Folkmord ett misslyckande

Malmö Högskola Examensarbete Kultur och samhälle Mänskliga Rättigheter 41-80 Johan Ekblad, 821023-5936 Skönsbergsvägen 40D 856 30 Sundsvall Folkmord ett misslyckande Kan FN och säkerhetsrådet förhindra folkmord? Handledare: Lena Karlbring / Mikael Spång

Abstract Syftet med uppsatsen är att utröna huruvida Förenta Nationerna (FN) och säkerhetsrådet utifrån idag rådande förhållanden kan förhindra folkmord. Uppsatsens teoretiska ramverk baseras främst på Mary Kaldors teorier om nya krig och på Helen Feins teori om hur ett folkmord kan förhindras. Det Kaldor baserar sin teori på är en förändring av krigsföringen, en förändring som till stora delar sammanfaller med globaliseringens utveckling de senaste 20 åren. Feins teori säger att det finns två vägar för att förhindra ett folkmord, den primära och sekundära preventionen, vilka båda redogörs för i uppsatsen. Dessutom finns ett teoretiskt kapitel som teoretiserar begreppet folkmord med utgångspunkt i FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Uppsatsens teoretiska ramverk knyter an till syftet dels genom en redogörelse för hur FN-systemet fungerar och ser ut och dels genom två fallstudier av de båda folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina. Båda folkmorden är bekräftade av det internationella samfundet och av de båda tribunaler som upprättats i efterhand, således är de lämpliga att studera. Uppsatsens slutsats är att det idag inte finns några formella hinder för att förhindra folkmord, dock behövs det förändringar i säkerhetsrådet för att så ska ske i verkligheten. The purpose of this essay is to examine however the United Nation and the Security Council are able to prevent genocide in the world we have today. The theoretical framework of the essay is foremost based on Mary Kaldor s theory about new wars and on Helen Feins theory on how to prevent genocide. Kaldor bases her theory on a change of warfare, a change which is related to the development of the globalization during the resent 20 years. The theory presented by Fein says that there are two ways to prevent genocide, the primary and the secondary prevention, both described in the essay. Furthermore the essay contains a theoretical chapter which discusses the conception genocide using the UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide from 1948 as a starting point. The theoretical framework is linked to the purpose of the essay by a description of the structure of the UN-system and by case studies of the genocides in Rwanda and Bosnia-Herzegovina. Though both these genocides are confirmed by the international society and by the tribunals established after crimes took place they are suitable to study. The conclusion of the essay is that there are no formal obstacles to prevent genocide today, though some changes must take place in the Security Council for so to happen in practice and not just in theory. 1

Innehållsförteckning 1. Inledning 4 1.1 Syfte och frågeställning 4 1.2 Teori 5 1.3 Metod 7 1.4 Material 9 1.5 Disposition 11 1.6 Avgränsningar 11 2. En förändrad värld 14 2.1 Nya Krig 14 2.2 Globaliseringen som process 17 2.3 Förhållandet mellan nya krig och globaliseringen 18 2.5 Sammanfattning 19 3. Primär och sekundär prevention 21 3.1 Folkmordets bakomliggande faktorer 21 3.2 Primär och sekundär prevention 23 3.3 Sammanfattning 24 4. Folkmord 26 4.1 Begreppet folkmord myntas 26 4.2 Folkmordskonventionen 27 4.2.1 Artikel I Statens skyldighet 28 4.2.2 Artikel II Definitionen av folkmord 29 4.2.3 Artikel III Straffbara gärningar 31 4.2.4 Artikel IV Straffbara personer 31 4.2.5 Artikel V Staternas förpliktelser 32 4.2.6 Diskussion kring konventionen 33 4.3 Förhållandet till Etnisk rensning 36 4.3.1 Bakgrund och definition 36 4.4. Ansvar i förhållande till Folkmordskonventionen 38 4.5 Sammanfattning 40 5. FN och säkerhetsrådet 41 5.1 FN:s tillkomst 41 5.2 FN-stadgan 42 2

5.3 FN:s struktur 43 5.4 Säkerhetsrådets funktion och mandat 46 5.4.1 Säkerhetsrådet och Folkmordskonventionen 48 5.5 Sammanfattning 49 6. Fallstudier 50 6.1 Fall 1 Rwanda 50 6.1.1 Bakgrund till konflikten 50 6.1.2 Folkmordet 56 6.1.3 FN och Rwanda 60 6.1.4 Sammanfattning 64 6.2. Fall 2 Bosnien-Hercegovina 65 6.2.1 Bakgrund till konflikten 65 6.2.2 Folkmordet 67 6.2.3 FN och Bosnien-Hercegovina 72 6.2.4 Sammanfattning 76 6.3 Sammanfattning 77 7. Analys och slutsats 78 7.1 Varför agerade FN på det sätt som organisationen gjorde? 78 7.2 Fyller Folkmordskonventionen någon funktion? 82 7.3 Kan FN och säkerhetsrådet förhindra folkmord? 83 7.3.1 Behövs det göras förändringar i säkerhetsrådet? 84 Referenslista 86 Böcker 86 Internetkällor 88 Lagar, resolutioner och domar 89 FN-rapporter 89 3

