TALET PÅ SKANSEN DEN 3 MAJ 2009 Mina damer och herrar! Ärade märkespublik! Ni hade nog inte gärna varit här i Stockholm i dag för exakt 200 år sedan. Då var nämligen det gamla svenska riket i allvarlig gungning. Hela Finland, som hade varit en del av Sverige i 700 år, hade ockuperats av ryska trupper. Ryssarna hade dessutom trängt in i norra Sverige och tagit en rad städer ända ner till Umeå. Paniken spreds ända ner till Stockholm. Och Stockholm, som ända sedan sin grundläggning hade legat mitt i ett ganska runt rike, hade plötsligt blivit gränsstad, med fienden strax utanför Stockholms skärgård. I dag för två hundra år sedan var Operahuset i Stockholm och flera andra offentliga byggnader fyllda med sårade och döende soldater från det finska kriget. De avlidna vräktes ner i massgravar på kyrkogårdarna, gravar som ofta var så grunt grävda att armar och ben stack upp ur jorden. Det var kris- och nödår, svälten stod för dörren. Sveriges kung, Gustav IV Adolf, var avsatt och inspärrad på Gripsholms slott. Representanter för Sveriges adel, präster, borgare och bönder var samlade i Stockholm till riksdag för att skriva en ny och mer modern författning utan kungligt envälde. Samtidigt pågick ett liknande möte på den ryskockuperade finska sidan, i staden Borgå. Dit hade de fyra ständerna kallats för att svära den ryske tsaren trohetsed. Det gjorde dom, på svenska och tsaren svarade på franska. Men kriget var ännu långt ifrån avslutat fredsförhandlingarna hade ännu inte inletts. Nya strider skulle följa. Sverige och Finland var samma land dubbelt längre tid än Skåne varit svenskt i dag. Denna historiska svensk-finska ödesgemenskap, som varade så lång tid, verkar ständigt skapa 1
förvåning och förvirring i vår tid. Många unga svenskar har aldrig hört talas om att Sverige och Finland var samma land och i Finland är det många som inte vill höra talas om vad som hände. Ändå var Finland aldrig något ockuperat område och finnarna var inte något förtryckt folk. De östra och västra rikshalvorna utvecklades samtidigt, åt samma håll. De östra landskapen, som till exempel Nyland och Österbotten, flätades in i de västra landskapen och blev lika svenska som Västerbotten och Västmanland. Utan Finland hade Sverige aldrig blivit någon stormakt, ja det är sannolikt att ett Sverige utan Finland en dag hade slukats av Danmark, som ju också hade Norge och då hade vi alla talat danska i dag. Då de första Svea - kungarna under tidig medeltid sökte sig österut, fanns det inget land som hette Finland. Det fanns marknadsplatser och områden med tätare befolkning, men inget organiserat rike. Det finns inget namn på bevarat på någon enda finsk hövding eller småkung. Befolkningen var liten, kanske under tio tusen och invecklade i inbördes strider. Det var nästan likadant på den svenska sidan av riket. Sveakungarnas land var litet. De hade inte kontrollen över mycket mer än Mälarlandskapen. Sverige, som vi känner det i dag, fanns ännu inte. Då vi var unga fick vi lära oss att Finland erövrades och kristnades genom mäktiga korståg från Sverige. I dag vet man att det inte är sant. Det fanns ingen sveakung som var så rik och så mäktig att han kunde sända en hel armé till Finland och sedan låta den vara kvar där en lång tid och förresten, då svenskarna slog sig ner i Finland fanns det redan en del kristna där. De hade blivit döpta av danska och ryska missionärer. I dag tror historikerna att de finländska landskapen blev svenska landskap på det viset att Sveakungarna under 1100-talet sakta flyttade ut sitt revir bit för bit österut, för att förhindra att ryssarna från Novgorod eller danskar slog sig ner där. Danskarna fanns då redan i Estland. Svenska handelsstationer upprättades i det som skulle bli Finland. Med köpmännen kom militärer och kungens befattningshavare för att driva in skatt och med dem kom också prästerna för att sprida den rätta katolska läran. 2
