Berit hade bestämt att hon ville fira sin 60 års dag på Island. Hon känner att hennes rötter måste vara där. Hon har ingen släkt där och ingen av hennes förfäder kommer från Island så det måste vara ett själsligt släktskap. Förberedelserna till resan började minst ett halvår innan. Vi tog kontakt med Hekla Resebyrå i Göteborg. Vi hade redan innan varit i kontakt med andra researrangörer i Norge och Sverige, men tyckte inte vi fick den hjälp vi ansåg oss behöva. Hjälp fick vi däremot på Hekla som efter ett drygt jobb sydde ihop en resa som passade både vårt schema och vår plånbok. Berit fyller år den 14 juli, så vi ville åka ut den 12 - och på grund av arbete och liknande åka tillbaka den 18 juli. Under denna period ville vi se så mycket som möjligt av landet. Det fanns givetvis inga färdiga turer som passade, så det blev till för Heidrun på Hekla att ta i ordentligt, och det gjorde hon. Vi är mycket nöjda med resultatet. Rundturen på Island som vi skulle göra på fem dagar beräknades till ca 135 mil med fyra övernattningar. Det skulle visa sig att vi i stället körde närmare 200 mil och det tänkte vi berätta om här.
12 juli Väl förberedda för regn och svalt sommarväder kom vi till Reykjavik fredag kväll. Isländsk tid är 2 timmar efter svensk tid. Vi åkte flygbuss till hotell Atlantis, en resa som tog ca 50 minuter. Det kostade 1000 isländska kronor, ca 120 svenska. Hotellet låg på Gränsvegur i utkanten av Reykjavik. Trots utkantläget låg det många butiker och affärer i området. Hotellet var ganska spartanskt och rökrummet på hotellet var en sak för sig, rökarna fick sitta i en trappuppgång upp till vinden utan fläktar och utan bord och stol. 13 juli Efter frukost och en god natts sömn tog vi buss in till centrum. Vi såg Hallgrimskyrkan med Leif Eriksons staty utanför. Vi gick en runda i hamnen i Reykjavik, besökte en basar och tittade på mängder med nya och begagnade saker. Camilla köpte ett par glasögon och Torbjörn en mynnigsladdad pistol. På väg därifrån upptäckte Camilla en stor presentaffär där vi köpte födelsedagspresenter till Berit. Camilla och Torbjörn köpte en stor isländsk pläd och Arvid köpte mössa och vantar. På väg tillbaka mot busshållplatsen började det regna och då passade vi på att besöka Vikingamuseet där vi först tittade på utställningen som var mycket intressant innan vi åt lunch i deras kafeteria. När regnet avtog lite gav vi oss åter i väg mot hotellet, men regnet tilltog i styrka och vi sökte tillflykt på en liten glassbar där vi kom i samspråk med en isländsk dam som bott tio år i Göteborg. Hon hade mycket roligt och intressant att berätta och tyckte tydligen om att tala svenska så det dröjde ett bra tag innan vi kom därifrån. Vi var tillbaka på hotellet ca 16 på eftermiddagen och hade lagom med tid att förbereda oss för kvällens äventyr. Vi firade Berits 60 årsdag på Restaurant Perlan på lördag kväll. Vi serverades en fem rätters supé som började med Silltartar med nubbe, därefter Lax och Ål inrullad i Parmaskinka, följt av Hummersoppa innan vi fick varmrätten som var Torsk tillredd på tre olika sätt. Allt avslutades med ost och kaffe. Till maten serverades ett lätt vin och till kaffet konjak eller Drambuie. Allt var helt fantastiskt, smakade gott, lagom mycket och en otroligt fin service som även inkluderade levande musik. Denna restaurant måste tillhöra de bättre i världen. Ingen av oss hade tidigare varit på ett bättre ställe. Höjdpunkten på kvällen var kanske att de kom ihåg Berits födelsedag och kom in och gratulerade. 14 juli Den 14 juli är Berits egentliga födelsedag och när hon vaknade så var dörren till rummet dekorerad med ballonger och banderoller. Torbjörn och Arvid hämtade hyrbilen på Hertz, en röd Toyota Avensis. Efter frukost lastade vi in våra saker i bilen. Avensis är en mellanklassbil, men vi fick nästan använda skohorn för att få med alla väskorna. Vi skulle börja vår rundresa på Island med att besöka Blå Lagunen. Vägen dit var delvis den samma som till Keflavik, flygplatsen. Man åker genom ett stort lavaområde som ser både dött och otillgängligt ut. Blå Lagunen är en varmvattenlagun som människor mer eller mindre vallfarter till. Vattnet håller ca 40 grader Celsius, är turkosblått och luktar svavel (ägg). De
