Puggor och pelusker svenska lokal sorter av ärt

Puggor och pelusker svenska lokal sorter av ärt Ärten hör till våra äldsta kulturväxter. Tack vare sina långlivade frön och enkla odling har ett stort antal gamla oförädlade sorter överlevt till våra dagar. Matti Leino och Lena Nygårds ger här ett historiskt perspektiv på bruk och egenskaper av detta unika växtmaterial. MATTI LEINO & LENA NYGÅRDS T illsammans med sädesslagen är ärten Pisum sativum förmodligen den kulturväxt som varit längst i odling i Sverige. Arkeologiska fynd av ärtor, främst avtryck i keramik men också i brödrester, har gjorts som kan dateras ända till stenåldern (Hansson 1981). Redan de tidigaste skriftliga källorna talar om ärtodling. I exempelvis Upplands- och Västmannalagarna från omkring 1300 talas om straff för stöld av ärtor från åkern. Linnés landskapsskildringar innehåller talrika noteringar om ärtodling och användning av ärtor. I början av 1800-talet odlades ärter på mer än tre procent av Sveriges åkerareal att jämföra med mindre än en procent idag. a b Figur 1. a) Biskopens ärt. En högväxande sockerärt med pigmenterade blommor och frön, en så kallad gråsocker ärt. Sorten har odlats vid Biskopsnäset i Dalarna av samma släkt i över hundra år och finns nu också bevarad av Nordiska genbanken. b) Örshult. Märgärt från Dalhems socken i Småland som bevarats i samma släkt i över hundra år. c) Skånska gråärter kallas vanligen puggor. Denna sort har odlats lokalt i Ballingslöv de senaste fyrtio åren men härstammar från Glimåkra. Foto: Matti Leino. Local Swedish cultivars of Pisum sativum often have a century-long history of cultivation in the same family. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) c 153

LEINO & NYGÅRDS brytmärgärt brytsockerärt gråärt kokärt märgärt sockerärt spritärt blåärt tidig medel sen låg medel hög a) b) c) Figur 2. Fördelning över landet av 77 lokalsorter av ärter. a) typ, b) blomningstid efter sådd, c) hö d hö d höjd vid full mognad. Swedish distribution of 77 local cultivars of Pisum sativum. a) Type, b) time to flower, c) height at maturity. Nordiska museets frågelista om ärtodling från 1938 inleds med att konstatera att ärtodlingen mångenstädes varit av stor betydelse för försörjningen. Svaren på frågelistan visar att påståendet stämmer i vissa landsdelar, medan odlingen i andra varit av underordnad betydelse. Parallellt med ärtodling på åkern har ärten också varit en trädgårdsväxt och här har andra sorter odlats. Odlingsmaterialet utgjordes ända till slutet av 1800-talet av lantsorter som mer eller mindre anpassats till olika landsdelars jordmån och klimat. En del lantsorter kom att få särskilt stort anseende och odlades i större omfattning. Dit hör till exempel de gula kokärterna Östgötaärt, Gul skånsk och Upplandsärt, de gröna kokärterna Balingsta och Östgöta grönärt samt foderärterna Jämtlandsärt, Hälsingeärt och Rättviksärt (figur 3) (Osvald 1959). Av trädgårdsärter kan nämnas sockerärten Luleå och spritärten Roslagens. På 1890- respektive 1910-talet startade växtförädlingsföretagen Svalöf och Weibullsholm ärtförädling (Sjödin 1997). Utgångsmaterialet utgjordes då av inhemska lantsorter som kombinerades med utländska sorter. Trots stora 154 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