1. Inledning Efter andra världskriget stod världen enad i en anda av krigströtthet och vilja till fred. Nu skulle världen få vila och byggas upp i lugn och ro. Som ett led i detta arbete inrättades ett antal tribunaler, varav de i Nürnberg och Tokyo är de mest kända. Tribunalerna användes för att döma de personer som gjort sig skyldiga till brott under kriget, men också som ett led i processen för de inblandade länderna att kunna gå vidare. I dessa tribunaler introducerades för första gången, efter en överenskommelse mellan de allierade, de straffrättsliga begreppen Brott mot mänskligheten och Brott mot Freden. Därutöver så användes även begreppet folkmord för första gången. Världen var enad om att dessa brott skulle förhindras i framtiden. Som en förlängning i denna strävan antog, den då relativt nybildade freds- och säkerhetsorganisationen, Förenta Nationerna, 1948 en Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord 1. De fördragsslutande parterna förband sig genom konventionens artikel I att förebygga och bestraffa brottet folkmord, såsom ett brott enligt folkrätten, vare sig det förövades i fredstid eller i krigstid. Denna konvention trädde i kraft 1951. Fredsviljan och Folkmordskonventionen till trots så har världen sedan andra världskriget tagit slut skådat ett flertal folkmord. Länder som Kambodja, Rwanda och Bosnien-Hercegovina har alla upplevt folkmord och många vill hävda att ett folkmord äger rum i den sudanesiska provinsen Darfur. Alla med världssamfundet som betraktare och inte som förhindrande aktörer som det borde vara i enlighet med Folkmordskonventionen. Således har hundratusentals människor, sedan andra världskriget tog slut, fått sätta livet till i olika folkmord. Världssamfundet, med Förenta Nationernas säkerhetsråd 2 i spetsen, har inte lyckats upprätthålla sin ursprungliga vision om en värld i fred. Säkerhetsrådet befinner sig i en unik situation då rådet genom FN-stadgan besitter rätten att upprätthålla eller återinställa internationell fred och säkerhet genom såväl fredliga som militära medel. Denna rätt har åberopats vid ett flertal tillfällen sedan FN:s bildande, såsom vapenembargot mot Sydafrika 1977 och det första Irakkriget 1990-91. Detta visar att FN, genom säkerhetsrådet, vid ett flertal tillfällen varit framgångsrika i sitt arbete med att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Dock finns det en annan sida av myntet, en sida som visar hur ett handlingsförlamat säkerhetsråd inte kunnat förhindra folkmord och brott mot mänskligheten, exempelvis i Rwanda och Bosnien- Hercegovina. 1.1 Syfte och frågeställning Vad är det då som gör att säkerhetsrådet ibland väljer att inte agera trots att situationen är av allvarligaste klass och skulle kunna graderas som ett hot mot internationell fred och säkerhet? Finns 1 78 UNTS 277, hädanefter benämnd som Folkmordskonventionen 2 hädanefter benämnt som FN och säkerhetsrådet 4

det bakomliggande politiska motiv för medlemsstaterna i rådet som styr deras agerande och därigenom hindrar rådet från att förhindra situationer som folkmord? För att kunna besvara dessa övergripande frågor är det viktigt att problematisera den miljö som folkmord begås i idag. Den miljö som innefattar det internationella spelrum av suveräna stater som låter dessa bestialiska brott ske. Den miljö som till stora delar präglas av FN och säkerhetsrådet. Med denna huvudfrågeställning som bakgrund kommer jag att göra en komparativ studie av konflikterna i Rwanda och Bosnien-Hercegovina och titta närmare på de motiv säkerhetsrådet förfogade över i sin beslutsamhet i att inte förhindra nämnda konflikter. Var det så att begreppet folkmord diskuterades vid mötesbordet eller användes en annan terminologi för att undkomma kravet på aktion? Därutöver kommer det rådande internationellt erkända instrumentet för att förhindra folkmord, Folkmordskonventionen, appliceras på Rwanda och Bosnien- Hercegovina för att se huruvida det är ett fungerande instrument eller inte. Förvisso fyller Folkmordskonventionen en roll som juridiskt instrument vid exempelvis de båda ad hoc tribunalerna som upprättats efter de berörda folkmorden, men frågan är om det är ett instrument med politisk verkan gentemot säkerhetsrådets medlemsstater? Min utgångspunkt är att någon form av förändring är nödvändig för att FN och säkerhetsrådet i framtiden ska lyckas förhindra folkmord, frågan är bara vilken form av förändringar. Således kommer jag, i ett antal punkter, föreslå förändringar av säkerhetsrådet. Utgångspunkten är inte att dessa punkter tvunget ska föreslå stora radikala förändringar, såsom förändringar i säkerhetsrådets sammansättning, utan snarare att utgå från dagens befintliga instrument och hur dessa kan utnyttjas till fullo. Således blir huvudfrågeställningen för denna uppsats, huruvida FN och säkerhetsrådet kan förhindra folkmord utifrån de idag rådande förhållandena? Därutöver kommer fokus ligga på följande frågor: 1. Vilka är de bakomliggande faktorerna till att säkerhetsrådet agerat på det sätt som det gjorde innan och under konflikterna i Rwanda och Bosnien-Hercegovina? 2. Vilken verklig funktion fyller Folkmordskonventionen? 3. Är en förändring i säkerhetsrådet nödvändig för att rådet ska bli det forum som i framtiden lyckas förhindra folkmord? 1.2 Teori För att kunna förstå folkmordets paradoxer och huruvida det går att förhindra ett folkmord eller inte är det viktigt att ha en förståelse för vilka faktorer som ligger till grund för ett eventuellt folkmord. Utgångspunkten blir därför två teoretiska ramverk som båda gör anspråk på att förklara folkmordets miljö. Först kommer Mary Kaldors 3 teori om de nya krigen och den förändrade krigföringen som denna medfört. Kaldors teori kommer att vara grunden i att försöka förstå varför folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina begicks utifrån de långvariga konflikter som funnits i området. Därefter 3 Kaldor är professor i Global Governance vid the London School of Economics. 5

kommer Helen Feins 4 teori om hur ett folkmord går att förhindra att redogöras för. Feins teori kommer att användas som utgångspunkt för att kunna förstå hur folkmorden i Rwanda och Bosnien- Hercegovina kunnat förhindras. Avslutningsvis så kommer ett kapitel om det teoretiska begreppet folkmord, detta för att skapa en full förståelse och placera begreppet folkmord i rätt sammanhang. Detta begrepp kommer inte att redogöras för i inledningskapitlet, utan utvecklas helt i kapitel 4. Centralt för att kunna gå vidare är att folkmord inte kan ses som verk av ohämmad ondska eller enskilda personers sjuka vilja utan istället finns det specifika faktorer som ligger till grund för dessa brott. Dessa faktorer har varierat över tid, men kan sammanfattas i en vilja att förändra ett samhälle. 1999 publicerade Mary Kaldor i sin bok Nya och gamla krig Organiserat våld under globaliseringens era en teori om en ny form av krig som utvecklats de senaste dryga 20 åren, de nya krigen. Dessa nya krig utgörs av en blandning av regelrätta krig stater emellan, organiserad brottslighet och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Karakteristiskt för de nya krigen är en förändring av aktörer, mål, metoder och finansiering. Enligt Kaldor har aktörerna till stora delar lämnat den statliga spelplanen och består idag av såväl privata som offentliga, globala som lokala aktörer. Således är de nya krigen starkt sammankopplade med ett sönderfall av det statliga våldsmonopolet. Resultatet har blivit att paramilitära grupper, lokala miliser, legosoldater och andra ickestatliga grupper idag är centrala aktörer i de krigförande områdena. Målen för de nya krigen har utvecklats från att handla om att försvara den egna gränsen eller erövra nya landområden, såsom de tidigare mellanstatliga krigen föreskrev, till att istället handla om att skapa kontroll över landområden genom att undanröja alla tänkbara motståndare genom folkfördrivning och skapa homogena områden baserade på identitet. Målet är huvudsakligen att kontrollera befolkningen genom att bli kvitt alla med en annan identitet. Därav är de nya krigens metoder starkt sammanbundna med metoder som tidigare ansetts starkt förbjudna, metoder såsom folkfördrivning genom exempelvis tvångsdeportationer, massmord och våld riktat mot civila. Dessutom är även finansieringen sammanlänkad med metoderna, då många av de privata ickestatliga grupper som är dagens aktörer drivs av en vilja att vara självförsörjande. Således är exempelvis plundring en av orsakerna till att civila blivit en legitim måltavla i de nya krigen. Så länge de krigförande grupperna har ekonomin avklarad, så länge kommer kriget att pågå (Kaldor 1999:9-21). Mary Kaldor säger att de nya krigen måste förstås utifrån sin relation till globaliseringens framväxt under de senaste dryga 20 åren. Kaldor ser globaliseringen som en process som gör världen mindre och knyter ihop vår jord utifrån politiska, ekonomiska, militära och kulturella aspekter. 4 Fein är VD för Institute for the study of Genocide vid John Jay College of Criminal Justice, City University of New York, en organisation som grundades 1982 med det huvudsakliga syftet att dela ut stipendier och att analysera orsaker, konsekvenser och förhindrande av folkmord. 6

