansvar under påstående att han inte haft för avsikt att skada AH. Som bevisning åberopades förhör med målsäganden samt förhör med ett par vittnen. Tingsrätten dömdes HG för grov misshandel till fängelse i ett år. I skuldfrågan fann tingsrätten att det var uppenbart att HG även om han vid tillfället var mycket uppriven måste ha förstått att AH oundvikligen skulle tillfogas smärta och skada om han körde på honom, varför han gjort sig skyldig till misshandel. I rubriceringsfrågan fann tingsrätten att HG genom att uppsåtligen köra på AH med bil visat särskild hänsynslöshet och råhet, varför brottet var att bedöma som grov misshandel. I påföljdsdelen uttalar tingsrätten att HG personliga förhållanden är komplicerade och att ett fängelsestraff skulle vara mycket betungande för honom och hans familj. Tingsrätten menar vidare att även om HG blev uppriven när han hörde att någon var inne på hans tomt hade han tid att besinna sig innan han körde på AH. Mot bakgrund att han med berått mod kört på en Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 Telefax 010-5625299 registrator@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (11) ung man som fått skador som kan bli livsvariga fann tingsrätten att påföljden inte kunde bestämmas till annat än fängelse. Hovrättens dom HG överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle bedöma gärningen som misshandel av normalgraden och, oavsett utgången i rubriceringsfrågan, bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Samma bevisning som vid tingsrätten förbringades. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning i såväl skuld- som rubriceringsfrågan. I påföljdsdelen anförde hovrätten följande. Det förhållandet, att HG lever ensam tillsammans med sina tre söner och att två av dessa har begåvningshandikapp, skulle kunna innebära att ett långvarigt fängelsestraff får återverkningar för sönerna som är längre gående än de som typiskt sett drabbar närstående till den dömde. Vad som förekommit i målet ger emellertid inte tillräckligt underlag för att ett fängelsestraff utmätt efter brottets straffvärde skulle drabba någon av sönerna på ett så helt oproportionerligt och orimligt sätt att det bör påverka vare sig påföljdsval eller straffmätning. Påföljden ska därför, som tingsrätten funnit, bestämmas till ett års fängelse. Det sagda innebär att tingsrättens domslut ska fastställas utan några ändringar. Tilläggas kan att det inom ramen för nådeinstitutet finns möjlighet att föranstalta om mer omfattande utredningar beträffande konsekvenserna av verkställigheten av ett straff än vad som normalt sett kan komma i fråga inom domstolsförfarandet. Överklagandet HG har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen ska ogilla åtalet. I andra hand har han yrkat att hovrätten ska bedöma gärningen som misshandel av normalgraden och, oavsett utgången i rubriceringsfrågan, bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. HG har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Hans avsikt var inte att skada AH. Han förstod inte att skada och smärta oundvikligen skulle drabba denne. Hans avsikt var begränsad till att få AH att stanna kvar på platsen. En mindre knuff av en bil behöver inte leda till skador på en person. Mot bakgrund av den korta sträcka han körde kan det inte vara fråga om annat än misshandel av normalgraden. Han har vidare anfört att det i påföljdshänseende bör beaktas att han var övergiven av rättssystemet och att han inte fick någon hjälp med de
Svarsskrivelse Sida 3 (11) anmälningar om brott han tidigare gjort. Till detta kommer hans pliktfyllda livssituation med två söner med förståndshandikapp den ena i betydande grad. Något alternativt socialt skyddsnät står inte till förfogande. HG har som skäl för prövningstillstånd anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas rörande samtliga frågor. HG har också anfört att hovrätten brustit i sin utredningsskyldighet, varför synnerliga skäl finns för en prövning av Högsta domstolen eftersom målets utgång i påföljdsdelen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Grunderna för min inställning Skuldfrågan Jag har inte någon anledning att ifrågasätta den bevisvärdering underrätterna har gjort och finner det därför styrkt att HG uppsåtligen kört på AH med sin bil och att han även i det upprörda tillstånd han befann sig måste ha insett att AH oundvikligen skulle tillfogas smärta och skada om han körde på denne. HG har därför gjort sig skyldig till misshandel. Rubriceringsfrågan Frågan om en misshandel är att anse som grov ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Enligt 3 kap. 6 brottsbalken ska vid bedömande av huruvida ett misshandelsbrott är grovt särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. De omständigheter som objektivt föranleder att gärningen bör bedömas som grov ska omfattas av gärningsmannens uppsåt (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, 3:6 s. 1; se även NJA 1978 s. 244, RH 1982:9 och RH 1984:149). Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 89 uttalat att det avgörande för till vilken svårhetsgrad som en misshandel är att hänföra i allmänhet är den av uppsåt täckta skada eller smärta som misshandeln har lett till (p. 11). Högsta domstolen har i samma avgörande uttalat att det kan antas att en förutsättning för att de försvårande faktorerna i straffstadgandet om grov misshandel ska kunna anses avgörande för att i det enskilda fallet bedöma en misshandel som grov är att skadan, även om den inte kan betecknas som en svår kroppsskada i bestämmelsens mening, har varit förhållandevis betydande (p. 13). En gärning anses ofta livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv, yxa, sönderslagen flaska eller liknande tillhygge (se prop. 1987/88:14 s. 4 och Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 27).