Genom att Finland på detta sätt, bit för bit, tidigt knöts till Sverige, kom befolkningen i Finland också att från tidig medeltid knytas till Norden och Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna som i Ryssland och religionen i Finland blev densamma som i övriga Norden. Medborgarna i de östra landskapen hade samma lagar, samma pengar, samma kung, samma fri- och rättigheter som de i den västra rikshalvan. Man gjorde ingen skillnad på svenskar i väster eller öster. Finland fick på detta sätt från början västerländsk lag och kultur. Finländare var med och byggde Stockholm, periodvis kom tio procent av befolkningen här från den östra rikshalvan. De första böckerna på finska språket trycktes här i Stockholm, det var delar av Bibeln översatta av en finlandssvensk, Mikael Agricola från Pärneå. Finnarna var med och valde svenska kungar vid Mora sten redan från år 1362 och från den tiden satt finländska herrar med vid kungens rådsbord. En typisk sådan finsk familj som var med från början var den som först hette Karpiainen, men som blev känd som Carpelan, adlad 1407. Carpelaner var med nära kungen i alla Sveriges krig i fyra hundra år ända till Karl XIV Johans marsch in i Norge. Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel. Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar, ja en gång t o m hela Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander från Österbotten. De var medlemmar i Svenska Akademien, ambassadörer för Sverige. De hade höga funktioner i hovet. Finland blev Sveriges buffert mot Ryssland, vilket man fortfarande kan se i det finska riksvapnet, som målades första gången då Johan III blev storfurste över Finland på 1570-talet. Det finska lejonet står med ett rakt västerländskt svärd i handen på en böjd sabel, d v s rysk, kroksabel. Landskapet Egentliga Finland, där Åbo ligger, har ännu i denna dag ett landskapsvapen där man ser den blågula flaggan. Den målades dit av Johan III och är faktiskt den äldsta bevarade målningen av den svenska flaggan. 3
Finska soldater var en synnerligen viktig del av den svenska armén. Långt över hundra tusen finska pojkar stupade under blågul fana i kamp för den svenske kungen inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar som Runeberg diktar i Björneborgarnas marsch utan även i Narva, i Poltava och i kalabaliken i Bender. Många finländare blev legendariska i den svenska armén, inte minst under det 30-åriga kriget, då generalen Torsten Stålhandske och hans hakkapeliter i det Finska Rytteriet för alltid skrev in sig i den svenska krigshistorien. Hakkapeliterna blev en elit i den svenska armén, som ofta användes som kungens personliga livvakt och sattes in då särskilt svåra uppgifter måste lösas. Då Karl X Gustav marscherade över de danska isarna och hotade Köpenhamn, kom han omgiven av ett par hundra hakkapeliter. En stor procent av nybyggarna i den svenska kolonin Nya Sverige i Nordamerika, kom från Finland och den första guvernören över den svenska kolonin St Barthélémy i Västindien hade sina rötter i Finland. Det fanns finländare med på de svenska Ostindienfararna, från yngste jungman till en av de mäktigaste superkargörerna, Peter Bladh, hette han. Två av Linnés lärjungar kom från Finland, Peter Forsskål, som skrev den första arabiska floran innan han dog i Jemen och Pehr Kalm som utforskade Nordamerika långt innan USA hade bildats. Under två perioder styrdes hela Sverige av män från Finland, som då Arvid Horn fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och under några år i slutet av 1700-talet och då Gustaf Adolf Reuterholm från Sjundeå i Nyland, hade den politiska kontrollen så länge Gustav IV Adolfs ännu var omyndig. Det är för att Sverige och Finland var samma land, som det finns en finsktalande befolkning i nordligaste Sverige i denna dag, för det fanns ingen riksgräns mellan den västra och östra rikshalvan på den tiden. Det är därför man hade ett landskap som hette Österbotten och ett annat som hette Västerbotten på var sin sida om innanhavet Bottniska viken. Det är en ren slump att riksgränsen mellan Sverige och Finland går där den går i dag. Under fredssamtalen i Fredrikshamn i augusti och september 1809 talades det ibland om att dra gränsen långt inne i dagens Sverige på andra sidan Kalix älven ibland sa man att den skulle gå någonstans i Österbotten. Då insjuknade plötsligt den svenske chefsförhandlaren, ambassadören Curt von Stedingk. Tsaren, Alexander I, ville få slut på kriget så fort som möjligt, för han behövde sina trupper i Finland i det väntade kriget mot Napoleon. För att förhindra att en ny svensk chefsförhandlare skulle utses, vilket skulle försena och dra ut på fredessamtalen, tog tsaren en 4