badande står ute i det varma vattnet och smetar svavelhaltig gegga i ansiktet och ser ut att må bra. Berit, Camilla och Torbjörn badade medan Arvid nöjde sig med att observera. Från Blå Lagunen tog vi kustvägen från Grindavik till Hveragerdi. Det visade sig vara ett misstag. I stället för att kanske ta en timma tog det tre och vägen hade en sällsynt dålig beläggning av knytnävstora stenar. På den vägen hade ingen av oss åkt med egen bil. I Hveragerdi åt vi lunch på det lokala hotellet och tog igen oss lite innan vi gav oss av mot Geysir området. Vi hade hört at den stora Geysir tagit en paus men att kusinerna hade tagit över. Vi såg också den närmaste kusinen sprutade ånga vid att antal tillfällen, men upplevde dessutom att stora Geysir gav ifrån sig en rejäl sprut. Torbjörn ställde upp sig med sin kamera i högsta hugg och väntade på att få ta en pangbild, men det kom tyvärr ingen mer sprut medan vi var där. Från Geysir åkte vi till Gullfoss, ett enormt vattenfall i flera våningar. Den börjar som ett stort brett vattendrag som tvingas ner i en smal ravin innan den senare ute på slätten återigen får breda ut sig. Vi passade på att fika vid Gullfoss och då passade Camilla och Torbjörn på att bjuda på tårta med ljus i mycket roligt. Vi kom att sitta bredvid en man som ingick i en grupp som skulle rida tvärs över Island på åtta dagar. Det ösregnade, de var våta, hade ridit i fyra timar den dagen och skulle nu ut och rida i fyra till stackare. Vi gav oss i väg mot bondgården där vi skulle bo över natten. Klockan hade redan blivit ganska mycket och det var fortfarande en bit väg kvar. På vägen ner från Gullfoss till Selvik och vidare på Riksväg 1 mot Stora Mörk upplevde vi nya sidor av den isländska naturen, bördigt slättland, vatten i överflod blandat med mer eller mindre döda lavaöknar. När vi svängde av riksväg 1 och in på väg
248 så upptäckte vi en vacker fors, Seljalandsfossen där ungdomarna givetvis skulle gå bakom för att se om den gömde en grotta. Bakom gick dom och dom påstod att det fanns en grotta där - tro det den som vill. Vi missade vägen in till bondgården och fortsatte en bit på något som mer och mer började likna en rullstensås i stället för en väg. När vi kom till en säkert meterdjup bäck insåg vi att det måste vara fel och vände. Vi hittade rätt väg och kom fram till bondgården ungefär vid 21.30 tiden på kvällen, mycket trötta men även hungriga. Flickan som tog emot oss var hygglig och fixade fram bröd, smör, ost och kaffe så vi behövde inte gå och lägga oss hungriga. I Reykjavik hade det även på natten varit ett storstadsbrus, härute var det fullständigt tyst. Jag tror att vi alla sov väldigt bra den natten. 15 juli Denna dag skulle vi åka från Stora Mörk till Egilstadir, en sträcka på mellan 55 och 60 mil. Vi kom i väg som vi planerat vid åtta på morgonen. Första stop var redan efter ett par mil vid Skogafoss som hade ett imponerande högt fall. I motsättning till Seljalandsfoss fanns det här campingområde och hotell. Vi åkte vidare på Riksväg 1 som här hade asfaltbeläggning med jöklar på ena sidan och havet på den andra. Efter orten Vik ändrade sig landskapet. Man kunde fortfarande ana och ibland se isen på topparna men marken var täckt av lava, från stora bumlingar till lavasand. Det härrörde från utbrottet i 1998 då ett vulkanutbrott under Vattnajökul skapade en sjö som svämmade över med stor kraft och kastade ut mängder med sten och sand utefter bergssidorna. Förödelsen sträckte sig mil efter mil längs med kusten, och asfalten avlöstes snart av grusväg. I fortsättningen var det lika mycket grusväg som asfalt längs med hela syd och ostkusten. I Skaftafell, strax intill en av utlöparna från Vattnajökull gjorde vi nästa paus. Det regnade lite lätt, annars kanske vi hade gått de få kilometrarna upp till Myrdalsjökulln så Camilla kunde ha fått känna på isen. Från Skaftafell åkte vi vidare mot Egilstadir. Trots vårt pressade tidschema blev det helt nödvändigt att stanna vid den fantastiska glasiärlagunen vid Jökulsarlån.