Svarsskrivelse Sida 4 (11) Med svår kroppsskada avses t.ex. förlust av talförmåga, syn eller hörsel, ett svårt lyte eller något annat svårt kroppsfel eller permanent försvagning av hälsotillståndet eller liknande funktionsnedsättning (se a. prop. s. 4 och a. kommentar 3:6 s. 2). Uttrycket särskild hänsynslöshet eller råhet ersatte år 1988 uttrycket synnerlig hänsynslöshet och råhet (prop. 1987/88:14). Utbytet skulle uppfattas som en allmän anvisning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt synsätt än tidigare när det gäller att kvalificera ett misshandelsbrott som grovt. Särskild vikt skulle fästas vid sådana faktorer som att misshandeln varit oprovocerad och långvarig samt riktat sig mot skyddslösa personer. I det sistnämnda avseendet anfördes att hänsyn kan tas till såväl offrets allmänna möjlighet att försvara sig som till om misshandeln har utförts av flera gärningsmän (a. prop. s. 33). Enligt Jareborg-Friberg bör sammanfattningsvis särskild vikt fästas vid om misshandeln varit oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skyddslösa personer (Jareborg-Friberg, a.a. s. 27). I NJA 2003 s. 229 hade två män misshandlat en tredje man och därvid sparkat på honom när han låg ner. Offret hade tillfogats ganska begränsade skador, men Högsta domstolen framhöll att i ett fall som det aktuella kan det lätt vara en slump om svårare skador uppkommer eller inte. Högsta domstolen framhöll att det främst är offrets utsatta läge när han eller hon angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. En samlad bedömning medförde att gärningen skulle bedömas som grov misshandel. Min bedömning Stöd för att den gärning HG har begått har varit livsfarlig finns inte i målet och någon svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom har inte tillfogats AH. Frågan är därför om HG visat särskild hänsynslöshet eller råhet genom att med bil köra på AH. Vid bedömande av om särskild hänsynslöshet har förelegat bör enligt min uppfattning gärningsmannens angreppssätt tillmätas betydelse. Att bli påkörd med bil är typiskt sett förenat med uppkomst av svåra skador, oavsett om en sådan följd varit gärningsmannens avsikt eller inte. Liksom i NJA 2003 s. 229 är det en slump om svårare skador uppkommer eller inte. I en situation där en person blir påkörd av en bil är det också offrets mycket utsatta läge och stora svårigheter att försvara sig som gör att det finns skäl att se särskilt allvarligt på gärningen.