Globaliseringens era har medfört att global kommunikation blivit en del av vardagen och således även har kommit att präglat många av de nya krigen. I takt med att världen sammanlänkas suddas gränserna för vad som är internt och extern ut allt mer. I förlängningen leder detta till att traditionella interna konflikter har inverkan, inte bara på befolkningen inom den egna statens territorium, utan långt bortom den egna statens gränser (Kaldor 1999: 11-12, Lindholm Schulz 2002:36-37). Det finns i dagens forskarsamhälle två olika betraktelsemönster för att angripa frågan om hur ett folkmord skulle kunna förhindras, den intentionalistiska och strukturalistiska. Den intentionalistiska företrädaren säger att det finns en välgrundad intention bakom folkmordet vilken måste eleminieras för att ett folkmord ska kunna stoppas. Den andra företrädaren är mer strukturalistisk i sitt betraktande av folkmord och ser brottet som en konsekvens av ojämlika socio-ekonomiska och maktpolitiska relationer i samhället. Dessa två betraktelsemönster utesluter inte varandra och det är grundprincipen i Helen Feins tankar kring förebyggandet av folkmord. Fein skulle definiera den intentionalistiska lösningen som sekundär prevention, att förhindra ett folkmord i samband med att det verkställs. Den strukturalistiska lösningen motsvarar i Feins terminologi den primära preventionen, att redan innan ett folkmord förövas ha eliminerat de faktorer som skulle kunna vara den utlösande faktorn och därigenom förhindra folkmord helt och hållet. Enligt Fein finns det alltså två möjligheter att förhindra folkmord, genom att eliminera de primärt utlösande faktorerna till folkmord eller genom ett yttre ingripande gentemot ett redan inlett folkmord (Gerner; Karlsson 2005:381-382). Det finns en rad faktorer som i specifika situationer kan fungera som katalysatorer för folkmord. Fein påpekar att krig ofta är den utlösande faktorn, men exempelvis fallet Rwanda visar att det ligger en mer komplex situation bakom än så. Ofta så grundar sig folkmord i en ojämlik kamp om territorium, naturresurser eller makt inom eller mellan stater. Således är de tänkbara faktorerna bakom folkmord många och det viktiga är därför att identifiera dessa och hitta mönster för att kunna förhindra situationer/konflikter att utvecklas till folkmord. Viktigt för att förhindra folkmord är således att samla in kunskap om de faktorer som utlöser folkmord. Detta skapar dock ingen garanti utan ett allmänt preventivt arbete kring mänskliga rättigheter, folkrättsliga principer och sanktioner är av yttersta vikt. Ansvaret för detta arbete bör ligga hos det internationella samfundet och därigenom FN i första hand (Gerner; Karlsson 2005:382-385). 1.3 Metod Min studie kommer att vara av komparativ art där jag i två fallstudier kommer att jämföra två folkmord med varandra. Komparativa studier anses idag vara en metod som är svår att bortse från i samhällsvetenskapliga arbeten och det kan frågas huruvida det är möjligt att karakterisera ett fenomen utan att ställa det i relation till andra fenomen, avsiktligt eller oavsiktligt. Dock måste försiktighet 7

vidtagas vid komparativa studier och det ska inte råda några oklarheter kring huruvida de berörda ämnena är möjliga att jämföra. De komparativa studierna går att dela upp i två skilda kategorier. Den första är den så kallad chockkomparativa studieformen. Denna syftar till att jämföra fenomen som är så olika att olikheterna i sig är grund till lösningen på ett problem. I den andra kategorin, vilken jag också ämnar använda, jämförs fenomen som liknar varandra för att identifiera gemensamma variabler. Ur dessa variabler kan sedan lösningar på problem identifieras (Lundquist 1993:101-102, Ejvegård 2003:41). Därav kommer jag att jämföra två folkmord som skiljer sig i genomförande och bakomliggande motiv. Det centrala i studien är att det är två, av världssamfundet definierade, folkmord som inte stoppats. För att kunna bekräfta denna definition kommer avgjorda fall från de båda ad hoc tribunalerna 5 som upprättats efter de berörda folkmorden att refereras till löpande. Det är i dessa båda tribunaler som brottet folkmord för första gången prövats och individer har bedömts skyldiga för folkmordsbrott. Därav kommer dessa domslut vara av stor vikt för att kunna påvisa att massdödandet i Rwanda 1994 och i Bosnien-Hercegovina 1995 kan klassificeras som folkmord. Dessutom kommer den Internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court 6 att ges utrymme då den representerar framtidens internationella straffrättsliga instans för folkmord. Fallstudier är idag ett mycket vanligt tillvägagångssätt i vetenskapliga studier och syftet är att ta en liten del av ett stort förlopp till hjälp för att beskriva en verklighet (Ejvegård 2003:33-34). De två fallstudier jag ämnar använda mig av är utvalda av flera skäl. Huvudsatsen har redan tagits upp, att de båda är två definierade folkmord. Därutöver är de utvalda för att folkmorden i Rwanda och Bosnien- Hercegovina är de två mest omskriva och därigenom väldokumenterade folkmorden under perioden efter andra världskriget. Således är valet gjort medvetet för att material skall finnas att tillgå, både i form av avhandlingar, artiklar, akademisk litteratur, men också biografier och memoarer från personer som själva berördes eller deltog i folkmorden på något sätt. Att de valda folkmorden är så väldokumenterade medför också en negativ aspekt grundad i svårigheten att finna en ny infallsvinkel och att den slutliga analysen kommer att präglas av redan författat material som i många fall tenderar till att vara subjektiv i sin bedömning. Valet av material kommer dock diskuteras närmare i nästkommande kapitel. Utöver det faktum att dessa båda folkmord är väldokumenterade så ägde de båda rum inför ögonen på hela världssamfundet, FN-soldater och annan personal på plats. Detta gör att FN:s roll är mycket omdiskuterad och därav mycket intressant att problematisera. Utgångspunkten och det centrala fokuset i fallstudierna kommer således att riktas gentemot säkerhetsrådets agerande innan och under förövandet av folkmorden. Det är i sig ytterligare en viktig beståndsdel i valet av Rwanda 5 hädanefter benämnda som ICTR för Rwanda och ICTY för före detta Jugoslavien 6 hädanefter benämnd som ICC. 8