SVENSKA ÄRTER förädlingsframsteg kom ändå flera av de gamla lantsorterna att odlas vidare i viss omfattning ända in på 1950-talet. Därefter har odlingen av lantsorter begränsats till mer sporadisk lokal odling. I trädgårdarna kom redan under 1800-talet utländska sorter och lantsorter att odlas i betydligt större utsträckning än vad gäller åkerärter (Lundén 1920). Dessa sorter med utländskt ursprung har delvis fortsatt att odlas lokalt under 1900-talet även om de förlorat sina ursprungliga namn. Sorter som bevarats i lokal odling ( onfarm conservation ) kan därför både vara äldre sorter, mer genuina lantsorter eller blandningar därav. Vi väljer därför att använda begreppet lokalsorter som omfattar hela detta material. Olika ärttyper Indelningen och namngivningen av olika typer av ärt är komplicerad och förvirrad. Länge fördes trädgårdsärt och åkerärt till två olika arter, Pisum sativum och P. arvense (se t.ex. Lyttkens 1904 1906), men idag anses alla ärter tillhöra samma art och delas in i olika grupper. Indelningen kan baseras på strikta genetiska karaktärer eller efter odlingssätt och användningsområde. De genetiska karaktärer som använts är i huvudsak samma som Mendel använde i sina försök för att klargöra arvslagarna och som ger tydliga morfologiska skillnader: V / v avgör om baljan har innermembran eller inte, N / n avgör om baljväggen är tunn eller tjock, R / r avgör om fröna är släta (stärkelselagrande) eller skrynkliga (sockerlagrande) samt A / a om blomman och fröskalet är färgad eller vit. Den gamla uppdelningen baserades på den sistnämnda genen där vitblommande (a) sorter kallades trädgårdsärter och sorter med färgade blommor (A) åkerärter. Idag är de flesta ärter som odlas på åkern vitblomstriga, varför denna namngivning blir ologisk. Det alternativa gamla namnet gråärt som omfattar alla sorter med färgade blommor är lämpligare och används här. Svensk Kulturväxtdatabas (www.skud.ngb. se) väljer att dela in ärter i sju olika typer, främst efter deras användningsområde: Brytmärgärt har tjock baljvägg och skrynkliga frön (n r). Endast fröna används. Brytsockerärt har släta frön och tjock, vanligen rund balja (n R). Hela baljan med de ofta omogna fröna används. Foderärt har vanligen tunnväggig balja och släta frön (N R). Fröna används mest torkade som djurfoder. Kokärt har gula eller gröna frön vilka torkas och används efter kokning. Märgärt har tunnskalig balja och skrynkliga eller buckliga frön (N r). Endast fröna används. Sockerärt. Har baljor utan membran (v) och är därför vanligen platta och tunnväggiga. Hela baljan med de ofta omogna fröna används. Spritärt har tunnväggig balja och släta frön (N R) och de färska, eller mer sällan torkade fröna används. Sorter med blå balja kallas för blåärt. En ärtsort med tunnväggig balja och släta frön (N R) men okänt användningsområde är därför svår att klassificera som foderärt, kokärt eller spritärt enligt kulturväxtdatabasens system. Flera lokala sorter har dessutom olika användningsområden. I synnerhet gråärter fungerar många gånger både som djurfoder och mat. Ett annat exempel är sorten Biskopens ärt från Dalarna, som är en gråsockerärt där både baljor och de torkade fröna används och därför svårligen låter sig klassas i någon av de ovanstående typerna. Insamling av lokalsorter Ett prioriterat område för POM (Programmet för odlad mångfald), som tidigare presenterats i SBT (Jansson & Weibull 2004), var att inventera Sverige på lokalsorter av fröförökade kulturväxter. Inventeringen organiserades som en efterlysning Fröuppropet och resulterade i närmare 250 insamlade fröprover. Allra rikligast blev fynden av just ärter. Ärtens frön är hårdskaliga och kan förvaras länge utan att tappa grobarhet. Dessutom är det lätt att odla fram eget utsäde av ärter och många sorter har nedärvts som arvesorter inom en familj förknippade med traditionella användningssätt. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 155