Svarsskrivelse Sida 5 (11) Av åberopat rättsintyg avgivet av Rättsmedicinalverket framgår att skada uppkommit på vänster knä, korsband och sidoligament samt den inre menisken. Vidare framgår att de skador AH åsamkats inte varit livshotande, men att de kan förväntas ge framtida men i form av sänkt förmåga på vänster knä och att rehabiliteringstiden blir lång. HG har utan föregående angrepp från AHs sida kört på denne från sidan med sin bil (en Audi 100, kombimodell). De skador AH åsamkades har varit förhållandevis betydande. Även om HG höll mycket låg hastighet och inledde körningen när han endast befann sig några meter från AH hade betydligt svårare skador än här aktuella kunnat uppkomma på AH. AH har befunnit sig i en utsatt situation, helt utan möjlighet att fly eller på annat sätt försvara sig mot angreppet. Mot denna bakgrund delar jag underrätternas bedömning att HG visat särskild hänsynslöshet, varför gärningen bör bedömas som grov misshandel. Att HG trodde att det var AH som var en av de personer som tidigare utsatt honom för trakasserier är inte en omständighet som bör ha någon betydelse för rubriceringsfrågan. Att HG haft uppsåt i förhållande de omständigheter som objektivt karaktäriserar hans beteende som särskilt hänsynslöst framstår som uppenbart. Jag delar mot denna bakgrund hovrättens bedömning att HG ska dömas för grov misshandel. Påföljdsfrågan Straffvärde Underrätterna har funnit att straffvärdet för gärningen motsvarar fängelse i ett år. Den första frågan är om den omständigheten att HG vid brottet var i ett upprört tillstånd pga. de tidigare trakasserier som han trodde att det var AH som utsatt honom för bör beaktas i mildrande riktning vid straffvärdebedömningen. Huruvida underrätterna beaktat denna omständighet framgår inte av domarna. Enligt 29 kap. 3 första stycket 1 brottsbalken ska som en förmildrande omständighet beaktas om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende. HG har felaktigt trott att det var AH som tidigare utsatt honom för diverse trakasserier. Enligt förarbetena till den senaste ändringen i bestämmelsen anförs att det vid en objektiv bedömning av omständigheterna ska framstå som förståeligt att den tilltalade agerat som han eller hon gjort (prop. 2009/10:147 s. 44). Enligt min uppfattning framstår det emellertid inte, inte ens om det förhöll sig så som HG trodde vid aktuell tidpunkt, som förståeligt att HG medvetet körde på AH med sin bil. Punkten 1 bör sålunda inte tillämpas i förevarande fall.
Svarsskrivelse Sida 6 (11) Straffvärdet bör därför motsvara åtminstone fängelse i ett år. Straffmätning och påföljdsval HG har åberopat att straffet ska sättas ned med hänsyn till att ett långvarigt fängelsestraff skulle innebära mycket negativa konsekvenser för framför allt en av hans vuxna söner. HG har i denna del anfört följande. Han lever ensam tillsammans med sina tre vuxna söner, varav två har begåvningshandikapp. Den ene av dessa, född 1992, kan inte klara sig själv i tillvaron. Han går på särgymnasium i mån av förmåga men bedöms inte kunna lära sig läsa och skriva. Sonen är mycket beroende av honom. HG har till Högsta domstolen ingivit ett antal handlingar, bl.a. psykologutlåtanden och utredning från Hässleholms kommuns omsorgsförvaltning. Sådana omständigheter som HG åberopar brukar nämnas tredjemanshänsyn och innebär att det ska beaktas att en straffrättslig påföljd inte endast drabbar den som direkt blir föremål för påföljden utan även personer som är honom eller henne närstående, t.ex. små barn som den dömde har vårdnaden om. Tredjemanshänsyn kan utgöra ett s.k. billighetsskäl enligt den allmänt hållna straffmätningsregeln i 29 kap. 5 första stycket 8 brottsbalken (se bl.a. NJA 1989 s. 564, NJA 1991 s. 77, NJA 1991 s. 471, NJA 1997 s. 781 och RH 2004:15. Se också Lena Holmqvist, Billighetshänsyn, SvJT 1999, s. 188-199, Lars Heuman, Semantiskt dolda kausalrekvisit vid strafflindringsgrunder, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, särskilt s. 109-112 och Jack Ågren, Billighet, återhållsamhet och tolerans Ett humanitetsperspektiv på billighetshänsynen i BrB 29 kap. 5, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, s. 473-489). Enligt 29 kap. 5 första stycket 8 brottsbalken ska rätten döma ut ett lägre straff om någon annan omständighet än de i 29 kap. 5 första stycket brottsbalken i övrigt angivna föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Regeln är till följd av en hänvisning i 30 kap 4 brottsbalken tillämplig även vid val av påföljd. Omständigheterna ska vara hänförliga till gärningspersonens personliga situation eller ha inträffat efter brottet. Det ska i princip röra sig om en omständighet som är likvärdig och lika tungt vägande som de som nämns i övriga punkter (prop. 1987/88:120 prop. s. 96). I specialmotiveringen till punkten 8 anförs som exempel på omständigheter som ska kunna beaktas att ett straff på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt skulle drabba någon annan än gärningsmannen, dvs. s.k. tredjemanshänsyn. Det anförs dock också att det inte kommer i fråga att beakta de mer