och Bosnien-Hercegovina som fallstudier, då andra folkmord såsom exempelvis Kambodja 7 ägde rum i en tid präglad av kalla kriget och därigenom inte var en del av säkerhetsrådets agenda på samma sätt. För att kunna problematisera FN:s roll kommer mycket fokus ligga på att förklara och återge händelser i samband med folkmorden samt att återge spelet i säkerhetsrådet innan och under folkmordet. Delar av den empiri som presenteras kan i vissa fall verka irrelevant för studien i stort, men jag har valt att försöka skapa en helhetsbild kring de båda fallstudierna för att sedan på ett rättmätigt sätt kunna applicera teorin på densamma. Ytterligare en anledning till att fallen Rwanda och Bosnien- Hercegovina är utvalda som fallstudier är att de båda utmärker sig som typexempel på vad Mary Kaldor betecknar som nya krig, vilket gör att det passar in i det teoretiska ramverk som kommer att användas för att kunna analysera huruvida folkmord går att förhindra i framtiden eller inte. 1.4 Material Mycket material är idag skrivet om olika folkmord och folkmord som forskningsområde. I Sverige har Förintelsen blivit en del av det allmänna historiemedvetandet genom inrättandet av myndigheten Forum för levande historia och de fyra Stockholmskonferenserna för arbetet mot folkmord i början av 2000-talet. Således är folkmord idag en aktuell fråga för såväl internationellt erkända forskare som för människor utan akademisk erfarenhet och därigenom har det producerats stora mängder material. Internationellt sett är variationerna stora kring hur långt forskningen kring folkmord kommit, dock finns även här en stor bank med material att tillgå. Då mängden material som finns att tillgå är stor och mycket av densamma tenderar till att ha subjektivt förhållningssätt gentemot det berörda folkmordet är det av största vikt att det material som används i arbetet sammantaget förhåller sig så neutralt som möjligt. Detta hindrar inte att åsikter från alla berörda parter, såväl extrema som mer neutrala, kommer att ges utrymme, utan snarare att dessa ska ges ett likvärdigt utrymme för att slutligen kunna vägas mot varandra i analysen. Av stor vikt är också att det använda materialet återspeglar samhällets olika nivåer (lokal, nationell och internationell) för att därigenom kunna återspegla folkmordets alla berörda parter. Viktigt för att kunna använda sig av såväl ett subjektivt som ett objektivt källmaterial är att vara källkritisk och således ha vetskap om det författade materialets avsikt och huruvida det svarar upp mot denna eller inte. För att kunna återge en riktig bild av säkerhetsrådets agerande under de berörda folkmorden kommer material till detta avsnitt komma från källor inom säkerhetsrådet och från de utredningar som granskat säkerhetsrådets arbete. De resolutioner som säkerhetsrådet beslutar om är alla resultatet av diplomatiska ansträngningar och kompromisser. Således är det av största vikt för att kunna förstå 7 Gerner och Karlsson definierar massmorden i Kambodja såsom folkmord i enlighet med den definition som finns i Folkmordskonventionen (Gerner; Karlsson 2005:235) 9

säkerhetsrådets agerande att se spelet bakom kulisserna. För att kunna göra detta kommer texter författade av personer med insikt i säkerhetsrådets agerande användas i så stor utsträckning som möjligt. Därutöver så kommer säkerhetsrådets resolutioner, förarbeten och mötesanteckningar användas i den omfattning dessa existerar. Det andra kapitlets diskussion kring den globala spelplanens förändring de senaste dryga 15 åren är främst baserad på Mary Kaldors bok Nya och gamla krig Organiserat våld under globaliseringens era. Boken för fram Kaldors teori om nya krig såsom den har beskrivits i teorikapitlet ovan. De teorier som Helen Fein presenterar kring folkmordets bakomliggande faktorer och möjligheten att förhindra densamma är baserade hennes texter i ämnet från ett flertal olika verk. Däribland den text hon författat om Prevention of Genocide i Encyclopedia of Genocide Volume II. Encyklopedin är den första i sitt slag och innehåller vetenskapliga texter på över 200 aspekter av folkmord. Den behandlar idag internationellt kända och uppmärksammade folkmord som Kambodja och Rwanda, men också mindre kända folkmordsfall som exempelvis Östtimor. Bland författarna märks, förutom Helen Fein, kända folkmordsforskare som Yehuda Bauer, Ted Robert Gurr, Simon Wiesenthal och Elie Wiesel. Den grundläggande teoretiseringen av begreppet folkmord i kapitel fyra är baserat på ett av det största svenska verken på området, Folkmordens historia författat av Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson 8. Boken analyserar folkmordets intentioner och orsaker med huvudsaklig utgångspunkt i tre fall, folkmordet på armenierna 1915-1918, sovjetkommunisternas folkmord 1918-1953 och förintelsen av Europas judar 1941-1945. Ur dessa tre fall lyfter författarna sedan upp spår hos eftervärlden i form av myter och minnen som i sig kan resultera i nya konflikter. Det femte kapitlets redogörelse för hur säkerhetsrådet fungerar är baserad på ett flertal källor. Bland dessa märks ett av standardverken på området, Basic facts about the United Nations. Denna är utgiven av FN och därigenom finns det en inneboende problematik kring att en organisation som FN väljer att beskriva sig själva och därför måste denna källa granskas noga och framställas på ett kritiskt sätt. Därutöver kommer bland annat FN-stadgan och världspolitiken att användas. Boken är författad av Ove Bring. 9 Till det sjätte kapitlet, fallstudierna från Rwanda och Bosnien-Hercegovina, har en rad källor använts. Detta för att uppnå syftet med att beskriva konflikterna och FN:s inblandning på ett så bra sätt som 8 Båda författarna är professorer i historia vid Lunds universitet och deltar därutöver i forskningsprojektet Förintelsen och den europeiska historiekulturen. 9 Ove Bring är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet och vid Försvarshögskolan 10