LEINO & NYGÅRDS a b c d Figur 3. Exempel på variation hos mogna frön. a) Rättviks gråärt, b) Kärra, gråärt från Bohuslän, c) Puggor från Ballingslöv-Glimåkra, gråärt från Skåne, d) Prickärt från Väckelsång, sockerärt från södra Småland. Foto: Matti Leino. Variation in seed form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum. I samband med fröuppropet gjordes även en etnobotanisk beskrivning av sorternas historik, odling och användning. Dessa resultat har delvis presenterats av Nygårds (2005, 2007) och återges delvis även här. En del insamlingar gjorda tidigare av Nordiska genbanken (NGB) och den ideella föreningen Sesam har också resulterat i ett större antal kollekter. Totalt räknar vi med att runt 150 lokalsorter av ärt har bevarats till våra dagar. Under sommaren 2006 provodlades 126 lokalsorter av ärt på Sveriges lantbruksmuseum i Julita norr om Katrineholm. Materialet kom främst från Fröuppropet men även från NGB och privatpersoner. Förutom att vara en välbesökt och vacker utställningsodling på museet 156 fotograferades och dokumenterades materialet. För ungefär en tredjedel av sorterna (49 st) saknas dessvärre information om deras ursprung. Detta gäller framförallt sorter som donerades till NGB under 1970- och 80-talen. För de övriga 77 sorterna har en ursprungsplats eller region kunnat fastställas (figur 2). Till skillnad från många andra växtgrupper som bönor och rovor, vilka bevarats främst i sydöstra respektive nordvästra Sverige, har lokalsorter av ärt hittats i hela landet. Det stora antalet sorter (fler än för någon annan lantbrukseller köksväxt) och den geografiska spridningen gör materialet utmärkt för att se regionala skillnader som uppkommit till följd av miljöns eller människans urval. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

SVENSKA ÄRTER a b c d Figur 4. Exempel på variation på blommor. a) Brattebräcka, gråärt från Bohuslän b) Gotländsk blåärt, c) Örshult, märgärt från Småland, d) Varierande blomfärg i Norra Rörum, gråärt från Småland. Foto: Matti Leino. Variation in flower form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum. Regionala ärttyper De olika typerna av ärt fördelar sig inte helt jämnt över landet (figur 2a). Av brytmärgärt och brytsockerärt återfinns bara en sort av vardera, från Klenshyttan i Dalarna och Torup i Halland. De övriga typerna är vanligare. Gråärter Gråärter återfinns i hela landet, dock kan tre huvudgrupper identifieras norrländska, bohusärtor och skånska (figur 2a). De norrländska ärterna har mycket små frön. Färgen varierar från mörkblått till blå- och grönprickighet (figur 3). Plantorna är tämligen låga och småbladiga och baljorna har en utdragen mognadstid. Denna typ kallas också sandärtor eller pelussvensk BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) ker (Osvald 1959). Användningsområdet har främst varit för foder; en sort från Lit i Jämtland odlades i större skala som grisfoder ända in på 2000-talet. Vanligen har ärterna samodlats med havre för att få stöd och ibland har havren och ärtorna även använts tillsammans. Ett annat viktigt användningsområde har varit till mjöl för att proteinberika brödet. Redan Linné noterade under sin dalaresa 1734 hur allmogen i Rättvik odlade och malde en särskild småfröig ärtsort att blanda i brödet. Traditionen har levt kvar ända in på 2000-talet då ett färskt fröprov tillsammans med ett recept på ärtbröd insändes till POM från Rättvik. Även i Alfta i Hälsingland har gråärter odlats för att berika bröd intill våra dagar. 157

LEINO & NYGÅRDS a b c d Figur 5. Exempel på variation av baljor. a) Gotländsk blåärt, b) Zinkgruvan, märgärt från Närke, c) Arvidsjaur, sockerärt från Norrbotten, d) Mormor Hannas ärtor, spritärt från Småland. Foto: Matti Leino. Variation in colour and shape of pods of local Swedish cultivars of Pisum sativum. 158 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