På detta ställe kalvar Vattnajökull ständigt stora turkosblåa isberg ut i lagunen och vidare ut i havet. Vi stannade och åt lunch i Höfn, en fiske och hamnstad på östkusten. Restaurangen verkade vara ett familjeföretag, nästan alla som var där såg ut att tillhöra ägarna eller ägarnas familj det var ett trivsamt ställe. Från Höfn tog vi fatt på sista etappen mot Egilstadir. Vi åkte på grusvägar upp höga branta vägar utan räcke, längst in i djupa fjordar och ut på andra sidan och slutligen uppåt och inåt landet tills vi var framme efter 12 timmars åkande. Om vägarna varit bra hade vi kanske klarat resan på 8 timmar, men det var en dryg sträcka. I Egilstadir, huvudstaden i Öst råkade vi ut för det enda som kunde ha äventyrat vår resa. Vi hade först blivit bokade på Edda Hotell, men sedan ombokade till Hotell Herad. Rummen var beställda, men här hade Hekla glömt, trots uppmaning från Herad, att konfirmera bokningen. Det gick emellertid bra, det fanns rum fast inte reserverade. Så vitt vi kunde bedöma var det inte mycket att titta på i staden och vi var givetvis trötta så efter god mat, med tillhörande kaffe och Drambuie stöp vi i säng. 16 juli Vi hade kommit överens om att starta klockan nio, så vi tog det lite lugnare på morgonen, åt en god frukost. Vi hade fått veta att från Egilstadir till Akureyri tog det ca tre timmar och att det var asfalt nästan hela vägen. Det började också med god väg för att sedan en bit upp i Fljotdalen övergå till grus som varade hela vägen upp till Fljotdalsheidi, som hade en fantastisk utsikt som sträckte sig ända ut mot havet flera mil längre ut. Vägarbetare är ett framtidsyrke på Island. Det fanns inte tio sammanhängande mil från Reykjavik till Akureyri där det inte pågick arbete, ofta stora arbeten med flera maskiner och mycket folk.
Efter korsningen där en väg går ner till Vopnafjordur kom vi åter igen in på en grusväg, men denna gång en helt röd väg. Kontrasterna mellan den röda vägen, de svarta bergen med sina svavelgula bäckfåror, den vita snön och sjöarna med blåa och turkosgröna stråk sammanfattade Island på ett fantastiskt sätt. Vi stannade i Kraffla, ett stort område där det pyser och bubblar nästan överallt. Vi gick en promenad in till en av vulkanerna som hade haft utbrott i 1986 och där svart lava spridits i en mycket stor radie. Camilla och Torbjörn gick runt den stora kratern och sa att det fortfarande var varmt i backen. Vi hade ställt bilen på en parkeringsplats nedanför området, men när vi bestämde att vi även skulle titta på den andra kratern som låg en bit bort så gick Berit och Arvid och hämtade bilen och körde den uppför den sista stigningen upp till kraterområdet. Backen hade en lutning på 35 grader och det var ingen enkel sak att ta sig upp, men det gick det gällde att ha god fart och inte spinna loss hjulen. Den kratern var ganska gammal, nästan cirkelrund och fylld med vatten. Islänningarna har byggd en stor anläggning här för att ta till vara energin i den ånga som ständigt pyser ut ur underjorden. De utnyttjar ångan både för att värma sina hus och för att producera el. På väg ut från området hade en jättestor grävmaskin blivit ställd ganska vårdslöst vid utfartsvägen så att vi fick köra under armen som bildade en portal över vägen. En bit på väg mot påfarten till Riksvägen mötte vi en dumpers där föraren fäktade med båda armarna samtidigt som han skakade på huvudet. Vi insåg att något var fel, vänder och upptäcker att ett antal bilar har tagit samma väg som oss, däribland en Folkvagnsbuss. Nu visar det sig att bilarna med nöd kan ta sig ut men dumpern är fast. Han kör då ner i diket och försöker ta sig ut den vägen, är ett hårsmån från att välta och när han kommer upp på vägen på andra sidan kommer en stor buss från andra hålet och håller
på att köra i diket på andra sidan. Föraren till grävmaskinen syns under hela tiden inte till och man kan undra om han alls vågade komma fram senare. Efter äventyret i Kraffla gick det ganska snabbt ner till Reykjalid och Myvatn som är en stor fågelsjö. I Reykjalid åt vi lunch innan vi tog vägen om fågelsjön på vägen mot Narfastadir där vi skulle bo på bondgård. Efter ytterligare en mindre grusvägssträcka var vi framme redan vid tretiden. Bondgården var ett mindre hotell med 38 rum, stor matsal och alla rättigheter. Efter en liten paus bestämde vi oss för att åka in till Akureyri som är huvudstad i Norr. Vi skulle inte hinna dagen efter och tyckte vi vill se staden. Vägen dit går via Gudafoss som vi dock bestämde oss för att stanna vid på tillbakavägen, en fem kilometer lång stigning följt av en fyra kilometer lång utförsbacke ner till fjorden på andra sidan. Staden ligger vid en fantastiskt vacker fjord som öppnar sig ut mot Norra Atlanten och Ishavet. Akureyri är Islands näst största stad. Det fanns ett antal fina butiker och i en av dem hittade Camilla en ylletröja som hon tyckte var så fin att den fick följa med hem till Göteborg. Efter att ha vandrat runt lite i staden, besett kyrkan och ätit en bit mat åkte vi tillbaka mot vårt bondgårdshotell. 