Vikingatida textil produktion Eva Andersson Strand Via analyser av vikingatida textil kan man konstatera att kunskapen om tillverkningen har varit väl utvecklad. Olika typer av råmaterial har använts som t ex ull och lin men också mer exklusiva som silke och metalltråd. Textilerna har varit tillverkade i en mängd olika kvaliteter, från grövre tyger avsedda för till exempel segel, tältduk eller säckar till exklusiva kvaliteter vävda i komplicerade tekniker med många fint och tunt spunna trådar. Dessutom har man producerat inrednings textilier som till exempel bolster och bonader. För att ha en förståelse för textilproduktionen komplexitet och betydelse är det viktigt att ha en kunskap om hur textilierna tillverkats. I det följande kommer därför att en enkel och kort beskrivning ges av vägen från råmaterial till färdig vara. Råmateriale Ull tycks vara det råmaterial ha haft störst betydelse. Fåren var under yngre järnålder sannolikt mindre än idag och det är svårt att avgöra hur mycket ull man fått från ett djur. Isländska källor från tidigt 1800-tal anger att man av en tacka kunde få 1,0-1,25 kg tvättad ull och från ett kastrerat får mellan 1,75 och 2,5 kg ull. Figur 1. Ullkamning
Sortering av ull i olika fibergrupper och beredning av ullen är inför sländspinningen två viktiga moment för att spinningen skall gå så lätt som möjligt och för att tråden skall bli jämnt spunnen. Ullen kan spinnas direkt efter det att fåret klippts eller ryckts men vanligen reds ullen först ut med händerna, s.k. tesning, eller kammas med hjälp av ullkammar. Fig. 1. Lin kräver en god vattentillgång men ställer i övrigt inga krav på näringsrik mark. När spånadslinet mognat rycks det upp med rötterna och frörepas. Därefter skall det rötas. Linstjälkarna kan antingen läggas direkt i vatten eller spridas ut på marken. Fukten bidrar till en process som löser upp pektinet (limämnet) mellan fiberbuntarna i ytterhuden (barken) och veden. Nästa moment är bråkningen då man med hjälp av en träklubba bryter sönder veden och barken som skall särskiljas från fibrerna. Därefter har man, åtminstone under historisk tid, skäktat linet med en bred träkniv som skaver bort de sista resterna av ved och bark. Slutligen häcklas dvs. kammas, linet med hjälp av ett redskap som liksom ullkammarna har långa järntenar. Färg Analysen av arkeologiskt textilmaterial visar att man färgat en del textilier framförallt med hjälp av olika växter. Det är inte endast är klädesplagg utan också andra textilier som t ex bonader har tillverkats av garn, färgat i olika färger och nyanser. Åtskilliga växter ger en hållbar färg och det har funnits en utbredd kunskap om hur dessa använts. Analyser visar att blått framförallt färgats med växten vejde medan man för att få röda färger använt krapp eller någon närbesläktad växt som t ex busk- eller vitmåra. För att få gula färger kan bl a vau och mjölon ha använts. Sländor och sländspinning De mest frekventa fynden av spinnredskap under vikingatiden är sländan. En slända består av en trissa och en ten. Figur 2. De sländtrissor som påträffats vid arkeologiska utgrävningar varierar i material, form och storlek. Efter beredningen av spånadsämnet formar man med händernas hjälp ullen till en kort tråd som fästs upptill på tenen. Sländan kan då hänga fritt. Därefter snurras tenen samtidigt som man drar ut spånadsfibrerna och fibrernas vridning kring sin egen axel ger som resultat att tråden formas. När man spunnit en viss längd lindas tråden upp på sländtenen och sedan fortsätter man spinna. Momentet upprepas tills tenen fyllts med tråd.