Svarsskrivelse Sida 7 (11) regelmässiga följderna i form av negativa sociala reaktioner som drabbar den som har begått brott och dömts till straff. Sådana följder är bl.a. det ogillande från den närmaste omgivningen som brottslingens familjemedlemmar får utstå eller förändringar i allmänhet av brottslingens levnadsförhållanden, om han eller hon med anledning av brottet döms till ett långt fängelsestraff. Att någon t.ex. är ensamstående med vårdnad om minderåriga barn är dock en omständighet som ibland i praxis har åberopats för en mildare påföljdsbestämning (a. prop. s. 96). I NJA 1989 s. 564 förklarade Högsta domstolen att det förhållandet att den tilltalade var ensam vårdnadshavare för ett underårigt barn inte kunde tillmätas självständig betydelse vid påföljdsvalet, men emellertid beaktas vid den helhetsbedömning som gjordes. Enligt Högsta domstolen framstod det som svårt att överblicka vilka följdverkningar för barnets del som skulle kunna komma att inträda om den tilltalade blev dömd till ett långvarigt fängelsestraff. Högsta domstolen framhöll även att det saknas anledning att räkna med annat än att det för dottern skulle innebära en allvarlig påfrestning oavsett hur vården av henne kunde komma att bli anordnad. Grundtanken med bestämmelsen i 29 kap. 5 brottsbalken är att det vid sidan av straffvärdet finns en rad olika omständigheter som är av ett sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt, om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen. Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen (a. prop. s. 90). Högsta domstolens har i NJA 2010 s. 592 angett att förarbetsuttalandet innebär att de omständigheter som beaktas måste vara av viss kvalitet och att regleringen normalt inte bör tillämpas om den inte talar för en påtaglig justering av påföljdsbestämningen. Enligt 29 kap. 5 andra stycket brottsbalken kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet döms ut. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl. I specialmotiveringen framhålls beträffande bestämmelsen i andra stycket att restriktivitet ska iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Vidare uttalas att några närmare anvisningar för användningsområdet inte ges utan att det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet ska tillämpas (a. prop. s. 97). Om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 brottsbalken är uppenbart oskäligt att döma till påföljd ska rätten, enligt 29 kap. 6 brottsbalken, meddela påföljdseftergift. Paragrafen ska tillämpas med stor restriktivitet. I specialmotiveringen anförs att det är givet att påföljdseftergift främst kan komma i fråga vid mindre allvarlig brottslighet och att således brottets svårhet sätter gränser för användandet av institutet (a. prop. s. 97).
Svarsskrivelse Sida 8 (11) Min bedömning Av den utredning som finns i målet framgår att den ene av HG söner skulle drabbas mycket hårt om HG skulle avtjäna ett års fängelse i anstalt. Det framgår dock också att Omsorgsförvaltningen i Hässleholm kan erbjuda sonen insatser i form av boende med stöd, men att denne inte vill det. Enligt Omsorgsförvaltningen skulle en flytt av sonen för en tid säkerligen påverka dennes mående mycket negativt. Lagstiftaren har framfört att bestämmelserna i 29 kap. 5 brottsbalken ska tillämpas restriktivt. Enligt min uppfattning bör hänsyn till menliga följder för vuxna barn eller andra vuxna närstående till gärningsmannen normalt inte tas vid påföljdsbestämning och straffmätning. Omständigheterna i detta fall är emellertid speciella och klart är att ett fängelsestraff skulle drabba framför allt HG ene vuxne son mycket hårt och få påtagligt negativa konsekvenser för dennes hälsotillstånd. Av utredningen har dock framkommit att det i och för sig finns möjlighet till stödboende för sonen under HG fängelsevistelse, även om sonen i november 2011 synes ha varit negativt inställd till en sådan lösning. Vid bedömningen måste brottets svårhetsgrad tillmätas betydelse. Vid en samlad bedömning finner jag, med hänsyn till brottets art och höga straffvärde och mot bakgrund av den restriktivitet som bestämmelsen enligt lagens förarbeten ska tillämpas med, att de menliga följderna för HG son inte bör påverka vare sig påföljdsval eller straffmätning. Några övriga skäl