17 juli Denna gång hade man lovat att det var asfalt hela vägen till Borgarnes, och för en gång skull var det sanning. Vi hade beställt Picnic kaffe och smörgåsar att ta med oss på resan. När vi stannade för att fika stod där redan en bil och familjen hade ockuperat det enda bordet trodde vi. Vi klarade emellertid det genom att ta ut en stor resväska att använda som bord och våra regnkläder att sitta på. När vi sedan skulle På vägen stannade vi vid Gudafoss som enligt vad som sägs skall ha fått sitt namn därför i den kastade man de gamla avgudabilderna när Island hade Kristnats. Torbjörn och Camilla var tvungna att klättra helt ut i forsen på en sten för att få de bilder de ville ha. De kom dock helskinnade och torra - i land. Vi hade ju ätit i Akureyri så vi nöjde oss med en drink och lite Yatsyspel på kvällen. Vi kom förresten i samspråk med en dam som talade med utpräglad Stavangerdialekt. Det visade sig att hon var född på Vestlandet i Norge, men att hon bott 45 år på Island. Hon bodde i Dalvik och talade om livet där och om en snövinter hon kom ihåg speciellt väl.
besöka toaletten upptäcker vi en jättefin rastplats med flera bord inne i träddungen. Vi fick i oss våra smörgåsar och det var väl huvudsaken men det hade varit roligt med en förklaring på den stora informationstavlan om att det fanns en liten idyll inne i dungen. Vi kom utan problem fram till Hotell Bifrost där vi skulle bo över natten. Detta skulle vara ett riktigt hotell med egen toalett och dusch. Det var det också i och för sig hela hotellet var en byggplats där det mesta verkade vara halvfärdigt. Vi skulle ändå bara stanna en natt så det blev väl bra ändå. Vi hade kommit fram ganska tidigt så vi planerade att åka till Borgarnes eller till Snorre Sturlassons museum. Det visade sig att museet låg ganska nära hotellet så vi åkte till Reykholt och tittade på museet över Islands mest kända person, hans Laugarkälla med ständigt 40 gradigt vatten och insöp den isländska historien. På vägen tillbaka till hotellet besökte vi Deildartunguhver, en enorm källa som ständigt ger 180 liter per sekund med 98 gradigt vatten. Sedan 1998 utnyttjar man vattnet för uppvärmning. En ledning på 34 kilometer fram till Borgarnes och en på 65 kilometer fram till Akranes. På hotellet åt vi åter igen en fin Buffé som presenterades på ett väldigt fint sätt. En värdinna tog hand om varje grupp som kom och gick och visade maten och talade om vad det var. Vår servitör var en Finländsk flicka som hade bott minst 10 år i Göteborg och som även hon gärna kom och talade svenska. Hon hade inte varit så länge på Island och behärskade inte språket helt ännu. Efter maten gick Berit, Camilla och Torbjörn och badade hett bubbelbad utomhus i regnvädret. Arvid låg på rummet och läste. Det var dock inte riktigt slut än Camilla och Torbjörn bestämde att de absolut ville se vulkankratern som bara låg några minuter från hotellet innan vi kunde säga god natt. 18 juli Så var det dags för hemresa. Vi åkte vägen om Borgarnes, förbi gröna jordbruksområden, längs med havet och innan vi återkom till Reykjavik - även under havet i en ny över 5 kilometer lång tunnel under Hvalfjordur. Vi åkte genom Reykjavik, korsade Gränsvegur där vi bott första natten, såg Perlan ute till höger innan vi svängde av mot Kefflavik. Här hade vi åkt tidigare och kände igen det ödsliga lavalandskapet på vägen ut mot flygplatsen. Vi lämnade bilen till Hertz på flygplatsen, checkade in, fick ut våra taxfripengar och kunde gå ombord på planet till Köpenhamn.
Summering Ett fantastiskt land, vilt och vackert, med otroliga färger och klippformationer både i bergen och ute i havet. De människor vi mötte, antingen de var islänningar eller inflyttade var trevliga och hjälpsamma. Vi åt gott och var nöjda med rummen hela vägen. Blå Lagunen var skön och Perlan är en mycket speciell restaurant som kan rekommenderas till vem som helst.