Figur 2. Slända med sländrissa och ten Olika försök har gjorts med att spinna olika typer ullfibrer på rekonstruerade vikingatida sländor. Resultaten visade att framförallt vikten, även en till synes mycket liten viktskillnad på fem gram, ger en klar skillnad i trådens grovlek. Figur 3. Sländtrissans diameter påverkade hur hårt spunnen tråden blev. Av betydelse för trådens grovlek är också om den är spunnen med kammad ull (endast täckhår), blandad ull (täckhår och underull) eller underull (endast underull). Ulltypens kvalité inverkar framförallt på tillverkningen av de finare trådarna. Intressant är att försöken angav att man med de lättaste trissorna (5 och 10 gr) spinner en mycket tunn och fin kvalité delvis jämförbar med de mest exklusiva vikingatida garnerna. Viktigt är också att man med de lätta sländtrissorna inte kan spinna en grövre tråd. Antal meter garn per 100 g ull, 2000 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 2015 1790 1695 1230 1010 595 710 390 5 g 5g 10 g 10g 20 g 20 g 30 g 30 g Sländtrissornas vikt Figur 3. Antal meter garn per 100 g ull spunnit med sländtrissor av olika vikt/ storlek och kammad ull från två olika får Tiden att bereda råmaterial och spinna tråden har varit mycket omfattande och det har också stor betydelse vilken kvalité av tråd som man spunnit. En mansdräkt med en mantel, tunika byxor men benlindor väger c 3.325 kg Att bereda 3,25 kg ull tar c. 110 timmar för en professionell
hantverkare. Vidare om man spinner c 50 meter garn i timmen tar det mellan 221-718 timmar att spinna samma mängd ull beroende på vilken typ av tråd väljer. Vävar och vävning Ett tyg är resultatet av att man i en väv sammanflätar två vinkelrätt korsande trådsystem. Det ena trådsystemet, varpen, är parallellt med vävstolens långsida och hålls sträckt under arbetet. Det andra trådsystemet, inslaget, löper växelvis över och under varptrådarna. Varptråden måste vara stark för att den skall hålla när tråden sträcks och är därför oftast hårdare spunnen än inslagstråden. Vävens utseende beror dels på vilken bindningsteknik som används, dels på om tråden är fint eller grovt spunnen, dels om tråden är hårt spunnen. En vävnads trådtäthet beräknas på antalet varp- och inslagstrådar per cm. Med en välbalanserad väv avses en väv med ett jämnt antal varp- och inslagstrådar t ex 12/12trd/cm dvs 12 trådar i varpen och 12 trådar i inslag per cm. I en obalanserad väv är antalet varp- och inslagstrådar ojämnt t ex 20/10 trd/cm dvs 20 trådar i varpen och 10 trådar i inslag per cm. Vad gäller vävningen finns tidigmedeltida islänska källor som anger att man på en varptyngd vävstol kan väva c. 70 cm/dag. Detta stämmer väl med de erfarenheter man har av vävning på en varptyngd vävstol idag i vävstugan i Sagnlandet Lejre där väverskorna väver i genomsnitt mellan 70 och 80 cm/dag. Beräkningen är gjord utifrån ett tyg med en meters vävbredd och 12 trd/cm. Uppsättningen av väven tar ca 2 dagar. Varptyngd vävstol Den vävstol som lämnat flest spår efter sig i det skandinaviska arkeologiska redskapsmaterialet är den varptyngda vävstolen. Figur 4. Vävstolen är upprättstående och varpen sträcks av vävtyngder tillverkade av lera eller sten. Varpens bredd och längd bestäms framförallt av de mått man vill att den färdiga väven skall ha även om det naturligtvis finns en begränsning av bredden i vävstolens storlek. Uppgifter från Island anger att en väv tillverkad på en varptyngd vävstol kunde vara 22 alnar lång (c. 12,76 m) När man väver på en varptyngd vävstol står man framför vävstolen och man väver uppifrån och ner. Inslaget läggs in mellan varptrådarna och packas uppåt med hjälp av ett vävsvärd. Även vävtyngdernas vikt och tjocklek har betydelse för vilken typ av tyg som de varit lämpliga att tillverka. Tunga och tjock tyger har främst använts till grövre textilier tillverkade med få trådar per cm medans tunna och lätta tyngder är lämpliga till tyger med en hög trådtäthet.