med hänsyn till HG person att frångå en fängelsepåföljd finns inte i målet. Jag anser således att hovrättens dom ska stå fast även i påföljdsdelen. De tredjemanshänsyn som HG åberopat som skäl för en mildare påföljd skulle möjligen kunna beaktas av regeringen inom ramen för ett nådeärende. Förutom att det i ett sådant ärende finns möjlighet att beakta utvecklingen efter en dom och att förebringa en närmare utredning än vad som normalt är möjligt inom ramen för ett brottmål, begränsas beslutsfattandet i nådeärenden inte av de krav på restriktivitet som gäller vid domstols påföljdsbestämning. (se bl.a. tillägg till NJA 2010 s. 485, NJA 1989 s. 564, NJA 1991 s. 471 samt SOU 1986:14 s. 454, SOU 2002:26 s. 46 och prop. 2005/06:35 s. 16). Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta
Svarsskrivelse Sida 9 (11) domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Att uppsåtligen köra på någon med bil bedöms oftast som grov misshandel. I flertalet fall är det dock inte rekvisitet särskild hänsynslöshet eller råhet som har kvalificerat gärningen som grov antingen har gärningen varit livsfarlig eller så har offret tillfogats svår kroppsskada. Sistnämnda omständigheter aktualiseras inte i förevarande fall. Även om en situation där någon kör på en annan person med bil inte är ett sådant typiskt fall som lagstiftaren har tänkt sig utgöra ett exempel på att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet är det enligt min bedömning klart att en gärning som den här aktuella, av skäl som ovan anförs, bör bedömas som grov misshandel. Något behov av klargörande uttalanden från Högsta domstolen i denna fråga föreligger enligt min uppfattning därför inte. Vidare är omständigheterna i detta mål särpräglade, varför det enligt min uppfattning finns risk för att ett avgörande av Högsta domstolen inte skulle få någon större betydelse utanför det aktuella målet. I denna del kan också beaktas att bestämmelsen i 3 kap. 6 brottsbalken har ändrats per den 1 juli 2010, dvs. efter det att här aktuellt brott begicks, vilket bl.a. innebär att en särskild straffskala införts för misshandelsbrott som är att anse som synnerligen grovt (prop. 2009/10:147). Som Högsta domstolen anför i NJA 2011 s. 89 p. 10, kan det antas att en avsikt med reformen varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Även detta talar enligt min bedömning i viss mån emot en prövning av överklagandet i denna del. Vid en samlad bedömning anser jag att en prövning av rubriceringsfrågan inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Eftersom frågan inte tidigare har behandlats i vare sig förarbeten, doktrin eller praxis kunde det i och för sig vara intressant att få Högsta domstolens syn på om och i vilken utsträckning hänsyn bör tas vid påföljdsbestämning och straffmätning till att den dömde närstående personer som inte är minderåriga barn kan drabbas menligt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Åberopande av sådana hänsyn är dock enligt vad jag har erfarit inte vanligt förekommande. Till detta kommer att den situation HG befinner sig i framstår som tämligen unik. Jag ställer mig därför tveksam till huruvida ett avgörande av Högsta domstolen i påföljdsfrågan skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Vid en samlad bedömning kan jag inte tillstyrka prövningstillstånd på denna grund.
Svarsskrivelse Sida 10 (11) Extraordinär dispens Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 första stycket 2 rättegångsbalken meddelas också om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). HG har anfört att det är av synnerlig vikt att Högsta domstolen prövar överklagandet eftersom utgången i påföljdsfrågan beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Enligt HG har hovrätten brusitit i sin utredningsskyldighet i påföljdsdelen när det gäller konsekvenserna av ett fängelsestraff för HG vuxna barn. Med grovt förbiseende eller grovt misstag avses enligt förarbetena till bestämmelsen i 54 kap. 10 första stycket 2 rättegångsbalken felaktigheter vid sakprövningen. Som exempel anges i motiven det speciella fallet att en för utgången i ett expropriationsmål avgörande räkneoperation blivit felaktig (a. prop. s. 91). Vad HG anfört om hovrättens bristande utredning i påföljdsdelen innebär, enligt min uppfattning, inte att målets utgång i hovrätten uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. Enligt min uppfattning finns därför inte några skäl att meddela extra ordinär dispens. Sammanfattningsvis avstyrker jag prövningstillstånd.
Svarsskrivelse Sida 11 (11) Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Utvecklingscentrum Göteborg Åklagarkammaren i Kristianstad (AM-105954-10) Hedvig Trost