SVENSKA ÄRTER De bohuslänska gråärterna har större frön som är brunprickiga (figur 3b). Plantorna varierar i höjd men kännetecknas av en mycket sen och utdragen blomningstid. Blommorna är karaktäristiskt brokigt rosa (figur 4a). Gråärter kallas i Bohuslän för böner och har en gammal och utbredd odlingstradition, i synnerhet på Orust och Tjörn. I till exempel Olaus Krooks Dagbok från Tjörn 1799 1847 finns odlingen av gråärt nämnd åtskilliga gånger. Vanligen samodlades gråärterna med bondböna Vicia faba för att ärterna skulle få stöd av de mer stjälkstyva bondbönorna. De traditionella anrättningssättet för bohusärtor är som lättkokta och ätna tillsammans med mjölk och spekesill (Olsson 1965). Skånska gråärter är liksom de bohuslänska vanligen bruna eller brunspräckliga och storvuxna (figur 3c). De har dock inte samma utpräglat sena mognad som de bohuslänska. I Skåne kalllas gråärter ofta för puggor. Ett vanligt anrättningssätt är kokade och mosade tillsammans med potatis och med fläsk som tillbehör. Kokärter Av kokärter, som idag är den överlägset mest odlade ärttypen, finns bara fem lantsorter bevarade. Dessa är begränsade till Östergötland och Västergötland (figur 2a). Östgöta gulärt var en lokalsort som odlades i större omfattning in på 1950-talet och står som förälder till en rad förädlade sorter (Osvald 1959). Noterbart är att samtliga bevarade kokärter är gulfröiga, ingen lokalsort av grönfröig kokärt har bevarats. Märgärter Förutom i de allra nordligaste delarna återfinns märgärter i hela landet (figur 2a). Detta trots att de är betydligt känsligare för kyla än övriga ärttyper. Märgärterna har stora vita blommor (figur 4c) och trinda baljor (figur 5b). Många av sorterna är mycket höga, till exempel Nybyggerud från Dalsland och de småländska Norrhult och Örshult (figur 4c). Den sistnämnda har odlats i samma släkt i åtminstone tre generationer. Donatorns mormor, född 1865, överlämnade den till donatorns mor när hon gifte sig 1929. Odlingen kom sedan att fortsätta med största omsorg. Enligt donatorn såddes vårdades ärtorna varje år det var ett måste. Höjden på ärten kräver stöd och traditionellt används enestörar som håller i decennier utan att ruttna. Åtskilliga lokala sorter av märgärt går under benämningen Stensärt. Denna härstammar från Stens gård i Graversfors norr om Norrköping. Under 1890-talet ska dåvarande trädgårdsmästaren vid Stens gård fått hem frön av amerikanska ärter som han korsat med andra sorter och härigenom fått fram stensärten. Via fröhandlarna i Norrköping verkar sorten sedan ha spidits i landet. De olika stensärterna påminner delvis om varandra beträffande blomning, höjd och mognadstid men flera sorter är uppenbart olika vad gäller form och storlek på blad och baljor. Om alla stensärter har sitt ursprung i den från Graversfors och sedan korsats och selekterats vidare eller om begreppet stensärt kommit att omfatta märgärter generellt är oklart. Sockerärter De allra nordligaste fynden av lantsorter av ärt, från Svartbjörsbyn utanför Boden och från Arvidsjaur, är två sockerärter (figur 5c). En tredje sockerärt, Tant Erikas, har odlats lokalt i Sunderbyn utanför Luleå sedan slutet av 1800- talet. Sockerärter är den typ som blir fortast skördeklara och andra typer av ärt är knappast möjliga att odla så långt norrut. Flera sorter sockerärt har också samlats från södra Småland. Några från sydöstra Småland, till exempel från Väckelsång, Bolum och Högahult, kännetecknas av att fröna får ett litet svart märke på den punkt där fröet vidhäftat baljan (figur 3d). Av den anledningen kallas de lokalt för prickärt eller ögonärt. Sockerärten Martha från Halland förknippas med en mycket speciell odlingstradition. Donatorn berättar att man under 1930-talet använt ärten för att skapa en berså i trädgården. Ärtorna planterades i en vid rundel och växte upp till en ärtgrotta. Spritärter Spritärter har återfunnits i ungefär samma områden som märgärter (figur 2a), trots att de SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 159