möjligt. Bland den berörda litteraturen märks en av de mest kända verken kring folkmordet i Rwanda, Att förråda ett folk av Linda Melvern. Därutöver har till exempel den förre amerikanske FNambassadören Madeleine Albrights memoarer Fru utrikesminister använts för att ge en bra bild av spelet bakom kulisserna. Dessutom har ett antal FN-rapporter från de berörda folkmorden använts för att ge organisationens syn på sitt agerande. 1.5 Disposition En bra disposition är grundläggande för att läsaren ska kunna tillgodogöra sig arbetet på ett tillfredställande sätt. Därför är det av största vikt att strukturen på arbetet är så genomtänkt och lättöverskådlig som möjligt. Detta har medfört att arbetet har delats upp i sju kapitel. Det inledande kapitlet är tänkt att ge läsaren en inblick i vad som komma skall och en förståelse för vilka metoder, teorier och vilket material som används under arbetets gång. Därefter kommer ett teoretiskt kapitel som ämnar att problematisera och teoretisera den utveckling som globaliseringen medför på dagens konflikter. Huvudsakligen kommer detta kapitel att baserar på Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Detta kapitel är av centralt värde för att kunna ställa sig frågan kring huruvida folkmord idag går att förhindra eller om folkmord blivit en central del av den nya tidens krigsföring? Som tredje kapitel i arbetet kommer ett andra teorikapitel. Med utgångspunkt i Kaldors teori om nya krig kommer Helen Feins tankar kring folkmordets utlösande faktorer och möjligheten att förhindra detsamma att redogöras för. Därpå följer ett tredje teoretiskt kapitel som samlar, redogör för och problematiserar de, för arbetet, centrala området folkmord. Utgångspunkten är Folkmordskonventionen, dess artiklar och den kritik som riktat gentemot densamma. Som femte kapitel kommer en redogörelse för FN och säkerhetsrådet. Detta kapitel är varken teoretiskt eller empiriskt utan snarare, på grund av sitt innehåll, något däremellan. Kapitlet är av största vikt för arbetet och en språngbräda gentemot resten av detsamma. Därpå följande kapitel är det empiriska avsnittet i arbetet. Här kommer de två fallstudierna att presenteras med utgångspunkt i hur säkerhetsrådet agerade innan och under folkmorden i de berörda länderna. Självklart kommer kapitlet att innehålla en noggrann redogörelse för de berörda folkmorden och dess handlingsförlopp, men det är inte det centrala för arbetets fortsättning och därigenom kommer dessa avsnitt att hållas så korta som möjligt. Avslutningsvis kommer ett analyserande kapitel där Mary Kaldors och Helen Feins teorier kommer att appliceras på folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina för att nå en slutsats i frågan huruvida det går att förhindra folkmord eller inte. Därutöver så kommer ett antal punkter, om analysen visar att det finns behov för detta, presenteras med tänkbara förändringar inför framtiden. 1.6 Avgränsningar Folkmord är, som tidigare konstaterat, ett idag mycket stort och väldokumenterat forskningsområde världen över och följaktligen ett område som går att problematisera ur många synvinklar. För att detta 11

arbete inte ska bli för stort och ogreppbart är det viktigt att ha tydliga avgränsningar. Därigenom har jag valt att begränsa mig till de två valda folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina. Det hade varit möjligt att finna värden i att inkludera andra folkmord i fallstudien, såsom exempelvis Kambodja, och därigenom göra arbetet mer mångfasetterat i form av ett bredare tidsperspektiv och ett annat politiskt klimat. Dock faller de båda valda folkmorden så väl inom de kriterier som fogas för att fungera i arbetet att det inte finns någon anledning att utöka studien och göra den bredare än vad som är nödvändigt. Dessutom så råder det ingen tvekan om att exempelvis folkmordet i Kambodja omgärdades av det kalla krigets spänningar och således inte hade fungerat som ett fall att studera. Detta då säkerhetsrådet inte författade en enda resolution om situationen i Kambodja under åren 1975-1979, åren då det kambodjanska folkmordet förövades. En annan viktig begränsning är att fallstudierna av Rwanda och Bosnien-Hercegovina är begränsade till i huvudsak just dessa områden. Den etniska rensningen var utbredd över stora områden under kriget på Balkan i början av 1990-talet och kriget präglades av grymhet från alla stridande parter, vilket även inkluderar aktörer från Kroatien och Serbien. Detta lägger grund till ett möjligt scenario där fallstudierna skulle kunna få ett vidare fokus, vilket även skulle inkludera händelserna i Kroatien och Serbien, än det som jag valt. Dock har jag valt att enbart inkludera händelser från Kroatien och Serbien när dessa är av central art för händelserna i Bosnien-Hercegovina. Den huvudsakliga anledningen till detta val är att Bosnien-Hercegovina är det enda av länderna på Balkan som fått händelser inom landets gränser definierade som folkmord. Situationen i Rwanda är jämförbar med den i Bosnien-Hercegovina. Även här kommer fallstudien visa på att aktörer från grannländerna, exempelvis Burundi och Uganda, var aktiva i händelseförloppet perioden innan och under folkmordet. Dock, av samma anledning som i fallet med Bosnien-Hercegovina, så kommer den huvudsakliga energin att läggas på händelserna i Rwanda. Därutöver så är arbetet begränsat till att undersöka huruvida folkmord går att stoppa ur säkerhetsrådets synvinkel. Därigenom kommer exempelvis inte internationella organ, frivilligorganisationer och andra lokala, regionala eller internationella sammanslutningars möjlighet att förhindra folkmord att vägas in i arbetet. Det råder ingen tvekan om att även dessa besitter en stor möjlighet att agera innan och under framtida folkmord, men säkerhetsrådet är idag den internationellt accepterade garanten för internationell fred och säkerhet och därigenom av största intresse för det här arbetet. Dock är det viktigt att se till hur hela FN har agerat innan en konflikt eskalerar till att nå folkmordsstadiet. Ett mycket intressant exempel på detta är just Rwanda som såväl innan som efter andra världskriget förvaltades av NF och FN:s respektive organ för detta. Således har FN i fallet Rwanda haft en makt att påverka utvecklingen lång innan folkmordet ägde rum. 12