penna och ritade ut gränsen där han tyckte den skulle gå, vid Torneå och Muonio älvar. Därför kom Sverige att få en stor finsktalande befolkning i norr. Dessutom kom de rika malmfälten att ligga på den svenska sidan. Det är den sju hundra år långa gemenskapen som gjort att det i dag finns över 300 000 finska medborgare som tänker, sover, drömmer på svenska språket, fast de bor i Finland. De har svenska som modersmål, finlandssvenska. Det är därför som det finns ett helt landskap, Åland, där man bara talar svenska i dag och det finns städer som Nykarleby, där de svensktalande är 90 procent, eller Ekenäs, där de är 80 procent. Majoriteten av dessa svensktalande finländare är varken grevar eller bergsråd, utan helt vanliga människor: fiskare, bönder, arbetare och tjänstemän i stats och kommun. Många av Finlands ledande män, flera av presidenterna och andra historiskt viktiga personer har svensk bakgrund, rikssvensk, som t ex Finlands store statsman och mångas hjälte, marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim - hans släkt kom från Sverige. Finlands Nationalskald Johan Ludvig Runeberg, författaren till nationalsången Vårt land, skrev bara på svenska. Nationalsången fick översättas till finska av andra. Runebergs farfar kom från Sverige. Sverige och Finland var helt samma land, inte två riken, som unionen Sverige Norge. Det var inte heller ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat land, Finland. Det var ett och samma land. Under dessa 700 år utbröt aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar i Finland. Klubbekriget och andra uppror var resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranneri från Stockholm. Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge men aldrig något mot Finland därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap. Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag gör allt vad man kan för att förtränga, både i Sverige och i Finland. Det är ingenting att skämmas över varken för rikssvenskar eller finländare. Denna gemenskap slets sönder i 1808 1809 års krig kriget, som sprängde det svenska riket. Vi ska inte här gå in på detaljer i kriget men vi ska sätta in kriget i sitt historiska sammanhang. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelser som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen. För Sverige var det ryska hotet i öster bara en av farorna. Det svenska riket hotades samtidigt även från Danmark i söder och väster. Försvarsplanen för Finland kunde ha fungerat om försvararna gjorde vad de skulle ha gjort. 5
Freden slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809 och blev den hårdaste i Sveriges historia. En miljon medborgare, en fjärdedel av Sveriges befolkning, blev tsarens undersåtar, en tredjedel av Sveriges yta försvann. Sverige var i ett slag förvandlat till ett Lill-Sverige. Fattigt, splittrat och krossat i krig.. Det skulle ta några generationer innan svenska folket kunde vänja sig vid den nya situationen, samtidigt som det nya ryska storfurstendömet Finland började leva sitt liv i tsarens allt mörkare och hotfullare skugga. Där skiljdes våra vägar. I kampen mot ökat ryskt förtryck blommade så småningom den finska nationalismen upp i Finland. Det finska språket och kulturen utvecklades och formades, huvudsakligen av personer med finlandssvensk bakgrund.. Våra länder fortsatte att leva nära varandra och Sverige hade aldrig blivit en av Europas ledande välfärdsländer med blommande exportindustrier på 60 och 70-talen utan den massiva finska invandringen. Det var till stora delar finska arbetare som fick hjulen att snurra på Asea, Volvo, Scania och SKF. Resultatet är att det i dag bor fler personer med finsk anknytning i Sverige än det finns finlandssvenskar i Finland. I dag är Sverige och Finland sammanflätade i en ekonomisk gemenskap, som två jämlika nationer inom den europeiska unionen. Men det är två länder med ett långt gemensamt förflutet. Låt oss aldrig glömma denna sjuhundraåriga ödesgemenskap../. 6