LEINO & NYGÅRDS är köldtåligare än dessa. Vanligen är det spritärtor som använts för att göra maträtten ängamat. Några av de sorter där vi lyckats spåra längst odlingshistorik är spritärtor. Mormor Hannas ärtor (figur 5d) har odlats under minst 125 år på småländska höglandet. Fyra generationer av samma släkt har odlat och bevarat ärtorna som på så sätt vandrat mellan gårdarna Kårarp, Jordanstorp, Hultåkra och Långåsa. Sorten är namngiven efter Mormor Hanna som fick med sig ärtorna hemifrån när hon gifte sig och flyttade med sin man Gustav till en liten gård i Flisby socken 1889. Idag odlar donatorn ärtorna på gården i Långåsa, dit hon flyttade som nygift och fick med sig Hannas ärtor. Finas fina har odlats i Halland sedan sekelskiftet. Sorten kommer från donatorns farmor Josefina Johansson som bodde i Kvibille. Ärtorna odlades i ett grönsaksland som gjordes i ordning ute på åkern. Då ärterna växte sig höga slogs störar ner i en fyrkant och balaband snören från hö- och halmbalar drogs mellan störarna för ärterna att klänga på. Blåärter Blåärter, en form av spritärter där baljan blir mer eller mindre blå (figur 5a) har hittats i stort antal. Blommorna är vanligen stora med lila köl och ljusblått segel (figur 4b) och fröna är pigmenterade. Dessvärre känner vi till ursprunget för bara ett fåtal av blåärtsorterna. Ingen av de insamlade sorterna med känd odlingshistoria går att spåra längre tillbaks än 1940-talet. Det faktum att blåärter inte heller nämns i Lyttkens (1904 1906) mycket detaljerade redovisning av olika ärttyper gör att vi kan anta att blåärten är en relativt sen introduktion i Sverige. Det stora antal kollekter står heller inte i proportion till vad som verkar ha varit omfattningen i odling. Blåärtens avvikande utseende gör antagligen att dessa sorter bevarats och samlats in i högre grad än mer alldagliga sorter. En liknande slutsats gör Martinsson (2004) som bedrivit insamling av pelargon och funnit avvikande sorttyper kraftigt överrepresenterade. Miljöanpassning och heterogenitet Ärter är nästan uteslutande självbefruktare och anpassningen till lokala förhållanden går långsamt eftersom mycket lite genetisk omkombination äger rum. Genom urval av sorter eller urval i sortblandningar kan ändå en lokal anpassning ske. Två kvantitativa karaktärer som kan indikera ifall anpassning till lokala förhållanden har ägt rum är blomningstid och växthöjd (figur 2b, c). Sorter med tidig blomning bör företrädesvis förekomma i områden med en kort växtsäsong. På samma sätt kan man anta att högvuxna sorter bör vara missgynnade i områden med dålig tillgång på ris för att binda upp plantorna. De tidigaste sorterna blommade 55 dagar efter sådd, de senaste efter 73 dagar. Allra tidigast var sockerärterna Svartbjörsbyn och Arvidsjaur från övre Norrland samt spritärten Hilda från Kristinehamn. I norra Sverige förekommer uteslutande tidiga sorter, men tidiga sorter kan också hittas på andra håll i landet. Är syftet att skörda ärtorna färska kan tidighet vara en egenskap som är intressant i flera landsändar. Särskilt sena är de bohuslänska gråärterna samt några av de skånska grå- och märgärterna. Planthöjden varierar från 60 cm höjd till över två meter. Här låter sig regionala mönster svårare urskiljas. Visserligen förekommer inte de högsta sorterna i Skånes och Östergötlands slättbygder där man kan förmoda att det varit sämre med ris för uppbindning. Å andra sidan kan högvuxna sorter hittas på till exempel västgötaslätten, som också bör ha varit risfattig. Analysen försvåras dock av att flertalet sorter är trädgårdstyper som odlats i mindre omfattning och därför påverkats mindre av tillgången på uppbindningsmaterial. Sammanfattningsvis kan antagligen de nordsvenska sockerärterna och gråärterna räknas som väl anpassade sorter, uppkomna genom naturligt urval från ett okänt grundmaterial. Även Åkerberg (1951) drar slutsatsen att de nordsvenska gråärterna är uppkomna genom miljöns selektion. För de övriga sorterna är det svårare att fastställa ifall någon är utpräglat miljöpåverkad. En typisk karaktär hos genuina lantsorter är deras variationsrikedom (heterogenitet) som kan 160 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)