Slutligen har jag valt att göra en teoretisk begränsning gällande begreppet humanitär intervention som benämns i samband med Helen Feins teori om primär och sekundär prevention. Då detta är ett stort forskningsområde i sig kommer jag, då begreppet används, att enbart tala om det som en intervention beslutad av säkerhetsrådet för att säkerställa den humanitära situationen inom en stat. Detta då lidandet bedöms vara av den arten att det internationella samfundet måste ingripa för att den berörda staten inte vill eller inte kan göra något åt situationen. 13

2. En förändrad värld För att kunna förstå huruvida folkmord är möjliga att förhindra i framtiden behövs en förståelse för den värld vi befinner oss i och för de förändringar som skett i takt med globaliseringens frammarsch de senaste 20 åren. Idag är globalisering ett uttryck som många använder, men få faktiskt ser hela innebörden av. Många av oss tänker på Internet, mobiltelefoner och andra högteknologiska lösningar när globaliseringen kommer på tal. Möjligtvis når tankarna stora massdemonstrationer, såsom den i Göteborg under EU-toppmötet 2001, men få härleder fenomenet till exempelvis det ökande antalet döda civila i krig och konflikter. Krigen har under globaliseringens era förändrats och blivit råare i sin framtoning. Det som tidigare var en uppgörelse mellan två stater på slagfältet, med få civila förolyckade, är idag en betydligt mer komplicerad angelägenhet där det är långt ifrån självklart att det är stater som är de stridande parterna. Således är denna utveckling av central art för att kunna förstå den miljö som brottet folkmord förövas i idag och för att slutligen kunna analysera huruvida de, i framtiden, är möjliga att förhindra eller inte. 2.1 Nya krig Den preussiske militärstrategen Carl von Clausewitz hävdade redan i början av 1800-talet att krig inte utfördes av folk eller arméer, utan av regeringar. Kriget var, enligt von Clausewitz, en fortsättning av politiken, fast med andra medel. Detta är den kanske mest klassiska tolkningen av kriget som fenomen, en tolkning som genom åren ofta kritiserats. Dock symboliserar von Clausewitz tankar den traditionella synen på kriget, som varit rådande allt sedan den westfaliska freden 1648, att krig förs mellan stater och som ett instrument för att uppnå politiska målsättningar i förhållande till andra stater (Kaldor 1999:29-30). De senaste 20 åren har dock en förändring av den rådande tolkningen skett och krigsföringen kan sägas har förändrats dramatiskt. De metoder som idag används skiljer sig markant från de metoder som var rådande när von Clausewitz myntade sin tes och som låg till grund för den internationella humanitära rättens framväxt efter andra världskriget. Idag möts inte soldater på slagfältet i den omfattningen som för 60 år sedan, utan istället används högteknologiska lösningar i större utsträckning. Dessutom så har civila idag blivit en central måltavla för de krigförande parterna och således har antalet civila offer ökat drastiskt. För att visa på denna utveckling ger Mary Kaldor, författare av boken Nya och gamla krig, följande exempel: Vid förra sekelskiftet var förhållandet mellan militära och civila offer 8:1. Idag är förhållandet nästan exakt det omvända: under krigen på 90-talet var förhållandet mellan militära och civila offer ungefär 1:8. Beteenden som var förbjudna enligt de klassiska reglerna för krigföring och som kodifierades i krigslagarna under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal t.ex. illdåd mot icke-stridande, belägringar och 14

förstörelse av historiska monument är numera en viktig beståndsdel i den nya krigföringens strategier (Kaldor 1999:16). Organiserad krigsföring gentemot civila har blivit en del av krigets vardag, i det som Kaldor benämner nya krig, i många delar av världen. Kaldor grundar sin teori om nya krig i tesen att en ny typ av våld utvecklat sig under 1980- och 1990-talen i framförallt Afrika och Östeuropa och att detta utgör en del av den globaliserande eran. Den nya form av våld som Kaldor anser växt fram de senaste dryga 20 åren syftar främst på det faktum att aktörerna inte längre enbart är statliga utan nu även offentliga och privata. De nya krigen kan delas upp i krig, organiserad brottslighet och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Krig består, enligt Kaldors definition, av organiserat våld med politiska motiv mellan stater eller organiserade politiska organisationer. Organiserad brottslighet innefattas å andra sidan av våldsamma privata organisationer med ekonomiska motiv. Systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter förövas av stater eller privata grupper gentemot civila. Alla dessa tre begreppen innefattas i det Kaldor menar är nya krig (Kaldor 1999:9-12). Den stora skillnaden som Kaldor ser mellan de gamla traditionella mellanstatliga krigen och de nya krigen är målen, metoderna och finansieringen. Målen i de gamla krigen var knutna till ett territorium, försvar av den egna gränsen alternativt erövring av nya landområden. I och med de nya krigen menar Kaldor att det har skett en förändring, målen har förskjutits från att vara territoriellt bundna till att handla om en framställd identitetspolitik där olika identiteter betraktas som något unikt och därigenom separerar individer från varandra. Således är målen i dagens krigsföring inte att skapa territoriell kontroll genom att vinna folkets stöd, utan att undanröja alla tänkbara motståndare genom folkfördrivning och skapa homogena områden baserade på identitet. Dessa identiteter kan vara nationella, religiösa, språkliga eller klanbundna. Identitetspolitiken är i sig bakåtsyftande och exkluderade. Kaldor hävdar att identitetspolitiken i bästa fall leder till ett samhälle baserat på psykologisk diskriminering. I sina mest extrema former konstaterar Kaldor att identitetspolitiken, genom exempelvis etnisk rensning eller systematiska mord, faller under definitionen av folkmord enligt Folkmordskonventionen. Det som tidigare betraktats som regelvidriga bieffekter av krig har idag blivit en central del av den nya krigföringen (Kaldor 1999:89-99, 113-115). En viktig aspekt av krigets utveckling är ökningen av privata aktörer, såsom paramilitära grupper, lokala miliser, legosoldater och andra ickestatliga grupper i de krigförande områdena. Denna utveckling innebär att ett stort antal stridande inte längre lyder under staten och därigenom inte finns under densammas kontroll. Som ett exempel på detta kan de Bosnienserbiska paramilitära grupperna som förövade folkmordet i Srebrenica ses. Dessa ickestatliga grupper avlönas således inte av en stat, utan måste vara självförsörjande genom exempelvis plundring. Detta har lett till att de nya krigen fört 15