Figur 4. Varptyngd vävstol A uppsättningskant B solvning C vävtyngder fastknutna i varpen D schematisk bild av två olika skäl (mellanrummet i vilket inslagstråden läggs) Andre tekniker och redskap Band vävda med hjälp av tunna fyrkantiga träbrickor med hål för varpen kallas för brickvävda band. Det färdiga resultatet kan variera från enkla band vävda med fyra brickor till exklusiva band med silke- och metalltrådar mönstervävda med över 150 brickor Andra tekniker är flätning, språngning och posamentarbete. Fynd av denna typ av textilier tillverkade i dessa tekniker har gjorts från ett flertal utgrävningar. Speciella redskap är oftast inte nödvändiga vid tillverkningen av flätor. Bland de flätor som använts till band och remmar skall nämnas diagonal- och piskflätan. Språngning, också benämnd pinnbandsspets, är en flätteknik som framförallt brukats till hättor o dyl. Arbetet kan ha utförts i en enkel träram med hjälp av tunna pinnar av trä eller eventuellt ben. Efter bearbetning Valkning är en process då ett ylletyg bearbetas, med vatten och eventuellt såpa. Resultatet blir ett mycket tätt tyg. Metoden har används vid t ex tillverkningen av ytterplagg och segelduk. Om ett tyg skall valkas är det viktigt att inslagstråden spunnits av underull som är mjukare än de övre täckhåren. Vid textilarbetet har det funnits ett stort behov av nålar i olika storlekar. Till sömnad i tunnare tyger har man använt finare nålar ofta i metall. För förvaring av de tunna metallnålarna har man ibland använt så kallade nålhus. Nålhusen är tillverkade av ett mindre rörben men fynd av nålhus i såväl silver som brons har också gjorts. De nålar som vanligen påträffas vid utgrävningar är gjorda
av ben och de kan ha använts till att sy i grövre tyger men också vid nålbindning vilken är en teknik för tillverkningen av sockor och vantar. Grövre bennålar kan också ha använts vid mönstervävning då man samtidigt använt flera olika inslagstrådar, oftast i olika färger. För att hålla reda på dessa trådar och för att underlätta inslaget i väven trär man upp inslagstråden på en större nål. Större nålar kan också ha brukats som vävskyttlar genom att man nystat upp inslagsgarnet på nålen och fört den igenom vävskälet. Produktion och organisation Textilproduktionen har upptagit en mycket betydande del av arbetstiden och sannolikt har alla på gård på något sätt varit involverade i framställningen av textilier. Troligtvis har man också på olika sätt rationalisera arbetet. Alla moment behöver inte heller ha utförts vid samma tidpunkt. Den största delen av de vikingatida textilierna har tillverkats i en husbehovs organisation men det finns också tydliga belägg för att vissa textilier som t ex segelduk kan ha tillverkats i en hushålls industri organisation alternativt i ett manufaktur system Det är också tänkbart att en del textilier tillverkats av professionella hantverkare. Inom textilforskningen har en professionell textilproduktion definierats av att produkten skall vara homogen och av en god och jämn kvalité. vilket överensstämmer väl med textilier som bland annat påträffats i de vikingatida städerna Birka och Hedeby. Det går naturligtvis inte att utesluta att textil också importerats till Skandinavien men studier av redskap anger att en inhemsk produktion också av mer exklusiva kvaliteter. Sammanfattningsvis kan man konstatera att tillverkningen av textilier under vikingatiden var omfattande och komplex. De arkeologiska materialen av såväl fynd av textil som av redskap bekräftar den bild som ges i de isländska sagorna av textilier: dräkter, segel, bonader etc. i vitt skilda kvaliteter och vidare att man haft en stor kunskap och hantverksskicklighet. Textilierna har varit viktiga inte bara för att överleva utan också att visa sin status och inte minst som värdefulla och uppskattade gåvor.
Henvisninger Andersson, E. 2003. Tools for Textile Production from Birka and Hedeby. Stockholm, Birka Studies 8 Andersson Strand, E. 2015. Textile Exchange, Trade and Production in Scandinavian Viking Age and Early Medieval Societies. In C. Jahnke and A. Huang (red.), Conference proceeding -Textiles and economy. Production and trade of textiles. The central and northern Europe as example, Copenhagen. Geijer, A. 1938. Die Textilfunde aus den Gräbern. Birka III. KVHAA. Stockholm. Hägg, I. 1984. Die Textilfunde aus dem Hafen von Haithabu, mit Beiträgen von G. Grenander Nyberg & H. Schweppe. Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu 20. Neumünster. Hägg, I. 1991. Textilfunde aus der Siedlung und aus den Gräbern von Haithabu. Beschreibung und Gliederung. Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu 29, herausgegeben von K. Schietzel Neumünster.
Figur 5. Rekonstruerade vikingatida textil redskap och textilier av olika grovlek och kvaliteter (Foto E. Andersson Strand)