SVENSKA ÄRTER ses som skillnader i växtsätt, mognadstid, motståndskraft mot sjukdomar med mera (Olsson 1997). Provodlingar i Svalöv på 1890-talet av svenska lokalsorter vittnar om en mycket omfattande heterogenitet (Tedin 1894). Utifrån de egenskaper som kunnat analyseras under provodlingen 2006 kan nu tvärtom konstateras att endast få av lokalsorterna verkar variera inom sorten, de flesta är mycket homogena. Anledningen är troligen att de flesta sorter bevarats i mycket små populationer där genetisk drift slagit ut mycket av den variation som kan ha funnits inom sorten. Undantag finns dock, i Norra Rörum förekommer en variation i blomfärg (figur 4d) och i Rättviks gråärt finns variation i fröfärg (figur 3a). Flera av gråärterna uppvisar en annan typisk karaktär hos lantsorter en utdragen blomningsoch mognadstid. Denna egenskap är mycket ofördelaktig vid mekaniserad skörd men kan ha inneburit en ökad odlingssäkerhet. Identifiering med molekylära markörer Provodlingen visade att ett stort antal sorter går att särskilja med hjälp av yttre karaktärer. Andra sorter är mer snarlika och för att avgöra om dessa sorter är identiska krävs molekylärgenetiska analyser. Ärt är genetiskt sett en mycket väl känd art och utmärkta markörer, främst så kallade mikrosatelliter, finns utarbetade (se t.ex. Loridon m.fl. 2005). Nordiska genbanken genomförde under 2006 analyser av 80 lokalsorter (Agnese Kolodinska Brantestam, muntl.). Av dessa var 51 sorter unika, resterande 29 hade minst ett duplikat. Flera av de sorter som inte gick att särskilja genetiskt kan dock särskiljas på sina yttre karaktärer. Sammantaget är ytterst få av lokalsorterna duplikat, utan tvärtom unika. Som tidigare nämnts infördes ett mycket stort antal utländska sorter under 1800-talet. En studie av svenska frökataloger utgivna 1850 1970 nämner över 211 namngivna sorter (Svensson 2004). Flera av de insamlade lokalsorterna är säkert identiska med dessa, i övrigt försvunna sorter. Möjligheten att identifiera äldre namngivna sorter bland lokalsorterna är mycket begränsad enbart utifrån beskrivningar i frökataloger. Ett alternativ kan vara att jämföra med gamla frösamlingar. Materialet i dessa är mestadels dött, men skulle ändå kunna användas för molekylärgenetiska jämförelser. I Nordiska museets frösamlingar som härstammar från Kungliga skogsoch lantbruksakademien ingår över tvåhundra prov av ärter från tidsperioden 1867 1918. Proven består av såväl lokalsorter som namngivna sorter. Ett nyligen initierat forskningsprojekt vid Nordiska museet syftar till att jämföra det gamla döda frömaterialet med de levande lokalsorterna. Preliminära resultat visar att DNA i frön av ärt är mindre känsligt för nedbrytning än de flesta andra växtarter och vävnader och att mikrosatellitmarkörer går att analysera. Med denna metod kan det gå att identifiera vad som betraktats som utdöda sorter bland lokalsorterna. Vi hoppas också få svar på om samma sorter odlats under mer än hundra år inom en region eller om de spridits och i så fall hur. Citerad litteratur Hansson, A.-M. 1981. Forntida ärter och bönor. Inledande studie innehållande bl.a. odlingsproblematik. C-uppsats, inst. f. arkeologi, Stockholms univ. Jansson, E. & Weibull J. 2004. Om POM Programmet för odlad mångfald. Svensk Bot. Tidskr. 