med sig en drastisk förändring av metoderna för krigsföring och finansieringen i enlighet med Kaldors tes. De reguljära statliga arméerna som präglade den klassiska krigsföringen avlönades av staten, medans de nya aktörerna i många fall måste vara självförsörjande och därigenom blir finansieringen en del av krigets ändamål. Så länge det är möjligt att finansiera kriget, genom exempelvis plundring eller liknande, så kan det fortsätta. Gällande metoderna så har de nya krigen inneburit en stegring av det rena våldet, främst riktat mot civila i enlighet med Kaldors citat tidigare i detta kapitel. Våldet anses vara legitimt enligt de nya krigens övergripande strävan efter att skapa identitetsbaserade områden genom folkfördrivning. Dessutom är de nya metoderna starkt förbundna med finansieringen av krigsföringen, vilket exempelvis plundring av civila är ett exempel på. En tredje aspekt på de nya krigen är att de medför att antalet aktörer med makt inom nationalstatens territorium ökar och sakta men säkert åsidosätter statens makt och förskjuter densamma till andra grupper i samhället. I de fall då dessa grupper har tillgång till vapen och är beredda att använda dem, exempelvis hos de Bosnienserbiska paramilitära grupperna, minskar statens monopol på det legitimt organiserat våldet, vilket är en starkt bidragande effekt till nya krigen. Således kan inte den serbiska staten ställas som ansvarig för folkmordet i Srebrenica, vilket också FN:s internationella domstol 10 konstaterats under våren 2007, då de paramilitära grupperna som utförde folkmordet stod utanför statlig kontroll (Kaldor 2002:12-13). Allt sedan 1800-talet, men främst efter andra världskriget, är krig en högst reglerad företeelse. Det är inte tillåtet att starta och föra krig hur som helst och antalet internationella instrument, med FNstadgan och Genèvekonventionerna som främsta exempel, som på olika sätt styr dessa frågor är stort. Även om regelverket inte alltid har följts så har de ändå alltid fungerat som ett ramverk för vad som kan betraktas som legitim krigsföring. Traditionellt sett har alla krigsförande parter eftersträvat att i största möjliga mån följa och referera till detta regelverk. Denna strävan har i förlängningen resulterat i att många av de principer som stadgats i konventioner och andra internationella avtal har förvandlats till gällande sedvanerätt. Innan det andra världskriget startade uppfattades krig som företeelse ofta som en accepterad handling för att uppnå vissa syften. Efter andra världskriget skedde en förändring av denna tolkning och krig började allt mer ses som en illegitim handling. Således hårdnade också det krigsrättsliga regelverket. Därigenom ansågs inte längre territoriell erövring vara förenligt med det internationella regelverket och det mellanstatliga kriget i detta syfte dömdes således ut. Svårare är det gällande de inomstatliga konflikterna, då suveränitetsprincipen försvårar för tolkningen av de krigsrättsliga principerna och vart gränser går för vad som anses falla inom ramen för statens interna angelägenheter. Suveränitetsprincipen kommer diskuteras i kapitlet om FN och säkerhetsrådet (Lindholm Schulz 2002:30-31). 10 hädanefter benämnd som ICJ 16

Mary Kaldor konstaterar därav att de nya krigen symboliseras av inomstatliga konflikter och en urholkning av det statliga monopolet på legitim våldsanvändning. I takt med att denna utveckling fått fotfäste på den internationella spelplanen har det internationella regelverket som reglerar krigsföringen mist mycket av sin betydelse. De konventioner som utgör regelverket är undertecknade av stater i tron att de skulle besitta ett våldsmonopol även i framtiden. Dock har nationsstaten och det mellanstatliga förhållandet i mångt och mycket åsidosatts till förmån för en globalt sammanlänkad agenda med fler aktörer än staterna. 2.2 Globaliseringen som process Som tidigare konstaterat så är globaliseringen ingen ny process, vissa vill till och med sammanlänka den med den kapitalistiska utvecklingen som startade under 1700-talet. Dock påpekar Kaldor att de senaste två årtiondena har medfört en häpnadsväckande utveckling inom informations- och kommunikationsteknologin vilken kvalitativt fördjupat globaliseringsprocessen. Utgångspunkten för sitt resonemang tar Kaldor i en definition av globalisering som den process som sammanlänkar världen på en global nivå, såväl ekonomiskt, politiskt, militärt som kulturellt. Kaldor ser globalisering som en process som i själva verket står för både globalisering och lokalisering, homogenisering och differentiering och integration och fragmentisering. Kaldor vill framhäva kopplingen mellan det globala och det lokala, där händelser på andra sidan jorden påverkar människor i den lokala vardagen samtidigt som dessa människor har möjligheten att genom lokal påverkan förändra globala processer. När jag framöver pratar om globalisering så ämnar jag använda mig av den definition som Kaldor formulerat (Kaldor 1999:83). Den engelske professorn i politik och sociologi David Held vill särskilja fyra specifika karaktärsdrag ur globaliseringen. För det första så innefattar globaliseringen idag en förlängning av sociala, politiska och ekonomiska intressen utanför den egna nationsstatens gränser och utanför den egna regionen och kontinenten. Det andra som är signifikativt med globaliseringen enligt Held är den ökade mängden globala nätverk sammantaget med det utvidgade flödet av bland annat global handel och investeringar. Det tredje som Held anser vara karaktäristiskt för globaliseringen är att den påskyndar den globala samverkan och processerna kring exempelvis utveckling av global kommunikation och transport. Samtidigt menar Held att globaliseringen påskyndar spridningen av idéer, varor, information och kapital. Det fjärde karaktärsdraget som Held vill ge globaliseringen är dess förmåga att sudda gränser mellan interna statliga angelägenheter och externa diton. Genom globaliseringen kan människor känna samhörighet med människor på andra sidan världen, utan att faktiskt veta något om varandra. Dessutom så kan vi dagligen påverkas av faktorer som, rent avståndsmässigt, hemmahör lång ifrån oss. Som Held säger [ ] even the most local developments can come to have enormous global consequences (Held 2005:186-187). Det viktiga i Helds resonemang kring globaliseringens fyra 17