88: 3 9. Krook, O. 1799 1847. Dagbok från Tjörn: Ur Olaus Krooks anteckningar 1799 1847, sammanst. av Johan Pettersson. Skrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund 16. Loridon, K., McPhee, K., Morin, J. m.fl. 2005. Microsatellite marker polymorphism and mapping in pea (Pisum sativum L.). Theor. Appl. Genet. 111: 1022 1031. Lundén, O. 1920. Köksväxtodling. Norstedt, Stockholm. Lyttkens, A. 1904 1906. Svenska växtnamn. Fritzes, Stockholm. Martinsson, K. 2004. Inventering och identifiering av gamla pelargoner. Svensk Bot. Tidskr. 98: 21 30. Nygårds, L. 2005. Vi odlade till husbehov. Centrum för biologisk mångfald, Alnarp. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008) 161

LEINO & NYGÅRDS Nygårds, L. 2007. Om ärter. Centrum för biologisk mångfald, Alnarp. Olsson, G. 1997. Gamla lantsorter utnyttjande och bevarande. I: Olsson, G. (red.), Den svenska växtförädlingens historia. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden 20: 121 130. Olsson, L. 1965. En gål utta bönejol ä inte möt te gål. I: Manker, E. (red.), Kvarnarna på Tjörn en fältinventering 1960 63. Nordiska museets handlingar nr 64: 89 100. Osvald, H. 1959. Åkerns nyttoväxter. Esselte, Stockholm. Sjödin, J. 1997. Trindsäd. I: Olsson, G. (red.), Den svenska växtförädlingens historia. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden 20: 215 222. Svensson, K. 2004. Trädgårdsärt och trädgårdsböna. Kartläggning av de i Sverige marknadsförda sorterna 1850 1970. Examensarbete inom trädgårdsingenjörsprogrammet, SLU, Alnarp. Tedin, H. 1894. Kort översigt öfver Utsädesföreningens arbete med baljväxter. Sveriges utsädesförenings tidskr. 4: 154 164. Åkerberg, E. 1951. Baljväxter. I: Svensk växtförädling. Del 1, Åkerbruksväxterna. Natur och Kultur, Stockholm, sid. 233 274. ABSTRACT Leino, M. & Nygårds, L. 2008. Puggor och pelusker svenska lokalsorter av ärt. [Local Local cultivars of Pisum sativum in Sweden.] Svensk Botanisk Tidskrift 102: 153 162. Uppsala. ISSN 0039-646X. The pea Pisum sativum is one of the oldest crop plants cultivated in Sweden. A rich material of local cultivars and landraces has been preserved to the present day in gene banks and by on-farm conservation. Seventy-seven cultivars with known geographical origin were cultivated and compared. By means of abundance, distinctiveness to other cultivars and historical records some typical regional types were identified: Small-seeded field peas (grey peas) from northern Sweden, large-seeded field peas from Bohuslän and Skåne, sugar peas from northernmost Sweden and southeast Småland and soup peas from mid-sweden. The field peas and sugar peas from northern Sweden show clear signs of adaptation to short growing season conditions. Overall, heterogeneity within cultivars was low, probably due to lost genetic variation in small populations. Ongoing projects aiming to describe relationships between varieties using molecular markers are presented. Matti Leino är agronom och doktor i genetik och växtförädling. Matti arbetar som forskare vid Nordiska museet i ett projekt om historiskt växtmaterial. Ett särskilt intresse är svenska lantsorter av köks- och jordbruksväxter. Adress: Institutet för folklivsforskning, Nordiska museet, 643 98 Julita E-post: matti.leino@nordiskamuseet.se Lena Nygårds är kulturvetare och anställd vid Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Lena har under flera år arbetat med att samla in fröer av köksväxter som bevarats i lokal odling samt att dokumentera husbehovsodlingens historia. Adress: Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala E-post: lena.nygards@cbm.slu.se 162 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3 4 (2008)