specifika karaktärsdrag är att de alla kan verka av positiv art för en internationell utveckling baserad på de mänskliga rättigheterna. Dock innebär detta inte att de är allt igenom positiva i enlighet med verkligheten, kanske till och med tvärt om, men de är alla en grogrund för ett positivt samspel mellan globaliseringen och de mänskliga rättigheterna och i förlängningen en värld i fred. Genom den högteknologiska utveckling som globaliseringen medfört kan världen sägas ha blivit mindre. Vi blir idag medvetna om politiska och sociala processer i andra delar av världen allt snabbare. Därigenom kan individer, organisationer och nätverk komma i kontakt med varandra på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Det globaliserade informationsflödet gör det svårare för grupper i samhället som aktivt motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter att verka i det tysta. Således har globaliseringen stärkt skyddet för de mänskliga rättigheterna och en demokratisk utveckling. Därutöver är globaliseringen en starkt bidragande orsak till att antalet organisationer som arbetar för exempelvis mänskliga rättigheter drastiskt har ökat. Globaliseringen har, genom sin teknologiska utveckling, skapat verktyg för dessa organisationer att verka utan den starka administrativa enhet som tidigare präglat den här formen av rörelser. Detta har lett till ett större fokus på att agera vilket idag har gjort dessa organisationer till viktiga aktörer i konflikter och biståndsfrågor (Kaldor 1999: 100). 2.3 Förhållandet mellan nya krig och globaliseringen Kaldor säger att de nya krigen måste förstås utifrån sin relation till globaliseringen. Under de senaste dryga 20 åren har världen globaliserats och global kommunikation blivit en del av vardagen och har således även kommit att prägla många av de nya krigen. I takt med att världen sammanlänkas suddas gränserna för vad som är internt och extern ut allt mer. I förlängningen leder detta till att traditionella interna konflikter har inverkan, inte bara på befolkningen inom den egna statens territorium, utan långt bortom den egna statens gränser (Kaldor 1999:11-12, Lindholm Schulz 2002:36-37). Som tidigare påvisat så menar Kaldor att de nya krigens främsta mål handlar om identitetspolitik. Kaldor säger att förutsättningarna för denna identitetspolitik mycket grundar sig i globaliseringen. Krigen präglas allt mer av en ny slags global-lokal åtskillnad där de stridande parterna skiljs åt genom tillgången till de globala processerna. På den ena stridande sidan står den sida som har tillgång till globaliseringens landvinningar, ofta i form av tekniska hjälpmedel som mobiltelefoner, kreditkort och satellit TV. Ofta talar denna grupp engelska, har tillgång till utländsk valuta och möjlighet att resa i det närmaste fritt. På den andra sidan står den grupp i samhället som är mer eller mindre utestängda från dessa processer. De lever av vad de kan sälja, byta eller det de får i humanitärt bistånd. Deras rörelser begränsas av vägspärrar, visum och resekostnader och de faller ofta offer för utsvältning, belägring, landminor osv. Således skapar globaliseringsprocessen åtskillnader människor emellan som skapar grogrunden för de identitetskonflikter som präglar de nya krigen. Ofta ämnar de båda sidorna att lägga 18

skulden på den andra sidan för diverse negativa aspekter på vardagen och i förlängningen tenderar detta att leda till renodlade konflikter där företeelser som etnisk rensning och folkmord inte alls är ovanliga (Kaldor 1999:89-99). 2.4 Sammanfattning Världen har under de senaste 20 åren förändrats genom globaliseringen. Detta fenomen har medfört en rad positiva och negativa aspekter. Mary Kaldor härleder den, under samma tid, förändrade krigsmentaliteten till globaliseringen och myntar uttrycket nya krig för att förklara fenomenet. Därigenom sammanlänkar hon de nya krigen med globaliseringen på ett sätt som gör att de inte kan skiljas åt. De går hand i hand. Krigsföringen har utvecklats från de klassiska mellanstatliga krigen till att idag ofta vara en inomstatlig angelägenhet där mycket av striderna riktas gentemot de civila i samhället. I takt med att antalet aktörer med makt och vapenkapacitet i världen blir fler och fler skådar vi en bild av framtiden där det organiserade våldet i större utsträckning får en framträdande position. Ett organiserat våld som allt mer sällan äger rum mellan stater, utan allt oftare mellan icke-statliga beväpnade grupper. Det huvudsakliga målet med krigsföringen har förändrats från att vara territoriellt bundet till att idag handla om identitetspolitik och en vilja att skapa homogena områden baserade på identitet. Metoderna för detta är många och tenderar att i större utsträckning drabba civila. Folkmord per definition är inte en del av de nya krigens mål, men för att uppnå målen har metoder som kan resultera i folkmord blivit en del av krigföringen. En annan viktig aspekt som präglar de nya krigen i enlighet med Kaldors resonemang är finansieringen. Då dagens aktörer till stor del är av icke-statlig karaktär måste dessa grupper finansiera sig själva, vilket gör finansieringen till ett av krigets mål. I förlängningen leder också detta till att så länge det finns möjlighet till självfinansiering för de stridande parterna, så länge kan kriget fortgå. Detta är också en ytterligare aspekt på att den nya krigsföringen allt mer drabbar civila då exempelvis plundring blivit en del av densamma för att de krigande grupperna ska kunna vara självförsörjande. Således verkar de nya krigen vara av en karaktär som i allt större utsträckning kan fungera som utrymme för mer extrema brott, såsom folkmord. Det nya kriget riktar sig i första hand gentemot civila och även om inte målet är att fysiskt förinta en folkgrupp, så handlar det allt som oftast om att homogenisera ett område utifrån etniska och identitetsmässiga grunder, vilket i förlängningen resulterar i metoder som kan falla under Folkmordskonventionens definition. Mary Kaldor sammanlänkar globaliseringen med de nya krigen på ett sätt som sätter globaliseringen i en negativ dager. David Held däremot har i sin definition av globaliseringen särskiljt fyra karaktärsdrag som alla kan ha en positiv, i bemärkelsen att de bidrar till en värld i fred, inverkan på vår framtid. Dessa fyra medför inte en direkt positiv inverkan på vårt samhälle idag, men det viktiga är att de kan ha denna inverkan i framtiden. Om den utveckling som Kaldor förespråkar kan vara 19